Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

om besparingar i statsverksamheten, m.m.

Proposition 1980/81:20

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition

1980/81:20

om besparingar i statsverksamheten, m. m.;

beslutad den 2 oktober 1980.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder eller de ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

ROLF WIRTÉN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas olika förslag lill besparingar o. dyl. inom statliga och statsunderstödda verksamheter. Dessa besparingsförslag beräknas medföra en direkt förstärkning av statsfinanserna med ca 6,1 miljarder kr. räknat som en helårseffekt. Härtill kommer effekter av minskade koslna­der för slatsskuldräntor.

De besparingså'tgärder som nu föreslås kommer i allmänhet alt få full effekt först under budgetåret 1981/82, eller i vissa fall under kalenderåret 1982. I några fall föreslås dock förändringar redan under innevarande budgetår. I vissa fall innebär förslagen förändringar av gällande regelsy­stem som innebär alt besparingseffekten växer i betydelse under de föl­jande budgetåren.

I propositionen ges en redogörelse för den ekonomisk-politiska bakgrun­den lill besparingsåtgärderna och de krav som kommer all ställas på den svenska ekonomin för alt på sikl få till stånd en balanserad utveckling. Vidare ges i propositionen en redogörelse för budgetpolitiken och hur föreslagna åtgärder infogas i denna. De olika besparingsåtgärder som las upp i propositionen faller delvis inom regeringens egel kompetensområde. Dessa redovisas för att ge en fullständigare bild av inriktningen av rege­ringens åtgärder. Andra besparingsåtgärder föreläggs riksdagen för pröv­ning av sakfrågorna. Vidare presenteras ett antal frågor där riktlinjer för fortsatta besparingssträvanden underställs riksdagen.

I    Riksdagen 1980/81. / saml Nr 20

Kartong: S, 2, rad 11 Utgår: Holm, Andersson,


Prop. 1980/81:20


Prop. 1980/81:20

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1980-10-02

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krön­mark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson

Föredragande: stalsministern saml statsråden Ullslen, Bohman, Wik­ström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Elias­son

Proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

Statsministern anför:

1    Inledning

Levnadsstandarden i Sverige är en av de högsta i världen men den upprätthålls idag till väsentlig del genom stor utlandsupplåning. Vi konsu­merar - privat och genom offentlig konsumtion - mer än vi producerar. Skillnaden uppgår till närmare 500 kr. i månaden per hushåll.

Denna uiveckling måsle brytas. Del kräver insatser av regering och riksdag, kommuner och landsting och av arbetsmarknadens parter. Vi måsle kort sagt vara beredda att anpassa vår totala konsumtion lill det utrymme som kan skapas genom ökad produktion.

Den uppgiften måste angripas på två sätt. Vi måsle vara återhållsamma med att öka vår konsumtion. VI måsle avsätta mer av varje års resurstill­växt lill sparande för investeringar. Endast genom alt på det sättet salsa på framliden kan vi lägga en säker grund för fortsatt välfärd och tryggad sysselsättning. VI skall arbeta oss ut ur dagens problem.

Klyftan mellan konsumtion och produktion kommer lill synes i våra utrikesaffärer, bytesbalansen, där man för 1980 måsle räkna med ett un­derskott om ca 22 miljarder kr. Delta täcker vi genom utlandslån. Ett annat uttryck för obalansen är underskottet i statens budget. För innevarande budgetär beräknas underskottet där uppgå till ca 50 miljarder kr. Huvudde-


 


Prop. 1980/81:20                                                      3

len av detla speglar del förhållandet all vi gemensamt tar ul förmåner, tjänster och service av del allmänna ulan alt helt ha täckning för vad det kostar.

Skall vi kunna anpassa vår totala konsumtion till del utrymme som finns tillgängligt genom vårt gemensamma arbete, det totala produktionsresulta­tet i samhället, är del viktigt att produktionen växer och hushållssparandet ligger på en hög nivå. Men detta är inte tillräckligl. Också budgetunder­skottet måste minskas. Av vårt totala produktionsresultat går redan hälf­ten lill statliga och kommunala skatter och till avgifter för vårt sociala trygghetssystem. Därigenom är möjligheterna att genom ytterligare skatte­höjningar minska budgetunderskottet myckel begränsade. Uppgiften blir i första hand alt i stället granska utgiftssidan 1 slatens verksamhei. Samma villkor gäller för den kommunala verksamheten.

I en proposition bör nu regeringen redovisa förslag till besparingar, som förstärker statsfinanserna med 6,4 miljarder kr. i förhållande lill vad som redovisades i långtidsbudgeten i våras. Budgetarbetet måste ha en klar sparsamhetsinriktnlng också under kommande år.

I ett ålstramningsläge är del särskilt viktigt alt upprätthålla en socialt medveten fördelningspolitik.

En huvudpunkt 1 regeringens spararbete har därför varil att se till all de mest utsatta grupperna skyddas. I vissa fall har inga ingrepp alls gjorts, t.ex. när det gäller de handikappade. I andra fall, när generella ingrepp blivit ofrånkomliga, har de sämst ställda fått kompensation.

Barnbidragen räknades upp när mervärdeskatten höjdes. När inflations-skyddet 1 pensionssystemet föreslås rensal från kommande oljeprissteg­ringar och höjda indirekta skatter är del avsikten att samtidigt föreslå fortsatt särskilt stöd till dem som bara har folkpension eller liten ATP.

Andra exempel på denna medvetna fördelningspolitik är att de höjda avgifterna vid läkarbesök och medicinutlag kombineras med ett samtidigt införande av högkoslnadsskydd för de mest utsatta grupperna. Ersättning­en vid arbetslöshet kommer alt höjas.

När regeringen funnit del nödvändigt att rensa den index som avgör pensionernas storlek från kommande oljeprishöjningar och höjda indirekta skaller så har detta kombinerats med motsvarande förändringar i infla-lionsskyddel av skatteskalan. Riksdagen kommer vidare att föreläggas en proposition om skärpt beskattning av realisationsvinster i syfle all bl.a. motverka spekulationsaffärer med fastigheter. Vidare skall förslag läggas fram om en lag mot skatteflykt. Pä delta sätt ges de samlade åtgärderna en fördelningspolitisk inriktning, som bygger pä solidaritet med de svagaste i samhällel och en fördelning efler bärkraft av åtstramningens bördor.

Det sägs ofta 1 debatten att felet med den svenska ekonomin inte är att den offentliga sektorn är för stor utan alt den utlandskonkurrerande sek­torn - 1 första hand industrin - är för liten. Jag vill gärna instämma i detta. Utvecklingen inom den ena sektorn är emellertid beroende av utveckling-


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

en i den andra. Men jag vill då samtidigt framhälla, alt ett villkor för näringslivssektorns tillväxt är en offentlig sektor som inte expanderar i samma takt som vi varit vana vid sedan många år. När den totala resurstill­växten tenderar att sjunka både inlernationellt och i vårt land blir en kombination av industriell fillväxt och minskat beroende av dyr, importe­rad olja nödvändig.

Regeringens besparingsförslag inom den offentliga verksamheten avser att bereda utrymme för de investeringar och den produktionsökning inom den utlandskonkurrerande sektorn, som är en förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle. Besparingsförslagen åtföljs av förslag till åtgärder som stimulerar till investeringar och andra offensiva insatser i värt näringsliv.

Men inga stimulansåtgärder kommer all vara tillräckliga för alt rätta till bytesbalansen om vi inle samtidigt förmår hålla kostnadsutvecklingen inom sådana gränser att den möjliggör de sänkningar av våra relativa priser som är nödvändiga för alt återvinna föriorade marknadsandelar och erövra nya marknader. Ocksä ur denna synvinkel är det angeläget aft budgetun­derskottet kan minskas. Ett stort budgetunderskoft är inflationsdrivande. Stora budgetunderskott och omfattande utlandsupplåning pressar likaså upp räntan.

Det är för att hålla nere inflationen och öka konkurrenskraften, som vi måste ta lärdom av erfarenheterna frän den förra oljekrisen. När priset på Importerad olja stiger i förhållande fill det pris vi kan få för våra egna exportprodukter, måste vi exportera mera varor och tjänster för all betala samma eller till och med en något minskande mängd olja. I motsvarande mån finns det mindre varor och tjänster tillgängliga för att svara mol vår egen förbrukning. Därför måste vi anpassa våra inkomster lill den nivån. Annars riskerar vi att inflationen ökar, investeringarna minskar och olje­efterfrågan på sikt skapar förutsättningar för en ny oljekris.

Arbetsmarknadens parter har ett stort eget ansvar för kostnadsutveck­lingen. I syfte all underiätta den kommande avtalsrörelsen har regeringen tagit upp överläggningar med arbetsmarknadens huvudorganisationer. Det nuvarande stora underskottet i vår bytesbalans och statens budgetunder­skott tillåter inte ett totalt sett sänkt skatteuttag. Däremot kommer höst­riksdagen att föreläggas förslag om skatteomläggningar, som kan underlät­ta den kommande avtalsrörelsen.

Del finns inga genvägar till ekonomisk stabilitet och balans gentemot ullandel. Ett land som Sverige, som i så hög grad bygger sitt välstånd på ett fritt internationelll varuutbyte, kan inle lösa sina problem genom import­restriktioner och på det sättet lasta över svårigheterna på sina handelspart­ners.

Ansträngningarna att vinna marknadsandelar på exporten genom för­stärkt konkurrenskraft måste förenas med en strävan att vinna tillbaka vad svenska tillverkare förlorat pä hemmamarknaden. Många företag, inle


 


Prop. 1980/81:20                                                      5

minst underleverantörer inom verkstadsindustrin, slogs ut under 1975-76 ärs kostnadskris. Del har bl.a. lett lill att importinnehållel 1 våra export­varor har ökal, något som i sin lur ytterligare minskat möjligheterna all genom export återställa den externa balansen. Detta kräver inte minst att vi stimulerar kunskapsuppbyggnad och nyetablering, en viktig uppgift för statsmakterna.

Energiförsörjningen ulgör i delta sammanhang likaledes ett mycket vik­tigt område. De dramatiskt ökade oljepriserna har genom värt höga olje­beroende skapat stora problem för vär ekonomi. Men höjda energipriser erbjuder samtidigt starka privat- och företagsekonomiska motiv för alt hushålla och spara bättre. Del medför alt bidragsdelen i det statliga energi- ' sparslödet i princip kan avvecklas både inom bostads- och industrisekto­rerna.

Försörjningen med lånekapital kommer samtidigt att förbättras. För detta ändamål avser regeringen senare bl.a. att föreslå att en oljeersätt­ningsfond inrättas. Bidragen reserveras i fortsättningen för stöd lill utveck­ling av prototyper och demonstralionsanläggningar och lill utvidgad forsk­ning.

De höjda oljepriserna har ocksä ökal de kommersiella förutsättningarna för användning av inhemska bränslen som ved, torv och flis. En snabb introduktion av inhemska och förnybara bränslen ger inte bara positiv effekt på vär handelsbalans. Man fär också ökade sysselsättningstillfällen i de delar av landet, där tillgången på arbete är begränsad. Både frän regionalpolitisk och samhällsekonomisk synpunkt är en sädan satsning angelägen.

Sysselsättningen är i dagsläget högre än någon gång tidigare. Vid inter­nationell jämförelse har Sverige lyckats utomordentligt väl i kampen mot arbetslösheten. För att även i framtiden kunna bevara en hög sysselsätt­ning måsle vi återställa balansen i ekonomin. Erfarenheterna från vår omvärld visar detta. Endast de länder, som kunnat upprätthålla långsiktig balans gentemot utlandet och en låg inflationstakt genom alt bevara ett konkurrenskraftigt kostnadsläge, har förmått att hälla arbetslösheten nere på den nivä som vi har i Sverige.

Långsammare tillväxt i industriländerna under 1980-talet och den före­stående internationella konjunkturnedgången kan dock skapa problem för sysselsättningen. Vårt land har utvecklat en 1 internationellt perspektiv myckel ambitiös arbetsmarknadspolitik, industripolitik och regionalpoli­tik, vars alla resurser regeringen är beredd alt snabbt sätta in vid behov.

Det behövs mer än 100000 nya jobb inom den utlandskonkurrerande sektorn i svenskt näringsliv för alt den skall bli stor nog att betala vär import. En svårighet ligger i att alltför få idag vill la arbete i industrin. En viktig uppgift är därför alt genom förbättrad yrkesutbildning, underlättad övergäng mellan skola och arbetsliv, breddning av kvinnornas arbetsmark­nad, förstärkta ekonomiska incitament och - sist men inte minst - attityd-


 


Prop. 1980/81:20                                                      6

förändringar öka intresset för industriarbete. Bara därigenom är det möjligt att åstadkomma den kapacitetsökning i näringslivet, av vilken i sisla hand också den offentliga sektorns utveckling är beroende.

Sverige är ingalunda ensamt om sina balansproblem. Liknande svårighe­ter plågar de flesta andra industriländer. Alla dessa länder kommer under 1980-lalel alt möta djupgående krav på omställningar: ingen vill, när allt kommer omkring, varaktigt leva pä kommande generationers välfärd.

Överallt 1 induslrivärlden erfar man nu hur läll det varil för arbetsmark­nadsparterna saml för stal och kommun att fördela det överskott som skapats genom en snabb industriell tillväxt, och hur mycket svårare del är att anpassa sig till snävare ekonomiska ramar.

Då ställs solidariteten pä prov. Där har vi svenskar, genom vår grundläg­gande värdegemenskap, en stor fördel. Jag vill understryka att solidarite­ten nu kommer att prövas hårdare än tidigare; det gäller intresseorganisa­tionernas förmåga att se lill hela samhällets bästa, de ekonomiskt bättre ställdas solidaritet med svagare grupper och de politiska partiernas förmå­ga alt avstå frän orealistiska överbud.


 


Prop. 1980/81:20

Chefen för ekonomidepartementet, statsrådet Bohman, anför:

2    Den ekonomiska politiken

2.1 Den allmänna bakgrunden

Under 1950- och 1960-lalen präglades den svenska samhällsekonomin av snabb ekonomisk tillväxt. Standarden steg år efter år. Vår exportindustri hävdade sig väl på de internationella marknaderna. Den fortgående libera­liseringen av den internationella handeln medförde stora fördelar för värt land. Vi befäste vär position som ell av världens rikaste länder.

Till välståndsutvecklingen medverkade flera olika företeelser. Efter and­ra världskrigels slut hade Sverige en oförstörd produktionsapparat. Vi förfogade över varor som omvärlden efterfrågade - malm, stål och skogs­produkter. Vi hade en tekniskt kvalificerad och väl utvecklad verkstadsin­dustri. Vi hade genom vattenkraften god tillgång till billig energi.

Det var i denna ekonomiska miljö som del svenska välfärdssamhället växte fram. Vi byggde undan för undan ul den offentliga sektorn och kunde därmed erbjuda medborgarna ett rikt utbud av offentlig service främst på sjukvårdens, åldringsvårdens och utbildningens områden. Värt socialför­säkringssystem vävde ell finmaskigl nät för att ge medborgarna trygghet i livels olika skiften. På arbetsmarknaden kunde konflikter mellan arbetsgi­vare och arbetstagare i allmänhet lösas genom centrala förhandlingar. Få länder har i sä hög grad som Sverige varit förskonade frän uppslitande arbetsmarknadskonflikter.

Den positiva och harmoniska bilden förändrades i flera hänseenden under 1970-lalel. Den ekonomiska tillväxten gick långsammare. De kraftigt höjda oljepriserna skapade stora underskott i vår bytesbalans. Inflations­takten ökade. Svensk industri mötte växande svårigheter i den internatio­nella handeln. Utvecklingen ledde lill att vi fick en i förhållande lill vår import otillräcklig produktionskapacitet.

Till betydande del sammanhängde givetvis dessa problem med utveck­lingen i vår omvärld. De höjda oljepriserna drabbade samtliga industrilän­der och medverkade lill ökad ekonomisk instabilitet och lägre tillväxt i flertalet länder. Världshandeln utvecklades långsammare än tidigare.

Pä en rad punkter var emellertid utvecklingen i Sverige under 1970-lalet mindre gynnsam än i flertalet jämförbara länder. Den totala produktions­tillväxten blev, som framgår av nedanstående tablä, blott nägot mer än hälften av OECD-genomsnittet. Detsamma gäller exportutvecklingen. Sär­skilt svag blev industriproduktionens tillväxt. Flera av våra traditionellt viktigaste industribranscher drabbades mycket hårt av den dåliga interna­tionella utvecklingen under 1970-lalet.


 


Prop. 1980/81:20

En jämförelse mellan Sverige och OECD under 1970-talet

Årlig procentuell tillväxt av

BNP           Industriproduktion E.xport

OECD                 3,3            3,4                         6,4

Sverige              2,0            1,1                        4,4

Grundorsakerna till den svaga svenska utvecklingen under 1970-talel måste sökas inom landets gränser. De kraftiga balansbrister vi nu har förstärktes som en följd av överbryggningspolitiken 1975 och 1976. Den totala konsumtionen, offentlig säväl som privat, ökade då längt snabbare än vär produktionskapacitet och det gap som då uppstod har därefter bestått. Detta belyses av diagram I som anger utvecklingen av vår bruttonationalinkomst (BNI) och den totala konsumtionen under 1970-talet. De synliga tecknen pä detta gap är vårt bytesbalansunderskoll som nu kan beräknas uppgå fill 4,5% av BNP samt våra låga investeringar.

Det är således summan av privat och offentlig konsumtion som blivit för stor i relation till vår produktion. Totalt har den privata konsumtionen ökal

Diagram 1. BM och total konsumtion 1970-1980

1975 års priser, index: 1970=100


130


Total konsumtron


 


120

110

100

90


I_ LJ__ I_ L_J_ I    I     I     I     I    I

1970  1972   1974  1976   1978  1980


 


Prop. 1980/81:20

Diagram 2. De offentliga utgifternas andel av BNP

Löpande priser


1965


1970


1980

med 2% per år under 1970-talet. Åven den privata konsumtionen har emellertid drivits fram av en snabb ökning av de offentliga utgifterna. Medan reallönerna efler skatt endast ökal långsamt har nämligen den del av den privata konsumtionen som finansierats via de offentliga budgeter­na, således pensioner och olika former av bidrag, ökal snabbi.

Av diagram 2 framgår hur de offentliga utgifterna i förhållande till BNP utvecklats under de senaste 15 åren. 1965 uppgick de lill något mer än 1/3 av BNP, 1970 hade andelen stigit till 43 % och 1980 motsvarar de offentligt finansierade utgifterna inle mindre än 2/3 av BNP. Under 1970-talel ökade de offentliga utgifterna i reala termer med ungefär 6% i genomsnitt varje är under det alt BNP-tillväxlen stannade vid blott 2%. Detla innebär att tillväxten i de offentliga utgifterna under 1970-talet tog 1 anspråk mer än hela BNP-tlllväxten. Härav följer i sin tur alt reallönerna endast kunnat uppehållas till priset av växande skuldsättning i utlandet.

Det finns allmänt sett ett samband mellan de offentliga utgifternas andel av BNP och en nations utvecklingsstadium. I de industrialiserade länderna är således andelen regelmässigt väsentligt högre än i andra delar av värl­den. Inom i-länderna är dock variationerna stora. Som framgår av den detaljerade redogörelsen som chefen för budgetdepartementel senare kom-


 


Prop. 1980/81:20

Diagram 3. Industrins (I) och kommunernas (K) andel av total sysselsättning (ant. timmar)

%


30    -


29,1


27,9


25,1


20


19,4


15,9

12,3


10


K


 


1970


1975


1979


mer au lämna finner man vid internationell jämförelse att Sverige inte endast har den högsta andelen för offentliga utgifter utan att denna andel också ökal snabbare än i något annat land. De vikigaste faktorerna bakom denna utveckling har varil följande.

1.    Kommunernas konsumlionstillväxt låg under hela 1970-talet omkring eller över 4% varje år. Den genomsnittliga siffran är 4.7% om året. Tillväxttakten belyses också av den snabba ökningen av antalet anställda. Medan sysselsättningen inom industrin minskade under 1970-lalet med nära 100000 personer, uppgick ökningen i den kommunala sektorn till mer än 400000 personer. Som framgår av diagram 3 minskade som en följd härav industrins andel av antalet arbetade timmar dramatiskt.

2.    Antalet ålderspensionärer ökade under 1970-talel med nära 45%. I huvudsak beror detla på rent demografiska faktorer, men 1976 ärs sänk­ning av pensionsåldern lämnade också sill bidrag. Av fördelningspolitiska skäl ökades ocksä pensionsbeloppen. Slutresultatet blev en tillväxt av pensionsutgifterna med i genomsnitt ca 8% per år i reala termer.

3.    Också övriga inkomslöverföringar lill hushållen undergick en bety­dande ökning. Regler för förtidspensionering och sjukförsäkring, lagstift­ning om ledighet av olika slag samt en ambitiös arbetsmarknadspolitik påverkade produktions- och produktivitetsutvecklingen och bidrog lill alt antalet personer som fär sin huvudsakliga inkomst genom överföringar


 


Prop. 1980/81:20                                                     11

från staten eller socialförsäkringssektorn ökade kraftigt. Inkomstöverfö­ringar (andra än pensioner) ökade med ca 8% per år i reala termer.

4. För att hälla uppe sysselsättningen under den senasle lågkonjunk­turen, hålla kvar yrkesutblldad arbetskraft i företagen och åstadkomma en smidig strukturomvandling gjordes vidare betydande industri- och arbets­marknadspoliliska satsningar.

Del säger sig självt alt denna utveckling som Innebär att de offentliga utgifterna stiger snabbare än hela tillväxten av BNP Inte kan fortsätta.

För alt finansiera de växande offentliga utgifterna har en fortlöpande höjning av skattetrycket erfordrats. Enbart mellan 1970 och 1977 ökade den s. k. skattekvoten - dvs. de totala skatterna i förhållande till BNP -från 41 till över 53%. För 1979 kan skattekvoten uppskattas till 52,9%. Trots delta har den offentliga sektorns inkomster inte kunnat hålla jämna steg med utgifterna. Sparandel inom den offentliga sektorn har successivt minskat och det statliga budgelunderskoltel har ökat snabbt.

Underskottet 1 den statliga budgeten har nu blivit sä slorl att stabiliteten i vår ekonomi allvarligt hotas. Ell underskoll av den storlek vi nu har och kan tvingas leva med under de närmaste åren lägger en lung börda på kredilpoliliken. Om en kraftig och inflationsdrivande likviditelsökning skall kunna förhindras, måste underskotten i största möjliga utsträckning finansieras utanför banksystemet. Detta - liksom vårt stora bytesbalans-underskott — framtvingar ett högre ränteläge än vad som annars vore behövligt. 1 sin tur försvårar delta en nödvändig utbyggnad av den konkur-rensutsalta sektorn.

Hushällens realinkomster efler skatt har under 1970-talet kunnat hällas uppe genom inkomstöverföringar vilka medverkat till all öka pä påfrest­ningarna på statsbudgeten. En fortsall utveckling med kraftigt stigande budgetunderskott kan emellertid, som redan framhållits, inte längre fort­sätta. Om den ekonomiska politiken skulle inriktas på all i första hand genom ytteriigare skalteskärpningar få ned budgetunderskottet skulle det­la medföra kraftigt sänkta reallöner efler skatt. Den hittillsvarande trenden när det gäller den offentliga utgiftsökningen är enbart av detta skäl inle förenlig med långsiktigt stabil ekonomisk utveckling. Därför måsle budgetunderskottet angripas genom en stram utgiftspolitik och med åtgär­der i syfle alt förslärka den konkurrensutsatta sektorn.

Det stigande skattetrycket har under 1970-lalel lett till allvarliga pro­blem. Det nuvarande skallesystemet är inte heller anpassat till en hög prisstegringstakt. Vi möter i vårt dagliga liv exempel pä hur de höga marginalskatterna motverkar en ändamålsenlig användning av våra till­gångar. Den grå eller svarta sektorn 1 ekonomin befinner sig i tillväxt. Ett skattesystem som ursprungligen utformats i syfte alt åstadkomma en om­fördelning från de starka till de svaga i samhället har i ökande grad kommit att leda till en omfördelning från personer som inle vill eller kan utnyttja skattesystemet lill sin fördel lill dem som drar nytta av sådana möjligheter.


 


Prop. 1980/81:20                                                     12

Även om kontrollsystemet har utbyggts och kommer alt ytterligare förslär­kas, har medborgarnas anpassning till skalletrycket fått sådan karaktär och omfattning, att utvecklingen inte torde kunna stävjas enbart genom nya kontrollåtgärder. Av rättviseskäl och med hänsyn lill produktiviteten i hela samhällsekonomin måste skattesystemet förbättras och marginalskat­terna sänkas.

Expansionen av de offentliga utgifterna har bidragit till att driva fram en snabb pris- och kostnadsutveckling i Sverige. En hög inflationstakt har i sig negativa verkningar på samhällsekonomins funktionssätt och av fördel­ningspolitisk natur. Därtill kommer de svära stabiliseringspolitiska pro­blem som skapas av en snabb pris- och kostnadsökning. Detta Illustreras av utvecklingen 1975 och 1976 då Sverige till skillnad från de flesta andra länder bedrev en myckel expansiv ekonomisk politik.

Dessa år steg arbetskraftskostnaderna per timme 1 den svenska Industrin med ca 12% i jämförelse med OECD-länderna i övrigt. Produktions- och produktiviletsulvecklingen försvagades. Arbetskraftskostnaderna per pro­ducerad enhet steg med inte mindre än 20% mer än i omvärlden.

Den ogynnsamma kostnadsutvecklingen och motsvarande prishöjningar på svenska produkter ledde till all vår Induslri förlorade andelar av värids-handeln. Både på export- och hemmamarknaderna uppkom andelsförius-ter. Den sjunkande efterfrågan på våra Industrivaror motsvarades av en nedgång i industriproduktionen fr.o.m. 1975 och fram till slutet av 19.77. Industriproduktionen sjönk under dessa år med 7%.

Våra balansproblem har allvariigt skärpts till följd av de kraftiga oljepris­höjningarna. Den fortskridande ekonomiska tillväxten under 1950- och 1960-talen gjorde Sverige allt mer beroende av importerade bränslen. När värt land liksom övriga industrinationer drabbades av de kraftiga oljepris­höjningarna i slutet av 1973, var Sverige en av världens mest oljeberoende stater. Medan kostnaderna för vär oljeimport 1972 motsvarade 1,9% av BNP, hade siffran tvä är senare stigit lill nära 5%. Under förra årel och i början av detla år steg oljepriserna återigen kraftigt. För 1980 beräknas oljeimporten motsvara inle mindre än 6,3% av vår samlade produktion.

Den fundamentala bristen på balans 1 vår ekonomi och den akula krisen inom vårt näringsliv framtvingade betydande justeringar av den svenska kronan under 1977 och en åtstramning av den ekonomiska politiken. Där­med skapades förutsättningar för en återhämtning fr. o. m. slutet av 1978. Industrins konkurrenskraft förstärktes och produktionen ökade. Handels­balansen förbättrades och inflationens tidigare höga stegringstakl gick snabbt ner. Återhämtningen blev emellertid i vissa hänseenden icke desto mindre en besvikelse. Åven om svenska företag icke längre förlorade andelar utomlands och på hemmamarknaden, återvann de endast i ringa utsträckning tidigare förlorade marknadsandelar. Innevarande år över­stiger vår industriproduktion blott marginellt produktionen under föregä­ende högkonjuklur 1974-1975. Under ett decennium då vi skulle behövt


 


Prop. 1980/81:20                                                                   13

bygga ul vär industri har den istället minskal sin andel av produktion och sysselsättning. Denna tendens har vi inle lyckats bryta under den nu avslutade konjunkturuppgången.

Sammanfattningsvis har tendenserna under 1970-lalet drivit fram kraf­tiga balansbrister i vår ekonomi. Vi har ell oacceptabelt underskott i vår bytesbalans liksom i den statliga budgeten. Våra offentliga utgifter växer för snabbt. Vär industriseklor är för liten och våra investeringar är för låga. Dessa balansbrister måste hävas.

Ju längre de erforderliga åtgärderna skjuts på framliden, desto svårare kommer våra problem att bli. Detta beror bl. a. pä att vär skuld till utlandet successivt ökar vilket medför en snabbi ökande räntebörda, som begränsar vår konjukturpolltiska handlingsfrihet. Om kraftfulla åtgärer genomförs, har vi dock goda möjligheter alt lägga en ny fast grund för fortsatt välståndsutveckling. Ulan sådana åtgärder kan vi däremot få en utveck­ling, som del blir allt svårare alt få under kontroll. Detla belyses av alt de offentliga utgifternas andel av den totala produktionen växt så snabbt, all vid hittillsvarande tendenser redan mot slutet av 1980-lalel nära nog hela BNP skulle erfordras för att täcka de offentliga utgifterna. Självfallet kommer detla inte alt inträffa. Bryts inle utvecklingen nu genom planerade åtgärder, kommer den att brytas senare genom att en stark försämring av våra ekonomiska förulsätlningar ställer krav på myckel drastiska åtgärder.

Det är mot den bakgrund jag här tecknat som regeringen idag framlägger sitt besparingsprogram. Det innebär en omfattande begränsning av de statliga utgifterna i förhållande till långtidsbudgeten. Programmet mäste följas av ytterligare åtgärder pä den statliga sidan. Åven den kommunala utgiftstakten måste begränsas. Inom den kommunala sektorn återfinnes större delen av den offentliga konsumtionen. Omkring 1/4 av vår samlade produktion tas 1 anspråk av våra kommuner.

Eftersom del för balans krävs att den totala inhemska konsumtionens ökning begränsas, måste den offentliga sektorn la sin del, om inte bördan på den privata konsumtionen skall bli alltför stor.

Anpassningsprocessen underlättas givetvis om den kan ske inom ramen för stigande produktion. Den utlandskonkurrerande sektorn måste vitali­seras för att hindra alt uppbromsningen av den inhemska efterfrågan leder till stora påfrestningar på vår sysselsättning. Det är bl.a. därför som en omläggning måste komma lill stånd inom det skattepoliliska området och ekonomins funktionsförmåga förslärkas 1 olika avseenden. Vi måsle bättre än vad nu är fallet la tillvara de obestridligen goda betingelser som vi har i våra naturtillgångar, 1 en tekniskt kvalificerad Industri, i mänsklig arbets­lust och initiativförmåga och i en nedärvd strävan alt i samförstånd komma lill rätta med nationens svårigheter.

Innan jag redogör för olika åtgärder ägnade alt förstärka förutsättningar­na i dessa hänseenden övergår jag alt mera i detalj beskriva den internatio­nella konjukturutveckllngen och den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1980.


 


Prop. 1980/81:20                                                                14

2.2 Det internationella läget

I den bild av den internationella konjunkturutvecklingen som tecknades i årets reviderade finansplan var del mest markanta inslaget den annal­kande lågkonjunkturen. Den hade visserligen fördröjts av en oväntat stark efterfrågan under 1979 och början av 1980, men förutsattes komma lill tydligt uttryck under sommarhalvåret. Därefter skulle följa ett svagt andra halvår med negativ tillväxt 1 OECD-området. De konjunkturdata som nu föreligger bekräftar i allt väsentligt denna bild. Nedgången i aktiviteten blev - när den väl inträffade under andra kvartalet - starkare än väntat. Detta gäller i synnerhet utvecklingen i Förenta staterna. För helåret 1980 lorde OECD-ländernas tillväxt komma alt svara mol den i den reviderade finansplanen angivna siffran, dvs. ca I %.

Nu aktuella bedömningar lyder på all konjunkturen kommer alt plana ul i Förenta staterna under andra halvåret 1980 och vända uppåt kring årsskif­tet. De europeiska ekonomierna synes släpa efter med ett eller två kvartal. Nedgängsfasen lorde där inträffa under hösten och en stabilisering ske under första halvåret 1981. Under andra halvåret 1981 skulle aktiviteten i OECD-området mera allmänt stabiliseras och börja expandera. Mycket tyder emellertid på att återhämtningen blir svagare än vad som är normall i denna fas av konjuklurcykeln. Med den väntade svaga tillväxten under första halvåret 1981, beräknas BNP-ökningen under helåret 1981 stanna vid I-l 1/2%.

Vid en bedömning av de fortsatta lillväxtulsiklerna spelar inflationen en avgörande roll. Inflationsbekämpningen ges högsta prioritet i de tongivan­de ländernas ekonomiska politik. Därför kan, som ett positivt inslag i en annars lämligen dyster bild, noteras alt infiationstakten bromsals in påtag­ligt under de senasle månaderna. Mellan april och juli har ökningen av konsumentprisindex i de sju största OECD-länderna avtagit frän 13,9% till 11,8% pä tolvmånadersbasis. Delvis kan delta förklaras av tillfälliga fakto­rer. En så viklig drivkraft för inflationsprocessen som lönerna har emeller­tid under perioden efler den senasle oljeprischocken uppvisat en klart återhållsam utveckling. I de större OECD-länderna har de nominella löne­ökningarna legal på eller under konsumentprisernas ökningstakt.

En kvarstående riskfaktor för inflationen och hela konjunklurförloppet ulgör oljeprisernas utveckling. Ekonomiska faktorer - den låga aktivitets­nivån i världsekonomin samt de välfyllda lagren hos oljekonsumenlerna -lalar för oförändrade eller t.o.m. temporärt fallande reala priser på olja under resten av årel och 1981. Eftersom även politiska faktorer i hög grad spelar in vid oljeprissättningen, kvarstår dock en betydande osäkerhet beträffande den forlsatla prisutvecklingen. Utvecklingen i Mellanöstern under de senaste veckorna har än en gäng understrukit den osäkerhet som vidlåder alla prognoser om oljelillförsel och oljepriser. Ell avbrott i oljelill-förseln från Gulfslalerna skulle få mycket allvarliga återverkningar. En


 


Prop. 1980/81:20                                                                   15

negativ faktor för inflationsutsikterna är vidare de amerikanska livsme­delsprisernas starka uppgång under den senasle tiden. De kommer all slå igenom i konsumentledet och driva upp inflationstakten. För övriga rå­varor är en lugn utveckling att förutse, så länge lågkonjunkturen varar. Sammanfattningsvis bedöms en inbromsning av inflationstakten komma till stånd från 12% 1980 till 9% 1981.

Den ekonomiska politiken i de slörre länderna är nu mycket restriktiv och tar sig främst uttryck 1 en stram penningpolitik. Politiken syftar i första hand till alt förhindra all oljeprishöjningarna föranleder kompensatoriska löne- och prisökningar. Den bygger vidare på övertygelsen att en stabil framlida tillväxt är omöjlig om inle inflationstakten nedbringas, inle minst anses näringslivets investeringsbenägenhet vara beroende härav. Erfaren­heterna från inflationsvågen under uppgången 1978/1979 anses också tyda pä alt den lediga kapaciteten i ekonomierna - den höga arbetslösheten till trots - är så begränsad all en försiktig ekonomisk politik är nödvändig. Så länge inte mera påtagliga resultat vunnits 1 kampen mol inflationen finns därför ingen grund att anta att den hittillsvarande politiken skulle läggas om.

De mindre länderna har som grupp, genom oljeprishöjningen och sin bristande konkurrenskraft, drabbats av mycket stora bytesbalansunder­skoll. För 1981 förutses att de stora OECD-länderna sammantagna kom­mer att vara i balans medan de mindre OECD-länderna kommer all få bära hela OECD:s underskott på i storleksordningen 25 miljarder dollar. Under­skottet kommer tillsammans med inflationsutvecklingen all starkt begrän­sa handlingsfriheten för den ekonomiska politiken i flertalet av de mindre länderna.

Den väntade svaga tillväxten under 1981 kommer att bäras upp av en svag men fortsalt positiv utveckling för den privata konsumtionen när inflationen bromsas in. Den offentliga eflertrågan kommer i flertalet länder att tillålas expandera endast långsamt.

Näringslivsinvesleringarna väntas minska men till följd av löneutveck­lingen som i slor utsträckning varit långsammare än inflationen, företagens relativt goda finansiella situation, saml behovet av energisparande investe­ringar lorde nedgången inte bli tillnärmelsevis lika stark som under förra lågkonjunkturen.

Den internationella lagercykeln är f.n. inne i en negativ fas och bidrar därmed till eflerfrågeborlfallet under innevarande halvår. Lagerhållningen vid början av denna lågkonjunktur bedöms allmänt ha varil lägre än under 1973/1974. Anpassningen av lagernivåerna beräknas vara avslutad under hösten 1980 i Förenta staterna och under våren 1981 i Västeuropa.

Utrikeshandeln väntas under 1981 fortsätta att ge ett positivt bidrag till BNP-tillväxlen, främst p.g.a. alt exporten ökar från OECD-länderna till OPEC-slalerna. Samtidigt förblir importen lill OECD fortsall svag.

Den svaga produktionsökningen i området kommer all leda till en ytterli-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    16

gare försämring av sysselsällningssitualionen. Den genomsnittliga arbets­lösheten i OECD-området beräkas stiga från ca 20 milj. arbetslösa vid ingången av 1980 lill 23 milj. under 1981.

Här givna prognoser är behäftade med en rad osäkerheter, som meren­dels pekar 1 negativ riktning. Först och främst har såväl den underliggande konjunkturutvecklingen som den restriktiva politiken i de slörre länderna synkroniserats mer än vad som allmänt antogs i början av året. Dä det inbördes beroendet OECD-länderna emellan är slorl och då politiken huvudsakligen inriktas på en restriktiv penningpolitik, vars effekter är svåra att bedöma, finns risk för att efterfrågeminsknlngen blir starkare än vad som här antagits. Andra osäkerhetsfaktorer är förutom oljepriserna utvecklingen av efterfrågan från länder utanför OECD-området. Världs­handelns tillväxt väntas bromsas in kraftigt från 7% 1979 lill 3-4% 1980 och 1981. I-ländernas och de icke-oljeproducerande ländernas imporllill-växt kommer att bli svag. Expansionen av världshandeln bärs upp av en stark importökning i de oljeproducerande länderna.

Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi sjönk mycket kraftigt under andra kvartalet i är. Under sommaren har ett antal tecken på återhämtning noterats. Med den nuvarande höga inflationstakten på omkring 10% och med de uppsatta restriktiva målen för penningmängdens tillväxt lyder emellertid allt på att aktiviteten förblir svag under andra halvåret 1980. En försiktig återhämtning förutsätts äga rum första halvåret 1981. Konsu-menlprisökningarna förväntas avsakla fram lill millen av 1981, då de kan komma att ligga 10% över 1980 års nivå.

I Japan har den inhemska efterfrågan ersatts av exporten som drivande kraft lill den ekonomiska aktiviteten. Under den kommande tolvmånaders­perioden väntas såväl export som offentliga investeringar öka. medan den privata konsumtionen förutses ytterligare försvagas under hösten för all därefter stiga under första halvåret 1981. För de privata investeringarna väntas en fortsatt avmattning under hela perioden. En nedgång i den ekonomiska aktiviteten under andra halvåret 1980 väntas följas av en återhämtning redan första halvåret 1981.

Trenden mol minskad ekonomisk aktivitet i FörbundsrepubUken Tysk­land väntas bestå under hösten för att brytas under första halvåret 1981. Både de privata investeringarna och den privata konsumtionen försvagas under andra halvåret 1980. Försvagningen väntas fortgå för de privata investeringarna under första halvåret 1981 medan hushållens efterfrågan stärks bl.a. beroende pä utlovade skattesänkningar. Den vikande öknings­tendensen för konsumentpriserna antas beslå in i 1981.

För Storbritannien förutses en fortsatt svag utveckling fram till millen av 1981. Industriinvesteringarna och industriproduktionen kommer alt ytterligare sakta av. Den svaga inhemska efterfrågan och oljeinkomslerna väntas dock leda till ett bytesbalansöverskolt 1981. Den förda politiken kan också väntas leda till en sänkning av inflationstakten, samtidigt som arbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivä.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   17

Den totala produktionstillväxten har varit väl hävdad i såväl Norge som F(«/a«rf under året. BNP beräknas öka med ca 4,5% resp. nästan 7% 1980. Åven om takten väntas avla i båda länderna nästa år, kommer BNP-tillväxten att väsentligt överstiga den för OECD genomsnittliga. 1 Norge antas den vikande utlandseflertVågan i ökande grad kompenseras av en stark inhemsk efterfrågan. Den finska ekonomin kännetecknas f. n. av högt kapacitetsutnyttjande och snabb tillväxt av såväl inhemsk efterfrågan som export. De ekonomisk-politiska älslramningspakelen i Danmark 1979 och 1980 har lett till en kraftigt minskad efterfrågan. Totalproduktionen för­utses minska 1980 trots en relativt stark exportutveckling och väntas inte heller visa någon tillväxt 1981.

Tabell I. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa länder och länderområden 1980-1981

Åriig procentuell volymförändring

 

 

1978

1979

1980

1981

Förenta staterna

4,4

2,3

-1 1/2

1/2

Japan

6,0

6,1

5 1/4

4

Förbundsrepubliken

 

 

 

 

Tyskland

3,5

4.4

2

1

Frankrike

3,3

3,2

1 1/2

2

Storbritannien

3,3

1.7

-2 1/2

-1/2

Italien

2,6

5.0

3 1/2

0

Norden (exkl. Sverige)

2,4

4,0

3

2

Västeuropa

3,0

3,3

1

1  1/4

OECD totalt

3,8

3,9

1

1-1 1/2

2.3 Konjunkturutvecklingen och den ekonomiska politiken under 1980

Regeringen har 1 finansplanerna under 1980 ingående diskuterat de ba­lansproblem som präglar den svenska ekonomin men också samtidigt pekat ul huvuddragen i den politik som pä sikt kan föra vårt land ut ur svårigheterna. Det råder bred enighet om all en lugn löneutveckling är nödvändig för återställd balans. Den ekonomiska politiken inriktades där­för pä att nå en låg löneökning 1980. När regeringen för ungefär ett år sedan utformade sill förslag lill sänkt direki inkomstbeskattning var syftet att underlätta årels avtalsförhandlingar. Dels garanterade indexregleringen att endast reala, inle nominella, inkomstökningar skulle leda till höjd skatt, dels sänktes marginalskatterna med ca 2,5 miljarder kr. med tyngdpunkten på de inkomstlägen där det stora antalet löntagare befinner sig. För en Inkomsttagare med en bruttoinkomst pä 60000 kr. och genomsnilllig kom­munalskatt betydde detla att skallen sänktes vid årsskiftet med ca I 400 kr., vilket motsvarade en höjning av nettolönen med 3%.

Ytterligare åtgärder vidtogs i mars. Regeringen åtog sig då att föreslå riksdagen en ytterligare lättnad av inkomstskatten om närmare I miljard kr. i skiktet 40000-80000 kr. Därtill skulle den kompensation lill jordbru-2    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20


 


Prop. 1980/81:20                                                     18

ket som enligt jordbruksavtalet ulgår per den I juli bekostas med budget­medel och inte genom höjda priser i konsumentledet. Vidare skulle ett allmänt prisstopp råda till årets slut. Allt byggde på förutsättningen att de nya avtalen träffades på i stort sett oförändrade villkor.

Det kan i efterhand konstateras att avtalen, i kombination med de finanspoilliska åtgärder som krävdes för att få slut på storkonflikten, medförde en belydande ökning av efterfrågan under 1980, Vi fick inle heller en nödvändig förbättring av vår konkurrenskraft.

Den bedömning av industriländernas ekonomiska utveckling under den närmaste 12-månadersperioden som OECD-sekretariatet presenterade un­der sommaren utvisade all den inhemska efterfrågan i Sverige skulle stiga väsentligt mer än vad som var fallet 1 andra OECD-länder. Allvarliga varningssignaler kom också via handelsbalansen som under de första sju månaderna medförde ett underskott på närmare 7 miljarder kr. Valutaflö­det under första halvåret uppgick vidare fill inle mindre än 11 miljarder kr. Åven om detta delvis var en följd av konflikten stod det under sommaren klart att den Inhemska efterfrågan var alltför hög och all situationen riskerade att förvärras under hösten om inte efterfrägedämpande åtgärder vidtogs. Sådana ätgärder framstod också som mofiverade mol bakgrund av del närmast överhettade läget inom vissa delar av arbetsmarknaden.

En ytteriigare faktor som visade på ett behov av åtstramning var infla­tionstakten. I augusti i år låg den på 12,5% jämfört med ett år tidigare. Inflationen förorsakades av den höga efterfrågenivän och den Inhemska kostnadsutvecklingen i kombination med genomslaget av 1979 och 1980 års oljeprisstegringar. Sedan årsskiftet 1978/79 har de i konsumentprisin­dex ingående oljepriserna höjt inflationstakten med 4 procentenheter. Här­till kommer att de bl. a. av hänsyn till den Internationella ränteutvecklingen nödvändiga diskontohöjningarna påverkat prisindex med närmare 1,5 pro­centenheter. Den sänkning av ränteläget i utlandet som sketl under senare tid har inte kunnat fillåtas slå igenom i en motsvarande räntesänkning i Sverige p.g.a. budget- och bytesbalansunderskollen.

Under sommaren fanns således flera tecken som klart angav behov av en åtstramning. Regeringen beslutade därför i augusti att föreslå riksdagen att höja momsen samt vissa punktskatter. Skattehöjningarna motsvarade un­gefär 1,5% av den totala inhemska efterfrågan räknat pä helårsbasis eller 2,5% av hushållens inkomster. Skattehöjningarna medför att konsu­mentprisindex pä kort sikl höjs med ca 2,5%. På längre sikl päverkar emellertid efterfrågedämpnlngen inflationstakten positivt.

Sysselsättningen har hitlills i är ökal med bortåt 70000 personer över tjolårsnivån. Huvuddelen härav avser den offentliga sektorn, i första hand kommunerna. Endast ca 5000 personer beräknas falla på industrin. Den erforderliga ökningen av den konkurrensutsatta sektorns kapacitet har inte kommit till stånd i tillräckligl snabb takt. Åven om industriinvesteringarna under åren 1979 och 1980 sammantagna ökal med ca 20% är nivån ändå otillräcklig.


 


Prop. 1980/81:20                                                     19

Utvecklingen på den internationella oljemarknaden har självfallet starkt påverkat våra möjligheter att uppnå en balanserad ekonomi, I flera steg ökade under 1979 de oljeproducerande OPEC-ländernas genomsnittliga exportpris för råolja från ca 13 $ per fat till ca 23 $ per fat vid utgången av årel. Åven under 1980 steg oljepriset och uppgår f. n. till ca 33 $ per fat. Kostnadsökningen för den svenska oljeimporten sedan 1978 kan beräknas till ca 18 miljarder kr. Oljeprlsstegeringarna försämrade, som framgår av följande tablå, handelsbalansen med 15 miljarder kr. mellan 1978 och 1980, sedan hänsyn tagits till reexport av oljeprodukter.

 

Förändring av handelsbalansen 1978—

Miljarder kr., avrundade siffror

1980

 

 

 

Pris­föränd­ring

Volym­föränd­ring

Summa

Råolja och petroleumprodukter Övriga råvaror och bearbetade varor

Totalt

-15

7

- 8

0 -9

-9

-15

- 2

-17

Till en del har oljeprisstegringarna motverkats av all priserna på vår egen export också höjts. Detta medförde en förbättring av handelsbalansen med 7 miljarder kr. Ett sådant kortsiktigt tillskotl till vär handelsbalans är dock inte så förmånligt som man i förstone skulle kunna tro. Prisstegring­arna på råvaror är nämligen utpräglat konjunkturberoende och prissteg­ringarna på bearbetade varor motverkar möjligheterna alt vinna marknads­andelar och därmed lägga grunden lill en varaktig exportökning. Volym­mässigt har importen ökal 9 miljarder kr. mer än exporten. Säväl den relativt snabba importtlllväxten som den långsamma exportökningen sam­manhänger med att vi inle kan upprätthålla våra marknadsandelar vid stigande relativa priser pä bearbetade varor. För råvarorna har också kapacilelsbegränsningarna spelat en inle oväsentlig roll.

Del som nu sagts om relativ prisstegring avser i första hand 1979. För 1980 är det mycket svårt all med säkerhet uttala sig om pris- och volymut­vecklingen inom utrikeshandeln, särskilt vad gäller exporten. Statistiken har påverkats av konflikterna på arbetsmarknaden. Hamnkonflikten torde i första hand ha drabbat exportvaror med ell lågt pris per viktsenhet, medan andra transporlsält där varorna har ett högre pris per viktsenhet inte drabbats i samma grad. Delta har medfört en förskjutning i exportens sammansättning i riktning mol varor med högre priser. Denna förskjutning redovisas i utrikeshandelsstatistiken som en prisstegring. Om man istället studerar utvecklingen av den månatliga index som bygger pä ett urval av representantvaror finner man inte samma tendens till relativ prisstegring för vår export. Om man lar hänsyn till att utrikeshandelsstatisliken således överskattar prisstegringen och i motsvarande mån underskallar volymök-


 


Prop. 1980/81:20                                                     20

ningen kan exporten i år beräknas ligga kvar på 1979 års nivå. Detla är en betydligt sämre exportutveckling än vad jag räknade med så sent som i proposition 1980 U: 1. Förklaringen ligger i att den internationella efterfrå-getillväxlen nu synes svagare under andra halvåret och att möjligheterna att återta de exporlförlusler vi gjorde under konflikterna nu bedöms som mindre.

I konjunklurbaromelern från september har exportföretagen redovisat en avsevärd försämring av exporlorderingången sedan föregående enkät-tillfälle i juni saml förväntningar för det fjärde kvartalet som är inställda pä en fortsalt nedgång i exportorderna.

En oförändrad total exportvolym innebär all vi torde ha föriorat mark­nadsandelar motsvarande någon procent av exporten av bearbetade varor. Relativprisstegringen skulle då ha varit av ungefär samma omfattning.

Jag vill i sammanhanget erinra om att statistiska centralbyrån nyligen har publicerat nya nationalräkenskaper för perioden 1970-1979, vilka i vissa avseenden innebär betydande revideringar av den tidigare stafisti­ken. I görligaste mån har delta beaktats. Jag vill framhålla att även de reviderade beräkningarna är förknippade med betydande osäkerhet.

En viss osäkerhet råder även om vilken den faktiska imporlvolymen beräknas bli 1 år. Här har en ökning med 2,5% förutsatts vid en antagen ökning av den inhemska efterfrågan om 3,9%. Jag förutsätter dä en nägot högre imporlbenägenhel i ekonomin än konjunkturinslilutet räknar med. Eftersom import volymen ökar snabbare än exportvolymen blir utrikeshan­delssektorns nettobidrag lill produktionen negativt, ca -0,7% av BNP.

Lagerutvecklingen är också ovanligt svår att bedöma. Enligl tillgänglig lagerslalistik skulle lagren inom näringslivet ha ökat med ett par miljarder kr. i fasta priser under första halvåret i är. Del är emellertid svårt alt exempelvis i konjunklurbaromelern finna något slöd för delta. Konjunk-turinstltulel räknar med att företagen kommer att tvingas lill en ofrivillig lageruppbyggnad vid en försvagad efterfrågan under andra halvåret.

Del förefaller inte troligt all det hittills i år skulle ha ägt rum någon mer omfatiande lageruppbyggnad. Mot bakgrund av förelagens eriarenheter av de problem som lageruppbyggnaden under överbryggningsåren medförde finns det anledning förmoda att företagen kommer att vara försikfiga när det gäller att producera på lager när efterfrågan avtar. Jag räknar därför med en något lägre lageruppbyggnad än konjunkturinstllulet gör.

Importpriserna ökar snabbare än exportpriserna, 14% mot 11.3%, vil­ket innebär att bytesförhållandet försämras med 2,4%. Underskottet i handelsbalansen uppgick t. o. m. augusti lill drygt 8,5 miljarder kr. För hela 1980 lorde underskottet komma att uppgå till ca 12 miljarder kr. Det innebär att underskottet skulle uppgå till ca 900 milj. kr., per månad för perioden september-december mot 1,1 miljarder kr. i genomsnitt t.o.m. augusti. Konjunkturinstitutet räknar dock med ett något gynnsammare utfall under dessa månader. Bytesbalansunderskotlel skulle enligl mina


 


Prop. 1980/81:20                                                     21

beräkningar uppgå till närmare 22 miljarder kr., vilket innebär en fördubb­ling i jämförelse med 1979. Underskottet uppgår därmed lill ca 4,5% av BNP. Räntenettot ökar nu snabbi och beräknas i år uppgå till 5,6 miljarder kr, en ökning med drygt 2 miljarder kr på ell år.

Den privata konsumtionen har av konjunkturinstitutet beräknats öka med I % i år. Delta är en någol lägre ökning än vad jag räknade med i propositionen 1980 U: I. Med hänsyn tagen lill alt konsumtionen synes ha minskat under första halvåret innebär det en kraftig uppgång mellan första och andra halvåren. Man bör härvid observera att hushällens disponibla Inkomster lorde öka med 2 % i år vilket är mera än vad som tidigare ansetts troligt.

Den kommunala konsumtionen beräknas öka ungefär i den takt som tillgängligt material tidigare pekat pä, ca 4%. Del förefaller emellertid som om den statliga konsumtionen skulle öka ovänlat snabbt, 1,5%. Det synes vara fråga om både en ökning av den statliga sysselsättningen och förbruk­ningen. Den totala offentliga konsumtionen ökar därvid med 3,2% och de totala offentliga utgifterna med realt sett ca 4,5%,

Bostadsinvesteringarna beräknas minska med 4%. Detta är en kraftig nedrevidering i jämförelse med tidigare bedömningar. Antalet påbörjade lägenheter förutses dock inte bli mindre, konjunkturinstitulel räknar med ca 50000 lägenheter 1 år. Förklaringen till Investeringsnedgången är i stället att nyare statistik baserad på s. k. låneunderlagshandlingar, tyder på att investeringskostnaden per lägenhet blir lägre än vad som tidigare ansetts troligt. Den Irendmässiga ökningen vad avser lägenhetsytor, utrustning m. m. synes nu ha brutits. Därmed blir också de totala bosladsinvestering-arna lägre.

Den totala produktionen, BNP, väntas öka med 2,7% under 1980. Detta ansluter i stora drag lill den bedömning som gjordes 1 samband med all förslaget om höjning av mervärdeskallen och vissa punktskatter lades fram. BNP korrigerat bl. a. för förändringar i bytesförhållandet utgör brut­tonationalinkomsten, BNI. Denna ökar i år med drygt 2%, Den inhemska efterfrågan har dock ökat mer än så, vilket skett till priset av en försämrad bytesbalans.


 


Prop. 1980/81:20


22


Appendix

Revideringar i nationalräkenskaperna

Nationalräkenskaperna har sedan den reviderade finansplanen under­gått avsevärda revideringar. Dessa beror dels på alt ny primärinformation har erhållits, dels på att stafistiska centralbyrån, som svarar för nationalrä­kenskaperna, genomfört vissa definitions- och klassificeringsändringar. Det bör starkt understrykas att även dessa nya beräkningar är behäftade med stor osäkerhet. Ytterligare revideringar kan komma alt ske när mate­rialet har analyserats mer ingående. De viktigare revideringarna av BNP beräknad från användningssidan år följande.

1.  Översyn och avstämning av konsumtionsberäkningarna med ledning av den nya hushållsbudgelundersöknlngen 1978.

2.  Ändrade principer för egnahemsberäkningarna.

3.  Revidering av beräkningarna för offentliga sektorn.

4.  Revidering av beräkningarna för bruttoinvesteringar och lager.

5.  Översyn av prisdeflaleringen av utrikeshandeln. För vissa bearbetade varor ersätts enhetsprislndex (pris per kilo eller styck) med en speciellt konstruerad index.

6.  Inarbetning av betalningsbaiansdelegationens undersökningsresultat i statistiken för import och export av tjänster.

Följande tablä visar de nivåförändringar för olika poster som de nya beräkningarna leder till för 1979. Den privata konsumtionens nivå har höjts med 12 miljarder kr. som följd av resultaten av 1978 års hushällsbudgetun­dersökning (HBU) samt förändrade beräkningar vad avser egnahemspos-len. Den senare punkten innebär att bostadskonsumtionen för egna hem nu bestäms med utgångspunkt i hyresvärdet för hyreslägenheter men med beaktande av kvalitetsskillnader.

Försörjningsbalans 1979 (prel.)

Milj. kr,, löpande priser

Enligt nationalräkenskaperna

 

 

vären 1980

sept. 1980

Differens

Privat konsumtion

226816

239041

-1-12 225

Statlig konsumtion

39 153

41860

-1- 2707

Kommunal konsumtion

90913

90622

-    291

Privata bruttoinvesteringar

33 758

35 776

+ 2018

Statliga bruttoinvesteringar

 

 

 

exkl. bostäder

13 708

14054

+    346

Kommunala bruttoinvesteringar

 

 

 

exkl. bostäder

16 554

16434

-     120

Bostadsinvesteringar

22 502

22748

+    246

Summa investeringar

86522

89012

+ 2490

Lagerinvesteringar

1 147

1856

+    709

Export av varor o tjänster

133 636

137665

-1- 4029

därav: varor

117481

117630

-1-     149

tjänster

16 155

20035

-1- 3 880

Import av varor o tjänster

142 891

144049

-1-  1 158

därav: varor

124077

124 558

-1-    481

tjänster

18814

19491

+    677

BNP

435 296

456007

-1-20711


 


Prop. 1980/81:20                                                     23

Betalningsbalansdelegationens undersökningar ger anledning att revide­ra upp exporten av tjänster med närmare 4 miljarder kr. och transfererings-nettot med drygt 4 miljarder kr. Sammantaget innebär de nya beräkningar­na att BNP-nivån 1979 bör ligga ca 20 miljarder kr. högre än vad som tidigare redovisats.

De nya beräkningarna innebär även att bl. a, BNP justeras upp ocksä för tidigare år under 1970-lalel. Enligt de äldre nationalräkenskaperna skulle BNP ha vuxit med 1,6% i genomsnitt per är under perioden 1970 - 1979. De nya beräkningarna tyder på en tillväxt om ca 2 % per är. För enskilda är är revideringarna större.

BNP beräknas även genom summering av produktionen sektorvis, BNP från produklionssidan. Här har bl.a. sketl en översyn av beräkningarna för småindustrin. Vidare har revideringar gjorts av beräkningarna för bygg­nadssektorn där del är känt all svårigheterna att uppskatta den faktiska produktionen är belydande.

BNP beräknad från inkomstsidan har reviderats bl.a. genom utnyttjan­det av den s. k. finansstatisliken. Vidare har melodomläggningar skett som innebär att kollektivt pensionssparande inom SPP inle längre räknas som hushållssparande, utan i stället redovisas inom kategorin finansiella insti­tutioner. De nämnda typerna av pensionssparande kommer därmed i natio­nalräkenskaperna alt behandlas analogi med ATP-avgifterna. Denna me-lodomläggning innebär en sänkning av hushållens sparkvot med 3 procent­enheter 1978. Tidigare beräknades det totala hushållssparandet som en restpost som kom fram vid jämförelse mellan inkomstslatislik och kon­sumtion enligt omsätlningsslalistik. I de nya beräkningarna utnyttjas de uppgifter om hushållssparandel som finns i finansstatisliken och som byg­ger pä kredltmarknadsslatislik. Dessa uppgifter anger all sparandet skulle ha stigit från drygt 3 miljarder kr. 1970 lill 9,5 miljarder kr 1979, ej 24 miljarder kr. som de äldre nationalräkenskaperna angav. Sparandel beräk­nat på detla sätt tillsammans med konsumtionen enligt de nya beräkningar­na överstiger emellertid inkomsterna så som dessa framgår av inkomslsla-tistlken. Denna skillnad uppgår lill ca 16 miljarder kr. och är dels ell uttryck för osäkerhet i beräkningarna för de olika delarna, dels för att inkomslstatisfiken inte återspeglar den s. k. dolda sektorn.


 


Prop. 1980/81:20                                                               24

2.4 Den ekonomiska politikens mål och medel

Jag har inledningsvis redogjort för de grundläggande orsakerna till att den svenska ekonomin befinner sig i ett utsatt läge och präglas av ett antal besvärande balansbrister. De försvårar för oss alt uppnå de grundläggande mälen för den ekononomiska politiken: god tillväxt, full sysselsättning, läg inflation, rättvis inkomstfördelning och regional balans.

Jag vill särskilt stryka under de problem det stora bytesbalansunderskot­tet ställer oss inför:

— Det ökar vår känslighet för utifrån kommande konjunktursvängningar och begränsar våra möjligheter att kompensera en svag utländsk efterfrå­gan med generell inhemsk stimulans.

— I kombination med underskottet i statsbudgeten medför bytesbalans-bristen att den ränlepoliliska handlingsfriheten begränsas. Sverige tvingas hålla en högre räntenivå än som annars skulle ha behövts. Därmed häm­mas Investeringarna och försvåras den utbyggnad av produktionsappara­ten som fordras för alt trygga framlida sysselsättning och välfärd.

— Eftersom värt bytesbalansunderskoll avspeglar en hög konsumtion och inte en hög investeringsnivå läggs en snabbt växande förräntnings-börda på framlida generafioner.

— Bytesbalansunderskotlel försvårar eller omöjliggör för oss att genom en aktiv växelkurspolitik dämpa utifrån kommande inflationsimpulser.

Underskottet i våra ulrlkesbetalningar medför således allvariiga följder för prisstabilitet och sysselsättning bäde pä kort och lång sikt. Del måsle därför vara en primär uppgift för den ekonomiska politiken att reducera underskottet.

Strategin måste härvid vara att skapa förutsättningar för en exportledd tillväxt och för att svensk induslri skall öka sina andelar på hemmamarkna­den. Del svenska näringslivets konkurrenskraft och produktionskapacitet måsle med andra ord snabbt förslärkas. Annars kan vi omöjligen få ner bytesbalansunderskotlel och samtidigt bevara en hög sysselsättning. Del torde emellertid vara orealistiskt att söka åstadkomma den nödvändiga förbättringen i bytesbalansen enbart genom marknadsandelsvinster. Dessa ansträngningar måsle dock kompletteras med en målmedveten energipoli­tik som succesivt minskar värt beroende av fossila bränslen och därmed även vår imporlnota.

Den internationella konjunkturutveckling som nu kan förutses gör det självfallet svårare all åstadkomma den nödvändiga förbättringen av vår internationella konkurrenskraft. Den ställer krav på såväl statsmakterna som på arbetsmarknadens parter och kommunerna. Det är statsmakternas uppgift att föra en sådan finans- och kredilpolilik all den samhällsekono­miska balansen främjas och parterna på arbetsmarknaden får rimliga reala förutsättningar för sina förhandlingar. Parterna måsle å sin sida ta hänsyn till det begränsade reala utrymme som står till förfogande om de långsiktiga


 


Prop. 1980/81:20                                                     25

målen för den ekonomiska politiken skall kunna nås. Förelagen måste i sin prispolitik dra nytta av de konkurrensfördelar som en läg kostnadsökning kan ge. Kommunerna måste hålla sin expansion inom de ramar som sätts av att den ufiandskonkurrerande sektorn måste disponera en ökad andel av våra resurser. Det kräver i sin tur självfallet att regering och riksdag begränsar sina krav pä den kommunala verksamhetens omfattning.

En nödvändig förutsättning för att statsmakterna, kommunerna och parterna på arbetsmarknaden skall handla 1 samförstånd till gagn för hela samhällsekonomin är givetvis en bred information om vårt ekonomiska läge, om hur åtgärder inom olika sektorer påverkar varandra och om konsekvenserna i framtiden om inte ätgärder vidtas. Regeringen har mol denna bakgrund 1 mitten av september inlett en serie överiäggningar med representanter för arbetsmarknadens parter samt med företrädare för kom­mun- och landstingsförbundens styrelser.

Genom de skatte- och avgiftshöjningar som nyligen på förslag av rege­ringen beslutats av riksdagen (prop. 1980 U: 1, FIU 1980 U: I) sker en påtaglig Indragning av köpkraft. Den har till syfte dels att reducera under­skottet 1 våra ulrlkesbetalningar och hålla tillbaka valutautflödet, dels all förhindra alt eflerfrågetrycket i den svenska ekonomin blir alltför stort i förhällande till vår omvärld. Därmed motverkas en utveckling parallell med den som inträffade under 1975 och 1976, då värt höga interna relativa efterfrågetryck ledde till en allvarlig kostnadskris.

De nämnda åtgärderna är emellertid endast en del av en politik som syftar till att långsiktigt återställa balansen i den svenska ekonomin. Därut­över måste en kombination av åtgärder vidtas:

—besparingar på den statliga budgeten

—dämpning av den kommunala expansionen

—tryggande av näringslivets kapitalförsörjning och ätgärder för att öka industrins investeringar

—förbättring av arbetsmarknadens funktionssätt

—minskat oljeberoende

—kreditpolitiska åtgärder för att begränsa likviditetstillväxten Åtgärderna har, genom att skapa förutsättningar för att ekonomin skall

. fungera bättre, en utpräglat offensiv karaktär. Icke minst gäller detta själva sparplanen som genom sin inverkan på parternas förhandlingsulrymme, på budgetunderskottet och skattetrycket, och genom sin inriktning på sparan­de och hushållning, skapar förulsätlningar för all vitalisera samhällsekono­min.

De åtgärder som nu vidtas mäste fullföljas med ytterligare ätgärder under kommande år, präglade av insikten om all den inhemska konsum­tionen, privat såväl som offentlig, måste hållas tillbaka, att investeringar och produktion måste stimuleras och att ekonomins funktionsduglighet behöver förbättras.

De balansbrister vi brottas med är av djupgående natur och har sina


 


Prop. 1980/81:20                                                                   26

rötter långt tillbaka i tiden. De hotar de grundläggande målen för den ekonomiska politiken och måsle utan dröjsmål angripas. Jag vill i detta sammanhang varna för alt låta del förhållandet att vi nu slår inför en svag internationell konjunkturutveckling utgöra motiv för att uppskjuta de strukturellt motiverade åtgärderna.

Skulle l.ex. besparingspakelel urholkas eller den kommunala expansio­nen bli alltför snabb, kommer alla de fundamentala problem som förorsa­kas av att de offentliga utgifterna växer alltför snabbi all förvärras. Proble­ met kan uttryckas på följande sätt. BNP uppgår 1980 till ca 515 miljarder kr. Vid en fillväxt om 1,5% 1981 skulle BNP 1 fasta priser öka med ca 8 miljarder kr. De offentliga utgifterna uppgår till ca 335 miljarder kr. eller ungefär 2/3 av BNP. Skulle de öka i samma takt som under 1970-lalet, ca 6,5%, skulle detta kräva 22 miljarder kr., dvs. merän hela BNP-tillväxlen. Del är uppenbart att denna trend måste brytas.

Den offentliga sektorn och socialförsäkringssystemet' ulgör omistliga delar av vär välfärd och fyller viktiga behov för människorna. Del är just för alt göra del möjligt för samhällsekonomin att bära upp en offentlig sektor som dess tillväxt måsle hälla sig Inom ramen för vad som är samhällsekonomiskt försvarbart. Skulle sä icke ske kommer de svagaste grupperna i samhället att drabbas hårdast.

Om vi inte nu vidtar de åtgärder som behövs kommer de framtida uppoffringar som krävs för att komma ur krisen all bli större. Del finns många exempel från vår omvärld på att man inle 1 tid beaktat den varnings­signal som ell snabbt stigande bytesbalansunderskoll innebär och underlå­tit att vidta nödvändiga strukturella anpassningsälgärder. Efler ett uppe­hållande försvar har resultatet blivit all arbetslösheten ökat dramatiskt, inflationen förvärrats och de fördelningsmässiga motsättningarna skärpts.

Den internationella konjunkturen kommer enligl de bedömningar som nu kan göras att utvecklas svagt under 1981. Den totala tillväxten 1 OECD-området beräknas uppgå till ca I %. Av flera skäl - förmånligare lagersi­tuation, betydande investeringsbehov bl.a. i energibesparande syfle och starkare finansiell ställning hos företagen — torde dock konjunkturnedgån­gen denna gäng bli bäde kortare och mindre djup än efter den första oljechocken. Därmed skulle förutsättningar föreligga för en mer positiv internationell utveckling under 1982. Den svenska konjunkturutvecklingen ligger tidsmässigt alllid någol efter den Internationella p.g.a. den samman­sättning som vår export har med sitt relativt tunga inslag av investerings­varor. Delta innebär att någon mer påtaglig internationell draghjälp i den svenska konjunkturen knappast kan påräknas förrän tidigast under loppet av 1982.

Det är då att märka att denna bedömning baseras på ett antagande om i stort sett oförändrat realpris på olja. De senaste veckornas utveckling har än en gång understrukit hur lätt såväl prisbilden som tillförseln på olje­marknaden kan rubbas av krig eller andra oroligheler i Mellanöstern.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   27

Skulle den nu pägäende krisen medföra att oljeflödet varaktigt minskar, kan detta dramatiskt förändra den internationella konjunkturbilden i nega­tiv riktning.

Det är utomordentligt viktigt att vi nu vidtar de strukturella förändringar som behövs i den svenska ekonomin så att vi kan haka på och till fullo utnyttja den internationella konjunkturuppgången när den väl kommer. I den reviderade finansplanen framhöll jag att industrins utveckling under 1979 och 1980 delvis blev en besvikelse. Det traditionella mönstret för konjunkturcyklarna har varit att industrisysselsättningen gäll ned i lågkon­junkturer och ökal kraftigt 1 högkonjunkturer. Ökningen under konjunktur­cykelns uppsvingsfas har legat i storleksordningen 60 ä 70000 sysselsatta. Uppgången under 1979 och 1980 begränsades till lOOOO sysselsatta.

För att kunna bygga ut vår industrisektor måste vi bryta den nedåtgåen­de trend för industrisysselsättningen som vi haft ända sedan mitten av 1960-talel. Det Innebär alt vi måsle skapa sädana betingelser för industrin att sysselsättningsnedgången dämpas i lågkonjunkturerna och, framför allt, all vi i konjunkluruppsvinget fär en uppgång som ligger klart över den ökning som varit vanlig under efterkrigstiden. För att vid nästa konjunk­turuppgång undvika en upprepning av de senasle årens otillräckliga ut­veckling av vår industrisektor måste vi redan under lågkonjunkturen be­slutsamt genomföra de strukturella förändringar som behövs för att den svenska ekonomin i framtiden skall fungera tillfredsställande.

Härvid spelar utvecklingen av den kommunala sektorn en central roll. Så länge kommunerna tar en alltför slor del av resurstillväxten i anspråk kan den uppgång som krävs i induslrisysselsältningen ej komma till stånd. Om inte den kommunala konsumtionsökningen kan bromsas upp, återstår därför ingen annan väg att förbättra bytesbalansen än genom en mycket hård ålstramningspolillk - med ty åtföljande kraftig uppgång i arbetslöshe­ten - som åstadkommer den nödvändiga förbättringen genom att hålla nere importen.

De närmaste åren kommer att bli mödosamma. Den internationella konjunkturen blir sannolikt svag samtidigt som vär bytesbalanssiluation i kombination med underskottet i statsbudgeten gör det omöjligt all gene­rellt stimulera den inhemska efterfrågan. I vad män vi skall kunna undgå en uppgång i arbetslösheten beror, förutom pä den internationella konjunktur­utvecklingen, på hur snabbi vi förmår alt ställa om vår ekonomi lill de krav som reses. Klart är att utvecklingen kommer att ställa stora fordringar pä arbetsmarknads- och regionalpolitiken och på en flexibel och väl fungeran­de arbetsmarknad.

För att återställa balansen 1 den svenska ekonomin krävs också att kostnadsutvecklingen medger en förbättring av vår internationella konkur­renskraft. Ju lägre kostnadsutvecklingen blir desto mindre blir påfrestning­arna på arbetsmarknaden och desto bättre grund lägger vi för att kunna dra nytta av ett kommande internationellt konjunkturuppsving.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   28

Den dämpning av ökningstakten som måste ske ifråga om både privat och off"entlig konsumfion måste givelvis också ses i ljuset av att startpunk­ten utgörs av en levnadsstandard som är en av de högsta och mest jämnt fördelade i världen. De uppoffringar som krävs är inle särskilt dramafiska sedda i ett internationelll perspektiv. Till bilden hör också att ju snabbare vi vidtar de ätgärder som behövs för all återställa balansen i vär ekonomi desto snabbare kan vi lägga en grund för återupptagen standardlillväxt.

Den ekonomiska politiken måste självfallet alltid fortlöpande anpassas till den internationella konjunkturutvecklingen. De ingrepp som detta kan påkalla bör emellertid ske i form av generella finanspolitiska eller kredilpo­liliska åtgärder och inle genom att ansträngningarna att angripa de struktu­rella problemen i vår ekonomi dämpas eller skjuts upp.

2.4.1 Besparingar på statsbudgeten

De besparingsåtgärder för vilka statsrådet och chefen för budgetdeparte­mentel senare idag kommer att redogöra innebär all statsfinanserna direki förstärks med 6,1 miljarder kr. räknat som helårseffekl. Härtill kommer effekten pä statsskuldsräntorna. Av besparingarna avser ca 3,9 miljarder transfereringar och avgiftshöjningar som direkt berör hushållen. Genom besparingar inom den statliga sektorn och genom minskade bidrag till kommunerna minskar den offentliga konsumtionen med ca 1,3 miljarder kr. Resterande ca 0,9 miljarder avser offentliga investeringar, transfere­ringar till förelag, utlandet m. m. Sett i relation lill budgetens totala omslut­ning blir utgifterna ca 3% lägre än vad de annars skulle ha blivit.

Vägledande vid utformningen av besparingarna har varit att skydda de mest utsatta grupperna och att förbättra den svenska ekonomins funktions­sätt. De avgiftshöjningar som genomförs för läkarbesök och inköp av medicin i kombination med högkoslnadsskyddet ulgör exempel härpå. Inom ramen för totalt sett sänkta kostnader för statsverket, ökar kostna­derna för den som är sjuk en eller ett fåtal gånger per är under det att familjer med hög sjukfrekvens får sänkta utgifter.

Behovet att förbätta ekonomins funktionsförmåga innebär att skalte-och bidragsregler 1 ökad utsträckning måsle utformas så att de uppmuntrar de enskilda människorna alt handla på ett sätt som är positivt för samhälls­ekonomin i slorl. Som exempel kan nämnas de nya reglerna för delpension som ökar benägenheten all fortsätta att på heltid göra produkfiva insatser.

En annan utgångspunkt har varit alt dämpa den automatik som legat bakom den ständigt fortgående ökningen 1 statsutgifterna. Som exempel kan nämnas de nya reglerna för beräkning av del basbelopp som ligger till grund för pensionsulvecklingen.

De principer som hittills tillämpats vid uppräkning av basbeloppet har inneburit alt förmånerna höjts även som följd av bl.a. importprisslegring-arna på olja. Vi kan emellertid inle som nation kompensera en dyrare oljeimport genom att höja löner eller andra förmåner. När indirekta skatter


 


Prop. 1980/81:20                                                    29

höjs 1 syfte att påverka den totala efterfrågan eller förbrukningen av vissa varor höjs även dä de till basbeloppet knutna transfereringarna. Därmed måsle åtstramningen för övriga kategorier göras så mycket härdare. Dessa beräkningsprinciper bör ändras sä alt varken förändringar i energipriser eller i indirekta skatter höjer basbeloppet. Motsvarande ändringar vid beräkning av basenheten som bestämmer skatteskalorna kommer senare att föresläs av chefen för budgetdepartementel.

2.4.2 Kommunerna

Kommunerna svarar för ungefär 2/3 av den offentliga verksamheten. De har ocksä under senare hälften av 1970-talet tagit i anspråk ungefär 90 % av den totala offentliga konsumtionsökningen.

Kommunernas ökade konsumtion har medfört att sysselsättningen i den kommunala sektorn har ökal med mer än 30 % eller ca 220000 personer under den senaste femårsperioden. Delta motsvarar hela nettolillskottel av arbetskraft till arbetsmarknaden. Om den kommunala verksamheten byggs ut 1 samma takt som under de senaste åren, kommer detta att medföra att åtgärder för att fä till stånd den nödvändiga ökningen av induslrisysselsält­ningen blir verkningslösa. En fortsatt snabb utbyggnad av den kommunala sektorn skulle också medföra en press uppåt på de kommunalanställdas relativa löneläge vilket skulle försämra industrins möjligheter att ulan kraftig löneglidning attrahera behövlig arbetskraft.

Del förtjänar påpekas att en ökning av antalet sysselsatta i den kommu­nala sektorn med 5 % 1975 innebar 35000 personer. 1981 Innebär samma procentuella ökningslakt 50000 personer. En sjunkande ökningslakt är således nödvändig enbart för att hälla ökningen i absoluta tal konstant. För att dämpa sysselsättningsökningen krävs en ännu starkare neddragning av den kommunala konsumlionsöknlngen.

Om den kommunala expansionen sker i sädan takt alt skattehöjningar blir nödvändiga, kommer detta dessutom att ytterligare begränsa det ut­rymme som står till förfogande för privat konsumtion. Därmed försväras kommande avtalsuppgörelser och risken ökar för att den behövliga förbätt­ringen av vär internationella konkurrenskraft uteblir. Vägen mot extern balans och lägre inflationstakt blir längre och svårare.

Riksdagen beslutade tidigare i är att begränsa ökningen av de statliga bidragen till kommunerna 1981. Bland de besparingar som ingår i regering­ens sparplan återfinns också begränsningar av flera specialdestinerade statsbidrag. Därigenom minskar det finansiella utrymmet för ökning av den kommunala konsumtionen. Höjningen av mervärdeskatten påverkar också kommunerna.

Den statistik som nu finns att tillgå om den kommunala konsumlionsul-vecklingen under senare år är oroande. Enligt preliminära uppgifler steg ökningstakten frän 3,9 % 1978 fill 4,7 % 1979. För 1980 kan ökningen beräknas till 4,0 %.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   30

I årets komplelteringsproposition konstaterades att det samhällsekono­miska utrymmet för ökning av den kommunala konsumtionen skulle uppgå fill högsl 3 % 1981 och högsl 2 1/2 % åren därefter. Sedan dessa beräkning­ar gjordes har emellertid förutsättningarna i viktiga avseenden förändrats. Bl. a. blev löneökningarna 1980 större än de antaganden som låg lill grund för beräkningarna. Vidare har underskottet 1 vår utrikeshandel ökat ytterli­gare liksom räntekostnaderna för utlandsskulden. Utrymmet för kommu­nal konsumtionsökning är därför väsentligt lägre än vad som tidigare antagits. Ytteriigare underlag föratt bedöma den möjliga expansionslakten under de kommande åren kommer att redovisas i den långtidsutredning som beräknas bli offentlig i slutet av november. Del kommunala budgetar­betet för 1981 pågår f. n. och del är för tidigt att nu med säkerhet ange hur slor ökningen av den kommunala konsumtionen kommer att bli. Enligt kommunförbundens prognos blir ökningen ca 3% 1981 medan konjunktur­institutet förutser en ökningstakt om 3,5 %. Jag har med hänsyn lill förelig­gande osäkerhet tills vidare ansett mig böra lägga den av kommunförbun­den angivna ökningslakten 3% lill grund för försörjningsbalansens beräk­ningar.

På grundval av det ytterligare material rörande den kommunala konsum­tionen som senare kommer alt stå till förfogande kommer regeringen att senast i den kommande budgetpropositionen redovisa vilka ytterligare åtgärder som eventuellt kan bli nödvändiga för all hålla den kommunala konsumtionsökningen inom ramen för våra reala resurser.

Vi stär nu inför en avmattning på arbetsmarknaden. Denna måste emel­lertid mötas genom en aktiv arbetsmarknadspolitik - jag återkommer härtill i det följande - och inte genom en fortsatt snabb expansion av den kommunala sektorn. Av de skäl som jag tidigare angivit, bl.a. inverkan på den relativa lönestrukturen i den svenska ekonomin och del förhållandet att avtalsförhandlingarna ytterligare kompliceras för den händelse kommu­nalskatten fortsätter att stiga snabbt, måste den kommunala konsumtions-ökningen bromsas. Det är härvid att märka att erfarenheten med all önsk­värd tydlighet demonstrerat all en uppbromsning av den kommunala kon­sumtionsökningen tar tid. Om uppbromsningen inte sker tillräcklig snabbt riskerar vi att industrin vid nästa konjunkturuppgång på samma sätt som under 1979 och 1980 inte kan läcka sitt rekryteringsbehov, vilket skulle innebära att vi än en gång missar möjligheterna att haka på den internatio­nella konjunkturuppgång som alltid följer på en svagare konjunkturfas.

Jag vill i delta sammanhang ocksä understryka att den åtstramning som krävs 1 den kommunala sektorn inte innebär annat än att ökningstakten måste minska. Det är således inte fråga om någon krympning av den totala kommunala aktiviteten, även om en sådan givetvis kan vara motiverad för enskilda sektorer, ulan endast om alt ökningstakten mäste hälla sig inom ramen för vad som är samhällsekonomiskt försvarbart.

Den kommunala ulgiftsexpansionen beror till en belydande del på stat-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   31

liga beslut och åtgärder. En minskad slallig reglering av den kommunala verksamheten skapar förutsättningar såväl för ökad effektivitet 1 den of­fentliga förvaltningen som för samhällsekonomiska besparingar. Regering­en har därför tillsati en särskild grupp, stat och kommungruppen (Dir. Kn 1980:03), för att pröva vilka begränsningar som bör genomföras i den statliga normgivningen. Arbetsgruppen överväger bl.a. standardkrav, till­synsmyndigheternas roll och möjligheterna att decentralisera olika frågor, m.m. Avsikten är att gruppen, i vilken ingår representanter från kom­muner och landstingskommuner, skall arbeta skyndsamt och successivt avlämna förslag till kostnadssänkande förändringar.

Enligt de bedömningar som gjordes i augusti skulle den kommunala utdebiteringen komma att höjas med ca 40 öre 1981. Sedan dess har prognoserna för skatteunderlaget justerats upp och ytterligare uppjuste­ringar är inle osannolika. Jag förutsätter att kommunerna bl. a. mol denna bakgrund kraftfullt verkar för att utdebileringshöjningarna begränsas avse­värt.

Jag vill i delta sammanhang ocksä fästa uppmärksamheten pä den kom­munala likviditetsutvecklingen. Kommunernas inlåning i bankerna upp­gick i juli 1980 till drygt 23 miljarder kr., motsvarande ca 10 % av den totala Inlåningen i banksystemet. I millen av 1970-talel uppgick motsva­rande inlåning lill drygt 7 miljarder kr. motsvarande ca 5 %.

Den kommunala sektorns likviditet förutses dock minska någol under 1981. Delvis är delta en följd av de åtgärder (prop. 1980/81:16) som vidtagits för att stimulera till fyllnadsinbetalning av kvarstående arbetsgi­varavgifter. Genom beslut av regeringen i september 1980 har del dessut­om blivit möjligt alt utnyttja information frän källskalteuppbörden för all bättre beräkna de preliminära avgifterna.

2.4.3 Näringslivets investeringar och jörsörjningen med riskvilligt kapital Jag har tidigare understrukit att en primär uppgift för den ekonomiska politiken är att reducera underskottet i bytesbalansen. Detta måste ske genom all näringslivets konkurrenskraft och produktionskapacitet för­stärks. Den konkurrensutsatla sektorns investeringsutveckling är därvid en faktor av avgörande betydelse. Investeringsnivån måste under en följd av är ligga på en väsentligt högre nivå än för närvarande. Åven om industrins investeringsökning i år beräknas bli 15 % så är nivån för låg sedd ur långsiktig synpunkt. Jag vill erinra om alt under åren efter 1975-1976 års kostnadskris föll mdustriinvesteringarna med över 30 %.

För alt den nödvändiga invesleringsulvecklingen skall komma till stånd måste en rad förutsättningar föreligga. För det första måste förelagens konkurrenskraft vara sådan all del finns fillräckligt många lönsamma in­vesteringsprojekt. Avkastningen pä investerat kapital har varit myckel svag under de senaste åren. Den reala avkastningen pä det totala kapitalel har varil negaliv varje är efter 1973. Den reala avkastningen på det egna


 


Prop. 1980/81:20                                                     32

kapitalel - riskkapitalet - har varit negativ samtliga år efler 1974. Denna krisartade utveckling av industrins lönsamhet synes inte vara överstånden. Ånnu 1980 har lönsamheten inte nått upp till genomsnillet för perioden 1969-1973. Än mindre har förelagen kunnat kompensera sig för de tidigare dåliga åren.

En andra förutsättning för en positiv investeringsutveckling är alt del finns resurser för näringslivet alt tillgå i form av kapital och arbetskraft. Den dämpning av den offentliga utgiftstakten som besparingsprogrammel åstadkommer syftar bl. a. till att frigöra resurser för den konkurrensutsatta sektorn. Vad som ytteriigare krävs om näringslivets behov av arbetskraft och investeringskrediter skall kunna tillgodoses, återkommer jag senare till.

En tredje förutsättning är att den fortgående försämringen av företagens risksiluation stoppas genom att soliditeten, dvs. förhållandet mellan det egna och det totala kapitalel, förbättras. Under 1970-talet har soliditeten i industriföretagen fallit från 34 lill 26 %. Med hög skuldsällningsgrad blir variationerna 1 avkastningen på del egna kapitalet kraftigare. Detla medför att företagen fär svårare att möta konjunktursvängningar och strukturella störningar. Vidare försvagas förmågan att finansiera investeringar såväl med lån som genom anskaffning av riskkapital utifrån.

Större delen av svenskt näringsliv befinner sig i ett läge där en fortsall sänkning av soliditeten inte är möjlig om den från samhällsekonomiska synpunkter behövliga expansionen skall kunna åstadkommas.

En förbättring av soliditeten kan 1 princip åstadkommas antingen genom att lönsamheten höjs, varvid de ökade vinsterna kvarhålls i rörelsen, eller genom att företagen drar till sig nytt riskvilligt kapital genom nyemis­sioner. Det är inle vare sig en framkomlig eller lämplig väg all genom enbart en höjning av lönsamheten förbättra soliditeten. Nytt riskvilligt kapital behöver således skjutas till.

Under senare år har statsmakterna vidtagit ett antal åtgärder för att underiätta företagens försörjning med nytt riskkapital. Anell-lagstiflningen har förändrats sä att företagen vid beskattning i ökad utsträckning får dra av utdelningen på nyemitterat kapital. Skattebördan har lättats på mindre och medelstora förelag. Fjärde AP-fonden har också tillförts ökade re­surser. Det enskilda akllesparandel har stimulerats genom all del avdrag på skatten som får göras i del s. k. skattefondsparandet höjts från 20 lill 30 %. Utvecklingen har emellertid visat att dessa åtgärder inle varit till­räckliga.

För att ytteriigare förstärka förelagens möjligheter att dra till sig riskvil­ligt kapital kommer flera förslag till ätgärder att läggas fram under hösten av mig och chefen för budgetdepartementel. Åtgärderna avser för del första en lindring av dubbelbeskattningen av utdelade vinster, för del andra stimulanser för anställda att spara i aktier i del egna företaget och för del tredje ett resurstillskott till fjärde AP-fonden.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   33

I värt land, lill skillnad från många andra industriländer, är förelagens vinster föremål för en dubbelbeskattning. Vinsterna beskattas först hos bolagen och därefter hos aktieägarna när de delas ut. Detla har lett till olyckliga snedvridningar i tvä avseenden. För del första har förelagens förräntningskrav före skatt på del riskvilliga kapitalet drivits upp myckel högt. Detta har hämmat investeringarna och förelagens möjligheter alt dra till sig nytt riskvilligt kapital. För del andra har den enskilde spararen beskattats betydligt hårdare för aktiesparande än för sparande i alterna­tiva, ur samhällets synpunkt mindre angelägna placeringar.

De nuvarande skattereglernas utformning har i hög grad bidragit till alt hushållen under 1970-lalel minskal sin andel av den totala aktieslocken i börsnoterade företag till för närvarande 40 %. Genom en lindring av dub­belbeskattningen pä aktieutdelningar kan de snedvridningar som jag redo­gjort för minskas och en omfördelning till en ur samhällsekonomisk syn­punkt bättre inriktning av sparandet uppnäs.

Mol denna bakgrund gav regeringen i våras kapilalvinstkommiltén i uppdrag alt framlägga förslag om provisoriska lättnader i dubbelbeskatt­ningen, som kan tillämpas fr.o.m. inkomståret 1981. Kommitténs förslag har remissbehandlats och som jag tidigare nämnt kommer förslag i frågan att läggas fram senare i höst.

De åriiga statsfinansiella kostnaderna för att minska dubbelbeskattning­en av aktieutdelningar i enlighet med kommitténs huvudalternativ uppgår till 200-225 milj. kr. Beloppet undersfiger betydligt vad skärpningen av reavinstskalten på fastigheter inbringar när denna lillämpas fulll ul. Kost­naderna måsle ses i relation till åtgärdernas samhällsekonomiska betydel­se. Syftet med lättnaderna i dubbelbeskattningen är ju alt främja försörj­ningen med det riskkapital som krävs för alt säkerställa industrins expan­sion samt trygga den fulla sysselsättningen. En förskjutning av sparincita-menlen från fasfigheter fill kapitalbildning i näringslivet kan förväntas medföra en omfördelning i hushällens sparande. Redan en ringa omflytt­ning av sparkapilalel från fastigheter lill aktier skulle medföra en betydlig förstärkning av näringslivets tillgång lill riskkapital.

