Riksdagens Skrifvelse N:o 101

Riksdagsskrivelse 1896:101

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

5

N:o 101.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1896.

Andra Kammaren den 13

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändring i gällande bestämmelser angående utöfvande

af uppfinning, hvarå patent erhållits.

(Lagutskottets utlåtande n;o 40.)

. '' l » . . '' i . I '' * 1 * * - '' 1 - 1 * - '' * ..... t : '' 1

Till Konungen.

1 -t-i.''*''-'' ;

Uti tvenne vid innevarande riksdag af enskilde motionärer afgilna
framställningar har erinrats, hurusom stadgandet i 15 § af lörordningen
angående patent den 16 maj 1884 om det s. k. utöfningstvånget verkade
särdeles tryckande för de svenske uppfinnarne, samt framhållits
önskvärdheten af berörda stadgandes ändring.

Ett rigtigt afvägande emellan uppfinnarens intresse af obegränsad
frihet att herska öfver sin uppfinning under hela patenttiden och samhällets
intresse af de patenterade uppfinningarnas tillgodogörande i den
inhemska industrien hör utan tvifvel till patentlagstiftningens mest svårlösta
uppgifter, och man kan spåra denna svårighet uti det faktum, att
do olika patentlagstiftningarna härutinnan tillämpa ganska skilda grundsatser.
Man kan i detta afseende särskilja tvenne hufvudgrupper åt
patentlagar. För den ena af dessa grupper är det ett utmärkande drag,
att densamma medgifver patenträttens bibehållande i oförändradt omfång
under hela patenttiden, oafsedt huruvida uppfinningen verkligen kommer
till utöfning eller ej. En dylik ståndpunkt intager exempelvis den nordamerikanska
patentlagstiftningcn.

Till andra gruppen höra åter de patentlagar, som för patenträttens
fortbestånd i oförminskadt omfång under hela patenttiden uppställa det
vilkoret, att uppfinningen skall bringas till utöfning inom viss kortare
eller längre tid efter patentets beviljande.

Denna senare grupp innesluter emellertid inom sig patentlagar,

G

Riksdagens Skrifvelse N:o 101.

som i fråga om de närmare bestämmelserna angående detta »utöfningstvång»
tillämpa principielt skilda grundsatser. Sålunda hör till ifrågavarande
grupp såväl den engelska lagstiftningen, hvilken i förevarande
afseende uppstält det s. k. licenstvånget såsom ledande princip, som
den svenska patentförordningen, som stadgar s. k. utöfningstvång i
inskränkt bemärkelse.

Hvad beträffar det inbördes företrädet emellan utöfningstvång och
licenstvång, är för frågans afgörande af vigt att klargöra, i hvad mån
begränsningar af uppfinnarens, så att säga, naturliga rätt till och öfver
uppfinningen kunna anses vara ur synpunkten af samhällets intresse
erforderliga. Och dervid förtjenar framhållas, att samhällets intresse,
såvidt det framstår såsom stridande mot uppfinnarens, icke kan rättvisligen
fordra mera än att uppfinnaren betages möjlighet att hindra
uppfinningens tillgodogörande inom den inhemska industrien. Det följer
häraf, att uppfinnarens rätt bör honom okränkt tillerkännas, ända till
dess nämnda samhällsintresse aktuelt framträda Utöfningstvånget verkar
derhän, att underlåten utöfning förorsakar patenträttens förlust för
uppfinnaren, äfven om det vid tidpunkten för denna påföljds inträde
icke förefinnes något intresse af uppfinningens bringande till utöfning.
Licenstvånget åter tillgodoser såväl uppfinnarens intresse derutinnan,
att denne under alla förhållanden tillförsäkras ersättning, derest patentet
skulle blifva honom beröfvadt, som samhällets intresse så till vida, som
uppfinnaren förhindras att undanhålla industrien en uppfinning, af hvars
utöfning den kan hafva intresse, Med andra ord, utöfningstvånget kan
medföra patenträttens förlust, äfven om eu dylik kränkning af uppfinnarens
intresse icke är åt hänsyn till samhällets intresse betingad,
då deremot licenstvånget inskränker uppfiunarens rätt endast då ett
verkligt samhällsintresse är för handen.

Riksdagen anser sålunda licenstvånget ega ett visst företrädo
framför ett ovilkorligt utöfningstvång, och håller före, att dess införande
skulle verka till välbehöflig fördel för uppfinnarne, hvilka till
följd af utöfningstvånget i flera fall befinna sig i en ganska ogynsam
ställning.

Sålunda kan en uppfinnings utöfvande erfordra större kapital, än
patenthafvaren är i tillfälle att anskaffa, likasom uppfinningen kan afse
användning af föremål, hvaröfver patenthafvaren ej eger att råda eller
förbättring af en redan förut af annan person patenterad tillverkningsmetod.
I alla dessa fall är patenthafvaren förhindrad att bringa uppfinningen
i utöfning och mister alltså i allmänhet efter tre år sitt patent
utan all ersättning.

Riksdagens Skrifvelse N:o 101. 7

Licenstvång kan emellertid införas under mångskiftande former;
och Riksdagen tillåter sig derför att angifva några synpunkter, som
enligt dess tanke böra härutinnan tagas i öfvervägande.

Bestämmande af den ersättning, som i händelse af licenstvångets
tillämpning * bör uppfinnaren eller patenthafvaren tillkomma, synes
Riksdagen, der godvillig uppgörelse ej eger rum, lämpligen kunna ske
genom gode män eller i öfverensstämmelse med stadgandet i 17 § af
kongl. förordningen angående patent, för den händelse att patenterad
uppfinning skall upplåtas till allmänhetens fria begagnande.

Äfvenså håller Riksdagen före, att den person, som med användande
af licenstvång tillöser sig patenträtten till en uppfinning, bör
förpligtas, derest han ej bringar den tillösta uppfinningen till utöfning
inom viss lämplig kortare tid, i sin tur afstå densamma till annan
person, som vill derför gifva ersättning.

Den närmare utredningen om vilkoren och sättet för utöfningstvåugets
ersättande med licenstvång torde emellertid lämpligen böra
verkställas genom Eders Kongl. Maj:ts försorg, och Riksdagen anser
det under sådana omständigheter icke behöfligt att närmare ingå på
föreliggande frågas detaljerade lösning.

På anförda grunder och då patentförordningen, vid det förhållande
att Riksdagen såväl vid dess antagande, som då det gält ändringar i
densamma, städse härom för sin del fattat beslut, torde böra såsom
civillag betraktas, får Riksdagen anhålla, det täcktes Eders Kongl.
Maj:t taga i öfvervägande, huruvida, der patenthafvare efter utgången
af den tid, inom hvilken det enligt 15 § i kongl. förordningen angående
patent den 16 maj 1884 åligger honom att bringa sin uppfinning till
utöfning inom riket, icke vill eller kan föranstalta om sådan utöfning,
det meddelade patentet likväl äfven derefter må under derför stadgad
tid fortfarande anses gällande under vilkor, att patenthafvaren förklaras
skyldig att mot skälig ersättning upplåta sin uppfinning till
utöfning af den, som önskar att inom landet sådan företaga, samt,
derest en dylik lättnad i det s. k. utöfningstvånget anses utan skada
för den inhemska industrien kunna medgifvas, förelägga Riksdagen
förslag till i sådant syfte erforderliga förändringar i ofvanberörda kongl.
förordning.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.