De möjligheter till s. k. skallefondsparande som öppnades för några år sedan vänder sig till sådana löntagare som är intresserade av aktiesparande i allmänhet. Systemet står däremot inle öppet för anställda som främst vill spara i aktier i det företag där de arbetar. Det torde finnas ett iniresse bland åtskilliga anställda alt spara i del egna företagets aktier. De nuvarande skattefondsreglerna missgynnar ett sådant sparande. Jag avser därför all föreslå regeringen att förelägga riksdagen ett förslag som syftar till att bereda anställda som vill spara i förelagels aktier samma skatteförmåner som gäller för skallefondsparande i allmänhet. Åtgärderna har därmed givits en inriktning som ger de största incitamenten till risksparande i hushåll med normala sparmöjligheler.

För att ytterligare stödja näringslivels utveckling genom alt öka tillgäng-3   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20


 


Prop. 1980/81:20                                                     34

en på riskvilligt kapital bör fjärde AP-fondens placeringsförmåga utökas. Trots de höjningar av fjärde fondens grundkapital som genomfördes 1976 och 1978 har fondens realvärde sjunkit, vilket avspeglar den allmänt låga avkastningen på aktieplaceringar. Fondens neltoplaceringskapacitet har samtidigt mlskat.

Enligl vad jag Inhämtat beräknar fjärde fondstyrelsen att det finns behov av kapltaltlllskoft med 150 milj. kr. per är under 1981, 1982, 1984 och 1985, dvs. med totalt 600 milj. kr. under perioden 1981-1985. Jag avser därför alt senare lägga fram förslag om all fondens rambelopp höjs från I 250 milj. kr. till I 850 milj. kr. Tillskottet, som successivt ställs till fondens förfogan­de, bör i första hand utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemis­sioner och dä även i förelag som inte är börsnoterade. Dessa företag spelar en betydande roll 1 näringslivets tillväxlprocess. men möter idag ofta svårigheter att dra till sig riskvilligt kapital.

Efler samråd med chefen för socialdepartemenetet avser jag att 1 sam­band med att förslag läggs fram om en höjning av fjärde delfondens place­ringskapacitet också föreslå all den tjärde fondstyrelsen utökas med en ledamot som skall representera arbetsgivarsidan i de mindre och medel­stora företagen.

De små och medelstora företagen svarar för en belydande del av produk­tionen och sysselsättningen i vårt land. De har visat stor förmåga lill förnyelse och anpassning och har på många sätt avgörande betydelse för den regionala utvecklingen. En förutsättning för alt öka slagkraften hos vår utlandskonkurrerande sektor är all dessa förelag fär möjlighel all utveck­las och fortleva. Icke minst lorde möjligheterna för svensk induslri att förbättra sin ställning på hemmamarknaden vara avhängiga av att de små och medelstora företagen förmår hävda sin ställning.

På senare år har mol denna bakgrund flera åtgärder vidtagits för att undanröja vissa ur rättvise- och effektivitetssynpunkt icke önskvärda kon­sekvenser av skallelagstiftningen på detla område. Således har förändring­ar genomförts för att mildra effekterna av s. k. faktisk sambeskattning. Vidare har spärregler införts som minskar ägarens behov av att ta ut medel ur företaget för aft betala förmögenhets- och arvsskatter för det i förelaget arbetande kapitalel. Möjligheterna att fä anstånd med inbetalning av arvs-och gåvoskatt har också ökat.

De gjorda förändringarna har dock lill stor del provisorisk karaktär. En särskild kommitté, företagsskaftekommiftén (Dir. 1979: 106), har i uppdrag att överväga förändringar av mer permanent art så att kapitalbeskattnings-reglerna inte försvårar familjeföretagens fortsatta drift och tillväxt. Kom­mittén överväger ocksä hur man kan underiätta för anställda eller utomstå­ende att helt eller delvis överta familjeföretag där ägarna l.ex. i samband med generationsskifte inte längre vill driva verksamheten vidare. Kommit­tén behandlar också möjligheterna att genom ändrade skatteregler under­lätta familjeföretagens försörjning med riskvilligt kapital. Regeringen kom-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   .35

mer senare att få la ställning till förslag i dessa och andra frägor som berör de små och medelstora förelagen.

Chefen för budgetdepartementet avser att föreslå regeringen att föreläg­ga riksdagen förslag om skärpning av reglerna för beskattning av realisa­tionsvinster vid fastighelsförsäljning. Nuvarande regler medför att fastig­hetsägare på grund av inflationens effekter vid belåning kan göra stora vinster som lämnas helt obeskattade vid försäljning. De nya skallereglerna som föreslås träda i kraft vid ingången av 1981 leder fill att realisationsvins­ter från fastighetsförsäljning kommer att las till beskattning i betydligt större utsträckning än hittills.

Därmed kommer även den förväntade avkastningen vid fastighelsplace-rlngar att sänkas i förhållande till andra placeringar. De föreslående höj­ningarna av taxeringsvärdena på fastigheter verkar också i samma rikt­ning. På samma sätt verkar de åtgärder lill skärpt realisationsvinstskatt pä vissa former av värdebeständigt lösöre, såsom diamanter och guldje-longer, som nu övervägs inom regeringskansliet. Tillsammans bör dessa åtgärder bidra till all motverka de krafter som annars leder lill en snedför­delning av sparandel.

De nu redovisade åtgärderna är lill sin natur långsiktiga, även om icke oväsentliga effekter kan uppkomma inom en relativt snar framlid. För all den väntade konjunkturavmatlningen i minsta möjliga utsträckning skall drabba den helt nödvändiga investeringsexpansionen inom den konkur­rensutsatta sektorn behöver de kompletteras med andra åtgärder. Rege­ringen kommer därför att föreläggas förslag om fortsatt frisläpp av inves­teringsfonderna under 1981. Dessa fonder har i princip varit frisläppta under hela 1970-lalet. Med hänsyn till behovet alt 1 första hand öka den konkurrensutsatta sektorns investeringar kommer frisläppel att begränsas lill investeringar inom denna sektor. De totala avsättningarna lill investe­ringsfonder uppgår f. n. lill drygt 7 miljarder kr. Åtminstone hälften härav lorde falla på den konkurrensutsatla sektorn.

Genom lagstiftning i år infördes en obligatorisk skyldighet för företag all betala in 25% av årsvinsten före skatt till räntelösa s.k. vinstkonton i riksbanken. Den obligatoriska inbelalningsskyldighelen omfattar endast företag vars årsvinst överstiger I milj. kr. Vilken omfattning avsättningen lill dessa fonder kan få kan ej bedömas f, n. Det är angeläget att de belopp som avsätts till vinstfonder kommer till användning i form av investering­ar. Avsikten är därför att de skall frisläppas för utnyttjande under 1981.

Under 1975-1979 fanns, med något olika utformning, möjligheter till ett särskilt investeringsavdrag för anskaffning av maskiner och inventarier. Hösten 1978 infördes även möjligheter till ett avdrag för investeringar i byggnader. Regeringen kommer inom kort att föreslå riksdagen all medge investeringsavdrag för maskiner, inventarier och byggnader.

Under de senaste tre åren har ett syslem med avdrag för forsknings- och utvecklingsutgifter varit i kraft. Denna försöksverksamhet har varil före-


 


Prop. 1980/81:20                                                     36

mål för utredning. Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för industri­departementet att senare lägga fram förslag angående statligt stöd till teknisk forskning och utveckling. I avvaktan på detta förslag är avsikten att de nuvarande reglerna skall förlängas sä att de kommer all gälla även under 1981.

2.4.4 Arbetsmarknadspolitik och industripoUtik

Kravet att förbättra bytesbalansen kommer all stå 1 förgrunden för den ekonomiska politiken under de närmaste åren. Detta mäste förenas med en fortsatt hög ambitionsnivå ifråga om sysselsättningen. Det är självklart all skall ett högt efterfrågetryck pä arbetsmarknaden kunna förenas med en lugnare kostnadsutveckling än 1 omvärlden, mäste arbetsmarknaden i Sve­rige kännetecknas av färre flaskhalsar, mindre löneglidningstendenser och högre flexibilitet än 1 våra konkurrentländer. Arbetsmarknadens funktions­sätt måste därför förbättras. Om så inte sker, undermineras förutsättning­arna för den fulla sysselsättningen.

Ell viktigt syfte med den i augusti föreslagna köpkraftsindragningen var att dämpa det relativa eflerfrägelrycket i Sverige och därmed motverka uppkomsten av en ny kostnadskris. Syftet var således att lägga en långsik­tigt trygg bas för sysselsättningen. När det gäller utvecklingen under 1980 och 1981 förutser konjunkturinslilutet en svag arbetsmarknad. Som jag tidigare nämnt finns det anledning förmoda att vi inte förrän under senare delen av 1982 kan få en mer påtaglig draghjälp av den internationella konjunkturen. På grund av riskerna för en oförmånlig kostnadsutveckling och av hänsyn till vår bytesbalansmässiga och statsfinansiella situation kan avmattningen ej mötas med en generell eflerfrägestimulerande politik av den typ som fördes efler den första oljechocken.

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet villjag un­derstryka, alt de arbetsmarknadspoliliska åtgärder som kan bli aktuella måsle ges en sädan utformning att de inle äventyrar den samhällsekono­miska balansen på längre sikt. Del innebär alt tyngdpunkten läggs vid arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom platsförmedling, beredskapsarbe­ten, ulbildning m. m. Särskild uppmärksamhet kommer att ägnas arbets­marknadsutbildningens möjligheter alt bidra lill en ökad tillgång på arbets­kraft inom den konkurrensutsatla sektorn.

De regionalpolitiska ambitionerna kommer att bibehållas på en hög nivå. Det är självfallet önskvärt att en utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn kan lokaliseras till områden med arbetslöshet. Därigenom åslad­kommes en bättre regional balans och dessutom motverkas de kostnads-uppdrivande effekter som en industriell expansion kan medföra, om den äger rum 1 områden med brist pä arbetskraft. Det pä senare är kraftigt förstärkta regionalpolitiska stödet spelar härvid en viktig roll.

Behovet av en ökad flexibilitet pä arbetsmarknaden understryks av de


 


Prop. 1980/81:20                                                    37

svårigheter som industrin haft att rekrytera arbetskraft under 1979 och 1980. Enligt konjunklurbaromelern frän juni 1980 - då den nuvarande konjunkturcykeln låg nära sin lopp - uppgav således hälften av de tillfrå­gade företagen inom verkstadsindustrin att det förelåg brist på yrkesarbe­tare. Knappt en tredjedel av förelagen uppgav alt de hade brist på andra kategorier anställda.

Förhällandena pä arbetsmarknaden utgör en vikfig förklaring till alt industriproduktionen under 1980 års konjunklurtopp inte kommer att nå upp till mer än 1974 års nivä. Del är uppenbart att om vi inte skapar arbetsmarknadsmässiga förutsättningar för en ökad industriproduktion kommer vi inte all lyckas i vår strävan att genom alt bygga ut den utlands­konkurrerande sektorn nä balans i utrikeshandeln. Alternativet blir då att genom en hård ätstramningspolitik - med ty åtföljande uppgång i arbets­lösheten - minska importen.

Under 1970-lalet har en mängd nya lagar tillkommit i syfle alt stärka lönlagarnas ställning pä arbetsmarknaden, öka anställningsskyddet och öppna möjligheter till ledighet för olika ändamål. Det gäller bl.a. medbe­stämmandelagen, förtroendemannalagen, lagen om anställningsskydd, jämställdhetslagcn, föräldraledigheten, nya semeslerlagen, studieledig­hetslagen, SIA-ledlghetslagen, lagen om svenskundervisning, delpensions­lagen m.fl.

Dessa lagar ulgör en viktig länk i reformarbetet på arbetsrättens område och har bl.a. bidraget till alt begränsa antalet uppsägningar och permitte­ringar. Allt eftersom erfarenheter nu vinns av lagarnas funktionssätt och effekter sker en översyn av lagstiftningen. En väl fungerande arbetsmark­nad liggeri allas — och icke minst i löntagarnas - iniresse. Sålunda är bl.a. medbestämmandelagen, anstäUningsskyddslagen och semeslerlagen före­mål för utredning. Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet anmäler kommer nu en motsvarande översyn all göras av ledighetslagarna. Syftet med det pägäende utredningsarbetet är bl. a. att förbättra samspelet mellan olika lagar och därmed arbetsmarknadens funktionssätt ulan all för den skull rubba lagstiftningens grundläggande inriktning. Enligt vad jag inhäm­tat kommer chefen för arbetsmarknadsdepartementet alt framlägga förslag i dessa frågor under 1981.

Oljeprischocken 1973-1974 och den därpå följande utvecklingen med­förde tidigare osedda behov av industripoliliska stödåtgärder. Totalt kan den statsfinansiella kostnaden för sådana ätgärder under 1976-1980 beräk­nas till inte mindre än 26 miljarder kr. Härtill kommer utställda garantier till mycket belydande belopp. Syftet med statens insatser har varil alt göra del möjligt för nedläggningsholade företag, som ofta haft en sysselsätl­ningsmässigt central ställning på sin ort eller inom en region, alt i socialt acceptabla former genomföra en nödvändig anpassning till ändrade pris-och konkurrensförhållanden pä världsmarknaden. I andra fall har insatser­na syftat lill alt bevara industriell kapacitet som kunde väntas ha långsiktig konkurrenskraft.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   38

Samtidigt som ökade erfarenheter nu föreligger om näringslivels sätt all reagera på olika stödåtgärder, har de finansiella resurserna för sädana insatser minskat genom den samhällsekonomiska utvecklingen. Stödin­satser för krisdrabbade industrier måsle vägas mol effekter i form av ökad budgetbelastning. Ökande budgetunderskott medför, via likvidllelsska-pande effekter på kreditmarknaden, risker för ökad inflation och därmed sämre konkurrenskraft.

Mot en stramare politik 1 fräga om stödinsatser till individuella förelag svara offensiva Insatser för att förnya och bygga ut vår induslri. Jag har tidigare påpekat att den ekonomiska politikens uppläggning just syftar lill att främja den utlandskonkurrerande sektorn. De skatteförändringar som föreslås har samma syfle. Härtill kommer ell antal åtgärder av mer selektiv karaktär.

Av grundläggande betydelse för den industriella förnyelsen är forskning och utveckling. Samhällets stöd för dessa ändamål kanaliseras bl. a. genom STU, Fonden för industriell utveckling och de regionala utvecklingsfon­derna. Förslag till nytt 3-ärsprogram för STU kommer all framläggas under våren 1981.

Inom regeringskansliet övervägs nu vidare ytterligare kapitaltillskott lill Fonden för Industriell utveckling. Reglerna för de regionala utvecklings­fonderna avseende s. k. produktutvecklingslån ses ocksä över för att göra denna länetyp mer attraktiv. Vidare kommer under våren 1981 ett förslag om ett nytt energiforskningsprogram att föreläggas riksdagen.

Det nuvarande statliga exportkredilfinansieringssystemet, del s. k. SEK-systemet, gällde t.o.m. 1980-06-30. Avsikten är alt riksdagen skall föreläggas förslag alt systemet skall förlängas, med de revideringar som kan föranledas av nu pågående utredningsarbete.

Genom en utökning av de regionala utvecklingsfondernas rätt att lämna kreditgarantier kan dessas utläningskapacitel hållas på oförändrat hög nivå utan nya budgetmedel. Förslag härom kommer att föreläggas riksdagen i budgetpropositionen.

2.4.5 Åtgärder Jör att minska oljeberoendet

Under 1979 och 1980 har de internationella oljepriserna höjts med ca 130% i nominella tal. Denna andra dramatiska oljeprishöjning under 1970-lalet har lett till snabbare inflation, ökad obalans i det internationella betalningsmönstret samt inbromsning av tillväxten i väridsekonomin. Hur labil den internationella oljeförsörjningen är, illustreras väl av de senaste veckornas händelser. Till följd av fallande ekonomisk aktivitet och hög lagerhållning i de oljeimporterande länderna, tenderade oljemarknaden under sensommaren all försvagas, och en period av stagnerande eller t.o.m. fållade reala oljepriser föreföll sannolik. Kriget mellan Irak och Iran har emellertid ånyo skapat stor osäkerhet kring det närmaste årets oljetillförsel.


 


Prop. 1980/81:20                                                    39

Vårt stora oljeberoende - 70% av vår energiförbrukning baseras på fossila bränslen - gör oss myckel känsliga för störningar på oljemarkna­den. Den snabbi sfigande oljenolan ulgör en betydande belastning för vår bytesbalans. Oljepriserna har också stor inverkan på vår inflationstakt. Mol denna bakgrund är del en utomordentligt viklig uppgift för statsmak­terna att minska värt stora oljeberoende.

Härvid spelar prisutvecklingen en viktig roll. Stalsmaktena har under 1980 vid två tillfällen höjt skatterna pä olja och oljeprodukter. Vid del senasle tillfället höjdes skatten på bensin med 25 öre/liter (varav 5 öre beredskapsavgifl) och eldningsolja med 65 kr/m"* (varav 15 kr. beredskaps­avgifl). Genom alt successivt höja del Inhemska realpriset på olja åstad­koms en bättre hushållning samtidigt som åtgärder för att ersätla olja med andra energislag stimuleras. Som ett led i en långsiktig energipolitik bör realprisutvecklingen för konsumenterna av olja och bensin utvecklas så jämnt som möjligt över tiden. Snabba prisförändringar bör undvikas efter­som de medför ökad osäkerhet vid investeringsbeslut och stigande infla­tionstakt. Denna aktiva prispolitik för att minska vårt oljeberoende över­ensstämmer med de rekommendationer som såväl det internationella ener­giorganet lEA, som OECD har utformat till sina medlemsländer.

Enligt vad jag har inhämtat kommer chefen för industridepartementet inom kort att lägga fram förslag om inrättande av en oljeersättningsfond som är ägnad alt nedbringa värt oljeberoende. Fonden skall byggas upp med avgifter och användas för all stödja investeringar i energiteknik samt utveckling av prototyper och demonstrationsanläggningar pä energiområ­det.

Ytterligare energipolitiska åtgärder kommer all föreslås under vären 1981.

2.4.6   KreditpoUtiken

Kredilpoliliken som började stramas åt vid halvårsskiftet 1979 har däref­ter successivt skärpts. I juni i år höjdes likviditetskravet på bankerna med 2 procentenheter för att begränsa ökningen av bankernas totala övrigullå-ning exkl. vad som refinansieras i ullandel lill 6% under loppet av 1980.

Ökningstakten i bankernas kreditgivning till hushållen, som sänkts från 16% per år vid halvårsskiftet 1979 lill 8% per år vid halvårsskiftet 1980, kommer därvid att sänkas ytterligare. Detta verkar dämpande på den privata konsumtionsutvecklingen. I samma riktning verkar den förkortning av amorteringstiden på bilar lill 18 månader som genomfördes den 10 januari 1980. En ytterligare begränsning av den privata konsumtionen kommer också till stånd genom det åtagande som kontokortsföretagen gjort att under perloden 1 januari till 30 september 1981 förändra sina betalningsvillkor så att första amorteringen på föregående månads köp höjs till 25% av inköpsbeloppet.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   40

Inom ramen för den strama kreditpolitiken har bankerna kunnat öka sin inhemska kreditgivning till företagssektorn relativt starkt. Den årliga ök­ningstakten uppgick vid halvårsskiftet 1980 till 17% jämfört med 14% vid halvårsskiftet 1979. För industrin är motsvarande tal 22% resp. 14%. Detta förhållande samt företagens relativt goda likvidilelsläge och deras möjligheter att disponera utlandskrediler lalar enligt min mening för all kredllälstramningen hittills inte har haft nägra nämnvärda negativa effek­ter på invesleringsulvecklingen.

I syfte att stimulera till kapitalimport inom den privata sektorn har del svenska ränteläget inte kunnat anpassas lill den någol nedåtgående inter­nationella ränteutvecklingen. Diskontot har inte förändrats sedan ijanuari 1980, då det höjdes till 10%. Differensen mellan den korta och långa räntenivån vidgades i augusti, dä den långa räntan pä stals- och bosladsob-ligalioner höjdes med en procentenhet till 12,5%. Därigenom ökar möjlig­heterna att få till stånd en långfristig finansiering av statsskulden samtidigt som utvidgningen av bosladsobligalioner underiättas. Sedan april har rän­tesättningen på industriobligationer och andra oprioriterade obligationer blivit friare och kunnat bättre anpassas till marknadsläget. Den räntenivå som utbildats för sädana obligationer avses inte bli påverkad av den höjning av den långa stats- och bosladsobligalionsräntan som genomfördes i augusti.

Stalsskuldspolitiken har liksom under 1979 inriktats pä all placera så slor del av statsskulden som möjligt hos allmänheten. Under sommaren utgavs ell extra sparlån som drog in närmare I miljard kr. frän marknaden. För att del ordinarie sparlänet under förvintern skall ge så stor likvldilets-indragande effekt som möjligt kommer teckningsfiden alt förlängas jämfört med tidigare län.

Med denna inriktning av statsskuldspolitiken i kombination med en dämpning av bankernas kreditgivning räknar jag nu med all likviditetslill-växten i ekonomin, uttryckt i penningmängdens ökning, skall begränsas till ca 8% under 1980. Delta är väsentligt mindre än de 11-13% som jag räknade med i den reviderade finansplanen. Skillnaden sammanhänger dels med den stramare kreditpolitik som jag nyss redogjort för, dels med det lägre budgetunderskott som jag nu räknar med. En bidragande orsak är även det slörre valulaulflöde som nu förutses inom den privata sektorn lill följd av del växande bytesbalansunderskotlel. Därigenom dräneras företa­gens likviditet. Stora bytesbalansunderskoll utgör självfallet ej nägon lång­siktigt hållbar metod för alt hålla tillbaka llkvldltelslillväxten i ekonomin.

Till följd av obalansen i den svenska ekonomin kommer kredilpoliliken att ställas Inför stora krav såväl under återstoden av 1980 som under 1981. De statliga budgetunderskotten ger upphov lill en belydande likvidisering av ekonomin samtidigt som bytesbalansunderskotlel för med sig ett stort valutautflöde. För att dämpa likvidiseringen av ekonomin och samtidigt stimulera den privata sektorn kapitalimport mäste den inhemska kreditpo-


 


Prop. 1980/81:20                                                    41

litiken vara stram och ränteläget relativt högt. Trots denna huvudinriktning av kredilpoliliken måste den konkurrensutsatla sektorns kredilefterfrågan bl. a. för Investeringsändamål tillgodoses. Detta är en förutsättning för alt vi skall kunna bygga ut vår exportkapacitel och vär hemmamarknadsin­dustri för att därmed på sikt komma lill rätta med våra bylesbalansprob-lem. Det är därför också angeläget, all ränteläget inte drivs upp alltför högt. Regeringens förslag om besparingar på statsbudgeten och om höjning av mervärdeskatten innebär en finanspolitisk åtstramning, vilken enligl min mening är nödvändig om en rimlig utveckling pä kreditmarknaden under 1981 skall kunna säkerställas.

Den närmare utformningen av kreditpolitiken under 1981 kan självfallet inte anges nu. Klart står emellerfid all fortsatta ansträngningar måste göras att öka statens Inhemska upplåning utanför bankerna, dvs. i första hand hos kapilalmarknadsinslltuten och hushällen. Med en sådan statsskulds­politik och med en stram kredilpolilik räknar jag med att penningmängdlill-växten under 1981 skall bli relativt begränsad.

2.5 Den ekonomiska utvecklingen 1981

Den internationella bakgrund som jag tidigare skildrat visar alt de tongi­vande industriländerna kommer att föra en myckel restriktiv ekonomisk polifik till inflationstakten dämpats påtagligt. Om inte ytteriigare oljepris­stegringar på nytt driver upp inflationen förefaller möjligheterna dock relativt goda att den internationella prisstegringstakten avlar under loppet av nästa är. Därmed skulle den återhämtning som förutsatts ske i Förenta staterna under 1981 också kunna följas av en uppgång i produktionstillväx­ten i övriga OECD-länder under senare delen av 1981 och under 1982. Trots alt återverkningarna från 1979 och 1980 års oljeprisstegringar pä fillväxt och sysselsättning tycks bli mindre än effekterna av den förra oljekrisen blir produktionstillväxten myckel blygsam under 1981 eller ca 1 % inom OECD-området. För världshandeln har jag räknat med en tillväxt om ca 3%.   •

Kostnadsutvecklingen under innevarande år medförde ingen förbättring av de svenska förelagens konkurrenskraft och därmed inle heller några marknadsandelsvinster. Del är emellertid viktigt att vi snarast börjar av­veckla bytesbalansunderskottet. Om konkurrenskraften förbättras kan vår export åtminstone följa världshandelns tillväxt och grunden bör läggas för marknadsandelsvinster under den följande konjunkturuppgången.

Den svaga tillväxten i omväriden sätter dock gränser för hur snabbt vår export kan öka. Med hänsyn lill att rävaruexporten med all sannolikhet kommer alt falla i volym kan vår totala export beräknas öka med drygt 1,5% 1981. Det är därför av så mycket större betydelse att det svenska näringslivet kan vinna marknadsandelar ocksä på hemmamarknaden. Tidi­gare erfarenheter visar att för att detla skall vara möjligt mäste bäde


 


Prop. 1980/81:20                                                                   42

kostnadsökningarna och den inhemska efterfrågetlllväxten vara lång­samma. Med en alltför snabbt expanderande hemmamarknad invaggas företagen i en falsk känsla av att ansträngningar för att både kostnadsmäs­sigt och genom exempelvis marknadsföringsinsatser hävda sig inte är så nödvändiga.

Det är heller inle ovänsentligt vilka delar av den inhemska efterfrågan som ökar. Enligt den tolkning som konjunkturinstitutet gjort av den senas­te investeringsenkäten skulle industriinvesteringarna ligga kvar på 1980 års nivå. De investeringsstimulerande åtgärderna som jag tidigare talat om och som kommer att sältas i kraft under 1981 gör att jag finner anledning räkna med en viss invesleringsuppgång. Detta gäller 1 första hand industrin men även andra delar av näringslivet. Investeringsfondfrisläppet är begränsat till den konkurrensutsatla sektorn. Härigenom uppnås en inriktning av resursernas användning mot sådan verksamhei som kan bidra till att för­bättra bytesbalansen. Jag räknar med all industriinvesteringarna skall öka med ca 7% och investeringarna i det övriga näringslivet med knappt 4%.

När det gäller bostadsbyggandet tyder nu tillgänglig statistik på all den snabba ökningen i ytstoriek och ulruslningsslandard brutits under senare år. Detla innebär att ett givet antal lägenheter kan produceras med en lägre insats av resurser vilket är positivt ur bostadspolitisk synpunkt. Volym­mässigt beräknas bosladsinvesteringarna sjunka något 1981 men igångsätt­ningen av nya lägenheter väntas ligga kvar på 1980 års nivå. Trols att igångsättningen av nya lägenheter beräknas ligga kvar på 1980 års nivå kan detta ske vid en sjunkande investeringsnivå i fasta priser.

Förändringar i den privata konsumtionen har visat sig ha kraftiga och snabba återverkningar på importen. Särskilt gäller delta när kapacilels­utnyltjandel i ekonomin är högl. Detla var en anledning till att älstram-ningsålgärderna under andra halvåret 1980 inriktades mol den privata konsumtionen. Bylesbalanslägel tillåter ingen ökning av den privata kon­sumtionen nästa är. De inkomster som består av pensioner och bidrag av olika slag ökar nägot 1981. även efler det alt hänsyn tagits till besparings­paketet. Delta medför att en viss försämring av reallönerna inte torde kunna undvikas. Skulle kraftiga lönekostnadsökningar trols detta drivas fram blir följden bara att temporär lättnad köps lill priset av en ännu sämre reaUöneutveckling längre fram. Kraftiga kostnadsökningar försämrar för­utsättningarna för näringslivet och sedd över nägra år blir reallöneulveck-llngen sämre än vad som hade varil nödvändigt.

Prisgenomslagel från stora kostnadsökningar torde f.ö. göra det svårt att ens kortsiktigt behålla de reallöneförbättringar som höga löneökningar skulle ge pä papperet.

Konjunkturinslilutet räknar i sin höslrapport med två alternativ för löner, priser och konsumtion. Det lägre alternativet höjer lönekostnaderna per timme med ca 7%. Eftersom vissa delar av 1980 ärs avtal faller ut i sin helhet först under 1981 kommer den angivna kostnadsökningen lill stånd


 


Prop. 1980/81:20                                                                   43

även om de nya avtalen för 1981 Innebär i slorl sett oförändrade löneni­våer. Det högre alternativet Innebär en lönekostnadsökning på ca 10,5% per timme, vilket är klart över vad som kan påräknas i våra konkurrent­länder.

Sedan hänsyn tagits till all de besparingar som föreslås i denna proposi­fion bidrar till alt hålla tillbaka de totala disponibla inkomsterna kan man förutse att dessa i det lägre alternativet minskar med ca 1/4 procentenhet under I98I. Mot denna bakgrund har jag räknat med ungefär oförändrad konsumtionsnivå.

Jag har tidigare redovisat den oväntat höga tillväxten av den statliga konsumtionen under 1979 och 1980 som den av statistiska centralbyrån framtagna statistiken tyder pä. Med hänsyn tagen lill sparplanen beräknas statens egen konsumtion 1981 öka med 0,1 %. När det gäller den kommu­nala konsumtionen har jag tidigare redovisat alt jag tills vidare arsell mig böra lägga den av kommunförbunden angivna ökningstakten 3% till grund för försörjningsbalansens beräkningar.

Om de stora industriländerna för en sä stram politik alt de internationella prisstegringarna stannar vid 6% 1981 torde förutsättningar föreligga för att i konjunkturinstitutets lägre kostnadsalternativ hälla våra exportpriser oförändrade i internationell jämförelse.

Osäkerheten Ifråga om den internationella prisutvecklingen är emellertid stor och man kan inte utesluta att framgångarna i kampen mot den interna­tionella inflationen fördröjs. Skulle de internationella prisstegringarna bli högre än som här antagits är del ändå angelägel alt den svenska kostnads­ökningen stannar vid vad som följer av det lägre lönekoslnadsalternalivel. Det utrymme som en snabbare internationell inflation skapar måste utnytt­jas för att förstärka vär konkurrenskraft inför kommande är. Om de inter­nationella priserna inte avlar i styrka så snabbt som antagits är riskerna nämligen avsevärda att den restriktiva politiken i vår omvärld kommer alt förlängas och kanske också tillta i styrka. Skulle detla inträffa blir kraven pä vår konkurrenskraft och industriella kapacitet än slörre.

De ulvecklingslal för olika delar av den svenska ekonomin som jag här angivit leder till att den inhemska efterfrågan totalt ökar med drygt 0.5%. Importen torde vara oförändrad eller minska svagt. Den långsamma im-porlulvecklingen sammanhänger bl.a. med alt lageruppbyggnaden av rå­varor och insatsvaror som har ett högt imporlinnehåll, blir påtagligt lägre 1981. Vid den antagna anpassningen av våra exportpriser som är möjlig vid en låg kostnadsökning skulle förhållandet mellan export- och importpriser sjunka med ca 1%. Delta beror bl.a. på att priset på de råvaror vi exporterar beräknas öka långsammare än priset på Importerade råvaror.

Kombinationen av en långsammare internationell prisökning och en mer dämpad inhemsk kostnadsökning medför en påtaglig avsaktning av infla­tionstakten. Vid del lägre kostnadsallernativet lorde ökningen av konsu­mentprisindex frän slutet av 1980 till slutet av 1981 stanna vid 7%. Hänsyn


 


Prop. 1980/81:20                                                                44

Tabell 2. Försörjningsbalans 1979-1981

 

 

Miljar-

Procentuell volymförändring

 

der kr.

1975 ärs

priser

 

1979

 

 

 

löpande

1980

1981

 

priser

 

 

Tillgång

 

 

 

BNP

456,0

2,7

1,5

Imporl av varor

122.8

2,5

-0,9

Summa tillgång

578,8

2,7

1,0

Efterfrågan

 

 

 

Bruttoinvestering

89,0

4,0

2,3

Näringsliv

39,6

6,6

3,8

därav: induslri

11,6

16.0

7,0

Statliga myndigheter och affärsverk    10,3

7,5

2,8

Kommuner

16,4

4,2

2,4

Bosläder

22,7

-4,0

-1,8

Lagerinvestering

1,9

1,4'

-0,3'

Privat konsumtion

239,0

1,0

0,0

Offentlig konsumtion

132,5

3,1

2,1

Slallig

41.9

1,5

0,1

Kommunal

90,6

4,0

3,0

Export av varor

118,2

0,0

1,6

Tjänslenelto

-1,8

-0,1'

0,1'

Summa efterfrågan

578,8

2,7

1,0

Förändring i procent av föregående års BNP.

har härvid tagits lill att besparingsåtgärderna på kort sikt höjer prissteg-rlngslaklen med ca 3/4 procentenheter. Pä längre sikt har den efterfräge-dämpning som besparingsåtgärderna innebär en bromsande effekt på infla­tionslakten. Vid den högre lönekoslnadsökningen torde inflationstakten bli åtminstone ett par procentenheter större. Prisökningen mellan årsgenom­snitten kan beräknas bli mera än 7% eller 8,5—9%. Detta är i underkant av prognosen för konsuinentprisslegringarna i genomsnitt för OECD-områ­det. Skulle det högre lönekoslnadsalternalivel förverkligas kommer pris-stegringstakten att ligga klart över OECD-genomsnittet.

Totalproduktionen, BNP, beräknas i år öka med 2 3/4%. För 1981 torde BNP-tillväxlen stanna vid drygt 1,5%.

Underskottet i bytesbalansen beräknas trots den långsamma Interna eftertYågeökningen 1981 uppgå till mer än 23 miljarder kr., vilket Innebär en försämring pä 1 — 2 miljarder kr. Försämringen skulle dock ha blivit avsevärt större utan de ätgärder som beslutats av den urtima riksdagen och som föreslås i denna proposilion. Förklaringen lill alt underskottet ökar är dels alt bl.a. räntebetalningarna pä utlandsskulden snabbt ökar, dels alt importpriserna ökar snabbare än exportpriserna. Med en sådan situation för den yttre balansen finns det inget utrymme all höja kapacitelsutnytljan-del och minska arbetslösheten genom en generell stimulans av den inhems­ka efterfrågan.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   45

 

Tabell 3. Bytesbalans 1980-1981

Milj. kr., löpande priser

 

 

 

1980

1981

Export av varor Imporl av varor Handelsbalans

131500 143 600 -12100

140 300

151 100

-10800

Tjänslenelto

- 2 200

- 2 200

Transfereringsnetto

- 7 300

-10200

Bytesbalans

-21500

-23 200

Den möjlighet som finns att förbättra sysselsättningslägel ligger, som jag tidigare utvecklat, i att den utlandskonkurrerande sektorn kan expandera. En sådan utveckling och en aktiv arbetsmarknadspolitik kan avsevärt bromsa försvagningen av arbetsmarknadsläget. Bytesbalansläget och de restriktioner som budgetunderskottet sätter för den finanspolitiska hand­lingsfriheten medför likväl risk för en viss ökning av arbetslösheten. En omstrukturering i den riktning som angivils kan emellertid både reducera omfattningen av den arbetslöshet som inle kan undvikas och avsevärt förkorta den tid som arbetsmarknaden kommer att vara svag. Redan mot slutet av 1981 och under 1982 kan del bli fråga om en återhämtning.

Skulle del högre kostnadsalternalivel bli verklighet lorde bytesbalanslä­get de närmaste åren bli sämre än i del lägre alternativet. En sådan utveckling är helt oacceptabel, bl.a. därför att den skulle medföra en uppgång av arbetslösheten.

Konjunkturinstilutet har mot bakgrund bl.a. av den svaga internationel­la konjunkturutveckling som nu kan förutses räknat med en uppgång i arbetslösheten till ca 3,5% vilket kan beräknas motsvara en ökning med ca 70000 personer. Med hänsyn bl.a. till de invesleringsfrämjande åtgärder som föreslås och till alt regeringen håller en hög arbelsmarknadspolitisk beredskap bör uppgången i arbetslösheten bli avsevärt lägre.

2.6    Avslutning

Jag har i del föregående tecknat bakgrunden lill de balansproblem som under 1970-talel kommit att prägla den svenska samhällsekonomin. Den inhemska efterfrågan har under en följd av år ökat längt snabbare än tillväxten av våra resurser. Den offentliga sektorn har tagit 1 anspråk en stigande andel av våra tillgångar i arbetskraft och kapital. Induslrisyssel­sältningen har minskal medan den offentliga sysselsättningen snabbt ökat. Den privata och offentliga konsumtionen har stigit och Sverige har fått en i förhållande till imporlulvecklingen otillräcklig produktionskapacitet. Det underskott som till följd härav uppkommil i vår bytesbalans har ökat lill följd av de kraftigt höjda oljepriserna. Problemen förvärrades genom den


 


Prop. 1980/81:20                                                                   46

ogynnsamma kostnadsutvecklingen 1975 och 1976. Den svenska exportin­dustrins internationella konkurrenskraft försämrades och belydande mark­nadsandelsförluster gjordes. De åtgärder som vidlogs i anledning härav har, bl.a. lill följd av nya oljeprishöjningar, inte i full utsträckning lett lill återställd konkurrensförmåga och återvunna marknadsandelar.

Utvecklingen måsle brytas, underskottet i bytesbalansen nedbringas och jämvikten 1 ekonomin på sikl återställas. Detla kan åstadkommas genom alt exporten ökar snabbare än importen. En grundläggande förut­sättning härför är att vi förfogar över våra inhemska tillgångar på sådant sätt, att konsumtionen inle ökar snabbare än produktionen, all exportin­dustrins och de importkonkurrerande företagens konkurrensläge i förhål­lande till omvärlden förbättras samt att industriinvesteringarna och in­duslrisysselsältningen ökar.

En betydande del av de kommande årens produktionstillväxt måsle tas i anspråk för ökad export, fortsatta industriinvesteringar och förbättrad bytesbalans. Utrymmet för privat konsumtion och reallöneutveckling kommer alt bli beroende av i vilken mån den offentliga konsumtionen och utgiftsökningen kan begränsas. Gynnsamma förutsättningar mäste skapas för produktiva insatser och ekonomisk tillväxt. Genom ett målmedvetet saneringsarbete måste styrkan i samhällsekonomin återställas och en ny fast grund läggas för fortsatt välfärd och sysselsättning. De förslag till besparingar och åtgärder för att förbättra den svenska samhällsekonomins funktionsduglighet som regeringen nu föreslår, skall ses i detta perspektiv. De utgör ett betydelsefullt led i en offensiv ekonomisk-politisk strategi.

-      Genom besparingar i statsbudgeten skall statsulgiflernas ökning hål­las nere och inkomstförstärkningar hållas inom gränserna för vad den ekonomiska tillväxten medger.

-      Den kommunala ulgiftsexpansionen mäste dämpas.

-      Fortsatta insatser görs för att förbättra vårt skattesystem och stimule­ra till arbete, initiativ, företagande och sparande.

-      Åtgärder sätts in för att trygga näringslivels försörjning med riskvil­ligt kapital och för att främja dess investeringar. Endast om den utlands­konkurrerande sektorn byggs ut kan sysselsättningen långsiktigt tryggas inom de olika samhällssektorerna.

-      Arbetsmarknadens funktionssätt förbättras bl.a. i syfle att tillvarata arbetskraftsresurserna och öka produktiviteten i förelagen.

-      Oljeberoendet minskas genom fortsatt sparsamhet med energi och utveckling av alternativa energikällor.

-      En stram kredilpolilik upprätthålls samtidigt som industrisektorns kredilefterfrågan för bl.a. invesleringsändamäl tillgodoses. Genom en successiv minskning av det statliga budgelunderskoltel begränsas del stat­liga upplänlngsbehovet.

Om del ekonomiskt-politiska saneringsarbelel skjuts på framtiden, blir resultatet ökad obalans 1 vär ekonomi. Ju längre de nödvändiga åtgärderna


 


Prop. 1980/81:20                                                     47

får anslå, desto slörre blir de problem som lill sist mäste lösas. Desto större blir de uppoffringar för folkhushållet som då blir nödvändiga.

En avgörande förutsättning för framgång är allmän insikt om arten och vidden av våra ekonomiska problem och förståelse för de åtgärder som fordras för att vända utvecklingen i positiv riktning. Företrädare för stats­makterna måste informera medborgarna och teckna en realistisk bild av det läge vårt land befinner sig 1. Beslul inte minst på utgiftspolitikens område måste utformas på ett sådant sätt, alt de grupper i vårt samhälle som har det sämst inte drabbas. Del ekonomiskt-politiska arbetet att återställa den samhällsekonomiska balansen är också angeläget därför all utan en stark samhällsekonomi kan vi inte i längden garantera social välfärd. En stark samhällsekonomi är också ett grundläggande villkor för den fulla sysselsättningen som utgjort och alltjämt ulgör ell centralt mål för det politiska arbetet i vårt land.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   48

Chefen för budgetdepartementet, statsrådet Wirtén, anför: 3   Budgetpolitiken

3.1    Den offentliga sektorns tillväxt och budgetunderskottet

De offentliga utgifterna har under de senaste årtiondena vuxit snabbi i hela västvärlden. Tillväxten har trendmässigt varil högre än inom övriga delar av ekonomin. I Sverige har således de offentliga utgifterna ökat sin andel av BNP från ca en tredjedel i början av 1960-talet till närmare två tredjedelar i dag. En viktig förklaring härtill är att en allt större andel av efterfrågan med stigande inkomster riktats mot sädana tjänster som utbild­ning, sjukvård och social service. Denna tjänsteproduktion har vuxit snabbi 1 alla industriländer, oavsett hur den fördelats mellan privat och offentlig sektor. I Sverige, liksom i flera andra länder, har det allmänna pä dessa områden svarat för huvuddelen av produktionen. Delta är givelvis ingen slump utan framför allt ett uttryck för fördelnlngspoliliska ambitio­ner. Åven transfereringarna som svarar för en växande andel av de offent­liga utgifterna har ett uppenbart fördelningspolitiskt syfte. Åven om den offentliga tillväxten således 1 första hand måste förklaras av grundläggande politiska ambitioner kan utgiftsutvecklingen beskrivas också från andra utgångspunkter. Sedan beslut om reformer av olika slag väl faltals finns del flera faktorer som utan nya politiska beslul driver upp utgifterna.

En viktig faktor är den automatik som styr många utgiflsanslag. Utgif­terna utvecklas i många fall oberoende av resurstillväxten i samhället. Styrande blir i stället andra faktorer såsom den allmänna prisstegringstak-len, efterfrågeförändringar inom olika verksamhetsområden och förskjut­ningar i befolkningens åldersstruktur. Den sistnämnda faktorn förklarar en icke obetydlig del av utgiftsutvecklingen i Sverige eftersom andelen ålders­pensionärer i totalbefolkningen har ökat och fortsätter all öka.

Även den snabba kostnadsstegringen inom offentlig sektor i jämförelse med den övriga ekonomin driver på utgiftsutvecklingen. Den offentliga sektorn, som ju 1 mycket stor utsträckning är tjänsleproducerande, har jämfört med tillverkningsindustrin mindre möjligheter all hälla tillbaka kostnadsstegringar genom produktivitetsförbättringar.

Under en följd av år har kostnaderna för produktion av offentliga varor och tjänster stigit betydligt snabbare än den s. k. BNP-deflatorn, dvs. prisindex för totalproduktionen. Ser man t.ex. på perioden 1963-1978 ökade kostnadsnivån Inom den offentliga verksamheten med ca 210%, medan ökningen av BNP-deflatorn uppgick till ca 140%. Denna utveckling återspeglar säkerligen till en del en stigande kvalitet 1 tjänsteproduktionen. Konsekvensen blir likväl alt det krävs ett stigande skattetryck för alt finansiera den offentliga verksamheten även om denna i volym räknat inte växer 1 snabbare takt än totalproduktionen.


 


Prop. 1980/81:20                                                     49

En jämförelse av den offentliga sektorn i olika länder försvåras av en rad gränsdragnings- och definitionsproblem. Som jag nyss påpekat kan samma typ av tjänster i vissa länder ligga inom den offentliga sektorn medan den i andra räknas till den privata sektorn. Detta förklarar till viss del de bely­dande skillnader som föreligger mellan länderna såväl när del gäller till­växttakten i de offentliga utgifterna som deras absoluta nivå. Trols dessa metodproblem kan en översiktlig jämförelse vara av iniresse.

Ett mätt på expansionsbenägenheten inom den offentliga sektorn erhålls om utgiftsökningen ställs i relation till den totala tillväxten i ekonomin. Jämför man OECD-länderna i detla avseende under de senaste 20 åren, finner man alt Sverige tillsammans med Danmark hamnar i en särställning. Tillväxten av de offentliga utgifterna har här varit avsevärt snabbare än ökningen av de totala resurserna. Med tanke på transfereringarnas stora andel av de offentliga utgifterna i Sverige och den snabba ökningen av dessa under senare år hade man kunnat vänta att dessa skulle utgöra den främsta förklaringen till vår särställning. Sä är emellertid inle fallet. Åven om man enbart ser till den offentliga konsumtionen har vi den högsta relativa utgiftsökningen.

Den höga relativa tillväxttakten i våra offentliga utgifter har lett till all dessa som andel av totalproduktionen ligger högre än i andra industrilän­der. Som en följd härav är ocksä det svenska skattetrycket bland de högsta i världen. Vid sidan av Sverige har även de andra skandinaviska länderna, liksom flera av de övriga mindre industriländerna, ett högt skattetryck och stora offentliga utgifter 1 förhållande till totalproduktionen. De stora indu­striländerna däremot, och i synnerhet de utomeuropeiska, har en betydligt lägre offentlig utgiftsnivå. Dessutom kan man notera tendenser till en divergerande utveckling 1 detta avseende mellan de stora och de små industriländerna.

Ser man lill utvecklingen av olika utgiftskategorier i skilda länder, fram­kommer vissa allmänna drag. Sålunda ökar transfereringarna genomgåen­de mycket kraftigt. I några länder - Nederländerna, Sverige, Norge och Frankrike - ulgör de nu 25 ä 30% av BNP. Utvecklingen av den offentliga konsumtionen är mer dämpad. Sedan 1960 har den uttryckt som andel av BNP endast stigit med någon procentenhet i genomsnitt för OECD-områ­det och uppgår nu lill drygt 17%. Skillnaden är dock betydande mellan länderna. En hög tillväxt i de mindre industriländerna kontrasterar mot en fallande BNP-andel för den offentliga konsumtionen i Förenta staterna.

De allmänna Internationella utvecklingstendenserna för de offentliga utgifterna är sålunda desamma som i Sverige. Ocksä i värt land ökar transfereringarna avsevärt snabbare än den offentliga konsumtionen. De har i stort sett fördubblat sin andel av BNP under de senasle tio åren. Den övervägande delen av transfereringarna går till hushällen. Dessa transfe­reringars stora inkomslpolitiska betydelse framgår av att omkring en fjär­dedel av hushållens inkomster före skall utgörs av inkomslöverföringar 4    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20


 


Prop. 1980/81:20


50


från den offentliga sektorn. Redan följsamheten till prisutvecklingen leder lill en snabb expansion i nominella termer. Men även den reala tillväxten har uppgått till nära 10% årligen under 1970-talet. Det bör framhållas att omläggningen 1974 från obeskattade till beskattade bidrag inom sjukför­säkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken innebar kraftiga engångs-höjningar för att bidragsneltot efter skatt ej skulle minska för mottagarna. Åven transfereringar till andra grupper än hushällen har ökat starkt. De omfatiande industripolitiska stödåtgärder i samband med kostnadskrisen under senare delen av 1970-lalet har Inneburit att transfereringarna lill förelagssektorn vuxit kraftigt. En annan transfereringspost som ökat snabbi är det internationella utvecklingsbisländel.

Den offentliga konsumtionen har sedan början av 1960-talel stigit snab­bare i Sverige än 1 flertalet övriga industriländer. Delta förklaras nästan helt av expansionen inom den kommunala sektorn. Slatens utgifter för konsumtionsändamål har ökat endast långsamt uttryckt som andel av BNP. Förskjutningen mellan staten och kommunsektorn framstår klart om man betraktar utvecklingen sedan 1963. Då svarade staten inkl. socialför­säkringssektorn för 48% av de offentliga konsumtionsutgifterna och kom­munsektorn för återstoden. Sedan dess har den statliga andelen successivt sjunkit och uppgår i nuläget endast lill ca 30%. Vissa förändringar av huvudmannaskap har ägt rum under denna period. Detla faktum påverkar emellertid ej annat än 1 marginell utsträckning den förskjutning som sketl.

Den kraftiga tillväxten av den kommunala sektorn fär omfattande konse­kvenser när det gäller förutsättningarna för den ekonomiska politiken.

Den offentliga konsumtionen uppdelad efter utgiftsändamål åren 1963 och 1977'

 

 

Ändamål

Procentuell andel

av

Real lillväxl i

Genomsnilllig

 

total off.

konsuml

lion

procent

årlig volymlill-

 

(löpande

priser)

 

1963-1977

växl i procent 1963-1977

 

1963

 

1977

 

Förvaltning

7.5

 

8,6

104

5,2

Rälls- och polisväsende

5,2

 

5,3

58

3,3

Allmän forskning

0,2

 

0,4

237

9,1

Försvar

23,6

 

11,3

-6

-0,4

Ulbildning

23,3

 

21,2

81

4,3

Hälso- och sjukvård

17.8

 

24,6

114

5,6

Socialvård inkl. social-

 

 

 

 

 

försäkr.

8,0

 

15,8

204

8,3

Bostadspolitik och sam-

 

 

 

 

 

hällsplanering

2,6

 

1,7

15

1.0

Kultur, rekreation

4,5

 

5,9

97

5.0

Näringslivels främjande

7,3

 

5,2

38

2.3

Offentlig konsumtion-

 

 

 

 

 

totalt

100,0

 

100,0

77

4.2

Källa: Nationalräkenskaperna

Märk: Volymutvecklingen har erhållits via deflatering med prisindex för offentlig konsumtion, Deflalering med BNP-deflatorn ger högre reala lillväxllal,

' Valet av jämförelseår har betingals av lillgängen på statistik. Revideringar kan komma att ske lill följd av de ändringar som SCB nu företar i nationalräkenskaperna.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   51

Kommunernas höga grad av självstyrelse medför alt en stor del av den totala offentliga utglflsutveckllngen äger rum utanför statsmakternas ome­delbara kontroll. Tillväxten i de kommunala utgifterna kan emellertid långt ifrån betraktas som autonom. En viktig förklaringsfaklor är de uppgifler som staten ålagt kommunerna. Den snabbaste eflerfrågeutvecklingen inom den offentliga konsumtionen har skett inom de områden där kommunerna har huvudansvaret. Exempel på detta är sjukvärden och socialvärden. Flera av de ulgiftskalegorier som uppvisar en långsam utveckling, som t. ex. försvarskostnaderna, finns huvudsakligen inom den statliga sektorn.

Den expansion av de offentliga utgifterna som jag här beskrivit har under senare tid inneburit ökande problem. Under 1960-talel med dess snabba ekonomiska tillväxt kunde de offentliga utgifterna ökas kraftigt ulan att tillväxtutrymmet för den privata sektorn kom att upplevas som alltför begränsat. I dagens läge är förutsättningarna för de offentliga utgifternas utveckling avsevärt förändrade. Vid en expansionstakt på 6-7% i fasta priser, dvs. den som registrerats under de senaste 15 åren, krävs en tillväxt i hela ekonomin pä mellan 4 och 5% bara för att möta de offentliga utgifternas utveckling. Detla är en väsentligt högre tillväxttakt än vad vi har anledning att räkna med för de närmaste åren.

Del faktum att de offentliga utgifterna kommit att motsvara en allt större del av BNP avspeglas också i ett ökal skattetryck. Under de senaste åren har vi kunnat registrera flera negativa verkningar av del höga och stigande skattetrycket. Till dessa hör bl.a. den negativa inverkan pä individernas incitament till arbete och företagsamhet och svärighelerna för arbetsmark­nadens parter alt sluta löneavtal pä rimliga nominella nivåer som både ger reala löneförbättringar efter skatt och som är förenliga med samhällseko­nomisk balans. Den växande skattelröllhel som man på olika häll kan se tecken på, innebär en ökande svårighet att finansiera en fortgående snabb utgiftsutveckling inom den offentliga sektorn.

Trots stigande skalletryck har den offentliga sektorns inkomster inte ökat i takt med utgifterna. Främst gäller detta de statliga inkomsterna. Regeringens bedömning har varil att de ytterligare skattehöjningar som skulle ha krävts för att fullt ul finansiera de stigande statsuigiflerna under senare delen av 1970-lalet ej hade kunnat genomföras utan allvarliga effek­ter pä sysselsättning och produktion. Resultatet av de skilda utvecklings­tendenserna för statens inkomster och utgifter har blivit ett snabbi väx­ande budgetunderskott.

Åven detta är en erfarenhet som Sverige delar med del övervägande flertalet av OECD:s medlemsländer. Den allmänna försvagningen av den offentliga sektorns finansiella ställning i industriländerna sammanhänger i hög grad med den djupa internationella lågkonjunkturen 1974-1975 efter oljekrisen och den svaga återhämtningen sedan dess. De offentliga budget­underskotten nådde i allmänhet sin största omfattning 1975. Den utbredda lågkonjunkturen innebar ett avsevärt bortfall av skatteintäkter, samtidigt


 


Prop. 1980/81:20


52


Statsutgifternas och statsinkomsternas reala utveckling budgetåren 1964/65—1979/80

(Miljarderkr., 1975 års priser)

i:o

I Kl

100

w-

I--------- 1-------- 1-------- 1-------- 1------- 1-------- 1-------- 1-------- 1-------- 1------- 1-------- 1-------- 1------- 1-------- 1-----

|y(.4(-    IS)(.(. ()7    I9(.S A4   170 71    l:-    1474 7>    I47(> 77   I97S74

som utgifterna för framför allt arbetsmarknadspolitiken steg kraftigt. I mänga länder nåddes nivåer pä budgetunderskotten i relation lill BNP som aldrig tidigare förekommit. Utvecklingen var nägot skiljaktig mellan de större och de mindre industriländerna. De senare sökte i större utsträck­ning hålla uppe akliviletsnlvän med hjälp av en eflerfrägestödjande ekono­misk politik. Detta motverkade pä kort sikt en försvagning av budgetbalan­sen.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   53

Den återhämtning av den internationella konjunkturen som ägde rum 1976 ledde till att budgetunderskotten minskade allmänt sett. Det faktum att återhämtningen sedan kom av sig, sä all aktivitetsnivån i fierlalet länder kom att ligga kvar under fulll kapacitetsutnyttjande, medförde emellertid alt minskningen av budgetunderskotten bromsades upp. Del har beräknats att skatteintäkterna i OECD-området 1978 skulle ha varil ca 10% högre om fulll kapacitetsutnyttjande varit rådande. Den kvardröjande höga interna­tionella prisslegringstakteh alltsedan oljekrisen 1973 har dessutom innebu­rit all den ekonomiska politiken efter hand alltmer inriktats på inflationsbe­kämpning. I delta sammanhang har i flera länder ökad uppmärksamhet riktats mol åtgärder för att minska de offentliga budgetunderskotten.

Saldo för staten och socialförsäkringssektorn i vissa länder 1979'

% av BNP

Förenta stalerna                - 1.0

Japan                                  - 8.8

Västtyskland                      - 1,9

Frankrike                            - 1,4

Storbritannien                    - 5.5

Italien                                 -13.2=

Canada                              - 3,7

Belgien                               - 6,7

Nederländerna                   - 4,4

Sverige                               - 6.7

'Socialförsäkringssektorn är inräknad utom för Frankrike, Belgien och Nederlän­derna

■ Sedan 1977 belastar även den kommunala sektorns underskott den ställiga budge­ten

Källa: IMF, World Economic Oullook, maj 1980

Också den svenska budgetulvecklingen har påverkats starkt av den svaga konjunkturutvecklingen under 1970-talet. Emellertid kan man kon­statera en klar fasförskjulning i förhållande lill flertalet övriga länder. Detta var i stor utsträckning en följd av den s. k. överbryggningspolitiken som fördes i Sverige i mitten av 1970-talel. De finanspolitiska åtgärder som då vidtogs för alt hälla uppe efterfrågan innebar visserligen budgetmässiga kostnader, men den högre aktivitetsnivån medförde i sig alt slatens in­komster under en lid ökade kraftigt.

Del högre eflerfrågetrycket i den svenska ekonomin förde också med sig kraftiga löneökningar åren 1974—1976. Detta ledde lill en avsevärd men tillfällig förstärkning av den statliga budgelslällningen. Systemet för utbe­talning av kommunalskattemedel accentuerade denna förstärkning. Löne­höjningarna slog omedelbart Igenom på löntagarnas preliminärskatteinbe­talningar. Den stora ökningen av det kommunala skatteunderlaget påver­kade emellertid statens utbetalningar lill kommunsektorn först med tvä ärs eftersläpning. Härigenom kom förstärkningen av statsbudgetens inkomst­sida all falla främst på budgetåren 1975/76 och 1976/77. Effekterna av de


 


Prop. 1980/81:20


54


ökade utbetalningarna av kommunalskaltemedel fick däremot sin tyngd­punkt först fr.o.m. budgetåret 1977/78.

De kraftiga lönekoslnadsökningarna vid mitten av 1970-talet ledde fram till den kostnadskris som blev uppenbar i den svenska ekonomin under 1976. Försvagningen av vår internationella konkurrenskraft ledde till en drastisk försämring av exlernbalansen. De åtgärder som vidlogs under 1977 syftade lill att återställa rimliga kostnadsrelationer. Samtidigt innebar de en betydande åtstramning av den inhemska efterfrågan. Den långsam­mare inkomstutvecklingen ledde till en försvagning av statens skattein­täkter. För att undvika allvarliga konsekvenser pä sysselsättningen blev det samtidigt nödvändigt att vidta omfattande åtgärder främst på det ar­betsmarknads- och industripoliliska området. Detta bidrog ytterligare till en försämring av budgetsaldot.

Det statliga budgetsaldots utveckling i Sverige budgetåren 1974/75—1979/80

(Milj, kr,, löpande priser)


1974/75 Utfall


1975/76 Ulfall


1976/77 Ulfall


1977/78 Utfall


1978/79 Ulfall


1979/80 Ber, ulfall


 


Inkomster Utgifter

Saldo


72490 83 187

-10698


93934 97 658

-3724


104 360 114845

-10484


112 113 137 292

-25179


119664

1,58342

-38678


132 537 182 545

-50008


Förutom den allmänna svaga konjunkturutvecklingen vill jag nämna ytterligare några faktorer som medverkat till försämringen av de statliga finanserna. Som jag tidigare berört har del bedömts olämpligt all öka det totala skattetrycket mer än som sketl. Staten har genom sänkningar av den statliga inkomstskallen sökt kompensera inkomsttagarna för den succes­siva höjning av kommunalskatten som ägt rum. Vidare har den kommunala expansionen i hög grad finansierats genom ökade statsbidrag. Dessutom har den allmänna arbetsgivaravgiften slopats för all kompensera ökningen av socialförsäkringsavgifterna. Svårigheterna att finansiera de offentliga utgifterna har därmed helt kommit att avspeglas i det statliga budgetun­derskottet.

Sammanfattningsvis är min syn pä budgetulvecklingen under 1970-lalet denna. En successiv försvagning har skett under hela perloden till följd av att utgifterna ökat i snabbare takt än inkomsterna. Del har lett till ett trendmässigt ökande budgetunderskott. Under slutet av 1970-lalet har budgeten ytteriigare försvagats som en följd av kostnadskrisen 1975-1976. Vissa uppskattningar lyder på att budgetunderskottet i dag till ca 3/4 kan sägas motsvara en fortsättning av den förstnämnda trendmässiga utveck­lingen och till ca 1/4 orsakats av bl. a. de arbetsmarknads- och Induslripoli­liska åtgärder, som vidtagits efter kostnadskrisen.

Budgetutvecklingen under 1970-talet har lett till en besväriig situation vid ingången av 1980-lalet. Man kan därför ställa frågan vilka alternativa


 


Prop. 1980/81:20                                                     55

budgelpolitiska vägar som hade varil möjliga. Ell alternativ som framförts frän olika häll har gått ut på all man genom fortsatta kraftiga skattehöjning­ar skulle ha hållit nere underskottet. Konkret har förslag väckts om höjda arbetsgivaravgifter, införande av en s. k. allmän produktionsfaklorskalt och höjda inkomstskatter, främst genom slopande av inflationsskyddet i inkomstskalleskalan. Jag har redan redovisat de betänkligheter man på mycket goda grunder bör hysa mot en sädan politik. Ytterligare skaltehöj­ningar under slutet av 1970-lalet skulle ha fått en negativ inverkan pä kostnadsutvecklingen och konkurrenskraften inom näringslivet. I den män höjda arbetsgivaravgifter, vilket framställ som huvudalternativet, inle fullt ul och snabbi kan övervältras på lönlagarna, försämras konkurrensförmå­gan direkt. Samtidigt är det uppenbart att en sådan övervältring är vansklig att åstadkomma när förhandlingsutrymmet för arbetsmarknadens parter redan förut varit starkt begränsat. Ett slopande av skatteskalans inflations-skydd, med åtföljande höjda marginalskatter, skulle likaledes försvära möjligheterna att få till stånd löneavtal som är förenliga med samhälls­ekonomisk balans.

Min bedömning är således att ytterligare skattehöjningar inte skulle ha varit någol fruktbart sätt alt minska budgetunderskottet. Däremot framstår det nu som klart att utgiftsutvecklingen har varil för snabb under 1970-talet. Som framgått av den föregående redogörelsen har ocksä Sverige härvidlag avvikit från den internationella utvecklingen. Jag har tidigare berört orsakerna lill detta, bl.a. automatiken i utgiftsökningen och de omfattande åtgärder som vidtagits för att parera effekterna av kostnadskri­sen. Till detta kommer att den tillfälliga förstärkningen av statsbudgeten under 1975/76 bidrog till att dölja den trendmässiga utvecklingen mot ett ökal strukturellt budgetunderskott. Detta minskade incitamentet alt dra ned pä utgiftsutvecklingen. I synnerhet finns det skäl betona alt mer kraftfulla åtgärder för att minska den kommunala expansionslaklen borde ha satts in tidigare. Försöken att genom överenskommelser med kommun­förbunden uppnå den önskade uppbromsningen har visat sig otillräckliga. En uppstramning av statsmakternas politik vad gäller den kommunaleko­nomiska utvecklingen har kommit till stånd först under senare tid. Jag återkommer strax lill dessa frågor.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhälla alt den grundläggande oba­lansen i 1970-lalets budgelutveckling beror på alt de offentliga utgifterna långsiktigt och trendmässigl stigit alltför snabbt 1 förhållande till tillväxten av de totala resurserna i samhället. En sådan utveckling måste vändas successivt och med beaktande av de sociala konsekvenserna och effekter­na på den samhällsekonomiska stabiliteten.

3.2 Budgetunderskottets problem

Den nuvarande ökningstakten av de offentliga utgifterna och budgetun­derskottet är ett hot mot den ekonomiska balansen. De negativa effekterna


 


Prop. 1980/81:20                                                                   56

för medborgarna av snabbt ökade offentliga utgifter och ökal budgetun­derskott är mer indirekta än t.ex. nedskärningar av offentlig service och transfereringar eller av skattehöjningar. Del finns därför skäl alt någol beröra dessa.

Med den ekonomiska fillväxttakt vi nu kan räkna med skulle en fortsatt expansion av den offentliga konsumtionen oundvikligen komma att gå ut över utrymmet för den privata konsumtionen och för näringslivets investe­ringar. Om vi skall kunna trygga sysselsättningen, nå en god tillväxt och på sikt få balans i våra ulrikesbelalningar mäste emellertid investeringarna öka kraftigt. En alltför stark begränsning av utrymmet för den privata konsumtionen Innebär också betydande svårigheter. Vid de betingelser för den svenska ekonomin som förutses gälla under första hälften av 1980-lalet blir utrymmet för ökningar av den privata konsumtionen under alla förhål­landen mycket begränsat. Det utrymme som kan finnas är dessutom redan iniecknat av pensionärerna. Skulle tillväxten i den privata konsumtionen ytterligare dras ned, riskerar delta alt gå ul över konsumtionsulvecklingen för de yrkesverksamma grupperna. En sådan utveckling under en följd av år kan knappast äga rum ulan allvarliga friktioner i samhällel.

De höga krav som ställs på utvecklingen av näringslivets investeringar, i kombination med strävan alt bevara en rimlig nivä för den privata konsum­tionen innebär avsevärda restriktioner för möjligheterna alt öka den offent­liga resursförbrukningen. En mycket kraftig uppbromsning av den offent­liga sektorns expansion är alltså nödvändig. Det är uppenbart att den inte kan ske utan all också angelägna utgiftsområden drabbas. Det är emeller­tid helt nödvändigt att nu anpassa utbyggnaden till resurstillväxten. Under hösten kommer en ny långtidsutredning att redovisas. Jag får anledning att i anslutning till denna senare återkomma till de långsiktiga perspektiven och de förutsättningar dessa innebär för olika sektorer.

Svårigheterna all inom ramen för samhällsekonomisk balans skapa ut­rymme för en expansion av de offentliga utgifterna illustreras av del snabbi växande budgetunderskottet. Som jag tidigare påpekat har det under 1970-taIet blivit allt svårare alt finansiera den snabba offentliga utgiflstillväxlen. Del har under i vart fall hela 1970-talet avspeglats i ett ökande budgetun­derskott. De negativa effekterna härav framträder nu allt klarare.

Jag vill först beröra sambandet mellan budgetunderskottet och bytesba­lansunderskottet.

Bytesbalansunderskotlel är ett uttryck för alt vi i Sverige förbrukar mer än vi producerar, eller, annorlunda uttryckt, alt del totala inhemska spa­randel är för lågt. Del totala underskottet i det finansiella sparandel för hushållen, bostadssektorn, näringslivet och den offentliga sektorn motsva­ras definitionsmässigl av underskottet i bytesbalansen. Del skall här påpe­kas att underskottet i den offentliga sektorns sparande är mindre än stats­budgetens underskott. En del av slatens verksamhei beslår av utlåning för olika ändamål. Dessutom uppvisar socialförsäkringssektorn ett stort över-


 


Prop. 1980/81:20                                             .                    57

skott. Vidare har kommunsektorn under senare år haft ell positivt finansi­ellt sparande. Totalt hade den offentliga sektorn år 1979 ett sparandeun-derskotl på ca 17 miljarder kr. Detla innebaren drastisk försämring från ett underskott på ca 5 miljarder kr. år 1978 och överskott under åren dessför­innan. Försämringen i bytesbalansen har sketl parallellt med försämringen i statens finanser. Den överkonsumtion som avspeglas i bytesbalansun­derskotlel måsle alltså till stor del förklaras av den snabba konsumtlonsul-veckling som hänger samman med den offentliga utgiftsutvecklingen. Del gäller säväl den offentliga konsumtionsökningen som den privata konsum­tion som möjliggjorts genom ökade transfereringar. Totalt sett måsle del inhemska sparandet ökas om bytesbalansens underskott skall kunna av­vecklas. Att hejda försämringen av statens finanser är ell nödvändigt steg i denna riktning.

Del strukturella underskottet i bytesbalansen kan givelvis inte elimine­ras alltför snabbi, eftersom det skulle få oacceptabla negativa effekter på produktion och sysselsättning. Det är dock viktigt alt bytesbalansunder­skotlel och den utlandsupplåning som den tvingar oss till kan begränsas. Utlandsupplåningen kan betraktas som samhällsekonomiskt lönsam en­dast om den direkt eller indirekt möjliggör en verksamhet med högre avkastning än räntorna pä utlandsskulden. Oavsett om staten, kommuner­na eller näringslivet står som låntagare innebär den utländska skuldsätt­ningen i annat fall en realekonomisk börda - en inteckning i vårt framlida välstånd. På sikt innebär utlandsupplåningen dessutom alt handlingsfrihe­ten för den ekonomiska politiken begränsas.

Del finns anledning att understryka att en fortgående negaliv utveckling av budgetunderskottet också av andra skäl medför att den ekonomisk-politiska handlingsfriheten minskar. För alt säkerställa all de centrala målen för den ekonomiska politiken uppnås är det nödvändigt att en aktiv finanspolitik kan föras. Slatens utgifter och skatteinkomster måsle kunna varieras för alt .utverka konjunktursvängningar. Ett växande strukturellt budgetunderskott minskar möjligheterna att bedriva en sädan flexibel fi­nanspolitik.

För att finansiera budgetunderskottet måsle staten ta i anspråk en väx­ande del av den organiserade penning- och kapitalmarknaden. Det sker i dag genom en kombination av regleringar, t.ex. likviditetskvoter och placeringsplikt, och höga räntor på statspapper. Vid en hög kreditefterfrå­gan i samhället blir effekten att andra låntagare trängs ul från marknaden. Samtidigt stimuleras tillväxten av den gråa kredilmarknaden lill vilken dessa låntagare alltså hänvisas. Om man inte lyckas neutralisera den likviditelspåspädande effekt, som budgetunderskottet i sig ger upphov lill, sä blir det svårt alt förhindra ell betydande valulaulflöde eller alt penning­mängden ökar i en takt som omöjliggör varje försök alt hälla tillbaka inflationsutvecklingen.

Jag vill vidare peka på att problemen med budgetunderskottet förstärks


 


Prop. 1980/81:20                                                                   .58

av räntebetalningarna på statsskulden. Så länge budgeten visar underskott, även om underskottet i sig minskar, ökar statsskulden och därmed ränte­betalningarna. Den accelererande utvecklingen av slatsskuldräntorna för­svårar därmed möjligheterna att begränsa underskottet och skärper ytterli­gare kraven på åtstramning pä budgetens utgiftssida.

Det jag nu anfört belyser de skadeverkningar på ekonomin som uppslår i samband med ett struklurelll budgelunderskoll. Det lorde slå klart att dessa problem inom en nära framlid kommer alt bli alltmer påtagliga om inle kraftfulla åtgärder vidtas för all bryta den negativa utvecklingen av statens finanser.

3.3 Allmänna utgångspunkter för budgetpolitiken

Utvecklingen av den offentliga sektorn har varil av avgörande betydelse för framväxten av vårt moderna välfärdssamhälle. Ingen torde i dag förne­ka den stora betydelse som en väl utbyggd sjuk- och åldringsvård, en skola öppen för alla oavsett inkomstnivå, ökad tillgång lill barnomsorg m. m. har haft för välståndsutvecklingen. Det är angeläget att markera en sådan i grunden positiv syn pä den offentliga sektorns roll för medborgarnas välfärd när vi nu slår inför en nödvändig uppbromsning av tillväxttakten i denna del av vår ekonomi. I den situation vi nu befinner oss i är det viktigt alt vi beslutsamt slår vakt om det som är väsentligt för människorna samtidigt som vi är beredda alt ompröva sädant som kan anses ha lägre prioritet.

I de riktlinjer för budgetpolitiken som redovisades för riksdagen i kompletleringsproposilionen våren 1980 fastslogs att del statliga budgetun­derskottet kraftigt måste nedbringas som ett led i en politik som syftar lill lägre inflation och minskal bytesbalansunderskoll. Målsättningen bör vara alt budgetunderskottet som andel av bruttonationalprodukten under peri­oden fram t.o.m. budgetåret 1984/85 minskas med minst en procentenhet per år. För budgetåret 1981/82 anges målet vara att inle ytterligare öka underskottet i nominella termer. Vid en jämförelse mellan den då redovi­sade budgetprognosen för budgetåret 1980/81 och kalkylen för budgetåret 1981/82 i långtidsbudgeten förutsatte detta en budgetförstärkning med ca 7 miljarder kr.

I kompletleringsproposilionen framhöll min företrädare att skattetrycket nu nätt en sädan nivä att del inte kan höjas väsentligt mer. Budgetförstärk­ningen borde därför i huvudsak åstadkommas genom nedskärningar på budgetens utgiftssida. Följande utgångspunkter angavs mot denna bak­grund för den fortsatta budgetpolitiken:

— För att den offentliga konsumtionsökningen skall kunna dämpas påtag­ligt krävs en kraftig uppbromsning av expansionen inom den kommuna­la sektorn.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   59

-      För alt den statliga utgiftstillväxten skall kunna begränsas i någon slörre omfattning måste transfereringarna lill hushåll och kommuner bli berör­da.

-      Utrymmet för skallehöjningar är begränsat. I vilken utsträckning skal­tehöjningar likväl blir ofrånkomliga beror bl.a. på i vilken omfattning ulglflsbegränsningar kan genomföras.

-      Begränsningar i de statliga transfereringarnas automatiska tillväxt mås­le övervägas med hänsyn lill fördelningspoUtiska effekter. Kraven på en socialt inriktad fördelningspolitik framstår som särskilt viktiga då den ekonomiska situationen kräver en allmän återhållsamhet.

I sill av riksdagen godkända betänkande över kompletleringsproposi­lionen (FiU 1979/80:40) framhåller finansutskottet att det är en utomor­dentligt svär uppgift vi slår inför när det gäller att förverkliga del angivna budgelpolitiska målel. Del kommer att innebära omprövningar i en ut­sträckning som vi inle tidigare har upplevt. Ulskoltel är emellertid av den meningen all den av regeringen anvisade vägen mäste beträdas och alt del måsle ske ulan vidare dröjsmål. Tyngdpunkten i åtgärderna mäste även enligl utskottets uppfattning ligga på besparingar. De begränsningar, ned­skärningar och omprövningar som därvid föreslär är av en sädan storleks­ordning att knappast nägra utgiftsområden kan undantas. Besparingsåtgär­derna kommer alt påverka den statliga verksamheten och de statliga in-komslöverföringarna på ett genomgripande sätt. Förändringar i den här storleksordningen tar tid alt genomföra.

Utskottet delar också regeringens uppfattning all del totala skatte­trycket nätt en sädan nivå att ytterligare höjningar bör undvikas. Skall budgetunderskottet reduceras sä kraftigt som det här är fråga om blir del enligt utskottels mening dock nödvändigt all även anlita budgetens in­komstsida. Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet de mål i fråga om budgetpolitiken under kommande är som anges i propositionen.

Jag har i det föregående redovisat de allvarliga konsekvenserna för vår ekonomi om inle medvetna och kraftfulla åtgärder i syfle att begränsa budgetunderskottet sätts in. De bedömningar regeringen redovisade i kom­pletteringspropositionen och som riksdagen anslutit sig lill har alltfort full bärkraft.

Jag övergår nu lill alt redovisa de utgångspunkter i övrigt som regeringen har för del besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen. Dessa utgångs­punkter har giltighet även för de bugdetpolitiska riktlinjer på längre sikl som jag senare återkommer till.

En första utgångspunkt är att besparingsbehoven är av sådan omfattning alt inget område ensamt kan svara för den nödvändiga åtstramningen. Besparingsanslrängningarna måsle i stället ges stor bredd och läcka alla ulgiflsslag och departement. Ell stort antal mindre besparingar kan tillsam­mans ge betydande belopp. Samtidigt måsle särskild uppmärksamhet äg­nas ål de lungt vägande utgiftsområdena, dvs. i praktiken ål transferering-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   60

arna till hushåll, kommuner, företag och organisationer. En sådan upplägg­ning karakteriserar också det besparingsprogram som nu redovisas.

En andra utgångspunkt är all besparingsåtgärderna med nödvändighet mäste drabba hela folkhushållel och således påverka levnadsvillkoren för stora grupper i samhället. Om fiUräckliga budgeteffekter skall kunna nås är del alltsä nödvändigt att göra vissa begränsningar av kostnadskrävande generella subventioner, såsom livsmedelssubventioner och räntebidrag. Samtidigt står del klart, all besparingsåtgärderna inte får drabba de grup­per som är mest utsatta i samhället. De Insatser som görs över budgeten i fördelningspolitiskt syfte måste i än högre grad koncentreras till de mest behövande. Ell exempel pä en sädan insats i besparingsprogrammet är del högkoslnadsskydd vid inköp av läkemedel som föreslås. Som jag nyss angett är behovet av besparingar av sådan storiek, all det inte kan undvi­kas aft de drabbar sådant som tidigare framstått som viktigt och ibland på ett kännbart sätt. Det är å andra sidan ett rimligt krav all begränsningar i statsutgifterna i sä stor utsträckning som möjligt sätts in på ell sådant sätt att medborgarna får möjlighet att anpassa sig till nya förutsättningar. Arbetet måste därtor bedrivas stegvis i ett långsiktigt perspektiv.

Det är vidare väsentligt att de oundvikliga besparingarna vägs ihop i ett sammanhållet program med en medveten profil. Endast härigenom möjlig­görs en samlad avvägning mellan ä ena sidan vad som krävs frän allmän­ekonomiska och budgetpolitiska utgångspunkter och å andra sidan vad som är skäligt med hänsyn till syftet med de aktuella ulgiftsprogrammen.

En tredje utgångspunkt är all åtgärder måste vidtas för att begränsa den eljest automatiska tillväxten av olika utgifter. Jag avser här åtgärder som visseriigen till en början ger relativt begränsade besparingar men som genom att de påverkar utgiftstrenden pä längre sikt kan ge stora effekter. Ett exempel på denna typ av ingrepp är den ändring av reglerna för statsbidrag till kommunal färdtjänst som chefen för socialdepartemenlel kommer alt föreslå i särskild ordning. Den syftar lill att begränsa tillväxten i bidragen främst till kommuner som redan har en väl utvecklad färdtjänst-service. Det nu aktuella besparingsprogrammet innehåller också åtgärder som syftar fill all på sikt begränsa utgifternas tillväxt. Jag tänker då främst pä förslagen till ändringar av gällande regler för indexuppräkning av tunga komponenter i budgeten, främst folkpensionerna. De ändrade indexreg­lerna blir ocksä tillämpliga på ATP-pensioner, delpensioner, bidragsför­skott, studiemedel m, m.

En annan åtgärd som kan ha utgiftsdämpande effekter är en höjning av avgifter av olika slag. Avgifter spelar på mänga enskilda områden en slor roll när del gäller att finanslera slallig verksamhei. Avgifter har ocksä en viktig styreffekt genom att de bidrar lill en bättre hushållning och till ett ökal koslnadsmedvetande. I besparingsprogrammet föresläs ett flertal höj­ningar av befintliga avgifter och en till nya områden utvidgad avgiftsbe­läggning.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   61

En fjärde utgångspunkt är alt målmedvetna insatser mäste göras för alt genom förenklingar i olika regelsystem och i myndigheternas handläggning av olika typer av ärenden åstadkomma både besparingar i myndigheternas förvaltningskostnader och enklare former för de enskilda medborgarnas kontakter med myndigheterna. Ett betydande antal åtgärder med denna syftning har redan vidtagits. Jag vill här erinra om förslagen i den s. k. anti-byråkratlpropositionen (prop. 1978/79: 111). Arbetet inom delegationen för företagens uppgiftslämnande bör också nämnas i delta sammanhang. Dele­gationen kommer enligl vad jag erfarit att inom kort avlämna sitt slutbetän­kande. Inom kommundeparlemenlet har nyligen tillsalls en arbetsgrupp med uppgift bl.a. all begränsa sådan statlig normgivning och annan till­synsverksamhet som medför ökade koslnader för kommuner och lands­tingskommuner. I gruppen ingår företrädare för regeringskansliet och de båda kommunförbunden. Pä grundval av slalskonlrollkommilléns förslag kommer inom kort chefen för kommundeparlemenlet att föreslå regering­en ätgärder som Innebär sädana förenklingar i kontakterna mellan statliga och kommunala organ saml mellan allmänheten och myndigheterna som medför besparingar i bäde den kommunala och statliga verksamheten.

Förenklingar av myndigheternas arbete, decentralisering och åtgärder mol krångel och onödig byråkrati ägnas sålunda stor uppmärksamhet. Dessa frågor kommer framgent att få ökad betydelse. 1 besparingspro­grammel ingär förslag till ytterligare ätgärder. Inom området för den stat­liga personalpolitiken och personaladministrationen föreslås t.ex. en rad administrativa förenklingar. De rutiner som 1 dag tillämpas för myndighe­ternas rapportering av sjukledigheter och föräldraledigheler inom systemet med arbetsgivarinlräde kan göras enklare genom alt man ultnyttjar de uppgifler och beräkningar som finns inom del av myndigheterna utnyttjade systemet för löneulräkning o. dyl. Vidare pågår ett arbete i syfle alt förenk­la beräkningsunderlaget för socialavgifterna.

En femte utgångspunkt är vidare all framtagandet av besparingsprogram ytterst är en politisk fråga. Det är sålunda inte möjligt att enbart med budgetlekniska hjälpmedel lösa problem kring en alltför snabbt växande offentlig sektor. Detta hindrar naluriiglvis inte alt det är av slor vikt alt planerings- och budgeleringsruliner anpassas och utnyttjas i besparings­syfte. För att fä ett effektivt besparingsarbete till stånd måsle insatser vidtas i syfte alt förbättra underlaget för politiska beslul. I delta syfte har vissa s.k. översynsprojekl initierats av regeringen. Som jag senare åter­kommer lill föresläs att ett antal ytterligare sädana projekt startas. Det är också av slor vikt alt utnyttja kommittéväsendet för besparingsfrämjande insatser.

En sjätte utgångspunkt är all besparingarna skall användas för all be­gränsa underskotten 1 den statliga budgeten. Vissa delar av besparingspro­grammet, främst förslagen om förändringar av bostadstilläggen till pensio­närerna och förslagen om ändringar av bostadsbidragen, innebär all kom-


 


Prop. 1980/81:20                                                     62

munernas utgifter minskar. Till följd härav föreslås vissa minskningar av statsbidragen på aktuella områden. Vissa av besparingsförslagen inom socialdepartementets verksamhetsomräden berör socialförsäkringssek­torn. Dessa besparingar bör i sin helhet tillgodoföras statsbudgeten. Åtgär­der i delta syfle föresläs.

En sjunde utgångspunkt är alt besparingarna inte riktas mol sådana områden vars utveckling är av betydelse för återställandet av den sam­hällsekonomiska balansen. Del gäller säväl åtgärder som är ägnade all förbättra konkurrenskraften, t.ex. satsningar på teknisk forskning och utveckling, som ätgärder som syftar lill all säkerställa efterievnaden av skattelagstiftningen, l.ex. skattekontrollen.

En åttonde utgångspunkt är slutligen alt det inle finns förutsättningar all föra fram egentliga nya reformförslag i 1981 års budgetproposhlon. I hu­vudsak gällde detla även 1980 års budgetproposition men kraven pä åter­hållsamhet fär denna gång ställas än högre. De begränsade insatsområden som likväl kan komma i fråga bör i första hand vara sädana som kan bidraga lill all långsiktigt komma tillrätta med balansbristerna i den svens­ka ekonomin. För att sädana insatser skall kunna beredas utrymme 1 budgeten måste de finansieras genom inkomstförstärkningar eller ytterliga­re besparingar. Denna utgångspunkt för regeringens budgetarbete redovi­sades av min företrädare i kompletleringsproposilionen och föranledde ingen erinran från riksdagens sida. De anslagsframställningar för budget­året 1981/82 som nu framlagts återspeglar i många fall det kärva statsfinan­siella läge vi befinner oss i. Det torde likväl bli nödvändigt med ytterligare nedskärningar om regeringens intentioner skall kunna uppfyllas.

I besparingsarbelet spelar utredningsväsendet en avgörande roll. Jag vill erinra om de tilläggsdirektiv som utgått till samtliga kommittéer och sär­skilda utredare. Av direktiven framgär bl.a. att alla förslag som kommit­téerna lägger fram skall kunna finansieras genom besparingar och omför­delningar inom del område förslagen avser. Beträffande de utredningar som i sina betänkanden av lidsskäl inle hunnit beakta dessa direktiv kommer regeringen att uppmana remissinstanserna att vid sin bedömning beakta dem. Vad gäller frågan om tillsättande av nya kommittéer som kan antas leda till ökade statsulgifter tillämpas en myckel restriktiv linje.

Jag vill avslutningsvis ånyo understryka, all knappast något utgiftsom­råde kan undantas dä de besparingar skall genomföras som krävs för alt begränsa underskottet i statsbudgeten. Detta måste naturligtvis beaktas också när det gäller de statliga lönekostnaderna. Lönesumman inom den sektor som regleras genom statliga avtal uppgår lill ca 35 miljarder kr.

Det är angeläget att statlig och statligt finansierad verksamhet under löpande budgetår bedrivs inom de ekonomiska ramar, som statsmakterna angett vid sin budgetprövning. Med hänsyn till de stora besparingsan­strängningar som nu måste göras är det nödvändigt att tillse alt anvisade belopp inte överskrids.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   63

För myndighetsanslag och liknande anslag kommer i princip inga överskridanden alt medges under löpande budgetär. Myndigheterna måsle noga och fortlöpande följa medelsförbrukningen. Om myndigheten finner, alt ett anvisat anslag måsle komma alt överskridas bör det redovisas i en framställning lill regeringen senast den I februari budgetåret i fråga.

Nya löneavtal kan förändra de förutsättningar som gällt vid budgetpröv­ningen. Affärsverk och uppdragsmyndigheler finansierar sina lönekost­nader via taxor och avgifter. Andra statsmyndigheter kompenseras nor­malt för de koslnader som nya avtal medför. Genom att kunna påräkna kompensation för effekterna av träffade avlal befinner sig statliga myndig­heter och deras tjänstemän 1 en förmånligare situation än vad som gäller på den privata arbetsmarknaden, i synnerhet dä inom den konkurrensutsatla sektorn. Pä den del av arbetsmarknaden som är utsatt för internationell konkurrens finns en direkt koppling mellan träffade löneavtal, konkurrens­förmåga och möjlighet alt bereda stabil sysselsättning.

Mot bakgrund av att de statliga lönekostnaderna mäste begränsas anser jag det inte självklart all myndigheterna 1 framtiden med samma automatik som hittills ges full kompensation för träffade löneavtal alldeles oavsett avtalens materiella Innehåll. Kraftigt ökade lönekostnader måsle kompen­seras ocksä i andra former. Jag avser då närmast besparingsåtgärder eller inkomstförstärkningar, som gär längre än vad som annars varit erforder­ligt. Kompenseras inle oförutsedda och ofrånkomliga kostnadsökningar pä detta sätt, så är det självfallet inte möjligt alt åstadkomma den minskning av del statliga budgetunderskottet, vars nödvändighet jag tidigare under­strukit. Utbildningsinsatser är ett viktigt instrument för all fä en effektiv och mindre kostnadskrävande administration. Statens institut för perso­naladministration och personalutbildning bör här kunna spela en viktig roll.

Avslutningsvis vill jag framhälla att en genomgående strävan i arbetet med besparingsproposilionen har varil alt utforma förslagen på sådant sätt all de direkta sysselsättnlngsmässiga konsekvenserna så längt möjligt be­gränsas. Den höga ambitionsnivån inom arbetsmarknadspolitiken ligger sålunda fast.

I den mån förslagen i besparingsproposilionen kommer att leda till minskal behov av arbetstagare inom den statliga sektorn kommer för sådana situationer sedvanliga åtgärder i fråga. Del innebär bl. a. att aktiva omplaceringsålgärder kommer all vidtas. Möjligheterna att bedriva en effektiv omplaceringsverksamhet har ökat i och med att slatens arbets­marknadsnämnd inrättades den I juli 1979. För alt omplaceringsverksam­heten skall kunna bedrivas effektivt krävs dock att myndigheterna redan i ett tidigt planeringsskede har samråd med arbetsmarknadsnämnden om åtgärder som kan leda lill omplaceringsbehov. Slalsrådet Johansson åter­kommer 1 1981 ärs budgetproposition om de personalpolitiska åtgärdernas närmare utformning.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   64

3.4 Besparingsprogranimet

Jag övergår nu lill all presentera omfattningen och den huvudsakliga inriktningen av det besparingsprogram som nu föreläggs riksdagen. Resp. föredragande kommer senare i de departementsvisa bilagorna till proposi­tionen att lämna en mer detaljerad redovisning av besparingsförslagen. Efter genomgängen av del nu aktuella besparingsprogrammel kommer jag alt behandla frågan om besparlngsprogrammels effekter för berörda grup­per i samhällel. Jag kommer vidare alt lämna en kort redogörelse för de översynsprojekl som regeringen beslutat om i syfte all skapa underlag för senare beslul om ytterligare besparingar.

En sammanfattning av besparingsprogrammels omfattning i milj. kr. inkl. effekten pä statsskuldräntorna lill följd av den totala saidoförbätt­ringen 1980/81 jämfört med statsbudgeten lämnas i den följande samman­ställningen. Redovisningen avser här helärseffeklerna och oavsett om de gäller statsbudgeten eller socialförsäkringssektorn. Jag återkommer senare till effekterna för innevarande och nästa budgetär.

Åndrade taxor och avgifter inom justitiedepartementets område beräk­nas ge ell tillskott lill statsbudgeten på ca 100 milj, kr. Huvuddelen av de ökade inkomsterna härrör från höjda avgifter i lagfarts- och intecknings­ärenden. Vidare föreslås ändringar i rältshjälpslagsllflningen och en höj­ning av vapenavgiften. Investeringarna i polishus och byggnader för krimi­nalvården begränsas. Det beräknas medföra en besparing i slorieksord-nlngen 25 milj. kr.

Inom utrikesdepartementets område föresläs, inom ramen för enpro-cenlmälet för det internationella utvecklingssamarbetet (biståndet), för­ändringar som tillsammans innebär all belastningen på statsbudgeten mins­kar naed 100 milj. kr. För utrikesförvaltningen föreslås besparingar om sammanlagt 8 milj. kr. Besparingarna avser främst indragning av utlands­myndigheter saml utökad avgiftsbeläggning av kommersiella tjänster.

Inom försvarsdepartementets område föresläs besparingar pä 300 milj, kr. Besparingarna skall göras sä all de inle får negativa konsekvenser för vårt försvars beredskap och styrka. De bör mot denna bakgrund främst inriktas mot byggnadsverksamheten och ytteriigare rationaliseringar inom området ledning och förbandsverksamhet.

Inom socialdepartementets område föresläs besparingar lill ett samman­lagt belopp av närmare I 100 milj. kr. Besparingarna avser delpensioner, tandvård, sjukvård och läkemedel m. m. Härtill kommer besparingar lill följd av den under ekonomidepartemenlets område föreslagna omläggning­en av beräkningsunderlaget för fastställande av basbelopp m. m.

I systemet för kommunall bostadstillägg lill folkpensionärer föreslås en sänkning av de inkomstgränser där bidraget börjar trappas av.

Den del av inkomstbortfallet som ersätts av den allmänna försäkringen vid delpensionering föreslås sänkt från 65 lill 50%.

Beträffande tandvårdsförsäkringen föreslås all kostnaden för ädla me-


 


Prop. 1980/81:20                                                     65

 

Huvudtitel

Besparing (milj, kr,)

 

Helår

 

Jiistiliedepartementet

141

 

Utrikesdepartementet

108

 

Försvarsdeparlementel

300

 

Socialdeparlementel

1085

 

varav

 

 

Kommunall bostadstillägg

 

 

till pensionärer

(180)

 

Delpension

(150)

 

Sjukvård och tandvård

(695)

 

Kommnnikalionsdeparlementet

399

 

varav

 

 

Statens järnvägar

(300)

 

Ekonomideparlementel

510

 

varav

 

 

Ändrade principer för fastställande

 

 

av basbelopp m. m.

(500)

 

Budgetdeparlementel

92

 

Ulhildningsdeparlemenlel

732

 

varav

 

 

Skolväsendet inkl, kommunal

 

 

vuxenutbildning

(2941

 

Högskolan inkl, studiemedel

(112)

 

Studiecirklar

(130)

 

Jordbruksdepartementet

809

 

varav

 

 

Livsmedelssubvenlioner

(550)

 

Prissloppsersätlning

(120)

 

Handelsdepartementet

80

 

Arbets marknadsdeparlementel

130

 

Bostadsdepartementet

1258

 

varav

 

 

Bostadsbidrag

(255)

 

Räntebidrag

(600)

 

Kommunala markförvärvslån

(100)

 

Energisparslöd i befintlig bebyggelse

(300)

 

Industridepartementet

391

 

varav

 

 

Energihushållning Inom näringslivet

(231)

 

Kommundepartementet

35

 

Räntor på statsskulden

300

 

Summa

6370

 

laller och annat material som används vid tandtekniskt arbete skall ersät­tas enligt samma regler som gäller för land vårdskostnader i övrigt. Detta innebär att ersättningsnivån sänks från 100% till 50%, i vissa fall 75%.

Karensbeloppet vid ersättning för sjukresa föreslås höjt frän 13 kr. till 30 kr. (från 21 kr. till 38 kr. vid landvård). Egenavgifter för inköp av läkeme­del föreslås höjd från 25 till maximalt 40 kr. För alt skydda de mest utsatta 5    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20


 


Prop. 1980/81:20                                                                   66

grupperna föreslås införandet av ett s, k. högkostnadsskydd för vård- och läkemedelskostnader. Frågan om patientavgifterna i den öppna vården kommer att behandlas 1 samband med de föreslående överläggningarna mellan staten och Landstingsförbundet om sjukförsäkringens ersättningar efter år 1981. Därvid bör de föreslagna avgiftsreglerna vid läkemedelsin­köp vara vägledande för justeringen av patientavgifterna i den öppna vården.

Beträffande vårdavgifter vid långtidssjukvård utförsäkrade patienter ut­talas att det är önskvärt all nä fram lill en minskning av nuvarande skillnader i avgifter för äldre vid långtidssjukvård jämfört med vistelse inom primärkommunal åldringsvård.

Inom kommunikationsdepartementets område läggs förslag om en slruk­turplan för statens järnvägar. Planen innebär att SJ:s underskott bör vara avvecklat inom en fyramånadersperiod. Målmedvetna satsningar skall gö­ras på rationaliseringar bl.a. av styckegodshanteringen, lönsamma inves­teringar och en aktiv prispolitik. För budgetåret 1981/82 förväntas en förbättrad lönsamhet och därmed en direki budgelavlastning på drygt 300 milj. kr.

För vägväsendet föresläs olika ätgärder för all hälla nere kostnaderna. Besparingseffekterna pä sikt blir betydande. För budgetåret 1981/82 beräk­nas besparingseffekterna till ca 65 milj. kr.

För sjöfartsområdet föreslås en översyn av den framtida inriktningen av isbrylarverksamhelen. F.n. finns under normalförhållanden en viss över­kapacitet på isbrytarresurser. Mol den bakgrunden föreslås att en av de äldre isbrytarna tas ur verksamhet kommande vintersäsong. Besparingen på drift- och underhållssidan beräknas lill ca 5 milj. kr.

Vidare föreslås all bidraget till sjöfolkets fria hemresor avvecklas under en tvåårsperiod. Besparingen uppgår till 9 milj. kr. budgetåret 1981/82.

För tjänslebrevsberätligad post föresläs åtgärder som leder till en ratio­nellare posthantering. Vidare föresläs att frankeringsfrihel för enskilda endast skall lillämpas då del klart bidrar lill enklare administration hos myndigheterna samt att tjänstebrevsrällen för icke statliga organ avveck­las. Vid ett fulll genomförande av de nämnda åtgärderna kan besparingen för statens det beräknas till närmare drygt 100 milj. kr. För budgetåret 1981/82 har besparingen beräknats till ca 20 milj. kr.

Inom ekonomidepartemenlets område föreslås ändrade riktlinjer för beräkningsunderlaget vid fastställande av basbelopp m,m. Basbeloppsbe­räkningen skall enligl förslaget baseras på utvecklingen av en prisindex i vilken bortses från indirekta skatter, tullar och avgifter, men där tillägg görs för subventioner. Därutöver bortses frän förändringar i energipriser efter oktober 1980. Förändringarna påverkar folkpensioner, ATP, delpen­sioner, bidragsförskott, studiemedel m.m. De totala bruttobesparingarna för helår kan uppskattas till 700-800 milj. kr. Vissa av de Ifrågavarande förmånerna är beskattningsbara och nettoeffekten av åtgärden blir därför


 


Prop. 1980/81:20                                                                   67

någol lägre. Jag återkommer senare med förslag om att motsvarande justering bör göras för basenheten i skattesystemet.

Vidare föreslås besparingar på sammanlagt 10 milj. kr. avseende statis­tiska centralbyrån, de statliga informationsinsatserna om lönsparande samt tillverkningen av enkronasmynt.

Inom budgetdepartementets område föreslås alt skatteutjämnningsbi-dragen till kyrkliga kommuner som enligl nuvarande regler beräknas utgå med ca 145 milj. kr. reduceras till ca 84 milj. kr. är 1982.

Vidare föreslås all vissa ombyggnadsarbeten i de södra Klara-kvarteren i Slockholm för regeringskansliets räkning inle kommer till utförande som planerats under åren 1981 -1984 utan först vid ett senare tillfälle. Ombygg­naderna beräknas kosta ca 260 milj. kr. totalt.

Inom området för den statliga personalpolitiken och personaladministra­tionen föresläs en rad administrativa förenklingar. Förenklingarna kan enligl statens löne- och pensionsverk medföra besparingar om ca 65 milj. kr., varav huvuddelen faller pä de allmänna försäkringskassorna - 55 milj. kr. - och 10 milj. kr. på myndigheterna. Övriga besparingar som samman­lagt uppgår lill 19 milj. kr. avser bl.a. avgifissättningen av de administra­tionskostnader som affärsverken orsakar statens löne- och pensionsverk.

Vidare föresläs att det driftbidrag om f. n. 3 milj. kr. som utgår till statens institut för personaladministration och personalutbildning minskas med I milj. kr. lill budgetåret 1981/82 för alt sedan upphöra.

Inom utbildningsdepartementets område föreslås åtgärder som kommer alt leda till en besparing för budgetåret 1981/82 på ca 730 milj, kr. Tyngd­punkten utgörs av en ivåprocenlig minskning av statsbidragen till driften av grund- och gymnasieskolor. Viss del av detla belopp föreslås återgå till kommuner med särskilda behov. Besparingen uppgår därmed netto lill omkring 222 milj. kr.

Bidraget till studlecirkelverksamhelen föreslås minska med 130 milj. kr. 70 milj. kr. av vuxenulbildningsverksamheten föreslås finansiera även andra ändamål än vuxensludiestöden och administration av dessa. En reduktion av dagspresslödel föreslås genom en sänkning av samdislribu-tionsrabatler och produktionsbidrag med totalt 30 milj. kr. Dessutom före­slås en besparing pä 15 milj. kr. på slödel lill organisalionslidskrifterna.

Den planerade utflyttningen av utbildningsradion till Tyresö genomförs inte. Besparingseffekten för budgetåret 1981/82 beräknas lill ca 75 milj. kr.

Pä högskoleområdet föreslås en besparing om ca 77 milj. kr., varav merparten åstadkoms genom en minskning av antalet utbildningsplatser samt genom en förändring av speciallärarutbildningen. Som en följd av besparingarna inom högskolan minskar utbetalningarna av studiemedel med ca 35 milj. kr. Övriga besparingar inom utbildningshuvudtiteln uppgår till sammanlagt ca 78 milj. kr. Bl. a. föreslås en minskning av slödel lill de centrala ungdomsorganisationerna och nedläggning av filmrådel.

Inom jordbruksdepartementets område föresläs besparingar i första


 


Prop. 1980/81:20                                                                   68

hand på jordbruksprisregleringens område. Genom en nedtrappning av livsmedelssubventionerna med 250 milj. kr. den 1 januari 1981 och med ytterligare 300 milj. kr. den I januari 1982 beräknas en besparing med 550 milj. kr. per år fr. o. m. år 1982. Besparingen för budgetåret 1981/82 beräk­nas bli 400 milj. kr. Konsumlionsmjölken berörs inle av den föreslagna nedtrappningen av livsmedelssubventionema. Inom jordbruksprisreg­leringen föreslås vidare all den s. k. prisstoppsersältningen på vissa livs­medel slopas lill följd av slopandet av prisstoppet pä baslivsmedel och all en ändrad finansiering övervägs för prisutjämningen till viss livsmedelsin­dustri. Besparingseffekten härav beräknas uppgå lill sammanlagt ca 160 milj. kr. Övriga" förslag till besparingar inom jordbruksdepartementets område uppgår lill närmare 100 milj. kr. Därav utgörs ca 50 milj. kr. av slopande av generella bidrag till kommunala avloppsreningsverk och av­fallshantering. Återstående besparingar avser bl.a. minskat bidrag till skördeskadefonden och minskade bidrag på skogsbrukels område.

Inom handelsdepartementets område planeras besparingar på samman­lagt ca 80 milj. kr. De totala besparingarna fördelar sig på ca 60 milj. kr. avseende investeringar för det ekonomiska försvaret och ca 20 milj. kr. fördelade på anslagen för stöd till svensk projektexporl. kommerskolle­gium, patent- och registreringsverket, statens pris- och kartellnämnd, kon­sumentverket, allmänna reklamationsnämnden och tullverket. Av dessa besparingar hänför sig ca 7 milj. kr. till ökade avgifter och resten till minskade utgifter.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område föreslås besparingar på 130 milj. kr. Den största besparingen på ca 110 milj. kr. är slopande av stimulansbidraget i arbetsmarknadsutbildningen. För vissa grupper slopas bidraget redan den 1 januari 1981 och förändra i samband med en justering av dagpenningklasserna.

Inom bostadsdepartementets område aviseras åtgärder för att begränsa ökningen av bostadssubventionerna. De åtgärder som föreslås i bespa­ringspropositionen berör säväl räntebidrags- som bosladsbidragssysle-men. I räntebidragssystemel föreslås ändringar av bidragsreglerna som ger en sammanlagd besparingseffekt pä 600 milj. kr. jämfört med ett oföränd­rat regelsystem. Inom bosladsbidragssyslemet förslås en sänkning av in­komstgränsen för ensamstående ulan barn. Vidare föreslås en ändring av Inkomstprövningsreglerna, så att även studiemedel beaktas vid prövning­en. Föreskrifterna för beräkningen av bidragsgrundande boendekostnad för småhusägare ändras sä att poslen för avskrivningar inle längre skall ingå. Genom dessa ändringar uppnäs en total besparing på ca 255 milj. kr.

De statliga lånen till kommunala markförvärv föreslås bli avvecklade. Inga beslut om nya lån bör meddelas efter den 30 juni 1981. Härigenom görs en besparing på ca 100 milj. kr.

En proposition om nya regler för statligt stöd lill energisparande avses lämnas lill riksdagen under våren 1981. Enligt regeringens preliminära bedömning kan besparingar pä ca 300 milj. kr. göras.


 


Prop. 1980/81:20                                                                  69

Inom bostadsdepartementets område föreslås slutligen alt de statliga bidragen till kommunal översiktlig planering skall avvecklas.

Inom industridepartementets område föreslås all inget ytterligare kapi­taltillskott ges till de regionala utvecklingsfonderna. Däremot vidgas fon­dernas rätt alt ställa ut garantier. Besparingen på statsbudgeten uppgår till 125 milj, kr.

Till energihushållning inom näringslivet finns för innevarande budgetår anvisat ett anslag om 225 milj. kr. Från anslaget lämnas bidrag lill om-slällningsälgärder i näringslivels befintliga byggnader och processer. Ge­nom de senaste årens oljeprishöjningar har företagen fält incitament all genomföra sädana investeringar ulan särskilda bidrag. Statliga bidrag till energibesparande åtgärder i näringslivels byggnader och processer bör därför inte ulgå efter utgången av år 1980. Från anslaget utgår även stöd lill prototyper och demonstralionsanläggningar. Förslag om all inrätta en avgiftsfinansierad fond för bl. a. investeringar i teknik som kan ersätla olja kommer all läggas fram inom kort. Slöd till prototyper och demonstra­tionsanläggningar bör fortsättningsvis lämnas frän den nya fonden.

Inom industridepartementets område genomförs vidare ett antal mindre besparingar som sammanlagt uppgår till 35 milj. kr. De berör uranprospek-teringen vid statens geologiska undersökning, åtgärder i etableringsfräm-jande syfle, åtgärder i glesbygder, slatens industriverk, informationssyste­met företag - samhälle, sprängämnesinspektionen saml branschfrämjande åtgärder.

Inom kommimdeparlementets område föreslås en översyn av plane­ringsfunktionen vid länsstyrelserna och en höjning av exekulionsavgif­ierna vid kronofogdemyndigheterna. Besparingarna beräknas lill 35 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Jag övergår nu till frägan hur besparingsprogrammel påverkar hushål­lens ekonomi. Helårseffeklen av de i programmet föreslagna besparingar­na uppgår exkl. effekten på slatsskuldräntorna lill ca 6,1 miljarder kr.

Drygt 1,1 miljarder kr. av detta belopp avser besparingar som inte primärt påverkar hushållen. Exempel på sädana besparingar är minskning­en av försvarsulgifterna, nedläggningen av utlandsmyndigheter inom utri­kesförvaltningen, de föreslagna nya principerna för beräkning av medels­ramen för internationellt utvecklingssamarbete saml de föreslagna rationa­liseringarna inom statens järnvägar, vägväsendet m.fl. områden.

Ytterligare drygt 1,1 miljarder kr. avser besparingsåtgärder som riktar sig mol kommunsektorn, organisationer och förelag. Som exempel pä dessa besparingar kan nämnas de ändrade reglerna för utbetalning av statsbidrag lill grundskolan, gymnasieskolan och den kommunala vuxenut­bildningen, avvecklingen av lån lill kommunala markförvärv, minskningen av skatteutjämningsbidraget till församlingarna, minskningen av slödel lill dagspress och organisationslldskrifler, avvecklingen av bidraget lill rederi­erna för sjöfolkets fria resor samt avvecklingen av bidraget för energibe-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   70

sparande åtgärder inom näringslivet. Mol bakgrund av möjligheterna att rationalisera och förbilliga berörda verksamheter förutsätts att dessa be­sparingar i allt väsentligt inte vältras över pä hushällen.

Återstående del av besparingsprogrammet som uppgår till ca 3,9 mil­jarder kr. päverkar på olika sätt hushällens ekonomi.

Av det nämnda beloppet avser drygt 1,5 miljarder kr. ell stor antal besparingsposler som påverkar hushållens ekonomi endast i den mån de efterfrågar den aktuella typen av samhällsservice. Hit hör främst laxehöj­ningar inom SJ, ökade avgifter för vapenlicenserna, pass, lagfarts- och inlecknlngsärenden m. m. på justiliedeparlementets område saml ökade avgifter för läkemedel, sjukvård m. m. Vidare kan nämnas de föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen saml den föreslagna minskningen av bidra­gen till studiecirklar. Olika hushåll påverkas på olika sätt av dessa bespa­ringsåtgärder. Enligl en ren per capita-beräkning blir effekterna av bespa­ringsåtgärderna knappt 200 kr. per individ och år. Vissa av de föreslagna taxe- och avgiftshöjningarna, nämligen avgiftshöjningarna på receptbe-lagda läkemedel och på patientavgifterna i öppen värd, skulle emellertid för ett litet antal hushåll kunna ge effekter som inte står i överensstäm­melse med rimliga krav på en socialt inriklad fördelningspolitik. För all motverka dessa ogynnsamma effekter föresläs ett gemensamt högkosl­nadsskydd för inköp av läkemedel och besök 1 öppen vård.

Drygt 2,4 miljarder kr. avser slutligen besparingsåtgärder som påverkar stora gruppers disponibla inkomst. Av dessa besparingsåtgärder är de ändrade principerna för fastställandet av basbelopp m. m., den successiva neddragningen av livsmedelssubventionerna, regeländringar avseende bostadsbidragen och de kommunala bostadstilläggen saml minskningen av räntebidragen de tyngst vägande. Jag har tidigare redovisat huvuddragen i dessa besparingar.

Nedtrappningen av livsmedelssub'enlionerna beräknas med den an­givna inriktningen öka levnadsomkostnaderna för t.ex. en ivåbarnsfamilj med ca 20 kr. per månad.

För bostadsbidragen och för de kommunala bostadstilläggen föreslås förändringar som päverkar hushällens ekonomi med sammanlagt ca 440 milj. kr.

I syfle att begränsa bostadsbidragen lill att endast läcka verkliga utgifter för bostadskonsumtionen kommer regeringen att besluta all någon av-skrivningsposl inle längre skall medtas när den bidragsgrundande bostads­kostnaden fastställs. Bostadsbidraget påverkas endast i den mån bidrags-grundande bostadskostnaden inkl. avskrivningsposten ligger pä eller under den övre hyresgränsen. Åigärden kommer således att i första hand påverka hushåll som i utgångsläget har förhållandevis låg boendekostnad.

Vidare föreslås inom bosladsbidragssyslemet vissa åtgärder för all ut­jämna olikheterna i ekonomisk bärkraft mellan hushållen. Dessa åtgärder avser ensamstående utan barn och studerandehushäll.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   71

De nuvarande inkomsiprövningsreglerna för de kommunala bosladstill-läggen innebär alt de inte börjar reduceras förrän inkomsten överstiger folkpension inkl. pensionstillskott jämte ett belopp på 2000 kr. per år för ensamslående och 3000 kr. för makar tillsammans. Denna inkomstgräns föreslås sänkt med I 000 kr. för ensamslående och med I 500 kr. för makar. Huvuddelen av de hushåll som berörs fär KBT sänkt med 25 kr. resp. 40 kr. per månad.

Räntebidragen föreslås totalt minska med 600 milj. kr. Åndrade regler för beräkning av räntebidrag saml effekterna härav kommer att redovisas i den proposition om nya villabeskattningsregler som regeringen inom kort kommer att lägga fram.

Min redovisning ger vid handen att de föreslagna besparingsåtgärderna endast i förhållandevis begränsad omfattning påverkar hushållens dispo­nibla inkomster. Besparingsförslagen har vidare - som framgått av redo­visningen - utformats så att de svagaste hushållen skyddas. Jag vill i sammanhanget också nämna att en höjning av pensionstillskotten liksom höjda dagpenningklasser aviseras i propositionen. Syftet härmed är all förbättra situationen för ett par av de inkomstsvaga grupperna.

Förutsatt att budgetunderskottet skall reduceras är alternativet till be­sparingar skattehöjningar. Om man för olika hushållstyper jämför effekter­na av skattehöjningar med effekterna av sparprogrammet finner man alt skillnaderna är mycket små. Som jag tidigare redovisat ger emellertid skattehöjningar en rad negativa effekter som bl.a. påverkar tillväxten i ekonomin och därmed förutsättningarna att i ell längre perspektiv skydda de svaga grupperna. Som jag därvid framhållit är alltså besparingsinsalser i huvudsak alt föredra framför ytterligare skattehöjningar.

En förbättring av slatens finanser måste, som framgått i annat samman­hang, ses i ett långsiktigt perspektiv. Fortlöpande insatser för att åstad­komma besparingar i statlig och statligt finansierad verksamhet kommer att krävas under en följd av år. Besparingen innebär omprövning och omprioritering av gjorda åtaganden och förutsätter i regel ell visst utred­ningsarbete, s.k. översyn, för att fä fram nödvändigt informationsunder­lag. Min företrädare redogjorde i kompletleringsproposilionen (prop. 1979/ 80:150 bil. 2. s. 47—52) för ett antal översynsprojekt som regeringen beslutat att initiera. Jag vill nu översiktligt redovisa de ytteriigare över­synsprojekt som resp. statsråd senare kommer all anmäla.

Inom justitiedepartementets område kommer möjligheterna att göra yt­terligare besparingar inom rättshjälpen utöver de som anges i propositio­nen att utredas. Denna översyn kommer alt avse bl.a. rättshjälpens om­fattning, den enskildes ekonomiska medverkan och utvecklingen av biträ-desersäilningarna. Vidare kommer en organisatorisk översyn all göras av rikspoUsstyrelsen med sikte pä alt minska personalbehovet enligt de rikt­linjer som polisutredningen angett.

Inom försvarsdepartementels område kommer de besparingsåtgärder att


 


Prop. 1980/81:20                                                                   72

kartläggas som ligger i samverkan mellan försvaret och övriga samhälls­sektorer. Vidare kommer försvarets materielverk all ses över i syfle att göra detta mindre kostnadskrävande.

Inom kommunikationsdepartementets område kommer verksamheten inom statens vägverk all ses över. Inom verket pågår redan - pä initiativ av verket - en översyn av verkets organisation, personalbehov m.m. på central, regional och lokal nivå. Åven en del av verkels regionala byggor-ganisation. de norra byggdislriklen, ses över. Regeringen har vidare upp­dragit åt vägverket att i samråd med trafiksäkerhetsverket och statens väg-och trafikinstitut utreda och genomföra åtgärder som minskar belägg­ningsslitaget på vägarna till följd av användningen av dubbade däck. Rege­ringen har därutöver uppdragit ål vägverket all utreda möjligheterna att minska kostnaderna i den statliga färjeverksamheten. Inom samma depar­tements område kommer sjöfartsverket inom kort att få i uppdrag alt undersöka möjligheterna att få till stånd ett effektivare utnyttjande av Isbrytarna. Vidare kommer inom postverkets område tjänstebrevsrällen och reglerna för frankeringsfrihel att ses över.

Inom budgetdeparlemenlets område kommer behovet av verksamheten inom nämnden jör samhällsinformation alt prövas. De olika myndigheter­nas egen kompetens pä informationsområdet har successivt byggts ut. En avveckling av nämnden bör därför övervägas. Eventuella kvarstående behov av insatser för samordning och rådgivning liksom utgivningen av tidningen Frän Riksdag & Departement torde kunna föriäggas till en annan befintlig myndighet.

Inom utbildningsdepartementets område kommer de regler som styr utbetalningen av statsbidrag till gymnasieskolan all ses över i syfte att åstadkomma en effektivare kostnadskontroll.

Inom handelsdepartementets område kommer konsumentverkets verk­samhet alt beröras av översynsarbele. Vissa besparingar avseende verkel presenteras i propositionen. Härutöver kommer möjligheterna att åstad­komma ytterligare besparingar efter budgetåret 1981/82 alt utredas.

Inom arbetsmarknadsdepartementets område bör det vara möjligt all ytterligare effektivisera arbetsmarknadsverkets administration och organi­sation. Flera utredningar - både sädana som utförts av verkel och sådana som ulförts av utomstående, bl. a. riksrevisionsverkel och riksdagens revi­sorer - har redan gjorts eller pågår i detta syfle. Resultatet av detla arbete kommer delvis att presenteras i den kommande budgetpropositionen. I syfle att intensifiera dessa ansträngningar kommer dessutom att tillkallas en kommitté för all utreda arbetsmarknadsstyrelsens framtida ansvarsom­råde och organisation. Enligt vad jag erfarit avser chefen för arbetsmark­nadsdepartementet alt senast i samband med den sysselsätlningspolitiska propositionen återkomma i detta ärende. Avsikten med denna översyn bör vara att åstadkomma ett ännu effektivare utnyttjande av resurserna inom arbetsmarknadspolitikens område.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   73

Inom kommundeparlemenlels område, slutligen, avses en översyn ske av olika planeringsformer som bedrivs av länsstyrelser, kommuner och landstingskommuner. Syftet är att få till stånd en rationalisering och en bättre samordning av planeringen. Länsstyrelsernas insatser bör anpassas lill den kompetens som finns uppbyggd i de olika kommunerna. Målet är att redan budgetåret 1981/82 göra besparingar på länsstyrelserna med 5 milj. kr.

Det aktuella budgetläget

Statsinkomsternas utveckling styrs i hög grad av de anlaganden som görs om den framtida löneutvecklingen. När kompletleringsproposilionen presenterades i våras fanns ännu inga centrala avlal om lönerna för år 1980. Löneavtalen blev dock klara 1 sådan lid all effekterna härav kunde beaktas av riksdagen vid fastställandet av statsbudgeten för budgetåret 1980/81. Till följd härav justerades statsinkomsterna för detta budgetår upp med 7 miljarder kr. i förhållande till beräkningarna i propositionen till 155,5 miljarder kr. Därvid beaktades ocksä den tillfälliga skaltereduktionen på ca 900 miljoner kr. Pä utgiftssidan har den av riksdagen fastställda stats­budgeten en omslutning om 209,3 miljarder kr. vilket är 3 miljarder kr. mer än i beräkningen i kompletleringsproposilionen. Skillnaden förklaras av utgifter som har samband med löneavtalen. Riksdagen har sålunda beaktat att kostnaderna för statliga löner, utgifter för vissa andra löne- och prisbe­roende anslag saml kostnaderna för livsmedelssubvenlioner blir högre än vad som beräknats i det reviderade budgetförslaget. Sammanfattningsvis innebär detta att underskottet 1 statsbudgeten för budgetåret 1980/81 las upp lill 53,8 miljarder kr.

Riksdagen har tidigare i höst beslutat om höjning av mervärdeskatten och vissa punktskatter. Det förslag till besparingar i statsverksamheten som jag nyss översiktligt presenterat leder inte bara lill besparingar under budgetåret 1981/82 och framåt utan ger därtill en viss budgetförstärkning redan under innevarande budgetär. Mol bakgrund härav vill jag i korthet redovisa min aktuella bedömning av budgetutvecklingen under innevaran­de och nästa budgetår.

Enligt vad jag erfarit kommer konjunkturinslilulet i sin höslrapport all beräkningsmässigt använda två alternativ för löneutvecklingen för är 1981. Del lägre av alternativen förutsätter i princip en prolongering av nuvarande avlal. Viss löneglidning inräknas dock. I det högre alternativet förutsätts utöver löneglidning viss löneökning till följd av nya avlal. Jag kommer i del följande att kort redovisa effekterna pä statsbudglen av båda alternativen. För år 1982 ansluter löneutvecklingen till de schablonmässiga förutsätt­ningar som angavs 1 vårens långtidsbudget. Jag vill i detta sammanhang peka pä de effekter som en mellan åren starkt varierande löneutveckling får på statsbudgeten. Till följd av systemet för kommunalskatteulbelal-ningarna leder en snabbare löneutveckling under ett visst är än under de


 


Prop. 1980/81:20                                                                   74

bakomliggande åren lill all inkomstskallen ökar snabbare än löneutveck­lingen. Om löneutvecklingen därefter blir långsammare kommer den stat­liga inkomstskatten kassamässigl all öka än långsammare beroende pä alt statsskatten förenklat uttryckt ulgör nettot av totalt inflytande inkomst­skatter minskal med utbetalningarna av kommunalskaltemedel.

En snabb uppbromsning av löneutvecklingen såsom i konjukturinstitu-lels lägre alternativ, ger därior kortsiktigt ett sämre budgelulfall än det högre alternativet där löneutvecklingen över åren är något jämnare. Det högre alternativet med den jämnare löneutvecklingen mellan åren åter­speglar därmed bättre den statsfinansiellt långsikliga effekten.

Statsbudgetens saldo jÖr innevarande budgetår

Med nyss angivna förutsättningar beräknar jag att inkomsterna för bud­getåret 1980/81 med det lägre alternalivel för löneutvecklingen bör räknas upp med ca 5 miljarder kr. jämfört med nivån i slalsbudgelen. Motsvaran­de i del högre alternativet blir inemot 8 miljarder kr. Viss del av ökningen - 1.5 miljarder kr. - är dock hänförbar till tekniska faktorer som samman­hänger med alt vissa punklskallehöjningar i statsbudgeten beaktades i anslaget till oförutsedda utgifter på budgetens utgiftssida. Ca 0,3 miljarder kr. av inkomsluppräkningen sammanhänger med de besparingsåtgärder som nu framläggs. Resterande del av ökningen är främst hänförbar lill beslutet om höjning av mervärdeskatten samt i det högre alternativet ökade intäkter från inkomstskallen.

Utgifterna för innevarande budgetär förutses nu bli ea 212 resp. 213 miljarder kr. Ökningen jämfört med slalsbudgelen - strax under resp. strax över 3 miljarder kr. i de båda alternativen - beror dels pä den tidigare nämnda omföringen av punktskatterna dels på att utgifterna för vissa prisberoende anslag m. m. nu beräknas bli högre än vad som angavs i statsbudgeten. De ökade kostnaderna är främst hänförbara till räntor pä statsskulden samt folkpensioner. De nu aktuella förslagen till besparingar ger en minskning av statsutgifterna med ca 0.5 miljarder kr. redan för innevarande budgetär, vilken jag avräknat i de belopp jag nyss angav. Jag vill i detta sammanhang även nämna att ersättningarna till kraftbolagen för koslnader orsakade av den uppskjutna laddningen av vissa kärnkraflsagg-regat för innevarande budgetår beräknas nu bli någol mindre än vad som tidigare beräknats. Kostnaderna kommer i stället alt skjutas framåt i tiden och höja utgifterna för påföljande budgetår. Denna minskning för inneva­rande budgetår motverkas dock av alt jag nu förutser att kostnaderna för vissa andra utgifter, som beaktades vid beräkningen av oförutsedda ut­gifter, torde bli högre.

Sammanfattningsvis innebär min nuvarande bedömning att underskottet i statsbudgeten med del lägre lönealternativet skulle bli 51 å 52 miljarder kr. I alternativet med en något snabbare utveckling av lönesumman kan budgetsaidol beräknas till strax över 49 miljarder kr.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   75

I riksrevisionsverkels nyligen publicerade budgetprognos nr I beräknas budgetunderskottet till 49,7 miljarder kr. Mina kalkyler ligger således väl i linje med verkets beräkningar.

Reviderad långtidsbudgetberäkning för budgetåret 1981/82

Min beräkning av budgetläget för budgetåret 1981/82 utgår i huvudsak från vårens länglidsbudgelberäkning. Med de justeringar av förutsättning­arna vad gäller räntenivån som nu gjorts skulle del saldo som beräknades i långtidsbudgeten — allting annat oförändrat — behöva uppräknas med ca 3 miljarder kr. till ca 68 miljarder kr. I den reviderade beräkning jag nu kommer all presentera beaktar jag därutöver effekterna av beslul oeh förslag som framkommit efler presentationen av långtidsbudgeten. Utöver det nya löneavtalet kommer jag sålunda att beakta dels de beslutade skattehöjningarna dels de besparingsförslag som nu är aktuella.

Statsinkomsterna kan nu uppskattas till 164 miljarder kr, i alternativet med lägre löneökning och till 173 miljarder kr. i alternativet med en snabbare löneutveckling. Detta innebären uppräkning med II å 12 resp. 20 ä 21 miljarder kr. jämfört med långtidsbudgeten. I beräkningarna lill lång­tidsbudgeten förutsattes dock all nya beslul om punklskallehöjningar skul­le komma all inbringa sammanlagt 2,5 miljarder kr. Dessa beaktades i beräkningen på budgetens utgiftssida. Den egentliga budgetförstärkning som de ökade statsinkomsterna ger jämföFl med långtidsbudgetberäkning­en begränsas således lill ca 9 resp. 18 miljarder kr. Uppräkningen är främst en följd av de nya avtalen saml de under hösten beslutade tidigare inte beaktade skaltehöjningarna. De besparingsåtgärder som nu vidtas kan beräknas svara för ca en halv miljard av uppräkningen av inkomsterna under 1981/82.

Det bör 1 delta sammanhang understrykas att beräkningen av inkomster­na f. n. är behäftad med stor osäkerhet. Delta gäller främst inkomstskat­ten. Ett bättre underlag kommer att föreligga när riksrevisionsverkets inkomstberäkning föreligger i december. Del kan inle uteslutas att in-komsiprognosen därvid kommer alt uppjusleras.

Utgifterna för budgetåret 1981/82 kan inklusive föreslagna besparingsåt­gärder uppskattas till inemot 224 miljarder kr. i alternativ med den lägre löneutvecklingen. I del högre alternativet ökar kostnaderna för vissa pris-och lönekänsliga anslag mera vilket ger en total utgiftsnivå på ca 227 miljarder kr. I mina beräkningar utgår jag i huvudsak från långtidsbudget-kalkylen justerad med hänsyn till nu aktuella pris- och löneanlaganden samt lill den högre räntenivå som jag nyss nämnde. Dessutom har beaktats följdeffekterna för 1981/82 av de beslul som tagits om höjning av livsme­delssubventioner och barnbidrag. Besparingsprogrammel beräknas medfö­ra en minskning av statsbudgetens utgifter med ca 5,1 miljarder kr. och som jag tidigare har nämnt en ökning av inkomsterna med en halv miljard kr.  Avvikelsen mot den beräknade helårseffeklen av besparingsålgär-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   76

derna, som jag inledningsvis presenterade, beror på dels att vissa av åtgärderna inte får fullt genomslag under budgetåret 1981/82 dels att vissa av besparingarna inom socialförsäkringssektorn inle har tillförts statsbud­geten.

Mina beräkningar av inkomster och utgifter för budgetåret 1981/82 resul­terar sålunda trots nu aktuella besparingsåtgärder i ett underskoll om strax under 60 miljarder kr. i alternativet med den lägre löneutvecklingen. Kal­kylerna baserade på det högre löneantagande som konjunkturinstitutet tagit fram resulterar i ell budgelsaido på inemot 54 miljarder kr. Jag vill dock ånyo starkt understryka den osäkerhet som föreligger i beräkningar­na pä detla stadium. Inkomstprognosen har sålunda endast i mycket be­gränsad utsträckning kunnat baseras på aktuellt utfallsmalerial. Åven ut-giflsbedömningen är 1 nuvarande skede av pågående budgetarbete mycket schablonmässig.

De övriga åtgärder som kan föranledas av budgelutvecklingen och den konjunklurpolitiska situationen fär jag anledning att senare återkomma till bl.a. i 1981 års budgetproposition.

3.5 Budgetpolitiska riktlinjer på längre sikt

Behovet av alt se över och begränsa den offentliga utgiftsexpansionen har pä senare år blivit aktuellt inle enbart i Sverige utan även i flertalet andra OECD-länder. De ekonomisk-politiska problem som flertalet av dessa länder står inför har påverkat förutsättningarna för den budgelpoli­tiska beslutsprocessen och ställer krav på institutionella och metodmässiga förändringar. Under 1960-talets starka ekonomiska tillväxt var i stor ut­sträckning de offentliga budgetarnas roll att rationellt fördela ell växande tillskott. Det var därför naluriigt att metodutveckling och meloddebalt koncentrerades till rationella system för resursfördelning. En rad nya melodiska grepp som programbudgetering, kostnads-, intäkts- och opera-lionsanalys började under denna tid alt tillämpas i budgetprocessen i olika länder.

Under senare delen av 1970-lalet avtog i flertalet OECD-länder den ekonomiska tillväxten samtidigt som utglftslrycket Inom offentlig sektor fortsatte och i mänga fall t. o. m. ökade 1 styrka. Som jag tidigare redovisat uppstod ett växande gap mellan offentliga inkomster och utgifter. Som en följd härav gavs mot slutet av 1970-talet i allmänhet högsta prioritet åt förstärkt utgiftskontroll, hårdare prövning av nya åtaganden och begräns­ningar av de totala utgifterna. Därmed har diskussionen kring den budget­politiska beslutsprocessen kommit att kretsa kring möjligheterna att ut­nyttja budgeteringssystemen i resiriklivi syfte. Man har också börjat söka efter enklare och mera handfasta åtgärder i syfle af. nä en effektivare ulgiflskontroll. En sådan ansats som lillämpas i flera länder - däribland Canada, Nya Zeeland, Storbritannien, Österrike, Finland och Nederlän-


 


Prop. 1980/81:20                                                     77

derna — är alt med hjälp av tämligen grova schablonmetoder åstadkomma snabba besparingar. Som exempel på sådana metoder kan nämnas utgifts­tak, frysningar av utgiftsnivåer, styrning av kassamässiga utbetalningar och politiskt beslutade procentuella neddragningar av utgiftsnivån på stör­re ändamålsområden.

En annan ansats som prövas i flera länder är all utifrän politiskt övergripande utgångspunkter identifiera lämpliga besparingsomräden och att därefter i tillämpliga delar utnyttja mera avancerade metoder för direkta besparingsinsalser. De s. k. översynsprojekl som nu påbörjats i vårt land kan hänföras till denna teknik. Att döma av andra länders erfarenheter torde det stå klart alt långsiktiga besparingsbehov kräver en inriktning av detta slag. En förutsättning är dock alt en politisk vilja föreligger att utnyttja del material som sädana översyner föranleder.

Besparingsprogram har under det senaste året lagts fram i flera väst­länder med regeringar av olika politisk färg, bl.a. i Danmark, Finland, Nederländerna, Storbritannien och Österrike. Den danska sparplanen för år 1981 uppgår till 8 miljarder danska kronor, vilket motsvarar knappt 2% av BNP. Härav faller 3,5 miljarder på kommunerna. 1 Nederländernas fall gäller som riktmärke all budgetunderskottet högsl får uppgå till 5,5% av BNP.

Åven om Institutionella och politiska skillnader finns mellan de olika länderna föreligger vissa likheter vad gäller besparingsprogrammens inrikt­ning. I ett flertal länder har indexbindningar av anslag och indexkopplingar i Iransfereringssystemen inneburit all avsevärda delar av budgetarna kom­mit att bli svära att kontrollera. I flera fall innehåller därför besparingspro­grammen åtgärder för att se över indexregler. Detta gäller t. ex. Nederlän­derna där indexeringar används i särskilt hög grad.

Transfereringsulgifterna utgör i flera länder liksom i Sverige de tyngst vägande posterna i den statliga budgeten. Eftersom de största besparings­möjligheterna bedömts föreligga inom detta område har besparingsan­slrängningarna koncentrerats dit. I Danmark har l.ex. den skattepliktiga inkomsten ersatts med den s. k. socialinkomsten som beräkningsgrund för bl. a. folkpensioner och bostadsbidrag. Socialinkomslbegreppet tar hänsyn till den enskildes förmögenhet, pensionsförsäkringar m. m. I Danmark har vidare barnbidragen differentierats med hänsyn till inkomsten.

Ell annat område som i Västeuropa kommit alt tilldra sig stort intresse är relationerna mellan staten och kommunerna. I Danmark har t. ex. staten och kommunerna träffat en överenskommelse om en ökning med högsl 2% av de kommunala utgifterna åren 1980-1981.

Ell genomgående inslag har vidare varil att se över relationen mellan avgifter från enskilda och statliga subventioner för olika offentliga tjänster. I flera länder - däribland Danmark, Storbritannien och Nederländerna -har förslag om ökade avgifter lagts fram. Slutligen har projekt för all se över den statliga förvaltningen satts igång i flera länder.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   78

I de internationella diskussionerna kring möjligheterna all begränsa ut­giflstillväxlen i de offentliga budgetarna framhålls ofta att man måste låta begränsningarna avse samtliga utgiftskomponenler. Åven ett antal mindre besparingar kan tillsammans ge belydande effekter. Delta får naluriiglvis inle hindra att speciellt iniresse ägnas de utgiftsposter där de största besparingarna kan göras.

Som framgått av vad jag nu anfört är det inte bara i Sverige som behov uppställ att se över den offentliga utgiftslillväxlen och vidla åtgärder i syfte att begränsa expansionen. Vi har anledning alt uppmärksamt följa de ansträngningar som på skilda håll görs för alt bringa den statsfinansiella utvecklingen under kontroll. Samtidigt villjag understryka att erfarenheter och ekonomiska förhållanden i vär omvärld inle okritiskt kan översättas lill svenska förhållanden.

Del är självklart att en omläggning av utgiftspolitiken av den karaktär och den storleksordning som nu är aktuell för vårt vidkommande lar lid att genomföra och på många håll kan komma alt upplevas som problematisk. Den nödvändiga omläggningen lorde emellertid underiältas av en ökad allmän insikt om den svära ekonomiska situation vi befinner oss i. Insatser som bidrar lill delta är därför vikliga. Det är dock ofrånkomligt alt omlägg­ningen kommer att ställa stora krav på den politiska beslutsprocessen och nödvändiggöra alt samtliga nivåer inom statsförvaltningen engageras.

Det är mol denna bakgrund som det nu enligt min mening är viktigt att klargöra vissa förutsättningar och riktlinjer för den framlida utgiftspoliti­ken.

-     Det besparingsprogram som föreläggs riksdagen med denna proposition får inte ses som en engångsinsats. Arbetet med att finna medel att dämpa statsutgifterna måste omgående föras vidare.

-     Om de av statsmakterna angivna besparingsmålen skall kunna reali­seras måste arbetel med att finna och la lill vara sparmöjligheler bedri­vas planmässigt och i ett långsiktigt perspektiv.

-     Att identifiera besparingsmöjligheter och att genomföra besparingspro-jekl kommer sannolikt att successivt bli svårare. Det beror på alt besparingar, utom i de enklaste fallen, måsle föregås av relativt ingåen­de utredningar. Därför krävs en ökad framförhällning i besparingsarbe­let.

-     Besparingsåtgärderna mäste avvägas med hänsyn till effekterna på den samhällsekonomiska utvecklingen och ses i ett fördelningspolitiskt sammanhang.

När del gäller att i kvantitativa tal ange målsättningar för de framlida förbättringarna av budgetsaldot måste t. v. 1980 års långtidsbudget och de slutsatser statsmakterna dragit av denna bilda utgångspunkten. Ett genom­förande av den fastställda målsättningen om en budgetförstärkning på minst I % av bruttonationalprodukten per år skulle innebära att budgelun­derskoltel genom successiva politiska beslut årligen skulle nedbringas med


 


Prop. 1980/81:20                                                                   79

belopp som motsvarar del nu aktuella besparingsprogrammet, väsentligen genom besparingar pä budgetens utgiftssida. Någon slutlig ståndpunkt till del lämpliga besparingsbeloppet för budgetåret 1982/83 kan inte las nu. Jag anser del nödvändigt all bl. a. avvakta resultaten av den långtidsutredning som nu häller på att slutföras och av 1981 års långtidsbudget. Självfallet mäste också besluten om besparingar anpassas till den aktuella konjunk­turbedömningen. I en slutlig avvägning är det också nödvändigt alt väga behovet av besparingar mol möjligheterna till inkomstförstärkningar.

Samtidigt är det enligl min mening angeläget alt i god tid fastlägga en riktpunkt för besparingsarbelet, ett sparmål, för att ge erforderlig stadga i det planerings- och utredningsarbete som nu förestår. Jag vill i anslutning till detta framhälla alt det erfarenhetsmässigt finns en tendens alt över­skatta storieken pä de reella besparingarna. Resultatet av vidtagna bespa­ringsåtgärder har ocksä en tendens all mänga gånger falla ul senare i tiden än beräknat. Del är därför viktigt alt inle sälla upp en för läg riktpunkt.

Besparingsansträngningarna mäste enligl min mening nu föras vidare pä ett planmässigt sätt och i ett långsiktigt perspektiv. Därför måste det föras in som ett viktigt inslag i budgetprocessen. Det är nämligen endast genom budgetprocessen som statsmakterna har möjlighet alt fä en samlad bild av anspråken på medel för olika ändamål. Då bör också behovet av besparing­ar slutligt avgöras. Om beslutsprocessen inte hålls samman på delta sätt finns risk för att effekterna av beslutade besparingar urholkas av senare beslut.

Jag räknar med att det skall bli möjligt all med utgångspunkt i politiskt fastställda planeringsramar under hösten successivt påbörja utredningsar­bete och översynsprojekl i syfle alt fä fram underlag för senare slutliga beslut om konkreta besparingar. Ett systematiskt översyns- och ompröv-ningsarbele måste alltsä nu inledas.

Ett viktigt inslag i översynsarbetet måste bli att på ell konstruktivt sätt la lill vara de uppslag och idéer lill omprövningar och besparingar som finns i den statliga förvaltningen. Myndigheterna bör bl.a. få tillfälle att lämna underlag för att bedöma behovet av olika aktiviteter inom deras resp. ansvarsområde och ange förutsättningarna för att bedriva dem med lägre ambitionsnivå än f. n. eller i vissa fall avveckla dem. De har ell viktigt ansvar för att noga följa och utvärdera effekterna av de åtgärder de vidtar och de regelsystem de har alt administrera och hälla statsniaklerna under­rättade härom. Jag har all anledning att räkna med all myndigheterna konstruktivt och effektivt kommer alt medverka med all lämna underlag och ge förslag lill omprövningar på det sätt jag nu angivit. Det är också nödvändigt alt myndigheterna i högre grad än hittills inriktar sitt plane­rings- och budgetarbete utifrån förutsättningen om oförändrad eller mins­kad resurstilldelning och med syfte alt identifiera och lämna förslag lill omprövningar. Jag avser att senare föreslå regeringen all utfärda föreskrif­ler i detla syfte. Jag vill också nämna att den nya versionen av budgethand-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   80

boken med allmänna riktlinjer för myndigheternas anslagsframställningar omarbetats i samma riktning.

Myndigheterna har också ell viktigt ansvar för att fattade beslut om förändringar och besparingar genomförs så alt avsedda effekter uppnäs. Behovet av lojal medverkan från myndigheternas sida kommer här att vara stort.

Jag har tidigare redovisat att regeringen avser alt tillämpa en mycket restriktiv linje när det gäller att tillsätta nya kommittéer som kan antas komma med förslag till ökade statsutgifter. Det är enligl min mening nödvändigt att utredningsväsendet i ökad utsträckning inriktas mot och utnyttjas för att ta fram förslag om hur statlig och statsunderstödd verk­samhet kan bedrivas till lägre koslnader än nu. Del bör i fortsättningen i princip uppdras ål varje nylillsatt utredning alt inom sill område la fram alternativ med denna innebörd.

Det blir enligl min mening också naturligt alt 1 ökad utsträckning utnyttja de kvalificerade utredningsresurser som finns i riksrevisionsverket och statskontoret för att la fram underlag för beslul om omprövning av olika verksamheter i besparingssyfte. Jag vill i detta sammanhang erinra om all min företrädare konstaterade i prop. 1979/80: 124 om den centrala organi­sationen för rationalisering och ADB i statsförvaltningen all resurserna för rationalisering och administrativ utveckling i ökad grad torde få användas för att utreda och genomföra omfördelning av resurser inom och mellan olika verksamhetsomräden liksom också minskad resursförbrukning för ell antal verksamheter.

Jag anser det vidare väsentligt alt underlaget för del fortsatta besparings­arbetet kan vidgas genom ett mera förutsättningslöst och fritt utredningsar­bete kring olika problem. Härigenom räknar jag med all nya idéer och uppslag lill omprövningar och besparingar kan komma fram. Jag vill här erinra om alt en särskild utredningsman tillkallats med uppgift all överväga formerna för vidgade insatser på detta område.

Stor uppmärksamhet kommer i det fortsatta besparingsarbelet att ägnas den statliga förvaltningens sätt alt arbeta och åtgärder vidtas i syfte att motverka onödig byråkrati. Jag vill dock i detla sammanhang erinra om att nägra stora belopp knappast kan Insparas genom sådana åtgärder med tanke pä den begränsade andel av de statliga utgifterna som utgörs av rena förvaltningskostnader. Av rationaliserings- och effektiviseringsskäl är det likväl av slor vikt att forlsalta insatser vidtas inom delta område. Ett led i dessa ansträngningar ulgör tillämpandet av det s.k. huvudförslaget vad gäller statliga konsumtionsutgifter. Härmed avses att regeringen i sina medelsberäkningar förutsätter en viss årlig produktivitetsförbättring. Som jag tidigare redovisat aviseras ocksä i denna proposition några s. k. över­synsprojekt vilka berör möjligheterna att begränsa bl.a. förvaltningskost­naderna.

Om väsentliga besparingar skall uppnås inom själva statsförvaltningen


 


Prop. 1980/81:20                                                                   81

måste dock enligt min mening ändringar i de lagar och regler som styr verksamheten övervägas. Det kan som exempel nämnas att väsentliga minskningar av förvaltningskostnaderna Inom socialförsäkringssystemen knappast kan uppnäs om inle förenklingar och schabloniseringar i de olika förmånssystemen åstadkommes.

Möjligheterna till kostnadssänkningar och besparingar genom decen­tralisering måste självfallet tas till vara i detta sammanhang. Jag vill här erinra om all regeringen med stöd av riksdagens uttalanden inrättat en delegation inom regeringskansliet för decentralisering av slallig verksam­het. Delegationen skall verka som ett samordnande organ för decentrali­sering av statlig verksamhei. Den offentliga förvaltningen har vuxit kraftigt under hela 1970-lalet. Antalet statsanställda har ökat under denna tid även om en viss dämpning har skett under senare år. Jag anser del angeläget att fortsalla åtgärder för decentralisering vidtas 1 syfte all bidra lill regional utveckling och åstadkomma besparingar pä statsbudgeten.

Den inriktning av utgiftspolitiken som jag nu redovisat innebär all ett betydande antal projekt som syftar till översyn och omprioritering av pågående verksamheter kommer att sällas igång ulöver dem som redan påbörjats. Min företrädare har i vårens komplelteringsproposition (prop. 1979/80: 150) redovisat sin allmänna syn på dessa frågor. Jag vill härutöver betona alt ett långsiktigt och väl planerat besparingsarbele kräver en successiv uppföljning av de olika insatser som initieras. Påbörjade över­synsprojekt bör därför sammanställas i översynsprogram. Det är min av­sikt all göra en redovisning härav i budgetpropositionen. Härigenom möj­liggörs för riksdagen och en bredare allmänhet att löpande följa arbetet. Jag avser vidare att 1 samband med vårens långtidsbudget återkomma till hur besparingsarbetet sammanfaller med de långsiktiga budgelpolitiska perspektiv som dä avtecknar sig.

Jag är väl medveten om all genomförandel av ell långsiktigt besparings­program av den omfattning som det nu är fråga om i en del fall kommer all uppfattas som smärtsamt och kommer alt ställa krav på solidaritet mellan olika grupper i värt samhälle. Det bör därför vara en strävan att utifrån det allmänt konstaterade behovet av alt begränsa statsutgifternas tillväxt ock­så söka nå bredast möjliga samling kring de konkreta besparingsåtgär­derna. Om det skall vara möjligt att sanera statsfinanserna är det emellertid ofrånkomligt att gå vidare pä den väg som inleds med det besparingspro­gram som nu redovisas. Detta är en avgörande förutsättning för att vi på ett planmässigt sätt skall kunna återställa balansen i vår ekonomi och skapa grunden för en stabil utveckling i framtiden.

6    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20.


 


Prop. 1980/81:20


82


3.6 Skattepolitiska riktlinjer

Vissa utgångspunkter

Redan i min diskussion av den offentliga sektorns lillväxl (avsnitt 3.1) nämnde jag alt del svenska skattetrycket är bland de högsta i väriden. Jag kan belysa detta med ett siffermaterial som sammanställts och publicerats av OECD-sekretariatet.

Totala skatter och socialförsäkringsavgifter som procent av BNP i olika länder, 1965—1979

 

Land

1965

1970

1975

1976

1977

1978

prel, 1979

Sverige

35,6

41.0

46,2

51.0

53,3 ■

53,5

52,9

Belgien

30,8

35.4

41,1

41,6

42,9

44,2

44,5

Danmark

30,1

40,2

40.6

41.7

42,0

43,6

45,0

Finland

30,6

32,3

36,2

40.0

39,5

36,5

35,1

Frankrike

35,0

35,6

37,4

39,5

39.6

39,7

41,0

Nederiändema

35,5

39,9

45,8

45,7

46,1

46,8

47.2

Norge

33,3

39,3

44.9

46,2

47,2

46,9

46.7

Slorbrilannien

30.8

37,6

36.2

35,8

35,7

34,4

33,8

Förb.rep. Tyskland

31,6

32,8

35.7

36,8

38,0

37,8

37,2

Österrike

34,7

35,7

38.6

38,5

.39,3

41,4

41,2

Källa: Revenue Slatislics of OECD Member Countries, 1965-1979

Anm. De siffror som OECD anger för Sveriges del avviker någol från sifferuppgifterna i årets kompiellerings-

proposition. Orsaken är all de använda definitionerna pä några punkter är skiljaktiga.

Del samlade skatteuttagel 1 Sverige motsvarar alltsä drygt halva BNP. Av detta utgörs därvid mer än hälften av indirekta skatter och arbetsgivar­avgifter. Den direkta skallen pä inkomst och förmögenhet svarar alltså för något mindre än halva del totala skatleutlagel, eller ca 24% av BNP. Den dominerande delen av detta utgörs i sin lur av den kommunala inkomst­skatten, som motsvarar ca 17% av BNP och ulgör nära en tredjedel av alla skaller och avgifter. Den statliga progressiva inkomstskallen motsvarar som jämförelse endast ca 6,5% av BNP och omkring 12% av del totala uttaget.

Den statliga inkomstskattens förhållandevis ringa bidrag lill de offentliga inkomsterna hänger givetvis samman med de successiva sänkningar av den statliga skatten som har genomförts under 1970-talel. Den statliga in­komstskalleskalan har därigenom i väsentlig utsträckning kommit alt änd­ra karaktär. Inkomståret 1971, del första dä inte längre kommunalskatteav­drag fanns, utgjorde den lägsta skattesatsen 1 slatsskatteskalan 10% och den högsta 54%. Då den kommunala medelskattesatsen för året uppgick till 22,5% varierade alltså marginalskallen frän 32,5% till 76,5%. För inkomståret 1980 spänner statsskatteskalan frän 1 % till 58% och med en kommunal medelskatlesats om 29% varierar den sammanlagda marginal­skatten frän 30% till 85% (reducerat från 87% genom den marginaiskalle-spärr som tillämpas första gången i år). Del kan alltså konstateras alt den lägsta skattesatsen faktiskt är lägre i år än den var för tio är sedan trots att


 


Prop. 1980/81:20


83


kommunalskatten stigit kraftigt under tiden. Då utgjordes den dock lill nära en tredjedel av statsskatt medan den nu praktiskt tagel enbart är ett uttryck för den kommunala beskattningen. Eftersom den högsta skattesat­sen samtidigt har höjts, kan det konstateras att den inkomslufiämnande funktionen hos den statliga inkomstskatten starkt har renodlats.

Jag har nämnt i det föregäende att min företrädare i årets komplelte­ringsproposition framhöll att forlsatla väsentliga ökningar av skatteullaget skulle föra med sig starkt negativa effekter. Som finansutskottet anfört är del i besparingssammanhangel givetvis ändå nödvändigt all pröva också möjlighelen till Inkomstförstärkningar. Jag vill emellertid understryka all skattehöjningar som kan ge någon mer betydande förstärkning av slalsbud­gelen måste komma att falla lill största delen pä de breda skikten av inkomsttagare: 1 detta avseende är de knappast mindre kännbara än minsk­ningar av de tunga utgiftsposterna. För all illustrera i hur hög grad skatte­basen utgörs av "normala inkomster" kan siffror frän 1979 ärs taxering -alltså avseende inkomståret 1978 - användas. Då fördelade sig de sam­manräknade inkomsterna, dvs. inkomsterna före alla underskoltsavdrag och andra allmänna avdrag, pä följande sätt:

 

Inkomslskikt kr.

Summa

av inkomstdelar i skiklel

 

 

Belopp

milj.

kr.

Andel %

Kumulalivl %

100- 29900

150600

 

 

57,3

.57,3

30000- 49900

62400

 

 

22,9

80,2

50000- 69900

30 700

 

 

11,2

91,4

70000- 89900

10900

 

 

4,0

95,4

90000-119900

6300

 

 

2,3

97,7

120000-159900

3 100

 

 

I.l

98,8

160000-199900

1300

 

 

0,5

99,3

200000-

2000

 

 

0,7

100.0

Totalt

273 300

 

 

 

 

Fyra femtedelar av all inkomst - före avdrag - fanns alltsä i inkomst-skikten upp till 50000 kr. sammanräknad inkomst. Inkomstdelarna över 90000 kr. motsvarade mindre än 5% av den totala sammanräknade in­komsten.

Infiationsskyddet och skatteskalans utformning

Kombinationen av stark progressivitet i inkomstskalleskalan och infla­tion gör att åtgärder i fråga om inkomstskallen får central betydelse för avtalsförhandlingarna pä arbetsmarknaden. Regeringen har redan inlett överläggningar med arbetsmarknadspartema, I avvaktan på att dessa slut­förs och underlag för en samlad bedömning föreligger kan f. n. endast vissa mer allmänna riktlinjer redovisas.

Principen om att skatteskalan skall vara inflationsskyddad ligger fast. Skatleutlaget och dess fördelning skall bestämmas genom beslul av rlksda-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   84

gen, inte av inflationstaktens variationer. En automatisk indexuppräkning av skiklgränserna i skatteskalan bör därför ske. men samtidigt är det givet alt regering och riksdag varje är har ansvaret för all pröva om skatteuttaget bör förändras i förhållande lill vad som tidigare beslutats. Sådana föränd­ringar kan vara motiverade l.ex. kortsiktigt just för att påverka förutsätt­ningarna för en avtalsrörelse eller som steg i en mer långsiktig förskjutning av skatteuttaget frän direkt till indirekt skall.

Chefen för ekonomideparlementel redovisar denna dag skäl som moti­verar ett byle av index för uppräkningen av pensioner m. fl. sociala förmå­ner. Syftet är att kompensation inle längre skall ges automatiskt för höjda energipriser eller för köpkraftspåverkan som statsmakterna fattar beslut om genom alt ändra indirekta skaller och subventioner. Bl. a. med hänsyn lill all statsmakterna har möjlighet till en åriig omprövning av inkomstskat­teskalan kan det visserligen hävdas att skälen för ett motsvarande index­byte i delta sammanhang är svagare, men övervägande skäl talar likväl för att så sker. Basenheterna i lagen om statlig inkomstskatt bör således i rorlsällningen anknytas lill samma justerade index som basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Det nya Indexet kommer att påverka basenhetens storlek först fr.o.m. inkomståret 1982. Redan för år 1981 är emellertid särskilda överväganden påkallade. Inflationsskyddet innebär i princip all skatteuttaget, i procent av inkomsten, bibehålls på en given nivå så länge inkomstens realvärde ligger fast, dvs. så länge inkomsten stiger just i takt med inflationen. Om inkomsten stiger fortare, dvs. ökar realt, blir däremot skatteuttaget större och omvänt blir del mindre om inkomsten realt sjunker. Det nu sagda gäller ocksä lör inkomslskalleunderlaget som helhet: så länge inkomsterna i allmänhet utvecklas parallellt med inflationen bibehålls del samlade utta­get av inkomstskatt konstant som andel av underlaget. Stiger realinkoms-lerna i allmänhet leder progressionen till ett höjt skatteuttag och sjunker de minskar också skatteuttaget. Under de tre år som inflationsskyddet nu funnits, så är del den senare utvecklingen som dominerat, dvs, skatleulta-get som andel av inkomsterna har minskal. Delvis som följd av de utifrån kommande oljeprishöjningarna, men delvis också som följd av all möjliga inkomstförbätlringar tagits ut i form av ökade transfereringar och margl-nalskaltelättnader, har de aktiva gruppernas bruttoinkomster genomsnitt­ligt ökat mindre än som motsvarar inflationen under samma period.

Enligt gällande regler har basenheten för år 1981 fastställts till 6500 kr., en ökning frän 5 800 kr. för innevarande är. Mot den skisserade bakgrun­den bör emellertid beslut fallas om en mer begränsad uppräkning. Beslul i denna fräga bör emellertid inte fattas förrän senare, när bl. a. överiäggning­ar med arbetsmarknadens parter som jag tidigare nämnt har slutförts. Den basenhet som pä detla sätt kommer all fastställas genom särskilt beslut för år 1981 kommer sedan all bilda utgångspunkten för den framtida uppräk­ningen för år 1982 och senare.


 


Prop. 1980/81:20                                                     85

Jag har hitlills uppehållit mig vid frågor som rör skalleskalans grund­stomme. På samma sätt som sketl under de senasle åren bör emellertid också sänkningar göras av marginalskattesalserna i vissa inkomstlagen. Jag vill också erinra om den tillfälliga höjning av den särskilda skallereduk­tionen som ingick i regeringens proposition om åtgärder för all underlätta nya löneavtal (prop. 1979/80:181). Avsikten är aft på lämpligt sätt ta hänsyn till dess effekt ocksä i fortsättningen. Även i dessa frågor bör emellertid konkreta beslul anstå i avvaktan på de överläggningar jag nyss nämnt.

Underskoltsavdrag och ränteavdrag

Av största vikt för beskattningens resullal är inle bara skatteskalans utformning, ulan ocksä reglerna om vilken inkomst som skall beskattas. Särskilt vill jag här peka på frägan om rätten till avdrag för underskott i en förvärvskälla frän andra inkomster och frågan om de snabbi växande avdragen för gäldräntor på lån som inte är nedlagda 1 nägon näringsverk­samhet. För alt utreda frågan om underskollsavdragen har en särskild kommitté tillkallats. Enligt direktiven (Dir. 1980:11) skall denna inled­ningsvis kartlägga underskottsavdragen och de faktorer som ligger bakom dem. Arbetet skall sedan inriktas pä att pröva olika sätt att hindra ett otillbörligt utnyttjande av dessa avdrag.

I direktiven pekas på flera olika situationer där underskoltsavdrag kan le sig problematiska. Bl.a. nämns där sådana underskott som är rent skatte­mässiga, dvs. där verksamheten reellt sett gär med vinst men där skalle­reglerna i stimulanssyfte medger avdrag som gär ulöver de strikt företags­ekonomiska. Ocksä skattesystemets bristande symmetri, som innebär att det är möjligt att få fullt avdrag för räntor på lån som används för att köpa tillgångar vilkas avkastning kommer fram som lågt beskattad eller helt obe­skattad värdestegring, nämns som en sädan problematisk punkl. Vidare skall utredningen pröva möjlighelen all komma till rätta med de svårighe­ter som de s. k. hobbyrörelserna vållar. Nära anknytning har också frågan om den i dag obegränsade rätten till avdrag för ränta på lån för att finansi­era privata konsumtionsutgifter.

Kommittén om underskottsavdrag har en omfattande uppgift som berör en rad viktiga avvägningar mellan olika önskemål som skattesystemet skall tillgodose. Det är endast i undantagsfall sä att alla skäl lalar för en reform av dagens regler och inga emot. Likväl är det klart all vissa förändringar är önskvärda. Underskollsavdragen växer allt mer och ger 1 vissa fall - jag syftar här bl.a. pä de s.k. nolltaxeringarna - resultat som allvarligt hotar människornas tilltro till skattesystemet. Pä ett par viktiga punkter har också lagstiftning redan genomförts som fr.o.m. innevarande år starkt begränsar utrymmet för underskottsavdrag. Genom riksdagsbeslut i slutet av år 1979 (prop. 1978/79:209, SkU 1979/80:11, rskr. 1979/80:42, SFS 1979: 1017) har nämligen rätten lill omedelbart reparalionsavdrag vid om-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   86

byggnad av flerfamiljshus beskurits, dels i det fall dä ombyggnaden finansi­eras med statliga bostadslån, dels allmänt när ombyggnaden avser ell s. k. andelshus oavsett hur finansieringen sker.

En mycket stor del av underskollsavdragen beror på alt avdrag för gäldränla görs med belopp som överstiger intäkterna i den aktuella för­värvskällan. Det har många gånger påtalats hur de nuvarande beskatt­ningsreglerna för räntor och andra kapitalinkomster vid inflation leder fill en allvarlig snedvridning.

Åven myckel höga låneräntor ger efler skatt en realt sett negativ låne­kostnad samtidigt som spararnas avkastning efter skatt kommer att ligga långt under inflationstakten. För att förbättra spararnas situation har vissa åtgärder vidtagits i form av skattefrihet helt eller delvis för viss avkastning: sparavdrag, värdesaken lönsparande, sparobligationer. Mol låntagarnas obegränsade avdragsrält har däremot hitlills inga åtgärder riktats. I annat sammanhang - lagrädsremissen den 11 september 1980 med förslag lill ändrade regler för beskattning av realisationsvinst vid fastighetsavyllring

-  har jag något diskuterat detla problem. Jag anförde där bl. a. följande:

Kombinationen av full indexuppräkning vid realisationsvinstbeskatt­ningen och en obegränsad avdragsrätl för låneräntor vid den löpande beskattningen bildar vid inflation en mekanism för omvandling av löpande inkomster lill kapitalvinster som mäste beaktas för all inte skatteförmåge­principen allvarligt skall urholkas.

En lösning på problemet kan teoretiskt sökas på tvä olika vägar. En möjlighel är att begränsa indexuppräkningen så all den i princip omfattar bara del egna kapital som fastighetsägaren har lagt ner i fasligheten. Den andra utvägen skulle vara att gå över till en real beskattning även av låneräntorna. Detta skulle innebära att den del av räntan som utgör kom­pensation till långivaren för minskningen i länets realvärde behandlades som en för fastighetsägaren inte avdragsgill - och för långivaren skattefri

-  amortering. Med ett sådant syslem skulle det vara helt korrekt alt vid
realisationsvinstbeskattningen alltjämt medge full indexuppräkning, dvs.
att räkna upp även del lånade kapitalet.

I och för sig kan på allmänna skattetekniska grunder goda skäl anföras för alt en reform som rör den löpande beskattningen skulle vara att föredra framför åtgärder som leder lill alt slörre vikt läggs vid engångsbeskatlning-en av de vinster som framkommer vid en försäljning. Realisationsvinstbe­skattningen medför svårigheter att på ett rättvist säu tillämpa skatteska­lans progressivitet samtidigt som de stora belopp som kan stå pä spel skapar frestelser till skatteundandragande åtgärder. En realisationsvinst­beskattning ger också upphov fill vissa inlåsningseffekter, även om man vid fastighelsbeskattningen har sökt mildra dessa genom de uppskovs­regler som har införts. Som framhölls i årels budgetproposition kan dock frågan om fastighetsägarnas rätt lill avdrag för låneräntor inle ses som ett isolerat skallepolitiskt problem. För många hushåll är med dagens förhål­landen i övrigt en bibehållen avdragsrätl en absolut förutsättning för att de skall kunna klara sina ärliga boendekostnader. En principiell reform av avdragsrätten för smähusränlor o.d. kan därför tänkas endast i ett större sammanhang där man beaktar övergripande skatte- och bostadspolitiska


 


Prop. 1980/81:20                                                                   87

synpunkter. Åt realbeskaliningsutredningen (B 1978:07) har uppdragils aU undersöka möjligheterna att gä över lill en real beskattning av bl.a. låne­räntor och andra kapitalinkomster. Därvid skall bl.a. verkningarna för bostadsmarknaden belysas. Först när utredningen har redovisat resuhatel av sill arbete finns del förutsättningar aU bedöma om detta kan vara en framkomlig väg.

De lån som verkligen används för att finansiera investeringar i den egna bostaden står, som jag framhållit, i en viss särställning i sammanhanget. Men för andra lån, som t. ex. används för alt finansiera köp av kapitalvaror eller annan privat konsumtion eller för placeringar i improduktiva men lågt beskattade tillgångar, är den fulla ränteavdragsrälten mer problematisk. Inte minst besvärande är alt hushällen lill följd av de höga marginalskatter­na visar en belydande okänslighet för räntenivåns höjd. vilket avsevärt försvårar kredilpoliliken. För många hushåll kan det framstå som attrak­tivt aft låna för ändamål av angivet slag även lill räntesatser som ligger längt ulöver vad förelag kan betala för alt finansiera produktiva investe­ringar.

I debatten har mot denna bakgrund framförts olika förslag om all be­gränsa avdragsrätten för räntor, med eller ulan en samtidig lättnad i fräga om beskaftnlngen av kapitalinkomster. Del stora problemet i samband med dessa förslag är emellertid huruvida del är möjligt att i det praktiska taxeringsarbelet tillämpa sädana begränsningar pä ett rättvist sätt. Efter­som förslagen i allmänhet förutsätter alt räntor på lån nedlagda i vissa förvärvskällor fortfarande skall kunna dras av fulll. är del viktigt all vela om del ocksä i praktiken kan redas ul pä ett lillfredsslällande sätt vilka lån som är av vilket slag. Uppgiften alt pröva detta har lagts på den förut nämnda kommittén om underskoltsavdrag. Del krävs ocksä allmänt sett en betydligt säkrare kontroll av ränteavdragen än vad som i dag är möjligt. Jag kan här nämna alt det inom riksskatteverket pågår arbete med förslag som rör såväl frägan om skyldighet för banker m.fl. all lämna kontrolluppgift om räntor och förmögenhetsbehållning som frågan om skyldighet för den enskilde all i deklarationen specificera ränteavdrag och att ange lill vem utbetalningarna gäll. Enligt vad jag erfarit är arbetet långt hunnet och kommer all redovisas inom kort. Jag återkommer i del följande lill detta.

I avvaktan på aft förutsättningarna för att uppräfthålla en rättvis be­gränsning av ränteavdragen sålunda skall klarläggas anser jag del inte möjligt att nu la ställning till frägan. Jag vill ocksä erinra om att en av anledningarna lill att de totala ränteavdragsbeloppen ökat kraftigt under senare tid är den höjning av räntesatserna som skett. Hela ökningen är alltsä inle ett uttryck för ökad upplåning hos hushållen. Likväl utgör ränteavdragens snabba ökning ett allvariigt problem och åtgärder mot detta ter sig allt mer nödvändiga. Det är därför angeläget alt de klarläggan­den som behövs kan komma så snart som möjligt.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   88

Åtgärder med anledning av höjda taxeringsvärden

Jag avser att inom kort återkomma med förslag för all anpassa olika skatteregler lill den kraftiga höjning av taxeringsvärdena på fasfigheter som kommer all ske år 1981. Av central betydelse är givetvis frågan om ny s.k. villaschablon, där beredning av förslag från 1976 års fastighelslaxe-ringskommilté f. n. pågår i regeringskansliet. Åven frågan om den kommu­nala garantibeskattningens utformning vägs därvid in. Vidare bör en upp­räkning ske av skiktgränserna i skalorna för förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Reglerna om förmögenhetsprövningen av folkpen­sionärers rätt till extra avdrag vid inkomstbeskattningen resp. lill kommu­nalt bostadstillägg bör också justeras. Riktmärket för dessa och andra åtgärder som jag inte har nämnt särskilt här är alt höjningen av taxerings­värdena inle får tillåtas få socialt oacceptabla verkningar för människorna. Samtidigt villjag framhålla att detla givetvis inte är liktydigt med att över huvud tagel inga skatteökningar får ske. Den kraftiga höjningen av taxe­ringsvärdena återspeglar en faktisk ökning av fastighetsvärdena och där­med av fastighetsägarnas förmögenhetstillgångar och rättvisan kräver att denna till någon del får slå igenom.

Jag vill i sammanhanget också konstatera alt det numera lorde stå helt klart att del inle gärna är möjligt att fortsättningsvis arbeta med så långa perioder som fem eller sex år mellan de tidpunkter dä de höjda fastighets­värdena får påverka beskattningen. Med nuvarande ordning blir sprången alltför stora eftersom en slor eftersläpning hunnit uppstå, vilket ocksä försvårar avvägningarna inom det bostadspolitiska området. 1976 års fas-fighetstaxeringskommitlé (Fi 1976:05) har i uppdrag att studera frägan om s. k. rullande fastighetstaxering och dess redovisning kan enligt vad jag erfarit väntas omkring årsskiftet. En närmare diskussion av ämnet bör därtor anstå i avvaktan på utredningsmaterialet, men jag kan redan nu konstatera alt om en justering av taxeringsvärdena med tätare intervall än f. n. inle skulle anses vara möjlig, så får i stället andra åtgärder prövas.

Kapitalbeskattningen

Det har i flera sammanhang konstaterats att de nuvarande reglerna för kapitalbeskattning - löpande inkomstbeskattning, realisationsvinstbe­skattning och förmögenhetsbeskattning - leder till stora orättvisor och samhällsekonomiska snedvridningar. Sparare som placerat i bank eller aktier missgynnas, medan placeringar i fastigheter och vissa s.k. alterna­tiva placeringsformer (diamanter, guldjetonger m, m.) framstår som skatte­mässigt mycket gynnade. Indirekt blir produktiva investeringar satta i strykklass medan finansiella och spekulativa Investeringar ofta kan locka med betydligt högre effektiv avkastning efler skall.

En betydande del i förklaringen till kapitalbeskattningens nuvarande snedvridande effekter ligger i alt skattereglerna med fä undanlag inle är anpassade till en inflationssiluation. I skalledebatlen harolika förslag förts


 


Prop. 1980/81:20                                                                   89

fram om hur en mer genomgripande sådan anpassning skulle kunna ske genom en större reform av skattesystemet. Som jag redan har nämnt har realbeskaliningsutredningen i uppdrag att studera en av dessa möjligheter, nämligen en systematisk tillämpning av reala principer för inkomstberäk­ningen. Åven ulgiflsbeskattningens möjligheter att ge en lösning bl.a. på kapifalbeskattningsproblemen har kommit att uppmärksammas och jag avser att ta initiativ till ett fortsatt utredningsarbete på delta område.

I avvaktan pä eventuella mer genomgripande ändringar framstår emel­lertid punktvisa reformer som nödvändiga i syfte alt minska de snedvri­dande effekterna. Förslag om en första sådan åtgärd har ocksä framlagts i den redan berörda lagrådsremissen om ändrade regler för beskattning av realisationsvinst vid fastighetsavyllring. Bakgrunden lill detla har jag nyss redovisat i del återgivna avsnittet ur lagrädsremissen. I sin centrala del innebär förslaget att indexuppräkningen av anskaffningsvärdet skall be­gränsas under innehavstidens början, när andelen lånat kapital regelmäs­sigt är slor. Av praktiska skäl sker denna begränsning så att indexupp­räkning helt vägras under fyra år, varefter full uppräkning medges med hänsyn till prisutvecklingen från det fjärde året efler anskaffningsårel. Förslagel kommer därigenom ocksä att ge en särskilt stor skärpning i fräga om korta, spekulativa faslighelsinnehav. För alt inle personer som av olika skäl måsle byta bostad efter en kort tids innehav skall drabbas oskäligt genom denna konstruktion föreslås samtidigt regler om tillgodoräknande av tidigare Innehavslid vid försäljning av den nya fastigheten.

När lagrädsgranskningen av detta förslag är avslutad avses en proposi­tion föreläggas riksdagen och avsikten är att de nya reglerna - med vissa övergångsbestämmelser som gör att skärpningen inträder successivt -skall lillämpas på fastighetsförsäljningar efter utgången av är 1980. I detta sammanhang vill jag också nämna alt del är min avsikt att inom kort la initiativ till en utvärdering av det syslem för uppskov med realisations­vinstbeskattningen som finns för de fall dä fråga är om försäljning av egnahem eller jordbruksfastighet där ägaren varit bosall och denne anskaf­far en ersättningsfastighet inom viss tid. En sådan utvärdering har önskats av riksdagen (SkU 1979/80: 22) och är nu så mycket mer motiverad som de nya reglerna om tillgodoräknande i vissa fall av tidigare innehavslid ocksä bör fogas in i ell fast administrativt system.

Förslag om den tekniska utformningen av åtgärder för att sfimulera akllesparandel har lagts fram av kapitalvinstkommillén (B 1979:05) i ell delbetänkande (Ds B 1980: 11) Stimulans av akllesparandel. Kommittén, som ursprungligen tillkallades för all göra en i huvudsak teknisk översyn av aktievlnstbeskattnlngen, fick i början av Innevarande år tilläggsdirektiv (Dir. 1980: 10). Enligt dessa skall kommittén pröva åtgärder för all lindra beskattningen av aktiebolagens utdelade vinster. Eftersom denna uppgift bedömdes vara lämligen omfattande och tidskrävande ingick del i uppdra­get ocksä all med förtur utarbeta förslag lill provisoriska åtgärder för alt stimulera akllesparandel. 7    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20


 


Prop. 1980/81:20                                                                   90

Kommittén redovisar i betänkandet tvä modeller som båda bedöms vara lämpade att ligga lill grund för provisoriska stimulansåtgärder. Gemensamt för modellerna är all de innebär att fysiska personer som mottar utdelning frän börsnoterade förelag medges en skattereduktion med viss del av utdelningsbeloppel. Principiellt kan man säga att aktieägarna därigenom tillgodoräknas en del av den skatt som bolagen erlagt för de vinstmedel som delas ut. Den ena modellen är uppbyggd för att till sina verkningar efterlikna de s. k. avräkningssystem som successivt införts i de flesta EG-länder och skattereduktionens procentuella storlek beror där på aktieäga­rens marginalskattesats - ju högre marginalskallesatsen är, desto lägre blir den procentsats varmed skattereduktion skall medges. 1 den andra modellen, som är mer schablonmässigt utformad, bestäms skattereduk­tionens procentsals endast av uldelningsinkomslens storlek - med ökande utdelningsbelopp avtrappas skaltereduktioncns storlek. Utöver dessa mo­deller pekar kommittén ocksä på all en ökning av schablonavdraget vid försäljning av aktier som innehafts mer än tvä år kan vara en lämplig stimulansåtgärd.

Kapitalvinstkommillén fortsätter nu sitt arbete med all utarbeta ett mer permanent system för lättnader i utdelningsbeskaltningen. Remissbehand­lingen av betänkandet om de provisoriska åtgärderna har i huvudsak avslutats och beredningen av ärendet pågår i regeringskansliet. Del är ännu förtidigt att dra några definitiva slutsatser, men jag vill betona att jag anser det myckel angeläget att åtgärder för alt stimulera akllesparandel genomförs skyndsamt. Samtidigt är del önskvärt all nya regler ges en Inriktning som möjliggör att de smidigt kan avlösas av ett mer permanent system. Det är min avsikt att inom kort redovisa mina överväganden och lägga fram konkreta förslag. Jag vill i sammanhanget ocksä erinra om att chefen för ekonomideparlementel tidigare i dag har diskuterat frågan om näringslivels försörjning med riskkapital och därvid aviserat vissa förslag.

I kapilalvinslkommitténs ursprungliga uppdrag ingår också att lämna förslag om utformningen av en i tiden obegränsad realisationsvinslbe-skattning av bostadsrätter. När nu regeringens förslag lill nya regler i fråga om fastigheterna föreligger kan man räkna med all kommittén med förtur kommer att redovisa sina överväganden om bosladsrätlerna i ett delbetän­kande. Jag räknar därför med att under år 1981 kunna återkomma med förslag lill ny lagstiftning på denna punkl.

Under senare tid har den skattemässiga behandlingen av vissa s. k. alternativa placeringar kommit att ifrågasättas allt mer. Begreppet avser därvid olika tillgångar som i varierande utsträckning tjänar som penning­placering i syfle alt göra värdestegringsvinster och som därigenom kan framstå som alternativ till värdepapper eller fasligheter. I första hand brukar därvid sådana lösören som diamanter och guldjetonger nämnas. Den skattemässiga förmånsbehandlingen ligger därvid främst i att värde-stegringsvlnsler blir helt skattefria om innehavet varat fem är eller längre


 


Prop. 1980/81:20                                                                   91

och i andra hand i alt tillgångar av detta slag i allmänhet inle behöver redovisas vid förmögenhetsbeskattningen.

Reallsalionsvinslkommittén föreslog redan är 1975 i sitt belänkande (SOU 1975: 53) Beskattning av realisationsvinster att en i tiden obegränsad realisationsvlnsibeskatlning skulle införas för denna kategori av lösöre, dvs. ting som inte normalt förlorar i värde genom användning. Förslagel ledde dock aldrig till lagstiftning eftersom möjligheterna till kontroll av bestämmelsernas efterlevnad ansågs alltför små. Jag delar i och för sig uppfattningen att kontrollsvårigheterna innebär ett argument mot realisa-tionsvinstkommilléns förslag. Å andra sidan är det tydligt att vissa av dessa s.k. alternativa placeringar numera marknadsförs helt reguljärt just som alternativ till aktiesparande och att därvid den förmånliga skattebe­handlingen blir ett avgörande argument. Del är enligt min mening svårt all i längden acceptera alt så kan ske. Det finns därför skäl att åter pröva möjligheterna att skärpa beskattningen av dessa spekulativa placeringar.

En annan placeringsform som delvis kommit att utnyttjas i ett spekula­tivt sammanhang är premieobligationerna. Jag syftar här på ett förfarande som fillämpas av vissa skattskyldiga som har skattepliktiga realisations­vinster, t. ex. efter en avyttring av en faslighet. Det har då på sina håll satts i system alt köpa stora mängder premieobligationer kort före en dragning och att sälja dem kort därefter. Med nuvarande regler blir den kursförlust som därvid uppstår till 100 % avdragsgill mol den föreliggande realisa­tionsvinsten, medan de utfallande vinsterna pä premieobligationerna inte utgör skattepliktig inkomst. Det kan enligl min mening starkt ifrågasättas om ett sädant utnyttjande bör accepteras. Premieobligationerna har till­kommit för alt utgöra en form för statlig upplåning riktad speciellt lill smäsparare och del är ägnat all inge olust om de utvecklas lill spekula­tionsobjekl. 1 lämpligt sammanhang bör därför frägan om ändrade regler pä denna punkt tas upp.

Skatteundandragandet och skattesystemets utformning

Del ligger i sakens natur att det är svårt att få fram tillförlitliga uppgifter om de totala skattebelopp som undandras genom olika former av skatte­flykt och skattefusk. Det råder knappast något tvivel om att skatteundan­dragandet har ökat betydligt i omfattning under del senasle årtiondet. 1 dag ulgör del ett allvarligt problem, som det krävs fortlöpande och kraftfulla åtgärder från del allmännas sida för all komma lill rätta med.

Jag återkommer strax till konkreta frägor om förstärkta och förbättrade kontrollåtgärder, effektiviserad indrivningsverksamhet osv. Först vill jag emellertid peka på några mer allmänna förhållanden som måsle beaktas i sammanhanget.

En sädan sak är sambandet mellan skatleultagels höjd och skalleundan-dragandels omfattning. Ju högre skattesatserna blir, desto större skattebe-

Kartong: S. 102, de två sista raderna Utgår: Holm, Andersson,


Prop. 1980/81:20                                                                    92

lopp motsvarar varje undanhållen Intäkt och varje på falska grunder medgi­vet avdrag. Med stigande skatteuttag ökar alltså "vinslen" för den illojale och frestelsen för den ännu lojale. Enligl min mening kan det knappast betvivlas all del här finns en gräns, ulöver vilken statsmakterna inte kan gä utan att pä ett avgörande sätt undergräva människornas lojalitet mol skat­tesystemet. Jag vill betona att detta inle innebär all del finns någol visst exakt procenttal som utgör det högsta skatteuttag människorna accepterar. Vad som är acceptabelt och inle acceptabelt kan ocksä förändras över liden. Det är en viktig uppgift all för medborgarna klarlägga sambandet mellan ä ena sidan önskemålen om en omfattande offentlig service och ett socialt trygghetssystem och ä andra sidan de krav som finansieringen av detta ställer. Men enligt min mening är det nu tydligt att den snabba höjning av de samlade marginaleffekterna av skatter och avgifter som ägt rum under 1970-talet fört till en situation där stora grupper av inkomsttaga­re anser alt de får för litet ekonomiskt utbyte av sina extra arbetsinsatser och där sökandet efter olika möjligheter lill skattefria inkomster har fält en omfattning som leder lill allvarliga samhällsekonomiska snedvridningar.

Vad jag nu sagt innebär inle alt jag menar att skatteundandragandet som problem försvinner om marginalskatterna blir lägre. Det samlade skatteut­taget i Sverige är högl och för den skrupelfrie kommer det alltid att finnas "vinster" att göra på att hålla sina transaktioner utanför skattemyndighe­ternas kännedom. Men det är min bestämda uppfattning att en sänkning av marginalskattesalserna från dagens höga nivåer är nödvändig för all undvi­ka att problemen snabbt skall förvärras. Alt möta dem enbart med utökad kontroll och skärpta straffar inle en framkomlig väg.

Ett annat förhållande som jag vill erinra om i delta sammanhang rör skatteflykten som speciellt problem. Utgångspunkten för skallelagstift­ningen måste givelvis alllid vara strävan alt ge de maleriella skattebesläm-melserna en sådan utformning att de läcker alla avsedda fall och sä klart som möjligt preciserar vilka skattekonsekvenser de skall medföra. Erfa­renheten visar emellertid att det för personer med god insikt 1 skattesyste­mets grunder och regelverkets uppbyggnad ofta är möjligt all finna möjlig­heter lill kringgående transaktioner genom att konstruera nya förfaranden som inte är uttryckligen täckta i lagen. Mot denna bakgrund har under senare är debatten intensifierats om möjlighelen att komplettera de maleri­ella skaltebeslämmelserna med en allmän regel riktad just mot krlnggåen-detransaktionerna. Jag kan erinra om alt ett förslag till allmän skalle-flyklsklausul framlades av en expertgrupp inom företagsskatteberedningen 1 betänkandet (SOU 1975:77) Allmän skaltefiyktsklausul. Efter remissbe­handlingen av detla överarbetades förslaget inom budgetdepartementet och promemorian (Ds B 1978:6) Lag mot skatteflykt utarbetades. Åven denna promemoria har remissbehandlats. Ell förslag till lag mol skalleflykt har därefter upprättats och remitterats till lagrådet och efter ytterligare beredning i regeringskansliet har nu en proposition i ämnet utarbetats inom budgetdepartementel.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   93

Jag kommer att anmäla denna fråga senare 1 dag. Jag vill emellertid redan nu framhålla följande.

Propositionen bygger i allt väsentligt på det förslag som under är 1979 granskades av lagrådet. Den föreslagna lagstiftningen innehåller sålunda en generalklausul som riktar sig mol den form av skatteundandragande som brukar kallas kringgående av skattelag. I den föreslagna lagen preci­seras när ett sådant kringgående skall anses föreligga och vilka förutsätt­ningar som skall vara uppfyllda för alt en kringgåendetransaktion skall underkännas i skattehänseende. Propositionen Innehåller i likhet med lag­rädsremissen också förslag lill åtgärder för att stärka rättssäkerheten i samband med tillämpningen av klausulen. Propositionen går på denna punkl längre än lagrådsremissen. Del föresläs sålunda alt lagstiftningen tidsbegränsas. Den skall gälla i fräga om rättshandlingar som företas under åren 1981-1985. Avsikten är alt den praktiska tillämpningen av general­klausulen skall utvärderas från rättssäkerhetssynpunkter mot slutet av femårsperioden och att lagstiftningen därvid skall övervägas på nytt.

Förbättrad kontroll av uppdragsinkomster och räntor

Jag har nyss framhållit att problemen med skatteundandragandet inte kan lösas enbart med mer kontroll. Likväl är del klart att en fortlöpande effektivisering av skallekonlroUen och anpassning av dess former till änd­rade förutsättningar är nödvändig. Inte minst det sistnämnda är viktigt och jag skall strax la upp nägra punkter där den ekonomiska utvecklingen lett till att en större vikt måste läggas vid kontrollmöjligheterna än som hittills varit fallet. Samtidigt villjag dock erinra om vad jag sagt om behovet av att också förenkla de materiella skaltebeslämmelserna pä olika områden bl. a. just i syfte alt minska kraven på kontrollinsatser.

Ett fenomen som blivit allt mer besvärande är del skatteundandragande som sker genom olika former av utnyttjande av s.k. grå arbetskraft. Formerna för detla kan variera, men grundproblemet är alt del rör sig om uppdragsförhållanden där uppdragsgivaren underlåter all fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och avgiftslagsliflningen, vilket i sin lur ger uppdragstagaren möjlighet att med obetydlig upptäcktsrisk undandra in­komsten från beskattning. Inte sällan försvåras skattekontrollen av att parterna utåt gör gällande alt del är fråga om ell verkligt entreprenörsför-hällande och all således över huvud taget ingen skyldighet föreligger all automatiskt lämna några uppgifter till skattemyndigheterna.

De uppdragsersältningar som undandras beskattning genom utnyttjan­det av grå arbetskraft uppgår till avsevärda belopp. Svårigheter i konkur­renshänseende uppstår också för de seriösa förelagarna genom dessa illo­jala förfaranden. Enligl min mening är del nu nödvändigt att pröva nya vägar att angripa problemet. Förslag om särskild lagsfiftning har lagts fram i en inom budgetdepartementel utarbetad promemoria (Ds B 1980:10) Den grå arbetskraften och  skattekontrollen.  Promemorian remissbehandlas


 


Prop. 1980/81:20                                                                   94

f.n. och jag räknar med att kunna återkomma till dessa frågor under år 1981.

Ett annat område där den ekonomiska utvecklingen medfört all ett förbättrat kontrollsystem framstår som nödvändigt är räntebetalningarna. Som jag tidigare nämnt kommer inom kort en utredningsgrupp inom riks­skatteverket att lägga fram förslag om en förstärkt kontroll just på denna punkt. Erfarenheterna, bl.a. från vissa kontrollaktioner, har visat att möj­ligheterna alt kontrollera att ränteinkomster deklareras korrekt är bristfäl­liga och att de belopp som härigenom undandras beskattning är betydande. Med den allt större omfattning ränteavdragen kommit att få är det också viktigt att få en bättre möjlighel alt bedöma grunden för dessa avdragsyr­kanden och att stämma av yrkade avdrag mot deklarerade intäkter, t. ex. i fråga om lån mellan privatpersoner. En skyldighet för banker m.fl. att lämna kontrolluppgift pä utbetalda räntor och för enskilda all i självdekla­rationen särskilt ange ränlemotlagare bör enligt min mening effektivt kun­na bidra till all motverka skatteundandragande inom detta område.

Mervärdeskattekonlrollen

' Mervärdeskatteutredningen har i sitt femte delbetänkande, (Ds B 1980:6) Mervärdeskattekonlrollen m.m., behandlat skattekontrollen. Be­tänkandet remissbehandlas f. n. I betänkandet föreslår utredningen en skärpt registreringskontroll, vilket har väsentlig betydelse för de åtgärder mot den grå arbetskraften som jag nyss har berört. Utredningen föreslår också att en planenlig kontroll av de skattskyldigas redovisningar genom­förs. Formerna för kontrollen fär anpassas efler företagens storiek, verk­samhetens art, m. m.

Skattskyldiga som har inkomst av jordbruksfastighet och en årsomsätt­ning om högsl 100000 kr. bör enligl utredningen få foga en särskild uppgift om den mervärdeskatt som skall redovisas för beskattningsåret lill sin självdeklaration. Uppgifterna stäms av i taxeringsnämnden och kan sedan på maskinell väg kontrolleras mol inbetald mervärdeskatt.

Fiertalel övriga skallskyldiga kan bli föremål för en jämförande gransk­ning direkt på grundval av mervärdeskattedeklaralionerna och inkomst-deklarationen. Utredningen föreslär ett särskilt system som utan resursför­stärkning säkerställer den informationsöverföring som behövs för den jämförande granskningen.

För skattskyldiga med mer komplicerade förhållanden, t.ex. de största förelagen, är en jämförande granskning inle meningsfull. Utredningen föreslår att dessa företag i stället görs till föremål för regelbunden revision för femårsperioder.

Ulöver den planenliga kontrollen får särskilda insatser göras i vissa situationer. Även den planenliga kontrollen kan ge anledning lill en fördju­pad utredning. Negativa deklarationer kräver särskild uppmärksamhet. Skatlerevislon torde ocksä, enligt utredningen, vara det enda hjälpmedlet


 


Prop. 1980/81:20                                                                   95

mot falska deklarationer och andra falsarier. Offentliga myndigheter bör i sin roll som uppdragsgivare lägga särskild vikt vid alt endast anlita företag mol vilka anmärkningar i delta hänseende ej kan riktas.

Jag bedömer det som angelägel alt kontrollen av mervärdeskatten kan förstärkas. Det är min avsikt all redovisa ställningstagandet till utredning­ens förslag i sådan tid alt en proposition kan föreläggas 1980/81 års riks­möte.

SkallekonlroUen i övrigt

Den nya taxeringsorganisafionen i första instans, det s. k. RS-systemel, är nu inne pä sill andra år. En vikfig målsättning med systemet har varit att inrikta gransknings- och konlrollresurserna pä de svårkontrollerade dekla­rationerna. Det skall ske bl.a. genom ett ökat ADB-stöd vid granskningen och utvidgad taxeringsrevision.

Del är ännu för tidigt att göra en helhetsbedömning av del nya systemet. Man kan emellertid konstatera att de inkörningsproblem pä ADB-sidan som uppstod under det första året i stort sett har kunnat elimineras till årels taxering. ADB-slödet har otvivelaktigt medfört all resurser kunnat frigöras från del rutinmässiga granskningsarbetet och i stället inriktas pä en mera ingående kontroll av de svårkontrollerade deklarationerna. Samtidigt slår del dock klart all man inle heller i är kommer alt kunna företa taxeringsrevisioner i planerad omfattning. Del beror lill en del på all man har varil tvungen all dra ned på takten i den personella utbyggnaden av granskningsorganisationen för att hinna med utbildningen av personalen. Granskningsrutinerna är inte heller ännu helt Inarbetade.

Enligt min mening är del ytterst angelägel att taxeringsrevisionerna verkligen fär avsedd effektivitet. Jag avser all återkomma lill denna fräga så snart resultatet föreligger av den utvärdering av RS-syslemels tillämp­ning de tvä första åren som pågår inom riksskatteverket och budgetdepar­tementel.

Jag skall här ocksä något beröra frågan om uppgiftsutbytet mellan myn­digheter på skatteområdet. Del är sålunda enligl min mening angeläget bl.a. från kontrollsynpunkl alt man inom skatteförvaltningen tar till vara möjligheterna alt utbyta information mellan de olika verksamhetsgrenarna. Härigenom skapas förutsättningar för en samordning och effektivisering av kontrollinsatserna. Min företrädare har behandlat dessa frågor från sekre­tess- och integriletssynpunkler i prop. 1979/80: 146 med förslag till skalle­registerlag. Han ansåg därvid bl.a. att ett sådant uppgiftsutbyle inle bör innebära några betänkligheter från Integritetssynpunkt och uttalade att del avgörande för om en uppgift skall lämnas från en skattemyndighet till en annan bör vara att uppgiften behövs för den mottagande myndighetens verksamhet. Jag delar denna uppfattning och avser alt senare i höst åter­komma med förslag lill en reglering av uppglftsutbylet mellan skattemyn­digheter som är anpassad till den nya sekretesslagen. Det kan här nämnas


 


Prop. 1980/81:20                                                                   96

att riksdagen tidigare i är pä förslag av regeringen har beslutat om ett ökat uppgiftsutlämnande från tullmyndigheterna till riksskatteverket och läns­styrelserna 1 syfte att förbättra kontrollen i fräga om mervärdebeskalt-ningen (prop. 1979/80: 108. SkU 55, rskr 352, SFS 1980:450).

Åven mellan myndigheter som handhar olika verksamhetsområden mås­te ell uppgiftsutbyte för kontrolländamål i vissa fall kunna ske. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen under år 1978 beslutade om alt riksförsäkringsverket under åren 1979 och 1980 skulle lämna kommunerna uppgifter pä ADB-medium om sjukpenninggrundande inkomst för kontroll av bostadsbidrag. Konlrollaktionen har lett till ett slorl antal ändringsbe­slut i fräga om bostadsbidrag. Regeringen har nyligen beslutat all uppgifler skall få lämnas ul även under åren 1981 och 1982.

Inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ) som bl.a. arbetar med en över­syn av lagstiftningen mol organiserad brottslighet, finns en särskild arbets­grupp för skattefrågor. Denna arbetsgrupp har nyligen lill budgetdeparte­mentel avlämnat förslag till lagstiftning som rör kontrollproblemen i sam­band med utlandslransaklioner. Del syftar lill att motverka internationella skatteundandraganden genom att att skärpa bevisbördan för den skaltskyl­dige i sådana skattefrågor och genom att öka kravet pä hans medverkan i utredningar i ärenden med utländsk anknytning. Förslaget kommer all remissbehandlas under hösten och jag räknar med alt kunna la ställning lill det i början av nästa år.

Jag vill i delta sammanhang också erinra om alt Sverige tar aktiv del i det internationella arbetet mol skatteflykt. Jag vill särskilt framhälla de över­läggningar som pågår för all utvidga del nordiska handräckningsavlalet till att gälla också punktskatter och den nordiska framställningen till EG för att binda samman del syslem för handräckning som gäller i Norden med EG-ländernas motsvarande system. Även Europarådets planer på att ska­pa ett europeiskt avtal för handräckning i skatteärenden är härav intresse. Del finns enligl min uppfattning anledning att förmoda att dessa internatio­nella initiativ inom en snar framlid kommer all kunna bidra till ett väsent­ligt bättre samarbete mellan länderna för att motverka den internationella skatteflykten.

Uppbördssystemel

RS-systemel innefattar också en reform av uppbördsförfarandet. Den nya ordningen genomförs successivt med början under innevarande år. Den innebär en rationalisering av rutinerna för inbetalning och redovisning av skall. Den innefattar ocksä förbättrade möjligheter att kontrollera all arbetsgivarna fullgör sina skyldigheter 1 fråga om källskalteuppbörden. Bl. a. skall kontroller även på detta område i högre grad än f. n. ske genom revisioner. Enligt min mening bör även denna reform verksamt kunna bidra till att förhindra skatteundandragande.

För skattskyldiga som har alt erlägga egenavgifter för inkomst av rörelse


 


Prop. 1980/81:20                                                                   97

eller jordbruksfastighet är uppbörden av dessa avgifter samordnad med skalteuppbörden. För motsvarande arbetsgivaravgifter finns däremot ett särskilt uppbördssyslem som handhas av riksförsäkringsverket (RFV). Möjligheterna till samordning av de två uppbördsförfarandena är av största iniresse när del gäller att motverka olika former av skatte- och avgiflsun-dandragande. Jag tar därför ocksä kort upp några frågor som rör delta område.

De olika arbetsgivaravgifterna motsvarar tillsammans f. n. drygt 30% av förelagens lönesumma. Med undantag för arbetsgivaravgiften till försäk­ringen för tilläggspension (ATP) beräknas avgifterna i princip på hela lönen inkl. vissa angivna naturaförmåner. Vid beräkning av underlaget för ATP-avgiften görs dels ett basbeloppsavdrag, dels ett maximeringsavdrag frän den totala lönesumman. Uppbörden av preliminära arbetsgivaravgifter är f. n. ordnad på i princip samma sätt som uppbörden av B-skatt, dvs. den sker genom ett debiteringsförfarande. Till grundval för delta ligger därvid ett tvä är gammalt löneunderlag, vilket innebär all del trots en uppräkning med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen uppstår en belydande eftersläpning och därmed en ränteförlust för staten.

I den reviderade finansplanen (prop. 1979/80: 150 bil. I) framhölls all den preliminära arbetsgivaravgiften pä längre sikt bör kunna knytas till den lönesumma som redovisas i samband med källskatteredovisningen, dvs. lönesumman för den löpande perioden. Pä sä sätt skulle man kunna sam­ordna uppbörden av arbetsgivaravgifter och källskatter och samtidigt eli­minera eftersläpningen i uppbörden av arbetsgivaravgifterna. Delta förut­sätter dock förenklade regler för beräkningen av underlaget för arbetsgi­varavgifterna. Chefen för socialdepartemenlel kommer senare i dag att ytteriigare behandla denna fräga.

Från de synpunkter som här är aktuella är det uppenbart att en enhetlig socialavgift och en samordnad uppbörd skulle ha många fördelar. Avgifts­uppbörden skulle, som DEMA-ulredningen (RFV:s utredning angående decentralisering av manuella funktioner inom arbelsgivarsyslemel; Rap­port mars 1978) har föreslagit, kunna föras över från RFV lill de lokala skattemyndigheterna. Företagens uppgiftslämnande skulle minska. En mer samordnad kontroll av arbetsgivaravgifter och källskatter skulle bli möjlig. Det kan i sammanhanget nämnas all åtgärder har vidtagits i syfte att förbättra den nuvarande kontrollen på detla område. Bl. a. har regering­en nyligen gett RFV tillständ att ta del av uppgifter som finns 1 skatledata-basen om bl. a. lönesummor enligl uppbördsdeklaralionen. Uppgifterna är avsedda att användas för kontroll av debiterade preliminära arbetsgivarav­gifter för år 1980.

Regeringen har nyligen beslutat lägga fram en proposition för riksdagen med förslag om att höja procentsatserna för den särskilda avgiften vid uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgifter (prop. 1980/81:16). Detta för­slag, som också aviserades i den reviderade finansplanen, har lill syfle alt


 


Prop. 1980/81:20                                                                   98

stimulera arbetsgivare, som på grund av nuvarande system kommit att debileras en avsevärt för låg preliminäravgift, lill fyllnadsinbetalning. Det har nämligen kunnat konstaleras att den särskilda avgiften med dagens procentsatser kommit att framstå som en alltför begränsad sanktion för de kategorier av arbetsgivare för vilka det inle innebär någon merbelastning att avgiften inte är avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Jag räknar med all den föreslagna höjningen skall leda till en minskning av statens ränteförlus­ter på denna punkt.

Indrivningsverksamheten

Under senare är har genomförts en rad reformer som bl. a. syftar till all förhindra skatteundandragande pä indrivningsstadiet. Ell exempel är be­lalningssäkringslagen (1978:880). Den ger kronofogdemyndigheten möjlig­het att la egendom 1 anspråk för att säkra betalningen av fordringar pä skatt, tull och avgift. Ett annat exempel är den möjlighet som har öppnats i konkurslagen att förbjuda en person att driva näringsverksamhet, bl. a. om personen grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.

I fråga om indrivningsverksamhelen vill jag vidare erinra om att det sedan år 1975 pågår en försöksverksamhet med ett datorbaserat redovis­ningssystem för exekutionsväsendet (REX-projeklel). I nuläget handläggs nära hälften av det totala restförda beloppet inom REX-systemet. Nyligen har regeringen tillsati en särskild utredare för alt utvärdera systemet och utreda frågan om hur ett ADB-system för exekutionsväsendet bör utfor­mas för framtiden (Dir. 1980:29). Utredaren skall komma med förslag till regeringen senast vären 1981.

Erfarenheterna av REX-systemet har enligl vad jag eriaril varil mycket positiva. REX har medfört lättnader i registerhanteringen hos kronofogde­myndigheterna och man har klart kunnat hänföra förbättringar i indriv-ningsresullalel, inle minst i storstäderna, till REX-systemet. Jag ser det som angeläget att ADB-slödet i indrivningsverksamheten ytterligare ut­vecklas för att underlätta kronofogdemyndigheternas arbete. 1 avvaktan på utredningsmannens förslag villjag dock inle f.n. ta ställning till utform­ningen av ett framtida datasystem.

Inom regeringskansliet utreds f. n. möjlighelen alt införa ett allmänt avräkningsförfarande vid återbetalning av skatt och allmänna avgifter. Staten har i skatte- och avgiflsförfallningarna inte tillerkänts nägon allmän rätt all vid sådana återbetalningar räkna av de fordringar som staten kan ha på mollagaren. Avräkning medges endast mellan skatter och avgifter som är av samma eller liknande slag. Med tanke pä hur integrerade nuvarande skatte- och avgiftssystem är. anserjag del inle vara konsekvent all upp­rätthålla denna ordning. En vidgning av avräkningsmöjligheterna skulle vidare medföra en belydande effektivisering av kronofogdemyndigheter­nas indrivningsverksamhet och ocksä ge administrativa rationaliserings­vinster. Det kan här också framhållas all ett väl utvecklat dalasystem


 


Prop. 1980/81:20                                                                   99

givetvis måsle ses som en nödvändig förutsättning för ett effektivt utnytt­jande av ell allmänt avräkningsförfarande. Utredningen om utformningen av avräkningsförfarandet kan förväntas vara slutförd inom kort och jag återkommer därför inom en nära framlid med lagstiftningsförslag.

Bestämmelser om indrivning av skaller och avgifter finns i de olika skatte- och avgiflsförfallningarna. Dessa bestämmelser har under årens lopp tillkommit utan tillräcklig inbördes samordning. Delta har medfört alt handläggningsformerna blivit olika för olika typer av skatter och avgifter, vilket givelvis försvårar kronofogdarnas arbete. Det är därför enligt min mening nödvändigt alt se över bestämmelserna om indrivning av skatter och avgifter i syfte att så långt möjligt skapa ett enhetligt system. Detta bör ske inom ramen för en särskild utredning. Jag avser alt ta initiativ till en sådan utredning inom kort.

En oproportioneriigt stor del av kronofogdemyndigheternas resurser används för verkställighet av s. k. enskilda mål med små fordringsbelopp. Riksrevisionsverket har beräknat att är 1978 användes ca 35% av krono­fogdemyndigheternas resurser för handläggning av enskilda mål medan antalet sädana mål utgjorde endast ca 17% av samtliga under årel inkom­na. Det har ocksä skett en markant ökning av de skatte- och avgiftsfordringar som ligger oredovisade hos kronofogdemyndigheterna, vilket enligl min mening motiverar att särskilda åtgärder nu vidtas för att främja indrivningen av de allmänna målen. Chefen för kommundeparte­mentet kommer senare i dag all redovisa förslag i delta syfte och jag avser att 1 direktiven för den nyssnämnda utredningen la upp frågan för ytterliga­re överväganden.

I skilda sammanhang har framhållits kronofogdemyndigheternas cen­trala roll vid bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten. I årets budgetproposition har anslagits särskilda medel för denna verksamhet (prop. 1979/80: 100 bil. 18) i Stockholm och Malmö. Nyligen har dessa medel ställts till resp. kronofogdemyndighets förfogande, varvid framhål­lits att särskild utvärdering av den brottsbekämpande verksamheten skall ske i samband med myndigheternas anslagsframställningar nästa år. Jag anser denna del av kronofogdemyndigheternas arbete som myckel viktig och jag vill särskilt framhålla betydelsen av alt verksamheten bedrivs i intimt samarbete med skalle-, polis- och åklagarmyndigheter.

3.7 Den kommunala ekonomin

Min företrädare har i årets komplelteringsproposition redovisat riktlinjer för den kommunalekonomiska utvecklingen. Kommunerna befinner sig just nu i slutskedet av sitt budgetarbete. Del finns därior inte anledning alt i detta sammanhang redovisa några nya rikilinjer för kommunalekonomin. Jag får anledning att senare under innevarande riksmöte återkomma lill den kommunala utvecklingen pä längre sikt. Jag vill här endast i all korthet beröra vissa aspekter pä kommunernas ekonomi.


 


Prop. 1980/81:20                                                                  100

Den långtgående decentralisering av samhällsuppgifter som känneteck­nar del svenska samhällel har inneburit alt allt fler angelägna uppgifter har anförtrotts kommuner och landstingskommuner. Dessa har genom sin närhet till medborgarna kunnat anpassa verksamheten lill de lokala förhål­landena. Denna utveckling att läla de lokala och regionala självstyrelseor­ganen vara huvudmän för ett allt större antal uppgifler har lett till alt den kommunala sektorns omfattning kommit att bli alltmer betydelsefull för den samhällsekonomiska utvecklingen. Det faktum att den kommunala sektorns konsumtion och investeringar nu sammanlaget tar i anspråk nära en fjärdedel av BNP och utgör två tredjedelar av den offentliga sektorn Innebär att utvecklingen inom kommuner och landstingskommuner fär en avgörande betydelse för den samhällsekonomiska balansen.

Jag har tidigare konstaterat all utrymmet för offentlig konsumtionsök­ning är starkt begränsat under de närmaste åren. I den statliga sektorn har en kraftig uppbromsning redan ägt rum medan kommunerna i slutet av 1970-lalel fortsatt att expandera i snabb takt. Del är nödvändigt att nu även den kommunala ökningstakten avsevärt kan dämpas.

Som jag redan påpekat behandlades i årets komplelteringsproposition den kommunala volymutvecklingen för de närmaste åren ingående. Del angavs där alt del samhällsekonomiska utrymmet för ökning av den kom­munala konsumtionen de närmaste åren skulle uppgå lill högst ca 3% år 1981 och ca 2,5% per år för åren därefter. Efler en ingående analys av redan fattade beslut, kommunernas planer-m. m. inom olika verksamhets­områden och med angivande av olika långtgående åtgärder för alt dämpa den kommunala volymutvecklingen gjordes bedömningen att denna ändå riskerade att öka med ca 3,5% år 1981. En sådan utveckling bedömdes i första hand gå ut över den privata konsumtionen. Enligt de myckel preli­minära uppgifter som nu föreligger innan de kommunala budgetarna är fastställda finns det förutsättningar för att den faktiska ökningen för år 1981 kommer alt undersliga angivna 3,5% och alten viss uppbromsning av expansionslaklen således skulle ha kommit lill stånd. De förutsättningar på vilka bedömningen i kompletleringsproposilionen grundades har emeller­tid i väsentliga avseenden ändrats, bl.a. efter årets avtalsrörelse. I del fortsatta budgetarbetet är det därför angeläget att kommunerna och lands­tingskommunerna söker realisera en ännu lägre volymökning än de ca 3% som tillgängliga budgetuppgifter nu pekar pä.

Jag vill framhälla detta också som utrymmet för kommunal expansion under åren framöver sannolikt kommer all visa sig vara väsentligt mindre än vad som tidigare bedömts vara rimligt. Del pägäende arbetet med nästa långtidsutredning indikerar enligt vad jag erfarit att sä är fallet. När resulta­tet av 1980 års långtidsutredning föreligger finns anledning återkomma lill denna fråga. Jag vill dock redan nu något beröra vilka möjligheter stats­makterna har att påverka den kommunala utgiftsutvecklingen.

Under 1970-talel har vid flera tillfällen träffats frivilliga överenskom-


 


Prop. 1980/81:20                                                    101

melser mellan regeringen och företrädare för kommuner och landstings­kommuner i första hand om begränsning av skaltehöjningar men i de senaste överenskommelserna också om den kommunala volymutveckling­en. Erfarenheten visar alt dessa överenskommelser endast haft begränsat inflytande pä den kommunala utvecklingen. Utfallet har under åren 1978-1980 väsentligt avvikit från vad som överenskommits. Till stor del torde detla bero på kommunförbundens begränsade möjligheter all påverka de enskilda kommunerna och landstingskommunerna. Förbundens rekom­mendationer utgör bara en av många faktorer som skall vägas ln när kommunerna fastställer sina budgetar. Det är uppenbart att andra faktorer under senare år kommit alt väga tyngre i de enskilda kommunernas över­väganden. Samtidigt har nya kommunala utgifter föranlelts av statliga beslut. Sammantaget har detla lett till slörre skattehöjningar resp. snab­bare volymökning än vad som överenskommits mellan regeringen och förbunden. Regeringen har mot den bakgrunden funnit att även andra ätgärder krävs för att dämpa den kommunala expansionen. Jag anser det emellertid vara synnerligen värdefullt alt även fortsättningsvis vid över­läggningar med företrädare för kommunsektorn kunna diskutera den kom­munala sektorns utveckling och de åtgärder som kan vara nödvändiga för alt uppnå en samhällsekonomiskt acceptabel utvecklingslakt. Sådana överläggningar bör vara ett regelbundet återkommande inslag vid bered­ning av frågor som rör den kommunala ekonomin. Nu senast har överlägg­ningar ägt rum i början av innevarande höst om bl.a. effekterna på kom­munsektorn av de förslag som framläggs 1 denna proposilion.

Jag anser alt en viktig utgångspunkt för statens åtgärder bör vara att sä långt möjligt överlåta ät kommunerna att göra de nödvändiga avvägningar­na mellan olika verksamhetsomräden. Statsmakternas åtgärder bör således i första hand inriktas pä alt påverka det totala finansiella utrymme som slår lill kommunernas förfogande. Del är av största betydelse all statens kost­nadsdrivande detaljreglering av olika verksamheter så långt möjligt upp­hör. Jag vill här erinra om den särskilda arbetsgrupp inom kommundepar­tementet som har lill uppgift att rensa ut sädana statliga normer etc. som är koslnadsdrlvande. En viklig utgångspunkt för denna översyn bör vara den allmänna kompetens som enligt kommunallagen tilldelats kommunerna. Kompletterande detaljreglering bör i princip förekomma endast när sär­skilt starka skäl härför kan åberopas.

Vären 1980 beslutade riksdagen (prop. 1979/80:90, FIU 1979/80:25, rskr 1979/80:287) om åtgärder för att dämpa den kommunala sektorns öknings­takt år 1981. Dessa ätgärder innebar att det finansiella utrymmet reducera­des genom att vissa specialdestinerade statsbidrag slopades samtidigt som skatteutjämningsreformens genomförande fördelades över tre i stället för tvä år. Vissa av de åtgärder som jag tidigare har berört och som resp. statsråd senare i detalj kommer alt redovisa har motsvarande effekter för del finansiella utrymmet för är 1981 och därefter. De av den urtima riksda-


 


Prop. 1980/81:20                                                    102

gen nyligen beslutade åtgärderna får också effekter pä del finansiella utrymmet inom den kommunala sektorn. Jag vill starkt betona viklen av att kommunerna och landstingskommunerna inle genom höjda skattesatser eller ökad upplåning kompenserar del inkomstbortfall och de ökade kost­nader som blir resultatet av dessa åtgärder, eller av en eventuellt någol långsammare utveckling av det kommunala skatteunderlaget. I stället mås­le det leda lill omprövning och omprioritering i enlighet med de riktlinjer som drogs upp för den kommunala ekonomin i årets komplelte­ringsproposition. De uppgifter som nu föreligger om skallehöjningar för år 1981 tyder på ökningar av en storleksordning som, om de genomförs, kan försvåra en rimlig avtalsuppgörelse under nästa år. Det är alltså av största vikt att budgetarbetet i kommuner och landstingskommuner nu bedrivs så all skattehöjningarna kan begränsas ytterligare.

Jag vill med vad jag här har anfört understryka betydelsen av en fortsall och snabbare uppbromsning av tillväxten i kommunernas och landstings­kommunernas verksamhet. Enligl min mening mäste vi för de närmaste åren Inta en helt annan attityd till hur olika behov skall kunna tillgodoses inom ramen för de ytterst begränsade resurser som slår till buds. Det senasle årel har ocksä en sådan omsvängning kommit lill uttryck i stats­makternas hållning till den kommunala sektorn. I såväl kompletteringspro­positionen som vid riksdagens ställningstagande till denna och till proposi­tionen om kommunalekonomiska frågor inför år 1981 uttalas entydigt att staten måste avslå frän alt lägga på kommuner och landstingskommuner nya uppgifter och att staten måste befria kommunerna och landstingskom­munerna från vissa av de åtaganden och uppgörelser som gäller. Riksdagen har för sin del särskilt framhållit alt det inle kan uteslutas att redan fattade reformbeslut kan behöva omprövas för alt nå den erforderliga dämpningen av den kommunala utgiftsökningen. Jag vill här nämna att på skolans område kommer statsrådet Mogård senare denna dag föreslå att en tidigare beslutad utökning av förstärkningsresursen i grundskolan ej genomförs.

Jag vill avslutningsvis framhälla att det faller ett mycket stort ansvar pä de enskilda kommunerna och landstingskommunerna att anpassa sin verk­samhet till de samhällsekonomiska förutsättningarna. Staten måste givet­vis medverka härtill, bl.a. genom all avstå från att lägga pä nya uppgifler på kommunerna och genom att ompröva bäde vissa tidigare givna upp­gifter och kosinadsdrivande normer. Kan inte resultat uppnäs genom dessa åtgärder kommer statsmakterna all tvingas till mer långtgående ingrepp. Den närmaste tiden kommer att utvisa om sådana åtgärder blir nödvändiga för att anpassa volymutvecklingen lill de samhällsekonomiska förutsätt­ningarna.

Statsråden Ullslen, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson, Wirtén, Boo,    Winberg,    Adelsohn,    Danell,    Petri    och    Eliasson   utvecklar


 


Prop. 1980/81:20                                                    103

härefter närmare de frågor om besparingar m. m. som hör lill vederböran­des ansvarsområde. Anförandena redovisas i underprotokollen för resp. departement.

Stalsministern avslutar:

4    Hemställan

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition

dels bereder riksdagen tillfälle att la del av vad jag och övriga föredraganden har anfört om nödvändigheten av alt genomföra olika besparingar i statsverksamheten och om inriktningen av de föreslagna besparingarna, m. m.. dels förelägger riksdagen vad de olika föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som de har hemställt om.

5    Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandenas överväganden och beslular all genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder eller de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar all de anföranden och förslag som redovisas i un-derprolokollen skall bifogas propositionen som bilagorna 1-14.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                           Bilagal

Justitiedepartementets verksamlietsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                 1

Bilaga I

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Winberg såvitt avser inledningen och punkterna 1 -7; statsrådet Petri såvitt avser punkten 8

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM JUSTITIEDEPARTEMENTETS VERK­SAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från jusliliedepartemenlels huvudtitel på statsbudgeten bekostas polis-och åklagarväsendet, de allmänna domstolarna, de allmänna förvaltnings-. domstolarna, bostadsdomslolen, hyres- och arrendenämnderna, rätts­hjälpsnämnderna, de allmänna advokatbyråerna och domstolsverket, kri­minalvården och brottsförebyggande rådet. Inom departementets område faller ocksä justitiekanslern, fideikommissnämnden, dalainspektionen, centralnämnden för fastighetsdata, bokföringsnämnden och broltsskade-nämnden.

Som budgetmlnlslern tidigare har anfört är en systematisk översyn och omprövning av pågående verksamheter ett väsentligt och naturligt inslag i det långsiktiga arbetet med alt förbättra statens finanser. I en del fall bör detta arbete göras genom särskilda projekt. Ett sådant projekt som avser kriminalvårdsstyrelsen genomförs f. n. Ett förslag till omorganisation av brottsförebyggande rådet har nyligen lagts fram av en särskild utredning. Inom kort görs en översyn av rikspolisstyrelsen. Åven när det gäller rättshjälpen boren översyn ske. I delta sammanhang villjag nämna att jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om en uppföljning av 1975 års reform av domstolsadministralionen.

I budgetpropositionen 1980 (prop. 1979/80:100 bil, 7 sid, 230 -316) har regeringen föreslagit att civilförsvarels ordnings- och bevakningsenheler delvis överförs till polisväsendet. Riksdagen har godkänt de riktlinjer som regeringen har föreslagit (FöU 1979/80:13, rskr 1979/80:316), Frågan om reformens genomförande övervägs nu i regeringskansliet. Några kostnader för reformen väntas inle bli aktuella för polisväsendet under de närmaste åren, 1    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. I


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

Taxorna och avgifterna inom juslitiedepartementelsområde ses över fortlöpande. En särskild genomgäng har nu gjorts. Den har lett lill att en del taxor och avgifter som rör justilledepartementels område höjs.

Jag vill framhålla alt vissa verksamheter inom jusliliedepartemenlels ansvarsområde är av den karaktären att begränsningar inte kan komma i fräga nu. Verksamhet som är av grundläggande betydelse för den enskildes rättssäkerhet måste fortsätta. I fråga om den brottsbekämpande verksam­heten är insatserna mot den organiserade och den ekonomiska brottslighe­ten liksom mot narkotika- och våldsbrotlsligheien särskilt vikliga. Kampen mot den ekonomiska brottsligheten mäste ges hög prioritet med hänsyn till dess skadeverkningar, inte minst i fråga om samhällsekonomin.

De förslag om besparingar m.m. inom justitiedepartementets område som bör tas upp i detta sammanhang behandlas i del följande. Vidare redovisas en del frågor om taxehöjningar m. m. Redovisningen ansluter till lllteraindelnlngen i departementets huvudtitel.

Besparingseffekten av de åtgärder som redovisas i det följande beräknas till minst 140 milj. kr för budgetåret 1981/82.

Polisväsendet

[ 1 ] Ändrade taxor och avgifter. Taxan jör polisbevakning på enskild bekost­nad ändrades senast den I juli 1977. Jag avser att föreslå regeringen alt taxan räknas upp med hänsyn lill kostnadsutvecklingen. Höjningen som bör genomföras med verkan fr.o.m. den I januari 1981 beräknas medföra att statens koslnader för sådan polisbevakning kommer all täckas. Höj­ningen torde ge ett tillskoll lill statsbudgeten av drygt 700.000 kr. om året.

Avgifterna för pass ändrades senast den I juli 1979. Jag avser att föreslå regeringen all även dessa avgifter av samma skäl höjs fr.o.m. den I januari 1981. Höjningen beräknas ge drygt älta miljoner kr. om årel.

Gällande principer för alt fastställa expeditionsavgifter i ärenden som avser tillstånd, godkännande, dispens eller annars en särskild rättighet bygger på grundtanken att den enskilde skall betala kostnaden för ärendets handläggning, låt vara all åtskilliga undanlag från denna princip har gjorts av bl.a. praktiska och sociala skäl (prop. 1964:75 s. 310-312, BevU 1964:42, rskr 1964:167). I prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbild­ning och organisation m.m. har jag föreslagit att en sädan princip skall tillämpas i fräga om en del särskilda avgifter inom polisväsendet. Det behövs emellertid en allmän översyn av avgifissättningen i s. k. polismyn-dlghelsärenden. Jag avser att återkomma lill denna fråga i ell senare sammanhang. I del följande tar jag emellertid upp en grupp av ärenden av detla slag som tillhör de största och mest arbetskrävande inom polisväsen­det, nämligen vapenärendena.

De grundläggande reglerna om förutsättningarna för all fä förvärva och inneha skjutvapen saml om handläggning av vapenärenden finns i vapenia-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

gen   (1973:1176).   Närmare   bestämmelser   finns   i   vapenkungörelsen (1974:123) och i de föreskrifler som rikspolisstyrelsen har utfärdat i ämnet.

I frågor om tillstånd eller återkallelse enligt vapenlagen görs utredningar hos de lokala polismyndigheterna. 1 tillståndsärenden prövas bl.a. den allmänna lämpligheten hos sökanden, skjutskicklighelen liksom sökandens behov av vapnet, varvid särskilt beaktas om sökanden uppger sig ha behov av vapnet för exempelvis jakt, fiske, målskjutning eller personligt skydd eller om fråga är om vapensamling, ärvda vapen eller vapen hos en sam­manslutning. Ett äterkallelseärende kan bli aktuellt bl. a. om polismyn­digheten får meddelande om att en vapeninnehavare har dömts för ett brott mot vapenlagen eller ett brott vid vilket skjulvapnet har använts.

Enligt 47 § vapenlagen skall den lokala polismyndigheten föra register över tillståndspliktiga vapeninnehav liksom över beslut som myndigheten har meddelat enligl vapenlagen. Enligl rikspolisstyrelsens föreskrifter skall varje polismyndighet föra dels ell namnregister, dels ett register över vapnens tillverkningsnummer och dels register över meddelade tillstånd lill handel med vapen, vapenreparation resp. införsel av skjulvapen och ammunition. Samtliga register förs manuellt.

Polismyndigheten är också skyldig att lämna uppgift lill folkbokförings-myndigheten om vilka personer som förekommer i vapenregister. När en sådan person flyttar, ändrar namn, avlider, utvandrar eller förs över till ett s.k. obefintlighetsregisler underrättas polismyndigheten av folkbokför-Ingsmyndighelen (53 § vapenkungörelsen).

För att belysa omfattningen av ärendehanteringen enligl vapenlagen hos polismyndigheterna kan följande siffor redovisas. Antalet registrerade skjutvapen har för hela landet beräknats uppgå lill ca 1,7 milj. Denna siffra omfattar inle vapen som tillhör staten, eftersom staten inte är underkastad föreskrifterna i vapenlagen, liksom inle heller vapen som av staten har överlämnats till vissa tjänstemän, sammanslutningar och förelag (45 oeh 46§§ vapenlagen). Antalet tillståndshavare uppgår f.n. till ca 700.000, På grundval av mätningar som har företagits i vissa polisdistrikt kan del ärliga antalet ansökningar om tillstånd all inneha vapen eller alt förvärva am­munition uppskattas lill ca 110.000. Antalet underrättelser från folkbokför-ingsmyndighelerna till polismyndigheterna har beräknats lill ea 175.000 om året och antalet aviseringar i motsatt riktning till ca 75.000 om året, Enligl en försiktig uppskattning kan antalet slagningar i vapenregistrel för kon­troll av om tillständ bör omprövas på grund av brotlsanmälningar e,d, beräknas lill ca 50.000 om året.

Som framgär av de nu redovisade siffrorna medför hanteringen av va­penärenden en betydande arbetsbelastning för polisväsendet. F.n. beräk­nas denna arbetsbelastning motsvara ca 170 årsarbetskrafter för den lokala polisorganisationen. Kostnaderna är av storleksordningen 25-30 milj. kr. per är. Även för länsstyrelsernas del kräver hanteringen av vapenfrågor en slor arbetsinsats. ti    Riksdagen 1980/81. I .saml Nr 20. Bil. I


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

Någon ersättning från enskilda för den förhållandevis omfattande hante­ringen av vapenärendena ulgår inte utöver de expeditionsavgifter som tas ut för själva tillständsbevisen.

Expeditionsavgiften för ell tillstånd all inneha vapen utgör i dag 40 kr. Avgiften bestämdes lill detta belopp med verkan fr, o, m. den I juli 1976, Enligl min mening talar starka skäl för att man inför en ordning som innebär att staten i slörre utsträckning än f n, gottgörs för sina koslnader för ärendehantering och registerhållning i fråga om vapen, I väntan på en närmare översyn av denna fråga avser jag alt föreslå regeringen att avgif­ten höjs från 40 kr. lill i regel 250 kr. med verkan fr.o.m. den I januari 1981. En sädan höjning beräknas medföra ett tillskott till statsbudgeten av storleksordningen 21 milj. kr per år.

[2] Investeringar i polishus m.m. Byggnadsstyrelsen och kriminalvårdssty­relsen har anmält behov av omfattande byggnadsinvesteringar för polisvä­sendet och kriminalvården under de närmaste åren. Mol bakgrund av del rådande ekonomiska läget bör enligt min mening de redovisade behoven omprövas. Härvid bör utgångspunkten vara att endast lokalförändringar som bedöms oundgängligen nödvändiga för verksamheten kan komma i fråga. Jag vill dock betona alt detta inle bör hindra planeringen av projekt som kan ingå i den s. k. investeringsreserven och som skall kunna ulföras när så är lämpligt med hänsyn till sysselsättningsläget. Jag räknar med alt detta medför en besparing av minst 25 milj. kr. i förhållande lill långtids­budgeten.

Slalskontoret har i skrivelse till regeringen den 19 februari 1980 begärt alt fä anskaffa terminalutrustning till polisväsendet för sammanlagt ca 7 milj. kr. 1 nuvarande ekonomiska läge måsle emellertid anskaffningen begränsas till vad som oundgängligen är nödvändigt. Jag avser att åter­komma med ett förslag i frågan senare.

[3] Översyn av rikspolisstyrelsen. 1 prop. 1980/81:13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation m.m. har regeringen på min föredragning föreslagit Ingripande förändringar i polisväsendets organisation. Proposi­tionen grundar sig på 1975 ärs polisutrednings betänkande (SOU 1979:6) Polisen. Bl.a. föreslås i propositionen decentralisering i fräga om resurs­fördelning, ADB, utbildning och tjänsletillsällning. Det praktiska genom­förandet av de reformer som föreslås skall enligt propositionen anförtros ät en till juslitiedeparlemenlel knuten polisberedning, som avses bli tillkallad så snart riksdagen har fallat principbeslut med anledning av propositionen. I propositionen har jag konstaterat att ell genomförande av de framlagda förslagen kommer alt leda till ett minskat behov av personal vid rikspolis­styrelsen. Jag har därför förordat att rikspolisstyrelsen blir föremål för en organisatorisk översyn av den kommande polisberedningen med sikte pä ett minskat personalbehov enligt de närmare riktlinjer som har angetts av


 


Prop. 1980/81:20                                                                    5

polisutredningen. Det är min avsikt att föreslå regeringen alt polisbered­ningen skall få till uppgift alt behandla denna fråga med förtur. Som exempel pä områden där särskilda krav kommer all ställas pä polisväsen­dets centrala förvaltningsorgan i framtiden har jag i propositionen framhål­lit bekämpandet av den organiserade och ekonomiska brottsligheten.

Domstolsväsendet m. m.

[4] Taxor och avgifter. Regeringen har genom beslut den 4 och 11 septem­ber 1980 beslutat höja avgifterna i lagfarts- och inteckningsärenden samt ansökningsavgiflerna 1 mäl hos domstol.

Höjningarna baseras på de undersökningar som stämpelskatleutredning­en har redovisat 1 betänkandet (Ds B 1980:7) Avgifter vid tingsrätt m.m. Höjningarna beräknas medföra ett tillskotl av omkring 70 miljoner kr. i statsbudgeten.

Kriminalvården

[5] Byggnadsarbeten för kriminalvården. Som jag har nämnt vid min anmä­lan av punkl 2 bör en omprövning ske av behovet av nya lokaler för kriminalvården. Som jag där har framhållit bör utgångspunkten vara alt endast lokalförändringar som bedöms oundgängligen nödvändiga för verk­samheten kan komma i fråga. Vad jag där har sagt om den s. k. Investe­ringsreserven gäller även kriminalvården.

Rättshjälp

[6] Rättshjälps- och rådgivningsavgifter m.m. Rättshjälp utgär enligl rätls­hjälpslagen (1972:429) i fyra skilda former, nämligen som allmän rättshjälp, rättshjälp ål misstänkt i brottmål, rättshjälp genom offentligt biträde samt rådgivning.

Allmän rättshjälp lämnas i varje rättslig angelägenhet där behov av sådant bistånd föreligger, om inte rättshjälp skall ulgå i annan form. Del är därvid ulan betydelse om angelägenheten skall prövas av domstol eller annan myndighet eller om det är fråga om en angelägenhet som inle handläggs vid någon myndighet. Huvudregeln är dock försedd med flera begränsningar. Bland dessa märks främst all allmän rättshjälp inte får lämnas, om den rältssökandes beräknade årsinkomst överstiger ett gräns­belopp, som motsvarar älta gånger basbeloppet för oktober året innan rättshjälp begärs. Gränsbeloppet utgjorde vid rältshjälpsreformens ikraft­trädande den Ijuli 1973 58 400 kr. men är för 1980 III 200 kr. Beloppet kan ökas om den som söker rättshjälp har underhällsskyldighet mot annan. Vidare kan hänsyn tas till förmögenhetsinnehav, skuldsättning eller annan särskild omständighet. Den allmänna rättshjälpen innebär alt staten betalar


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

kostnaderna i ärendet. Den rältssökande skall efler förmåga själv bidra till kostnaderna (rättshjälpsavgifl). Den viktigaste ersättningsgilla kostnaden är kostnaden för biträde.

Rättshjälp åt misstänkt i brottmål, som också betalas av allmänna me­del, utgår dels som rätt lill offentlig försvarare, dels som annan rättshjälp ät misstänkt i brottmål (bl, a, rält till ersättning för kostnad för bevisning). 1 fråga om rätt till offentlig försvarare gäller bestämmelserna i rättegångsbal­ken. Den misstänktes eller tilltalades ekonomi saknar betydelse för frägan om rätt lill försvarare. Däremot kan annan rättshjälp ät misstänkt i brott­mål förekomma bara för tilltalade som hör lill de ekonomiskt sämre ställda inkomstgrupperna. Vid rättshjälp ät misstänkt i brottmål ulgår ej någon rättshjälpsavgift. Däremot kan den tilltalade, om han fälls till ansvar, förpliktas att betala tillbaka kostnad för offentlig försvarare och annan rättshjälp, dock inte med högre belopp än som motsvarar maximibeloppet för den rättshjälpsavgift som skulle ha fastställts om allmän rättshjälp hade kunnat meddelas i mälet (jfr 31 kap. I S rättegångsbalken).

Rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas i vissa i lagen särskilt angivna administrativa ärenden, som rör den personliga rörelsefriheten eller den kroppsliga integriteten, I huvudsak rör det sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvärden, barnavår­den och kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offent­ligt biträde förordnas efler särskild behovsprövning. Den enskildes ekono­mi saknar betydelse för frågan om rält lill biträde. Ersättning lill offentligt biträde utgår av allmänna medel. Någon ålerbelalningsskyldighel kan inte förekomma.

Rättshjälp kan slutligen ulgå i form av rådgivning. Den rältshjälpsfor-men omfattar rådgivning och därmed jämförlig åtgärd i rättslig angelägen­het under högst en timme. Rådgivning är öppen för alla oavsett inkomst och meddelas av advokat eller biträdande jurisl på advokatbyrå. Den sker mot en i lagen bestämd rädgivningsavgifi. Denna är avsedd att läcka kostnaderna för rådgivningen men kan sättas ned eller efterges. Del all­männa betalar kostnaderna för rådgivningen lill den del de ej läcks av avgifterna.

Rättshjälpsreformen 1973 innebar en upprustning av samhällets rätts­hjälp och ell förbättrat rättsskydd för stora grupper av medborgare. Åven efler reformen har ändringar gjorts i lagstiftningen i syfte att stärka rätts­skyddet oeh att effektivisera rättshjälpen. Omfattande ändringar gjordes senast genom lag 1979:240, vilken trädde i kraft den I januari 1980.

Det allmännas utgifter för rättshjälpen har under senare är kraftigt ökal. De huvudsakliga kostnaderna budgelårsvis i milj. kr. framgår av följande uppställning.


 


Prop. 1980/81:20

 

 

73/74

74/75

75/76

76/77

77/78

78/79

79/80

Rådgivning

0,5

0,9

1,0

1,2

1.5

1,7

1.9

Allmän rätlshjälp

19.7

58.6

79,2

90.5

102,9

113,8

135,81

Rättshjälp ät

 

 

 

 

 

 

 

misstänkt i brottmål

30,1

34,5

38,9

42,5

49,8

53.6

58.8

Rätlshjälp genom

 

 

 

 

 

 

 

offentligt biträde

0,2

0.4

1.0

2,1

3,7

7,3

7,9

Äldre rälls-

 

 

 

 

 

 

 

hjälpsformer

11.8

4.5

3,2

1,2

1,0

1.1

2.8

Summa

62,3

98,9

123.3

137,5

158,9

177.5

207,2

Siffrorna avser brutlobelaslning. Erfarenhetsmässigt återgår viss del av kostnaderna lill statsverket genom fullgörande av ålagd älerbetalningsskyl­dighet. Budgetåret 1979/80 återgick ca 9 milj. kr.

Kostnadsutvecklingen inom rättshjälpen är sådan att det i del rådande statsfinansiella läget är påkallat att göra en allmän översyn av det allmän­nas åtaganden inom rättshjälpssystemei. Åven i övrigt finns det anledning att se över rättshjälpssystemet, se JuU 1978/79:30. Vid översynen bör undersökas vilka Ingrepp i rättshjälpslagstiflningen som kan öka effektivi­teten och åstadkomma besparingar ulan all den grundläggande målsätt­ningen för rätlshjälpssyslemet förloras ur sikte, nämligen alt garantera den enskilde möjlighet att tillvarata sina rättsliga intressen oberoende av sin ekonomiska situation. Bl.a. bör översynen inriktas pä förutsättningarna för beviljande av rätlshjälp och rältshjälpsförmånernas omfattning. Jag avser att inom justitiedepartemenlel sätta igång ett sådant översynsarbete.

Vid sidan av det mera långsiktiga arbetet bör det finnas möjlighel all redan nu vidta vissa ändringar i rättshjälpssystemei. Vad jag syftar på är nivån för rätlshjälpsavgifler och rådgivningsavgifter. Mot bakgrund av kostnadsutvecklingen inom rättshjälpen ärdel påkallat med en viss höjning av dessa avgifter för all minska den statliga subventioneringen av syste­met. Ändringarna kan genomföras utan att resultatet av det mera långsik­tiga översynsarbetet avvaktas.

I blickpunkten kommer också kostnaderna för arvoden lill biträden och offentliga försvarare. Varje besparing i denna del kan innebära belydande vinster för staten, dä arvodena representerar inte mindre än 95% av de totala rälishjälpskostnaderna.

Domstolsverket har tidigare i en anslagsframställning pekat på alt belast­ningen på rättshjälpsanslaget har ökat i en omfattning som inle kan förkla­ras enbart av volymökning eller uppräkning av ersättningsnivåerna. Denna ökning, som domstolsverket kallat taxeglidning, kan enligt verket knap­past förklaras på annat sätt än att lidsdebiteringen ökat i mål och ärenden som inte är taxebundna.

Jag vill med anledning härav framhålla all jag finner det angeläget att de domstolar och andra myndigheter som har att besluta om olika ersättningar noggrant prövar storleken på de ersättningar som betalas ut. Jag avser att i


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

ett senare sammanhang återkomma till de problem som hänger samman med den taxeglidning som domstolsverket har pekat på.

Rätlshjälpsavgifler

Som jag redan har antytt är den som beviljats allmän rättshjälp skyldig alt efter förmåga bidra till kostnaderna för rättshjälpen. Avgiftssystemet har konstruerats som ell system med maximibelopp. Maximibeloppets storlek motsvarar den rältssökandes betalningsförmåga, dvs. vad han högst kan betala. När allmän rättshjälp beviljas skall det samtidigt faststäl­las ett maximibelopp i den rättsliga angelägenheten.

Den lägsta rältshjälpsavgiften (grundavgiften) uppgår till I % av del aktuella basbeloppet jämnat till närmast lägre tiotal kronor, eller f.n. 130 kr. Grundavgiften utgår för dem vars årsinkomst inle överstiger ett belopp som motsvarar tre gånger basbeloppet. När det gäller rättssökande vars årsinkomst överstiger tre men inle älta basbelopp har rättshjälpsavgifis-systemet utformats så att maximibeloppet ulgör en viss kvotdel av skillna­den mellan den rältssökandes beräknade årsinkomst och tre basbelopp. Avgiften är dock alltid lägst 1 % av basbeloppet. Systemet har gjorts progressivt genom all olika kvotdelar har använts för olika inkomstskikt. Maximibeloppet utgör sålunda en tjugondel av den del av den rältssö­kandes inkomst som överstiger tre men inte fem gånger basbeloppet, en femtondel av den del av inkomsten som översfiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inle åtta gånger basbeloppet. Bidrar den rältssökande i väsentlig omfattning till annans underhåll, höjs de nämnda beloppsgränserna med vad som motsvarar ett halvt basbelopp för varje underhållsberätiigad. Förekomsten av större förmögenhetsinnehav eller tyngande skuldsättning skall beaktas då årsinkomsten beräknas.

För de rältssökande vars årsinkomst inle överstiger tre basbelopp kan rältshjälpsavgiflen sättas ned. om särskilda skäl föreligger. Domstolsver­ket har meddelat anvisningar när del gäller nedsättning av grundavgiften. Enligl dessa bör grundavgiften nedsättas till O när den rättssökande saknar inkomst. Detta bör vidare ske för rättssökande som, ulöver folkpension, bara uppbär pensionstillskott och kommunalt bostadstillägg lill folkpen­sion liksom för annan som har i huvudsak samma ekonomiska villkor. Skall nedsättning inte ske till O, bör avgiften i allmänhet sättas ned lill hälften. Nedsättning bör inte komma i fråga om den beräknade årsinkoms­ten överstiger 30000 kr.

Under beredningen av delta ärende har förelagils en undersökning av ett urval rättshjälpsärenden frän 1979 som har anhängiggjorts vid rättshjälps-nämnden i Jönköping för att belysa storleken av utgående'rättshjälpsav-gifler och rådande praxis vad gäller avgiftsnedsätlning. Den verkställda undersökningen ger vid handen all i närmare 40 % av alla ärenden sätts


 


Prop. 1980/81:20                                                                     9

rältshjälpsavgiften ned. I ungefär 5/6 av dessa fall sätts avgiften ned lill 0. Undersökningen visar ocksä alt i de fall avgift ulgår denna i del helt övervägande antalet ärenden fastställs lill grundavgiften eller lill belopp som endast överstiger grundavgiften med någol hundratal kronor.

Vad sålunda framkommit lorde vara representativt för rällshjälpsären-den i allmänhet. Undersökningsresultaten stämmer också väl överens med de resultat som lades fram av rätlshjälpsutredningen (Ju 1975:07) i d?ss belänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemet.

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen för den allmänna rättshjälpen och lill det nuvarande statsfinansiella läget måste frågan ställas om det är rimligt all del allmänna subventionerar rättshjälpen i den omfattning som nu sker. Det är enligl min mening ställt utom tvivel alt del finns utrymme för en viss höjning av avgiftsuttaget. 1 många av de fall där i dag nedsätt­ning sker eller där endast grundavgiften betalas torde det vara möjligt för den rältssökande att uppbringa erforderliga medel att betala en ojämkad och 1 viss utsträckning förhöjd grundavgift. Jag tänker då bl. a. pä folkpen­sionärer med pensionstillskott och kommunall bostadstillägg. Även många andra som i dag helt eller delvis är befriade från avgift eller bara betalar en låg avgift torde i större omfattning än f. n. kunna bidra till rälishjälpskost­naderna. Jag anser alltså alt grundavgiften kan las ut i lägre inkomstlagen än vad fallet är i dag och att grundavgiften ocksä kan höjas. Vidare bör vid avgiftsuttag över grundavgiften en justering ske av kvotdelarna och av beloppsgränserna så att en skärpning av progressiviteten uppnås.

Sammanfattningsvis förordar jag att grundavgiften bestäms till I 1/2% av basbeloppet saml förbehålls den grupp av personer, vars beräknade årsinkomst är högsl två basbelopp. Maximibeloppet bör - med bibehål­lande av den nuvarande reservationen all beloppet alllid är lägsl ett belopp som motsvarar grundavgiften - i övrigt utgöra en tjugofemtedel av den del av den rältssökandes inkomst som överstiger tvä men inte tre gånger basbeloppet, en tjugondel av den del av inkomsten som överstiger tre men inte fyra gånger basbeloppet, en femtondel av den del av inkomsten som överstiger fyra men inte fem gånger basbeloppet, en tiondel av den del av inkomsten som överstiger fem men inte sex gånger basbeloppet, en femte­del av den del av inkomsten som överstiger sex men inte sju gånger basbeloppet och hälften av den inkomst som överstiger sju men inte åtta gånger basbeloppet.

En särskild fräga är om del liksom nu skall finnas möjlighel lill nedsätt­ning av rättshjälpsavgiften. Åven om den föreslagna grundavgiften för del stora flertalet inte torde innebära något problem kan det enligl min mening inle uteslutas att en rältssökande i vissa fall kan ha svårigheter att betala grundavgiften. Det gäller naturiigtvis i första hand personer som helt saknar Inkomst, t.ex. hemmainakar, barn och studerande som inle är förvärvsarbetande, men även sådana som har myckel begränsade inkoms­ter, t.ex. arbetslösa som bara har kontant arbetsmarknadsstöd. Det bör


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

därför finnas en möjlighet till nedsättning av grundavgiftet. För att ned­sättning skall få ske bör emellertid den rältssökandes årsinkomst inte få översliga ett basbelopp eller nägot däröver. Del får liksom hitlills ankom­ma på domstolsverket att meddela anvisningar lill ledning för rättstillämp­ningen.

De föreslagna bestämmelserna om rättshjälpsavgift bör träda i kraft den Ijanuari 1981. Äldre regler bör fortfarande gälla i rättshjälpsärenden i vilka allmän rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande.

Rådgivningsa vgifter

Rådgivning sker mol en avgift som motsvarar en halv procent av det aktuella basbeloppet för varje påbörjad lidsperiod om 15 minuter. En utgångspunkt när avgiftsnivån bestämts har varit att man sä långt möjligt skall undvika subvention av rådgivningen. Man har låtit timkostnadsnor­men - dvs. den av domstolsverket fastställda norm efler vilken biträde i vissa äklenskapsskillnadsmål får debitera kostnad för varje arbetad timme, f. n. 270 kr. - vara vägledande för nivån. Med dessa utgångspunkter har avgiften satts i relation till basbeloppet och tidsåtgången. Det samman­lagda avgiftsbeloppet för rådgivningen jämnas lill närmast lägre tiotal kronor.

Avgiften får nedsättas eller efterges om särskilda skäl föreligger. För vad som nedsatts eller efterglvits ulgår som redan antytts ersättning av all­männa medel till den som meddelat rådgivningen. Domstolsverket har meddelat anvisningar om nedsättning och eftergift av rådgivningsavgiflen. Dessa bygger pä samma principer som de som gäller för rätlshjälpsavgif-lerna. För del fall alt rådgivningen tar längre lid än 30 minuter och rådgiv­ningsavgiften därför överstiger grundavgiften vid allmän rätlshjälp, I % av basbeloppet, bör vidare enligl uttalanden i förarbetena parallellitet mellan rådgivning och allmän rättshjälp eftersträvas genom att avgiften i förekom­mande fall sätts ned till ett belopp som svarar mot den rättshjälpsavgifl som skulle ha utgått om allmän rättshjälp hade meddelats.

Av de undersökningar som jag tidigare nämnt framgår att avgiften ned­sätts eller efterges i ca 60% av alla rådgivningar. Uppskattningsvis efterges avgiften i 9 av 10 av dessa fall. Det allmänna lämnar alltså även när det gäller rådgivningarna betydande subventioner. På samma sätt som när det gäller rättshjälpsavgifterna måste frägan ställas om del är rimligt alt staten i nuvarande ekonomiska läge tar på sig en sä långtgående subventions-börda som nu är fallet. 1 många av fallen lorde den rättssökande ha goda möjligheter alt betala den föreskrivna avgiften, särskilt när det gäller kortare rådgivning. Att helt slopa möjligheten till nedsättning eller eftergift är å andra sidan inte lämpligt. I speciella situationer, t.ex. sädana som jag lidig4re angav när frågan om nedsättning av rältshjälpsavgiften berördes, bör del fortfarande finnas möjligheter all avvika frän den avgift som eljest skulle ha utgått. Med hänsyn lill sambandet mellan allmän rättshjälp och


 


Prop. 1980/81:20                                                                    11

rådgivning är det självfallet också väsentligt att parallellitet alltjämt fär råda mellan dessa rätlshjälpsformer. En nedsätlningsmöjlighet bör alltså finnas kvar och utformas i enlighet med vad som gäller för rältshjälpsavgif­ten. Även i övrigt bör eftersträvas parallellitet mellan allmän rättshjälp och rådgivning. Parallellitelen bör lagtekniskt åstadkommas genom att nedsäll-ningsregeln vid rådgivning anknyts till reglerna om maximibeloppet för allmän rättshjälp. Därvid behöver inle den nuvarande möjlighelen till eftergift nämnas särskilt. En sädan möjlighet kommer alltjämt alt finnas genom anknytningen lill maximibeloppsreglerna.

Liksom när det gäller rällshjälpsavglfterna bör de nya reglerna om rädgivningsavgifi träda i krafl den I januari 1981.

Besparingseffekter

Del höjda uttaget av avgifter kan beräknas medföra en besparing av omkring 18 milj, kr pä anslaget Rätlshjälpskostnader. En viss reduktion av beloppet kan dock komma alt ske på grund av möjligheterna lill nedsätt­ning. En besparing sker ocksä genom att ålerbelalningsskyldighel i brott­mål enligt 31 kap. I § rättegångsbalken genom ålerbetalningsreglernas an­knytning till rältshjälpsavgifissystemet kommer alt åläggas dömda perso­ner lill högre belopp än f. n. Den totala besparingseffekten därav är svär alt beräkna utan närmare undersökningar. Uppskattningsvis rör det sig om ett belopp mellan 1/2 och I milj. kr. Åven för återbetalningsskyldigheten i Ivislemål fär de ändrade reglerna om rättshjälpsavgift den effekten all statsverkets inkomster ökar. Ökningen får dock antas vara marginell.

Den sammanlagda besparingen under anslaget Rätlshjälpskostnader be­räknas till omkring 16 milj. kr. per är.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats ett förslag till lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429). Förslaget bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga I.l. De föreslagna ändringarna är enligl min mening av sädan beskaffenhet all lagrådets hörande kan underlåtas.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att anta förslaget till lag om ändring i rätlshjälpslagen (1972:429).

Övriga myndigheter

f7] Avgifter för datainspektionens verksamhet. Datainspektionen har som central förvaltningsmyndighet all pröva frågor om tillständ samt utöva tillsyn enligl datalagen (1973:289), kredilupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182).

Datainspektionen leds av en styrelse. Chef för inspektionen aren gene­raldirektör. Inom Inspektionen finns en enhet för tillståndsärenden, en


 


Prop. 1980/81:20                                                                    12

enhet för tillsynsärenden samt ett sekretariat för information och admini­strativa uppgifter.

Tillståndsverksamhelen innefattar tillslåndsprövning enligl dalalagen, kredilupplysningslagen och Inkassolagen saml prövning av anmälnings­ärenden som avses i I § andra slyckel datakungörelse (1973:291). Tillsyns­verksamheten omfattar tillsyn enligt de tre nämnda lagarna. Informations­programmet omfattar information om främst innebörden av de tre nämnda lagarna till de registeransvariga, allmänheten och utlandet.

Enligt kungörelsen (1973:1209) om avgift hos datainspektionen skall avgift utgå för handläggning av ansökan eller anmälan som avses i I § dalakungörelsen (1973:291), l§ kreditupplysningskungörelsen (1974:326) och IS inkassokungörelsen (1974:327) saml av ansökan om medgivande enligl 11 § dalalagen (1973:289). Riksdagen har bemyndigat regeringen att besluta föreskrifter om de avgifter som har nämnts nu (prop. 1975:8, KU 1975:10, rskr 1975:62 och prop. 1977/78:100 bil. 5. KU 1977/78:26, rskr 1977/78:166).

De aktuella avgifterna är avsedda att i princip ge täckning för datain­spektionens lillsländsverksamhel. Avgiften las ut med visst belopp för varje påbörjad handläggningslimme. Föreligger särskilda skäl får avgiften sättas ned eller efterges.

I prop. 1978/79:100 bil. 5 s, 22 angav min företrädare all han kommit lill den uppfattningen att kostnaderna för datainspektionens verksamhet i dess helhet borde läckas genom avgifter. För att uppnå detta borde del nuva­rande avgiftssystemet ersättas med ett nytt. där avgiftens storlek bestäm­des så all datainspektionens årliga kostnader för programmen tillstånd, tillsyn och information täcktes.

Riksdagen har bemyndigat regeringen alt besluta om ett nytt syslem för avgifter för handläggning vid datainspektionen. Riksdagen har i sill beslul angett grunderna fördel nya systemet (prop. 1978/79:100. bil. 5, KU 1978/ 79:22, rskr 1978/79:185).

I beslul den 2 maj 1979 uppdrog regeringen ål dalainpektionen att. efter samråd med riksrevisions- verkel, utreda och till regeringen komma in med förslag om hur det nu angivna avgiftssystemet närmare borde utformas.

Datainspektionen har i en skrivelse och promemoria den 23 april 1980 redovisat uppdraget. I promemorian diskuterar dalainspektionen fördelar och nackdelar med olika system för avgifter hos inspektionen. Inspektio­nen anför i skrivelsen alt den inte kunnat finna någon acceptabel avgifts-modell. Inspektionen avråder från all ett avgiftssystem i enlighet med det ovan nämnda uppdraget införs.

Ärendet har därefter beretts vidare inom justitiedepartemenlel. Jag har därvid kommit fram till all ett system för avgifter för handläggning hos datainspektionen bör införas enligl i huvudsak de tidigare angivna grunder­na.

För det stora antal ärendeh som handläggs enligl det s.k. förenklade


 


Prop. 1980/81:20                                                                    13

förfarandet bör man således behålla den nuvarande ordningen med en engångsavgift, som tas ul i samband med att tillstånd ges. För övriga ärenden bör ärliga avgifter tas ul av dem som har ell tillstånd eller har gjort en anmälan. Dessa årliga avgifter bör bestämmas enligl schabloner som innebär att ärendena delas in i några få avgiflsklasser. Klasserna bör innefatta ärenden enligl I. datalagen, 2. kreditupplysningslagen, 3. inkas­solagen, 4, kredilupplysningslagen och datalagen samt 5. inkassolagen och dalalagen. Inom varje klass bör finnas tvä avgiftsschabloner, en för nor­mala ärenden och en för ärenden som ställer särskilt stora krav på datain­spektionens resurser.

Beslul om avgifter fallas av dalainspektionen. Inspektionen bör därvid kunna ges möjlighet att, om del föreligger särskilda skäl, nedsätta eller efterge avgiften. Regelsystemet bör vidare innefatta en möjlighet för in­spektionen alt vid synnerliga skäl besluta om en högre avgift än schablon­beloppet. Denna regel bör kunna utnyttjas bl.a. vid eventuella försök att kringgå systemet. Inspektionen bör dessutom vid ändrade förhållanden kunna besluta om avgift efler en högre eller lägre schablon för ett visst ärende.

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemställer jag all regeringen föreslär riksdagen

att bemyndiga regeringen att besluta om avgifter för handläggningen vid datainspektionen i enlighet med vad jag har förordat i det föregäende.

[8] Underrättelse enligt 10§ datalagen m.m. Skyddet för den registrerades personliga integritet vid personregistrering med hjälp av ADB regleras i dalalagen. Lagen innebär bl.a. att personregister i princip inte fär inrättas eller föras utan tillstånd av datainspektionen. I 10 § datalagen finns före­skrifler som ålägger den registeransvarige en långtgående underrättelse­skyldighet 1 förhällande till allmänheten. Innebörden i denna för inlegri­tetsskyddet grundläggande bestämmelse är följande.

Enligt paragrafens första stycke skall den som är registeransvarig på begäran av en enskild person så snart det kan ske underrätta denne antingen om innehållet i personuppgifter som ingär i personregistret och innefattar upplysning om honom eller om alt nägra sädana uppgifter inte förekommer i registret. Om en sådan underrättelse har lämnats, behöver någon ny underrättelse inte lämnas lill samme registrerade förrän 12 måna­der därefter.

Av paragrafens andra stycke följer att en underrättelse enligt första stycket skall lämnas utan kostnad för den registrerade. Datainspektionen får dock i fråga om visst slag av personuppgifter medge att en avgift las ut. Särskilda skäl måsle föreligga för all inspektionen skall få lämna ett sådant medgivande. I lagens förarbeten har framhållits att dispensmöjlighelen skall utövas med försiktighet (prop. 1973:33 s. 138).


 


Prop. 1980/81:20                                                                    14

I tredje slyckel föreskrivs att underrättelseskyldigheten inte gäller, om uppgifterna enligt gällande sekretessbestämmelser inte får lämnas ut till den enskilde. Paragrafens Ijärde stycke, slutligen, innehåller en undanlags­regel som saknar betydelse i detla sammanhang.

Bestämmelsen i 10 § datalagen fick sin nuvarande utformning genom en lagändring vären 1979 (prop. 1978/79:109, KU 1978/79:37, rskr 1978/ 79:360, SFS 1979:334). 1 lagstiftningsärendet uppmärksammades att det finns förelag som genom annonser 1 pressen erbjuder sig att mol ersättning (f.n. ca 25-50 kr.) begära underrättelser enligl 10§ datalagen ät personer som vänder sig till företaget. Föredraganden fann (prop. s. 25) att detla kunde uppfattas som ett otillbörligt sätt all slå mynt av regler som värnar om enskildas integritet. Enligt hans mening kunde man emellertid inte förmena den enskilde att genom ombud utöva sin rält enligl paragrafen. Om del i framliden skulle uppkomma behov av alt ingripa mol företeelsen, fick övervägas vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas.

Datainspektionen har till de aktuella förelagen lämnat allmänna råd hur verksamheten bör bedrivas. Inspektionen har vidare i skrivelse till konsu­mentverket den 27 februari 1980 begärt att verket skall ingripa för att bringa ombudsförelagens marknadsföring i bättre överensstämmelse med datalagens intentioner. Datainspektionen har därvid påtalat att företagen i annonserna inle upplyser om all själva underrättelserna är avgiftsfria.

Enligl uppgifler som har lämnats av dalainspektionen och som har redovisats i betänkandet (SOU 1978:54) Personregister - Datorer - Inte­gritet (s. 216) har möjligheten att begära underrättelse enligt 10 S dalalagen utnyttjats i varierande omfattning. Under de första åren efter dalalagens ikraftträdande fick statistiska centralbyrån förfrågningar från ca 25 000 personer, riksförsäkringsverket frän ca 8000, arbetsmarknadsverket från ca 6500, länsstyrelserna från ca 20000 och Datema AB frän ca 5 000 personer.

Den nuvarande omfattningen av framställningar enligt 10 § datalagen är svår all uppskatta med någon större säkerhet. Det står emellertid klart att ett mycket stort antal framställningar sker i form av massbeställningar via ombudsföretag. Från statistiska centralbyrån har följande uppgifter inhäm­tats angående förfrågningarna hos centralbyrån.

Anlal förfrågningar

ca

28000

ca

21500

ca

9000

ca

6 150

ca

9600

 

20146

Budgetår

1974/75 197.5/76 1976/77 1977/78 1978/79 1979/80

Byrån har vidare uppgett att ombudsföretagen med ett undanlag startat sin verksamhet under budgetåret  1979/80. Av förfrågningarna under detla


 


Prop. 1980/81:20                                                     15

budgetär härrörde 14 163 från företag, medan 5983 framställdes på annat sätt. Kostnaderna för alt besvara förfrågningarna uppgick under samma budgetär till ca 2,5 milj. kr.

En underhandsförfrågan i augusti 1980 till några andra myndigheter har gett följande resultat.

Centrala studieslödsnämnden får ca 25000 framställningar per är. Av dessa härrör 95 procent frän ombudsföretag. Av framställningarna besva­ras 5000 med registerutdrag. Återstoden avser personer som inte förekom­mer i myndighetens register.

Rikspolisstyrelsen fick 15900 framställningar under budgetåret 1979/80. Av dessa härrör 90 procent frän ombudsföretag. Kostnaderna per fram­ställning beräknas fill 12—15 kr.

Riksskatteverket rapporterar 17600 framställningar under tiden den 15 januari-den 30 april 1980 och 7000 under liden den I maj- den 22 augusti 1980. Ca 80—85 procent av dessa härrör från ombudsförelagen.

Datainspektionen har under hand uppgeit all andelen förfrågningar hos några slörre myndigheter via ombudsförelag under första halvåret 1980 utgjorde ca 75 procent av del totala antalet samt att antalet förfrågningar som har gjorts direki av enskilda personer varit i stort sett konstant alltsedan datalagen trädde i kraft.

För egen del villjag anföra följande.

Som har framhållits i olika sammanhang är regeln i 10 § dalalagen en av de viktigaste bestämmelserna i denna lag. Del är av slor betydelse från Integritelssynpunkt att den enskilde har rätt till insyn i de aktuella person­registren såvitt gäller uppgifler om honom själv. Samtidigt står det klart att insynsrätten medför betydande kostnader för de registeransvariga. Efter­som registren i slor utsträckning förs i statens eller kommunernas verk­samhet, drabbar merparten av dessa kostnader det allmänna. Jag anser att del är angeläget att insynsrätten utnyttjas i endast sådana fall där den registrerade verkligen har ett intresse av alt få uppgifterna. Sä kan knap­past alltid vara fallet vid de massbeslällningar som f. n. utförs via ombuds­företagen. Beställningar av detta slag har inte i första hand sin grund i en önskan från den enskilde om all få uppgifler om sig själv ur ett visst eller vissa register ulan är snarare en konsekvens av ombudsföretagens sätt att arbeta. Sådana beställningar bör därför undvikas.

En möjlighel vore att mera generellt medge den registeransvarige att la ul en avgift för underrättelser enligl 10 § datalagen. Enligt min mening bör man emellertid undvika en sädan lösning, som frän flera synpunkter är oläglig. En förbättring av förhällandena bör emellertid kunna åstadkom­mas redan genom att del i bestämmelsen ställs upp ett krav på att en begäran om underrättelse skall framställas skriftligen och vara egenhändigt undertecknad av den enskilde. En sädan föreskrift förutsätter att den enskilde själv tar ställning till framställningens omfattning. Effekten torde bli att slentrianmässiga beställningar undviks. Härigenom bör inle obetyd-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    16

liga kostnadsbesparingar kunna åstadkommas bäde inom den offentliga och den privata sektorn. Å andra sidan kan det nya kravet inle i realiteten sägas försvaga de registrerades kontrollmöjligheter; tvärtom kan del från integritelsskyddssynpunkl anses vara en fördel att den registrerade måsle göra en personlig hänvändelse för att uppgifter om honom skall lämnas ul från registret.

Jag anser emellertid att de problem som är förknippade med tillämpning­en av 10 S datalagen bör undersökas närmare än vad som kunnat ske nu, lämpligen inom ramen för del arbete som bedrivs av dalalagstiftningskom-mitlen (Ju 1976:05) (DALK).

Rörande den närmare innebörden av den föreslagna ändringen vill jag framhälla att del i paragrafen uppställda formkravet innebär alt den enskil­de själv måste skriva under sin framställning till vederbörande regisleran-svarige. En handling till vilken namnunderskriften har överförts genom t. ex. fotokopiering eller som utgörs av en kopia av framställningen - med eller utan vidimering — är alltså inte att anse som egenhändigt underteck­nad.

En annan sak är att del givetvis står den reglsleransvarige fritt att efterkomma en begäran om underrättelse oavsett på vilket sätt den har framställts. Föreskriften hindrar inte att den enskilde, sedan han skrivit under en begäran om underrättelse, låter ett ombud vidarebefordra den fill den reglsleransvarige.

I klarhetens iniresse villjag tillägga alt föreskrifterna i I0§ datalagen givetvis inte innebär någon inskränkning i offentlighetsprincipen (jfr prop. 1973:33 s. 139). I den mån ett personregister är att anse som en allmän handling stär det alltså den enskilde fritt all la del av uppgifterna i registret enligl bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, givelvis med de begränsningar som kan följa av gällande sekretessbestämmelser. Om den registrerade vill betala föreskriven expeditionsavgift för alt fä utskrift av personuppgifter om sig själv, är myndigheten i princip skyldig att efter­komma hans begäran när helst den görs och även om den inte sker skriftligen. Myndigheten är ocksä skyldig att tillhandahålla uppgifterna på stället (2 kap. 12 och 13 §§ tryckfrihetsförordningen).

Lagändringen bör träda i krafl den I januari 1981.

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartemenlet upprättats förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslaget bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 1.2.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär riksdagen

att anta förslagel lill lag om ändring i dalalagen (1973:289).


 


Prop. 1980/81:20


17 Bilaga 1.1


 


Förslag till

Lag om ändring i


rättshjälpslagen (1972:429)


Härigenom föreskrivs alt 12 och 47 S§ rätlshjälpslagen (1972:429)' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


12 §


Överstiger ej den rättssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe­lopp som motsvarar tre gånger det basbelopp som anges i 6 § första styckei, ulgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiflen en hundradel av basbeloppet, jämnad lill närmast lägre tiotal kronor. Maximibeloppet får nedsättas om särskilda skäl fö­religger.

Är inkomsten högre än som anges i första slyckel, utgör maxi­mibeloppet för rältshjälpsavgiften

en tjugondel av den del av den rältssökandes inkomst som över­stiger tre men ej fem gånger basbe­loppet,

en femtondel av den del av in­komsten som överstiger few men ej ,s('.v gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkoms­ten som överstiger sex men ej .sju gånger basbeloppet,

hälften av den inkomst som över­stiger sju men ej åtta gånger basbe­loppet.

Vid tillämpning av andra styckei iakttages att inkomsten jämnas lill närmast lägre tusental kronor, alt maximibeloppet jämnas till närmast lägre tiotal kronor och att lägsta maximibelopp ulgör en hundradel av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor.

' Lagen omlryckl 1979:240.


Överstiger ej den rältssökandes beräknade årsinkomst ett gränsbe­lopp som motsvarar två gånger det basbelopp som anges i 6 § första styckei, utgör maximibeloppet för rältshjälpsavgiften en och en halv procent av basbeloppet, jämnad till närmast lägre tiotal kronor. Maxi­mibeloppet får nedsättas om sär­skilda skäl föreligger.

Är inkomsten högre än som anges i första stycket, utgör maxi­mibeloppet för rältshjälpsavgiften

en tjugofemledet av den del av den rältssökandes Inkomst som överstiger två men ej tre gånger basbeloppet,

en tjugondel av den del av in­komsten som överstiger tre men ej fyra gånger basbeloppet.

en femtondel av den del av in­komsten som överstiger />7fl men ej fem gånger basbeloppet,

en tiondel av den del av inkoms­ten som överstiger fem men ej sex gånger basbeloppet,

en femtedel av den del av in­komsten som överstiger sex men ej sju gånger basbeloppet.

hälften av den inkomst som över­stiger sju men ej åtta gånger basbe­loppet.

Vid tillämpning av andra stycket iakttages alt inkomsten jämnas till närmast lägre tusental kronor, att maximibeloppet jämnas lill närmast lägre tiotal kronor och att lägsta maximibelopp ulgör en och en halv procent av basbeloppet, jämnad fill närmast lägre tiotal kronor.


 


Prop. 1980/81:20

47 §


Rådgivning sker mol en avgift som motsvarar en halv procent av del basbelopp som anges i 6 S förs­ta stycket för varje påbörjad lidspe­riod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften får nedsättas eller ejterges, om särskil­da skäl föreUgger. För vad som nedsatts eller eftergivits ulgår er­sättning av allmänna medel lill den som meddelat rådgivning.

Rådgivning sker mot en avgift som motsvarar en halv procent av del basbelopp som anges i 6 S förs­ta stycket för varje påbörjad lidspe­riod om 15 minuter. Avgiften för rådgivningen jämnas till närmast lägre tiotal kronor. Avgiften fär nedsättas så all den ej överstiger det maximibelopp för rättshjälps-avgiften som skulle ha fastställts om allmän rätlshjälp hade bevil­jats. För vad som nedsatts utgär ersättning av allmänna medel lill den som meddelat rådgivning. Beviljas allmän rättshjälp efter rådgivning, skall kostnaden för rådgiv­ningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen. Erläggande av rådgivningsavgift skall anses som betalning på rättshjälpsavgifl.

Denna lag träder 1 kraft den I januari 1981.

Äldre  bestämmelser gäller alltjämt  i  rätlshjälpsärenden  där allmän rättshjälp har beviljats före lagens ikraftträdande.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    19

Bilaga 1.2

Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom föreskrivs att 10 § dalalagen (1973:289)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

10 §

Den regisleransvarlge skall på Den reglsleransvarige skall på
begäran av enskild sä snart del kan begäran av enskild så snart del kan
ske underrätta denne antingen om ske underrätta denne antingen om
innehållet i personuppgift som ingår innehållet i personuppgift som ingår
i personregistret och innefattar i personregistret och innefattar
upplysning om honom eller om alt upplysning om honom eller om att
sädan uppgift ej förekommer i re- sådan uppgift ej förekommer i re­
gistret. Har sådan underrättelse gistrel. Sådan begäran skall fram­
lämnats. behöver ny underrättelse ställas skriftligen och vara egen-
icke lämnas till samme enskilde händigt undertecknad av den en-
förrån tolv månader därefter.     skilde. Har underrättelse lämnats,

behöver ny underrättelse icke läm­nas lill samme enskilde förrän tolv månader därefter.

Underrättelse enligt första stycket skall lämnas utan kostnad för den enskilde. Föreligger särskilda skäl, får dock datainspektionen i fråga om visst slag av personuppgifter eller i fråga om underrättelse om alt person­uppgift som enskild ej förekommer i registret medge all avgift tages ut.

Första stycket gäller icke uppgift som enligt lag eller annan författning eller enligt myndighets beslut som meddelats med stöd av författning ej fär lämnas ul fill den registrerade.

Första stycket gäller icke heller, om det i fråga om visst slag av person­uppgifter är uppenbart all underrättelse kan underlåtas på grund av att del inte föreligger någon risk för olillbörligl inträng i registrerads personliga integritet. Underrättelse får dock underlåtas endast efter medgivande från datainspektionen.

Denna lag träder i krafl den I januari 1981.

Lagen omlryckl 1979:334.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                           Bilaga 2

Utrikesdepartementets verlisamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20

Bilaga 2

Utdrag
UTRIKESDEPARTEMENTET                       PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Ullsten

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM UTRIKESDEPARTEMENTETS VERK­SAMHETSOMRÅDE

Inledning

I det följande kommer jag att presentera förslag till besparingar inom utrikesdepartementets verksamhetsområde som sammantaget uppgår lill 108 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Vad gäller det internationella ut­vecklingssamarbetet föreslår jag ändringar som - inom ramen för enpro-centmålet - innebär att belastningen på statsbudgeten minskar med 100 milj. kr. Resterande 8 milj. kr. hänför sig till besparingsåtgärder inom utrikesförvaltningens område.

Utrikesdepartementet m. m.

Organisatoriska åtgärder

I enlighet med vad jag redovisat i bil. 6 till prop. 1979/80: 100 har under senare år en systematisk omfördelning av personalresurser skett för att tillgodose behov av förstärkningar inom de delar av utrikesförvaltningen som expanderat. Vidare har där så bedömts möjligt arbetsuppgifter över­förts från utsänd till lokalanstältd personal. Dessa tillvägagångssätt har varit effektiva när det gäller att undgå krav på nytillskott av resurser. Jag har för avsikt att även fortsättningsvis utnyttja de möjligheter som på detla vis står till buds. En besparingseffekt uppnås också genom överföring av tjänster från utlandsmyndigheterna till departementet, inte minst till dess beredskapsstyrka. Därigenom underlättas departementets möjligheter att bistå ufiandsmyndigheter och enheter med tillfälliga förstärkningar i sam­band med semestrar, särskilda arbetstoppar etc. Dylika arrangemang för tillfälliga förstärkningar i trängda lägen är en förutsättning för att enheterna i departementet och utlandsmyndigheterna skall kunna ha en minimal 1    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bd. 2


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

bemanning. Från bäde statsfinansiell och långsikfig personalpolitisk syn­punkt är det mera fördelaktigt att reserven för dylika förstärkningar är placerad i Sverige än på fältet.

En undersökning har påbörjats för att utröna vilka utlandsmyndigheter som skall dras in eller minskas. Förberedelsetiden har emellertid varil för kort för att nu slutligt lägga fast vilka utlandsmyndigheter som skall omfat­tas av åtgärderna. Jag avser att föreslå regeringen all 3-5 utlandsmyndig­heter berörs. Jag återkommer lill frågan i 1981 ärs budgetproposition.

Den sammanlagda besparingseffekten härav beräknas till 4 milj. kr. Nedläggning eller minskning av vissa myndigheter innebär en besparing bl.a. genom all de dyrare utsända tjänsterna förs över till departementet eller förs över stal i avvaktan på förestående pensioneringar. Samtidigt minskar kringkostnaderna för utsända tjänster. Självklart kan inte de före­slagna nedskärningarna ske utan vissa svårigheter. Jag vill i detta samman­hang framhålla, all i ovan nämnda undersökning ingår en bedömning huruvida bevakning på vissa platser kan ske från nyinrättade olönade konsulat eller från närliggande lönade utlandsmyndigheter.

Jag föreslår vidare alt chefsfunktionen på ambassaderna i Colombo, Gaborone och Vienliane (där chefspost avses inrättas genom omdispone­ring) på sikt sammanförs med funktionen som chef för biståndskontoret. Verksamheten pä dessa ambassader domineras av arbete med det interna­tionella utvecklingssamarbetet. Jag bedömer besparingseffekten till 900000 kr.

Slutligen föreslår jag att det lönade konsulatet i Santa Cruz de Tenerife dras in, vilket medför en besparing om 300000 kr.

Övrig information om Sverige i utlandet

Under tredje huvudtitelns anslag D 3. Övrig information om Sverige i utlandet finansieras sådant informations- och erfarenhetsutbyte med utlan­det som sker i utrikesdepartementets regi samt bidrag till Svensk-interna­tionella pressbyrån och Ingenjörsvelenskapsakademien. Jag föreslår att den del ay anslaget som avser samordnad informationsverksamhet under budgetåret 1981/82 bibehålls vid samma nominella nivå som under inneva­rande budgetår. Jag beräknar att åtgärden motsvarar en besparing om 900000 kr.

Övriga åtgärder

Utrikesdepartementet har under senare är successivt byggt upp ett sy­stem med avgiftsbelagd kommersiell verksamhet vid ambassaderna i Athen, Bagdad, Buenos Alres, Lagos, Moskva, Peking, Rom, Singapore och Washington.

Jag föreslår alt den avgiftsbelagda verksamheten införs vid ytterligare några ambassader. Detta beräknas innebära ökade Intäkter för statsverket om 1,7 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

Den översyn över de löpande utgifterna i utrikesdepartementet som jag


 


Prop. 1980/81:20                                                      3

har låtit utföra har givit vid handen att departementets representation i samband med utländska besök i Stockholm kan minskas. Jag beräknar att detta Innebär en besparing om 100000 kr.

Vidare förutser jag vissa besparingsmöjligheter när det gäller ombygg­nadsarbeten för ambassaden i Peking.

Slutligen överväger jag ytterligare besparingsmöjligheter inom utrikes­förvaltningens område. Häribiand villjag nämna höjda avgifter för den del av verksamheten vid utlandsmyndigheterna som utgörs av tjänster till allmänheten, t. ex. vad gäller arvsärenden. Jag avser återkomma till dessa frågor i annat sammanhang.

Ovan beloppsmässigt specificerade förslag lill besparingar och avgifts­höjningar uppgår till ca 8 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

Under hänvisning till vad jag i detta sammanhang anfört hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört i det föregående om besparingar inom utrikesförvaltningens område.

Internationellt utvecklingssamarbete

I OECD:s statistik över västländernas bislåndsutbelalningar under år 1979 ligger Sverige högst med 0,94 % av BNP. Närmast följer Nederiän­dema och Norge på 0,93 % och Danmark med 0,75 %. Av samtliga OECD-länder är det endast dessa fyra som uppnått del av FN fastlagda 0,7-procentmålet. Genomsnittet för DAC-länderna låg är 1979 på 0,34 % av BNP, vilket är något lägre än under år 1978. (FN:s 0,7 procentmäl avser faktiska utbetalningar, medan det svenska enprocentmålet avser bistånds-anslagen).

Västländernas ekonomiska problem kan inle lösas utan ell vidgat och fördjupat internationellt ekonomiskt samarbete. Ell generöst och långsik­tigt bistånd är inte bara en moralisk skyldighet och ett uttryck för vär solidaritet med u-länderna i deras utvecklingsansträngningar, ulan också — tillsammans med andra resursöverföringar - ett led i ansträngningarna att stimulera världsekonomin.

OECD-ländernas ekonomier skulle drabbas hårt om u-länderna, pä grund av otillräckligt bistånd och svära bytesbalansproblem, tvingades skära ned den för utvecklingsanslrängningarna helt nödvändiga importen. En sådan nedskärning av importen skulle särskilt hårt drabba jordens allra fattigaste länder, för vilka det inte finns något reellt alternativ lill gåvobi­stånd. I jordens stora faltigbälten - i södra Asien och i Afrika söder om Sahara — är ett ökat bistånd en fråga om stora befolkningsgruppers över­levnad.

Mot denna bakgrund anserjag det viktigt att Sverige, trots svåra ekono-


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

miska problem, inte viker från sitt biståndsansvar utan fortsätter ett gene­röst, långsiktigt och flexibelt biståndssamarbete. Enprocentmålet ligger fast.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen beslutat om en ökning av bistånds­anslagen med 600 milj. kr., eller 13,5 %jämförl med budgetåret 1979/80.

För budgetåret 1981/82 föreslår jag förändringar, som tillsammans inne­bär att belastningen på statsbudgeten minskar med 100 milj. kr. i förhållan­de till en anslagsnivå motsvarande samma andel av bruttonationalproduk­ten som under budgetåret 1980/81.

Åtgärderna bör vidtas enligt följande:

Beräkningsgrunden

Enligt beslut av riksdagen (prop. 1975: I, bil. 5) skall biståndsramen för ett visst budgetär baseras pä den BNP-prognos, som görs för det kalen­derår under vilket förslaget framläggs. Ramen för budgetåret 1981/82 skall alltså beräknas på BNP-prognosen för kalenderåret 1981.

För att få ett mätt pä landets samlade ekonomiska utveckling används traditionellt den beräkning av bruttonationalprodukten (BNP) som ingår i nationalräkenskaperna. BNP motsvarar värdet av alla de varor och tjäns­ter som produceras i landet under ett år. För beräkning av biståndsramen används i Sverige BNP till marknadspris, dvs. värdet av landets totala produktion uttryckt 1 löpande priser.

BNP-beräkningarna har dock en avgörande svaghet: de tar inte hänsyn till nettot av löner, räntor och andra kapitaltransaktioner med utlandet. Med Sveriges idag höga utlandsupplåning och därav följande höga ränte­kostnader, är BNP inte längre ett rättvisande mått pä den svenska ekono­mins bärkraft.

Statistiska centralbyrån kommer i nationalräkenskaperna att införa be­greppet bruttonationalinkomst (BNI). Bruttonationalinkomsten till mark­nadspris definieras som BNP plus den s.k. nettofaktorintäkten från utlan­det, dvs. nettot av löner, räntor och andra kapitaltransaktioner med utlan­det. Omfattningen av räntebetalningarna pä den svenska statsskulden gör att nettofaktorintäkten är negativ, varför BNI är något lägre än BNP.

Då BNI tar hänsyn till de stora räntebetalningarna till utlandet är detta mått mer rättvisande än BNP när del gäller landets verkliga ekonomiska styrka. Jag föreslår därtor alt biståndsramen för budgetåret 1981/82 liksom tidigare beräknas till något mera än 1 procent och att denna andel beräknas på bruttonationalinkomsten för kalenderåret 1981.

Med tanke på att bruttonationalinkomsten ännu inle integrerats i natio­nalräkenskaperna, är det idag inte möjligt alt ge någon mer exakt prognos över BNI och BNP för år 1981. Att beräkna ramen för biståndsanslagen på BNI i stället för på BNP torde dock komma att Innebära en minskning av belastningen på statsbudgeten i storleksordningen 60 milj. kr. för budget­året 1981/82.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

Biståndsramens innehåll

Utöver de ordinarie bislåndsanslagen under utrlkesdepartemenlets hu­vudtitel (littera C. Inlernationellt utvecklingssamarbete) finns i statsbudge­ten en rad andra utgifter som f. n. belastar andra huvudtitlar, men som i verkligheten avser u-lands- och biståndsverksamhet. För att ge en korrekt bild av Sveriges kostnader för det internationella utvecklingssamarbetet bör dessa utgifter redovisas i anslutning till biståndsanslagen och avräknas mot biståndsramen. Det gäller följande verksamheter och anslag:

—      Biståndets administrativa kostnader, främst utgifter avseende löner,
reseersättningar m. m, för utrikesdepartementets avdelning för interna­
tionellt utvecklingssamarbete och utlandsmyndigheternas arbete med
bislåndsfrågor, vilka belastar anslaget A. I Utrikesförvaltningen under
utrikesdepartementets huvudtitel, samt vissa kostnader som idag finan­
sieras ur utbildningsdepartementets huvudtitel för svenska skolor av­
sedda för barn lill svenska biståndsarbetare. En schablonsumma för
administrativa kostnader — ca 15 milj. kr. - avräknas under innevaran­
de budgetår från biståndsramen. Schablonen har dock inle svarat mol
den verkliga kostnaden och bör höjas till 38 milj. kr., vilket medför en
minskad belastning på statsbudgeten med 23 milj. kr.

-  Den del av Sveriges bidrag till den nyligen beslutade Gemensamma
Fonden för lagring av råvaror som under kommande budgetår avses
belasta handelsdepartementets huvudtitel. Huvuddelen av Sveriges bi­
drag belastar under Innevarande budgetår bislåndsanslagen. Om Sveri­
ges hela bidrag till Gemensamma Fonden finansieras ur bi­
slåndsanslagen minskar statsverkets samlade utgifter med ca 3 milj. kr.

—      Den del av Sveriges reguljära bidrag till FN samt till vissa av FN:s
fackorgan, som enligl nuvarande regler får redovisas som bistånd i
OECD:s biständsslatislik, uppgick kalenderåret 1979 lill ca 9 milj, kr.
För budgetåret 1981/82 bör dessa kostnader avräknas mot biståndsra­
men.

-        Därutöver föreslår jag att Sveriges koslnader för överjöring till Sverige
av jlyktingar från u-länderna avräknas från biståndsramen. Dessa ut­
gifter, som budgetåret 1980/81 beräknas lill ca 5 milj. kr., belastar f.n.
arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel.

Jag bedömer att den totala belastningen för statsverket kommer att minska med ca 100 milj. kr. under budgetåret 1981/82 lill följd av ovan föreslagna åtgärder inom det internationella utvecklingssamarbetets områ­de.

Under hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

godkänna de riktlinjer som jag har förordat i det föregående.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                            Bilaga 3

Försvarsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     I

Bilaga 3

Utdrag
FÖRSVARSDEPARTEMENTET                    PROTOKOLL

Vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Krön mark

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR    M.M.     INOM    FÖRSVARSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Chefen för budgetdepartementel har tidigare denna dag redovisat bak­grunden till och inriktning av besparingsarbelet inom statsverksamheten. I del följande redovisas förslag lill riktlinjer för besparingar inom försvars­departementels verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 samt vissa nya översynsprojekl.

[ I ] Besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde för bud­getåret 1981/82

Bakgrund

Enligt 1977 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. I s. 138, FöU 1976/ 77: 13, rskr 1976/77:311) skall utgiftsramarna fördel militära försvaret och för civilförsvaret kompenseras för den allmänna prisutvecklingen enligl neltoprislndex (NPl). I enlighet härmed har regeringen (prop. 1979/80:100 bil. 7 s. 86) begärt riksdagens bemyndiganden att justera utgiftsramarna för budgetåret 1980/81 med hänsyn till prisutvecklingen enligt NPL Riksdagen (FöU 1979/80: 13, rskr 1979/80:316) har lämnat de begärda bemyndigan­dena.

Anslagen inom utgiftsramarna för det militära försvaret och för civilför­svaret är för budgetåret 1980/81 beräknade i prisläget februari 1979. Pris­regleringen är avsedd att täcka pris- och löneökningar från februari 1979 lill medelprisläget för budgetåret 1980/81. I prop. 1979/80: 100 (bil. 7 s. 83, 94, 279 och 324) bedömdes pris- och löneökningarna svara mot ca 2 100 milj. I    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 3


 


Prop. 1980/81:20                                                      2

kr. för det milhära försvaret och ca 55 milj. kr. för civilförsvaret. Dessa belopp har 1 statsbudgeten tagits upp under Ijärde huvudtitelns anslag A 5. Reglering av prisstegringar för del militära försvaret och G 4. Reglering av prisstegringar för civilförsvaret.

Regeringen (prop. 1979/80: 100 bil. 7 s. 77) har föreslagit en planerings­ram för det militära försvaret för perioden 1980/81-1984/85 som svarar mot planeringsramen enligt 1977 års försvarsbeslut. Riksdagen (FöU 1979/ 80:19. rskr 1979/80:326) har beslutat om én planeringsram som är ca 2 miljarder kr. lägre. Regeringen (prop. 1980/81:4) har därefter återkommit till riksdagen och föreslagit en planeringsram som svarar mot 1977 års försvarsbeslut.

Nästa försvarsbeslut avses fattas under våren 1982 och gälla för peri­oden 1982/83-1986/87. Beslutet förbereds bl.a. genom alt 1978 ärs för­svarskommitté prövar de olika lolalförsvarsgrenarnas utveckling efler år 1982.

Föredraganden

Den statsfinansiella situation som chefen för budgetdepartementet tidi­gare denna dag har redovisat nödvändiggör enligl min mening besparings­åtgärder inom fjärde huvudtiteln. Jag förordar därför att utgifterna inom försvarsdepartementets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 be­gränsas med totalt 300 milj. kr.

Åtgärderna skall genomföras så alt de inte får negativa konsekvenser för vårt försvars beredskap och styrka. Besparingarna bör mol denna bak­grund inriktas mol byggnadsverksamheten och mol ytterligare rationalise­ringar inom området ledning och förbandsverksamhet.

Jag kommer inför 1981 ärs budgetproposition att till regeringen anmäla förslag beträffande besparingarnas fördelning mellan ä ena sidan det militä­ra försvaret och civilförsvaret, ä andra sidan övrig verksamhei inom fiärde huvudtiteln.

Jag räknar vidare med alt regeringen i budgetpropositionen liksom tidi­gare år kommer att dels föreslå riksdagen utgiftsramar för det militära försvaret och för civilförsvaret som svarar mol 1977 års försvarsbeslut, dels begära bemyndiganden av riksdagen alt justera utgiftsramarna med hänsyn lill prisutvecklingen enligl NPI. Dessa bemyndiganden bör enligl min mening kunna utnyttjas så, att utgifterna för det militära försvaret och för civilförsvaret begränsas enligt vad jag här har anfört. Jag ser det som en fördel att tekniken med sädana bemyndiganden gör del möjligt för riksda­gen att besluta om besparingarnas storlek utan att därigenom långt i förväg ange i detalj inom vilka områden som de skall förverkligas.

Jag räknar med all återkomma till regeringen 1 dessa frågor vid min anmälan fill 1981 års budgetproposition.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för besparingar inom försvarsdepartemen­tets verksamhetsområde för budgetåret 1981/82 som jag har redovi­sat.

[2] Översynsprojekt. Vid sidan om arbetel med nästa försvarsbeslut be­drivs ett omfatiande arbete som syftar till all möjliggöra besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde. Som exempel vill jag peka pä det arbete som inom kommittéväsendet bedrivs av 1979 års militära flygindustrikommilté och 1979 ärs materielanskaffningskommitté saml på den ständigt pågående rationaliseringsverksamheten under medverkan av försvarets ralionaliseringsinsiilul. Personalminskningen inom försvaret under tioårsperioden från år 1972 och fram till nästa försvarsbeslut bedöms bli omkring 5000 personer eller drygt tio procent. 1 försvarets planering är således en avsevärd besparing genom rationalisering förutsatt. Jag vill här anmäla att jag avser alt ta initiativ lill ytterligare översynsprojekl som syftar till besparingar inom försvarsdepartementets verksamhetsområde och som kan medföra besparingar även inom andra områden.

Överbefälhavaren har i olika sammanhang förespråkat en ökad integre­ring av civil och militär verksamhei. I sin perspektivplan del 2 (ÖB 80) har han bl. a. anfört följande:

"Grunden för försvarsmaktens verksamhet i krig utgörs av samhället i sin helhet. Därvid bör den principen gälla all myndigheter och organisatio­ner som svarar för en viss verksamhei i fred även skall svara för denna i krig om verksamheten då skall fortgå.

Försvarsmakten utgör en del av samhället. Samhällets resurser bör utnyttjas pä mest rationella sätt. Därför bör samutnyltjande ske pä så många områden som möjligt även i fred. Speciella militära resurser bör ej organiseras om motsvarande civila resurser finns. Omvänt bör militära resurser i ökad omfattning kunna utnyttjas för civila ändamål i fred."

Som exempel på områden där ökat samutnyltjande av resurser bör vara möjligt nämner överbefälhavaren

-     räddningstjänst, sjuktransporter och sjukvärdsberedskap, främst i fråga om helikoptrar,

-     havsövervakning, kustbevakning m. m.,

-     utveckling, ulprovning, anskaffning och underhåll av materiel,

-     projektering, utförande och underhåll av byggnader,

-     katastrofberedskap för röjning, byggnad av broar och vägar m. m.

Jag delar överbefälhavarens uppfattning att ett ökal samutnyltjande av resurser mellan försvaret och del övriga samhället bör eftersträvas. De


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

exempel på områden som överbefälhavaren har gett är enligt min mening väl valda och listan på intressanta områden kan göras längre.

Vissa av de områden som överbefälhavaren anger som exempel har redan varit eller är föremål för utredning. Så har sjöövervakningskommit-lén (H 1977:05) i sitt betänkande (Ds H 1980: I) lämnat förslag till samord­ning av övervakningen och räddningstjänsten lill sjöss. Ett resultat av kommitténs arbete är de försök som avses genomföras i Malmö med en för marinen, sjöfartsverket och tullverket gemensam informationscentral för sjöövervakning. Vidare arbetar bl.a. räddningsljänstkommillén (Kn 1979:01) med sådana frågor som överbefälhavaren tar upp. Enligt min mening bör pågående försök och utredningar inom dessa områden avvak­tas och behandlas innan ytterligare initiafiv tas.

Del finns emellertid flera områden för samordning mellan försvaret och övriga delar av samhället som inle ägnas den uppmärksamhet som de enligt min mening förtjänar. Dessa områden berör inle bara del militära försvaret utan också i vissa fall övriga totalförsvarsgrenar.

Efler samråd med budgelministern vill jag anmiila att jag avser all läla kartlägga de besparingsmöjligheter som finns inom området samverkan mellan försvaret och övriga samhällssektorer. Jag räknar med att denna kartläggning kan ge underlag säväl för direkta regeringsbeslut inom olika områden som för kommittéuppdrag. Kartläggningen bör kunna genomfö­ras med inriktning mot nästa försvarsbeslut.

Inom försvarsmakten uppgår kostnaderna för underhåll av materiel till ungefär I 300 milj. kr. per år. Under de senaste åren har kostnaderna för materielunderhåll utvecklats ogynnsamt. Detta har bl.a. lell till all flera utredningar har initierats av såväl regeringen som försvarets myndigheter. De flesta av utredningarna behandlar emellertid begränsade problem.

Mol bakgrund av de statsfinansiella och försvarsekonomiska förhållan­dena är del enligl min mening angelägel all koslnaderna för försvarets materielunderhåll nedbringas. Jag vill däiför anmäla att jag anser del lämpligt all låta se över dels vilka principer som skall vara grundläggande för försvarets framlida underhäll av materiel i fred oeh krig, dels hur underhållsområdet bör dimensioneras och organiseras.

Hemställan

Jag hemställer alt regeringen bereder riksdagen lilllalle att ta del av vad jag har anfört om översynsprojekl.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


Prop. 1980/81; 20_                        Bilaga 4

Socialdepartementets verlsamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     I

Bilaga 4
Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET                        PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Söder

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM SOCIALDEPARTEMENTETS VERK­SAMHETSOMRÅDE

Inledning

Frän socialdepartementets huvudtitel på slalsbudgelen bekostas främst olika sociala irygghelsanordningar som skall ge vård och service samt ekonomisk trygghet ät medborgarna. Dessa samhällsinsatser riktar sig främst lill barnfamiljer, åldringar, sjuka och handikappade. Del kan själv­fallet inte komma i fråga att i besparingssyfte vidla nägra åtgärder som skulle kunna äventyra vård och ekonomisk trygghet för dessa grupper. De åtgärder inom socialdepartementets verksamhetsområde som omnämnts av chefen för budgetdepartementel tidigare denna dag och som jag skall redovisa närmare i det följande tar sikte på all medverka lill en viss uppbromsning av kostnadsökningarna för staten och den allmänna försäk­ringen utan att leda lill försämringar av de grundläggande trygghetsanord­ningarna. Särskilt väsentligt är alt skydda de mest utsatta grupperna. Det är mot denna bakgrund man skall se del förslag jag i det följande aviserar om skydd mot höga läkemedels- och sjukvårdskostnader. För att särskilt värna om de pensionärer som har enbart folkpension och pensionstillskott kommer jag senare all återkomma med förslag om förbättring av pensions­tillskotten.

[I] Ändring av beräkningsunderlaget för basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Beräkningen av pensionsbelopp och andra förmåner m. m. enligl lagen om allmän försäkring görs med ledning av ell basbelopp.

Delta basbelopp fastställs av regeringen för varje månad på grundval av konsumentprisindex två månader före den månad basbeloppet skall gälla. Basbeloppet utgör 4000 kr. multiplicerat med det tal som anger förhällan-del mellan det allmänna prisläget (konsumentprisindex) under andra mäna-I    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bil. 4


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

den före den som basbeloppet avser och prisläget i september 1957. Basbe­loppet förändras när delta jämförelsetal har ökat eller minskat med minst 3% sedan närmast föregäende förändring av basbeloppet skedde. Basbe­loppet för oktober 1980 har fastställts till 15400 kr. Detla belopp har varil oförändrat sedan juli 1980.

Chefen för ekonomidepartementet redovisar denna dag motiv och rikt­linjer för ändrade beräkningsgrunder för fastställande av basbeloppet. De nya beräkningsgrunderna innebär i huvudsak följande. Liksom f.n. skall jämförelsetalet följa förändringarna 1 det allmänna prisläget. Vid beräk­ningen skall dock i fortsättningen bortses frän indirekta skaller, tullar och avgifter men fillägg göras för subventioner. Avgränsningen av indirekta skatter, tullar, avgifter och subventioner skall göras i enlighet med de grunder statistiska centralbyrån tillämpar vid beräkning av det s. k. nelto­prislndex. Dessutom skall vid beräkningen av jämförelsetalet bortses frän direki inverkan på prisläget av ändrade energipriser. De energipriser, som f.n. ingär i konsumentprisindex avser Ijärrvärme, eldningsolja, hushålls­gas, elström och bensin.

De nya reglerna avses att lillämpas första gången vid fastställande av basbeloppet för januari månad 1981. Det innebär all basbeloppet fastställs t.o.m. december 1980 enligl nuvarande regler, dvs, t.o.m. prislägel för oktober 1980. För november månad beräknas prisindex med tillämpning av de nya reglerna som underlag för fastställande av basbeloppet för januari 1981. Därefter följer basbeloppet det nya index och ändras liksom hitlills när indexen stigit med 3 % sedan föregående basbeloppsändring.

Vad jag här har anfört föranleder ändring av I kap. 6

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

alt  antaga förslaget  lill  lag om  ändring  i  lagen (1962:381) om allmän försäkring.

[2] Ändring av reglerna för kommunalt bostadstillägg till folkpension. Kom­munalt bostadstillägg lill folkpension (KBT) har införts i samtliga kom­muner och kan utgå lill den som är mantalsskriven i kommunen och uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension, änkepension eller hustrutillägg. Kommunerna bestämmer själva om KBT skall ulgå och vilka grunder som skall gälla. Reglerna för inkomstprövningen är dock fastlagda i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folk­pension, som ocksä bemyndigar regeringen eller riksförsäkringsverket alt fastställa grunder för beräkningen av bostadskostnaderna. Inkomsipröv­ningsreglerna innebär i huvudsak att bostadstillägget minskas med en tredjedel av den inkomst som överstiger folkpensionen (inkl. pensionstill­skott) jämte ett belopp på 2000 kr. per år för ensamstående oeh I 500 kr. för var och en av makarna.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

Av de ca 810000 folkpensionärer som f. n. har KBT beräknas ca 65% få reducerat bostadstillägg, medan 35% får oreducerat tillägg.

KBT administreras av riksförsäkringsverket och försäkringskassorna och betalas ul samtidigt med folkpensionen.

Fr.o.m. den I januari 1980 beviljas statsbidrag till kommunernas kost­nader för KBT. Statsbidrag medges under förutsättning all KBT läcker minst 80% av bostadskostnaden upp lill en övre hyresgräns som är den­samma som gäller för slatskommunala bostadsbidrag. För år 1980 innebär det en bostadskostnad av 700 kr./mån. för ensamstående pensionär och 800 kr./mån. för makar. 1 enlighet .med förslag i årets budgetproposition höjs den övre hyresgränsen för statsbidrag till 750 kr./män. för ensam­stående och 850 kr./män. för makar den Ijanuari 1981.

Statsbidrag utgär med 43 % av kommunernas kostnader för KBT upp till nämnda bostadskostnader per månad. Kommunerna har självfallet möjlig­het alt medge KBT även för bostadskostnader som överstiger dessa ni­våer. För år 1980 har de totala koslnaderna för KBT beräknats lill 3510 milj. kr. Härav beräknas statsbidrag ulgå med ca 1 370 milj. kr.

Inkomsiprövningsreglerna för KBT skiljer sig frän reglerna för de stats-kommunala bostadsbidragen (SKBB) bl. a. genom att inkomslgränsen som nyss har nämnts, genom lag är knuten lill folkpensionens utveckling inkl. ett belopp pä 2000 kr. för ensamstående och 3000 kr. för makar tillsam­mans. Genom basbeloppsförändringarna justeras dessa inkomstgränser upp automatiskt. Inom SKBB-systemel fastställer däremot statsmakterna årligen vissa beloppsgränser för inkomstprövningen. Den för är 1981 fast­ställda gränsen för när inkomsten för ensamstående utan barn börjar redu­cera utgående SKBB har varit oförändrad sedan är 1978. Under samma tid har motsvarande inkomstgräns för KBT genom folkpensionens och pen­sionstillskottens utveckling i realiteten höjts med över 6000 kr. för en ensam pensionär. Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att anmäla sin avsikt att i 1981 års budgetproposition föreslå alt inkomstgränsen i SKBB-systemet skall differentieras med avseende på om hushållet består av en person eller av makar, att differentieringen bör göras genom att inkomstgränsen för ensamslående utan barn sänks saml att ändringen bör träda i kraft den I januari 1982.

Den pågående utbyggnaden av pensionstillskotten är av central betydel­se när det gäller att i den takl våra resurser medger förbättra pensionärer­nas grundläggande ekonomiska trygghet. Del är emellerfid inte självklart alt utbyggnaden av pensionstillskotten och de indexmässiga pensionshöj­ningarna skall leda till automatiska höjningar av den reella gränsen för inkomstprövningen av KBT. Mol bakgrund av att inkomslgränsen inom SKBB-systemel som nämnts legat stilla under flera år och nu föreslås sänkas för de ensamslåendes del, medan motsvarande inkomstgräns för KBT i realiteten har höjts avsevärt, finns det anledning att ompröva inkomstprövningsreglerna. Här bör också beaktas den ytteriigare höjning


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

av pensionstillskotten som sker nästa år saml vad jag tidigare denna dag har nämnt om förbättring av pensionstillskotten.

I avvaktan pä resultatet av den översyn av de olika bostadsstöden som pågår bör ändringen i KBT-reglerna nu begränsas till en justering av beloppsgränsen för Inkomster utöver folkpension och pensionstillskott. Mot bakgrund av vad jag här har anfört föreslär jag att inkomstprövnings-reglerna för hustrufillägg och KBT ändras sä att gränsen för inkomst utöver folkpension och pensionstillskott för ensamslående sänks från f. n. 2000 kr. lill I 000 kr. och frän f. n. I 500 kr. till 750 kr. för var och en av makar. Ändringen innebär att den som utöver folkpension och pensionstill­skott har Inkomster över nämnda belopp får en minskning av KBT-belop-pel med högst 333 kr. per är jämfört med nuvarande regler. De ändrade inkomstprövningsreglerna bör träda i kraft den I juli 1981.

Vad jag här har anfört föranleder ändring av 4 S lagen (1962:392) om hustrufillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension. Ett inom so­cialdepartementet upprättat förslag lill lagändring bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.2.

De ändrade inkomstprövningsreglerna beräknas motsvara en begräns­ning av KBT-koslnaderna med totalt ca 180 milj. kr. per är. Som chefen för budgetdepartementel har anfört bör denna besparing, liksom den bespa­ring som senare denna dag kommer all föreslås inom SKBB-systemel, i sin helhet tillföras statsbudgeten. Delta bör ske genom att procentsatsen för statsbidraget fill KBT och SKBB ändras från 43% till 38% den Ijuli 1981. De ändrade bidragsreglerna kommer alt påverka utbetalningen av statsbi­draget lill KBT först under är 1982. Jag återkommer därför till anslagsbe­räkningen i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att

1.    antaga förslagel till lag om ändring i lagen (1962: 392) om hustru-tillägg och kommunall bostadstillägg lill folkpension.

2.    godkänna de av mig förordade ändringarna i statsbidragsreglerna för kommunalt bostadstillägg till folkpension.

[3] Ändrad kompensationsnivå inom delpensionsförsäkringen. Dclpen-sionsförsäkringen för arbetstagare trädde i krafl den I juli 1976. Fr.om. den I januari 1980 har möjlighelen all få delpension utsträckts lill all omfatta i princip alla förvärvsarbetande, dvs, även egna företagare och uppdragstagare. De förvärvsarbetande i åldrarna mellan 60 och 65 är har genom denna pensionsform ekonomisk möjlighet all minska sin arbetsin­sats genom att övergå till deltidsarbete i kombination med delpension.

För alt delpension skall ulgå krävs enligt huvudregeln att den försäkrade har haft ATP-grundande inkomst under sammanlagt minst tio år fr. o. m. 45 ärs ålder. Vidare krävs att den försäkrade förvärvsarbetat under fem av de senasle tolv månaderna före övergången till delpension. Arbetstiden för anställda skall minskas med minst 5 limmar i veckan. Egna företagare


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

måste reducera sin arbetstid med i genomsnitt minst hälften och därefter förvärsarbeta i genomsnitt minst 17 limmar i veckan.

Delpensionen till anställda motsvarar 65 % av inkomstbortfallet, dock högsl av skillnaden mellan den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst före och efter arbetstidsminskningen. För bl.a. egna företagare ulgör det s.k. pensionsunderiagel hälften av den genomsnittliga förvärvsinkomsten förde tre närmaste åren före arbetstidsminskningen, till den del inkomsten ligger under 7,5 basbelopp. Delpensionen är ATP-grundande och redu­cerar inte ålderspensionen från 65 års ålder från folkpensioneringen och ATP.

.Antalet delpensionärer har sedan reformens tillkomst ökat kontinuerligt. Under vart och ett av budgetåren 1976/77-1979/80 har den genomsnittliga månatliga ökningen varit ca I 890, I 050. 640 resp. 770 pensionstagare. Antalet delpensionärer var i augusti 1980 56500. varav 1400 egenföreta­gare.

I takl med ökningen av antalet delpensionärer har också antalet upphör­da delpensioner ökal successivt. T.om. juli 1980 hade drygt 31600 pen­sionsfall avslutats, i normalfallet p.g.a. att ålderspension börjat ulgå från 65 års ålder. Delta innebär att delpensioneringen från juli 1976 t.o.m. augusti 1980 har omfattat totalt drygt 89000 personer.

I takt med att antalet delpensionärer successivt ökat har kostnaderna också ökal. Under budgetåret 1976/77 utbetalades 243 milj. kr. i delpen­sion, 1977/78 565 milj. kr.. 1978/79 791 milj. kr. och budgetåret 1979/80 1029 milj. kr. Åven för liden därefter lorde kostnadsökningarna forlsalta vid oförändrade regler.

Delpensionsförsäkringen finansieras genom en arbetsgivaravgift, som den I januari 1 är höjdes frän 0,25 % lill 0.50 % av det avgiftsunderlag som gäller för socialförsäkringsavgifterna lill sjukförsäkringen m. m. Avgiften tillförs en särskild fond. De egna företagarnas delpensionsförsäkring be­kostas fr. o. m. år 1980 av en egenavgift. vilken motsvarar den arbetsgivar­avgift som erläggs för anställda.

Influtna avgifter härföre avgiftshöjningen den I januari 1980 inle förmän täcka de löpande utbetalningarna av delpensionen. Underskottet finansi­eras genom att medel från statsbudgetens inkomstsida lilllålligl överförs till fonden för delpensionsförsäkringen. Delpensionsfondens ackumulera­de underskott uppgick vid utgången av andra kvartalet 1980 till 473 milj. kr. Den högre avgift som nu gäller avses ge full kostnadsläckning för de löpande pensionsutbelalningarna och därutöver lämna en successiv täck­ning av delpensionsfondens skuld lill statsverket som uppkommit under senare är.

Delpensionsreformen har kommit alt utgöra ell viktigt inslag i pensions­systemet. En allt slörre grupp förvärvsarbetande har trappat ner sin ar­betsinsats de sista yrkesverksamma åren före övergången till ålderspen­sion. F. n. beräknas ca 24 % av antalet förvärvsarbetande i de för delpen-W-Riksdugen 1980/8/. / saml. Nr20Bil. 4


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

sion aktuella äldrarna uppbära delpension. En fortsatt ökning är alt vänta främst med hänsyn till att reformen för egna företagare endast varit i krafl sedan den I januari i är.

Regeringen gav den 20 december 1979 riksförsäkringsverket i uppdrag att lämna en redovisning av erfarenheterna av reglerna för delpension bl. a. med avseende på förmånsnivån och kontrollfunktionerna.

Som chefen för budgetdepartementel anfört fidigare denna dag är det i det rådande ekonomiska lägel och med hänsyn till de fortgående kostnads­ökningarna inom delpensionssystemet nödvändigt alt nu ompröva för­mänsnivån inom delpensioneringen.

Vägledande för ställningstagandet att delpension skall utgå med 65 % av det inkomstbortfall som uppslår vid övergängen till deltidsarbete var att delpensionen å ena sidan skulle täcka en så stor del av inkomstbortfallet vid en övergång till deltidsarbete all en sådan övergäng stimuleras, och å andra sidan att den behållna inkomsten vid heltidsarbete är så mycket större att del fortfarande framstår som lönsamt att hellidsarbeta. Den disponibla inkomsten vid en kombination av deltidsarbete och delpension förutsägs bli 85-90 % av den föregäende inkomsten vid heltidsarbete.

Utvecklingen av reformen under de första fyra åren kan nu avläsas. Därvid kan bl.a. noteras all induslriarbelarlönen mellan åren 1976 och 1979 ökade med i genomsnitt 24 %. Motsvarande ökning av basbeloppet och därmed delpensionsbeloppen var 32 %. Delta innebär således all den som varil delpensionär under nämnda tid genom delpensionens anknytning lill basbeloppet haft en relativt sett bättre inkomslulveckling än den hel­tidsarbetande.

Mot bakgrund av den hittillsvarande utvecklingen finns del anledning alt sälta ifråga om det framstår som tillräckligt lönsamt all ulföra heltidsarbete i jämförelse med delpension. En något lägre kompensalionsnivå inom delpensioneringen skulle ge en klarare mofivering för fortsatt heltidsarbete ulan att syftet med delpensioneringen därmed behöver äventyras. Även med en sänkning av pensionsnivän lill 50 % av inkomstbortfallet bör den sammantagna värderingen av den minskade arbetstiden och det totala ekonomiska utbytet av återstående arbetsinkomst och delpension göra delpensionen till ett realistiskt alternativ för den som har behov av att trappa ner sin arbetsinsats. Med en sädan ändring skulle kompensalionsni-vån mätt i disponibel inkomst för en industriarbetare med genomsnittsin­komst motsvara drygt 80 % av den föregående inkomsten vid nedtrappning till halvtidsarbete. Därmed ges ett fortsatt starkt ekonomiskt slöd lill den som har behov av att minska sin arbetsinsats under de sista yrkesverk­samma åren.

Jag föreslår därför att pensionsnivån sänks från nuvarande 65 % till 50 % av del inkomstbortfall som uppstår vid övergången lill deltidsarbete. Den ändrade förmånsnivån bör gälla fr. o. m. den I januari 1981. De nuva­rande reglerna bör gälla även därefter för dem som har rätt till delpension


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

för december månad 1980, förutsatt att delpensionen grundar sig på en ansökan som kommit in före den I december 1980. För dessa personer bör de äldre reglerna gälla även när del blir fråga om omprövning av delpensio­nen.

De kostnadsförändringar för delpensionssystemet som blir följden av en ändrad kompensationsnivå är svåra alt beräkna. Det synes emellertid rimligt att anta att den hittillsvarande ökningen av antalet delpensionärer kommer att bromsas upp. Antalet delpensionärer i slutet av 1980 kan uppskattas till omkring 60000. Om antalet nytillkommande delpensionäier efter den I januari 1981 antas minska så att de därefter ungefär motsvarar avgången ur systemet p.g.a. ålderspension, kan de hittillsvarande kost­nadsökningarna för delpensioneringen beräknas avstanna och ersättas av en viss successiv nedgång. Jämfört med de tidigare nämnda forlsalta kostnadsökningarna vid oförändrade förmänsregler kan besparingen be­räknas till ca 150 milj. kr. per är i nuvarande prisläge.

Jag anser inte att del f. n. finns anledning att justera avgiften till delpen­sioneringen som en följd av den ändring av förmånsnivån som jag här har föreslagit. Jag vill här hänvisa dels lill det betydande underskottet i delpen­sionsfonden som successivt skall läckas av influtna avgifter, dels till oviss­heten om hur antalet delpensionstagare och därmed kostnaderna kommer all utvecklas under de närmaste åren.

Vad jag här har föreslagit föranleder ändring i 11 S lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring. Ett inom socialdepartementet upprättat lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.3.

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslaget lill lag om ändring i lagen (1979:84) om delpen­sionsförsäkring.

[4] Sjuklöneperiod inom sjukförsäkringen, m. m.

Sjukförsäkringssystemet inom den allmänna försäkringen innefattar sjukpenningförsäkring, sjukvårdsförsäkring, tandvårdsförsäkring och för­äldraförsäkring.

Kostnadsutvecklingen för sjukförsäkringen sedan år 1975 framgår av följande tablå. (milj. kr.)

1975         1978         1979         1980'

Sjuklorsäkring lolall     13 284      22947       24972       27 105

därav sjukpenning       8 108       11746       12422       13540

Försäkringens kostnader har således mer än fördubblats sedan år 1975, en ökning med närmare 14 miljarder kronor. Mol denna bakgrund måste även sjukförsäkringen underkastas en granskning på vissa punkter i syfle att begränsa de Ibrtsalla kostnadsökningarna. Denna granskning bör enligt ' Beräknat


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

min mening göras med inriktning på all dels begränsa försäkringens insat­ser på de punkter där delta kan ske ulan allvarligare ölägenheter för de försäkrade, dels förstärka och effektivisera försäkringens skydd för de mest utsatta grupperna.

Sjukpenningförsäkringen omfattar hela den förvärvsarbetande befolk­ningen samt s.k. hemmamakar. Hel sjukpenning utgör i princip 90% av arbetsinkomsten upp till 7,5 gånger basbeloppet. Sjukpenning utgär nor­mall fr. o. m. dagen efter det försäkringskassan har fått anmälan om sjuk­domen. Det innebär att ersällning i regel inte utgår för den dag då man blir sjuk. För sjukdomsfall som varar ytterligare högst sex dagar gäller vidare en s. k. fridagsregel. Den medför att sjukpenning i allmänhet inte ulgår för dag då den försäkrade ändå inte skulle ha förvärvsarbetat. Ersättningsreg­lernas konstruktion medför att kompensationen blir lägre vid korta sjuk­fall. Vidare kan kompensationsnivån variera betydligt för delårs- och del­tidsanställda beroende pä vilka dagar sjukdomen inträffar.

År 1978 tillsattes sjukpenningkommillén (S 1978:04) för att göra en översyn av sjukpenningförsäkringen i syfle att mildra de ogynnsamma effekterna av nuvarande försäkringskonstruktion. Behovet av en översyn av sjukpenningreglerna hade då påtalats i olika sammanhang bl.a. från Landsorganisationen i Sverige och Svenska arbetsgivareföreningen.

1 kommitténs uppdrag ingår alt, som ett alternativ för att komma förbi nuvarande olägenheter med varierande kompensalionsnivå. pröva förut­sättningarna all införa en period under vilken arbetsgivaren skall svara för sjukersättningen, sjuklön, i stället för nuvarande ersättningsregler. Unge­fär en tredjedel av de anställda har redan nu rätt lill avlalsreglerad sjuklön.

Del helt övervägande antalet sjukfall är kortvariga. Av de 9.2 milj. sjukfall som anmäldes till försäkringskassorna under år 1979 föranledde 7.2 milj. eller 78% utbetalning av sjukpenning. Av dessa varade ca 4.8 milj. sjukfall högst 7 dagar och ytterligare ca I milj. fall högsl 14 dagar. Del är därior av slor betydelse alt ersättningssystemet för de förslå dagarnas sjukfrånvaro är smidigt och effektivt. Ett sjuklönesystem skulle här kunna vara fördelaktigt ur flera synpunkter. Olika varianter av sjuklön tillämpas bl.a. i våra nordiska grannländer och i Västtyskland.

Fördelarna med ett sjuklönesyslem skulle bl.a. vara att nuvarande va­riationer i kompensationsnivån vid sjukdom skulle kunna elimineras, utbe­talningen av sjukersättning förenklas och administrationen därmed begrän­sas. Administrationskostnaden för utbetalning av ersättning för de första 14 sjukdagarna kan beräknas till 230 milj. kr. Hur stor del av dessa koslnader som skulle bortfalla vid övergäng till ett sjuklönesystem blir beroende av hur reglerna utformas. Förelagen, som skulle fä ett direkt ekonomiskt ansvar för ersättningarna, torde sannolikt också fä ett ökal intresse för miljö- och trivselfrågor på arbetsplatserna för att därmed minska anledningarna till sjukfrånvaron. Genom sjuklönen skulle en del av sjukförsäkringens utgifter överläs av arbetsgivarna. Staten skulle därmed.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     9

få en avlastning genom bortfallet av statsbidraget (15%) pä viss del av sjukpenningkostnaderna. En justering skulle ocksä bli aktuell av arbetsgi­varnas och egenföretagarnas socialförsäkringsavgift lill sjukförsäkringen. Denna avgift är f.n. 10,6% av löneunderlaget och skall täcka 85% av sjukförsäkringens koslnader.

De sammanlagda sjukpenningkoslnaderna för den första resp. de tvä första veckorna i sjukfallen kan beräknas lill omkring 3000 resp. 5000 milj. kr. Införandel av en sjuklöneperiod som omfattar de första en eller två veckorna av en sjukperiod kan beräknas minska sjukförsäkringens utgifter med i första hand den del av de nyssnämnda beloppen som utgör sjukpen­ning lill anställda. För statens del skulle detta innebära en minskning av stalsbidragskostnaden i storleksordningen 500-700 milj. kr.

Mot bakgrund av vad jag här har anfört anser jag del angeläget att snarast möjligt få de närmare frågorna kring ett sjuklönesyslem klariagda. Jag avser därför alt senare föreslå regeringen att sjukpenningkommillén får i uppdrag all senast den I mars 1981 komma in med en redovisning av sitt utredningsuppdrag i vad avser ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom.

Jag vill här framhälla angelägenheten av att man vid övervägandena kring ett sjuklönesystem uppmärksammar behovet av särskilda åtgärder för att eliminera vissa ogynnsamma effekter som kan uppkomma för före­lag med ett fätal anställda vid införandet av ell sjuklönesyslem. Ett system med någon form av frivillig äterförsäkring för sjuklönekoslnader för mind­re förelag kan här vara en lösning som bör övervägas. Vidare kan finnas behov av särskilda ätgärder för att förhindra alt vissa handikappade och andra personer med svag hälsa utestängs från anställning pä grund av risken att de kommer att medföra högre sjuklönekoslnader.

Mot bakgrund av sjukförsäkringens kostnadsutveckling och del sam­hällsekonomiska läge som cheferna för ekonomi- och budgeldeparlemen-len har redovisat tidigare denna dag finns det nu anledning att också överväga möjligheterna att uppnå kostnadsbesparingar genom ett ökat inslag av självrisk inom sjukförsäkringssystemet. Utöver vad som anges i kommitténs direktiv från är 1978 bör däiför sjukpenningkommillén nu fä i uppdrag alt senast den I mars 1981 inkomma med underlag lill olika alternativ för alt uppnå kostnadsbesparingar inom ersättningssystemet vid sjukdom, t.ex. i form av lägre kompensationsnivå under de första dagarna i en sjukperiod eller införande av system med karens. En utgångspunkt bör därvid vara att besparingarna skall påverka olika grupper pä i princip likartat sätt.

[5] Enhetlig ersättningsnivå inom tandvårdsförsäkringen

Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade över 19 är och under en övergångstid även försäkrade i åldersgruppen 17-19 år. Barn och ungdo­mar har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens folktandvård. För-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

säkringen ersätter kostnader för land vård enligl tandvårdstaxan med 50% upp till 2 500 kr. och med 75% av kostnader därutöver. Ädla metaller och annat material som användes vid tandtekniskt arbete och som finns uppta­get i prislista som utfärdas av riksförsäkringsverket betalas helt av försäk­ringen.

Kostnadsutvecklingen för tandvårdsförsäkringen framgär av följande sammanställning (milj. kr.)

År          1975     1978     1979     1980

Belopp      989   1515     1823     2 220'

' Beiäknal

1 samband med riksdagsbehandlingen av budgetpropositionen (1979/ 80: 100 bil. 8) diskuterades möjligheterna av att införa samma ersättnings­regler för ädla metaller, förankringselement och prefabricerade länder som för övrig tandvård. Detla skulle dä innebära alt tandvårdsförsäkringen ersatte samtliga koslnader för tandvård enligl tandvårdstaxan efter enhet­liga procentsatser. Såväl konlrollskäl som kostnadsskäl anfördes för en sådan ändring av ersättningsreglerna.

Koslnaderna för tandtekniskt material, som alltså enligl nuvarande regler helt ersätts av försäkringen, beräknas för är 1980 uppgå lill lolall 370 milj. kr.

Del finns enligl min mening anledning att la fasta på de tankegångar som framfördes i riksdagen i del här sammanhanget. Jag förordar därför, att reglerna för kostnadsfördelningen i landvårdslaxan (1973:638) fr. om. den I januari 1981 ändras så. att koslnader för ädla metaller och annat material, som används i tandlekniskl arbete, fördelas mellan patienten och försäk­ringen pä samma sätt som övriga kostnader enligt tandvårdstaxan. Det innebär all försäkringen svarar för 50% av de sammanlagda kostnaderna, inkl, för ädla metaller, upp lill 2 500 kr, och för 75% av de koslnader som överstiger detla belopp. Genom en sådan övergång till en enhetlig kost­nadsfördelning för olika landvårdsinsalser beräknas försäkringens kostna­der minska med ca 150 milj, kr. per år.

Jag avser alt senare återkomma fill regeringen med förslag till ändring i tandvårdstaxan på denna punkt.

|6J Ändrade karensbelopp för ersättning vid sjukresor.

Sjukförsäkringen lämnar ersättning för resekostnader i samband med vård där vårdkostnaden eller del därav ersätts av försäkringen. Ersällning lämnas således för resor i samhand med läkarvård, sjukhusvård, konvales-centvård, sjukvårdande behandlingar i offentlig regi eller av privatprakti­serande sjukgymnast m.fl. som är anslutna lill den allmänna försäkringen.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    II

ulprovning och anpassning av hjälpmedel för handikappade, vård hos distriktssköterska eller dislriktsbarnmorska, preventivmedels-, aborl- eller steriliseringsrådgivning samt i samband med tandvård som ges i offentlig regi eller av privatpraktiserande tandläkare som är ansluten lill den all­männa försäkringen. Ersättning lämnas med den del av kostnaden som överstiger ell karensbelopp som f.n. uppgår lill 13 kr. Karensbeloppel är dock 21 kr. vid viss tandvård och vid preventivmedelsrådgivning m.m. Normall ersätts koslnader för resa med billigaste färdsätt till närmaste vårdgivare som kunnat ge den vård den försäkrade behövt.

Sjukvårdshuvudmännen ansvarar för sjuktransporter med ambulans och andra sjuktransporlfordon. För sådana resor fär avgift tas ul av den försäk­rade med högst 13 kr.

Försäkringens koslnader för sjukresor uppgick år 1979 till 444 milj. kr., varav 311 milj. kr. för ersättningar till de försäkrade och 133 milj. kr. för ersättning till sjukvårdshuvudmännen.

Av försäkringskassornas arbetsredovisningar för är 1979 framgår att utbetalning av ersättning för sjukresor lill de försäkrade kräver en arbetsin­sats som motsvarar ca 500 årsarbetare. Detla innebär alt administrations­kostnaderna uppgick till ca 50 milj. kr. eller 16% av utbetalt belopp. Som jämförelse kan nämnas att motsvarande siffra för utbetalning av sjukpen­ning och föräldrapenning är ca 6%.

De administrativa koslnaderna för sjukreseersätlningar är påfallande höga i förhållande lill utbetalt belopp. En höjning av nuvarande karensbe­loppet 13 kr. resp. 21 kr. per resa är motiverad bl, a, för all minska antalet ersättningsfall. Sjukreseutredningen (S 1979:09) har i uppdrag all göra en grundläggande översyn av hela ersättningssystemet vid sjukresor. Utred­ningens uppdrag utgör emellertid inget hinder för alt höja karensbeloppet vid sjukresor fr. o. m. den I januari 1981, En höjning av karensbeloppel lill 30 kr. resp. 38 kr. beräknas minska försäkringens kostnader ined ea 70 milj. kr./är beräknat i 1979 års kostnadsnivå.

Jag avser all senare återkomma lill regeringen med förslag till ändring i sjukreseförordningen på denna punkl.

[7J Utbyggt skydd mot höga vård- och läkemedelskostnader samt justering av patientavgifter

Enligl lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatla läkemedel m. m. erhålls vid sjukdom läkemedel kostnadsfritt eller till nedsall pris om de har ordinerats av läkare eller tandläkare.

Kostnadsfria läkemedel finns angivna i en särskild förteckning och an­vänds vid behandling av vissa långvariga oeh allvarliga sjukdomar. För prisnedsatla läkemedel gäller alt prisnedsällning görs med hälften av det belopp som överstiger 10 kr. och med hela kostnaden som överstiger 40 kr. Högsta kostnaden för varje inköp blir således 25 kr. Bestämmelserna om


 


Prop. 1980/81:20                                                                    12

prisnedsättning gäller också specialdestinerade livsmedel som förskrivs av läkare och inköps på apotek till barn under 16 är vid vissa sjukdoms- och bristtillstånd. Vidare lillämpas reglerna om prisnedsällning pä skyddsläke­medel som föreskrivs lill havande eller ammande kvinnor.

För läkarvård och annan sjukvärdande behandling som ombesörjs av offentlig sjukvårdshuvudman får patienten betala en avgift på högsl 20 kr. (25 kr. fr.o.m. den I januari 1981) vid läkarbesök och högst 15 kr. för sjukvårdande behandling utförd av annan personal än läkare.

För vård hos privatpraktiserande läkare ansluten lill försäkringen beta­lar patienten normalt 30 kr. och för värd hos privatpraktiserande sjukgym­nast, likaså ansluten till försäkringen, betalar patienten normall 20 kr. Försäkringen betalar resterande ersättning direki till vårdgivaren.

Efler en överenskommelse mellan socialdepartementet och Landstings­förbundet är 1975 rekommenderade förbundet införandet av generell ned­sättning av patientavgifterna hos sjukvårdshuvudmännen för patienter med slorl vårdbehov. Principen innebär, att när en person betalat patient­avgift för ett visst antal besök i öppen värd. blir resterande besök under året kostnadsfria.

Socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02) fick år 1976 i upp­drag alt utreda om och i vad män skyddet mot höga vårdkostnader ytterli­gare borde förstärkas. Utredningen överlämnade i januari 1979 ett delbe­tänkande (SOU 1979: I) Utbyggt skydd mot höga värd- och läkemedels­kostnader. Utredningen föreslår där ett samordnat högkostnadsskydd som omfattar läkemedel samt läkarvård och sjukvårdande behandling i öppen vård. såväl offentlig som privat.

Utredningsförslaget har remissbehandlats.

Jag avser alt inom kort föreslå regeringen alt en proposilion på grundval av utredningens förslag läggs fram till riksdagen. Jag kommer därvid att föreslå en förstärkning av skyddet mot höga koslnader för personer med stort behov av bl.a. läkemedel. Delta högkoslnadsskydd skall gälla pris­nedsatta läkarordinerade läkemedel och skyddsläkemedel saml vara sam­ordnat med läkarvård och sjukvårdande behandling i öppen vård - privat och offentlig. Högkoslnadsskyddet skall bl.a. innebära att en person som har betalat avgift för 15 läkemedelsinköp eller besök hos läkare m.fl. blir befriad från kostnad för fortsatta läkemedelsinköp och vårdbesök. Befriel­sen gäller under en tolvmånadersperiod räknat från första inköpet eller besöket. Nuvarande regler för kostnadsfria läkemedel bör behållas.

Barnfamiljerna har behov av ett särskilt generöst högkostnadsskydd. För barn föreslås därför ell gemensamt kostnadstak efler 15 inköp eller vårdbesök för samtliga barn i en familj.

De nu gällande patientavgifterna vid läkemedelsinköp fastställdes år 1977 med giltighet fr. o. m. den I januari 1978. En höjning av dessa avgifter är motiverad bl.a. med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen. Jag föreslår därför alt prisnedsällning för berörda läkemedel fr.o.m. den I


 


Prop. 1980/81:20                                                                   13

januari 1981 görs med hälften av del belopp som överstiger 20 kr. och med hela del belopp som överstiger 60 kr. Den högsta avgiften vid ell läkeme­delsinköp blir därmed 40 kr. Motsvarande höjning bör göras även för de specialdestinerade livsmedel som inköps till barn under 16 års ålder. De höjda patientavgifterna beräknas minska sjukförsäkringens koslnader med ca 250 milj. kr. om året.

Frågan om patientavgifterna i den öppna vården kommer att behandlas i samband med de föreslående överläggningarna mellan företrädare för so­cialdepartementet och landstingsförbundet om sjukförsäkringens ersätt­ningar till sjukvårdshuvudmännen efter är 1981. Därvid bör de här före­slagna avgifterna vid läkemedelsinköp vara vägledande för justeringen av patientavgifterna i den öppna vården.

Införandet av ett högkoslnadsskydd för receplförskrivna läkemedel samordnat med läkarvård och sjukvårdande behandling i öppen vård be­räknas vid den tänkta nivån 15 besök/inköp medföra en kostnadsökning för samhällel pä 25-45 milj. kr. beroende pä nyltjandegraden. Sammanlaget kan de föreslagna förändringarna i regelsystemet, dvs. införande av hög­koslnadsskyddet samt höjningen av avgifterna för läkemedel och de juste­ringar av patientavgifterna för sjukvård som blir aktuella senare beräknas minska försäkringens koslnader med omkring 500 milj. kr. per år.

Vad jag här har anfört om höjda avgifter vid läkemedelsinköp föranleder ändring 1 3 § lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m. m. Ett inom socialdepartementet upprättat förslag lill lagändring bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 4.5.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt antaga förslagel lill lag om ändring i lagen (1954:519) om kost­nadsfria och prisnedsatla läkemedel m. m.

[8] Vårdavgifter vid långtidssjukvård m. m.

Vid vård på sjukhus görs ell avdrag på de försäkrades sjukpenning med 30 kr. per dag. Avdraget är dock maximerat till 1/3 av sjukpenningbeloppel och den återstående sjukpenningen skall alltid uppgå lill lägsl 8 kr. per dag. Frän sjukförsäkringen utgår samtidigt en ersättning till sjukvårdshuvud­mannen med 40 kr. för varje vårddag pä sjukhus.

För personer med hel ålders- eller förtidspension ulgår sådan försäk­ringsersättning för sjukhusvård under sammanlagt 365 dagar efter pensio­neringen ulan att något avdrag görs på den försäkrades förmåner. Efter denna värdtid är pensionären ulförsäkrad såvitt gäller sjukhusvård och skall själv betala vårdavgiften till sjukvårdshuvudmannen. Denna avgift fastställs av sjukvårdshuvudmannen. Utgångspunkten för avgiftsnivån har därvid varit de avgiftsregler som gäller för sjukpenningförsäkrade patien­ter.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    14

Jag vill här framhälla att det av fiera skäl är önskvärt att nå fram till nya avgiftsregler på detta område som minskar de nuvarande stora skillna­derna i avgift för äldre vid långtidssjukvård och vistelse inom primärkom­munal åldringsvård. En översyn av avgiftsreglerna för bl.a. utförsäkrade patienter pågår inom en arbetsgrupp med representanter för socialdeparte­mentet och landstingsförbundet. Avsikten är all frågan om nya avgifts­regler skall behandlas vid de överläggningar som under denna höst kom­mer all las upp om sjukvårdsersättningarna efler utgången av år 1981.

[9] Överföring till statsbudgeten av besparingar inom socialförsäkringen

De förslag som jag har lagt fram under punkterna 5-7 innebär en kostnadsminskning för den allmänna försäkringen med lolall ca 450 milj. kr. Med de finansieringsregler som gäller faller därav ca 67 milj. kr. på statsbidrag och 383 milj. kr. på arbetsgivaravgifter. Det sistnämnda belop­pet motsvarar en sänkning av socialförsäkringsavgiften till sjukförsäkring­en med drygt 0,1 procentenhet. För alt kostnadsbesparingen i sin helhet skall tillföras slalsbudgelen bör avgiften till sjukförsäkringen sänkas med 0,1 procentenhet samtidigt som socialförsäkringsavgiften till folkpension höjs med samma procenttal. Sistnämnda avgift tillförs statsbudgeten som bidrag till folkpensionskostnaderna. Folkpensionsavgiflen läcker f.n. om­kring 73% av folkpensionskostnaderna. Denna andel var 75% är 1977.

Jag förordar alt soeialförsäkringsavgiflen lill sjukförsäkringen sänks med 0,1 procentenheter lill 10,5% fr.o.m. den I januari 1981 samtidigt som soeialförsäkringsavgiflen till folkpensioneringen höjs med motsvaran­de procentenhet till 8,4%. Därmed kan den avgifisfinansierade andelen av folkpensionskoslnaderna beräknas öka till ca 74%.

De av mig föreslagna avgiftsförändringarna föranleder ändring i 19 kap. 4 och 4 a §S lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Ett inom socialdepar­tementet upprättat förslag lill lagändring bör bifogas protokollet i delta ärende som bilaga 4.4.

Med hänvisning lill vad jag har anföll hemsläller jag all regeringen föreslår riksdagen

alt antaga förslagel till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

[10] Ändrade regler för socialförsäkringsavgifter

För finansieringen av socialförsäkringarna m.fl. ändamål erlägger ar­betsgivarna avgifter. Det finns f n. ett dussintal olika arbetsgivaravgifter där uttagen 1 princip grundas på företagens lönesummor. De mer betydan­de arbetsgivaravgifterna har motsvarighet i egenavgifter, som betalas av egenföretagare. Avgifterna motsvarar drygt 30% av lönesummorna och inbringar f. n. ca 65 miljarder kr. ärligen.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   15

De olika avgifterna beräknas i princip var för sig enligt särskilda bestäm­melser i lagen om allmän försäkring och i en rad andra författningar. Reglerna för de olika avgifterna är emellertid i de flesta avseenden över­ensstämmande.

Gemensamt för arbetsgivaravgifterna är alt dessa beräknas pä konlant-löner och naturaförmåner i form av kost, bostad eller bil. Arbetsgivaravgif­ten lill försäkringen för tilläggspension (ATP) skiljer sig dock på ett mera väsentligt sätt från övriga avgifter, eftersom den inte las ul på hela löne­summan i förelagen. Härvid fastställs avgiftsunderlaget som den del av utgiven lön m. m. för arbetstagare och år som ligger mellan det vid årets ingång gällande basbeloppet, för i år 13 900 kr. och 7,5 gånger detta belopp, i är 104 250 kr. Arbetsgivaravgiften tas f. n. ut med 12% på del nu nämnda avgiftsunderlaget. I huvudsak motsvarande regler gäller för egenavgiften till ATP.

Pensionskommittén, som har haft i uppdrag att utarbeta förslag till eft enhetligt avgiftssystem, har i betänkandet SOU 1977:46, Pensionsfrågor m.m.. lagt fram förslag härtill. Kommittén föreslår att alla avgifter förs samman i en lag. Vidare föreslås att ATP-avgiften i fortsättningen skall beräknas på brutlolönesumman på samma sätt som övriga socialförsäk-ringsavgifler. dvs, utan basbelopps- och maximeringsavdrag. Enligt kom­mitténs mening bör ultagsprocenten därvid sänkas för all kompensera det ökade avgiftsunderlaget.

Fierlalet remissinstanser har understrukit behovet av förenklade avgifts­regler och tillstyrkt förslagen.

Fördelarna med ett enhetligt system för socialförsäkringsavgifter är enligt min mening bl. a. följande.

Avskaffandet av basbelopps- och maximeringsavdraget samt den lidsre­dovisning detta system förutsätter medför väsentliga administrativa lätt­nader. Förslaget innebär även i övrigt förenklingar. Den mångfald av regler som f. n. finns pä området kan ersättas med färre och mer entydiga regler. Detta torde leda lill en större överblickbarhet och väsentliga administrati­va förenklingar för arbetsgivarna, vars uppgiftslämnande skulle kunna minskas betydligt. Dessutom skulle myndigheternas debileringsrutiner bli enklare. Genom all kontrollen underlättas ökar möjligheterna all fä till stånd ett korrekt avgiftsuttag.

Förenklingen av reglerna för socialförsäkringsavgifierna är en viklig förutsättning för den av DEMA-ulredningen (riksförsäkringsverkets utred­ning angående decentralisering av manuella funktioner inom avgiftssyste­met; Rapport mars 1978) föreslagna decentraliseringen från riksförsäk­ringsverket lill de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelserna av debi­tering resp. uppbörd av arbetsgivaravgifter.

Den preliminära arbetsgivaravgiften debiteras f. n. pä de inkomstupp­gifter som ligger till grund för beräkning av den slutliga avgiften under nästföregående är uppräknade med hänsyn lill den beräknade allmänna


 


Prop. 1980/81:20                                                                    16

löneökningen t.o.m. det aktuella inkomståret. Trols denna uppräkning innebär del nuvarande systemet att betydande belopp i arbetsgivaravgifter betalas in med upp till två ärs eftersläpning. I den reviderade finansplanen 1980 framhålls alt den preliminära uppbörden av arbetsgivaravgifter på längre sikt bör kunna knytas till den lönesumma som redovisas i samband med källskatteredovisningen (prop. 1979/80: 150 bil. I s. 21). Därigenom skulle i princip nästan all eftersläpning kunna upphöra. Ett genomförande av pensionskomniitténs förslag underiättar en sådan omläggning av debi­terings- och uppbördssystemet.

Som tidigare nämnts skiljer sig ATP-avgiften enligl nuvarande regler frän övriga avgifter genom att den inle beräknas pä hela brutlolönesum­man. Beträffande avdragen från bruttolönesumman är man hänvisad till beräkningar som görs av arbetsgivarna, bl. a. över den arbetade lid som en utbetald lön hänför sig till. Myndigheternas möjligheter all kontrollera de uppgifter som arbetsgivarna lämnar härvidlag är i praktiken myckel be­gränsade. Dagens regelsystem ger således möjligheter lill felaktigt eller missledande uppgiftslämnande. Ell genomförande av kommitténs förslag innebär att dessa möjligheter las bort. Det blir också möjligt att samordna kontrollen på avgiftsområdet med skattekontrollen på ett effektivare sätt.

Inkomsterna till socialförsäkringen kan förväntas öka, bl.a. lill följd av att den nuvarande eftersläpningen tas bort och all möjligheterna att undan­dra sig inbetalning av avgifter minskar. Härtill kommer rationaliserings­vinster för såväl företag som myndigheter genom att de administrativa rutinerna kan förenklas.

Här bör även nämnas att kommittéförslaget mött vissa erinringar. Ell borttagande av basbelopps- och maximeringsavdragen vid fastställandet av avglftsunderiaget för ATP-avgiften innebär all det omedelbara samban-del mellan avgiften och förmånen las bort i denna del. Vidare har omfördelningseffekterna av ett slopande av basbelopps- och maximerings­avdragen för ATP-avgiften påtalats av flera remissinslanser. Kommitténs beräkningar visar dock att omläggningen för de flesta företag inle nämn­värt påverkar avgiftsbördan jämfört med nuvarande system. Förändringar­na skulle normall röra sig om bråkdelar av en procent av lönesumman. För egenföretagare som betalar egenavgift grundad pä sin egen inkomst kan i inkomstläget 180000 kr. uppkomma en avgiftsskärpning motsvarande 0.2% av inkomsten och i lägel 220000 kr. ca 0,25% av inkomsten. I lägre inkomstlägen blir effekten normalt oförändrad eller sänkt avgift. Ett ge­nomförande av kommitténs förslag kan också i vissa fall leda till marginal­effekter. Självfallet måsle dessa problem beaktas samtidigt som del, med hänsyn till de fördelar jag tidigare nämnt, framstår som angeläget all ell slutligt förslag lill ett system för debitering och uppbörd av socialförsäk­ringsavgifter enligt tidigare nämnda principer kan utformas.

Jag räknar med all återkomma till regeringen i denna fräga.

I avvaktan på en mera genomgripande omläggning av uppbördssyslemet


 


Prop. 1980/81:20                                                     17

i anslutning till de åtgärder som jag nyss har berört har regeringen den 11 september 1980 pä mitt förslag beslutat lägga fram en proposition lill riksdagen om höjda räntesatser fr. o. m. den Ijanuari 1981 för den särskil­da avgift som tas ul vid uppbörd av kvarstående arbetsgivaravgifter. Ål-gärden torde innebära en inkomstförstärkning på statsbudgeten med ca 60 milj. kr. per år genom ränteeffeklen och en minskad eftersläpning.


 


Prop. 1980/81:20


18


Bilaga 4.1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att I kap. 6 § lagen (1962:381) om allmän försäk­ring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse

Inom den allmänna försäkringen skola de beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet faslslälles av rege­ringen för varje månad och ulgör fyratusen kronor multiplicerat med det tal, vUket angiver förhållandet mellan det allmänna prislägel under andra månaden före den som bas­beloppet avser och prisläget i sep­tember 1957. Åndring av nänmda tal må ej föranleda ändring av bas­beloppet, med mindre talet stigil el­ler nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålun­da beräknade basbeloppet avrun­das lill närmaste hundratal kronor.


Föreslagen lydelse kap, 6§

Inom den allmänna försäkringen skall de beräkningar, som anges i denna lag. göras med anknytning till ell basbelopp.

Basbeloppet Jåstställs av rege­ringen för varje månad och ulgör 15400 kronor multiplicerat med del tal, (jämförelsetal), som anger för­hållandet mellan del allmänna pris­lägel under andra månaden före den som basbeloppet avser och prislä­get i Juni 1980. Därvid skall i enlig­het med föreskrifter som meddelas av regeringen för tid efter oktober 1980 förändringarna i det allmänna prisläget beräknas med bortseende från indirekta skatter, tullar, av­gifter och ändringar i energipriser samt liUägg göras för subven­tioner. Basbeloppet avrundas lill närmaste hundratal kronor.

Basbeloppet får ändras endast om jämförelsetalet har ändrats med minst tre procent sedan när­mast föregående ändring av basbe­loppet gjordes.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 och skall tillämpas första gängen vid fastställande av basbeloppet för januari månad 1981.

Lagen omtryckt 1977:630,


 


Prop. 1980/81:20                                                                    19

Bilaga 4.2

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom föreskrivs all 4 5 lagen (1962:392) om huslrulillägg och kommunall bostadstillägg till folkpension' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                                           Föreslagen lydelse

4 S
Huslrulillägg och kommunalt          Hustrutillägg oeh kommunall
bostadslillägg minskas med en tred- bosladstillägg minskas med en tred­
jedel av den pensionsberältigades jedel av den del av den pensions-
årsinkomst / vild den må överstiga berälligades årsinkomst .so;;; över­
för den som är gift cttuscnfemhitn- stiger 750 kronor för den som är gift
dra kronor och för annan tvåtusen och /WW kronor och för annan,
kronor.

Minskning skall, där rält lill såväl huslrulillägg som kommunall boslads­tillägg föreligger, göras först å bosladslilläggel och diirefter ä huslrulilläg-get.

Denna lag träder i krafl den I juli 1981. Äldre bestämmelser gäller i fräga om hustrutillägg och kommunalt bosladstilliigg som avser lid före ikraftträ­dandel.

Lagen oniliyckl 1976: 1014,


 


Prop. 1980/81:20                                                                   20

Bilaga 4.3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 11 S lagen 11979:84) om delpensionsförsäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

II $
Delpension fastställs till belopp
     Delpensionen   fastställs   till   det

som motsvarar 65 procent av den     belopp som motsvarar 50 procent
försäkrades pensionsunderlag.  av den försäkrades pensionsunder-

lag.

Fastställd delpension anknyts till basbeloppet och omräknas vid föränd­ring av detta.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Äldre bestiimmelser giiller fortfarande för den som har rätt lill delpension för december månad 1980. under förutsättning all delpensionen grundar sig på ansökan som kommit in till den allmänna försäkringskassan före den I december 1980,


 


Prop. 1980/81:20


21 Bilaga 4.4


Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att  19 kap. 4 och 4 a S§ lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelese 19 kap.

4f


 


Avgift till sjukförsäkringen enligl

1   § eller sjukförsäkringsavgift enligl

2   § skall utgå med tio och sex tion­dels procent av del belopp, vara av­giften skall beräknas. För försäkrad som på grund av undanlagande en­ligt 11 kap. 7 § ej omfattas av sjuk­penningförsäkringen eller för vilken försäkringen enligt 3 kap. 11 § gäl­ler med karenslid, beräknas dock avgift enligt 2 § efter den lägre pro­centsals som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myn­dighet fastställer med hänsyn till den inverkan undanlagandel eller karenstiden bedömes få på försäk­ringens utgifter. Influtna avgifter fördelas mellan de allmänna försäk­ringskassorna lill läckande av deras utgifter under årel för sjukförsäk­ringsförmåner, inberäknal de kosl­nader enligl lagen (1974: 525) om er­sällning för viss födelsekonlrolle-rande verksamhei m.m., som åvila kassorna, saml för förvaltning, lill den del utgifterna icke täckas av statsbidrag enligt 7 §. Influtna av­gifter skola, även läcka de koslna­der som under året uppkommit för den allmänna försäkringen för för­måner enligl lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatla läke­medel m. m. saml för centrala stu­dieslödsnämnden i anledning av att aterbetalningspliktiga studiemedel, som belöpa på studerandes sjukpe-


Avgifi lill sjukförsäkringen enligl

1   § eller sjukförsäkringsavgift enligl

2   § skall utgä med tio och jein tion­dels procent av del belopp, vara av­giften skall beräknas. För försäkrad som på grund av undantagande en­ligl 11 kap. 7 § ej omfattas av sjuk­penningförsäkringen eller för vilken försäkringen enligl 3 kap. 11 § gäl­ler med karenstid, beräknas dock avgift enligt 2 § efter den lägre pro­centsals som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myn­dighet fastställer med hänsyn till den inverkan undantagandet eller karensliden bedömes få på försäk­ringens utgifter. Influtna avgifter fördelas mellan de allmänna försäk­ringskassorna till täckande av deras utgifter under året för sjukförsäk-ringsförmåner. inberäknal de kost­nader enligl lagen (1974: 525) om er­sättning för viss födelsekonlrolle-rande verksamhei m. m.. som åvila kassorna, saml för förvaltning, till den del utgifterna icke läckas av statsbidrag enligt 7 S. Influtna av­gifter skola, även läcka de kostna­der som under året uppkommit för den allmänna försäkringen för för­måner enligt lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läke­medel m.m. saml för centrala stu­dieslödsnämnden i anledning av alt återbetalningsplikliga studiemedel, som belöpa på studerandes sjukpe-


Lagen omtryckt 1977:630. Senaste lydelse 1979: 1134.


 


22


riod, enligt sludiestödslagen (1973: .349) icke skola återbetalas, lill den del koslnaderna icke skola läckas med statliga medel enligt 7 S andra styckei. För reglering av över- och underskott skall finnas en fond. benämnd allmänna sjuk­försäkringsfonden. Rege­ringen fastställer grunderna för överförandet av medel till och från fonden.


riod, enligt sludiestödslagen
(1973:349) icke skola återbetalas,
till den del kostnaderna icke skola
täckas med statliga medel enligt 7 S
andra slyckel. För reglering av
över- och underskoll skall finnas en
fond, benämnd allmänna sjuk­
försäkringsfonden.          Rege­
ringen fastställer grunderna för
överförandet av medel lill och från
fonden.


1 fråga om sjöman som avses i I § I mom. första styckei lagen (1958:295) om sjömansskatt beräknas avgiften till sjukförsäkringen enligl procentsats som regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, myndighet fast­ställer. Procentsatsen skall för visst år utgöra bestämd andel av den i första stycket angivna procentsatsen. Nämnda andel skall svara mol förhällandet mellan antalet svenska sjömän och hela antalet sjömän på svenska han­delsfartyg i medeltal för den 31 oktober under de tre år, som närmast föregått det år dä procentsatsen fastställes. Hänsyn tages härvid ej till fartyg med en bruttodräktighet understigande trehundra registerton. Pro­centsatsen beräknas med två decimaler.

4a §


Avgift till folkpciisioneringen en­ligt I eller 3 § skall utgå med åtta och tre tiondels procent av det be­lopp, på vilket avgiften skall beräk­nas. 1 fräga om sjöman som avses i I § I mom. första stycket lagen (1958:295) om sjömansskall beräk­nas dock avgiften efter den lägre procentsats som regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med motsva­rande tillämpning av 4 S andra slyckel. Avgifterna tillföras slalen.


Avgift lill folkpensioneringen en­ligl I eller 3 S skall utgå med åtta och /y;(; tiondels procent av det be­lopp, på vilket avgiften skall beräk­nas. I fråga om sjöman som avses i I § I mom. första styckei lagen (1958:295) om sjömansskatt beräk­nas dock avgiften efter den lägre procentsals som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, myndighet fastställer med motsva­rande tillämpning av 4 S andra styckei. Avgifterna tillföras staten.


Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fräga om avgift som belöper på tid före ikraftträdandet.


 


23 Bilaga 4:5

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:519) om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel m.m.

Härigenom föreskrivs alt 3 S lagen (1954:519) om kostnadsfria och pris­nedsatla läkemedel m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

3§'
I annat fall än vad som avses i 2 S I annat fall än vad som avses i 2 S
första slyckel äger vid sjukdom den     första slyckel äger vid sjukdom den
som är omfattad av sjukförsäkring      som är omfattad av sjukförsäkring
enligl lagen om allmän försäkring        enligt lagen om allmän försäkring
eller här i riket är i allmän eller en-      eller här i riket är i allmän eller en­
skild tjänst vid inköp av läkemedel      skild tjänst vid inköp av läkemedel
åtnjuta nedsättning av fastställt pris  åtnjuta nedsättning av faslslälll pris
för samtidigt förskrivna och inköp-       för samtidigt förskrivna och inköp­
ta läkemedel med hälften av det be-   ta läkemedel med hälften av det be­
lopp varmed priset överstiger tio         lopp varmed priset överstiger tjugo
kronor och hela del belopp varmed     kronor och hela del belopp varmed
priset överstiger fyrtio kronor. År         priset överstiger sextio kronor. År
förskrivning avsedd alt expedieras      förskrivning avsedd all expedieras
mer än en gång, skall nedsättningen  mer än en gång, skall nedsättningen
hänföra sig till varje avsett expedi-     hänföra sig till varje avsett expedi­
tionstillfälle,                                tionslillfälle.

Bestämmelserna i första stycket äga motsvarande tillämpning på skyddsläkemedel som i annat fall än som avses i 2 S andra stycket för-skrives till havande eller ammande kvinna eller barn som omlåltas av sjukförsäkring enligl lagen om allmän försäkring.

Vad nu sagts om den som är omfattad av sjukförsäkring enligl lagen om allmän försäkring skall beträffande försäkrad, som är bosatt utom riket, gälla allenast för tid varunder han vistas härslädes.

Frän prisnedsällning enligt denna paragraf äger regeringen undantaga visst läkemedel eller viss grupp av läkemedel som i första styckei avses.

Denna lag träder i krafl den I januari 1981.

' Senasle lydelse 1977:526.                         Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                           Bilaga 5

Kommuniliations-

departementets

verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     I

Bilaga 5 Utdrag KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Adelsohn

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m.m.

BESPARINGAR M.M. INOM KOMMUNIKATIONSDEPARTEMEN­TETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Anslagen under kommunikationsdepartementets huvudtitel avser lill helt övervägande delen investeringar i och drift av trafikanläggningar -vägar, järnvägar, flygplatser och farleder samt anläggningar för post- och telekommunikafioner. Dessa anläggningar, som väsentligen finansieras ge­nom avgifter av olika slag, är nödvändiga för ell effektivt näringsliv. I ett läge då det gäller att särskilt stimulera industriell verksamhei vore det enligt min uppfattning olyckligt att sänka trafikstandarden eller underlåta att förnya trafikanläggningarna. Jag har därför valt att inte nu föreslå direkta nedskärningar i anslagen till de slörre kommunikationsverken.

De förslag till besparingar jag redovisar i det följande kan i stället karaktäriseras som rallonallseringsälgärder och omfördelningar inom väg­väsendet, statens järnvägar, sjöfarlsområdet och poslväsendel.

Jag lägger stor vikt vid att ätgärder vidtas så alt SJ:s ekonomiska mål kan uppfyllas. Med höjda person- och godslaxor kan en relativt snabb resultatförbättring åstadkommas. Nuvarande underskott vid SJ bör enligl min mening elimineras snarast. Min bedömning är all detla är möjligt inom en fyraårsperiod.

I linje med den fastställda järn vägspolillken kommer SJ att tillförsäkras ökade resurser för investeringar.

Innebörden av mina förslag är således all satsningen pä SJ fullföljs medan vägbyggnadsanslagen de närmaste åren kommer alt ligga på i stort sett oförändrad nominell nivå.

Jag beräknar att förslagen innebär en sammanlagd besparing för staten på minst 400 milj. kr. budgetåret 1981/82.

I    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. BU. 5


 


Prop. 1980/81:20                                                                2

Vägväsendet

[I] Statens vägverks organisation. Inom statens vägverk pågår - på initia­tiv av verket - en översyn av verkets organisation, personalbehov m. m. på central, regional och lokal nivå. Vid behandlingen av årets budget­proposition (1979/80:100, TU 1979/80:9, rskr 1979/80:222) bedömde riks­dagen det nödvändigt att vägverket fortsätter rationaliseringen av sin orga­nisation. Regeringen har därefter i regleringsbrev den 12 juni 1980 under­strukit viklen av att statens vägverk fortsätter den påbörjade översynen av verkets organisation. I fråga om driftverksamheten skall vägverket då utgå från att medelstilldelningen kommer all innebära i stort oförändrade reala anslag under den närmaste femårsperioden. Beträffande verkels byggnads­verksamhet bör utgångspunkten vid organisationsöversynen vara att an­slaget till statligt vägbyggande kommer att hållas på 1 stort oförändrad nominell nivå.

En fortgående översyn och rationalisering av myndigheternas organisa­tion och arbetsformer är enligt min mening av väsentlig betydelse för all hålla nere kostnaderna i statsverksamheten. Rationaliseringen inom väg­verket innebär ingen förändring av vägverkels decentraliserade organisa­tionsstruktur. Enligt min mening bör vägverket så långt möjligt påskynda genomförandet av aktuella organisationsförändringar. Del är inte nu möj­ligt att mera exakt ange storieken av de besparingar som kan uppnås genom en förändrad lokal organisation. Vid ett fulll genomförande av de aktuella organisationsförändringarna torde en besparing av 10-20 milj. kr, årligen kunna uppnås. En snabbare genomförd organisationsförändring kan ge icke oväsentliga besparingar redan under de närmaste åren.

När del gäller vägverkels regionala byggnadsorganisalion pågår f. n. en utredning om organisationen av de norra byggnadsdislriklen. Jag räknar med att kunna lägga fram förslag för riksdagen i denna del under 1980/81 ärs riksmöte.

[2] Den statliga färjeverksamheten. Kostnaderna för driften av rörliga väg-broar och av de allmänna färjorna beräknas uppgå till 133 milj. kr. är 1980, 142 milj. kr. år 1981 och 160 milj. kr. år 1982. Merparten av kostnaderna faller på färjeverksamhelen. Åven om färjelrafiken successivt har ratio­naliserats kan det finnas anledning utreda möjligheterna att vidla ytteriiga­re åtgärder i verksamheten för att minska kostnaderna för denna trafik. Detta bör vara möjligt ulan alt kravet på en grundläggande trafikförsörj­ning eftersatts. I många fall finns en alternativ väg till färjeförbindelsen. Det finns också möjlighet att överiåta färjedrift til enskilda. I andra fall är trafikunderiaget under hela eller delar av året myckel svagt varför en indragning av färjeleden helt eller delvis kan aktualiseras. Även för den berörda färjepersonalen kan en omläggning av trafiken medföra mera mångsidiga arbetsuppgifter.


 


Prop. 1980/81:20                                                      3

Mot denna bakgrund — och det statsfinansiella lägel — har regeringen i beslut den 25 september 1980 uppdragit ål statens vägverk att utreda vilka färjeleder som inte längre kan anses behövas för del allmänna och där en indragning av färjeleden medfört endast ringa olägenhet för bygden. I uppdraget ingår även alt utreda möjligheterna att genom lurlisteändringar minska koslnaderna för trafiken vid de färjeleder som bör vara kvar som allmänna och att utreda omfattningen av öppelhållandetiderna för de rör­liga broarna. Vägverket skall också utreda möjligheterna lill samt utform­ningen av ett avgiftssystem för viss färjelrafik, l.ex. för extraturer m.m. som faller utanför vad som kan anses utgöra en grundläggande trafikför­sörjning.

I fråga om statsbidragsgivningen till enskilda färjeleder skall motsvaran­de förutsättningar gälla fr. o. m. bidragsåret 1981.

Jag har överslagsvis funnit alt besparingen genom de förordade åtgärder­na torde kunna uppgå till 15 milj. kr.

[3] Användningen av dubbade bildäck. Av utredningar som genomförts av transportforsknlngsdelegationen och statens väg- och trafikinstilul framgår att dubbade bildäck förbättrar väggreppet vid halt väglag men ocksä all de medför ett väsentligt ökat slitage av vägbeläggningarna. År 1974 beräkna­des de åriiga koslnaderna för detta vägslitage lill ca 200 milj. kr. Del förhållandel att del belagda vägnätet årligen har utökats liksom hittillsva­rande trafikökningar saml kraftigt höjda oljepriser har medfört att väghål-larna drabbats av väsentligt höjda koslnader för dubbdäcksslllaget. Denna utveckling kan förväntas fortsätta. De förslitna beläggningarna påverkar även trafiksäkerheten i negativ riktning med bl.a. slörre risker för vatten-planingsolyckor.

Regeringen har därför i beslul den 4 september 1980 uppdragit åt statens vägverk att i samråd med trafiksäkerhetsverket och statens väg- och trafik-institut utreda och genomföra sädana åtgärder som minskar beläggnings­slitaget till följd av användningen av dubbade däck. I uppdraget ingår all utreda olika sorls väghållningsåtgärder som minskar behovet av dubbade däck.

I anslutning fill denna översyn kommer även gällande normer för dub­bade däck all ses över. Dubbarnas anlal, vikt, ulslick, infästning i däcken m. m. påverkar slitaget. Nya normer bör fastställas snarast. Pä sikl kan även typprovning av dubbade däck komma alt införas. Det är angelägel all dubbdäckens negativa effekter begränsas samtidigt som de positiva i möj­lig mån bibehålls. Stora årliga besparingar bör härigenom kunna uppnås vartill kommer de bränslebesparingar som kan bli följd av åtgärderna.

[4] Vägbyggnadsverksamheten. Den rådande budgetsituationen medför all besparingar bör prövas även inom vägbyggnadsverksamheten. Flerårs-och fördelningsplanerna för åren 1979-1988 har baserats på regeringens


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

direktiv om en årlig medelstillverkning av 900 milj. kr. resp. 350 milj. kr. i 1979 års prisnivå. Byggandet av statliga samt slatskommunala vägar under åren 1979 och 1980 följer i stort de fastställda planerna bl.a. med hjälp av medel som anvisats av arbetsmarknadsskäl. De föreskrifler som regering­en lämnat i årels regleringsbrev - innebärande att vägverket bör räkna med 1 stort sett nominellt oförändrade byggandeanslag - kommer att medföra att endast ca hälften av de älersläende objekten i flerärsplanen kan byggas under planperioden.

I tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1980/81 avser jag la upp frägan om finansieringen av en ny bro till Tjörn. Vägverket har beräknat att de totala koslnaderna för återuppförande av en ny bro över Askeröfjorden jämte tillfartsvägar saml den tillfälliga färjeförbindelsen kommer alt uppgå lill ca 210 milj. kr. framtill är 1982.1 regeringsbeslut den 19 juni 1980 gavs vägverket bemyndigande alt upphandla en ny bro inkl. vissa anslutningsvägar inom en kostnadsram av 112 milj. kr. 1 1980 års prisnivå. Denna kostnadsram lorde - med nuvarande prisutveckling -medföra en upparbetad kostnad av ca 135 milj. kr. fram till färdigställandet av den nya broförbindelsen vid årsskiftet 1981 -82.

För den statliga vägbyggnadsverksamheten kommer byggandet av en ny bro till Tjörn alt Innebära alt vissa ordinarie vägbyggnadsmedel får las i anspråk för brobyggnationen. Koslnaderna för den tillfälliga färjeförbin­delsen räknar jag med alt vägverket kan inrymma inom tillgängligt driftan­slag. Genom besparingar, omprioriteringar och senareläggningar inom an­slagen lill drift och byggande av statliga vägar beräknas sammanlagt till­kommande utgifter på i storleksordningen 75 milj. kr. kunna undvikas. Denna omfördelning av medel kommer dock att innebära en senarelägg­ning av byggobjekl med 15 milj. kr. frän år 1980 lill är 1981 saml med 50 milj. kr. frän år 1981 till år 1982 i förhällande till flerärsplanen. Under år 1982 kommer inga nya vägbyggnadsobjekt all påbörjas.

Del är också möjligt att spara medel genom en senareläggning även av statskommunala väg- och galubyggnadsobjekt. En senareläggning av kom­munala vägutbyggnader medför även vissa mindre besparingar hos kom­munerna eftersom de statliga bidragen täcker 95 % av de bidragsgrundande kostnaderna. En senareläggning av kommunala vägbyggnadsobjekl inne­bär att den utbyggnadstakt som anges i fördelningsplan för åren 1979-1988 inle kan hållas. Jag avser att minska ca 10—15% på nuvarande anslags­nivå. Det innebär en besparing av ca 50 milj. kr. under anslaget för budgetåret 1981/82 motsvarande del belopp som beräknas vara disponibelt för igångsättning av objekt enl. fördelningsplanen. Senareläggningar av byggobjekl kommer då all beröra bidragsåret 1982 och åren därefter. För år 1981 har 350 milj. kr. anvisats för byggande av slatskommunala vägar. Detta belopp är lägre än vad som framgår av regeringens anvisningar för upprättandet av fördelningsplan för åren 1979-1988. Enligl dessa anvis­ningar skall fördelningsplanen upprättas med utgängspunkt från ett anslag


 


Prop. 1980/81:20                                                      5

av 350 milj. kr. i 1979 års prisnivå. Jag har inle funnit det rimligt att aktualisera besparingar, ulöver den minskning av byggandet som sker i förhållande till fördelningsplanen, redan under bidragsårei 1981 med hän­syn lill dels pågående vägbyggnationer, dels den planeringstid som erford­ras för denna typ av Investeringar. Jag hemställer att regeringen

dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag har anfört om organisa­tionsförändringar inom vägverket dels låter riksdagen ta del av vad jag i övrigt har anfört om vägvä­sendet.

Statens järnvägar [5] Strukturpian för SJ

Den nya järnvägspolitiken

Det av riksdagen år 1979 fasUagda mälet för den statliga trafikpolitiken är att ge landets olika delar en fillfredsställande trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader. Detta kräver en samhällsekono­miskt effektiv fördelning av transportarbetet mellan olika transportmedel. Effektiviteten främjas enligt beslutet bäst av en fri konkurrens och samver­kan mellan olika trafikmedel och trafikföretag inom de ramar som samhäl­lel drar upp för verksamheten. Avgifterna för en individuell resa eller transport skall så långt möjligt anpassas till de samhällsekonomiska mar­ginalkostnaderna för att transportresurserna skall kunna utnyttjas effek­tivt.

Järnvägsnätet måste enligt det trafikpolitiska beslutet även i fortsätt­ningen utgöra stommen i person- och godstrafiken, bl.a. med hänsyn till miljön, energin och trafiksäkerheten. Enligt beslutet är det väsentligt att satsningen på järnvägen sker så att dess förutsättningar att göra sig gällan­de på ell samhällsekonomiskt sätt ökar. Förutom taxeåtgärder pekade trafikutskottet på betydelsen av att även andra åtgärder vidtas för alt åstadkomma ett mer effektivt utnyttjande av järnvägen och öka dess attraktivitet och konkurrensförmåga i fråga om såväl person- som godstra­fik. Särskilt underströks investeringarnas betydelse 1 sammanhanget. And­ra viktiga åtgärder som framhölls var t.ex. ökal samarbete med andra trafikföretag, förstärkt marknadsföring och förbättringar av servicen gent­emot både resenärer och godstrafikanter. När del gällde godslrafiken pekade utskottet särskilt pä de möjligheter till ytterligare effektivisering av transportsystemet och de utomordentliga förutsättningar att erbjuda olika transportköpare samlade transporfiösningar som ett utvidgat samarbete mellan de i SJ-koncernen ingående företagen borde kunna ge. 11    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bil. 5


 


Prop. 1980/81:20                                                      6

För att skapa en fast grundval för SJ:s långsikliga planering av person­trafiken avgränsades vidare genom del trafikpolitiska beslutet ett s.k. riksnät för persontrafiken bestående av affärsbanenätet och vissa förhål­landevis trafikstarka bandelar tillhörande det ersättningsberältlgade ban-nätet. När det gäller persontrafiken på övriga bandelar kan enligt riksda­gens beslul denna ersättas med landsvägstrafik om de regionala trafikhu­vudmännen sä önskar.

Del trafikpolitiska beslutet innebär att det irafikgrensvisa kostnadsan­svaret för vägtrafiken och järnvägstrafiken enligl 1963 ärs riktlinjer har slopats. För järnvägens del har detla medfört att järnvägstrafiken, som har en förhållandevis stor andel fasta kostnader avlastats en del av dessa. Koslnadsavlaslningen har möjliggjort att SJ:s prissättning bättre kunnat anpassas lill de samhällsekonomiska marginalkostnaderna. Genom kost­nadsavlastningen har SJ fått möjlighel att generellt sänka priset på tågresor och dessutom införa särskilda lågpriser under de veckodagar då kapaci-tetsöverskotl normall föreligger. Inom godstrafiken har SJ sedan länge använt sig av prisdifferentiering genom sin rätt alt ge kommersiellt motive­rade rabatter.

Varje trafikgrens särskilda förulsätlningar och fördelar skall enligt de trafikpolitiska riktlinjerna utnyttjas så effektivt som möjligt. I enlighet härmed bestämdes koslnadsavlaslningen så alt SJ fick kompensation inte bara för sådana prisnedsättningar 1 persontrafiken, som bedömdes före­tagsekonomiskt omotiverade, utan ocksä för vissa olönsamma verksam­heter och andra ekonomiska belastningar som har ålagts SJ och som saknar motsvarighet hos konkurrerande transportföretag. Dessa åtagan­den har således befunnits samhällsekonomiskt motiverade. Hit hör bl.a. pensionärs- och studeranderabatlerna samt koslnader för drift, underhåll och förnyelse av plankorsningar mellan järnväg och väg.

Trafikförelagen, vare sig de är affärsverk eller enskilda företag, arbetar på iransporimarknaden under krav på förelagsekonomisk lönsamhet. Det­ta utesluter emellertid inle att det allmänna kan köpa tjänster av trafikföre­lagen. Exempel pä detla är den statliga ersättningen lill SJ:s trafik pä den olönsamma delen av järnvägsnätet samt bidragen lill regional och lokal kollektiv trafik.

Även om SJ avlastats betalningsansvaret för vissa fasta koslnader skall övriga kostnader täckas med intäkter från marknaden eller från det all­männa för köp av vissa tjänster. Delta har också slagits fast i del trafikpoli­tiska beslutet. Genom beslutet har därmed fastställts att SJ även fortsätt­ningsvis skall drivas som ett affärsverk vilket Innebär all SJ Inom de av samhällel uppdragna ramarna och med de av riksdagen beslutade ersätt­ningarna för avgränsade tjänster skall drivas efter företagsekonomiska principer på samma sätt som andra statliga och privata trafikföretag.

Del ekonomiska målet för SJ innebär att intäkterna från verksamheten inkl. driftersältningen för trafiken på del ersätlningsberätllgade nätet varje


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

år skall läcka verksamhetens koslnader inkl. avskrivningar på tillgångar­nas åleranskaffningsvärde och därutöver ge en förräntning som motsvarar räntan pä det disponerade statskapitalet. Med tanke på de kraftiga kon­junkturvariationer som normall präglar SJ:s trafik gäller förräntningskra­vet som ell genomsnitt för en konjunkturcykel. Delta innebär att SJ under perioder av högkonjunktur bör redovisa överskott som överstiger förränt­ningskravet.

Under perioden 1972/73-1975/76 hade SJ en relativt stabil ekonomi, vilket innebar kostnadsläckning och att genomsnittligt ca 3/4 av förränt­ningskravet kunde uppfyllas. Därefter har emellertid resultatet försämrats kraftigt och under de senasle budgetåren har SJ redovisat betydande underskoll. Trots konjunkturuppgången och den därmed sammanhängan­de trafikökningen på godssidan samt den kraftiga resandeökningen efter lågprissatsningen uppvisade SJ ett underskoll på ca 211 milj. kr. under budgetåret 1979/80.

Trots laxehöjningarna sommaren 1980 och den förhållandevis positiva konjunkturutvecklingen beräknas SJ:s underskott - om inga åtgärder vid­tas - komma att uppgå lill närmare 430 milj. kr. under budgetåret 1980/81, vilket tillsammans med förräntningskravet ger ett totalt underskott på drygt 600 milj. kr.

SJ:s resultat före bokslutsdispositioner (milj. kr.)

Budgetår           Resultat             Förräntningskrav

 

1969/70

22

144

1970/71

-208

158

1971/72

- 76

121

1972/73

39

127

1973/74

165

127

1974/75

134

136

1975/76

49

144

1976/77

- 90

155

1977/78

-276

171

1978/79

-113

191

1979/80*

-211

166

1980/81**

-429

180

* Efter koslnadsavlaslning om 150 milj. kr. i form av minskade avskrivningar och 65 milj. kr. i form av minskat förräntningskrav.

** Efler koslnadsavlaslning om 160 milj. kr. i form av minskade avskrivningar och 71 milj, kr, i form av minskat förräntningskrav.

I sammanhanget kan nämnas alt SJ i en skrivelse till regeringen den 22 augusti 1980 hemställt om att fä höja taxorna i persontrafiken pä järnväg och i busstrafiken fr. o. m. den 1 december 1980 och i godslrafiken från den 1 november 1980. Regeringen har den 25 september 1980 godkänt att taxorna höjs i huvudsak enligl SJ:s förslag. SJ:s intäkter under budgetåret 1980/81 väntas därigenom öka med ca 226 milj. kr., vilket minskar ovan nämnda underskott i motsvarande mån.


 


Prop. 1980/81:20                                                      8

Åtgärder för att förbättra SJ:s ekonomi

Den negativa resultatutvecklingen vid SJ är myckel oroande. Om SJ som är ett av de prisledande förelagen på delar av den svenska transport-marknaden fortlöpande driver sin verksamhet med betydande underskott föreligger bl. a. en påtaglig risk för all prisbildningen på transportmarkna­den blir snedvriden och investeringar och transportmönster anpassas lill en ineffektiv fördelning av transportarbetet. För alt undvika skadeverk­ningar på transportsektorn är det därför av stor vikt att underskottet i SJ:s verksamhet snarast elimineras.

För att låt\gsiktigt behålla järnvägen som ett effekfivt transportmedel är det enligl min mening angeläget att det finns ett Incitament för SJ att uppfylla sitt av statsmakterna uppsatta resultatkrav. Skulle detta incita­ment försvinna, vilket är en uppenbar risk om SJ:s underskott fortsätt­ningsvis tilläts ligga pä en hög nivå, kan järnvägens service till såväl näringsliv som resenärer påtagligt komma alt försämras.

Jag anser att huvudstrategin för att lösa SJ:s problem ligger i att investe­ra, öka marknadsandelar och utveckla nya transportprodukter. Hårda rationaliseringar krävs på de områden som lämnar stora underskott.

Jag vill mot bakgrund av vad som tidigare har anförts också understryka de negativa konsekvenser på statsbudgeten som uppstår när SJ inte förmår uppfylla resultatkravet. För att balansera underskotten i järnvägstrafiken har regeringen under senare år medgett SJ alt sälta ned sina avskrivningar. Med slöd av riksdagens beslut har också SJ:s förräntningspllkliga statska­pital skrivits ned med motsvarande belopp. Denna typ av åtgärder, som inte skall förväxlas med den avlastning av en del av SJ:s fasta kostnader som riksdagen beslutat om, har inneburit all SJ:s underskott 1 efterhand har täckts med medel från statsbudgeten och därmed att underskottet i statsbudgeten ökat i motsvarande grad.

Mot bakgrund av det statsfinansiella läget, det trafikpolitiska beslutet och den ordning som slagils fast för affärsverken kan det inte accepteras att SJ fortsättningsvis drivs med underskott. Jag vill också erinra om alt i 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100, bil. 9) underströks alt del är av yttersta betydelse att den nuvarande resultatbrislen nedbringas ge­nom fortsatta rationaliseringar, en aktiv marknadsföring, investeringar och taxehöjningar.

Åtgärder måste således snabbi vidtas för alt SJ:s ekonomiska mål skall kunna uppnås. I samband med del trafikpolitiska beslutet uttalade trafik­utskottet beträffande järnvägens framtida möjligheter att SJ bör ha goda möjligheter att utveckla både sin person- och godstrafik till gagn för med­borgarna och näringslivet i olika delar av landet. Jag delar helt denna uppfattning. Järnvägens konkurrensmöjligheter bäde 1 fråga om inrikes och utrikes transporter måste nämligen på sikt bedömas som gynnsamma. Inte minst bör utvecklingen på energiområdet med successivt ökande priser på


 


Prop. 1980/81:20                                                                    9

oljeprodukter kunna bidra till att stärka järnvägens konkurrenskraft gent­emot framför allt den långväga laslbilstrafiken. Den ökande förädlingsgra­den i näringslivet och den generellt sett högre räntenivån som nu gäller ställer emellertid ökade krav på transporternas kvalitet, vilket SJ bör ha goda möjligheter alt tillgodose genom ökad satsning på bl.a. regularitet, punktlighet och snabbhet. Jag ser del vidare som angeläget att SJ ges möjligheter att genom fortsatt marknadsanpassning ytterligare öka kapaci-telsutnytljandel och förbättra resultatet. Härtill kommer de betydande tekniska utvecklingsmöjligheter som finns på järnvägstrafikområdet.

Del är angeläget att SJ har sådana resurser att nu nämnda möjligheter kan tas tillvara. SJ:s ledning har ett särskilt ansvar för all sädana resurser finns.

Det ankommer i hög grad på SJ självt att forma verksamheten för framtiden. Inom SJ pågår också en verksamhets- och organisationsöver­syn som syftar till att ge svar på hur företaget under 1980-talet pä effekti­vast möjliga sätt skall kunna svara upp mol de olika krav som ställs. Inom ramen för denna översyn behandlas också SJ:s resultatproblem med sikte på att nå ekonomisk balans så snart som möjligt. Jag fäster stor vikt vid verksamhetsöversynen och de åtgärder som kan komma att aktualiseras som en följd härav. Av speciellt intresse är den analys av olika rörelsegre­nars resultat och den inventering av möjligheterna att organisatoriskt främ­ja marknadsföring och marknadsanpassning som får antas bli ell resultat av översynen. Av intresse är också frågan om resultatansvarets utform­ning på olika nivåer och inom olika verksamhetsområden. Härutöver krävs emellertid även åtgärder från statsmakternas sida för all ge SJ de nödvän­diga arbetsförutsättningarna 1 form av investeringsmedel, möjligheter lill laxeförändringar etc.

För att SJ:s ekonomiska mål skall nås, obalans på transportmarknaden undvikas och belastningen på statsbudgeten minskas krävs enligt min mening en samlad slrukturplan bestående av en kombination av åtgärder som bör vidtas dels av SJ, dels av statsmakterna. Jag kommer i det följande att redovisa en sådan plan och de åtgärder som jag bedömer nödvändiga inom ramen för denna. I planen behandlas ralionaliseringsar­betet vid SJ, omfattningen av SJ:s investeringar saml prissättningen i järnvägstrafiken.

Rationaliseringar

Under senare år har SJ hållit tillbaka takten i rationaliseringarna, vilket bidragit till den negativa resultatutvecklingen vid SJ. Jag bedömer därför en ökad ralionaUseringstakl vara en grundförutsättning för att åstadkom­ma förbättringar i SJ:s ekonomi.

Jag är medveten om del omfattande nyrekryteringsbehov som följer med de stora pensionsavgångarna och de stora kostnader för rekrytering och


 


Prop. 1980/81:20                                                     10

utbildning som SJ därmed pä kort sikl åsamkas. Under de närmaste åren räknar SJ med att behöva nyrekrytera 2000-3000 personer per år. De extraordinära utbildningskostnaderna väntas under de närmaste åren kom­ma att öka lill inemot 100 milj. kr. per år. När nyrekryteringen återtagit normala proportioner bör därför SJ:s kostnadsutveckling kunna bli gynn­sammare. De kortsiktiga problemen får emellertid inte innebära alt an­strängningarna alt rationalisera SJ:s verksamhet avstannar.

Rent allmänt krävs inom samtliga SJ:s verksamhetsområden en intensi­fierad kostnadsjakt i syfte att effektivisera järnvägstrafiken. Produktlvlte-len måste ökas ytterligare genom bl.a. en effektivare organisation och ell bättre utnyttjande av personal och materiel. Detta bör vara möjligt genom en äterhållsam nyrekrytering och ell omfatiande rationaliseringsprogram. SJ:s totala personalstyrka bör härigenom kunna nedbringas ytterligare. Del ankommer pä SJ att vidla de åtgärder som bedöms vara företagseko­nomiskt mofiverade.

Av vikt i det fortsatta ratlonaliseringsarbetel är att ny personalbesparan-de teknik införs. Det gäller bl. a. en fortsatt utbyggnad av fjärrblockerlngs-systemet och av det på vissa platser redan Införda systemet med ranger-bromsar som ersätter manuell bromsning av godsvagnar. Vidare gäller det utbyte av äldre signalslällverk mol datorbaserade verk som bättre motsva­rar kraven pä störningsfri trafik på större bangårdar.

Enligt min mening är det vidare av största vikt all SJ får ökade förutsätt­ningar att anpassa sin verksamhet och organisation till marknadens krav. Det är ofrånkomligt all vissa enligl SJ företagsekonomiskt motiverade åtgärder kommer i konflikt med de samhällsekonomiska intressena. En av grundprinciperna enligl det trafikpolitiska beslutet är också all SJ skall få särskild ersättning för sådana företagsekonomiskt olönsamma fiänster som statsmakterna vill upprätthålla av samhällsekonomiska skäl. Detla innebär att i den mån SJ i framtiden kan komma alt åläggas alt bedriva företagseko­nomiskt olönsam verksamhet och belastas med kostnader som saknar motsvarighet hos konkurrerande förelag så får statsmakterna pröva frågan om ersättning. Sådan ersättning bör i varje särskilt fall baseras på av SJ utförda kostnadsberäkningar. Fördelen med detta förfarande är bl.a. alt kostnaderna redovisas öppet och inte döljs i ett ospecificerat resullatun-derskott.

Såväl tågdriften totalt som terminalverksamhelen måsle effektiviseras. De största möjligheterna finns inom godstrafiken där bl.a. transporter i hela tåg eller med avdelade vagnar i slutna omlopp erbjuder stora möjlighe­ter till ökad effektivitet. Dessa s.k. systemtransporter som hitlills varil vanliga när det gäller transporter av malm och skogsprodukter bör kunna utvidgas till att omfatta även andra branscher. Likaså bör en utbyggnad av trafiken med enhetslasler kunna bidra lill ökad effektivitet i godslrafiken.

En stor del av SJ:s underskott är att hänföra till styckegodstrafiken. Belastningen på SJ:s ekonomi från denna verksamhet uppgick år 1978 till


 


Prop. 1980/81:20                                                     II

70 milj. kr. enligt SJ:s beräkningar. För innevarande budgetär kan under­skottet uppskattas fill inemot 100 milj. kr. En av orsakerna lill den bris­tande lönsamheten, förutom minskad ralionaliseringslakt, är att den skärpta konkurrensen från laslbilssidan har lell lill en prispress på stycke­godsmarknaden.

Frägan om den fortsatta inriktningen av slyckegodstrafiken på järnväg utreds f. n. inom SJ.

Enligl min mening är det nödvändigt att åtgärder snabbt vidtas för att åstadkomma effekfivitet och därmed ökad lönsamhet i slyckegodstrafiken. Målet bör vara att denna trafik utöver särkoslnadstäckning skall ge ett tillfredsställande täckningsbidrag till SJ:s gemensamma kostnader. Föratt åstadkomma detta krävs omfattande rationaliseringar.

Omläggningar i slyckegodstrafiken, utbyggnaden av fjärrblockerlngen och ändringar 1 näringslivsslrukturen kan förorsaka nödvändiga serviceförändringar som även kan gälla person- och vagnslasltrafiken. Till stor del är det härvid enbart fråga om att anpassa verksamheten till en ändrad efterfrågan från trafikanternas sida. Jag vill i sammanhanget erinra om att kommuner som fått underrättelse om att SJ har för avsikt att lägga ned ett eller flera irafikslag vid en station, har möjlighet all direki hos regeringen begära prövning av den planerade omläggningen. I de fall regeringen ålagt SJ att bibehålla viss olönsam verksamhet, utgär ersättning för driftunderskotlet.

De för SJ nödvändiga serviceförändringarna i slyckegodstrafiken på järnväg bör enligt min mening kunna genomföras utan att kundernas behov av en tillfredsställande styckegodsservice eftersatts. Detta kan exempelvis ske genom ett utökat samarbete mellan SJ och andra transportförelag.

Ett effektivt utnyttjande av SJ:s godsvagnspark är av avgörande bety­delse för ekonomin i järnvägstrafiken. Ett högre utnyttjande av vagnpar­ken är ett direkt alternativ till att investera i ytterligare vagnar.

I genomsnitt lastas en godsvagn vid SJ endast ca 4 gånger per månad. Åtgärder för alt öka vagnomloppel bedömer jag därför vara bland de mest angelägna inom ramen för SJ:s rationaliseringsarbete på godslrafikområ-det. Enligl min mening är del exempelvis väsentligt alt SJ har ett väl fungerande system för transportövervakning. I sammanhanget kan nämnas all riksrevisionsverkel i en revisionsrapport, (1980:192) SJ:s investeringar i standardgodsvagnar, anser att del finns goda möjligheter för SJ att få god ekonomisk utdelning av investeringar i informationssystem och admini-slrativa system för att förbättra utnyttjandet av godsvagnsparken.

Ett annat område inom vilket jag bedömer rationaliseringsmöjligheterna vara stora är SJ:s verkstadsröreise. F. n. finns en relativt stor överkapaci­tet framför allt när det gäller lokaler. Det kan nämnas all SAMVERK-utrednlngen i sitt betänkande (DsK 1980:4) Fordonsunderhåll i statliga verkstäder behandlat frägan om att öka och utjämna beläggningen i de statliga verkstäderna. Utredningens förslag remissbehandlas för närvaran­de.


 


Prop. 1980/81:20                                                     12

Riksdagen har genom det trafikpolitiska beslutet fastlagt en särskild handläggningsordning för nedläggning av olönsam järnvägstrafik. Genom beslutet har när det gäller persontrafiken de regionala trafikhuvudmännen fått ett stort Inflytande på den framtida utformningen och omfattningen av det trafiks vaga bannätel.

När det gäller godstrafiken kommer regeringen alt pröva frågan om den framtida trafikeringen pä de trafiksvagasle banorna på grundval av dels vissa tekniska och företagsekonomiska uppgifter som SJ redovisar, dels en övergripande samhällsekonomisk bedömning i vilken även konsekvenser­na för försvarsberedskapen vägs in.

Den framtida verksamhetens omfattning och inriktning vid SJ kommer i hög grad också att styra SJ:s organisation. Den Inom SJ pågående verk-samhelsöversynen innefattar bl.a. en översyn av hur organisationen skall anpassas för alt bli så effektiv som möjligt. Syftet är bl. a. all göra organi­sationen mer resultat- och marknadsanpassad. SJ avser att under år 1981 till regeringen redovisa förslag lill framtida organisation. Jag återkommer därför fill denna fråga senare.

Jag kommer med början 1 1981 års budgetproposition att närmare redo­göra för de av SJ planerade rationaliseringarna och deras effekter.

Långsiktig investeringsplan

SJ:s investeringar finansieras nästan uteslutande över statsbudgeten. Investeringsmedlen utgörs dels av riksdagen medgivna investeringsramar, dels av tidigarelagda industribeställningar och anläggningsarbeten som ett led i regeringens sysselsättningspolitik. Det bör därvid framhållas att SJ finansierar en stor del av investeringsramen via avskrivningar och därmed med driftintäkler. Vidare får SJ under innevarande budgetår enligt rege­ringens beslut långtidsförhyra rullande materiel eller träffa hyresköpsavtal avseende sådan materiel inom en ram av 55 milj. kr. om detta skulle vara ekonomiskt förmånligare än den normala kostnaden för statliga upplåning och bidrar lill att förbättra SJ:s ekonomiska resultat. Totalt sett har SJ:s investeringar ökat i reala termer under andra hälften av 1970-talel.

Huvuddelen av SJ:s investeringar har av lönsamhetsskäl koncentrerals till affärsbanenätet. Sedan 1970-talets början har dock andelen investering­ar som är all hänföra till del ersättningsberättigade nätet ökat kraftigt Budgetåret 1970/71 var andelen knappt 3%, vilket skall jämföras med drygt 8% innevarande budgetår. För upprustningen av inlandsbanan har exempelvis krävts ökade resurser sedan arbetena påbörjades budgetåret 1976/77. Samtliga investeringar i fasta anläggningar på det ersättningsbe­rättigade nätet direktavskrivs och belastar således statsbudgeten direkt.

Som underiag för regeringens ställningstagande till SJ:s långsiktiga in­vesteringsbehov krävs ell detaljerat material. Regeringen gav mot denna bakgrund 1 november 1979 SJ i uppdrag att utarbeta och för regeringen


 


Prop. 1980/81:20                                                     13

redovisa en långsiktig, projektindelad plan över SJ:s investeringsbehov under den närmaste tioårsperioden. I detta uppdrag angavs att SJ också skulle beakta del i september 1979 givna uppdraget all dels upprätta ell särskilt investeringsprogram för upprustning av sådana trafiksvaga bande­lar som ingår i riksnätet för persontrafiken, dels utreda de framtida förut­sättningarna för den gods- och persontrafik på järnväg som berör Stock­holmsregionen. I det förstnämnda uppdraget ingick ocksä alt upprätta förslag med hänsyn till den av riksdagen fastlagda målsättningen om en fortsalt målmedveten upprustning av inlandsbanan.

SJ har i juni 1980 genom överlämnande av Långsiktig investeringsplan m.m. för SJ saml Särskilt investeringsprogram för upprustning av vissa trafiksvaga bandelar m. m. slutfört dessa båda uppdrag.

SJ:s investeringsplan omfattar tioårsperioden 1981/82-1990/91. SJ har i enlighet med regeringens direktiv för utredningsarbetet studerat och re­dovisat fyra alternativa investeringsramar (inkl. leasing) räknade i reala termer varvid utgångspunkten är regeringens förslag 1 proposilion 1979/ 80:100, dvs. 1325 milj. kr i 1980/81 ärs prisnivå med viss möjlighet fill extern finansiering. Alternativen är en med 5 % årligen ökad ram, en med 5% årligen ökad ram under de första fem åren och en därefter oförändrad ram, en oförändrad årlig investeringsram samt en med 5% årligen minskad ram under de första fem åren och en därefter oförändrad ram. Till dessa alternativ har SJ lagt ett eget femte alternativ, av SJ betecknat som huvud­alternativ, vilket enligt SJ anger de investeringsbehov som SJ:s nu gällande trafikprognoser motiverar.

Del bör påpekas att SJ under utredningsarbetet beräknade den totala invesleringsomfatlningen under budgetåret 1980/81 till 1435 milj. kr. Den beslutade omfattningen inkl. extern finansiering genom leasing uppgår till ca 1 380 milj. kr.

SJ anser att verket under de närmaste åren står inför stora investeringar på en rad olika områden. Betydande investeringar krävs för en fortsatt utbyggnad av linjenätets och terminalernas kapacitet, standard och säker­het, fortsatt utbyggnad och modernisering av tele- och eldriftsanläggning­arna och fortsatt förbättring av arbetsmiljön. Likaså föreligger enligl SJ ett stort behov av fler och modernare lok, motorvägnar samt gods- och per­sonvagnar. SJ räknar i sitt huvudalternativ med ett totalt resursbehov under tioårsperioden om ca 22 miljarder kr.

I sammanhanget bör nämnas alt en myckel stor del av SJ:s investeringar avser redan ingångsatta arbeten och gjorda beställningar. Under inneva­rande budgetär utgör dessa investeringar enligt SJ:s beräkningar ca 60% av den totala Investeringsvolymen.

Enligt min mening är SJ:s investeringar av stor betydelse för möjlighe­terna att förbättra SJ:s ekonomi. En förutsättning för all SJ skall kunna rationalisera sin verksamhet är att SJ filldelas tillräckligt med investerings-medel. SJ måste dessutom kunna genomföra de investeringar som krävs


 


Prop. 1980/81:20                                                                    14

för alt möta de kvantitets- och kvalitetskrav som ställs på säväl person-som godslrafikområdel. Jag delar därför SJ:s uppfattning att investeringar­na under de närmaste åren bör öka i reala termer.

Min bedömning är att ökningstakten i Irafikeflerfrägan kommer all ligga på en nägot lägre nivä än den SJ anger i sina framtidsbedömningar. Fram­för allt gäller detta godslrafiken. Härtill kommer all jag bedömer möjlighe­terna vara goda att genom ett effektivare utnyttjande än i dag av framför allt vagnar 1 godslrafiken hålla nere investeringarna i rullande materiel. Mot den bakgrunden bedömer jag del inle nödvändigt att SJ:s planering inriktas på en sä hög investeringsvolym som anges i SJ:s huvudalternativ.

Enligt min mening synes det rimligt, med hänsyn till att investeringarna under tidigare är varit eftersatta, all som planeringsram för SJ:s investe­ringar räkna tned en i reala termer genomsnittlig årlig ökning av den totala investeringsvolymen om 5% per år under den närmaste femårsperioden. Härigenom räknar jag med att den helt övervägande delen av de investe­ringsprojekt som SJ tagit upp i sitt huvudalternativ kan realiseras. En viss omprioritering blir dock nödvändig. De säkerhetsinvesteringar som be­hövs enligl SJ kommer dock all kunna utföras. Den exakta storleken av investeringsvolymen vid SJ fär fastställas på sedvanligt sätt i samband med del årliga budgetarbetet.

Med hänsyn till den osäkerhet som vidlåder framlidsbedömningarna inom transportsektorn i ett så långt tidsperspektiv som till år 1990 är jag f. n. inte beredd att ange någon planeringsram för investeringsutvecklingen för den senare delen av 1980-talel. För ett ställningstagande till investe­ringsvolymen efler år 1985 krävs ytterligare underlag. Bl. a. bör effekterna av de åtgärder som måsle vidtas för all genomföra slrukturplanen för SJ avvaktas. Utvecklingen av SJ:s ekonomi under de närmaste åren blir därför av slor betydelse för vilken investeringsomfattning som blir nödvän­dig i under den senare delen av 1980-talet.

Jag vill redan nu betona all SJ:s investeringar även i framliden i allt väsentligt bör finansieras över statsbudgeten. Leasing medför i regel högre kostnader för SJ men utgör enligl min mening i vissa fall ell viktigt komplement lill den sedvanliga finansieringsformen. SJ får självt på kom­mersiella grunder och inom den av statsmakterna angivna ramen avgöra fördelningen mellan finansiering genom EUROFIMA och konventionell leasing.

Jag vill i sammanhanget också peka på möjligheten att använda järnvägs-investeringar i regional- och sysselsättningspolltiskt syfle. Genom SJ:s långsiktiga investeringsplan har erhållits ett bättre underiag för att kunna bedöma vilka objekt som kan bli aktuella. Det ankommer pä SJ all tillsam­mans med AMS närmare analysera SJ:s investeringsplan utifrån denna utgångspunkt.

För att SJ:s ekonomiska mäl skall kunna uppnås krävs att SJ:s resurser koncentreras IiU de mest lönsamma investeringarna. Härutöver finns de


 


Prop. 1980/81:20                                                     15

investeringar som kan ha starkt iniresse från samhällsekonomiska eller andra utgångspunkter. Som underlag för den fortsatta invesleringsplane-ringen bör SJ utarbeta bättre metoder för en angelägenhelsgradering mel­lan olika projekt. Enligt min mening är det av största vikt att ett bättre underlag för att kunna bedöma investeringarnas effekter för såväl koslna­der som Intäkter tas fram av SJ. Härvid bör eftersträvas att effekter på såväl kort som lång sikt skall kunna bedömas. Jag ulgår från att SJ inom ramen för den pågående verksamhetsöversynen behandlar denna fråga.

Jag kommer 1 1981 ärs budgetproposition att närmare behandla den långsiktiga invesleringsulvecklingen vid SJ och de olika investeringsområ­den och enskilda investeringsobjekt som är av större betydelse för SJ:s utveckling. I det sammanhanget kommer jag bl.a. alt ta upp behovet av säkerhetslnvesleringar vid SJ.

Taxepolitik och prissättning

De ätgärder jag berört i det föregående bör enligt min mening samman­tagna kunna leda lill en väsentlig förbäuring av SJ:s ekonomi under de närmaste åren. Med hänsyn till det stora underskoll som nu föreligger krävs emellertid också taxehöjningar och en ökad prisdifferentiering i person- och godslrafiken.

För såväl persontrafiken som godslrafiken gäller all regeringen fast­ställer en maximitaxa medan SJ får medge de rabatter och andra nedsält­ningar av taxan som är kommersiellt motiverade. Endast vid nägra tillfäl­len under senare år har regeringen med hänsyn till den allmänna prisut­vecklingen i samhället dels medgett något lägre höjningar än vad SJ begärt, dels senarelagl höjningarna ett par månader 1 förhållande till SJ:s förslag.

I prissättningen inom persontrafiken gäller principen om enhetlighet i tid och rum inle bara för enkla biljetter, tur- och returbiljetter, månadsbiljeller och årskort - utan också för vissa generella kommersiellt motiverade rabatter, t, ex. barn- och familjerabatterna samt de olika rabattkorten.

Del 1 juni 1979 införda lågpriskortet Innebar vissa begränsningar av ulnyltjanderätten. Rabatten gäller alla dagar utom fredagar och söndagar med undantag för enstaka dagar under större helger. En .särskild satsning har gjorts pä familjerna som innebär att en resa fär ske lill lågpris alla dagar hela året ulan lågpriskort. Även pensionärer och studerande får resa till lågpris alla dagar utan lågpriskort. SJ har nämligen på prov slopat de inskränkningar som fidigare gällt under sommaren och kring vissa helger.

Lågprissatsningen Innebar att priset pä enkla biljetter sänktes med 30% och för tur- och returbiljetter med 15%. Priset för tur- och returbiljetter kom därmed alt motsvara det dubbla priset för enkel biljett, I förening med ett lågpriskort för 75 kr. i 2 klass och 115 kr. i I klass kunde erhållas ytterligare 40% rabatt pä ett obegränsat antal resor under ell år. Genom höjningen av SJ:s normaltaxa den I juli 1980 ökade lågprisrabatten till 45%.


 


Prop. 1980/81:20                                                     16

Lågprissatsningen har medfört en väsentlig ökning av persontrafiken vid SJ. Under perioden juli 1979 - juni 1980 beräknas antalet resor i express-och snälltågen ha ökat med 25%. Antalet sålda lågpriskort uppgick till ca 490000. På lågprisdagarna ökade resandet med 29% samt på fredagar och söndagar med 17%. De regionala tågen uppvisar i stort sett samma möns-ler som express- och snälltågen.

Enligt SJ beror den kraftiga resandeökningen lill 75 % pä lågprispolitiken och till 25% på de successivt höjda bensinpriserna. Omkring 70% av trafikökningen är enligt SJ alt hänföra till resenärer som tidigare använt bilen för sina resor. Ungefär 15% av övriga resenärer beräknas vara tidigare buss- eller fiygresenärer. Lika stor andel beräknas utgöras av resenärer som inte skulle ha rest över huvud taget.

Den hittillsvarande resandeökningen är enligt min mening mycket gläd­jande. Den medverkar till att nå trafikpolitiska mål säsom överföring av bilresenärer lill järnväg och bättre resursulnyUjande i järnvägstrafiken. Del är angelägel att denna utveckling kan fortsätta.

Under sommaren 1979 var resandet avsevärt större på måndagar, tors­dagar och lördagar än på fredagar och söndagar vilket medförde betydande kapacitetsproblem. För att sprida resandet bättre upphävde SJ efter pås­ken 1980 begränsningarna för studerande och pensionärer att sommarlid utnyttja sin rabatt på fredagar och söndagar. Detla har också fält viss effekt under sommaren i år. Fortfarande finns emellertid ledig vagnskapa­citet all tillgå under lågprisdagarna. Framför allt gäller detla vissa dagar under icke sommartid.

SJ har vidare under del första lågprisårel haft stora problem all möta den ökade efterfrågan på personlrafiksidan med en tillfredsställande service. Vagnparken har speciellt under fredagar och söndagar inte varit dimensio­nerad för de trafikvolymer som uppnåtts under det senaste årel. Kraftiga tågförseningar har varit vanliga under de mest trafikintensiva perioderna. Vidare har en fullgod service i fråga om biljettförsäljning, information, städning och övrig service till resenärerna inle kunnat upprätthållas. För att tillgodose trafikanternas krav måsle SJ relativt omgående förbättra servicen i persontrafiken 1 olika avseenden vilket ställer krav på investe­ringar.

För SJ:s ekonomi har lågprissatsningen under det första året enligt de analyser som utförts inom verkel inneburit i stort sett lika stora totala intäkter inkl. koslnadsavlaslningen som skulle erhållits om inte lågpriset hade införts. SJ beräknar att de rena trafikintäkterna genom lågprissals-nlngen har reducerats med ca 50 milj. kr. jämfört med alternativfallet. Vidare beräknas merkostnaderna som en följd av den kraftiga trafikök­ningen till 20-25 milj. kr. Den av statsmakterna genomförda koslnadsav­laslningen för SJ synes mot denna bakgrund vara väl avvägd åtminstone om man ser till det första lågprisåret.


 


Prop. 1980/81:20                                                     17

Som fidigare nämnts utgör lågprisrabatten f.n. 45% av normaltaxan vilket skall jämföras med 40% innan det senaste taxehöjningstillfället den I juli 1980. Det är ännu för tidigt alt avgöra vilken rabatlnivå som är den opfimala. I avvaktan på ett säkrare underlag beträffande lågprissals-ningens effekter höjs lågpriset vid nästa höjningstillfälle den 1 december 1980 i samma utsträckning som normaltaxan för persontrafiken.

Möjligheterna att öka intäkterna i persontrafiken genom all öka kapacl-tetsutnyltjandet i järnvägstrafiken under vissa lågprisdagar med hjälp av en ytteriigare differentiering av priserna är ännu inte tillräckligt utredda av SJ. Härutöver kan finnas andra möjligheter alt öka intäkterna. Del ankommer på SJ att närmare kartlägga dessa möjligheter.

När det gäller godstrafiken omfattas den helt övervägande delen av SJ:s vagnslasttransporter, ca 90%, av individuella fraktavtal. Åven inom styckegodstrafiken förekommer fraktavtal i belydande utsträckning. För SJ:s avtal gäller eft omfattande sekretesskydd som innebär möjligheter aft träffa individuella fraktavtal som 1 högre grad än den ordinarie taxan kan spegla skiljaktigheter i konkurrens- och koslnadsförhållanden.

Riksdagen har flera gånger med anledning av den debatt som förts om enskilda avtal sslagit fast att varken regering eller riksdag bör Ingripa i SJ:s prisöverenskommelser. Denna princip är enligt min mening en av de vikti­gaste förutsättningarna för att SJ skall kunna fortleva som affärsverk.

Godstrafiken svarar f.n. för ca 60% av SJ:s totala trafikinläkler exkl. den statliga driftersältningen. Med hänsyn till de stora underskotten 1 järnvägstrafiken är det därför av största vikt all SJ:s prispolitik på godstra­fikområdet utformas så att det ekonomiska målel för SJ kan näs.

Kravet på affärsmässighet gäller hela SJ:s verksamhetsområde, dvs. även trafiken på del ersättnlngsberätligade bannätet. Detla Innebär all SJ i sina fraktavtal skall eftersträva att förutom att täcka de rörliga koslnaderna också uppnå ett så stort bidrag som möjligt fill de för hela SJ gemensamma kostnaderna för bannäl och administration. Detta s.k. täckningsbidrag varierar självfallet från fall till fall beroende på bl. a. konkurrensförhållan­dena gentemot andra transportmedel och de möjligheter SJ har att tillgodo­se kundernas krav. Rent allmänt kan konstateras att varje täckningsbidrag innebär att ett iransportuppdrag kan betraktas som företagsekonomiskt motiverat på kortare sikt. Detta gäller dock bara i det enskilda fallet. Sett i ett större perspektiv där SJ:s totala underskott skall elimineras mäste SJ:s resurser koncentreras till de uppdrag som ger de största bidragen till de gemensamma kostnaderna. Härtill kommer att den totala volymen av uppdrag tillsammans måsle ge den nödvändiga täckningen av fasta koslna­der.

Dessa förhållanden ställer stora krav på lönsamhetsberäkningar av en­skilda uppdrag. De stora underskotlen 1 järnvägstrafiken understyrker behovet av alt SJ ägnar dessa problem ökad uppmärksamhet.

Trafikutskottet underströk i samband med del trafikpolitiska beslutet


 


Prop. 1980/81:20                                                     18

(TU 1978/79:18) vikten av att taxor och service för främst slyckegodstrafi­ken utformas så alt de blir attraktiva för SJ:s kunder. En försöksverksam­het i denna riktning borde enligt utskottet utredas av SJ. De utredningar som gjorts inom SJ med anledning av riksdagens uttalande visar all slyckegodstrafiken i allt högre utsträckning omfattas av separata fraktav­tal. SJ lämnar således stora rabatter inom ramen för dessa avtal, vilket innebär att priset redan i dag differentieras i myckel hög utsträckning med hänsyn till marknadsförutsättningarna. Några särskilda rabaltförsök anser SJ därför efter företagna utredningar inle vara nödvändiga. Jag delar denna uppfattning.

Den av regeringen medgivna laxehöjningen i person- och godslrafiken under hösten 1980 innebär som framgått en nödvändig Inläklsförslärkning för SJ. Jag utesluter emellertid inle all det under innevarande budgetår kan bli nödvändigt alt höja SJ:s taxor i säväl person- som godstrafiken vid ytterligare något tillfälle. Den exakta storleken av kommande taxehöjning­ar blir i hög grad beroende av rationaliseringstakten och investeringsinrikl-ningen. Jag förutsätter att SJ lill regeringen inkommer med sådana förslag till taxeförändringar all dessa tillsammans med övriga åtgärder inom slruk­turplanens ram kan bidra till all SJ:s ekonomiska mål uppnås.

Sammanfattning

Genom de åtgärder jag berört i det föregående anser jag att del finns goda möjligheter att SJ:s ekonomiska mäl skall kunna uppnäs relativt snabbt vilket är nödvändigt såväl av statsfinansiella som av trafikpolitiska och samhällsekonomiska skäl. Den samlade effekten på statsbudgeten av de åtgärder som jag berört - inkl. de av regeringen medgivna taxehöjning­arna under hösten 1980 - bedömer jag uppgå lill ca 300 milj. kr. t.o.m. budgetåret 1981/82.

Huvuddelen av ansvaret för strukturplanens genomförande bör ligga på SJ. Jag fäster stort avseende vid den verksamhels- och organisationsöver­syn som pågår inom verket och räknar med all de förslag som successivt förs fram snabbi omsätts i praktisk handling. Jag avser senare föreslå regeringen alt ge SJ i uppdrag alt två gånger per är lill regeringen redovisa vilka konkreta åtgärder som vidtagits och planeras inom slrukturplanens ram och hur dessa påverkar SJ:s kostnader och Intäkter.

På statsmakterna ankommer att ge SJ de arbetsförulsällnlngar som krävs för att genomföra åtgärderna. Strukturplanen utgör i sig en bas för SJ i det fortsatta arbetet. Som jag tidigare understrukit bör regeringen i de fall en av SJ föreslagen åtgärd strider mot övergripande regionalpolitiska eller andra viktiga samhällsmål pröva frågan om SJ skall fä särskild ersällning för all fortsätta en viss trafik eller verksamhet.

Den exakta tidpunkten för när SJ skall uppnå sitt ekonomiska mål kan inle anges, bl.a. med hänsyn till svårigheterna all bedöma konjunkturul-


 


Prop. 1980/81:20                                                     19

vecklingen; Jag anser det emellertid rimligt all som mål uppställa att SJ skall uppnå full kostnadstäckning och uppfylla förräntningskravet senast budgetåret 1983/84. Med hänsyn till all en stor del av SJ:s investeringar får effekt på resultatutvecklingen först på längre sikt krävs omgående mycket kraftfulla insatser för all öka rationaliseringstakten. Vidare krävs succes­siva taxehöjningar i såväl person- som godstrafiken.

Hemställan

Med hänvisning till vad nu har anförts hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen all

godkänna att en slrukturplan för förbättring av statens järnvägars

ekonomi med den av mig förordade inriktningen genomförs godkänna den av mig förordade inriktningen av SJ:s investerings­verksamhet.

Sjöfart

[6] Isbrytarverksamheten. Under 1970-lalet genomfördes en kraftig ut­byggnad av isbrytarkapacitelen. Bl. a. anskaffades tre havsgående, kapaci-tetsslarka Isbrytare. Härigenom skapades förutsättningar för all bedriva sjöfart året runt på norrlandshamnarna. Statsmakternas beslut föregicks av ingående studier och analyser av transportsektorns struktur, aktuella transportvolymer och bedömningar av framlida transportbehov. Bl.a. Stålverk 80-projeklel påverkade utbyggnaden av Isbrytarkapacitelen i ett senare skede.

Det förhållandet alt trafikutvecklingen inle motsvarat tidigare prognoser och alt t.ex. Stålverk 80-projektet inte realiserades har medfört all man f. n. under normala vintrar utan någon större svårighet kan uppfylla gällan­de målsättning för verksamheten. En ökad användning av större tonnage med god isvärdighet har också bidragit lill delta. Från vintern 1970/71 har sjöfart årel runt kunnat upprätthållas på norriandshamnarna. Åven under den stränga vintern 1978/79, med assislensbehov i Östersjön, Östersjöin-loppen och på Västkusten, kunde sjöfarten upprätthållas hela säsongen frän Luleå till Strömstad, liksom på Vänern och Mälaren.

Kostnaderna för isbrytningen har ökat kraftigt under 1970-talet. Föregå­ende budgetår uppgick kostnaden till nästan 140 milj. kr., vilket kan jämföras med ca 30 milj. kr. tio år tidigare. För budgetåret 1981/82 begär sjöfartsverket ca 160 milj. kr. för isbrytningen. Kostnadsutvecklingen kan hänföras dels till den kraftiga satsningen på nya och större isbrytare, dels till de snabba prisökningarna pä drivmedel. Den stränga vintern 1978/79 uppgick enbart bunkerkoslnaden till drygt 35 milj. kr.


 


Prop. 1980/81:20                                                     20

Vid anslagsberäkningen för Innevarande budgetår förutsattes alt isbry­taren Thule i likhet med tidigare år hålls i beredskap, men inle används i isbrytarverksamheten under en normalvinter. Av besparingsskäl och med hänsyn till att det under normalförhållanden finns en sådan Isbrytarkapaci-let att vintersjöfartens och näringslivets krav utan större svårighet kan tillgodoses föreslår jag att ytteriigare en av de äldre isbrytarna tas ur isbrytarverksamheten den kommande vintersäsongen. Även denna isbry­tare bör kunna användas 1 reserv om någon av de övriga isbrytarna skadas eller om isförhållandena blir mycket svära. Besparingen på drift- och underhållssidan beräknar jag lill ca 5 milj. kr.

Med hänvisning till vad jag har anfört hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen att

godkänna den av mig förordade besparingen på anslaget E 2. Isbrytning för budgetåret 1980/81.

[7] Uppdrag till sjöfartsverket. Del förhållandel att de äldre isbrytarna snart har tjänat ut - isbrytarna Thule och Oden är från 1953 resp. 1957 och Tor från 1964 - föranleder överväganden om isbrytarkapacitelens och isbrytarverksamhetens långsiktiga utformning.

Sjöfartsverket har 1 tidigare anslagsframställningar begärt medel för modernisering av äldre isbrytare. I sin anslagsframställning för budgetåret 1981/82 begär sjöfartsverket 50 milj. kr. av totalt beräknat ca 230 milj. kr. för investering i en ny isbrytare. I nuvarande budgetläge måste nyttan av investeringen vara väl dokumenterad. Jag anser inte all det nu finns tillräckligt underlag för alt besluta om en modernisering av isbrytarflottan. Jag kommer därför inom kort att föreslå regeringen alt sjöfartsverket får i uppdrag att belysa vad förändringar av antalet isbrytare får för inverkan på vintersjöfartens effektivitet. Därvid bör också de samhällsekonomiska ef­fekterna belysas. Med ledning av bl.a. resultaten från den vinlersjöfarls-forskning sjöfartsverket bedriver i samverkan med andra myndigheter bör verket därvid undersöka vilka åtgärder som kan vidtas för att förbättra samspelet mellan å ena sidan näringsliv, hamnar och sjötransportörer och å andra sidan den statliga isbrytarverksamheten.

Som underlag för en eventuell skärpning av kraven på isvärdighet bör sjöfartsverket även få i uppdrag alt studera betydelsen av handelsfartygens storlek och isvärdighet för behovet av isbrytarresurser. Möjligheterna lill skärpta krav 1 fråga om förhandsanmälan och vid prioritering av isbrytarin-salserna bör studeras och värderas i detta sammanhang.

Det förhållandet att staten tillhandahåller tillräcklig isbrytarkapacitet även under svåra vinterförhållanden, dessutom kostnadsfritt, ger enligl min mening inle tillräckligt incitament för näringslivet och sjölransportö-rerna all minska anspråken på isbrytarkapacitet. Jag anser - inte minst från energisynpunkl — att sjöfartsverket bör undersöka vilka möjligheter som finns att skapa ell sådant incitament med sikte på att få till stånd ett effektivare utnyttjande av isbrytarna.


 


Prop. 1980/81:20                                                     21

Jag räknar med att sjöfartsverket kan redovisa uppdraget i sin anslags­framställning hösten 1981.

[8] Bidrag till sjöfolkets fria resor. Riksdagen beslöt med anledning av prop. 1976/77: 146 om vissa sjöfa risfrågor att införa ett temporärt statsbi­drag för sjöfolkets resor. Stödet fastställdes till 30 % av rederiernas totala reskostnader och kunde ulgå inom en total ram av 18 milj. kr. Stödet förlängdes av 1977/78 ärs riksdag. I samband med att 1978/79 års riksdag beslutade om förlängning av stödet höjdes också bidragsandelen till 50 %.

I den sjöfartspolitiska propositionen (prop. 1979/80: 166) uttryckte jag tveksamhet till ett fortsatt stöd åt rederinäringen inriktat mot de fria resorna. Anledningen lill detla var bl. a. att villkoren för reseverksamheten i allt väsentligt är reglerat i kollektivavtal. Jag ansåg alt kostnader för resor - 1 likhet med andra koslnader varom avlal slutits - bör belasta arbetsgi­varen och i förhandlingar med de anställdas organisationer avvägas mot andra önskemål. Jag pekade vidare pä all statliga insatser bör inriktas mot sådana åtgärder som främjar sjöfartsnäringens utveckling och förnyelse.

I stället för stöd till sjöfolkels resor förordade jag att de sjöfartspolitiska åtgärderna inriktades mol en förstärkt statlig satsning på sjöfartsleknlsk och sjöfartsekonomisk utveckling, forskning och ulbildning.

Riksdagens beslut med anledning av den sjöfartspolitiska propositionen innebär emellertid att ett bidrag inom en ram av 18 milj. kr. anvisades även budgetåret 1980/81. Av samma skäl som jag anförde i den sjöfartspolitiskä propositionen anserjag att bidraget till sjöfolkets fria resor bör avvecklas. För att ge rederierna nödvändigt utrymme för anpassning anser jag att bidraget bör avvecklas inom en Ivåårsperiod. Jag kommer därför i sam­band med budgetpropositionen föreslå regeringen all sänka den maximala bidragsandelen från nuvarande 50 % till 25 % av rederiernas totala res­kostnader.

Postväsendet

[9] Direktdebitering av följesedelsbunden post. Ersättningen lill postverket för befordran av de Ijänstebrevsberätllgades post betalas till största delen gemensamt från tjänstebrevsanslaget under sjätte huvudtiteln. För detta ändamål har 459 milj. kr. anvisats för innevarande budgetår. Affärsverken och riksbanken betalar dock direkt till postverket efter fakturen'ng.

Portokoslnaderna vid de myndigheter som inle betalar porto direkt till postverket belastar inte myndigheterna och framgår därför inte av redovis­ningen. En nackdel med detta förfarande är bl. a. att tjänstebrevsrätten kan uppfattas som en fri nyttighet av myndigheterna. Därmed föriorar myndig­heterna ett Incitament att genom förbättrade postruliner verka för sänkta portokostnader. I syfte att motverka detta har sedan budgetåret 1979/80


 


Prop. 1980/81:20                                                     22

vid trafiksäkerhetsverket prövats att låta myndigheten själv ersätta post­verket för postbefordran. Detta gäller dock enbart de stora poslvolymer som skrivs ut maskinellt som en följd av registreringsarbelel vid länsstyrel­sernas bil- och körkortsregister. Sedan den nya debileringsrutinen infördes har trafiksäkerhetsverket pä flera punkter rationaliserat eller påbörjat en rationalisering av sin posthantering. Bl. a. har man börjat befordra flera handlingar som skall sändas till en och samma mottagare i samma kuvert. Meddelandeblanketten om ny fordonsägare, avställning m.m. befordras numera som postkort 1 stället för som brev. Personer eller förelag som äger flera fordon underrättas med listor över samtliga ägda fordon i stället för med ett meddelande per fordon. Vidare undersöker trafiksäkerhetsverket möjligheten att debitera fordons- och kilometerskalt på samma blankett, vilket skulle medföra avsevärda besparingar. Sammanlagt har verket bud­getåret 1979/80 nedbringat portokoslnaden med ca 2,5 milj. kr. jämfört med föregående budgetär.

Enligt min uppfattning bör systemet med direktdebliering av den följese­delsbundna posten utvidgas till andra myndigheter som har stora volymer av enhetlig, ofta dalaproducerad post. Systemet bör kunna övervägas för exempelvis riksskatteverket, statistiska centralbyrån, centrala sludie-stödsnämnden och riksförsäkringsverket. Frågan får behandlas i arbetet med budgetpropositionen för budgetåret 1981/82. Kostnaden för den ak­tuella tjänsteposten bör för dessa myndigheter således läckas av anslag som myndigheterna själva disponerar. Tjänstebrevsanslaget skall därvid minskas i motsvarande mån. Åven andra möjligheter att rationalisera postrutinerna bör prövas av postverket, däribland olika åtgärder för att stimulera allmänheten all i ökad utsträckning betala räkningar genom alt girera från egna konton.

Storleken av de besparingar som kan uppnås genom en ökad rationalise­ring av postrutinerna kan f. n. inle närmare anges. Erfarenheterna från trafiksäkerhetsverket tyder dock på alt betydande rationaliseringar av postrutinerna kan komma till stånd då myndigheternas motivation för sådana besparingar ökar.

[10] Översyn av reglerna för frankeringsfrihet. Postförsändelser tiU den

som har tjänstebrevsrätt får under vissa förutsättningar lämnas till postbe­fordran ofrankerade. Om mottagaren inte är direktbetalande krävs medgi­vande av regeringen för alt denna skall få använda sig av sådan franke­ringsfrihet.

När sådant särskilt medgivande finns får postverket i allmänhet ersätt­ning frän tjänstebrevsanslagel för befordringen av dessa försändelser. För frankeringsfria försändelser lill försäkringskassorna betalar dock riksför­säkringsverket ersättning direkt lill postverket. Jag föreslår all reglerna för frankeringsfriheten ses över i kostnadsbesparande syfle. Utgångspunkten för översynen bör vara att,frankeringsfrihel skall tillämpas endast då det


 


Prop. 1980/81:20                                                     23

ligger i myndighetens - snarare än i avsändarens - intresse att en försän­delse skickas in.

Exempel pä frankeringsfrihet som enligt min mening bör kunna avveck­las är den som gäller vid inbetalning av böter och studiemedelsavgifier samt vissa upplysningar 1 taxerings- och uppbördsärenden. Detta gäller även frankeringsfriheten för svar pä vissa förfrågningar från de allmänna försäkringskassorna. Jag bedömer all en översyn av frankeringsfriheten efter dessa riktlinjer kan medföra årliga besparingar på ca 20 milj. kr. Besparingarna avser dels tjänstebrevsanslagel (ca 5), dels anslag lill riks­försäkringsverket (ca 15).

[11] Avvecklad tjänstebrevsrätt för icke statliga organ. Riksdagen har (prop. 1976/77:100, TU 1976/77: 11, rskr 1976/77:177) godkänt riktlinjer för avveckling av tjänstebrevsrätlen för icke statliga organ. Skälet härtill var att det är angeläget att omfattningen av statligt ekonomiskt stöd lill olika verksamheter kan kontrolleras och regelbundet omprövas saml alt klara gränser skapas för vilka som skall ha tjänstebrevsrält. 1 fråga om tjänste­brevsrällen för sjukvårdsinrättningar som ägs av primär- och landstings­kommuner förhandlar staten med landstingsförbundet. Förhandlingarna beräknas avslutas i år. Tjänstebrevsrällen för kyrkliga organ logs upp i samband med de under år 1977 slutförda överläggningarna om det framtida förhållandet mellan staten och svenska kyrkan. Då dessa inte ledde lill något principbeslut rörande relationerna mellan stal och kyrka, bör frågan om hur de kyrkliga organens tjänstebrevsrält skall avvecklas t. v. vila. För övriga tjänstebrevsberältigade icke statliga organ kan tjänstebrevsrällen enligl riksdagsbeslutet prövas i samband med organisatoriska förändringar hos dessa organ, när verksamhetens inriktning ändras eller när det finns andra skäl till en omprövning. Enligl min mening finns det nu sådana skäl. Värdet av de sistnämnda organens tjänstebrevsrält beräknas till uppemot 100 milj. kr.

En avveckling av tjänstebrevsrätlen för icke statliga organ skulle, såsom riksdagen funnit, innebära att en subvention som åriigen beviljas ulan en av statsmakterna återkommande prövning skulle upphöra. Jag anser all en sådan avveckling snarast bör ske. Eventuell kompensation till berörda organ får, om särskilda skäl föreligger, prövas av regeringen. Betydande besparingar bör genom avvecklingen kunna uppnås genom ett ökat kosl­nadsmedvetande hos berörda organ. De administrativa nackdelarna för posthanteringen bedömer jag som små. För de större postkunderna kan förenklade postruliner av annat slag ge i stort sett samma administrativa fördelar som tjänstebrevssyslemel. Med hänsyn till de positiva effekter som uppnås genom avvecklingen är del angeläget att den genomförs skyndsamt. Eftersom del i vissa fall kan krävas omfattande administrativa förberedelser förordar jag en viss övergångsperiod. Avvecklingen skall dock vara avslutad senast under budgetåret 1983/84.


 


Prop. 1980/81:20                                                     24

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag all regeringen

bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört i det föregäende angående direktdebitering av följesedelsbunden post, översyn av reglerna för frankeringsfrihet saml avveckling av tjän­stebrevsrätlen för icke statliga organ.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


Prop. 1980/81:20                              Bilaga 6

■■■■. -    .■■ ".,                                                .-T--.  "■■.-fiVJ i   '.1.7 "7;  !.t;ff;,-

EkdEöMfldlepaiirteimiieiiiitets verksaiMlhetedDMrådle.


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     1

Bilaga 6

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

Föredragande: slalsrådet Bohman

BESPARINGAR     M.M.     INOM      EKONOMIDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

11 j Centrala myndigheter m. m.

Till ekonomideparlementel hör bankinspektionen och försäkringsin­speklionen - vars verksamhet finansieras via avgifter frän bank- och lorsäkringsinslilulen - saml statistiska centralbyrån (SCB). konjunkturin­stitutet och myntverket.

Myndigheternas förslag till anslagsframställningar för budgetåret 1981/ 82 kommer all - med utgångspunkt i det huvudalternativ som myndighe-lerna ålagts all lägga fram - behandlas med slor reslriklivilel.

Vad gäller SCB vill jag erinra om alt dess anslag för innevarande och föregående budgetår realt dragits ned med 3,4 resp. 8 milj. kr. Min avsikt iir att prövningen av anslagsframställningen för budgetåret 1981/82 skall resullera i en real minskning av anslagel för SCB:s löpande verksamhet med ea 3 milj. kr. ulöver de besparingar som följer av huvudallernalivel. Detla bör kunna åstadkommas bl.a. genom all SCB i ökad ulslräckning uppdragsfinansierar sin verksamhei.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den kommitté med uppdrag att se över den statliga statistiken som jag har tillkallat med slöd av regeringens bemyndigande den 25 oktober 1979. Enligt direktiven (Dir. 1979: 133) bör utredningsarbetet slyras av syflel all i en framlid präglad av knapphet på resurser fillgodose samhällets angelägna behov av statistik genom en elfek­liv avviigning mellan nyiia och kostnader. Resultatet av kommiiiéns arbete bör ge slalsmakterna förbättrade möjligheter alt prioritera stalsfinansierad statistik inom och mellan skilda områden och ge en grund lör reella besparingar på stalislikomrädel.

Belräffande mynl verkels verksamhelsområde villjag erinra om all rege­ringen den 26juni 1980 lämnal verkel i uppdrag all undersöka möjligheter-1    Rik.uliigcn 1980/81. I .saml. Nr 20. Bit. 6


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

na att minska produktionskostnaderna för femöresmynt, t. ex. genom änd­ring av metallinnehållet. Vidare är del min avsikt att med utgångspunkt i betänkandet (Ds E 1977: I) Metallen i enkronemyntel och remissbehand­lingen därav pröva möjligheterna att dra ner kostnaderna för tillverkningen också av enkronemynl.

Från ekonomidepartemenlets huvudtitel bestrids vissa kostnader för olika former av lönsparande. I anslagel ingär medel för lönsparkampanjer. för innevarande budgetär 3,2 milj. kr. Del har vid medelsberäkningen förutsatts all sparinstituten själva bekostar en väsentlig del av sparinfor-malionen. I samband med introduktionen av skaltesparandel skedde en höjning av informationsanslaget. Efter de särskilda introduktionsinsal-serna för detla sparande bör en minskning av anslagel kunna ske för nästa budgetår. De statliga insatserna bör även i fortsättningen koncentreras på information om skattefondsparandet.

Bankinslitutens etablering av nya kontor prövas av en särskild nämnd vars beslut kan överklagas till regeringen. På grundval av förslag av bank­lagsulredningen avser jag alt senare i höst för regeringen lägga fram förslag om all avskaffa den nuvarande etableringskontrollen. Detta ger främst administrativa förenklingar men medför totalt sett även vissa besparingar.

[2] Ändrade principer för beräkning av prisindex till grund för fastställande av basbelopp och basenhet.

För pensioner och vissa andra sociala förmåner finns en aulomalisk värdesäkring, dvs. utgående belopp räknas automatiskt upp med hänsyn till inträffade prisstegringar. Åven skiklgränserna i den statliga inkomst-skatteskalan justeras numera åriigen med hänsyn till prisförändringarna.

Folkpensioner och ATP-pensioner utgår med belopp som står i viss relation lill del s. k. basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäk­ring. Basbeloppet följer förändringar i den av SCB beräknade konsu­mentprisindex (KPI). Anknytning av utgående förmåner lill basbeloppel finns också vad beträffar bl. a. delpensioner, bidragsförskott och studieme­del.

Det stigande skattetrycket och de höga marginalskatterna skapade under 1970-talet ell behov av ärliga justeringar av skatteskalorna. Kombina­tionen av inflation och höga marginalskatter skulle annars dragit in alltför slor del av lönlagarnas inkomster eller driva fram mycket höga nominella löneökningar. Detta syslem utsattes för en allt mer uttalad kritik vilket är 1978 ledde lill en viklig reform av skallesystemet. Denna reform innebar en indexreglering av skatterna sä att endast reala, inte nominella, löneök­ningar leder till högre relativa skaller. Tekniskt går detta till sä all 12-månaderstalet för inflationstakten t.o.m. augusti året före inkomslärel läggs lill grund för inflationsjusteringen av skatteskalan för inkomståret. Ett viktigt motiv för denna reform var själva beslutsordningen. Del är av


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

vikt att beslul om Inkomstskattens höjd och fördelning fattas av den ansvariga politiska församlingen, riksdagen, och inte mer eller mindre slumpmässigt bestäms av inflationen. Ekonomisk-politiska beslul som in­nebär förändringar av mervärdeskattesatsen skall dock ej leda lill en mot­svarande förändring av inkomstskatten via indexregleringen.

Besluten om indexuppräkning av pensionerna m.m. fattades under en period när tillväxten var hög i den svenska ekonomin och medan antalet pensionärer var relativt lågt. Den lägre tillväxten under 1970-talel har tillsammans med att antalet pensionärer ökal och pensionsbeloppen höjts medfört att utrymmet för de aktiva generationernas standardökning hållits tillbaka. Medan de totala reallönerna efter skatt för hela löntagarkollekti­vet ökal med 8%' sedan 1973 har motsvarande ökning för pensionärskol-leklivet uppgått till 50%. Detta beror i belydande grad på att antalet pensionärer ökat saml att nytillkommande pensionärer får allt högre pen­sioner. De enskilda pensionärernas slandardökning har i relation härtill varil mer begränsad, men inte desto mindre utgör den redovisade situa­tionen en speciell komplikation för den ekonomiska politiken och för löneförhandlingarna. Pensionerna ulgör en belydande del av landels totala hushållsinkomsler. Om exempelvis krav pä älerhållsamhet med den in­hemska efterfrågan föranleder beslut om höjning av mervärdeskatt eller punktskatter, påverkas inte pensionärernas möjligheter till konsumtion eftersom de kompenseras genom all pensionsbeloppen räknas upp auto­matiskt. Därigenom reduceras effekten av statsmakternas beslul om åtgär­der av detla slag.

Om ell lands exportpriser regelmässigt ökar snabbare än priset pä lan­dets import är del möjligt att låta den inhemska efterfrågan inom landet öka snabbare än produktionstillväxten utan att den yttre balansen, bytesbalan­sen, försämras. När det motsatta förhållandet råder, dvs. att imporlpri-serna stiger snabbare än exportpriserna, mäste på motsvarande sätt den inhemska eflertVågan öka långsammare än produktionen. En del av det tillgängliga produktionsutrymmel måste avsällas för all betala för den dyrare importen.

Tidigare var relationen mellan export- och imporlpriser. del s.k. bytes­förhållandet, relativt stabil. Från millen av 1970-talel har bytesförhållandet utsatts för betydande variationer, främst i samband med de båda oljekri­serna. Bytesförhållandet har sjunkit, dvs. importpriserna har stigit mer än exportpriserna, vilket har inneburit en inkomstminskning för hela samhäl­let som den svenska ekonomin och de svenska hushällen inle kan kompen­sera sig för.

Nuvarande system för indexuppräkning tar emellertid inle hänsyn lill detta. Det skulle därför vara naturligt att rensa utvecklingen av konsu­mentprisindex, som ju bestämmer basbeloppets utveckling och därmed pensionerna samt den s.k. basenheten, som påverkar skatteskalan, för förändringar i bytesförhållandet. En sådan korrigering är emellertid inte


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

helt invändningsfri. Vårt bytesförhållande kan l.ex. förbättras kortsiktigt. Under den s.k. överbryggningspolilikens lid höjde de svenska företagen sina exportpriser mer än konkurrenterna vilket ledde till betydande förlus­ter av marknadsandelar. De höjda exportpriserna återspeglas i att bytes­förhållandet år 1975 steg med drygt 6,5%. En sådan förbättring av bytes­förhållandet skulle vid en indexuppräkning som tar hänsyn lill förändringar i bytesförhållandet ha lett till en ytteriigare ökning av den inhemska efter­frågan genom att pensionerna då skulle blivit högre och inkomstskatterna lägre än annars. Det är uppenbart all del skulle ha varil mycket ogynnsamt för samhällsekonomin. Samtidigt som del således finns starka skäl alt justera de konsumentprisberoende belopp som reglerar pensioner och skatter för förluster i bytesförhållandet finns del skäl emot att införa en ny automatik som korrigerar för varje förändring i bytesförhållandet.

De kraftiga variationer i bytesförhållandet vi upplevt under 1970-talel har varil starkt förknippade med oljeprisernas utveckling. Det är främst 1 samband med de kraftiga oljeprishöjningarna 1973-74 och 1978-1980 som vårt bytesförhållande försämrats. Det torde också stå klart att prisstegring­ar, t.ex. höjningen på en m eldningsolja (Eol) från 170 kr. 1970 till 1 350 kr. 1980 eller höjningen på en liter bensin (97/98 oklan) från 0,88 kr. till 2.90 kr., är förändringar i förutsättningarna för standardulvecklingen som inle kan kompenseras genom uppräkningar av pensionerna och nedjusleringar av skalleskalan. Del innebär enbart att vi beviljar oss standardökningar som vi mäste betala genom någon annan form av pålagor sä länge vi står fast vid mälet alt nå balans i våra utrikes betalningar. Det är inte heller rimligt alt, när indirekta skaller höjs i syfle att påverka konsumtionen av vissa varor eller den totala efterfrågenivän, detla motverkas av de nu gällande principerna för indexuppräkningen. I viss män beaktas detta redan nu därigenom att utvecklingen av basenheten inle påverkas av förändringar i mervärdeskatten.

Jag vill i detta sammanhang helt kort redogöra för de nya riktlinjer som jag, efter samråd med cheferna för social- och budgetdepartementen, avser föreslå all regeringen fastställer när det gäller grunder för beräkning av den prisindex som i framliden bör gälla som grund för fastställande av basbe­lopp och basenhet. En sådan justerad index bör fortsättningsvis beräknas av SCB samtidigt som KPI beräknas enligt nuvarande principer. De nya riktlinjerna avses få effekt på utgående förmåner från den I januari 1981.

I den index som skall ligga lill grund för beräkningen av bl. a. pensioner­na och skatteskalan bör bortses från indirekta skatter, tullar och avgifter, men tillägg göras för subventioner. SCB beräknar redan nu en sådan index över levnadsomkostnader, kallad neltoprislndex (NPl). Jag förordar att denna index läggs till grund för en ny modifierad prisindex för beräkning av basbelopp och basenhet. Vid beräknande av denna nya index bör - av de skäl jag tidigare framhållit - dessutom bortses från förändringar i energi­priser efler oktober 1980. F.n. ingår i KPI Ijärrvärme, eldningsolja, hus­hållsgas, elström och bensin.


 


Prop. 1980/81:20                                                      5

De av mig förordade riktlinjerna för beräknande av en ny prisindex föranleder de ändringar i lagen (1962: 381) om allmän försäkring som che­fen för socialdepartementet tidigare denna dag lagt fram förslag om. Che­fen för budgetdepartementet avser att i annat sammanhang föreslå rege­ringen att för riksdagen lägga fram förslag till erforderliga ändringar i lagen (1977:1071) om basenhet.

De nu föreslagna förändringarna torde som jag förut nämnt i första hand påverka folkpensioner. ATP-pensioner, delpensioner, studiemedel och bi­dragsförskott. Därutöver påverkas en del mera begränsade utgiftsområ­den. De totala brultobesparingarna för 1981/82 kan sammantaget för stats­budgetens och socialförsäkringens utgiftssida uppskattas till 700 ä 800 milj. kr. Vissa av de ifrågavarande förmånerna är beskattningsbara och de minskade transfereringarna minskar också skatteuttaget. Nettoeffekten av åtgärden kommer därför att stanna vid ca 500 milj. kr. Osäkerheten bakom dessa beräkningar är myckel stor och påverkas i hög grad av vad som kommer att ske på den internationella oljemarknaden.

I enlighet med vad som f. n. gäller för KPI och NPl bör den nya indexen falla under den till SCB anknutna indexnämndens kompenlensomräde. Indexnämnden är sammansatt av representanter för arbetsmarknadens parter, vetenskaplig expertis, m. m.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                           Bilaga 7

Budgetdepartementets verlisamlietsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                       I

Bilaga 7

Utdrag
BUDGETDEPARTEMENTET                 PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Wirtén såvitt avser punkterna I, 2. 7 och 8: statsrådet Johansson såvitt avser punkterna 3-6

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM BUDGETDEPARTEMENTETS VERK­SAMHETSOMRÅDE

Bidrag och ersättningar till kommunerna

[I] Förändring av skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner

Inledning

År 1980 finns 2570 församlingar i landet, varav mer än hälften har mindre än I 000 invånare. I ett femtiotal församlingar understiger invånar­antalet t.o.m. 100.

Genom förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag erhöll kom­muner, landstingskommuner och kyrkliga kommuner (församlingar, pas­torat och andra kyrkliga samfälligheter) fr.o.m. år 1966 statliga skatteut­jämningsbidrag om deras skattekraft understeg en viss andel av medelskal-lekraften 1 riket. För beräkning av dessa tillskott av skatteunderlag vid brist pä skattekraft indelades landet i tre skatlekraflsområden. I likhet med kommunerna tillfördes de kyrkliga kommunerna skatteunderlag av staten så alt skatteunderlaget skulle motsvara 90% av rikets medelskatlekraft i skaltekraftsområde I, 110% i skallekraftsområde 2 och 125% i skatte­kraftsområde 3. Skaltekraftsområde I omfattade hela södra och större delen av mellersta Sverige, skaltekraftsområde 2 övriga delar av landet med undantag av Norrbottens län och vissa delar av Västerbottens län som utgjorde skaltekraftsområde 3. Bidragssystemet för kommunerna komplet­terades med vissa regler angående utdebiteringen som inte gällde för de kyrkliga kommunerna.

Om tvä eller flera församlingar ingick i pastorat eller annan kyrklig samfällighet, som ägde beskattningsrätt, skulle tillskottet av skatteunder­lag lill den kyrkliga samfälligheten utgöra summan av tillskollen lill för­samlingarna. I    Riksdagen 1980/81. t .saml Nr 20. Bil. 7


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

Pä samma sätt som för kommuner och landstingskommuner framräk­nades skatteutjämningsbidragen för de kyrkliga kommunerna genom alt tillskottet av skatleunderiag multiplicerades med den fastställda skattesat­sen för bidragsåret i resp. kyrklig kommun.

Den utredning som föregick införandel av skatteutjämningssystemet ansåg del från vissa synpunkter tveksamt om de kyrkliga kommunerna skulle få skatteutjämningsbidrag. Man menade att en utjämning av olikhe­terna i utdebiteringshänseende mellan dessa, åtminstone till viss grad, kunde ske på annan väg. Det som därvid åsyftades var de möjligheter som 1961 års lag om församlingsslyrelse öppnar för samfällighetsbildning. I förarbetena till denna lag förordades denna möjlighet för att åstadkomma en jämnare fördelning av de kyrkliga kommunernas ekonomiska bördor. Utredningen stannade dock för alt också de kyrkliga kommunerna skulle få skatteutjämningsbidrag. Föredragande departementschefen pekade ock­så på samfällighetsbildning som en möjlighel till ekonomisk utjämning för de kyrkliga kommunerna.

Skalleutjämningssysleinel reformerades med verkan fr.o.m. år 1974. Principerna om tillskotl av skatleunderiag upp till viss andel av medelskat­tekraften ändrades inte för kommuner och landstingskommuner enligt den nya lagen (1973:433) om skatteutjämningsbidrag. Däremot utökades anta­let skallekraftsomräden lill sex och procentsatserna ändrades lill 95. 100, 110, 115, 120 och 130% i resp. klasser.

För de kyrkliga kommunernas del innebar reformen principiellt stora förändringar genom att de inte längre inordnades i systemet med skatte-kraflsklasser och dessa klassers anknytning till medelskattekraften. I stäl­let fick de kyrkliga kommunerna behålla det bidrag i kronor räknat som utgick till dem är 1973. För alt i viss mån göra bidragen värdebesländiga uppräknas beloppen årligen med 5%. Denna speciella form för beräkning av skatteutjämningsbidrag lill kyrkliga kommuner lillämpas fortfarande.

Det fanns tvä anledningar till särbehandlingen av de kyrkliga kommuner­na. Den främsta orsaken var den dä pågående beredningen av frågan om förhållandel mellan stal oeh kyrka. I avvaktan på denna frågas lösning betraktades skalteuljämningen mellan de kyrkliga kommunerna som en övergängsföreteelse. En annan orsak var att de förbättrade bidrag vid brist på skattekraft som utökningen av antalet skattekraftsområden och höjda skaltekraftsgränser innebar för kommunerna delvis utgjorde kompensation för att bidragen vid hög utdebitering avskaffades. Kostnadsramen för skatteutjämningsbidragen till kommunerna skulle inle ändras genom refor­men. Eftersom de kyrkliga kommunerna inte hade fått bidrag vid hög utdebitering skulle de ändrade reglerna vid brist på skattekraft ha medfört en ökning av bidragssumman för dem med ca 35%. En sådan kraftig bidragsökning kunde inle anses sakligt motiverad.

Svenska kyrkans församlings- och pastoralsförbund hemställde i skri­velse den 3 december 1974 lill regeringen om ändring av reglerna för


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

skatteutjämningsbidrag till kyrkliga kommuner så all dessa bidrag skulle utgå efter samma grunder som gäller för kommunerna, alternalivl all procenttalet för uppräkning skulle höjas för att motverka penningvärdes­förändringen. Framställningen lämnades utan åtgärd.

Den revision av skalleuljämningssystemel som genomfördes fr.o.m. är 1974 betraktades som ett provisorium tills resultatet av utredningen om kommunernas ekonomi förelåg. Arbetet i 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) omfattade enligl direktiven den kommunala oeh lands­tingskommunala verksamheten. Däremot berördes inte den kyrkokom­munala verksamheten av utredningsuppdraget. Någon ändring av gällande bestämmelser om skatteutjämningsbidrag lill kyrkliga kommuner föreslogs därför inte heller av KEU 76. Nämnda bestämmelser överflyttades oför­ändrade till den nya lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag (ändrad senast 1980:340).

Bidragens omjätlning och fördelning m. m.

Av de 2570 församlingarna är det 2 172 som får skatteutjämningsbidrag år 1980. Beloppen varierar för kalenderåret 1980 mellan några hundra kronor och 1,4 milj. kr. Majoriteten får mellan 20000 och 100000 kr. 1 de nordligaste länen med genomgående stora församlingar uppgår bidragen i många fall till över 300000 kr.

Av tabell I kan utläsas hur skatteutjämningsbidragen lill församlingarna fördelas på län, såväl i absoluta belopp som i öre per skallekrona. Därav framgår att del är församlingarna i de nordligaste länen som får de största bidragen både 1 absoluta belopp och räknat i ören per skallekrona. Även församlingarna pä Golland får höga bidrag räknat i ören per skallekrona.

AB

C

D

E

F

G

H

I

K

L

M

N

O

P

R

S

T

U

W

X

Tabell I. Skatteutjäinningsbidragen länsvis 1980 Län

Bidrag i

Bidrag i

milj. kr.

öie/skkr

1.3

0.2

2.8

4.5

2.4

3.6

4.9

4.7

4,6

6.0

3.4

8.0

5.8

9.9

2.9

22.7

3.0

7.9

5,3

7.8

6,0

2.8

4,0

7.0

5,6

2.7

6,3

6.0

7,0

10.7

6,1

8.5

2,1

3.0

1,8

2.6

4,1

5.7

8,2

10.8


 


Prop. 1980/81:20

Län                     Bidrag i                  Bidrag i

milj. kr.                  öre/skkr.

Y                          11,0                     15.6

Z                           8,5                      25,5

AC                       11,5                     18,7

BD                       13,0                     20,0

Genomsnitt
Summa
              131,6                      5,7

Totalt motsvarar skatteuljämnlngsbldragen till församlingarna 5,7 öre per skallekrona, som framgår av tabell I, Av tabell 2 framgår hur myckel bidragen betyder i kronor per skattekrona räknat per församling.

Tabell 2. Fördelning av bidragen i kr./skkr. på församlingar 1980

Kr./skkr.                     Anlal församlingar

O                                420

0:01-0:25                 1132

0:26-0:.50                  697

0:51-0:75                   218

0:76-1:00                     62

1.01-1:25                     28

l:26-l:.50                        9

1:51-1:75                       3
1:76-2:00

2:01-2:50                        I

Summa                       2 570

För den helt dominerande delen av församlingarna - över 2500 försam­lingar - uppgår skatteutjämningsbidragen lill mindre än en krona per skattekrona. Endast för 41 församlingar överstiger bidragen en krona per skallekrona. Det rör sig i de fallen oftast om relativt begränsade absoluta belopp. Del finns många exempel på att bidrag i storleksordningen 20000 till 50000 kr. motsvarar skattesatser på mellan 50 och 80 öre och i vissa fall upp emot en krona.

Ser man lill församlingarnas skattesatser kan konstateras alt det finns en viss tendens till ett positivt samband mellan hög skattesats och höga skatteutjämningsbidrag räknat i ören per skattekrona.

Av intresse i sammanhanget är att jämföra nu gällande regelsystem för skatteutjämningsbidragen till församlingarna med det som gällde t. o. m. år 1973. Det kan därvid konstateras att ca I 230 församlingar hade fått ökade bidrag år 1979 om 1965 års förordning hade tillämpats, medan ca 940 hade fått mindre bidrag och ca 405 församlingar oförändrade bidrag. Dessutom skulle 175 församlingar som år 1979 fick bidrag inte ha fått bidrag år 1979 om 1965 ärs förordning hade gällt, medan 50 församlingar som år 1979 inle fick bidrag skulle ha erhållit bidrag enligt nämnda förordning.

Skillnaderna är 1979 mellan faktiskt erhållna bidrag och beräknade bi­drag enligl 1965 års förordning utgör mer än 25 öre per skattekrona i 237


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

församlingar. Beloppen i absoluta tal är i regel inte stora, men utslagen i skattesats blir ofta betydande på grund av att församlingarna är små.

Föredragandens överväganden

Det nuvarande skatteutjämningsbidraget för de kyrkliga kommunernas del är statiskt och ger vissa inte önskvärda effekter. Del tar inte hänsyn till all de kyrkliga kommunerna har utvecklats olika. Framför allt finns del stora skillnader i utveckling mellan församlingar som expanderar och sådana med minskande folkmängd. Ju längre tiden har gått efler bidragels införande desto mer har bidragels karaktär av skatteutjämningsbidrag för­svagats. Det har 1 stället övergått lill ett allmänt driftbidrag som bygger pä förhållanden i de kyrkliga kommunerna år 1973 vad avser skattekraft. Invånarantal och skattesatser. Den undersökning som har gjorts av statis­tiska uppgifter visar enligt min mening att det nuvarande bidraget inle har en fulll tillfredsställande skalleutjämnande funktion.

Jag har tidigare konstaterat alt flertalet församlingar är små, vilket medför alt det ekonomiska underlaget för verksamheten är såväl litet som osäkert. I det föregående har jag också påpekat att det finns möjlighel för de kyrkliga kommunerna att själva åstadkomma ekonomisk utjämning genom bildande av ekonomiska samfälligheter. Denna möjlighel har hittills utnyttjats endast i begränsad omfattning. Den kan inte heller i nämnvärd utsträckning bidra till kostnadsutjämningen i församlingar och pastoral i de regioner som består av ekonomiskt svaga kommuner.

Den ytterligare utjämning som behövs bör ske i ett utjämningssystem och inte i tvä som f.n. är fallet. F.n. sker en utjämning av kostnader för löner lill präster och kyrkomusiker genom kyrkofonden enligt lagen (1970:940) om kyrkliga koslnader. En utjämning via kyrkofonden bör enligt min mening kunna fungera som övergripande utjämningssystem för kyrkliga kommuner. Detta innebär alt även koslnader för andra kyrkliga ändamål, l.ex. för underhåll och restaurering av kyrkor, kan behöva beaktas. Behovet härav torde emellertid nära hänga samman med i vilken utsträckning tyngre kostnadsposter kan utjämnas inom ramen för ekono­miska samfälligheter. Enligl vad jag har erfarit avser chefen för kommun­departementet alt inom kort aktualisera frågan om en utredning om kyrko­fonden i syfle alt se över den avräkning av koslnader som sker genom denna. I delta sammanhang bör lämpligen också den här antydda vidgade användningen av fonden i kostnadsuljämnande syfle utredas.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag alt del särskilda statliga skalteuljämningssyslemet till kyrkliga kommuner omprövas. I av­vaktan på ett enhetligt utjämningssystem för de kyrkliga kommunernas kostnader föreslår jag att för år 1982 bör bidrag ulgå med 60% av de bidrag som betalas ul år 1981. Fr. o.m. är 1982 bör inle heller skalleutjämningsbe-lopp som understiger 5000 kr. utbetalas. Ett inom budgetdeparlemenlel upprättat förslag lill lag om ändring i lagen (1979:362) om skatleuljäm-ningsbidrag bör fogas till protokollet i detla ärende (bil. 7.1).


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

Föratt förhindra att nägon kyrklig kommun drabbas oskäligt hårt år 1982 anser jag att en särskild kompensation bor ges inom ramen för det extra skatteutjämningsbidrag, som betalas ul år 1982. Enligl min mening börden särskilda kompensationen ges utan föregående ansökan och innebära att inle nägon kyrklig kommun fär bidraget sänkt från föregående ärs bidrag med mer än vad som motsvarar 20 öre per skattekrona. Kompensation bör lämnas för hela den del av bortfallet som överstiger 20 öre per skattekrona.

Ändringen i bidragsbeslämmelserna innebär att de totala skatteutjäm­ningsbidragen till kyrkliga kommuner, som uppgår lill ca 138 milj. kr. år 1981, kommer att bli ca 82 milj. kr. år 1982. Den särskilda kompensationen för år 1982 kan beräknas uppgå lill ca 2 milj. kr. Besparingen på slalsbud­gelen för budgeläret 1981/82 kan beräknas alt uppgå lill drygt 30 milj. kr.

I denna fråga har jag haft samråd med chefen för kommundepartemen­tet.

Jag återkommer med ertbrderliga anslagsberäkningar vid min anmälan liil budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 av åttonde huvudtitelns förslagsanslag Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag alt regeringen föreslår riksdagen alt

1.        antaga inom budgetdepartementel upprättat förslag till lag om
ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag,

2,        bemyndiga regeringen all utge särskild kompensation lill kyrk­
liga kommuner för är 1982 i enlighet med vad jag har förordat.

Statlig lokalförsörjning

[2| Senareläggning av vissa byggnadsarbeten för regeringskansliet. Jag vill i detla sammanhang ta upp tidplanen för de fortsatta byggnadsarbetena för regeringskansliet i Södra Klara-kvarteren i Slockholm.

F.n. pågår omfattande byggnadsarbeten för att iordningställa nya lo­kaler främst för de delar av regeringskansliet som måste evakueras från nuvarande lokaler i Gamla stan till följd av riksdagens återflyttning till Helgeandsholmen. Jag räknar med all dessa byggnadsarbeten, som berör kvarteren väster om Drottninggatan, kan fullföljas enligt gällande tid­planer.

Som redovisats i bl.a, prop, I977,'78: 100 (bil, II s, 130) bedrivs den långsiktiga lokalplaneringen för regeringskansliet med sikte på all samla departementen i Södra Klara-kvarteren och åstadkomma en rationell lo­kallösning för regeringskansliei. För alt uppnå detta krävs omfatiande byggnadsarbeten även i kvarteren öster om Drottninggatan. I första hand har planerats om- och nybyggnadsarbeten i kvarteren Johannes Större och Brunkhuvudet för att möjliggöra en samlad lokallösning för utrikesdeparle-menlel. Byggnadsstyrelsen har beräknat att byggnadskoslnaderna för att


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

färdigställa permanenta lokaler i dessa båda kvarter uppgår till sammanlagt ca 260 milj. kr. Efter den senareläggning av ifrågavarande byggnadsarbe­ten som redovisades i komplelleringspropositionen våren 1977 (prop. 1976/ 77: 150 bil. 2) har planeringen inriktats på att byggnadsinvesteringarna skulle genomföras under perioden 1981 — 1984. Enligt min mening bör byggnadsarbetena i kvarteren Johannes Större och Brunkhuvudet under nu rådande omständigheter uppskjutas ytterligare och inte komma lill utförande under de närmaste åren. 1 avvaklen på all projekten som helhet kan genomföras kan det dock bli nödvändigt att vidla vissa arbeten i kv. Brunkhuvudet som sammanhänger med den planerade breddningen av Jakobsgatan och sädana mindre arbeten som behöver ulföras med hänsyn till byggnadernas eftersatta underhåll m. m.

Utöver nämnda investeringsbehov i kvarteren Johannes Slörre och Brunkhuvudet pågår planering och projektering av vissa arbeten i övriga kvarter som inle direkt berörs av omflyttningarna till följd av riksdagens återflyttning. Jag återkommer lill dessa projekt i annat sammanhang.

Statlig personalpolitik m.m.

[31 Förenklade rutiner för rapportering av sjuk- och föräldraledighet för statsanställda m.fl. som omfattas av arbetsgivarinlräde. Enligl 3 kap. 16S lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) har en arbetsgivare rätt all hos den allmänna försäkringskassan uppbära en arbetstagares sjukpenning om kollektivavtal har slutits mellan arbetsgivaren och en huvudorganisa­tion om s. k. arbetsgivarinlräde (A-inlräde), Ett sådant avtal föreligger för statligt anställda saml för vissa kommunall anställda som har statligt regle­rade löner,

I förordningen (1976: 1061) om sjukledighet i statligt reglerad anställning m, m. har regeringen närmare angett vilka regler arbetslagarna hos slalen m.fl. skall iaktta dels vid sjukdom, dels vid tjänstledighet i samband med barns födelse eller för vård av barn. Där anges exempelvis att sjukanmälan snarast möjligt skall göras lill anställningsmyndigheten och att försäkran om sjukdomsfallet skall lämnas omedelbart efler ålerinlrädel i tjänst.

Regeringen har vidare genom ell cirkulär (1966:736) bl.a. reglerat de sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m. som utgår lill statstjänstemän m. fl. Där åläggs anslällningsmyndighelerna all anmäla sjukdomsfall lill försäk­ringskassan på blankellen "Sjukkort A-inträde"". Snarast möjligt skall även blanketten "Försäkran i samband med sjukdomsfall"" översändas till kassan jämte läkarintyg i förekommande fall. Efter sjukperiodens slut skall sjukkorlet återsändas lill myndigheten med uppgift om de dagar för vilka sjukpenning betalats ut.

Vid tjänstledighet i samband med barns födelse eller för vård av barn används blanketterna "'Föräldrakort A-inträde" och "Försäkran för ha-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

vandeskapspenning/föräldrapenning" på motsvarande sätt som sjukkort och försäkran vid sjukdomsfall. Rutinerna är i huvudsak desamma för föräldrapenning som för sjukpenning.

Hos försäkringskassan beräknas sjuk- och föräldrapenningarna med led­ning av de uppgifler myndigheten lämnar. Den beräknade ersättningen rapporteras lill riksförsäkringsverkets ADB-system.

Myndigheter som tillämpar automatisk löneuträkning rapporterar mot­svarande grunduppgifter även lill det löneuträkningssyslem som tillämpas, t, ex. statsförvaltningens generella löneuträkningssyslem (SLÖR).

Sjukpenning och föräldrapenning som tillkommer myndigheter som är anslutna lill SLÖR med undantag för riksdagen och dess verk samt de lill SLÖR anslutna affärsverken, överförs från försäkringskassorna lill ett särskilt uppsamlingskonto hos riksförsäkringsverket för aft därefter åter­föras till statsverket. För affärsverken m.fl. utbetalas ersättningen där­emot till anställningsmyndigheten.

Statens löne- och pensionsverk (SPV) har i en skrivelse lill regeringen pekat pä möjligheterna att förenkla rapporleringsrutinerna. De uppgifter det här gäller rapporteras till och behandlas såväl i löneuträkningssystemet som i sjukförsäkringssystemet. Genom en enklare ordning borde enligl SPV besparingar kunna åstadkommas som motsvarar kostnaderna för ca 100 årsarbetskrafter hos de statliga myndigheterna. Enligt preliminära beräkningar som gjorts hos riksförsäkringsverket kan dessutom försäk­ringskassornas handläggning minskas i en omfattning som motsvarar kost­naderna för 380 årsarbetskrafter hos kassorna.

Enligt 3 kap. 2 och 3§§ AFL fastställer försäkringskassan den sjukpen­ninggrundande inkomsten. Vissa aft"ärsdrivande verk har påtalat all ak-lualiseringen av inkomsluppgiflerna inle fungerar tillfredsställande. Enligl SPV finns det skäl att förmoda att samma aklualiseringsproblem gäller för flertalet anställda som omfattas av arbelsgivarinträdet. Det vore därt"ör enligt SPV bättre om ersällningen beräknades med ledning av de aktuella löneuppgifterna i löneuträkningssystemet. Detla skulle dessutom medföra en äriig besparing vid försäkringskassorna på ca 20 milj. kr.

Regeringen har den 21 augusti 1980 bemyndigat del statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om arbets- och anställningsvillkor i allmän tjänst att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utreda och lämna förslag till förenklade rutiner för rapportering av sjuk- och föräldraledighet för statsanställda m.fl. som omfattas av arbetsgivarinlräde. Utredaren skall bl.a. pröva möjligheterna alt undanta dem som omfattas av arbelsgi­varinträdet från skyldigheten all lämna inkomstuppgifter till försäkrings­kassan saml alt ersätta försäkringskassornas hantering av uppgifter för dessa grupper med direkt dalaövertöring frän löneuträkningssystemen lill försäkringskassornas ADB-system.

Jag räknar med att vissa nya och förenklade ruiiner skall kunna införas redan fr.o.m. den I juli 1981. Jag återkommer i annat sammanhang om delta när utredningen lämnal erforderligt beredningsunderlag.


 


Prop. 1980/81:20                                                                  9

[4] Ändrad finansering av penstonsadministrationen för aiTärsverk m. fl.

Kostnaden för den centrala administrationen av de statsanställdas tjänste­pensioner läcks genom de anslag som riksdagen anvisar till statens löne-och pensionsverk (SPV). Detta innebär bl.a. att de affärsdrivande verken m.fl. inte behöver bära kostnaderna för central pensionsadministration för den egna personalen. Kostnaderna för denna täcks inte av de medel som verken erlägger för pensionsmedel. SPV beräknar omfattningen till 50000 pensionsutbetalningar och 5000 nybevlljade pensioner per månad, vilket motsvarar en kostnad av drygt 9 milj. kr. per är. SPV lämnar vidare de myndigheter som själva har att stå för sina pensionskostnader en månads räntefrl kredit. Värdet av den räntefria krediten beräknar SPV till drygt 9 milj. kr. per år.

Till SPV:s myndighetsanslag hänförs således kostnader som det är rim­ligt att affärsverken själva står för. Genom en omfördelning av kostna­derna kan anslaget till SPV minskas 1 motsvarande ulslräckning. Enligt min mening bör en sådan omfördelning åstadkommas genom att affärsver­ken erlägger särskilda avgifter för alt läcka koslnader för den centrala pensionsadministrationen.

Jag har för avsikt att föreslå regeringen att i budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 lämna förslag om nya riktlinjer för de avgifter som affärsverken bör betala till SPV och om en ny betalningsrutin som innebär alt den räntefria krediten avskaffas.

[5] Användningen av medel från anslaget Lönekostnader vid omskolning och omplacering. Det under statsbudgetens ättonde huvudtitel uppförda förslagsanslaget Lönekostnader vid viss omskolning och omplacering får användas lill kostnader för avlöningsförmåner, ulbildning m. m. när en arbetstagare efler omplacering lill följd av ett arbetshandikapp inle kan beredas en lämplig anställning inom gällande organisation och därför måste sjukpensioneras om inte omskolning eller nägon annan form för arbetsvärd kommer till stånd. Anslaget kan även användas när en arbetstagare efter omplacering på grund av att en statlig verksamhet omlokaliseras eller omorganiseras inte kan beredas en lämplig anställning inom gällande orga­nisation om inte omskolning eller andra särskilda åtgärder kommer till stånd.

Vidare kan anslaget användas när en arbetstagare efler sjukpensione­ringen erhåller arbetsvärd 1 den formen att han försöksvis uppehåller en ny anställning inom gällande organisation.

Bestämmelser om sådana åtgärder finns i förordningen (1979:518) om arbetshandikappade i statligt reglerad anställning m. m.

I fräga om anställda hos myndighet inom försvarsdepartementels verk­samhetsområde bestrids kostnaderna av medel som anvisas under fjärde huvudtiteln.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

I budgetpropositionen 1979/80: 100 (bil. 11 s. 84) redovisas statens ar­betsmarknadsnämnds prognos över den framtida belastningen av det här aktuella anslagel. Nämndens beräkningar innebär en ökningstakt av 40— 50% per budgetär. Arbetsmarknadsnämnden beräknade anslagsbehovet för budgetåret 1980/81 till 127 milj. kr. fördelat på 48 milj. kr. för slallig verksamhet och 79 milj. kr. för statsunderstödd verksamhei.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen anslagit 91 milj. kr.

Koslnader för löner, utbildning m. m. får endast övergångsvis belasta detla anslag lill dess alt frågan om anställning har lösts på ett mer slutligt sätt. Det har emellertid visat sig att anslaget i många fall har belastats under en myckel läng tid. I årels budgetproposition aviserade jag därför att jag avsåg att senare föreslå regeringen att närmare ange den fid under vilken anslagel får användas i enskilda fall. Inom kort kommer jag att föreslå alt regeringen utfärdar en förordning som innebär att anslagel får användas under högst tre år för varje särskilt fall om inle särskilda skäl föranleder annat.

För att underlätta placeringen av arbetshandikappade bör ocksä ompla­ceringsförordningen (1974: 1006) ändras 1 samband med att användningen av anslaget tidsbegränsas. Avsikten är att rekryleringsbegränsande åtgär­der skall kunna vidtas även i samband med omplacering av arbetshandi­kappade när det bedöms möjligt att placera berörda personer på tjänster inom ordinarie personalslat.

För alt effekten av arbetsvärden skall bli den avsedda krävs alt aktiva rehabiliteringsåtgärder vidtas vid anställningsmyndigheterna. Jag ämnar föreslå regeringen alt ge statens arbetsmarknadsnämnd i uppdrag all i samarbete med vissa anslällningsmyndigheter se över de åtgärder och metoder som används inom ramen för den förebyggande och rehabilite­rande verksamheten och lämna förslag till en effektivisering av denna.

När del gäller statsunderstödd verksamhei - som lar över 60% av anslagel i anspråk - villjag understryka att åtgärder lill slöd för arbetshan­dikappade inom det kommunala området så långt möjligt bör bekostas av de medel som kommunerna själva disponerar. Motsvarande gäller för bl. a. statliga anslällningsmyndigheter. Åven kommunerna måste ta ett ansvar för att bl.a. genom omplacering av arbetshandikappade lill reguljära tjän­ster lösa de problem som kan uppstä.

De åtgärder som jag nu har redovisat kommer att innebära en minskad belastning på detta anslag. Det är dock inte möjligt att här närmare ange storleken härav. Det blir tillfälle för mig att återkomma till detta vid min anmälan av anslaget lill nästa års budgetproposition.

[6] Avveckling av driftbidraget till statens institut för personaladministration och personalutbildning. Statens institut för personaladministration och per­sonalutbildning (SIPU), som inrättades den I juli 1979, är central service-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    II

myndighet i frågor om personaladministrativ konsultation och personalut­bildning. Verksamheten skall i huvudsak finansieras genom avgifter. För budgetåren 1979/80 och 1980/81 har anvisats 4 milj. kr. resp. 3 milj. kr., som stöd lill den uppdragsfinansierade verksamheten, Trols detla driflbi-drag uppvisade uppdragsverksamheten under budgetåret 1979/80 ett un­derskott på 3.5 milj. kr. Underskottet läcktes tillfälligt genom alt regering­en medgav en höjning av den rörliga kredit som SIPU disponerar hos riksgäldskontoret.

Jag är medveten om alt SIPU i inledningsskedet av sin verksamhei kan ha vissa Inköringsproblem. Underskott av den storleksordning som SIPU redovisat för budgetåret 1979/80 kan emellertid inte accepteras. Statsmak­terna har klart uttalat att verksamheten i huvudsak skall finansieras genom avgifter. Detla Innebär all SIPU måste anpassa verksamheten lill den efterfrågan som riktas mol SIPU:s produkter.

För budgetåret 1980/81 har 3 milj. kr anvisats som stöd till den uppdrags­finansierade verksamheten. Min avsikt är alt lill budgetpropositionen för budgetåret 1981/82 föreslå att driftbidragel minskas med I milj. kr. till 2 milj. kr. Jag räknar ocksä med all driftbidragel i sin helhet skall vara avvecklat till budgetåret 1982/83.

Övriga ändamål

[7] Dispositionen av anslaget Viss informationsverksamhet, m. m. På stats­budgetens åttonde huvudtitel finns uppfört ell reservationsanslag lill viss informationsverksamhet. Från detta anslag bekostas olika informations­projekt inom samhällsinformationens område som satsmyndighelerna inle själva disponerar medel för. Beslut om medelstilldelning fattas av nämn­den för samhällsinformation (NSI) och. lill en viss del av anslagel. av regeringen. Outnyttjad del av anslagel som NSI haft att disponera ställs vid slutet av ett budgetår lill regeringens disposition.

Vid ingången av innevarande budgetår fanns en odisponerad medelsre­servation om drygt 18 milj. kr. Del anslag som finns uppfört i statsbudge­ten för budgetåret 1980/81 uppgår till 2.3 milj. kr. Jag anser alt det i årets statsbudget anvisade anslagel inle bör utnytfias till högre belopp än 1.3 milj. kr. Den medelsreservation om I milj. kr., som härigenom uppkommer bör heller inte få tas i anspråk under senare budgetår. Det ankommer på regeringen all besluta om delta. Jag kommer därför senare all anmäla frågan om en ändring av regleringsbrevsföreskrifterna för detla anslag.

Jag vill i detla sammanhang nägot beröra frägan om samhällsinforma­tionens administration. Samtidigt med all anslagel Viss informationsverk­samhet första gången anvisades, dvs. till budgetåret 1971/72. för att en vidgad samhällsinformation snabbt skulle komma lill ständ (prop. 1971:56. FiU 1971:23, rskr 1971: 182) inrättades nämnden för samhällsinformation.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    12

Nämnden har i uppgift att verka för samordningen av de offentliga orga­nens informationsinsatser med utgångspunkt i medborgarnas samlade in­formationsbehov och i syfle all samhällets resurser för samhällsinforma­tion utnyttjas effektivt. Nämnden svarar dessutom för utgivningen av den för riksdagen och departementen gemensamma tidningen Från Riksdag & Departement. Nämnden skall vidare i mån av resurser lämna allmän infor­mation till stöd för myndigheters hantering av kungörandefrågor och till­handahålla sådana uppgifter om dagstidningars spridning som kan vara erforderiiga för att 1 enskilda fall utforma ett korrekt kungörande i ortstid­ning. Nämnden består av tio ledamöter. Hos nämnden fmns ett kansli med 14 anställda och dessutom åtta anställda för tidningsutgivningen. De anslag för nämndens verksamhet som riksdagen anvisar uppgår för budgetåret 1980/81 lill 4 118000 kr.

Fiertalel myndigheter disponerar numera medel för informationsverk­samhet. Praktiskt taget alla slörre myndigheter har informalionsansvariga tjänstemän. Behovet av särskilda medel för informationsinsatser, utöver vad som anvisas under resp. myndighetsanslag, har därför minskal. Efter­som de olika myndigheternas egen kompelens inom detta område succes­sivt byggts ut och numera är förhållandevis stor bör en avveckling av nämnden enligt min mening kunna övervägas. Eventuella kvarstående behov av insatser för samordning och rådgivning liksom utgivningen av tidningen kunde förläggas till en annan, befintlig myndighet. Jag avser att senare la initiativ till en översyn med denna inriktning. Jag återkommer i annat sammanhang lill delta.

Jag vill avslutningsvis under denna punkt ta upp ytteriigare en fräga. Många statliga myndigheter ger ut lidskrifter som tillhandahålles allmänhe­ten gratis. I nuvarande läge anser jag att sådana tidskrifter som mera allmänt speglar en myndighets verksamhet och inte har lill direkt syfle att informera om gällande rättsläge eller ny lagstiftning o. dyl. i princip bör avgiftsbeläggas. Här bortser jag också frän interna personaltidningar och liknande publikationer. Jag är dock inle beredd att nu föreslå riktlinjer för all uppnå en sådan ordning. Jag vill först avvakta resultatet av en pågående kartläggning som riksrevisionsverkel bedriver för alt ge en bild av den aktuella situationen när det gäller tidskrifter som de statliga myndigheterna ger ul. Härefter finns det dock anledning att la upp frägan om prenumera­tionspriser till närmare behandling.

[81 Vissa frågor rörande indrivning av statens fordringar. Som chefen för kommundepartementet kommer att redovisa senare denna dag angående förhållandena vid kronofogdemyndigheterna uppgår statens utestående skatte- och avgiftsfordringar till betydande belopp. I syfte att effektivisera indrivningsverksamheten kommer jag därt'ör, efter samråd med chefen för kommundepartementet, att lämna vissa förslag.

Här vill jag särskilt nämna ett förslag lill lagstiftning om ett allmänt


 


Prop. 1980/81:20                                                     13

avräkningsförfarande vid återbetalning av skatt eller allmänna avgifter. Slalen har i skatte- och avgiflsförfattningarna inte tillerkänts någon allmän rätt att vid sådana återbetalningar räkna av de fordringar som staten kan ha på mottagaren. Avräkning medges endast mellan skatter och avgifter som är av samma eller liknande slag. Med tanke på hur integrerade nuvarande skatte- och avgiftssystem är, anserjag det inte vara konsekvent att upp­rätthålla denna ordning. En vidgning av avräkningsmöjligheterna skulle vidare medföra en belydande effektivisering av kronofogdemyndigheter­nas indrivningsverksamhei och också ge administrativa rationaliserings­vinster. Utredning om utformningen av ett allmänt avräkningsförfarande på skatte- och avgiftsområdet pågår inom regeringskansliet. Så snart denna utredning slutförts, vilken kan förväntas ske inom kort, kommer jag all återkomma med förslag i detta hänseende.

Bestämmelser om indrivning av skatter och avgifter finns i de olika skatte- och avgiflsförfallningarna. Dessa bestämmelser har under årens lopp tillkommit utan tillräcklig inbördes samordning. Delta har medfört all handläggningsformerna blivit olika för olika typer av skatter och avgifter, vilket givetvis försvårar kronofogdarnas arbete. Det är därför enligt min mening nödvändigt alt se över bestämmelserna om indrivning av skatter och avgifter i syfte att så långt möjligt skapa ett enhetligt system. Jag avser att ta initiativ till en sädan översyn inom en nära framtid.

Inom budgetdepartementel pågår också arbete på ett förslag till en enhetlig lag om indrivningspreskription av skatter, avgifter och tullar, grundat på betänkandet Lag om preskription av skattefordringar m. m. (SOU 1978:87). Bl.a. övervägs bestämmelser som innebär alt preskrip­tionstiden kan förlängas om den betalningsskyldige pä olika sätt saboterar indrivningen. Jag kommer inom kort att föreslå regeringen all för lagrådets granskning överlämna förslag till lagstiftning på detla område.


 


Prop. 1980/81:20

Bilaga 7.1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:362) om skatteutjämningsbidrag

Härigenom föreskrivs aft 3§ lagen (1979:362) om skatteutjämningsbi­drag skall ha nedan angivna lydelse.


Nuvarande Ivdelse


Föreslagen lydelse


3 §

Till landstingskommun och kommun ulgår skatteutjämningsbidrag om skalteunderiaget understiger det skatleunderiag som motsvarar den tillför­säkrade skattekraften enligl 7 och 8§§. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar produkten av det enligt 4 § beräknade tillskottet av skatteunder­lag och skattesatsen för bidragsäret.


Till församling, pastoral och annan kyrklig samfällighet ulgår skatteut­jämningsbidrag med det belopp som enligt förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag har ut­gått för bidragsåret 1973 med fem procents årlig ökning.


Till församling, pastoral och annan kyrklig samfällighet ulgår skalleul-jämningsbidrag med del belopp som enligt förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag har ut­gått för bidragsårei 1973 med fem procents årlig ökning. För bidrags­året 1982 skall dock skaiteutjäm-ningsbidrag utgå med 60 procent av det belopp som ulgår för bi­dragsårei 1981. Vidare skall för bi­dragsåret 1982 bidrag som under­stiger 5000 kr. inle utbetalas.


 


Denna lag träder 1 kraft den I januari 1981.


Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


Prop. 1980/81:20                           Bilaga 8

Utbildningsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                      I

Bilaga 8

Utdrag
UTBILDNINGSDEPARTEMENTET         PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Wikström såvitt avser inledningen och punkterna

I (delvis), 3 (delvis), 4 och 5;

statsrådet Mogård såvitt avser punkterna I (delvis), 2 och 3 (delvis)

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M.  INOM UTBILDNINGSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från utbildningsdepartementets huvudtitel bekostas främst skolväsen­det, högskoleutbildningen och forskningen, vuxenutbildningen, studiestö­det, kulturverksamheten, radio och television samt press- och lidskrifts-stödet.

Besparingar som föreslås i utbildningsdepartementets huvudtitel har främst förlagts till sådana områden där rationaliseringar och effektivise-ringar kan bedömas uppnås utan att kvaliteten på verksamheten eftersatts. Effekten av förändringar inom utbildningsdepartementets verksamhelsom­råde kan dock mätas först efter relativt lång tidrymd. De besparingsförslag som presenteras har utformats så att de mål som fastställts för verksamhe­ten genom tidigare beslut av riksdagen inte rubbas.

Jag och statsrådet Mogård preciserar i det följande de förslag som bör tas upp i detta sammanhang och de åtgärder som behöver vidtas från regeringens sida för att förslagen skall kunna genomföras.

1    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. BU. 8


 


Prop. 1980/81:20                                                                 2

1    KULTURÄNDAMÅL'

1.1      Stöd till dagspress och organisationstidskrifter

Jag räknar med att i budgetpropositionen lägga fram förslag till bespa­ringar i stödet till dagspressen och orgaiusationstidskrijterna om tillsam­mans 45 milj, kr.

Reduktionen av dagspresstödet vilken jag räknar med skall uppgå lill totalt 30 milj. kr., bör till sin huvuddel kunna las ut genom en sänkning av samdistribullonsrabatlen.

När samdistrlbulionsrabatten infördes syftade den till att stimulera lill samverkan på distrlbulionssidan. Rabatten uppgår för budgetåret 1980/81 lill 65 milj. kr. Med hänsyn till all i det närmaste samtliga dagstidningar nu deltar i samdlslribulionsarrangemang bedömer jag all den avsedda stimu­lanseffekten har uppnätts och att det därför bör vara möjligt att i viss utsträckning reducera detta stöd utan påtagliga konsekvenser. Denna upp­fattning kommer också till ullryck i dagspresskommitténs betänkande (SOU 1980: 32) Stödet lill dagspressen, där det framhålls all endast enstaka tidningar kanske skulle lämna systemet om rabatten drogs in. Jag vill då understryka att nuvarande samdistribulionsstöd lill sin huvuddel kommer att finnas kvar även med den av mig förordade reduceringen.

Under åren 1979 och 1980 har pressens ekonomiska situation allmänt förbättrats. Därför bör det vara möjligt att utöver minskningen av samdls-tribulionsrabalten något dra ned på produktionsbidragen.

Stödet fill organisalionslidskrifterna uppgår för budgeläret 1980/81 lill 60 milj. kr. Stödet är lill sin form ett distrlbulionsstöd. För den enskilda tidningen är det inte så stort att det - annat än i rena undanlagsfall - är avgörande för om tidningen kan utkomma eller inle. En besparing av 15 milj. kr. bör därför kunna göras.

Jag avser all senare återkomma till regeringen med förslag såvitt avser de nu föreslagna besparingarna på dagspress- och organisationslidskrifls-områdena.

Jag hemsläller att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om stödet lill dagspress och organisalionslidskrifter.

1.2      Barnfilmrådet

Barnfilmrådet är tillsatt av regeringen och administrativt knutet till sla­tens ungdomsråd. Under barnfilmrådels ledning bedrivs verksamhei med granskning av barnfilm, informations- och kontaktverksamhet saml utred­ningar och försöksverksamhet. Statsbidraget till verksamheten uppgår till 800000 kr. för innevarande budgetär.

' Föredragande statsrådet Wikström under punkterna 1.1 och 1.2 och statsrådet Mogård under punkten 1,3,


 


Prop. 1980/81:20                                                      3

Utformningen av den framtida statliga filmpoiitiken övervägs f. n. under medverkan av den filmpoliliska beredningen. Jag har för avsikt att, i anslutning lill dessa överväganden, föreslå för regeringen all barnfilmrådel skall upphöra och alt ansvaret för barnfilmfrågor överförs lill andra organ.

Jag hemsläller alt regeringen bereder riksdagen tillfälle alt la del av vad jag har anfört om barnfilmrådets verksamhei.

1.3 Ungdomsorganisationerna

Bidraget till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet har ökal mycket kraftigt under de senaste åren, frän 22644000 kr. budgetåret 1975/ 76 till 46315000 kr. innevarande budgetår. Genom en begränsad sänkning av framförallt grundbidragel per organisation och en reduktion av det rörliga bidraget kan en besparing om 5 milj. kr. genomföras. Den föreslag­na besparingen är således måttlig i förhållande lill anslagels utveckling och bör till stor del kunna kompenseras genom rationaliseringar och ompriori­teringar inom befintlig verksamhet hos berörda organisationer. Till den tekniska utformningen av besparlngsförslagel avser jag att återkomma i budgetpropositionen.

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om bidraget lill ungdomsorganisationernas centrala verk­samhet.

2    SKOLVÄSENDET

Samhällets totala kostnader för skolväsendet uppgår f.n. i runda tal till 30 miljarder kr. per år. Av detta svarar staten för ca 15 miljarder kr. 1 förhållande till detla belopp utgörs endast i mycket begränsad ulslräckning utgifterna inom utbildningsväsendet av administrationskostnader. Hela kostnaden för den statliga skoladministrationen uppgår lill ca 170 milj. kr. Budgelbehandllngen av anslagen lill statliga myndigheter har de senasle åren utgått från en årlig besparing på två procent, vilken förutsatts kunna kompenseras av en fortgående rationalisering Inom myndigheterna. Åven om den statliga skoladministrationen också 1 fortsättningen effektiviseras 1 minst samma takt blir således den ekonomiska besparingen på denna väg endast marginell. Jag vill i delta sammanhang nämna att jag avser att under våren 1981 föreslå regeringen alt förelägga riksdagen en proposilion om den statliga skoladministrationen.

Statens utgifter för skolväsendel utgörs i allt väsentligt av transferering­ar till kommunerna och uppgår f. n. som jag tidigare nämnt i runda tal till 15 miljarder kr. om året. Bidragen till kommunerna för grundskolan och gymnasieskolan är kostnadsrelaterade genom all följa organisationen av


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

klasser/basresurser, grupper och lärartjänster. Storleken på denna organi­sation regleras genom statliga beslut. Besparingar i statsbudgeten av någon nämnvärd omfattning måste därför beröra de statliga bidragen lill kommu­nerna.

Vid sidan av de statliga utgifterna för skolan gör kommunerna insatser av ungefär samma storleksordning. Dessa avser främst skolbyggnader, skolmåltider, skolskjutsar, undervisningsmateriel, elevvård, vaktmästare, fritidsledare m. m.

En besparing inom ungdomsskolan kan i princip åstadkommas pä tvä sätt. Staten kan för del första minska kostnadstäckningen till kommunerna för skolorganisationen. Vid oförändrat kommunalt skatteuttag - vilket jag förutsätter - och vid oförändrad utbildningskapacitet, måste kommunen då minska övriga utgifter för att täcka kostnaderna för den av staten reglerade undervisningsvolymen.

För det andra kan besparingar åstadkommas genom att de statliga be­stämmelser som reglerar skolundervisningens organisation ändras. De statliga transfereringarna minskar då automatiskt.

En besparing inom skolområdet av den storlek som del ekonomiska läget nu kräver, kan ej undgå att få konsekvenser för skolan. Valet mellan besparingsalternativ bör göras så alt kostnadsminskningen om möjligt inte leder till en försämrad utbildning.

Besparingen måste därför genomföras med en klar pedagogisk och social målsättning, varvid 1 första hand grundskolans resursbehov bör tillgo­doses. Den bör också genomföras i överensstämmelse med de mål som finns för skolan. Denna målsättning har riksdagen klart uttalat sin förnyade anslutning till vid behandlingen av förslag till ny läroplan för grundskolan (prop. 1978/79:180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422). Den innebär eft starkt krav på elevernas egen aktivitet, på praktisk verksamhet och träning av vardagsfärdigheter och på den lokala skolans ansvar för sin egen ut­veckling. Betydelsen av ökad arbetslivsorienlering framhävs. Den innebär också en betoning av grundskolans betydelse för att ge alla elever goda grundläggande kunskaper och färdigheter och ett ökat stöd lill elever med svårigheter. Del fria studievalet har vidgats för alt underiätta för skolorna att ge alla elever en utbildning som de kan känna meningsfull och stimule­rande. Den behovsorienterade resursfördelningen framhävs ytteriigare.

Betoningen av grundskolans behov innebär alt den utökning av stödet till elever med svårigheter, som sketl redan under innevarande läsår, bör fullföljas som ett led i genomförandet av den nya läroplanen för grundsko­lan (Lgr 80). Detsamma gäller övriga Insatser som är nödvändiga för att den nya läroplanens organisation skall kunna genomföras. Således sker en utökning av antalet basresurstimmar fr. o. m. läsåret 1982/83 för att möjlig­göra en ny organisation av musikundervisningen och ett utökat tillval. Den tidsbegränsade resursen till rektorsområdena för genomförande av läropla­nen och insatserna för information är centrala för all reformen skall fä


 


Prop. 1980/81:20                                                      5

genomslag och bör likaså utgå enligt tidigare riksdagsbeslut. Däremot är det i nuvarande ekonomiska läge inte möjligt att ytterligare öka förstärk­ningsresursen utöver vad som fordras för all kompensera den beslutade timplaneförändringen på mellanstadiet och införandet av hemkunskap på lågstadiet och teknik på högstadiet.

Läroplansreformen innebär ett ökal krav på elevaktivitet och elevan­svar. Det är en väsentlig uppgift för grundskolan att se till att eleverna inte får en passiv serviceinställning utan lär sig inse att de bäde kan och mäste bidra genom eget arbete i den gemensamma miljön. Skola och utbildning har hittills i alltför stor utsträckning präglats av passivt mottagande och alltför litet Inneburit krav på produktiva insatser av eleverna. Den nya läroplanen för grundskolan ger goda förutsättningar för att skapa en ändrad attityd till vad skolarbete innebär genom sin konstruktion med lemaupp­gifter, fria aktlvlleler och arbetslivsorienlering, undersökande, praktiska arbetsuppgifter och betoning av elevernas fostran tiU noggrannhet och ansvar. Decentraliseringen i form av fri resursanvändning skapar de orga­nisatoriska förutsättningarna för en förändring av skolan. Denna inriktning av skolans framlida utveckling måsle med kraft genomföras.

Samma grundinställning — krav på produktiva insatser 1 den egna miljön - bör prägla gymnasieskolan. Men pä gymnasieskolstadiel är det enligt min mening befogat att gå ytterligare ett steg. Eleverna har där nätt den åldern alt kravet på självständigt arbete kan ställas högre även vad gäller själva studierna. Den grundlinje som föreslogs av gymnasleulrednlngen 1963 och ledde fill beslut 1964 (prop. 1964:171, SäU 1964:1, rskr 1964:407) Innebar en studiegång som går från långläxa lill beting och specialarbete. Det är enligt min mening möjligt - och även pedagogiskt önskvärt - att gå längre i denna riktning. Lektionsantalet i årskurserna 1-3 pä tre- och fyraåriga linjer är 34, 32 och 30 i resp. årskurs. På tvååriga linjer varierar leklionsanlalet mellan 38 och 35. Antalet direki lärarledda lektioner bör kunna minskas utan att utbildningsmålet eftersatts. I stället bör man i gymnasieskolan liksom inom högskolan ställa högre krav på elevernas självständiga arbete under handledning från skolans lärare.

Mina överväganden har lett lill följande slutsatser.

2.1 Minskning av de statliga transfereringarna

De statliga transfereringarna till kommunerna - såväl primärkommuner som landstingskommuner - bör kunna minskas genom att endast 98 % av bidragen till driften av grundskolor och gymnasieskolor betalas ul. Detla Innebär en minskning av de statliga transfereringarna fr. o. m. budgetåret 1981/82 med ca 296 milj. kr. per år i 1980/81 resp. 1981/82 års beräknade lönelägen. En viss del härav föreslås i del följande bli återförd till kom­muner med speciella behov. Därigenom åstadkoms en ökad behovsinrikl-ning av de knappa resurserna i framtiden.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

Inom kommunerna ställer minskningen av statsbidragen krav pä bespa­ringar. Dessa kan få formen av minskad service från de vuxnas sida i skolorna. I sin tur ställer delta krav pä eleverna att själva svara för en del av denna service och göra egna produktiva insatser. Det ankommer på varje kommun och skola att här göra sin egen bedömning. Jag vill dock något beröra vilken riktning jag anser att förändringar i besparingssyfte bör ta. För klarhetens skull vill jag betona att den åtgärd jag här föreslår inte gör det möjligt för kommunerna all bedriva undervisningen i större klasser eller med färre lärare. Skolorganisationen skall ha den omfattning som följer av beslul om antalet basresurser, av antalet timmar i förstärkningsre­sursen, av gymnasieskolans timplaner och av andra författningsbestäm­melser.

Jag vill i detta sammanhang redovisa att Delegationen för uppföljning av reformbesluten rörande grundskolan (U 1979:11) i en skrivelse till rege­ringen den 12 mars 1980 har berört skoldagens utformning och därvid anfört bl.a. följande.

Lektioner har enligt timplanen en bestämd längd (40 min.) även om de på schemat kan läggas ut i tidsmoduler på olika sätt. Summan av tiden för alla lektioner, raster och måltidsuppehåll leder därför till en bestämd längd på skoldagen.

SIA-ulredningens förslag om samlad skoldag ställde inget krav på för­längning av tiden 1 skolan, däremot på omsorg och aktivlielsutbud under hela tiden. Skolstyrelsen skulle besluta om skoldagens totala längd. De fria aktiviteterna kom då att omfatta den tid under skoldagen som inle upptogs av lektioner. Såvida skolstyrelsen fastställde skoldagens längd till den lid som behövdes för lekfioner och raster etc., kom tiden för fria aktiviteter alt endast omfatta rasttid, lunchuppehåll och eventuella håltimmar.

Detla var enligt utredningen en fullt tillålen form av samlad skoldag. Avgörandet var decentraliserat till kcmmunen, som därvid borde utgå från ett definierat behov av omsorg, stimulans etc, vid olika skolenheter. Regering och riksdag följde utredningens förslag (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367).

Denna grundkonstruktion kompletterades av att det redan Inom dåva­rande timplan fanns speciellt utrymme för fria aktiviteter pä högstadiet, nämligen de tidigare timmarna för fritt valt arbete. Pä mellanstadiet skapas sådant utrymme genom Lgr 80. Lektionstiden på stadiet minskas i den nya läroplanen för att ge utrymme för fria aktiviteter.

På lågstadiet finns däremot Ingen speciell tid för fria aktiviteter utöver rasttid etc. Vill en skolstyrelse skapa ytterligare lid på lågstadiet måste den förlänga skoldagen. Men - och det är viktigt all observera — inget tvingar skolstyrelsen all göra detla. Förlängning är inget krav från slatsmakternas sida. Det är ett uttryck för lokal ambition att möta ett bestämt behov.

Jag ansluter mig till vad delegationen anfört i det refererade avsnittet och vill för egen del tillägga följande.


 


Prop. 1980/81:20                                                      7

Kravet pä samordnade tider inom en årskurs eller ett stadium var främ­mande utifrån SIA-ulredningens tankegångar. Vad som var viktigt frän utredningens synpunkt - lill vilken delegationen ansluter sig - är föräld­rarnas syn på tiderna, alltså alt tiderna är desamma under veckans fem dagar för den enskilde eleven. Särskilt för lågstadieeleverna bör en sådan ordning eftersträvas.

Mol bakgrund av vad jag redovisat avser jag alt föreslå regeringen att göra vissa förtydliganden i skolförordningen belräffande Innebörden av samlad skoldag och sådan skoldags längd. Delegationens skrivelse har också tillställts samtliga länsskolnämnder. De viktigare delarna av skrivel­sen har införts i kommentarmatérialet till Lgr 80. Förtydligandena i skol­förordningen bör kunna undanröja anledningar till sådana utformningar av skoldagen, vilka Ibland inte känts angelägna av de närmast berörda men lett till dyra lösningar för kommunerna. De är därför av betydelse även frän besparingssynpunkl i kommunerna.

Under en skoldag utformad inom dessa ramar gäller de riktlinjer som regeringen utfärdat (Mål och riktlinjer för grundskolan, s. 22-25). Rege­ringen har där betonat all eleverna själva kan organisera och leda många aktiviteter och svara för olika program. Utformningen bör sä långt möjligt vara decentraliserad till olika arbetsenheter inom skolenheten. Regeringen framhåller bl. a. följande i Mäl och riktlinjer:

Fria aktiviteter måste ge utrymme för elevernas eget ansvar för delar av arbetel inom skolan. Detla kan ske på många olika sätt och bör ges så slor omfattning som möjligt med hänsyn till elevernas förutsättningar och mog­nad. Elever och elevgrupper bör hjälpa till med dagliga göromål i skolan. De bör medverka i lokalvård, i biblioteks- och reproduklionsarbete och utföra enklare reparationer. De bör kunna svara för servering och dukning i samband med skolluncher. De kan - l.ex. samordnat med lemaarbeten — arbeta med utformningen av skolgården. Aktivitet och ansvar, inte en passiv serviceinställning, måste prägla elevernas roll i skolan.

Ett annat medel att utveckla en social ansvarskänsla och stärka sam­manhållningen i skolan ulgör fadderverksamhet. Äldre elever kan hjälpa yngre barn i förskolan, i undervisningen, i skolbiblioteket och hjälpa nyin­flyttade elever tillrätta. Äldre elever bör få leda olika gruppaktiviteter. Klasser i högre årskurser kan ta hand om nya klasser i skolan, t.ex. i samband med skolstart och sladleövergängar. Elever bör kunna delta i planeringen och genomförandel av friluftsdagar och lägerskolor.

Det är väsentligt för att uppnå skolans mål att detta slag av verksamhei ges en slor omfattning. Samordningen med temauppgifter har betonats i den citerade texten. Jag vill också framhålla det angelägna i all en del av tiden för arbelslivsorlentering eller ytterligare tid ulöver de tio veckor som kan anslås till denna används för vad som kallats intern pryo inom skolan så att varje klass eller grupp inom en klass under nägon vecka avdelas för skolans interna service.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

Genom sådana insatser kan skolan på ett för utbildningen positivt sätt på längre sikt kompensera sig för en viss del av eventuella kommunala bespa­ringar. De förändringar detla leder till i skolans arbetssätt och 1 elevernas attityder till sin skola är positiva. Trivseln i skolan blir i ökad ulslräckning elevernas egen angelägenhet. Detsamma kan komma alt gälla pä lärome­delssidan där det kan ingå i temauppgifter för äldre elever att framställa sludiehandledningar, övningshäften, laborationsuppglfter, handledningar för studiebesök etc. ät yngre kamrater. Inget hindrar heller en skola att som en del 1 utbildningen framställa produkter eller tjänster för försäljning.

Minst samma krav på insatser på den egna arbetsplatsen bör gälla för gymnasieskolans elever. Liksom 1 grundskolan bör en klass eller grupp kunna avdelas för att under nägon vecka svara för intern service. Gymna­sieskolan bör i projektarbetets form också kunna äta sig beslällningsupp-gifter från näringsliv och kommunal förvaltning. Olika kartläggningsupp-gifier och enkätuppgifler som ofta ingår 1 kommunala utredningar kan med fördel utföras av gymnasieelever pä vissa linjer liksom marknadsundersök­ningar och miljöstudier. Genom sådana insatser ökar undervisningens anknytning till realistiska problem samtidigt som eleverna fär klart för sig behovet av noggrannhet, saklighet och en för allmänheten begriplig och väldisponerad redovisning. För de yrkestekniska linjerna finns givetvis stora möjligheter att göra färdigheter och kunskaper nyttiga bäde för skolans Interna behov och för samhället i övrigt.

Jag är emellertid medveten om att vissa kommuner arbetar med svåra problem. Skolväsendet kan vara under uppbyggnad, de sociala problemen kan vara svåra. Besparingar måste där, för att vi skall kunna närma oss målet om en i hela landet likvärdig ulblldningsstandard, i viss utsträckning kompenseras genom nya insatser. Den generella nedskärningen av statsbi­dragen med 2 % medför, som jag tidigare anförde, en besparing om ca 296 milj. kr. Av denna summa bör 25 %, dvs. ca 74 milj. kr. användas för slöd till kommuner med speciella behov. Detta bör ske genom att huvuddelen av dessa medel fördelas av nämnderna i likhet med vad som sker med den s. k. länsskolnämndsresursen. Jag avser att i annat sammanhang åter­komma till regeringen med förslag om resursanvändning och de kriterier som bör vägleda nämndernas beslul.

Minskningen av transfereringarna lill kommunerna bör åstadkommas utifrån principen all de utbetalningar från staten lill kommunerna som sker fr.o.m. den I juli 1981 och som avser bidrag för grundskolan och vad därmed hör samman saml gymnasieskolan skall reduceras med tvä pro­cent. För grundskolans del innebär detla att säväl slutreglering av bidrag för redovisningsäret 1980/81 (inkl. bidragen till arbetsgivaravgifter) som förskott för redovisningsåret 1981/82 reduceras med två procent i förhål­lande till vad som normalt skulle utgå. Motsvarande kommer att gälla även för kommande budgetär. Regeringen bör nu inhämta riksdagens princi­piella godkännande av den förordade minskningen av utbetalningarna av


 


Prop. 1980/81:20                                                      9

statsbidragen till kommunerna. Jag avser att senare återkomma till rege­ringen med den närmare utformningen av de bestämmelser som fordras med anledning av de nyss redovisade förslagen.

Mina förslag Innebär en statlig besparing under budgetåret 1981/82 om sammanlagt ca 222 milj. kr. i vad avser bidrag till driften av grundskolor m. m. och gymnasieskolor. Chefen för utbildningsdeparlementet kommer i det följande att föreslå motsvarande slag av besparing på bidrag till kom­munal högskoleutbildning och kommunal vuxenutbildning.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har föreslagit beträffande statsbidragen till grundskolan m. m. och gymnasieskolan.

2.2 Organisationsförändringar inom grundskolan

Jag nämnde att en metod - utöver en procentuell minskning av transfe­reringarna - för all åstadkomma väsentliga besparingar inom skolområdet är all förändra den av staten fastställda organisationen för skolväsendel. Jag behandlar här först grundskolan.

Som jag tidigare anfört bör grundskolans behov prioriteras. Nya Insatser som är nödvändiga för grundskolans organisation enligt Lgr 80 och om vilka riksdagen fattade beslut 1979 (prop. 1978/79: 180, UbU 1978/79:45, rskr 1978/79:422) bör genomföras fr.o.m. budgetåret 1982/83. Däremot är del 1 nuvarande ekonomiska läge inte möjligt att genomföra samtliga höj­ningar av förstärkningsresursen som riksdagen samtidigt fattade beslut om. Den utökning av förslärkningsresursen med sammanlagt 0,0155 vec­kotimmar per elev som skulle träda 1 kraft läsåret 1981/82 bör således inle komma till stånd. Förändring i grundskolans planerade organisation påver­kar statsbidraget med ett års fördröjning. I förhållande till långtidsbudge­ten innebär detta en besparing budgetåret 1982/83 med ca 139 milj. kr. och för följande år ca 85 milj. kr. i 1981/82 års beräknade löneläge.

Jag är inle beredd alt nu föreslå någon generell ändring av reglerna för tilldelning av basresurser, dvs. ändrade delningslal eller ändrat beräk­ningsunderlag, vilket skulle kunna leda lill Indragning av små skolenheter. Jag anser det emellertid nödvändigt att effekfivt motverka den markanta nedgången 1 basresursmedeltalen för mellanstadiet som skett sedan riksda­gen fattade sina beslul med anledning av propositionen om skolans inre arbete m. m. (prop. 1975/76:39, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76: 367). Under de senaste åren har medeltalet elever sjunkit på mellanstadiet från det av skolöverstyrelsen (SÖ) redovisade klassmedeltalet 23,0 läsåret 1975/76 till 21,80 läsåret 1980/81. Någon förändring har inte 1 samma utsträckning skett på lågstadiet eller högstadiet. Den kan därför inte förklaras med befolkningsomflyttningar som en följd av en ändrad bebyggelsestruktur ti    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr20. Bil. 8


 


Prop. 1980/81:20                                                     10

ulan torde hänga samman med dels ett sjunkande elevantal, dels all över­gången från delningstalet 25 på lågstadiet till 30 på mellanstadiet inte lett till tillräckligt konsekvent genomförda minskningar i antalet basresurser genom anvisningar om elevernas fördelning på olika skolenheter. Möjlig­heten att acceptera en sänkning av basresursmedellalen finns inte i nuva­rande läge. Länsskolnämnderna måste därför i sina beslul om basresurser fr. o. m. våren 1981 tillse att basresursmedeltalet 1 resp. län inte understiger länels klassmedeltal läsåret 1975/76. Jag avser senare alt föreslå regeringen alt besluta om vissa författningsändringar. Man bör också kunna pröva bl.a. alt utfärda generella anvisningar om att upptagningsområdena nor­malt skall vara överlappande sä att del bildas marginalzoner. Jag räknar med att ett återställande av basresursmedeltalen på mellanstadiet till 1975/ 76 års nivå för klassmedellal kommer att ge en årlig besparing i storleks­ordningen drygt lOOmllj.kr. Statsbidragssystemets konstruktion medför att besparingen blir betydligt större budgetåret 1982/83. För kommunerna minskar dock kostnaden redan från läsåret 1981/82, vilket för detla år bör till viss del kompensera den minskning av utbetalningarna med två procent som jag föreslagit i det föregående. Jag hemställer att regeringen

1.      föreslår riksdagen att godkänna vad jag har förordat beträffande
förstärkningsresursen,

2.      bereder riksdagen tillfälle att la del av vad jag har anfört om
basresursmedeltalel.

2.3 Organisationsförändringar inom gymnasieskolan

Jag anförde tidigare att del är nödvändigt att göra en mer omfattande besparing även i gymnasieskolan. Besparingar inom gymnasieskolan bör inte beröra antalet utbildningsplatser. Den höga ambitionsnivån i fråga om antalet utbildningsplatser i gymnasieskolan, som fastlagts genom riksda­gens beslut med anledning av budgetpropositionen år 1980 samt prop. 1979/80:145 om åtgärder för alt främja ungdomars utbildning 1 gymnasie­skolan m.m., bör fortfarande gälla. Inte heller bör gymnasieskolans möj­ligheter att bedriva praktiskt betonad verksamhet minskas genom att gruppstorleken höjs inom den yrkesinriktade utbildningen eller i laborativa ämnen. Däremot bör skolan i ökad utsträckning organiseras så att eleverna får studera mer på egen hand.

Förändringen av gymnasieskolan bör kunna ske utan alt förslag frän gymnasleulrednlngen (U 1976:10) föregrips. Den bör därför i allt väsentligt ske Inom ramen för nu gällande kursplaner och i princip utan all limplaner­nas balans mellan färdighetsämnen, samhällsorienterande, naturoriente­rande, estetiska och yrkesinriktade inslag rubbas. Den bör genomföras i sådan utsträckning att tid skapas för ökat självständigt arbete, projekt- och specialarbeten. Jag räknar med att specialarbeten - enskilt och i grupp -


 


Prop. 1980/81:20                                                     II

kommer att utgöra ett väsentligt Inslag och bedömas och betygsättas med samma vikt som de övriga studierna i olika ämnen. Flera olika arbeten bör utföras under ett läsår av varje elev, såväl enskilt som i grupp.

Timplaneförändringen bör i huvudsak genomföras så att antalet direkt lärarledda lektioner minskar med tio procent på alla linjer och special­kurser sammantagna. En sådan omorganisation kan emellertid inte genom­föras schablonartal. Den kan behöva få slörre eller mindre omfattning på olika linjer och specialkurser och 1 olika årskurser beroende på utbildnings­innehåll, olika riskmomenl inom utbildningen etc. En tlo-procentig genom­snittlig minskning leder till en besparing på ca 304 milj. kr. beräknat 1 1982 ärs prognostiserade löneläge. Samtidigt bör gymnasieskolan emellertid erhålla en förslärknlngsresurs för lärarhandledning som motsvarar ca 125 milj. kr. Denna bör samordnas med nuvarande resurser för grupptimmar, timme till förfogande och olika stödinsatser till en gemensam resurs. Inom ramen för denna resurs kan lokalt vissa önskvärda omfördelningar ske, t. ex. för att skapa mindre undervisningsgrupper i svenska på yrkesinrikta­de linjer. En besparing med denna utformning begränsas därför lill ca 179 milj. kr. per är.

Den frigjorda timplanetiden bör läggas ut som elevtimmar på schemat och förslagsvis rubriceras specialarbete. Den bör kunna läggas ut som sammanhängande pass. Det blir genom en omorganisation av gymnasie­skolans limplaner också möjligt för skolledningen att i viss utsträckning förlägga koncenlrationsdagar, skrivningar m. m. på den frigjorda tiden och utanför den återstående lektionstiden. Därigenom blir den reella minsk­ningen i antalet traditionella lektioner för eleverna betydligt mindre än 10%. Lektionsbortfallet är 1 dag stort 1 gymnasieskolan och uppgår på vissa linjer till närmare 30%.

En översyn av timplanerna i den riktning som jag nu angivit har påbör­jats i regeringskansliet. Denna översyn Innefattar också en kartläggning av konsekvenserna i fråga om övertalighet för olika personalkategorier. Fr. o. m. läsåret 1980/81 tillämpas på de tre- och fyraåriga linjerna som ell reguljärt Inslag i gymnasieskolan alternativa timplaner i g-regioner med mindre än 400 16-åringar (prop. 1979/80: 15, UbU 1979/80:4, rskr 1979/ 80:27). Vid översynen av timplanerna kommer även erfarenheterna från denna verksamhet och dess föregångare SSG (särskild samordnad gymna­sieskola) att beaktas. Jag avser att senare föreslå regeringen att förelägga riksdagen en proposition med förslag till nya timplaner att träda i kraft tidigast fr. o. m. hösten 1982. Jag anser dock att dessa riktlinjer bör delges riksdagen redan nu. Jag avser ocksä att föreslå regeringen all SÖ får i uppdrag att genomföra motsvarande timplaneförändringar för special­kurser.

I detta sammanhang vill jag anmäla att jag avser att inom kort ta initiativ fill en översyn av statsbidraget till gymnasieskolan.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för timplaneförändringar i gymnasiesko­lan som jag har förordat.


 


Prop. 1980/81:20                                                                12

2.4 Övriga besparingar inom gymnasieskolan

Enligl 12 § förordningen (1966: 115) om statsbidrag lill driftkostnader för viss kommunal ulbildning utgår statsbidrag för särskilda kostnader vid utbildning på heltid för industri- och hantverk och därmed lill sin art jämförligt område, för vilken kostnaderna för undervisningsmateriel är särskilt höga och för vilken SÖ medger det. Statsbidraget ulgår med 7000 kr. för varje klass inom gymnasieskolan eller studerandegrupp vid kommu­nal högskoleutbildning, om utbildningen omfattar läsår om 40 veckor. Om utbildningen omfattar kortare tid än 40 veckor ulgår bidraget med ett i förhållande till utbildningstiden reducerat belopp.

Beloppets storiek har varil oförändrat sedan budgetåret 1963/64. Bidra­get som ursprungligen syftade lill alt ge kommunerna en god kompensation för uppkomna koslnader vid vissa dyrare utbildningar har genom inflatio­nen successivt urholkals genom åren. Någon förutsättning att i föreva­rande ekonomiska läge återställa bidraget till den nivå som ursprungligen avsells föreligger inle. Mot den bakgrunden förordar jag att bidraget helt upphör för tiden fr. o.m. den Ijuli 1981. Detlabör även gälla i vad bidraget utgär för kommunal högskoleutbildning. I denna fråga har jag samrätt med chefen för utbildningsdepartementet. För budgetåret 1980/81 har beräknats ett totalt medelsbehov för ifrågavarande ändamål om ca 26milj. kr.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen alt

godkänna vad jag har förordat om statsbidraget för särskilda koslna­der vid utbildning på heltid för Induslri och hantverk.

2.5 Fortbildning

Frågan om den framfida grundutbildningen av lärare liksom fortbildning- . en, vidareutbildningen och forsknings- och utvecklingsarbetet bereds f. n. inom regeringskansliet med anledning av förslag från lärarutbildnings-utredningen, LUT 74 (Lärare för skola i utveckling, SOU 1978:86) och skolforskningskommittén (Skolforskning och skolutveckling, SOU 1980:2). Redan nu bör dock vissa åtgärder vidtas.

Inom vissa lärarutbildningar och inom fortbildningen och vidareutbild­ningen är koslnaderna i dag stora genom den ersättning till vikarier eller andra ersättningar som är förbundna med utbildningarna. För att åstad­komma besparingar är det nödvändigt att ompröva utbildningarnas längd, föriäggning och i vissa fall även ersättningsfrågan. Jag kommer först alt behandla två fortbildningsprojekl och senare under punkten 3.1 omlägg­ning av speciallärarutbildningen.

De tvä största projekten inom anslaget Fortbildning m. m. är skolledar-ulbildningen (SLUG) och personallagsulbildningen (PLAG). Huvudsyftet med båda utbildningarna är alt skapa instrument för ett ändrat arbetssätt i skolan. Deltagarna skall fördjupa sin kunskap om skolans mål och dlskute-


 


Prop. 1980/81:20                                                                   13

ra innebörden av dem samt hur de skall nås. De skall ges möjlighet all fördjupa sin självkännedom och sin kunskap om relationer mellan männi­skor.

Enligt min mening är del nödvändigt all göra betydande besparingar avseende båda dessa utbildningar. Delvis torde en besparing kunna ske genom en ökad samordning av de två utbildningarna, som ju har ett och samma syfte. Sådana åtgärder torde emellertid inte vara tillräckliga. Inom båda utbildningarna bör del dessutom vara möjligt all i större utsträckning än nu förlägga utbildningarna till kursdeltagarnas hemorter eller näralig­gande orter. Därigenom bör koslnaderna för resor och traktamenten kunna nedbringas. En mycket stor del av koslnaderna för dessa utbildningar utgörs av vikarieersättningar. Om de kan nedbringas blir också besparings­effekten stor.

PLAG omfattar tio dagar förlagda under skoltid, varför ersättare för de deltagande lärarna måste anställas, Koslnaderna härför uppgår till 5milj.kr. och belastar anslaget Fortbildning m.m. Jag anser att det bör vara möjligt att helt eliminera denna kostnad. Utbildningen bör framgent förläggas till studiedagar och annan undervisnlngsfri tid. Ett resullal härav kan bli all utbildningen per lag/motsvarande lar längre lid att genomföra än f. n. Vidare minskar kostnaderna för resor och traktamenten saml utbild­ningskostnaderna med sammanlagt I milj. kr. Olika möjligheter bör prövas all finna okonventionella lösningar att uppnå mälen för PLAG. De utbild­ningsansvariga bör därvid vara lyhörda för de olika rektorsområdenas öns­kemål - givelvis med beaktande av alt målen för utbildningen inte fär åsidosättas.

SLUG består av kursperioder om sammanlagt 25 dagar och samhällsln-riktad praktik om två l4-dagarsperioder. Därunder anställs vikarier för skolledarna, vilka kostnader belastar driftanslagen för grundskolan resp, gymnasieskolan, dvs. anslagen Bidrag lill driften av grundskolor m.m. samt Bidrag till driften av gymnasieskolor. Vidare ingår i utbildningen hemperioder, varunder deltagarna förutsätts bedriva vissa studier m. m. Under de perioderna anordnas arbetsavlastning, för vilken kostnaden ock­så belastar drlflanslagen. Den sammanlagda kostnaden för vikarier och arbetsavlastande åtgärder, som alltsä belastar driftanslagen, uppskattas till nära 21 milj. kr. Jag anser det inte möjligt att åstadkomma en tillräckligt stor besparing utan att utbildningstiden skärs ned. I första hand bör den samhällsinriktade praktiken avkortas betydligt. Enligt min mening bör praktiken minskas och förläggas så all vikariekostnader endast behöver utgå under fem dagar. Vidare anser jag alt utbildningen fortfarande kom­mer all ha en tillfredsställande kvalitet om kurstiden minskas med fem dagar fill tjugo. Dessa förslag bör ge minskade kostnader om sammanlagt ca 12 milj. kr., varav ca 2 milj. kr. 1 utbildningskostnader på anslaget Fortbildning m. m.

Jag bedömer det vidare vara möjligt att genom höjd effektivitet och


 


Prop, 1980/81:20                                                                    14

samordning med personallagsulbildningen minska kostnaderna för SLUG under anslaget Fortbildning m. m. med ytterligare 3 milj. kr.

Sammanlagt torde sålunda mina förslag om omstrukturering av skolle­dar- och personallagsutbildningarna ge en besparing på 21 milj. kr. fördelat på anslagen Fortbildning m. m.. Bidrag lill driften av grundskolor m.m. samt Bidrag till driften av gymnasieskolor. Jag hemsläller all regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna vad jag har förordat om omstrukturering av personal­lags- och skolledarutbildnlngen.

2.6 Sammanfattning

I följande tabell redovisar jag vilka besparingseffekter mina förslag får pä anslagen till skolväsendet fr. o. m. budgetåret 1981/82.

Jag avser alt senare under avsnittet 3.1 behandla frågan om omstruktu­rering av speciallärarulbUdningen. Förslagel har kostnadskonsekvenser förutom på anslaget Ulbildning för undervisningsyrken även pä anslagen Bidrag till driften av grundskolor m. m. och Bidrag till driften av gymnasie­skolor.

Besparingseffekter fr.o.m. 1981/82 i tkr Fortbildning m.m.

Omslrukturering av skolledarutbildnlngen och per­
sonallagsulbildningen                                       11 000

Bidrag IiU driften av grundskolor m.m.

Åndrade utbetalningsregler                            232000

Omstrukturering av speciallärarutbildning        10200

Omstrukturering av skolledarutbildnlngen         7000

Bidrag IiU driften av gymnasieskolor

Åndrade ulbetalningsregler                             63900
Särskilda kostnader för industri- och hantverksut­
bildningen                                                       26500
Omstrukturering av speciallärarutbildning         6800
Omstrukturering av skolledarutbildnlngen        3000

Summa                                                            360400

Återgår till kommunerna via länsskolnämnderna         74000

Nettobesparing                                               286400

I följande sammanställning anger jag de förslag som får besparingseffekt på statsbudgeten tidigast fr. o. m. budgetåret 1982/83.

Bidrag tiU driften av grundskolor m.m. Återställande av basresursmedeltalet på mellansta­diet till läget för läsåret 1975/76 Ej genomförd utökning av förstärkningsresursen

Bidrag lill driften av gymnasieskolor

Nya limplaner saml införande av förstärknings-/

handledarresurs i gymnasieskolan


 


Prop. 1980/81:20                                                                15

3.    HÖGSKOLA OCH FORSKNING

3.1. Överväganden och förslag om besparingar

Min anmälan av detta avsnitt sker efler samråd med statsrådet Mogård. Stalsrädet Mogård anmäler efter samråd med mig de besparingar som rör utbildning för undervisningsyrken.

I del följande redovisas huvuddragen av de besparingar inom högskolans område som måsle göras under budgetåret 1981/82 med anledning av den nu aktuella sparplanen. Avsikten är att i 1981 års budgetproposition föra upp besparingarna vid beräkningen av anslagen för budgetåret 1981/82. En utgångspunkt för förslagel är, som jag anförde 1 1980 års budgetproposi­tion, all högskoleutbildning och forskning är verksamheter vars resultat märks först pä lång sikt. Besparingar och rationaliseringar inom dessa områden får till följd därav långsiktiga verkningar och måste därför genom­föras på ell sådant sätt alt de centrala delarna av högskolan hålls intakta, dvs. att en god kvalitet stimuleras i yrkesutbildning och återkommande utbildning och i forskningsverksamheten samt att förnyelsen inom både utbildningen och forskningen främjas.

I budgetpropositionerna för budgetåren 1979/80 och 1980/81 har jag redovisat vissa riktlinjer för hur besparingar inom högskoleområdet bör kunna åstadkommas. Dessa riktlinjer innebär sammanfattningsvis att de utbildningslinjer vars antagningskapacitet inte kan utnyttjas till fullo eller som syftar till en verksamhet inom en för de utbildade osäker arbetsmark­nad 1 första hand bör bli föremål för en neddragning av anlagnlngslalen. Därvid bör man hellre lägga ned en linje i dess helhet vid en eller flera högskoleenheter än minska antagningslalel på en linje vid samtliga högsko­leenheter där den förekommer. På så sätt bör det vara möjligt all skapa en mer rationell arbetsfördelning mellan högskoleenheterna. Innebörden i de nyssnämnda riktlinjerna är vidare den att en hårdare granskning bör göras av utbudet av enstaka kurser. En första utgångspunkt för en sådan gransk­ning bör vara en nedskärning av kortare kurser med allmänt orienterande innehåll som barett nära släktskap med folkbildningens verksamhei. Sam­tidigt bör ökade ansträngningar göras för att åstadkomma en bättre plane­ring av utbudet av enstaka kurser så att dessa kan komplettera varandra inom olika områden när det gäller såväl breddning som fördjupning av studierna. Sammanlaget bör detta kunna ge goda förutsättningar att utnytt­ja de enstaka kuserna för bl. a. återkommande utbildning inom högskolan och på sikt leda till en bättre hushållning med de ekonomiska resurser som ställs till förfogande för dessa ändamål.

När det gäller högskolans forskningsorganisation vill jag här erinra om vad jag har anfört i propositionen 1978/79:119 om forskning och forskarut­bildning m. m. samt i senaste budgetproposition om arbetsfördelning mel­lan högskoleenheter med forskningsresurser inom mindre forskningsområ-


 


Prop. 1980/81:20                                                     16

den och om omprövning av inriktningen av olika professurers forsknings­områden. Del är enligl min mening nödvändigt all fortsätta den uppbygg­nad av forskningsresurserna som har ägt rum de senaste budgetåren. Ett villkor härför måste dock även på detta område vara en förbättrad hushåll­ning med de ekonomiska resurserna. Det förtjänar här att på nytt erinra om vikten av en mera ingående prövning av användningen av redan tillgängliga resurser.

Av universitets- och högskoleämbetets (UHÅ) anslagsframställning för budgetåret 1981/82 framgär att Insikten härom nu börjar ta sig uttryck 1 ett ökat antal förslag om omprioriteringar frän högskolemyndigheterna. Defta är enligl min mening en tillfredsställande utveckling som verksamt bör kunna bidra till en förnyelse av verksamheten trols ekonomiska begräns­ningar som även högskolan kommer att möta de närmaste åren.

Jag anser att det nu är nödvändigt att åstadkomma en ökad rationalise­ring inom högskolans administrativa verksamheter. Jag vill här erinra om att UHÅ de senaste två budgetåren har fått vidkännas de sedvanliga tvåprocentiga nedskärningarna av anslagen. Vidare har UHÄ nyligen fått i uppdrag att redovisa innebörden av en treprocentig nedskärning under vart och ett av de fem närmast följande åren. Det är nu nödvändigt att högsko­leenheternas styrelser åstadkommer motsvarande rationaliseringar i sina administrativa verksamheter. I de senaste anvisningarna för anslagsfram­ställningen för budgetåret 1981/82 framhålls också nödvändigheten härav och UHÄ för i sin anslagsframställning fram förslag med denna innebörd. Jag avser all återkomma till dennna fråga i I98I ärs budgetproposition.

I det följande redovisas besparingsförslagen mer 1 detalj för olika anslag inom högskoleområdet. Jag har därvid kunnat utgå från UHÅ:s anslags­framställning för budgetåret 1981/82. På några punkter går jag utöver de förslag som UHÅ har lämnat. Del gäller främst nedskärning av arkitektut­bildning, administrativ och ekonomisk utbildning, forsknings- och utveck­lingsarbete för högskolan och lokalkostnader vid högskoleenheterna.

Under de senaste budgetåren har vissa nedskärningar av antagningska­paciteten till allmänna utbildningslinjer sketl. Sammanlagt rör del sig om ca I 000 antagningsplatser. De förslag som nu förs fram innebär ytterligare nedskärningar av antagnlngskapacileten vid de allmänna utbildningslin­jerna om sammanlagt ca 675 platser samt 168 platser inom påbyggnadslin­jen för ulbildning av speciallärare. En viss ökning har däremot skett av utbildningen 1 enstaka kurser och lokala och individuella utbildningslinjer. Dessa utbildningar har nu antagningstal av ca 78000 resp. I 200 platser. Jag förordar i del följande en viss neddragning av kapaciteten för denna utbild­ning med 2 150 antagningsplatser på enstaka kurser och ca 135 antagnings­platser på lokala och individuella linjer. Tillsammans innebär fidigare beslutade nedskärningar och de i det följande förordade att utbildningsvo­lymen minskar med ca 2700 årsstudieplatser budgetåret 1981/82. Som en följd härav kommer jag att under anslaget Studiemedel m.m. beräkna ett minskat behoy av studiestöd motsvarande en besparing om 35 milj. kr.


 


Prop. 1980/81:20                                                     17

Jag vill redan nu framhålla all jag inte bedömer del som möjligt att använda enbart högskolans dimensionering som besparingsinstrument un­der de följande budgetåren om inte förslagen härom då kan grundas på långsiktiga bedömningar av behovet av högskoleutbildad arbetskraft och efterfrågan på utbildning. Om ett fåtal år ökar nämligen trycket på högsko­lan genom att de stora ungdomskullar som nu befinner sig i gymnasiesko­lan då når högskolan. UHÅ har berört detla problem 1 sin anslagsfram­ställning och regeringen har också nyligen givit UHÄ i uppdrag att närmare analysera de frågor som hänger samman med vad jag nu har berört. Besparingar inom högskolan mäste därför för de följande åren åstadkom­mas genom en ökad användning av också andra ätgärder.

I överensstämmelse med vad statsrådet Mogård i del föregående har anfört beträffande minskning av bidragen till driften av grundskolor och gymnasieskolor anserjag att endast 98% av statsbidragen till kommunal högskoleutbildning, inbegripet sjukskölerskeulbildningen bör betalas ut. Jag räknar till följd därav med en besparing av 3 milj. kr. under anslaget för delta ändamål budgetåret 1981/82.

Den största enskilda besparing jag räknar med inom sektorn för utbild­ning för tekniska yrken avser arkitektutbildningen. Arkitekter utbildas f. n. vid tekniska högskolan i Stockholm (KTH), vid Chalmers tekniska hög­skola (CTH) i Göteborg och vid universitetet 1 Lund.

Under hela 1970-talel har kapaciteten på arkitektutbildningen legal på en oförändrat hög nivå med ca 210 antagningsplatser per år. Samtidigt har arbetsmarknadssituationen för arkitekter försämrats kraftigt. Arkitekter är den högskoleutbildade yrkesgrupp som genomgående har haft den högsta arbetslösheten. Under åren 1971-74 gick periodvis över 300 arkitekter utan arbete. En viss förbättring av arkitekternas arbetsmarknadssituation har därefter skett, men under år 1977 ökade arbetslösheten igen och var uppskattningsvis uppe i 150-200 personer. Under senare hälften av år 1978 och under hela år 1979 har sysselsättningen förbättrats. Sysselsätt­ningen för arkitekter vid de privata arkitektföretagen hade dock vid års­skiftet 1979/80 fortfarande inte nätt upp till 1970 års nivå. Kvinnliga arki­tekter och nyutexaminerade har haft de största svårigheterna alt få arbete.

Ca 65 % av arkitekterna är verksamma inom den enskilda sektorn till vilken även de fria yrkesutövarna räknas. De huvudsakliga arbetsuppgif­terna inom denna sektor är byggnadsprojeklerlng. Inom den offentliga sektorn arbetar ca 20% hos kommuner och landstingskommuner och ca 15% vid statliga verk och länsstyrelser.

Enligl min mening är de närmaste årens arbetsmarknadsutveckling för arkitekter avhängig ett flertal i dag svårbedömbara faktorer, t.ex. bygg­nadsverksamhetens omfattning och den offentliga sektorns andel av den samlade samhällsekonomin och tillväxten 1 denna. Någon expansion av betydelse för arkitekternas arbetsmarknad kan f. n. inle förväntas. Mol denna bakgrund och med hänsyn till den redan i dag låga sysselsättnings-


 


Prop. 1980/81:20


18


graden inom arkitektkåren talar starka skäl för en avsevärd minskning av planeringsramarna för arkltekfllnjen och för en väsentlig minskning av hithörande forskningsorganisation. För att uppnå största möjliga bespa­ringseffekt bör en sådan minskning genomföras på en enda högskoleort. Vad gäller valet av ort är det enligt min mening angelägel all den stora bredd i utbildningsutbudet som f. n. finns vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg bevaras. Jag förordar därför att minskningen genomföres som en avveckling av den utbildning och forskning inom arkitekturområdet som bedrivs vid universitetet i Lund. UHÅ bör få i uppdrag alt inkomma med underlag belräffande en sådan avveckling. Sedan detta Inkommit avser jag att återkomma till regeringen 1 frågan. För läsåret 1981/82 bör Inget intag ske på arkitektlinjen i Lund.

F.n. finns tio tjänster inrättade som professor inom arkitekturområdet vid universitetet i Lund. Härav är en tjänst vakant. Innehavarna av ytterii­gare sex tjänster kommer att avgå med pension den närmaste tioårsperio­den. Med anledning av vad jag nyss har anfört bör ledigblivna tjänster vid sekfionen för arkitektur vid universitetet 1 Lund inte återbesättas.

Utbildning på de fyra nalurvetarllnjerna samt malemalikerlinjen kom­mer enligt vad jag har erfarit även innevarande budgetär alt anordnas av högskoleenheterna i mindre utsträckning än vad riksdagen har förutsatt vid sitt beslul om planeringsramarna. Enligt min mening visar detla all plane­ringsramarna är för höga. Jag räknar med att planeringsramen för nyss­nämnda linjer minskas med 116 antagningsplatser nästa budgetär.

Besparingar till följd av ändring av planeringsramar framgår av följande översikt. Jag räknar även med de besparingar som följer av minskningar av planeringsramar under tidigare budgetär.

 

Högskoleenhet

Linje

Ändring av

Anslags-

 

 

planerings-

ändring

 

 

ram

(tkr)

Konsekvenser av minskningar av

 

 

 

planeringsramar under tidigare

 

 

 

budgetår

 

 

-6556

Minskning av planeringsramar

 

 

 

budgeläret 1981/82

 

 

 

Universitetet i Stockholm

biologilinjen

-   15

-   135

Universileleli Uppsala

biologilinjen

-  15

-   135

Högskolan i Örebro

kemisllinjen matematiker-

-  15'

-   360

 

linjen

-  10'

-   315

Universitetet i Lund

arlcitektlinjen

- 60-

-   765

 

biologilinjen

-  15

-   135

Högskolan i Växjö

matematiker-

 

 

 

linjen

-  15'

-   360

Universitetet i Göteborg

biologilinjen

-  15

-   135

Högskolan i

 

 

 

Sundsvall/Härnösand

kemisllinjen

-  16'

-  369

Summa

 

-176

-2 709

Innebär nedläggning av utbildningen • Innebär all ingel intag sker 1981/82


 


Prop. 1980/81:20


19


Jag går nu över till sektorn för ulbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken.

UHÅ har i sin anslagsframställning lagt fram ett förslag till reform av den administrativt och ekonomiskt inriktade högskoleutbildningen. Förslaget bereds f. n. inom regeringskansliet. Jag räknar nu med besparingar enligl följande vilket bl. a. innebär nedläggning av sekrelerarlinjen i dess helhet och av samhällsplanerarlinjen vid universitetet i Göteborg. Jag föreslår vidare minskad dimensionering av jurist- och psykoiogulbildningarna med 90 resp. 50 antagningsplatser.

 

Högskoleenhet

Linje

Ändring av

Anslags-

 

 

planerings-

ändring

 

 

ram

(tkr)

Konsekvenser av minskningar av

 

 

 

planeringsramar under tidigare

 

 

 

budgetår

 

 

-1200

Minskning av planeringsramar

 

 

 

budgetåret 1981/82

 

 

 

Universitetet i Slockholm

psykologlinjen

-  10

-    90

 

juristlinjen

- 30

-   165

Universitetet i Uppsala

psykologlinjen

- 30

-   270

 

juristlinjen

- 30

-   165

 

sekreterariinjen

- 30'

-   175

Universitetet i Lund

juristlinjen

- 30

-   165

Högskolan i Växjö

sekreterariinjen

-  15'

-   125

Universitetet i Göteborg

psykologlinjen samhällsplanerar-

-  10

-    90

 

linjen

- 30'

-  200

Högskolan i Borås

sekrelerarlinjen

- 30'

-   175

Högskolan i Karistad

sekreterariinjen

- 30'

-   175

Universitetet i Umeå

sekreterariinjen

- 30'

-   175

Högskolan i Luleå

sekreterariinjen

- 30'

-   175

Summa

 

-335

-2145

Innebär nedläggning av utbildningen.

Som jag anfört Inledningsvis bör besparingar inom högskoleområdet i första hand göras genom neddragning av antagningskapaciteten till utbild­ningar vilkas antagningskapacitet inle kan utnyttjas fullt ut eller som syftar till en verksamhei inom en för de utbildade osäker arbetsmarknad. När det gäller utbildningarna inom sektorn för ulbildning för vårdyrken år f. n. inga sådana förulsätlningar för handen. Kännetecknande för samhällets hälso-och sjukvårdssektor är tvärtom en besvärande brist på utbildad personal inom ett stort antal verksamhetsområden.

Mot denna bakgrund finner jag alt en besparing på vårdutbildningssek-lorn bör tas ut genom en minskning av kostnaderna per utbildningsplats. Jag räknar härvidlag med en besparing av 7626000 kr. för nästa budgetär.

Under förevarande anslag räknar jag vidare med en besparing av 430000


 


Prop. 1980/81:20


20


kr. under nästa budgetår genom nedläggning av en biomedicinsk kurs vid universitetet i Uppsala.

Inom sektorn för utbUdning för kultur- och informationsyrken beräknar jag besparingar genom dimensioneringsförändringar enligt följande.


Stockholm Universilelel i Umeå-

20 platser VI 1982

 

Åtgärd

Högskoleenhet

Anslags­ändring (tkr)

Anmärkningar

Konsekvenser av tidigare

 

 

 

beslul om anlagningsminskningar

 

-  589

 

Nedläggning av kurs för

 

 

 

folkbibliolekarier

Högskolan i Borås

-   150

 

Minskning av kultur-

 

 

 

kommunikationslinjen

Universitetet i

-132

30 platser

163

1034

Nedläggning av tolklinjen Summa

Förslagen rörande kullurkommunikationsllnjen och lolkllnjen motiveras av att planeringsramarna för dessa utbildningar enligt min mening är för höga.

När ordningen med enstaka kurser infördes 1 högskolan var syftet i första hand alt åstadkomma möjligheter till vidareutbildning och fortbild­ning inom ett system med återkommande ulbildning. Som jag berört i prop. 1979/80: 158 om ändringar i reglerna för tillträde till högskoleutbildning har emellertid ett slorl antal kurser inom framför allt de tidigare filosofiska fakulteternas område för de sökande kommit att framstå som alternativ till allmänna utbildningslinjer (s. 17). Regeringen uppdrog i anslutning därtill den 24 juli 1980 till UHÅ att utreda en indelning av enstaka kurser i grupper bl.a. med avseende på syftet med kurserna. Enligt min uppfatt­ning har sedan högskolereformens början en viss utveckling av systemet med enstaka kurser skett i en riktning som nu gör det motiverat med en översyn och en hårdare prioritering. Vid min granskning av de inskränk­ningar av utbildningsutbudet som bör göras i besparingssyfte har jag därför även funnit att besparingar bör göras inom utbildning i form av enstaka kurser. I första hand bör sådana kUrser beröras som ligger pä en allmänt orienterande nivå och inte har en klar gräns lill folkbildningen. Jag utgår frän att dessa kurser ofta är korta, dVs. under 10 poäng. De korta kurser som har klar fördjupnings- eller päbyggnadskaraktär och därför normalt har tidigare högskoleutbildning som förkunskapskrav bör inte beröras av denna besparing. Även i övrigt bör en granskning och prioritering med åtföljande besparing ske mot bakgrund av målsättningen med de enstaka kurserna. Jag räknar med en besparing av 6 milj. kr. med följande fördel­ning mellan högskoleregioner:


 


Prop. 1980/81:20

 

 

Planerings-

Årsstudie-

Anslags

 

ramar

platser

ändring (tkr)

Stockholm

-   480

-240

-1680

Uppsala

-   370

-185

-1320

Linköping

-     70

- 35

-   240

Lund/Malmö

-   290

-145

-1020

Göteborg

-   330

-165

-1 140

Umeå

-   170

- 85

-  600

Summa

-1710

-855

-6000

Det ankommer på regionstyrelserna att fördela besparingen mellan hög­skolor inom regionen.

Anslagel Extra medel för dimensioneringsåtgärder i högskolan infördes genom beslut av riksdagen 1 anslutning till beslutet om den tolaldimensio-nerade högskolan. Avsikten var att medlen skulle fördelas av regionslyrel-serna med hänsyn bl.a. lill den aktuella efterfrågan pä utbildning och till sädana lokala förutsättningar som inle kunnat beaktas 1 det reguljära pla­nerings- och budgetarbetet (UbU 1978/79: 31 s. 7 ff.). Anslaget uppgår för innevarande budgetår till 6256000 kr. Sedan erfarenheter nu vunnits av det totaldimensionerade planeringssystemet anser jag i den rådande be­sparingssituationen att det är motiverat att ompröva anslaget. Jag räknar nu med att omprövningen bör medföra en besparing av 3 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

Verksamheten med forskning och utvecklingsarbete för högskolan be­kostas till största delen med medel som fördelas genom beslul av UHÅ. Dessa medel anvisas främst från det särskilda anslaget D 35. Forskning och utvecklingsarbete för högskolan m. m. och frän särskilda anslagspos­ter till stöd- och innovatlonsålgärder under anslagen till yrkesutbildnings-sektorerna. Vidare avsätter högskolestyrelserna medel frän sina egna ra­mar lill utvecklingsprojekt. Jag anser det vara nödvändigt att under bud­getåret 1981/82 genomföra rationaliseringar och prioriteringar inom ifråga­varande verksamhei och avser därför att i budgetpropositionen för 1981/82 beräkna en besparing av 5 milj. kr. Man bör eftersträva alt sä långt möjligt åstadkomma en samlad planering av utnyttjandet av de totala resurser som står till förfogande för verksamheten. Besparingen bör fördelas med 3 milj. kr. under anslagel lill forskning och utvecklingsarbete för högskolan m. m. och 2 milj. kr. under sektorsanslagen. Jag anser att UHÅ:s insatser för uppföljning av högskolereformen och högskolans utveckling i stort inte bör beröras av anslagsminskningen. Försöksverksamhelen med riktad ämnes­lärarutbildning i Haninge kommun bör inle påverkas av anslagsminskning­en.

Anslaget Lokalkostnader m.m. vid högskoleenheterna belöper sig på närmare 700 milj. kr. och utgör en betydande del av högskolans totala budget. Frän delta anslag, som i motsats till flertalet övriga högskoleanslag


 


Prop. 1980/81:20                                                     22

är ett förslagsanslag, bestrids kostnader för lokalhyror, bränsle, lyse och vatten. Beroende på den särskilda administrativa ordning som gäller för lokalfrågorna med bl.a. byggnadsstyrelsen som lokalhållare samt del för­hållandet att kostnaderna för lokaler m. m. bestrids ur ett särskilt anslag vägs inle koslnaderna för lokalulnyttjandel samman med övriga kostnader i högskolestyrelsernas prioriteringar på del sätt som sker i övrigt inom planeringssystemet för högskolan. Den rationaliseringsvinst som skulle uppstå om lokalerna utnyttjades effektivare kan således inte i nämnvärd utsträckning utnyttjas för andra ändamål. Jag anser att denna ordning är mindre tillfredsställande och avser därför att inom kort återkomma lill regeringen med förslag om att uppdra till byggnadsstyrelsen och UHÅ att utreda och lämna förslag om de anordningar som fordras för all också lokalresurserna skall kunna prioriteras tillsammans med högskolans övriga resurser. Jag är medveten om att arbetel på en sådan förändring måsle ha en förhållandevis långsiktig karaktär. Med hänsyn härtill är del nödvändigt att redan nu söka vidta åtgärder som dämpar kostnadsutvecklingen för lokalerna inom högskolan. Den neddragning av högskolans dimensionering som hittills har skett och som jag nyss har förordat bör enligt min mening leda till ett något minskat lokalbehov. Det är därför angeläget att skärpa prövningen av behovet av nya förhyrningar samt åstadkomma en minsk­ning av redan existerande förhyrningar. Det ankommer på högskolestyrel­serna att i samverkan med byggnadsstyrelsen vidla de nödvändiga åtgär­derna härför. Jag återkommer inom kort till regeringen 1 denna fråga. Jag har 1 dessa frågor samrått med chefen för budgetdeparlemenlel. Jag räknar med att de omedelbara åtgärder jag här berört leder lill besparingar av 15 milj. kr. inom anslaget Lokalkostnader m. m. vid högskoleenheterna redan under budgetåret 1981/82.

Som framgår av vad jag har anfört i det föregående under avsnittet Skolväsendet har de statliga förvaltningarna de senaste åren tvingats ratio­nalisera genom årliga besparingar. Jag finner det angeläget all berörda högskoleenheter genomför en effektivisering ocksä av utbildningen för undervisningsyrken och beräknar därför en besparing under anslaget till utbildning för undervisningsyrken av 10 milj. kr. budgetåret 1981/82.

Speciallärarutbildningen måste efter SIA-reformen (prop. 1975/76:39 om skolans inre arbete, UbU 1975/76:30, rskr 1975/76:367) ges ett annat innehåll och också en annan struktur än hittills. Genom en differentiering av utbildningstiden och en effektivisering av utbildningen är del enligt min mening möjligt att förkorta viss del av utbildningen. Den förkortade utbild­ningen bör ges en klar inriktning på de elevproblem som är mest frekventa i vanliga klasser.

Speciallärarlinjens gren I omfattar i dag utbildning för undervisning av elever i särskolan, lärare för hjälpundervisnlng, observalionsundervisning, undervisning av elever med läs- och skrivsvårigheter, undervisning av rörelsehindrade elever och undervisning av elever med synsvårigheter.


 


Prop. 1980/81:20                                                     23

Planeringsramen är innevarande budgetår 936 nybörjarplatser. Utöver planeringsramen fillkommer 168 platser för särskild, decentraliserad speci­allärarutbildning för lärare 1 och 2.

Riksdagsbeslutet med anledning av prop. 1975/76:39 om skolans inre arbete markerade en förändring av den specialpedagogiskt utbildade lära­rens arbetsuppgifter. Den specialpedagogiskt utbildade läraren kommer att "i allt större utsträckning arbeta 1 vanliga undervisningsgrupper ulan be­gränsning lill visst stadium". Detta förutsätter "alt man arbetar förebyg­gande, deltar i lagarbete och har ett speciellt ansvar för elever som har svårigheter i skolan". Specialpedagogiskt utbildade lärare bör vara "speci­ellt skickade att ansvara för och ge hjälp och räd i fråga om att koppla Ihop de övergripande målen med den dagliga undervisningen särskilt 1 fråga om färdighetsträning".

Inom särskolan men också inom grundskolan finns ett behov av särskilt utbildade lärare för elever med uttalade svårigheter. Den största delen av de lärare som genomgår utbildning inom gren I gär dock tillbaka till sin gamla skola och ingår som resurs 1 arbetsenheter eller klasser. Enligt min mening är utbildningen 1 dag Inte relevant i förhållande lill vad en special­pedagogiskt utbildad lärare 1 normalfallet har för arbetsuppgifter. Utbild­ningen bör därför i större utsträckning än nu inriktas pä de svårigheter som möter läraren vid fullgörande av specialundervisning inom arbetsenhetens eller klassens ram. Från denna utgångspunkt framlägger jag i det följande förslag till ny uppbyggnad m. m. av speciallärarutbildning, gren 1, fr. o. m. läsåret 1981/82.

Det är viktigt att speciallärarutbildningen har både en bredd och ett djup som medger att lärare med denna utbildning kan utgöra en reell förstärk­ning i den lokala skolan. Frägan är då om utbildningen för det stora flertalet specialpedagogiskt utbildade lärare - dvs. för dem som arbetar "1 vanliga undervisningsgrupper" — har en rimlig bredd och ell rimligt djup. Vilka svårigheter möter specialpedagoger 1 arbetsenheten eller i den en­skilda klassen? I huvudsak lorde del röra sig om elever med läs- och skrivsvårigheter, matematiksvårigheler och/eller anpassningsstörningar. Den nuvarande speciallärarutbildningen på gren I om 40 poäng behandlar dessa problemområden, men som en del av ett större komplex. Jag anser det vara möjligt att i mer koncentrerad form lägga huvudvikten i utbild­ningen på de nyss uppräknade områdena. Omfattningen av en sådan ut­bildning bör kunna ske inom ramen för en kurs om 20 poäng - möjligtvis uppdelad i två lO-poängskurser i ett system med återkommande utbild­ning. Utbildningen bör kunna decentraliseras från de högskoleenheter som anordnar utbildningen och även kunna anordnas så alt såväl helfidssludier som deltidsstudier blir möjliga.

Som jag nyss angav finns det inom särskolan och grundskolan behov av särskilt utbildade lärare som kan ta hand om elever med uttalade svårighe­ter. Detta utbildningsbehov bör tillgodoses genom en påbyggnad om ytter-


 


Prop. 1980/81:20                                                     24

ligare 20 poäng på nyss nämnda 20-poängsulbildning. Del bör vara möjligt, och i ett initiall skede lämpligt för att säkerställa tillgången på dessa specialister, att denna ulbildning om sammanlagt 40 poäng genomgås i en följd. I ett längre tidsperspektiv bör även denna avslutande 20-poängsul­bildning kunna organiseras i 10-poängskurser och med möjligheter till säväl heltidsstudier som deltidssludier. Innehållet 1 utbildningen bör inne­bära en fördjupning av den grundläggande speciallärarulbUdningen men också Innehålla moment som beaktar de gravt handikappade elevernas situation och i övrigt ge kunskap och erfarenheter för undervisning av dessa elever.

Mina förslag vad avser planeringsram kommer jag att redovisa i budget­propositionen. Jag räknar t. v. med oförändrad planeringsram, dvs. 936 nybörjarplatser i den speciallärarutbildning på gren 1 om 20 poäng som jag förordar. Vidare har jag utgått från en planeringsram för speciallärarutbild­ning på gren I om ytterligare 20 poäng om 180 platser.

Antagning av de studerande bör ske såväl höst som vär, med ca hälften av de studerande vid varje tillfälle.

Antagning till den särskilda decentraliserade speciallärarutbildningen på gren 1 som anordnas utanför planeringsramen, 168 platser, bör upphöra efter budgetåret 1980/81.

Den nya utbildningen bör anordnas fr.o.m. läsåret 1981/82 och liksom den nuvarande utbildningen organiseras som påbyggnadslinje i enlighet med högskoleförordningens föreskrifter.

Den grundläggande 20-poängsutbildningen bör lokaliseras till följande orter: Stockholm, Uppsala, Gävle/Sandviken, Linköping, Jönköping, Lund, Göteborg och Umeå. Den ytterligare påbyggnadsutbildningen om 20 poäng bör koncentreras lill Stockholm, Lund och Göteborg för all möjlig­göra nödvändig integrering med övriga grenar inom speciallärarutbildning­en.

Behörigheten till den grundläggande speciallärarutbildningen borde kun­na vara densamma som till nuvarande speciallärarutbildning, gren I. För­delning av utbildningsplatser mellan skilda lärarkategorier borde också kunna vara oförändrad, dvs. ca 60% av antagningsplatserna bör tillfalla sökande som är behöriga till tjänst som lärare 1-2, ca 15% till lärare 5-15, 20 och 21 samlca25%tlll lärare 16-19, 152-161 och 167-171.

Den ytterligare påbyggnaden bör förbehållas lärare som är behöriga till tjänst som lärare I och 2.

I grundskolan finns tjänst som lärare 3 och 4 för specialundervisning. Behörig till sådan tjänst är klasslärare som genomgått speciallärarutbild­ning om tvä terminer för den undervisning som tjänsten avser. Åven den nya 20-poängsutblldningen bör ge klasslärare behörighet till tjänst som lärare 3 och 4. I särskolan finns tjänst som lärare 2 och 3 för undervisning i skola för grundundervisning. Behörig till sådan tjänst är bl.a. klasslärare som genomgått specialutbildning om två terminer vid speciallärarilnjens


 


Prop. 1980/81:20                                                     25

gren I. För behörighet till tjänst som lärare 2 och 3 i särskolan bör även i framtiden krävas genomgång av utbildning om två terminer, dvs. genom­gång av grundläggande 20-poängsutbiIdning saml påbyggnad inom gren I omfattande ytterligare 20 poäng.

Speciallärarutbildningen har en hög kostnad per årssludieplats. Detta beror dels på att utbildningen i sig är kostsam, dels på att de studerande under utbildningstiden uppbär lön (med eller utan B-avdrag) eller ulblld-ningsarvode. Vissa studerande är dessutom berättigade till resekostnads­ersättning och traktamente under utbildningen.

Jag beräknar den sammanlagda besparingen till ca 50 milj. kr. För bud­getåret 1981/82 begränsas besparingen till ca 24 milj. kr. Delta beror på alt studerande antagna i den gamla 40-poängsutbildnlngen våren 1981 slutför sin ulbildning under hösten 1981. Besparingar uppstår dels under anslaget Utbildning för undervisningsyrken, dels under anslagen Bidrag till driften av grundskolor m. m. och Bidrag lill driften av gymnasieskolor. Ur drift­anslagen bestrids kostnader för lön dels för de lärare som genomgår speci­allärarutbildning, dels för de lärare som vikarierar under tiden.

Jag avser senare föreslå regeringen att ge UHÅ 1 uppdrag att i kom­mande anslagsframställningar och 1 sitt arbete med utarbetande av utbild­ningsplaner för den omstrukturerade speciallärarlinjens gren 1 överväga de ytterligare förändringar som kan vara befogade med avseende bl.a. på utbildningens lokalisering och dimensionering. Dessutom bör man pröva en anpassning av utbildningens Innehåll till andra skolformer än grundsko­lan.

Jag övergår nu lill frågan om omprövning av vissa ersättningar lill studerande som genomgår lärarutbildning.

Speciallärarlinjen gren 3 (40 p) är avsedd all ge behörighet som lärare i särskolan och att ge utbildning av förskollärare 1 särskolan och vid sjuk­hus. Behöriga att antas till utbildningen är bl.a. lärare 5-15 och motsva­rande i gymnasieskolan (lärare i praktlsk-estetiska ämnen), yrkeslärare, förskollärare och fritidspedagoger. Den som före utbildningen är behörig lill slatiigl reglerad lärartjänst blir efter genomgången utbildning i allmän­het behörig till annan tjänst med högre lön. Den som har statligt reglerad tjänst har oavkortad lön under utbildningstiden. Den som inte har statligt reglerad tjänst har utbildningsarvode. Båda kategorierna har resekostnads-ersättning och traktamente. Resekostnadsersättning och traktamente beta­las f. n. från anslagel Ulbildning för undervisningsyrken och lönekostna­den från resp. skolanslag. Jag föreslår att fr. o. m. 1981/82 dels den som har statligt reglerad tjänst får lön med B-avdrag, övriga ulbiidningsarvode, dels alt resekostnadsersältning och traktamente inte ges. Den sammanlagda besparingen uppgår lill ca 2,1 milj. kr., varav ca 2 milj. kr. under anslaget Ulbildning för undervisningsyrken.

Studerande pä den avslutande prakllsk-pedagogiska utbildningen om 40 poäng vid ämneslärarlinjen med teknisk eller ekonomisk inriktning som är ämnesleoreliskt behörig och efler dn behörigheten haft relevant yrkes-


 


Prop. 1980/81:20


26


erfarenhet i två år får utbildningsarvode enligt L 1:0 under genomgång av den praktisk-pedagoglska utbildningen. Jag föreslår att dessa förmåner slopas för dem som påbörjar utbildningen fr.o.m. läsåret 1981/82. Bespa­ringen på anslagel Ersättning lill vissa lärarkandidater blir ca 3,4 milj. kr.

Vid pedagogik/metodiklärarlinjen (20 p) utbildas förskollärare och fri­tidspedagoger lill lärare i barnkunskap m.m. saml till melodlklärare 1 lärarutbildningen. Studerande har utbildningsarvode enligt Ll:0. Vidare har de resekostnadsersältning och traktamente. Jag föreslår att förmåner­na slopas för dem som påbörjar utbildningen fr.o.m. läsåret 1981/82. Besparingen på anslaget Utbildning för undervisningsyrken beräknar jag till 300000 kr. och på anslaget Ersättning till vissa lärarkandidater till 700000 kr.

3.2. Sammanfattning av besparingsförslaget för högskoleutbildning och forskning

Besparingarna under skilda anslag sammanfattas i följande översikt.


Anslag


Anslags-               Konsekvens av        Övrig
förändring            antagnings- anslags­
genom minskade minskning     föränd-
antagningslal        tidigare ring (1kr)
1981/82 (tkr)         budgetär (tkr)


Summa (tkr)


 


Ulbildning för tekniska yrken Utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken Ulbildning för värdyrken Ulbildning för undervisnings­yrken

Ulbildning för kultur- och in­formationsyrken Lokala och in­dividuella linjer och enstaka kurser Bidrag lill kommunal hög­skoleutbildning m. m.

Lokalkostnader m. m. vid hög­skoleenheterna Ersättning till vissa lärarkan­didater

Forskning och ut­vecklingsarbete för högskolan m. m.

Extra medel för dimensionerings-åtgärder i hög­skolan

Summa


-     2709

-     2 145

-    430

-  2 600

-    445

-  6000

- 3000 -17329


-6556

1200

589

-8 345


286

9551

 

776

- 4121

7696

- 8126

17 224

-19824

394

- 1428

- 6000

3 000

- 3000

-15000

-15000

4 100

4100

3000

3 000

-51476

- 3000 -77 150


 


Prop. 1980/81:20


27


Av följande sammanställning framgår fördelningen mellan högskoleen­heter m. m. av anlagningsminskningarna budgetåret 1981/82 uttryckt i för­ändring av planeringsramar (antagningslal).

 

 

Yrkesutbildnings-

Tekniska

Admi-

Vård-

Under-

Kultur-

Enstaka

Extra

Summa

sektor (motsv.)

yrken

nistra­tiva

yrken

vis-

nings-

yrken

och in-forma-

kurser

medel för di-

 

Högskoleenhet/

 

ekono-

 

tions-

 

mensio-

 

region

 

miska och so­ciala yrken

 

 

yrken

 

nerings-

ålgär-

der'

 

Stockholms hög-

 

 

 

 

 

 

 

 

skoleregion

 

 

 

 

 

-  480

- 60/110

-   650

Universilelel i

 

 

 

 

 

 

 

 

Slockholm

-  15

- 40

 

 

-30

 

 

-    85

Uppsala högskole-

 

 

 

 

 

 

 

 

region

 

 

 

 

 

-   370

- 50/80

-   500

Universitetet i

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppsala

-  15

- 90

-15

 

 

 

 

-   120

Högskolan i Gävle/

 

 

 

 

 

 

 

 

Sandviken

 

 

 

- 24

 

 

 

-    24

Högskolan i Örebro

- 25

 

 

 

 

 

 

-    25

Linköpings hög-

 

 

 

 

 

 

 

 

skoleregion

 

 

 

 

 

-    70

-  10/20

-   100

Universitetet i

 

 

 

 

 

 

 

 

Linköping

 

 

 

- 24

 

 

 

-    24

Högskolan i

 

 

 

 

 

 

 

 

Jönköping

 

 

 

- 24

 

 

 

-    24

Lund/Malmö Iwg-

 

 

 

 

 

 

 

 

skoleregion

 

 

 

 

 

-   290

- 50/80

-  420

Universitetet i

 

 

 

 

 

 

 

 

Lund

- 75

- 30

 

 

 

 

 

-   105

Högskolan i

 

 

 

 

 

 

 

 

Kristianstad

 

 

 

- 24

 

 

 

-    24

Högskolan i Växjö

-  15

-  15

 

- 24

 

 

 

-     54

Göteborgs hög-

 

 

 

 

 

 

 

 

skoleregion

 

 

 

 

 

-   330

- 55/90

-   475

Universitetet i

 

 

 

 

 

 

 

 

Göteborg

-  15

- 40

 

- 24

 

 

 

-     79

Högskolan i Kari-

 

 

 

 

 

 

 

 

stad

 

- 30

 

 

 

 

 

-     30

Högskolan i Borås

 

- 30

 

 

 

 

 

-     30

Umeå högskole-

 

 

 

 

 

 

 

 

reglon

 

 

 

 

 

-   170

- 25/45

-   240

Universitetet i

 

 

 

 

 

 

 

 

Umeå

 

- 30

 

- 24

-20

 

 

-    74

Högskolan i Luleå

 

- 30

 

 

 

 

 

-    30

Högskolan i Sunds-

 

 

 

 

 

 

 

 

vall/Härnösand

-   16

 

 

 

 

 

 

-     16

 

-176

-335

-15

-168

-50

-1710

-250/425

-3 129-

' En anlagen fördelning mellan utbildningslinjer och enstaka kurser anges. ' Varav 676 platser pä allmänna utbildningslinjer och 168 platser på speciallärarlin­jen, 135 platser på lokala och individuella utbildningslinjer och 2 150 platser på enstaka kurser.


 


Prop. 1980/81:20                                                                28

3.3. Hemställan

Med hänvisning till vad statsrådet Mogård och jag har anfört hemställer jag alt regeringen föreslär riksdagen alt

1.    godkänna vad som förordals i fråga om besparingar genom minskning av planeringsramar för grundläggande högskoleutbild­ning,

2.    godkänna vad som förordats 1 fråga om allmän sänkning av utbildningskostnaderna inom sektorn för ulbildning för vårdyr­ken och sektorn för utbildning för undervisningsyrken.

3.    godkänna vad som förordats i fråga om begränsning av statsbi­drag till kommunal högskoleutbildning,

4.    godkänna vad som förordals 1 fråga om besparingar inom ansla­gel till extra dimensioneringsålgärder 1 högskolan,

5.    godkänna vad som förordats i fråga om besparingar inom verk­samheten med forskning och utvecklingsarbete för högskolan.

6.    godkänna vad som förordats i fråga om besparingar inom ansla­gel till lokalkostnader m. m. vid högskoleenheterna,

7.    godkänna att speciallärarlinjen ändras på sätt som förordats.

8.    godkänna vad som förordals om omprövning av vissa ersättning­ar till studerande som genomgår lärarutbildning.

4.    VUXENUTBILDNING

4.1 Kommunal vuxenutbildning

I statsbudgeten för innevarande budgetår har lill bidrag lill kommunal vuxenutbildning m.m. anvisats ett förslagsanslag om 558,4 milj. kr.

Under hänvisning till vad statsrådet Mogård tidigare har anfört i fråga om bidragen till driften av grundskolor och gymnasieskolor anserjag del vara möjligt all även begränsa statsbidraget till den kommunala vuxenut­bildningens grund- och gymnasieskolkurser. Besparingen bör inle gälla grundutbildning för vuxna, dvs. den utbildning som är avsedd för vuxna som saknar grundläggande kunskaper i läsning, skrivning eller matematik. Endast 98% av statsbidraget bör således ulgå till driften av den kommuna­la vuxenutbildningen 1 såväl primär- som landstingskommuner. Av bespa­ringen bör 25%, vilket motsvarar 2,4 milj. kr., användas för slöd till kommuner med särskilda behov. Regeringen bör nu, i likhet med vad som sker belräffande bidragen lill driften av grund- och gymnasieskolorna. Inhämta riksdagens principiella godkännande av den förordade minskning­en av utbetalningen av statsbidrag lill kommunal vuxenutbildning. Den närmare utformningen av förslaget bör tas upp i 1981 års budgetproposi­tion.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   29

Jag beräknar nettobesparingen till 7,3 milj. kr.

Jag hemsläller att regeringen föreslår riksdagen all godkänna vad jag har föreslagit belräffande statsbidraget till kommunal vuxenutbildning.

4.2       Studiecirkelverksamhet

Jag avser att senare under 1980/81 års riksmöte föreslå regeringen att förelägga riksdagen förslag om utformningen av samhällets slöd till studie­cirkelverksamheten. I förslagel ingår också ett ställningstagande lill de förslag som framlagts av folkbildnlngsulrednlngen (SOU 1979:85). Jag räknar med att del skall vara möjligt att pä anslaget Bidrag till studiecirkel-verksamhet åstadkomma en besparing fr.o.m. budgetåret 1981/82 om ca 130 milj. kr.

Av besparingen kan en slor del hänföras till alt antalet sludiecirkeltim-mar 1979/80 sannolikt blivit färre än beräknat. Riksdagen har beslutat att antalet limmar budgetåren 1980/81 och 1981/82 fär uppgå till högst del dubbla antalet studietimmar som genomförts budgetåret 1979/80. Detla medför all antalet studiecirkeltimmar även under kommande budgetär blir färre än vad som angivits i 1980 års budgetproposition. Den återstående delen av besparingen får åstadkommas genom förändringar av reglerna för statsbidrag lill studiecirkelverksamheten.

4.3       Lokaliseringen av Sveriges Utbildningsradio AB (UR)

Sveriges Utbildningsradio AB (UR), dotterbolag till Sveriges Radio AB, började sin verksamhet den I januari 1978 (prop. 1975/76: 110, UbU 1976/ 77:8, rskr 1976/77:46). I riksdagens beslul ingick ett bemyndigande lill regeringen att närmare avgöra UR:s lokalisering inom Stockholmsområ­det. Utskottet förutsatte all regeringen därvid skulle besluta om en lokali­sering utanför kärnområdet.

Den 9 juni 1977 beslöt regeringen alt lokalisera UR till Tyresö kommun. I enlighet med regeringen uppdrag den 20 april 1979 och den 6 mars 1980 har byggnadsstyrelsen påbörjat projekteringen av nybyggnaden. Syslem­handlingar med kostnadskalkyl har beräknats föreligga i november 1980. Byggstart kan med gällande lidplan ske tidigast under vintern 1981 och byggnaden beräknas då vara inflyttningsklar sommaren 1983.

Byggnadskostnaden har av byggnadsstyrelsen preliminärt beräknats till ca 185 milj. kr. Härtill kommer kostnader för utrustning, som av UR beräknats lill ca 76 milj. kr., jämte ca 20 milj. kr. för projektering, installa­tion och driftsätlning av utrustningen. Inrednlngskoslnaderna för nybygg­naden har uppskattats till ca 12 milj. kr. Den totala Investeringskostnaden uppgår därmed till drygt 290 milj. kr. enligt nu redovisade beräkningar. Därav kommer huvuddelen alt falla på budgetåren 1981/82 och 1982/83.

Investeringskostnaderna för att förlägga verksamheten vid Sveriges Ut-


 


Prop. 1980/81:20                                                     30

bildningsradio AB till Tyresö kommun har visat sig bli oväntat stora. Även personalkostnaderna torde komma alt öka avsevärt om lokaliseringsbeslu­tet fullföljs. Enligt UR behövs nämligen ell femtiotal nya tjänster, främst tekniker. Även om investeringskostnaderna och behovet av nya tjänster vid en förläggning av verksamheten till Tyresö delvis uppvägs av bortfallet av kostnader för nuvarande lokaler och kostnader för de tjänster UR köper utanför det egna företaget, främst av Sveriges Television AB, är del uppenbart att en kraftig uppräkning av anslagel till UR krävs för all genomföra flytlningsbeslutet. Omfattningen av dessa merkostnader har tidigare inle närmare kunnat bedömas.

En belydande del av dessa merkostnader avser egna tekniska resurser inom UR. Endast i starkt begränsad omfattning har det visat sig möjligt att vid den beslutade lokaliseringen använda koncernens nuvarande tekniska resurser m. m. på Östermalm i Stockholm.

Jag har mot redovisad bakgrund funnh anledning att allvarligt överväga ett alternativ till den beslutade lokaliseringen av UR lill Tyresö. Jag har därvid kommit lill den slutsatsen alt belydande vinster kan uppnäs om möjligheterna till samordning av 1 första hand de tekniska resurserna inom SR-koncernen i Slockholm tillvaratas. Detta förutsätter att beslutet om lokalisering av UR till Tyresö upphävs och alt UR permanent bereds lokaler i närheten av radio- och TV-husen på Östermalm i Stockholm. Den vinst genom samordning av främst studio- och aleljéproduktion, som där­med skulle kunna uppnås, har jag bedömt uppgå lill ca 15 milj. kr. årligen i minskad driftkostnad. Under de två närmast följande budgetåren bortfaller investeringar om sammanlagt ca 150 milj. kr. Jag förordar därför att beslu­tet om att UR skall lokaliseras lill Tyresö kommun upphävs.

Huvuddelen av UR:s verksamhei kan stanna kvar i de nyligen förhyrda lokalerna i kvarteret Amsterdam eller i alternativa lokaler på Östermalm (jfr prop. 1979/80:25 bil. 6 s. 48). Behoven av permanenta tekniklokaler för UR:s produktion kan tillgodoses 1 samband med en planerad nybyggnad av ersättningslokaler för Sveriges Television AB inom kvarteret Förråds­backen.

Jag hemsläller att regeringen föreslär riksdagen

alt godkänna de riktlinjer för fortsalt lokalplanering för Sveriges Utbildningsradio AB som jag har förordat.


 


Prop. 1980/81:20                                                                31

5.    STUDIESTÖD

5.1      Studiemedel

Jag har tidigare under punkt 3 föreslagit en minskning av högskoleor­ganisationen genom nedläggning och minskning av vissa kurser. Förslaget medför alt antalet årsstudieplatser inom grundläggande högskoleutbildning minskar med ca 2700. Detta medför i sin tur all behovet av studiemedel minskar. För innevarande budgetär har anvisats ell förslagsanslag om 2304 milj. kr. för att täcka koslnaderna för studiemedel. Jag beräknar alt belastningen på anslaget för budgeläret 1981/82 minskar med ca 35 milj. kr. som en konsekvens av del minskade antalet högskoleplatser.

5.2      Studiehjälp

Chefen för bostadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå vissa ändringar beträffande grunderna för inkomstprövning för erhållande av statliga och slatskommunala bostadsbidrag. Till grund för den nuvaran­de prövningen ligger den taxerade Inkomsten med vissa tillägg. 1 inkomst-underlaget inräknas inle studiemedel. Chefen för bostadsdepartementet aviserar nu som sin avsikt att 1 1981 års budgetproposition föreslå att inkomstprövningsreglerna ändras så att även studiemedel enl. 4 kap. slu­diestödslagen (1973:349) beaktas när den bidragsgrundande inkomsten fastställs.

Det inkomstprövade tillägget inom studiehjälpen följer i stort sett de inkomslprövningsregler som gäller för det statliga bostadsbidraget. Den nyss nämnda regeländringen bör således föranleda motsvarande föränd­ring av Inkomstprövningsreglerna för det inkomstprövade tillägget. Det ankommer på regeringen all utfärda närmare bestämmelser härom.

5.3      Vuxenstudiestöd

Vuxensludiestöden och administrationen av dessa finansieras av en särskild vuxenulbildnlngsavgift. Avgiften tas ut som en viss procent, f.n. 0,25%, av lönesumman i landet. För budgetåret 1980/81 beräknas den ge ca 588 milj. kr.

När vuxenutbildningsavgiften infördes den I januari 1976 (prop. 1974:23) användes de Influtna medlen inte enbart till vuxenstudiestöd, utan också till alt finanslera en del av de statliga bidragen lill folkbildning­en.

I de årliga budgetpropositionerna sedan 1976 års budgetproposition har jag förordat en successiv avveckling av användandet av avgiftsmedel till andra ändamål än vuxensludieslöd och administrationen av dessa. Budget­året 1980/81 görs det sista s.k. avlyflel och hela summan av de influtna vuxenutbildningsavgiftsmedlen gär nu till vuxenstudiestöd.


 


Prop. 1980/81:20                                                     32

Jag har nyss föreslagit vissa besparingar som bl.a. berör kommunal vuxenutbildning och studiecirkelverksamhet. I de överväganden jag har gjort om möjliga besparingar på vuxenutbildningens område, har jag också beaktat vuxenutbildningsavgiflen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att de budgeterade medlen för limstudiestöd tidigare budgetär underutnylt-jals. Jag finner del rimligt att i ett läge där del är nödvändigt all göra besparingar, ompröva beslutet om avgiftsmedlens användningsområde. Jag är således nu beredd att förorda all 70 milj. kr. av vuxenutbildningsav-giflsmedlen används för att finansiera bl. a. studiecirkelverksamhet.

Jag avser att återkomma 1 1981 års budgetproposition med närmare förslag om hur de influtna medlen fråh vuxenutbildningsavgiflen bör förde­las budgetåret 1981/82.

Vuxenstudiebidrag utgår enligl 7 kap. 7§ sludiestödslagen (1973: 349) för varje tidsperiod om 15 kalenderdagar med 65% av det belopp som den studerande skulle ha fått 1 utbildningsbidrag, enligt bestämmelserna om dagpenning och stimulansbidrag, under en lika lång sammanhängande tidsperiod, om han hade kunnat fä sådant bidrag. Motsvarande beräknings­grunder finns i 7 kap. 8§ studiestödslagen för deltidsstuderande.

Senare denna dag kommer chefen för arbetsmarknadsdepartementet att föreslå en avveckling av stimulansbidraget för de elever som erhåller dagpenning med det lägsta dagpenningbeloppet och inte är arbetslöshets-försäkrade.

För all inga missförstånd skall uppstä om vilken summa, som för en enskild studerande skall ulgå 1 vuxenstudiebidrag, vill jag här uttala, all den föreslagna ändringen om stimulansbidrag inte får beröra beräknings­grunderna för vuxenstuderande som är berättigade till särskilt vuxenslu­dieslöd.

Jag hemsläller att regeringen föreslår riksdagen att godkänna alt 70 milj. kr. av de medel som flyter in från vuxenutbildningsavgiflen fr. o. m. bud­getåret 1981/82 används för att finansiera andra vuxenutbildningsändamål än vuxensludieslöd och administrationen av dessa.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


Prop. 1980/81:20                            Bilaga 9

Jordbruksdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                       1

BUaga 9

Utdrag
JORDBRUKSDEPARTEMENTET            PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR   M.M.    INOM   JORDBRUKSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Från jordbruksdepartementets huvudtitel bekostas främst anslag med anknytning till jordbruk, skogsbruk, fiske och trädgårdsnäring saml miljö­vård, idrott och rekreation. Förutom till ett antal verk beräknas medel lill bl.a. lantbruksuniversitetet.

I anslutning till det besparingsarbete som nu bedrivs tar jag i det följande upp några anslag, där jag föreslår påtagliga besparingar. Det är min avsikt alt i arbetet med 1981/82 års budget pröva vilka ytteriigare besparingsmöj­ligheter som kan föreligga.

I det sammanhanget får också tas upp vissa avgiftsfrågor, bl.a. skogs­vård savgiften.

Jordbrukets rationalisering m. m.

[1] Markförvärv för Jordbrukets rationalisering. Under anslaget anvisas medel lill jordfonden. Fonden används för all finansiera lantbruksnämn­dernas köp av mark i samband med yttre rationalisering inom jordbruk och skogsbruk.

För vartdera av budgetåren 1979/80 och 1980/81 har fonden tillförts 25 milj. kr. Den uppgår nu fill ca 340 milj. kr. För samma ändamål disponeras också en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 25 milj. kr. intill den 30 juni 1982.

För större förvärv av skogsmark från bolag och domänverket disponerar lanlbruksstyrelsen Intill utgången av år 1981 en röriig kredit i riksgäldskon­loret på 200 milj. kr. Den för dessa medel förvärvade marken skall i första 1    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 9


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

hand tillföras bestående lantbruk eller användas för byte med andra skogs­ägare.

Under senare år har fastighetsförsäljningarna ökat. Enligt den nya jord­förvärvslagen prövas vidare fler förvärv än tidigare, vilket medför slörre behov av medel för Inlösen av fasligheter om förvärvstiUstånd ej medges. Det allmänna kreditlägel gör också all köparna av mark har svårt all få lån i bankerna. De utestående fordringarna för försåld mark har därför ökat under de senasle åren och uppgår f. n. till ca 80 milj. kr. Även om ansprå­ken på jordfonden sålunda har ökat bör enligl min mening av besparings­skäl fonden inle ges ytteriigare tillskotl för budgetåret 1981/82. Detta medför således en anslagsminskning med 25 milj. kr.

Jordbruksprisreglering

[2] Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. Under anslagel anvisas medel för olika prisreglerande åtgärder. Från anslagel bestrids kostna­derna för livsmedelssubventioneringen inkl. prisstoppsersältningen till jordbruket. Vidare utgår medel lill låginkomstsatsningen, avbytarverksam­heten och andra sociala åtgärder Inom jordbruket samt medel som ersätt­ning för införselavgiftsmedel utanför fördelningsplanen. Från anslaget be­strids även kostnaderna för prisutjämning till viss livsmedelsindustri och teknisk industri.

För Innevarande budgetår har anvisats ett förslagsanslag av 3966000000 kr. (prop. 1979/80: 162, JoU 1979/80:47 och 49, rskr 1979/80:413).

Inledningsvis villjag la upp livsmedelssubventionerna.

I prop. 1979/80: 181 om insatser för att underiätta nya löneavtal anmälde regeringen sin avsikt all tillskjuta budgetmedel så alt de prishöjningar på livsmedel som föranleds av tillämpningen av jordbruksprisregleringen per den I juli 1980 utom för socker och sockerbetor i allt väsentligt kunde undvikas.

Enligt den överenskommelse som sedermera träffades mellan statens jordbruksnämnd och dess konsumentdelegation samt Lantbrukarnas för­handlingsdelegation skulle jordbruket och viss förädlingsindustri per den I juli 1980 tillgodoföras I 170 milj. kr. Därav föreslogs 40 milj. kr. bli avsalta lill ränleslöd för vissa jordbrukare, som är särskilt skuldsalla, och 20 milj. kr. användas främst för fortsatt utbyggnad av avbytarverksamheten inom jordbruket.

Genom beslut den 19 juni 1980 godkände regeringen den träffade över­enskommelsen. Till fullföljande av vad som anförts i prop. 1979/80: 181 beslöt regeringen att av budgetmedel tillskjuta 775 milj. kr. Härigenom kunde prishöjningar föranledda av tillämpningen av jordbruksprisreg­leringen undvikas för konsumtionsmjölk, mjölkpulver, ost, kött och fläsk.


 


Prop. 1980/81:20                                                      3

Också för räntestödet och den utbyggda avbytarverksamheten anvisades budgetmedel.

Sedan den I juli 1980 kan livsmedelssubventionerna för helt år beräknas ta i anspråk ca 4 100 milj. kr. av budgetmedel, vartill kommer 4;25 milj. kr. i form av låginkomstsatsning m. m. Av del förstnämnda beloppet faller ca 2495 milj. kr. på mejeriprodukter, ca 690 milj. kr. på kött och ca 725 milj. kr. pä fläsk. I delbeloppen ingår den s. k. prisstoppsersättningen till vilken jag återkommer 1 del följande.

Som ett led i regeringens ansträngningar att reducera budgetunderskot­tet bör en nedtrappning av livsmedelssubventionerna ske. Därvid bör särskild hänsyn tas till deras betydelse för barnfamiljer. Konsumfionsmjöl-ken bör därför inte beröras av nedtrappningen. Fr.o.m. budgetåret 1982/ 83 bör besparingen uppgå till ca 550 milj. kr. per år. Nedtrappningen bör ske med 250 milj. kr. den I januari 1981 och med ytteriigare 300 milj. kr. den 1 januari 1982, allt beräknat på helt år. Såsom hitlills bör det ankomma på regeringen alt besluta i hithörande frågor.

Härefter villjag ta upp den s. k. prisstoppsersättningen.

Jordbruket har under prisstoppsperioden av budgetmedel tillerkänts viss ersällning för prisstoppets verkningar till följd av världsmarknadsprisernas utveckling pä vissa kött- och mejerivaror. Bakgrunden lill all jordbruket tillerkänns sådan ersättning är följande.

Enligt jordbruksprisregleringen skall de inhemska priserna på dessa produkter kunna röra sig fritt mellan en fastställd övre och nedre prisgräns. (Prisgränserna är i vissa fall kompletterade med s. k. buffertzoner.) Inför­selavgiftema är fasta så länge priserna ligger mellan dessa prisgränser. De Inhemska priserna följer därför i huvudsak världsmarknadsprisernas fluk­tuationer. Den övre prisgränsen utgör ett skydd för konsumenterna och den nedre prisgränsen ett skydd för producenterna. När det Inhemska priset uppnår dessa prisgränser justeras nämligen införselavgiften för alt återföra priset inom prisgränserna.

Genom prisstoppet på vissa baslivsmedel kan, i de fall stoppriserna ligger under övre prisgränsen, inte längre de inhemska priserna vid sti­gande världsmarknadspriser röra sig ända upp till denna på det sätt som förutsätts enligt jordbruksprisregleringen. För att jordbruket inte skall göra förluster på grund av prisstoppet lämnas därför ersättning av budgetmedel. De varor för vilka ersättning lämnats under senare år är främst ost och fläsk. De belopp som utgår som prissloppsersätlning är en form av livsme­delssubventioner — eftersom priserna 1 ell läge utan prisstopp skulle stiga - och inräknas i dessa.

Kostnaderna för prisstoppsersältningen varierar mellan åren. För inne­varande budgetär har statens jordbruksnämnd i sin anslagsframställning beräknat kostnaderna till 120 milj. kr., varav 50 milj. kr. för ost och 70 milj. kr. för kött och fläsk. Detta motsvarar i genomsnitt ca 55 öre per kg ost, ca 5 öre per kg kött och ca 20 öre per kg fläsk. ti    Riksdagen 1980181. 1 .saml Nr20. Bil. 9


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

Enligt min mening bör sådana förändringar i prisstoppet göras att ersätt­ningen kan upphöra. Härigenom erhålls en besparing av ca 120 milj. kr. per år. Chefen för handelsdepartementet kommer senare all föreslå regeringen förändringar i prisstoppet.

Vidare vill jag under denna punkt la upp finansieringen av prisuijäm-itingen - eller råvarukostnadsuljämningen som den också benämns - till viss livsmedelsindustri och teknisk industri.

För att kompensera industrin för den råvarufördyring som uppslår till följd av jordbruksprisregleringen lillämpas i Sverige olika syslem för råvarukostnadsutjämning. Om någon utjämning inle förelogs skulle det för berörd industri uppstä konkurrensnackdelar jämfört med industrier i andra länder som har tillgäng till joi-dbruksrävara till eft lägre pris. En sådan form av utjämning är s. k. intern prisuljämning.

Intern prisutjämning Infördes den 1 juli 1960 till följd av Sveriges anslut­ning till EFTA-konventionen. Det Innebär alt tillverkare av vissa livsme-delslndustriprodukler som bedöms vara särskilt utsatta för importkonkur­rens med hjälp av bidrag erhåller sina jordbruksråvaror till i princip världs­marknadspris. Bidrag lämnas för hela produktionen.

Intern prisutjämning medges f. n. för choklad- och konfektyrvaror. bis­cuits och wafers, frukostflingor, såser, soppor m.m., fiskkonserver o.d. samt för starköl.

De totala koslnaderna för intern prisuljämning (utom vad avser fettvaror för fiskkonserver) bestrids från förevarande anslag. Från anslaget ulgår också kompensation för den kostnadsfördyring som lullskyddet pä vissa fettvaror medför för livsmedelsindustrin och den tekniska industrin. För budgetåret 1980/81 har under anslaget upptagils 200 milj. kr. för prisul­jämning.

För all finansiera kostnaderna för prisutjämningen för choklad- och konfektyrvaror, biscuits och wafers samt för starköl uttas en särskild uljämningsskall pä dessa varor såväl för inhemsk produktion som vid imporl. Skatten uppgår f. n. till 110 öre per kg för choklad- och konfektyr­varor, biscuits och wafers samt lill 8 öre per liter för starköl. För övriga varor inom systemet uttas inle nägon uljämningsskall. Kostnaderna finan­sieras således direki av budgetmedel.

Kostnaderna för prisutjämningen uppgick för budgetåret 1979/80 till 191 milj. kr., varav för de varor som finansieras med uljämningsskall lill 149 milj. kr.

Industrins rävarukostnadsutjämning utreds f.n. av en särskild kommit­té. Kommittén skall bl.a. undersöka möjligheterna att finna ett förenklat och om möjligt enhetligt system. Finansieringsfrågan skall ägnas särskild uppmärksamhet. Kommittén beräknas lägga fram sitt förslag hösten 1980.

Enligt min mening bör utgångspunkten fr. o. m. budgetåret 1981/82 vara att den nu aktuella råvarukostnadsutjämningen utformas pä ett sådant sätt alt den Inte medför några nelloulgifter på statsbudgeten. Detta Innebär


 


Prop. 1980/81:20                                                      5

således att nya finansieringsvägar måste sökas för denna prisutjämning. Jag beräknar att en neltobesparing av ca 40 milj. kr. kan göras på statsbud­geten fr.o.m. budgetåret 1981/82. Jag avser all återkomma lill denna fråga när kommitténs betänkande avgells och remissbehandlats.

De förslag som jag nu har redovisat beräknar jag sammanlagt medföra en besparing pä statsbudgeten med ca 710 milj. kr. per år.

[3j Bidrag till permanent skördeskadeskydd. Under anslaget anvisas sla­tens bidrag till skördeskadefonden. Bidraget är f.n. 30 milj. kr. per år. Fonden, som f. n. uppgår till drygt 400 milj. kr. tillförs, ulöver statsbidra­get, årligen minst 15 milj. kr. av skördeskadeavgifter från jordbruket samt f. n. ca 40 milj. kr. i räntor.

Med hänsyn till fondens storlek och de räntor som f. n. tillförs böt enligl min mening statens bidrag till fonden för nästa budgetär kunna minskas med en tredjedel, dvs. 10 milj. kr. 1 enlighet med gällande fördelningsprin­cip bör även skördeskadeavglfterna minskas med en tredjedel. Frägan bör tas upp 1 budgetpropositionen 1981. Frågan om skördeskadeskyddels framlida utformning och finansiering bereds f. n. inom jordbruksdeparte­mentet.

Skogsbruk

[4] Bidrag till skogsvård m. m. På statsbudgeten för innevarande budgetär har anvisats ett förslagsanslag av 120 milj. kr. för bidrag till skogsvård m. m. Under anslaget har tagits upp en bidragsram av 139 milj. kr., varav 4,5 milj. kr. för skogsodlingsåtgärder på nedlagd jordbruksmark. Denna bidragsgivning bör nu kunna upphöra. Fr. o. m. den I juli 1981 bör sålunda inga nya utfästelser om bidrag till skogsodlingsåtgärder på nedlagd jord­bruksmark få göras. Frågan bör las upp i budgetpropositionen 1981.

[5] Stöd till byggande av skogsvägar. Pä statsbudgeten för innevarande budgetär har anvisats ett förslagsanslag av 35 milj. kr. för bidrag lill byg­gande av skogsvägar. Under anslagel har lagils upp en bidragsram av 35 milj. kr. Vidare har medgetts en ram av 6 milj. kr. för statlig kreditgaranti för samma ändamål. Möjligheter alt ge slallig kreditgaranti som komple­ment till statsbidrag infördes fr.o.m. den I januari 1980. För att minska statens utgifter föreslår jag en omfördelning mellan stödformerna som innebär att bidragsramen fr.o.m. den 1 juli 1981 minskas med 5 milj. kr. samtidigt som ramen för statlig lånegaranti ökas med samma belopp. Frågan bör tas upp i budgetpropositionen 1981.


 


Prop. 1980/81:20                                                                6

Service och kontroll

[6] Bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar, m.m. Anslagel är avsett för kostnader och ersättningar i samband med bekämpande av eller beredskap mol smittsamma husdjurssjukdomar.

Jag vill i detta sammanhang la upp vissa frågor om statens utgifter för att bekämpa salmonella hos husdjur. Dessa utgifter har under senare är visat en klar ökningstendens. För att analysera möjligheterna alt begränsa dessa utgifter och 1 övrigt få en belysning av aktuella problem inom området tillsatte jag i december 1979 en arbetsgrupp. Arbetsgruppen har den 5 augusti 1980 överlämnat betänkandet (Ds Jo 1980:5) Salmonella hos djur.

Arbetsgruppen konstaterar att samhällets ätgärder vid salmonellainfek-lion hos djur till huvudsaklig del tillkommit för alt hindra smittöverföring lill människor. Dessa åtgärder regleras i förordningen (1961:309) om be­kämpande av salmonellainfektlon hos djur m. m.

Arbetsgruppen finner bl. a. att de ingripanden som gjorts för all bekäm­pa salmonellainfektlon blivit betydligt mer omfattande och dragit slörre kostnader än man vid bestämmelsernas tillkomst sannolikt hade räknat med. Ersättningen av statsmedel har ökat från 4,3 milj. kr. för budgetåret 1974/75 till 10,1 milj. kr. för budgetåret 1978/79. Som ett led i sjukdomsbe­vakningen 1 landet, bl.a. avseende salmonellainfektlon, utbetalas vidare ersättning lill veterinärmedicinska laboratorier för vissa obduktioner. Be­loppet har ökat från 1,5 milj. kr. för budgetåret 1974/75 lill 2,9 milj. kr. för budgetåret 1978/79.

Enligt arbetsgruppens mening är det möjligt att 1 slörre utsträckning än hitlills anpassa bekämpningsålgärderna till behovet i det enskilda fallet. En sådan anpassning bör enligt arbetsgruppen leda lill minskade kostnader för statsverket och lättnader för djurägarna utan att risken för salmonellain-fektioner hos människor för den skull behöver öka. Den ändring av till-lämpningsreglerna som förslagel medför kan göras inom ramen för gällan­de lagstiftning. Arbetsgruppen har med utgångspunkt i kostnaderna för salmonellabekämpningen under budgetåret 1978/79 beräknat att dessa årli­gen bör kunna minska med ca 5 milj. kr.

Betänkandet är föremål för remissbehandling. Om denna Inte motsäger arbetsgruppens bedömning bör nya tillämpningsregler kunna införas redan under innevarande budgetår. För budgetåret 1981/82 bör besparingen kun­na bli ca 5 milj. kr. Jag återkommer till denna fråga i budgetpropositionen 1981.

Miljövård

[7] Statsbidrag till miljövårdsinvesteringar. Medel för statliga bidrag till miljövårdsinvesteringar utgär Ln. över anslagen Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. och Slöd till avfallsbehandling m. m.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

Från anslagel Bidrag till kommunala avloppsreningsverk m. m. utgår stöd för ny-, lill- och ombyggnad av avloppsreningsverk m. m. enligt bestämmelserna i kungörelsen (1968:308, omtryckt 1974:551, ändrad 1979: 354) om statsbidrag till avloppsreningsverk. Från anslagel får också utgå medel lill förhöjda statsbidrag i vissa angivna fall, bl. a. till anläggning­ar i Vlndelälvsområdet. För budgetåret 1980/81 står en bidragsram av 70 milj. kr. till förfogande för nu angivna bidrag.

Från anslaget Stöd till avfallsbehandling m.m. utgår bidrag till bl.a. anläggningar för återvinning eller annat nyttiggörande av hushållsavfall saml försöksanläggningar för sådant ändamål. Bidrag utgår också till an­läggningar för konventionell behandling av hushållsavfall samt till anlägg­ningar för behandling av annat avfall än hushållsavfall. Vidare ulgår bidrag till försöksanläggningar i full storlek, som minskar vatten- eller luftförore­ning eller buller. För budgetåret 1980/81 har anvisats 59 milj. kr. på detta anslag.

Frågan om fortsatta statsbidrag till kommunala avloppsreningsverk be­handlades av riksdagen år 1978. Riksdagens beslul innebar då att bidrag borde kunna utgå yfterilgare eft anlal år (prop. 1978/79:95, FiU 1978/ 79:35, rskr 1978/79:335). Mot bakgrund av bl.a. behovet av att minska budgetunderskottet ser jag det emellertid som nödvändigt alt frågan om formerna för fortsatta statsbidrag lill kommunala avloppsreningsverk re­dan nu på nytt prövas. Den principiella utgångspunkten vid överväganden rörande dessa bidrag bör enligt min uppfattning vara all byggandet av avloppsreningsverk är en samhällsuppgift av det slag som kommunerna normall har alt svara för. Vilka reningskrav som skall gälla för de kommu­nala avloppsulsläppen fastställs vid den prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) som sker av alla utbyggnader av kommunala avloppsrenings­verk. Denna prövning innebär numera normalt krav pä att avloppsvattnet behandlas både biologiskt och kemiskt. Vid särskilt känsliga vattenområ­den kan ytterligare behandling vara aktuell. Under en övergångsperiod har de hittillsvarande statsbidragen haft stor betydelse när det gällt all snabbt få till stånd den förbättrade avloppsrening som varil nödvändig frän vatlen-vårdssynpunkt. Kommunernas kostnader bör emellertid i princip täckas genom avgifter 1 enlighet med grundsatsen om förorenarens kostnadsan­svar.

Ansökningar om bidrag har under de senasle åren betydligt överstigit de bidragsramar som ställts till naturvårdsverkets förfogande. En successivt ökad väntetid för beslut om bidrag har därmed uppstått. Den balans av obehandlade bidragsansökningar som förelåg den I juli 1980 motsvarar enligt naturvårdsverkets beräkningar ell lolalt bidragsbelopp av ca 525 milj. kr.

Mol bakgrund av del nuvarande budgetlägel och del förhällandet all bidragets stimulanseffekt har minskat samt att det under de kommande åren blir nödvändigt att prioritera statliga insatser när det gäller andra


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

angelägna miljövårdsfrågor bör enligt min uppfattning bidragsgivningen i dess nuvarande form upphöra. Jag föreslår därför att generella statsbidrag inte skall utgå efter budgetåret 1980/81 för byggande av avloppsrenings­verk.

Jag är självfallet medveten om de problem en avveckling av den nuva­rande bidragsgivningen kan medföra för vissa kommuner. Jag vill i detla sammanhang framhälla att skatteutjämningssystemet Innebär ett fi­nansieringsstöd till kommunerna också när del gäller reningsanläggningar. Vid prövningen av extra skatteutjämningsbidrag bör enligl min mening de ändrade bidragsreglerna för reningsanläggningar kunna beaktas de när­maste åren för de mest utsatta kommunerna. I vissa fall kan möjligheter också finnas alt finanslera utbyggnad av reningsverk med arbetsmarknads­medel.

Åven om nuvarande generella statsbidrag till kommunala reningsverk således nu föreslås upphöra bör möjlighel fill bidrag dock finnas kvar 1 vissa särskilda fall. Jag förordar därför all ett särskilt stimulansbidrag skall kunna ulgå i fortsättningen när del gäller ulprovning av ny teknik inom avloppsreningsområdel. Vissa bidrag bör också efler särskild prövning kunna utgå för avloppsanläggningar inom områden där särskilda vatten-skyddsåtgärder erfordras, dvs. närmast inom sådana områden där förhöjda statsbidrag f. n. kan utgå.

När det gäller stödet till avfallsbehandling har jag i 1980 års budgetpro­position framhållit att en sträng prioritering från miljövärdssynpunkt av anslagets användning är nödvändig. I första hand bör bidrag utgå till anläggningar där nya eller förbättrade tekniska metoder att lösa viktiga problem inom miljöskyddsområdet utprovas. Också när del gäller anlägg­ningar för behandling av hushållsavfall måsle, framhålls del, bidragsgiv­ningen ha karaktären av ett stimulansbidrag för all få fram bättre tekniska lösningar och öka återvinningen eller för att eljest lösa särskilda miljöpro­blem. Angivna uttalanden, som lämnades utan erinran vid riksdagsbehand­lingen, innebär att anläggningar för behandling av hushållsavfall med redan etablerad teknik nu i allmänhet inle kan prioriteras vid bidragsgivningen. Enligl min mening bör nu även den formella möjlighelen alt erhålla bidrag för sädana anläggningar upphöra. Bidrag till anläggningar för behandling av hushållsavfall kommer därmed endast att kunna utgå för ulprovning av nya tekniska lösningar.

Vad jag i det föregående har anfört innebär att båda de anslag som här behandlas i fortsättningen skall användas i första hand för stöd till anlägg­ningar där ny teknik provas ul. Jag förordar därför all dessa anslag slås samman lill ett nytt anslag för slöd lill ulprovning av ny teknik inom miljövårdsområdet m. m. Jag vill i detla sammanhang framhålla att den föreslagna inriktningen på att stimulera framtagandet av nya tekniska lösningar självfallet inte innebär att bidrag endast skall utgå till stora, tekniskt myckel avancerade anläggningar. Jag ser det som mycket angelä-


 


Prop. 1980/81:20                                                      9

get alt också framtagandet av enkla och billiga lösningar av olika miljö­problem stimuleras. Där endast vissa delar av en anläggning kan sägas utgöra nya tekniska lösningar bör bidrag kunna ulgå just för dessa anlägg­ningsdelar.

Den av mig här förordade inriktningen av del forlsalta statliga stödet lill miljövårdsinvesteringar bör gälla fr. o. m. budgetåret 1981/82. Jag vill fram­hålla all de förslag som naturvårdsverket redovisat i sin anslagsframställ­ning för nästa budgetår väl ansluter sig till vad jag här förordat. Till den närmare inriktningen av användningen av det nya anslaget avser jag att återkomma i 1981 års budgetproposition varvid också den slutliga resurs­avvägningen för anslagen inom miljövårdsområdet kommer att ske. Jag bedömer det dock som möjligt att uppnå en besparingseffekt på totalt ca 50 milj. kr. genom den omläggning av bidragsgivningen till mlljövärdsinves-teringar som jag här har förordat.

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de allmänna riktlinjer för det fortsatta statliga stödet till miljövårdsinvesteringar som jag har redovisat.

Övrigt

[8] Utöver de anslagsfrågor som jag nu har behandlat villjag erinra om att dåvarande chefen för budgetdepartementel i del reviderade budgetförsla­get för Innevarande budgetär bland olika översynsprojekt ocksä tagit upp ett projekt under jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Detta skulle Innebära en prövning av förutsättningarna för viss samordning m. m. av såväl administration som annan verksamhet Inom lanlbruksnämndsor-ganisationen, bl.a. rådgivningen. Samtidigt erinrades om att skogsvärds-styrelsernas organisation nyligen setts över av en särskild utredning. Där­vid anfördes att frågan om samordning av vissa administrativa resurser för lantbruksnämnderna, skogsvärdsstyrelserna och fiskenämnderna borde kunna övervägas i delta sammanhang. Detsamma gällde den centrala infor­mationsverksamheten på jord- och skogsbruksområdel.

Jag avser all återkomma till regeringen 1 denna fråga. Översynen kom­mer sålunda att bedrivas parallellt med beredningen inom regeringskansliet av skogsadminislraliva utredningens förslag, som nu har remissbehand­lats. Beredningen av detta förslag torde dock Inte utgöra någol hinder för översynsarbetet. Översynsarbelet kommer också all omfatta den prövning av statens lokala fiskeriadminislration som aviserades i årels budgetpropo­sition.

Jag erinrar också om att dåvarande chefen för jordbruksdepartementet med stöd av regeringens bemyndigande den 17 maj 1979 tillkallat en utredning om organisation och finansiering av djurens hälso- och sjukvård. Vidare bör nämnas att jag efter regeringens bemyndigande den 17 april 1980 tillkallat en särskild utredare med uppdrag att se över kontrollen av matpotatis med syfte att bl. a. minska statens utgifter.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                          BUaga 10

Handelsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                  1

BUaga 10

Utdrag
HANDELSDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Burenslam Linder

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR     M.M.     INOM     HANDELSDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Det statsfinansiella lägel kräver som närmare utvecklats av chefen för budgetdepartementel tidigare i dag kraftiga besparingar inom den offent­liga verksamheten. Samtidigt måsle emellertid åtgärder som syftar lill all långsiktigt komma tillrätta med balansbristerna i den svenska ekonomin vidtas. Inom handelsdepartementels verksamhetsområde kommer den för­väntade utvecklingen för den inhemska liksom den internationella ekono­min att ställa krav på betydande insatser de närmaste åren inom områden som rör utrikes handel och särskilt den exporlfrämjande verksamheten. Mot bakgrund av att en av de grundläggande orsakerna till obalansen i den svenska ekonomin härrör från underskottet 1 bytesbalansen finner jag del angeläget alt betydande satsningar görs för att pä olika sätt främja svensk export av varor och tjänster. Jag bedömer att delta skall kunna ske genom omprioriteringar, rationaliseringar och besparingar inom departementets verksamhetsområde. Härutöver anserjag ytterligare besparingar möjliga genom en hårdare utgiftsgranskning, en ökad avgiftsbeläggning av olika tjänster saml i vissa fall minskning av ambitionsnivån.

Sammantaget planeras besparingarna all uppgå till ca 80 milj. kr. jämfört med vad som beräknats för budgetåret 1980/81. Större delen av denna besparing kommer att kunna genomföras under budgetåret 1981/82. En mindre del måste ske genom personalminskningar och kan med hänsyn lill bl.a. naturlig avgång komma alt leda lill alt besparingarna ger effekt först under budgeläret 1982/83. Vissa avgifter beräknas emellertid kunna införs redan under budgetåret 1980/81 och således få besparingseffekter redan innevarande budgetår. Besparingarna fördelar sig pä ca 60 milj. kr. avseen­de investeringar för del ekonomiska försvaret och ca 20 milj. kr. fördelade på anslagen för stöd till svensk projektexport, kommerskollegium, pätent-I    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 10


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

och registreringsverket, slatens pris- och kartellnämnd, konsumentverket, allmänna reklamationsnämnden och tullverket. Av de 20 milj. kr. hänför sig ca 7 milj. kr. lill ökade avgifter och resten till minskade utgifter. 1 del följande lämnar jag en kortfattad redogörelse för besparingsåtgärderna inom departementets verksamhetsområde. Jag återkommer i 1981 års bud­getproposition till den närmare innebörden av besparingarna under olika anslag.

1. Exportfrämjande verksamhet

De statliga insatserna för ett främjande av svensk export är av väsentlig betydelse för exporten. Det ekonomiska utrymmet för ett ökat statligt stöd är emellertid begränsat även inom delta prioriterade område. 1 den nuva­rande ekonomiska situationen är del dock angelägel att åstadkomma både en förstärkning av de statliga insatserna och en samtidig ekonomisk bespa­ring. Detta resullal har visat sig möjligt all uppnå genom en bättre avväg­ning av de resurser som riksdagen anvisat under olika anslag för export­främjande verksamhei.

För budgeläret 1980/81 har riksdagen anvisat (prop. 1979/80: 100 bil. 14, NU 1979/80: 34, rskr 1979/80: 224) 39,2 milj. kr. för exportfrämjande åtgär­der, varav 5,9 milj. kr. står till regeringens disposition för särskilda exporl­främjande insatser av olika slag. Medlen lill regeringens disposition utnytt­jas såväl för verksamhet som genomförs under förevarande anslag som för sådan verksamhet som normalt budgeteras under andra anslag för exporl­främjande. Som exempel pä åtgärder kan nämnas exporlaktioner (tidigare benämnt projektverksamhet), information och intensifierad kommersiell representation i utlandet. Enligl min mening finns det behov av att genom omfördelning förslärka dessa resurser i syfle all redan under innevarande budgetär skapa möjlighet till kraftfullare insatser än vad som är möjligt med de resurser som f. n. anslagils för exporlfrämjande åtgärder. Detta gäller bl. a. stödet lill nya exportörer.

För budgetåret 1980/81 har riksdagen anvisaKprop. 1979/80: 100 bil. 14. NU 1979/80:34, rskr 1979/80:224) 47 milj. kr. för slöd lill svensk projekt-export m. m. Härutöver finns odisponeral reserverade medel om ca 25 milj. kr. under anslagel. Enligl min mening bör 10 milj. kr. av dessa föras över lill anslaget B 3. Exportfrämjande åtgärder som en förstärkning av de resurser för exportfrämjandel som står lill regeringens disposition under detta anslag. Dessutom anserjag att 5 milj. kr. av de reserverade medlen kan utgöra en besparing redan under innevarande budgetär.

Jag hemsläller all regeringen föreslår riksdagen

all för budgetåret 1980/81 till B 3. Export främja nde åtgärder föra över lOOOOOOO kr. frän reserverade medel under reservafionsan­slagel B 4. Slöd lill svensk projektexport m. m.


 


Prop. 1980/81:20                                                                 3

2. Kommerskollegium

Kommerskollegium är central förvaltningsmyndighet med uppgift alt handlägga frågor om handelspolitik och utrikeshandel samt vissa frågor i samband med näringsrätlsliga regleringar och inrikeshandel.

Jag avser föreslå regeringen en höjning av avgifterna för vissa tillstånd enligl aktiebolagslagen (1975: 1385) och lagen (1953:308) om ekonomiska föreningar. Jag avser ocksä att senare föreslå regeringen alt införa en expeditionsavgift för licenser som avser import. Sammanlaget beräknas de föreslagna avgiftsförändringarna att inbringa drygt I milj. kr. under bud­getåret 1981/82.

3. Statens pris- och kartellnämnd (SPK)

Slatens pris- och kartellnämnd (SPK) är central förvaltningsmyndighet för frågor rörande prisövervakning och har lill uppgift all följa utveckling­en av och främja allmän kännedom om pris- och konkurrensförhåUandena inom näringslivet med undanlag av bank- och försäkringsväsendet. Nämn­dens arbete omfattar främst prisövervakning och administration av sådana prisregleringar regeringen beslutar om, utredningar om pris- och konkur­rensförhållandena inom olika branscher samt viss informationsverksamhet i anslutning härtill. Enligl instruktionen (1973:609) för SPK åligger det särskilt nämnden bl.a. att biträda marknadsdomstolen, näringsfrihetsom­budsmannen (NO) och konsumentombudsmannen (KO) vid vissa utred­ningar.

Prisövervakning och därmed sammanhängande insatser erfordras för att regeringen skall ha en möjlighet ingripa mot sådana prisstegringar som har sin grund t. ex. i bristande konkurrens eller inflalionistiska förväntningar. I ett läge då stora nedskärningar av de offentliga utgifterna är nödvändiga är det naluriigt att göra en omläggning av prisövervakningen så att man i stort kan nå åsyftad verkan med mindre resurser.

Jag anser därför att SPK:s insatser bör omdisponeras. Områden som vart för sig har liten betydelse för den allmänna prisutvecklingen eller som kännetecknas av en väl fungerande konkurrens eller som under alla om­ständigheter är tekniskt sett mycket svårreglerade bör göras till föremål för koncentrerade undersökningar när sä bedöms lämpligt i stället för en mera löpande uppföljning. Självfallet bör SPK även inom dessa områden följa prisutvecklingen och ha en beredskap för särskilda insatser. Regeringen bör i särskild ordning föreskriva vilka varu- och tjänsteområden som bör bli föremål för den av mig föreslagna ordningen för övervakning av priser­na.

SPK:s utredningar om konkurrensförhållandena inom olika branscher barett nära samband med den prisövervakande verksamheten. Besparing­arna på detla område bör därför i första hand ta sikte på de områden där ti    Riksdagen 1980/81. I .saml Nr20. Bil. 10


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

prisövervakningen ges en annan uppläggning. Möjligheterna för de myn­digheter som fär biträde av SPK med utredningar all få arbete utfört kan också förutses att minskas. NO som saknar egna utredningsresurser och därför i hög grad utnyttjar SPK bör bidra till att avlasta SPK genom noggrann avvägning av vilka utredningar som är att betrakta som nödvän­diga. Jag bedömer vidare att en besparing avseende SPK:s informations­verksamhet kan genomföras.

Jag räknar med att SPK genom dessa förändringar skall kunna hålla tjänster vakanta och alt anslaget därigenom kan begränsas med 3 milj. kr. Jag räknar med att huvuddelen av besparingen kan genomföras under budgetåret 1981/82 och resterande del under 1982/83.

4. Konsumentverket

Förvaltningskostnader

Den konsumentpolitiska verksamheten i Sverige har byggts ul kraftigt under framför allt 1970-lalet. Nya myndigheter har tillkommit och lagar har införts i avsikt alt förbättra konsumenternas ställning pä marknaden. Detta har medfört all konsumentskyddet har stärkts väsentligt. Verksamheten har även inneburit att näringsidkare har fält kompletterande underlag för bedömningar av konsumenternas behov. Mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella läget framstår del nu som naluriigt att undersöka hur verk­samheten kan koncentreras och göras mindre kostsam.

Jag anser att konsumentverket bör koncentrera sina insatser lill områ­den av avgörande betydelse för konsumenterna. Det gäller problem som rör människors liv, hälsa och säkerhet, mer belydande ekonomiska risksi­lualioner, svaga konsumentgruppers problem samt frågor som hänger sam­man med rationalisering av hushållens arbete och minskning av hushällens energikonsumtion. Jag bedömer all en begränsning av verksamheten på övriga områden kommer att bli nödvändig.

Intäkterna från de publikationer konsumentverket ger ul bör ocksä ökas. Jag förordar även en begränsning av konsumentverkets kampanjverksam-hel.

Genom dessa åtgärder bedömer jag all anslagel D 4. Konsumentverket: Förvaltningskostnader kan begränsas med 2,3 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Jag kommer senare att även ta initiativ till en översyn av konsu­mentverket för att begränsa anslaget med ytteriigare minst 1,7 milj. kr.

Undersökningsverksamhet

Vid sidan av konsumentverkets anslag för förvaltningskostnader dispo­nerar verkel ett särskilt anslag för undersökningsverksamhet m. m. Ansla­get, som f. n. uppgår lill ca I milj. kr., används för bland annat konsument­inriktad forskning vid högskolor och andra institutioner.

Bakgrunden lill anslagel är att slalsmakterna har velat stimulera forsk-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

ning inom ett fält som har varit eftersatt. På senare lid har konsumenteko­nomiska inslag i ekonomiutbildningen tillkommit vid universiteten och en professur i konsumentekonomi har inrättats. Åven i övrigt föreligger andra finansieringsmöjligheter för denna typ av forskning. Behovet av ett särskilt stöd lill denna verksamhei har alltså minskat.

Jag anser därför alt anslagel kan avvecklas. Genom avveckling av ansla­get D5. Konsumentverket: Undersökningsverksamhet m.m. erhålles en besparing på ca 1 milj. kr.

5. Allmänna reklamationsnämnden

Riksdagen beslutade i juni 1980 i enlighet med regeringens proposilion (1979/80:114) om verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden. I propositionen anmäldes all frågan om avgifter vid nämnden skulle övervä­gas. Den organisationskommitté som f.n. förbereder verksamheten vid den nya reklamationsnämnden kommer inom kort all lämna förslag lill regeringen när del gäller avgifter. Jag räknar med alt ta upp frågan i samband med min anmälan lill statsbudgeten för budgetåret 1981/82.

6. Patent- och registeringsverket (PRV)

Namnärenden

Kostnaderna för PRV:s verksamhei skall täckas av de avgifter dess kunder erlägger. Avgifterna under varje program skall i princip ge full kostnadstäckning.

I fråga om programmet Namnärenden har regeringen frångått principen med kostnadstäckning bl. a. med hänsyn till intresset av alt de som inle har tillräckligt särskiljande namn byter släktnamn. Täckningsgraden har be­räknats till ca 0,7, dvs 70% av PRV:s kostnader skall täckas av kundernas avgifter. På grund av ökade koslnader har täckningsgraden under 1980 sjunkit till ca 0,55. För att åleruppnå en genomsnittlig täckningsgrad på 0,7 under de närmaste budgetåren har avgifterna för ansökan i släktnamns-ärende beräknats behöva höjas från 200 kr till 300 kr. För förnamnsansö­kan skulle avgiften oförändrat vara 200 kr. I syfte att ulan dröjsmål öka statens inkomster har nämnda avgifisökning genomförts fr.o.m. den I september 1980 vilket Innebär en merintäkt lill slalen på ca 450000 kr. per år.

För alt uppnå full kostnadstäckning för programmet skulle avgifterna behöva höjas till ca 400 kr. för en släklnamnsansökan och till ca 225 kr. för en förnamnsansökan. En sådan avgiftshöjning skulle leda lill att intäkterna lill staten ökar med ytteriigare ca 400000 kr. per år. Jag anser all princi­perna för täckningsgrad bör ändras för programmet Namnärenden så att full kostnadstäckning skall gälla och avser att inom kort framlägga förslag lill regeringen om en sådan åtgärd.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

SärskUda kostnader för förenings- m.fi. register

Från delta anslag bestrids länsstyrelsernas annonskostnader för all kun­göra sådana anmälningar som skall las in i förenings- och handelsregislren.

Avgifter, som fiyter in i samband med anmälningarna, redovisas på statsbudgetens inkomstsida under titeln Avgifter för registrering i för­enings- m.fl. register. Avgifterna avses läcka koslnaderna under detla anslag saml länsstyrelsernas handläggningskoslnader i samband med an­mälningarna. För budgeläret 1979/80 har pä inkomsttiteln redovisats 6489000 kr. Avgiften för registrering av firma utgör nu 150 kr. Beloppet har varil oförändrat sedan början av 1970-lalel. Avgifterna täcker i dagslä­gel kostnaderna under detta anslag men däremot inte länsstyrelsernas handläggningskoslnader. Regeringen har uppdragit ål riksrevisionsverkel att lämna förslag om vilka avgifter som bör erläggas för att också koslna­derna för handläggningen vid länsstyrelserna skall täckas. Del är min avsikt att anmäla resultatet i 1981 års budgetproposition.

Jag räknar preliminärt med all statens inkomster därigenom kommer all öka med ca 5 milj. kr. under budgetåret 1981/82.

7. Ekonomiskt försvar Investeringar över statsbudgeten

Budgetåret 1980/81

För budgetåret 1980/81 härmed 1980 års budgetproposition (prop. 1979/ 80:100 bil. 14. FöU 1979/80:14. rskr 1979/80:317) anvisats investeringsme­del m. m. över statsbudgeten till ett sammanlagl belopp av ca 170 milj. kr. för verksamheten inom del ekonomiska försvaret. Investeringsmedlen dis­poneras för uppbyggnad av beredskapslager av varor och materiel och för slöd lill försörjningsberedskapsviktig industri.

För budgeläret 1980/81 har regeringen med prop. 1979/80: 138 om åtgär­der för försörjningsberedskapen pä lextilfiber- och bomullsgarnsområdena lämnal förslag om ytterligare stödåtgärder till försörjningsberedskapsviktig industri. Behovet av invesleringsmedel för dessa åtgärder uppgår lill ca 54 milj. kr.

För budgetåret 1980/81 uppgår därmed anvisade och föreslagna investe­ringsmedel över statsbudgeten till sammanlagt (170-1-54 = ) 224 milj. kr.

Budgetåret 1981/82

Regeringen har den 27 mars 1980 lämnal anvisningar för programplane­ring för perioden 1981/82—1985/86 och anslagsframställningar för budget­året 1981/82 avseende verksamheten inom del ekonomiska försvaret. An­visningarna har utformats mot bakgrund av kravet på besparingsåtgärder. Enligl anvisningarna skall för budgetåret 1981/82 planeras slöd till försörj­ningsberedskapsviktig induslri och övriga investeringar inom en ram av


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

120 milj. kr. Inom beklädnadsområdet skall enligl anvisningarna ulöver den angivna ramen inplaneras sädana åtgärder som är en följd av avlal som ingåtts före den I juli 1980 mellan staten och förelag om upprätthållande av försörjningsberedskapsviktig produktionskapacitet. Medelsbehovel för sä­dana investeringar beräknas till ca 42 milj. kr. De totala investeringarna för budgetåret 1981/82 skulle därmed i enlighet med de ovan nämnda anvis­ningarna kunna beräknas till ca (120-1-42 = ) 162 milj. kr.

Besparing

I enlighet med regeringens anvisningar kommer investeringarna under budgetåret 1981/82 1 förehällande lill 1980/81 aU behöva minskas från 224 milj. kr. lill 162 milj. kr., dvs. med 62 milj. kr. En närmare precisering av hur denna besparing kommer alt fördela sig på olika områden inom det ekonomiska försvaret kommer alt ges i 1981 års budgetproposition.

Inriktningen av den statliga politiken på tekoområdet m. m.

Riksdagen har vid olika tillfällen beslutat om mål för den statliga lekopo-liliken.

Hösten 1977 beslöt riksdagen om mål för försörjningsberedskapen på tekoområdet (prop. 1977/78:42, FöU 1977/78:5, rskr 1977/78:81 och NU 1977/78:41, rskr 1977/78: 172). Vären 1979 log riksdagen vidare ställning till vissa nivåer för den löpande produktion av lekovaror som behövs av försörjningsberedskapsskäl (prop. 1978/79: 145, NU 1978/79:48, rskr 1978/ 79: 390).

1 december 1978 (NU 1978/79: 16. rskr 1978/79: 122) och i samband med beslutet 1 maj 1979 uttalade riksdagen all tekoindustrins nuvarande pro­duktionsvolym i allt väsentligt skulle bibehållas. I ett belänkande i april 1980 (NU 1979/80: 39) uttalade näringsutskottel att utskottet utgår från aU detla av riksdagen uppställda krav utgör själva utgångspunkten för utred­ningsarbetet med en samlad plan för lekobranschens framtid.

Slutligen uttalade näringsutskottel i maj 1979 (NU 1978/79:48) att ett långsiktigt mål för den statliga tekopoliliken bör vara all svensk lekoindus­tri skall svara för 30%- eller mer av den totala tillförseln av tekovaror.

Riksdagsbeslutet i maj 1979 innebar bl. a. att en långsiktig planering skall ske beträffande de statliga åtgärderna på tekoområdet. Mot bakgrund härav uppdrog regeringen i juli 1979 åt överstyrelsen för ekonomiskt för­svar, arbetsmarknadsstyrelsen och slatens industriverk att inom ramen för sina respektive ansvarsområden utreda och lämna underlag för denna planering. Vidare uppdrogs åt lekodelegationen all samordna detta myn­digheternas arbete.

Myndigheterna lämnade sina första rapporter till regeringen i september 1980.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

1 samband med beslutet i maj 1979 uttalade riksdagen att industrin vid sin planering bör kunna räkna med att antingen äldrestöd eller något annat stöd av liknande innebörd skall kunna erhållas under - t. v. - hela plane­ringsperioden. Samtidigt uppmanades regeringen all utan dröjsmål se över frågan om stödformernas konstruktion. Denna översyn pågår f.n. inom regeringskansliet. Arbetel beräknas vara slutfört inom kort.

Vad jag här har anfört innebär att det under hösten kommer att föreligga ell viktigt underlag för den fortsatta inriktningen av den statliga tekopolili­ken. Jag och cheferna för arbetsmarknads- och industridepartementen kommer senare all lämna förslag i denna fråga.

Beträffande mälen för tekopolitiken vill jag emellertid redan nu anföra följande.

De åtgärder för tekoindustrin som inleddes budgetåret 1970/71 motive­rades utifrån induslripoUtiska utgångspunkter. Dessa insatser komplette­rades ett par är senare med åtgärder som saltes in av försörjningsbered­skapsskäl.

Den totala omfattningen av åtgärderna var t.o.m. budgetårel 1976/77 relativt begränsad. Kostnaderna ökade således från knappt 5 milj. kr. budgetårel 1970/71 lill drygt 60 milj. kr. budgetåret 1976/77.

1 och med alt äldrestödet infördes budgetåret 1977/78 och de försörj­ningsberedskaps- och industripolitiska insatserna kraftigt har ökats, har under senare delen av 1970-lalel del lolala stödet till tekoindustrin kommit alt uppgå till 400-500 milj. kr. per är.

Under slutet av 1970-talel har vidare på det handelspolitiska området en effektivisering skett av systemet med bilaterala avtal med s.k. lågpris­länder i huvudsak inom ramen för det sk. multifiberavtalet.

Vad jag här har anfört, visaratt statsmakterna har gjort stora insatser för att främja tekoindustrins utveckling.

Enligt näringsulskottels uttalande bör del långsiktiga målel för den stat­liga tekopoliliken vara att svensk tekoindustri skall svara för 30% eller mer av den totala tillförseln av lekovaror. Denna produktionsnivå har inle uppnåtts på flera år. Enligl statistiska centralbyråns uppgifter var för år 1979 den svenska produktionens andel av tillförseln 23% för garn och väv och 22 % för kläder. Produktionsandelen har enligt centralbyrån fortsall all minska under första kvartalet 1980. Om /uja den svenska produktionen relateras till tillförseln erhålles däremol ell värde som klart överstiger 30%.

Målen för tekopoliliken måste ses i förhållande lill de konkurrensmäs­siga förutsättningar som finns all upprätthålla en viss produktionsnivå. Den grundläggande förutsättningen är härvid hur det svenska kostnadslä­gel utvecklas i förhållande till våra viktigaste konkurrentländer, dvs. främst EG/EFTA-områdel varifrån ea 70% av vår import av lekovaror kommer och dit närmare 90% av vår tekoexporl säljs. Om en tillräcklig konkurrenskraft inte kan uppnås och om målen skall vidmakthållas åter-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     9

står endast att tillgripa stödåtgärder och/eller handelspolitiska restriktio­ner. Utrymmet för sådana åtgärder är emellertid begränsat mot bakgrund av det statsfinansiella läget och de handelspolitiska åtagandena.

Som jag tidigare har anfört kommer ett samlat bedömningsunderiag för den fortsatta inriktningen av den statliga lekopolitiken att föreligga först senare 1 höst.

Jag avser därför att i samråd med cheferna för arbetsmarknads- och industridepartementen återkomma till dessa frågor liksom till mälet för försörjningsberedskapen pä lekoområdel i 1981 års budgetproposition. 1 fråga om försörjningsberedskapen vill jag dock redan nu behandla en särskild fråga.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar har i skrivelse den 13 juni 1980 redovisat resultatet av en investeringsenkät avseende främst den grundlex-tila industrin. För att möjliggöra från försörjningsberedskapssynpunkl er­forderiiga investeringar beräknar överstyrelsen behovet av avskrivnings­län för budgetåret 1980/81 till 50 milj. kr. En viss neddragning av bidrags­andelen har därvid förutsatts. Med hänsyn lill de medel som ställts till förfogande på grund av del statsfinansiella lägel har dock överstyrelsen som ell alternativ redovisat en revidering av planeringsnormerna innebä­rande dels alt reglerings- och ransonerlngsätgärder skall kunna tillgripas snabbare än vad hittills förutselts, dels alt standarden i ett krisläge vad gäller vissa plagg inle skall uppgå till den nivå som hitlills varil målsätt­ningen. Behovet av finansiellt stöd och beredskapslagring minskar i detta alternativ. Det innebär bl. a. alt 7 milj. kr., varav i reservation frän budget­året 1979/80 5 milj. kr., som disponeras för beredskapslagring under pro­grammet Beklädnad m. m. inle behöver utnyttjas och all varor för 16 milj. kr. kan avyttras från befintliga beredskapslager och buffertlager. Översty­relsen hemställer mol bakgrund av detla alt de reviderade planerings­normerna beaktas och alt en omdisponering av lagringsmedel fär ske med sammanlagl 23 milj. kr. till avskrivningslän/försörjningsberedskapslån.

Det är enligt min mening angelägel alt resurserna inom programmet Beklädnad m. m. omfördelas så all ett effektivare utnyttjande kan uppnås. Därmed kan besparingar på sikl åstadkommas. Avskrivningslånen har visat sig vara ell effektivt instrument. De ekonomiska uppoffringar som förutsätts från företagen själva (normall mer än 50% av investeringskost­naden) borgar för alt medlen kommer till effektiv användning.

Jag föreslår därför att högst 23 milj. kr. får omdisponeras från anslagel F 3. Beredskapslagring till anslagel F 4. Industriella åtgärder. Omdispo­neringen får ske i den omfattning som del är möjligt all realisera bered­skaps- och buffertlagren. Förslaget innebär en viss minskning av målupp­fyllelsen 1 fräga om beredskapslagring av lekovaror.

Jag är inte beredd att nu förorda att förslag lämnas riksdagen om revide­ring av mälen för försörjningsberedskapen pä lekoområdel. Som jag har nämnt i det föregäende avser jag senare att i samråd med cheferna för


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

arbetsmarknads- och industridepartementen återkomma till frägan om den fortsatte inriktningen av den statliga tekopoliliken.

Med hänvisning lill vad jag har anfört i det föregående hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

1.    att godkänna de åtgärder för försörjningsberedskapen på le­koområdel som jag här har förordat

2.    all medge att från budgetåret 1979/80 reserverade medel om 5 milj. kr. jämte 2 milj. kr. som anvisats för budgetåret 1980/81 inom programmet Beklädnad m.m. under anslaget F 3. Bered­skapslagring förs över till anslaget F 4. Industriella åtgärder.

3.    att medge alt under budgetårel 1980/81 realiserade inkomster från försäljning ur beredskaps- och bufferllagren inom program­met Beklädnad m.m. om högst 16 milj. kr. får föras över till anslaget F 4. Industriella åtgärder.

8. Tullverket

Tullverket har till uppgift all debilera, uppbära och redovisa tull samt vissa skatter och andra avgifter. Verkel övervakar vidare efterlevnaden av särskilda bestämmelser om införsel och utförsel av varor och utövar i övrigt uppsikt över trafiken till och från utlandet samt fullgör kontrollupp­gifter m.m. Verkel svarar även för åtgärder lill havs och i kustvatten, Vänern och Mälaren för att avvärja eller begränsa skador till följd av bl. a. oljeutsläpp.

Enligl min mening iir det möjligt att genomföra vissa besparingar vid tullverket genom all verket bl.a. ändrar nuvarande omfattning och inrikt­ning av kontrollverksamheten. Del är emellertid angeläget all denna nöd­vändiga omprioritering sker sä alt ambitionsnivån inte minskas när del gäller särskilt angelägna områden, såsom bekämpning av narkotikasmugg­ling, skydds- och kontrollälgärder ur miljöskyddssynpunkl samt åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. För budgetåret 1981/82 beräknar jag all anslaget kan begränsas med 3,5 milj. kr.

9. Översynsprojekt avseende konsumentverkets verksamhetsområde

Regeringen har under år 1979 tagit vissa initiativ till översyner på det konsumenlpoliliska området. Två utredningar har tillsalls, en med uppgift att utföra en översyn av vissa konsumenlpoliliska medel för producenlpå-verkan m.m. (riktlinjekommittén H 1979:04) och en för att granska pro­blem vid redovisning av marknadsöversikter och producentundersökning­ar (varuprovningskommiltén H 1979:05).

Under våren 1980 har regeringen lämnat särskilda anvisningar för konsu­mentverkets arbete med anslagsframställningen för budgetåret 1981/82. Redan i dessa anvisningar framhålls all del statsfinansiella läget gör del


 


Prop. 1980/81:20                                                               II

särskilt angelägel all konsumentverket fäster uppmärksamheten på möjlig­heterna lill omprioriteringar och i större utsträckning än tidigare utsätter befintliga verksamheter för en omprövande analys. Regeringen föreskrev slutligen att konsumentverket i sin kommande anslagsframställning skall redovisa vilka ambitionssänkningar som kan göras i verksamheten och hur direkträdgivningen fill enskilda konsumenter kan begränsas.

Jag har 1 det föregående aviserat ätgärder för alt begränsa anslagen D 4. och D 5. lill konsumentverket med 3,3 milj. kr. under budgetåret 1981/82. Dessutom har jag anmält alt en ytterligare besparing på minst 1,7 milj. kr. bör kunna genomföras.

Del är angeläget alt nu genomföra en översyn av konsumentverkets verksamhelsområde för all få fram underlag för de politiska beslul som är nödvändiga för en Inriktning av verksamheten på en lägre ekonomisk nivä. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas konsumentverkels rådgivning. 1 syfte all identifiera mer resp. mindre angelägna ärenden bör ärendehante­ringen granskas. Frägan om avgifter för verkels material bör även prövas. Översynen bör kunna omfatta även andra omprövningar av konsumentpo­litisk art. I översynen bör slutligen också övervägas om organisatoriska förändringar är påkallade med hänsyn till behovet av begränsningar i verksamheten.

Del är min avsikt alt inom kort ta initiativ till detla översynsprojekl. Arbetet bör bedrivas inom regeringskansliet men 1 nära kontakt med berör­da myndigheter, utredningar m. m.

10. Hemställan

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemställer jag alt regeringen bereder riksdagen tillfälle

att la del av inriktningen av de besparingsåtgärder m.m. inom handelsdepartementets verksamhelsområde för budgetåret 1981/82 som jag har redovisat.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                          Bilaga 11

Arbetsmarknads­departementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     I

Bilaga II

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Eliasson

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M.M. INOM ARBETSMARKNADSDEPARTEMEN­TETS VERKSAMHETSOMRÅDE

Inledning

Till skillnad från de flesta andra länder har Sverige kunnat gå igenom det sena 1970-talels Internafionella ekonomiska kris med bibehållen hög sys­selsättning och låg arbetslöshet. Delta speglar den centrala roll som syssel­sättningspolitiken getts 1 den förda ekonomiska politiken. De omfattande arbetsmarknadspoliliska åtgärderna har således kunnat hålla arbetslöshe­ten nere.

En av utgångspunkterna i regeringens besparingsprogram har varil att arbelsmarknadspolltlkens mål skall slå fast. Den framlida sysselsättnings­politik, om vilken förslag skall läggas under vårriksdagen, kommer alt ha de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna som sin viktigaste bas.

Del bör dock vara möjligt att ytterligare effektivisera arbelsmarknads-verkels administration och organisation. Flera utredningar har redan gjorts eller pågår i detta syfte både av verkel och med stöd av utomstående organ, bl.a. riksrevisionsverkel och riksdagens revisorer. Resultatet av detta arbete kommer delvis att presenteras i den kommande budgetpropo­sitionen. I syfte alt intensifiera dessa ansträngningar kommer dessulom all tillkallas en kommitté för att utreda arbetsmarknadsverkets lAMS) framti­da ansvarsområde och organisation. Jag räknar med alt återkomma i detla ärende senare i samband med den sysselsättnlngspoliliska propositionen. Avsikten med denna översyn bör vara all åstadkomma ett ännu effektivare utnyttjande av resurserna inom arbetsmarknadspolitikens område.

Som dåvarande chefen för budgetdepartementel anförde i sin anmälan av kompletteringspropositionen (prop. 1979/80: 150) måsle översyn och omprövning bli ett återkommande inslag i det långsiktiga arbetet för att förbättra statens finanser. Ell av de projekt som anmäldes i propositionen var en översyn av effekterna av lagstiftningen om ledighet och utförande I    Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bd. II


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

av olika arbetsuppgifter pä arbelslid utom ramen för den ordinarie verk­samheten. Detta översynsprojekl har nu påbörjats och tre delprojekt har igångsatts. För del första görs inom arbetsmarknadsdepartementet en lag­teknisk översyn av ledlghetslagstlftnlngen. För del andra har Studieför­bundet Näringsliv och Samhället (SNS) på regeringens uppdrag börjat studera hur arbelstidsreformerna kommit all påverka närvaromönsler och arbetsorganisation vid ett mindre antal myndigheter och förelag. För del tredje har ett uppdrag lämnats till riksrevisionsverket att beräkna kostna­derna i olika avseenden för den samlade frånvaron i samhällel.

Besparingsförslagen inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhels­område uppgår lill totalt 130 milj. kr. Den mer belydande besparingen är avveckling av stimulansbidraget för vissa grupper (110 milj. kr.).

Arbetsmarknadsdepartementet

[I] Minskade insatser för forskning och utveckling. 1 statsbudgeten för budgetårel 1980/81 har anvisats ett reservationsanslag av 12072000 kr. för Kommittéer m.m. Härav har 3072000 kr. beräknats för forsknings- och utvecklingsarbete inom departementets verksamhetsområde. Jag räknar med alt genom utnyttjande av reserverade medel från föregående budgetår och en noggrann prövning av forskningsprojekten kunna spara 1 milj. kr. på anslaget. Det ankommer på regeringen att besluta om detla.

Arbetsmarknadsservice

[2] Begränsning i utgivandet av ADB-platslistor. I maj 1973 producerades den första dagliga platslislan med hjälp av ADB-teknik och en första rapport om arbetsförmedling med ADB-resurser lades fram i oktober 1974. Under våren 1978 fick hela landet tillgång till länsvisa ADB-producerade platslistor. Listorna framställs pä totalt fem produktionsorter. Lediga platser som skall ingå i listan kan anmälas till förmedlingen på eftermidda­gen och komma med i platslislan dagen därpå. Datorbearbetning, sättning, tryckning och distribution sker under natten. Kostnaderna för tryckning, pappersåtgång och distribution av ADB-plalslistorna är förhållandevis sto­ra. Delta påpekades också i 1977 års budgetproposition (prop. 1976/77: 100 bil. 15 s. 72). Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anmodades därför all un­dersöka möjligheterna alt göra besparingar i dessa avseenden. Detta sked­de också genom att utgivningen av platslistorna begränsades från fem till tre dagar per vecka, men med hänsyn lill behovet av hög aktualitet föror­dades att utgivningen skulle kompletteras med listor med enbart nyan-mälda platser under två dagar per vecka. Kostnadsbesparingen som här-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

Igenom kunde göras beräknades till ca 10 milj. kr. och fick effekt fr. o. m. budgetårel 1978/79.

Med den vid platslistframställningen tillämpade ADB-tekniken som grund startade AMS under budgetårel 1976/77 på försök praktiska prov med sökning och bevakningsmatchning med hjälp av terminal. Med en sädan terminal kan arbetsförmedlaren söka fram plaisförslag i en plalsbas där information om lediga platser finns. Detla är samma information om lediga platser som används för produktion av ADB-platslistor. Riktlinjerna för denna verksamhei har lagts fast i prop. 1978/79: 131, AU 1978/79:34. rskr 1978/79:304. I denna proposition konstaterade också dåvarande de­partementschefen all plalslistorna var ell nödvändigt hjälpmedel för ar­betsförmedlaren och att de kommer att behövas i stort sett i nuvarande omfattning i vart fall intill dess man mera allmänt har tillgäng lill datater­minaler i platsförmedlingen. Emellertid utgick departementschefen frän att AMS kontinuerligt prövade varje möjlighet att genom olika förenklingar göra besparingar i den nuvarande platslistframställningen och alt möjlighe­len alt minska antalet utgivningsdagar av plalslistorna därmed borde över­vägas. Ulskoltel underströk också betydelsen av att besparingar gjordes i framställningen av ifrågavarande plalslistor.

En utbyggnad av lerminalsystemel har skett under senare år och utbygg­naden kommer att fortsätta. AMS fär fr. o. m. Innevarande budgetår dispo­nera 202 terminaler, varav högst 132 förde fortsatta försöken med sökning och bevakningsmatchning, högst 10 terminaler för ett ADB-baserat bok-ningssystem för kullurarbetsförmedlingen saml högst 60 terminaler för de s. k. modellkontorsförsöken. En viss förskjutning av terminaler får ske till modellkontorsförsöken. Fördelningen av terminaler för de forlsalta försö­ken med sökning och bevakningsmatchning skall med viss hänsyn till kontorens storiek koncentreras lill dislriklskonloren. Terminalerna får härigenom en geografisk spridning över riket. Detta innebär att behovet av plalslistor minskar genom att arbetsförmedlaren med hjälp av en terminal, vid varje tillfälle, kan få aktuell information om till arbetsförmedlingen anmälda lediga platser.

Koslnaderna för platslislframställning är idag betydande och har för innevarande budgetår beräknats lill 58,7 milj. kr. I och med att terminal-systemet under innevarande budgetår byggs ul sä all varje dislriktskontor och ett antal lokalkontor har minst en terminal är systemet sä väl geogra­fiskt utbyggt att jag anser att en ytteriigare inskränkning nu bör kunna göras på plalsllstulglvningen. Del bör emellertid ankomma på AMS att avgöra hur en sådan begränsning skall ske. Under innevarande budgetär bör en besparing på ca 2,5 milj. kr. kunna göras vilket ger en besparing på 5 milj. kr. för helt budgetär.

1 statsbudgeten för innevarande budgetår finns uppfört ell förslagsanslag B 1. Arbelsmarknadsservice där utgifterna under programmet Arbets­marknadsinformation för framställning av platslistor med hjälp av ADB fär ti    Riksdagen 1980/81. I .saml. Nr20. Bil. II


 


Prop. 1980/81:20                                                      4

uppgå till högst 58730000 kr. Utnyttjande av detta belopp bör för inneva­rande budgetår begränsas lill 56230000 kr. Det ankommer på regeringen all besluta om detta.

Arbetsmarknadsutbildning

[3] Avveckling av stimulansbidrag. Det nuvarande bidragssystemet inom arbetsmarknadsutbildningen (AMU) infördes den I januari 1976. Bidrags­systemet bygger pä inkomstborlfallsprincipen och anknyter till viss del till arbetslöshetsförsäkringen och del kontanta arbetsmarknadsstödet (KAS). Bidraget utgår i form av skattepliktig dagpenning som för arbetslöshetsför-säkrade kursdeltagare motsvarar den högsta dagersättning som kan utgå från arbetslöshetskassa, eller f.n. 195 kr. Dagpenningen reduceras med hänsyn lill tidigare inkomst men utgår inte med lägre belopp än 155 kr. För de kursdeltagare över 20 år som inte är arbelslöshetsförsäkrade ulgår dagpenning med ett belopp som motsvarar vad som lägst kan utgå till arbelslöshetsförsäkrade, dvs. 155 kr./dag.

Samma dagpenning ulgår för ungdomar under 20 år som har vårdnaden om eller fullgör försörjningsplikt mol barn. För oförsäkrade ungdomar under 20 är ulan försörjningsplikt mot barn utgår en lägre dagpenning som motsvarar del kontanta arbetsmarknadsstödet, f. n. 75 kr./dag.

För deltagare i AMU med rält fill sjukpenning, pension, livränta eller liknande ersättning reduceras dagpenningen med de sammanlagda pen­sionsförmånerna räknat per dag.

För samtliga kursdeltagare utgår oavsett dagpenningens storlek ett skat­tepliktigt stimulansbidrag med 10 kr./dag. Stimulansbidraget tillkom för att det skall framstå som ekonomiskt fördelaktigt för den enskilde all utnyttja perioder av arbetslöshet till att förbättra sina möjligheter på arbetsmarkna­den genom utbildning. I vissa fall ulgår dessulom traktamente och särskilt bidrag för vissa extra koslnader i samband med utbildningen.

Genom anknytningen till arbetslöshetsförsäkringen och KAS har utbild­ningsbidragen anpassats till höjningar av den högsta dagpenningen i arbets­löshetsförsäkringen och av del kontanta arbetsmarknadsstödet. Dagpen­ningen för vuxna ej försäkrade kursdeltagare har höjts parallellt med höjningen av dagpenningen för de försäkrade. Relativt sett har de oförsäk­rade därigenom fått en betydligt större höjning av ersättningen under arbetsmarknadsutbildning än de försäkrade. Utbildningsbidraget - dag­penning och stimulansbidrag - har sålunda för de arbelslöshetsförsäkrade i den högsta dagpenningklassen höjts med 58% sedan 1976 medan bidraget lill dem som inte är försäkrade har höjts med 83 %.

I en undersökning rörande stimulansbidragels betydelse som ulförts av två forskare vid handelshögskolan i Stockholm under hösten 1978 konsta­teras att stimulansbidraget för de som går i utbildning har haft betydelse i


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

knappt 20% av fallen. För arbetslösa som inte dellog i ulbildning skulle stimulansbidraget om 10 kr. endast ha marginell betydelse som motiv lill utbildning. Först vid antagandet all stimulansbidraget höjdes lill 35 kr./dag ansåg ca hälften av de arbetslösa icke AMU-deltagarna att de skulle överväga att gå in i utbildning.

Bl. a. mot denna bakgrund bör man enligt min mening kunna ifrågasätta om stimulansbidraget har haft och har den effekt som åsyftades när nuva­rande bidragssystem infördes. Redan dä de ekonomiska förmånerna är likvärdiga de vid arbetslöshet måste del enligt min mening framstå som fördelaktigt för den enskilde att utnyttja en arbetslöshetsperiod för utbild­ning med de väsentligt förbättrade möjligheter delta innebär att få ett nytt arbete.

Jag förordar således att stimulansbidraget inom arbetsmarknadsutbild­ningen avvecklas. Avvecklingen av stimulansbidraget för de elever som erhåller dagpenning med 155 kr. och inle är arbelslöshetsförsäkrade bör ske fr.o.m. den I januari 1981.

Ändringen bör gälla för elever som beviljas utbildning efter den I januari 1981, vilket innebär att dä utgående bidrag inte behöver reduceras. Belräf­fande övriga elever avser jag att återkomma i samband med budgetarbetet då frågan om höjning av ersättningen vid arbetslöshet och därmed ocksä dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning skall behandlas.

En avveckling av stimulansbidraget kan beräknas medföra en besparing av ca 110 milj. kr. för helår. För andra halvåret av budgetåret 1980/81 kan besparingen beräknas lill 15 milj. kr.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemsläller jag alt regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna av mig förordad ändring i grunderna för bidrag vid arbetsmarknadsutbildning att lillämpas fr.o.m. den I januari 1981.

[4] Förskott på utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. För den

första månaden kan förskoll på utbildningsbidrag ulgå till den som skall genomgå en arbetsmarknadsutbildning. Bidraget utbetalas av försäkrings­kassan sedan kursdeltagaren uppvisat närvaroinlyg från lärare eller arbets­förmedlare vid AMU-center. Förskottet kan variera mellan ca 2400 kr. och 2700 kr. beroende på bl.a. dagpenningens och skalleavdragens stor­lek.

Möjligheten att lyfta förskolt utnyttjas enligl riksförsäkringsverket (RFV) av ca hälften av kursdeltagarna. De utbetalade förskollen har be­loppsmässigt minskat sedan juli 1978 och uppgick under första halvåret 1979 till genomsnittligt 2 milj. kr. per månad. De avskrivningar av ej återbetalade förskolt som skett motsvarar ca 0,6% av del lolala beloppet utbetalade förskoll.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

Förskottet har för det stora flertalet kursdeltagare som utnyttjat förmå­nen, fungerat som ett starllån. vilket har återbetalats innan utbildningen avslutats. 1 vissa fall inträffar det dock att förskoltsmöjligheten missbru­kas. Det är angeläget att reglerna för förskott utformas så att de så långt möjligt motverkar sådana effekter. Därigenom kan också beloppet av avskrivna oreglerade förskoll ytteriigare begränsas.

En väg att åstadkomma detta är all förskolt får utges för kortare period än en månad. Besparingseffekten kan dock inte närmare beräknas. Upp­skattningsvis kan RFV:s avskrivningar av ej återbetalda förskoll minska med ca 200000 kr. per år.

Det ankommer på regeringen all besluta om detta.

[5] Avgift för barntillsyn inom arbetsmarknadsutbildningen. Sedan är 1965 bestrider AMS kostnader för försöksverksamhet med barnomsorg för del­tagare i arbetsmarknadsutbildning. Barnomsorg kan erbjudas barn till kursdeltagare som uppbär utbildningsbidrag och som deltar i utbildning utanför hemortskommunen under förutsättning all utbildningen i fräga inte går att få på hemorten. AMS bestrider i dag hela kostnaden för sådan barntillsyn. För all åstadkomma större rättvisa avseende koslnader fqr barntillsyn för kursdeltagare inom AMU oavsett var utbildningen äger rum föreslår jag att barnomsorgen inom AMU fr.o.m. I januari 1981 får erbju­das mot avgift. Denna bör svara mot vad kursdeltagaren skulle få betala för kommunal barnomsorg i sin hemortskommun. Vid anlagandel att antalet utnyltjade platser i barnomsorgsverksamhelen inom AMU uppgår till 100, kan besparingen uppskattas till ca 300000 kr. per år.

Med hänvisning lill vad jag har anfört hemställer jag all regeringen föreslär riksdagen

alt godkänna de nya grunderna för barnomsorgsverksamheten inom

arbetsmarknadsutbildningen som jag har förordat att tillämpas

fr. o.m. den Ijanuari 1981.

Sy.sselsättningsskapande åtgärder

[6] Slopat detalj planeringsbidrag för byggnadsarbeten inom bostadssek­torn. Programmet Sysselsättningsskapande åtgärder omfattar bl. a. delpro­grammet Delaljplaneringsbidrag, vilket syftar lill att främja upprätthållan­det av en beredskap av färdigprojeklerade byggnads- och anläggningspro­jekt som kan användas för att motverka arbetslöshet. Detaljplaneringsbi­drag utgår främst till kommunala byggherrar. Under budgetåret 1975/76 beslutade riksdagen därutöver (prop. 1975/76: 125, InU 1975/76:38, rskr 1975/76:314) att AMS temporärt skulle kunna betala delaljplaneringsbi­drag också för projektering av bostadshus avsedda att upplåtas med hyres-


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

rätt eller bostadsrätt. Bestämmelserna om delaljplaneringsbidrag lill bo­stadsbyggen var tidsbegränsade men har därefter varje år getts fortsatt giltighet för ett budgetär i sänder. Sedan den I juli 1978 fär bidrag beviljas också för miljöförbättrande ombyggnader som avses i förordningen (1975: 129) om bidrag lill förbättring av boendemiljöer.

Av en total utgift på 17,7 milj. kr. för detaljplaneringsbidrag under budgetåret 1979/80 avsåg 2,5 milj. kr. bostadshus och förbättringar av boendemiljöer. Den projeklreserv som härigenom skapades i bostadssek­torn kan beräknas representera 60000 sysselsällningsdagar eller ca 300 manår. Detta motsvarar mindre än en procent av den totala sysselsättning­en i bostadsbyggnadsseklorn.

Erfarenheterna visar enligl min mening att några nämnvärda sysselsätt­ningseffekter inte har kunnat vinnas med stödet till projekteringskostnader inom bostadssektorn. Inte heller har stödet utgjort någon stimulans för bostadsbyggandet. Jag vill i sammanhanget nämna all den statliga boslads-lånegivningen täcker kostnader för projektering. Om bostadslån beviljas för bostadshus lill vilka projekteringsbidrag utgår skall bidraget räknas av från det låneunderlag som ulgör grunden för bostadslånegivningen. Det har därför huvudsakligen inneburit en förskoltering av ell framtida bostadslän med räntebidrag.

Jag förordar med hänvisning lill det nu anförda all delaljplaneringsbidrag fr.o.m. den I januari 1981 inle längre skall utgä för projektering inom bostadssektorn. Detta kan beräknas medföra en besparing för statsverket på 1,3 milj. kr. under innevarande budgetår och ca 4 milj. kr. på helärsba-sis.

Jag hemsläller alt regeringen föreslår riksdagen

all godkänna vad jag anfört om slopande av möjligheterna lill delalj­planeringsbidrag för arbeten inom bostadssektorn.

Kontant stöd vid arbetslöshet

[7] Arbetslöshetsersättning till tjänstepensionärer. Formerna för del ekono­miska stödet vid arbetslöshet ändrades genomgripande genom beslul av 1973 ärs riksdag (prop. 1973:56. InU 1973:23, rskr 1973:251). Reformen, som trädde i kraft den I januari 1974, innebar att den frivilliga arbetslös­hetsförsäkringen förbättrades pä olika sätt. Bl.a. förlängdes ersätlningsti-den och ersättningsbeloppen höjdes väsentligt. För arbetslösa som stär utanför den frivilliga försäkringen eller inte har hunnit uppfylla ersättnings­villkoren i denna försäkring infördes en ny stödform, kontant arbetsmark­nadsstöd.

Reformen innebar vidare bl.a. all rätten lill ersättning från arbetslös­hetsförsäkringen skulle upphöra vid 67 års ålder. Motivet härtill var all ålderspensionärerna av principiella, adminislrativa och ekonomiska skäl


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

inte borde tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Föredragande departements­chefen pekade bl.a. på att tillkomsten av tilläggspensioneringen inom den allmänna försäkringen hade medfört all pensionsförmånerna förbättrats i sådan omfattning att del inte fanns någon anledning alt ha kvar möjligheten alt få ersättning frän tvä socialförsäkringsgrenar samtidigt. För dem som före fyllda 67 år uppbär ålderspension enligt lagen om allmän försäkring eller pension som utgår på grund av anställning infördes bestämmelser som innebär alt ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen reduceras med hänsyn till storieken av den utgående pensionen. Avdrag sker enligt en av regeringen fastställd tabell. Pensionsavdragets storlek bygger på samma förutsättning som arbetslöshetsersättningen, nämligen inkomstbortfall un­der fem dagar per vecka. Detta medför att dagpenningen minskas med ett belopp som motsvarar cä 1/260 av årspensionen. I samband med alt den allmänna pensionsåldern sänktes lill 65 år den I juli 1976 ändrades också den åldersgräns, vid vilken ersättning från arbetslöshetsförsäkringen skall upphöra att utgå, till 65 år (prop. 1975:97, SfU 1975: 15, rskr 1975:222).

Kontant arbetsmarknadsstöd upphör ocksä att utgä när stödtagaren uppnår 65 års ålder. Samordningen mellan kontant arbetsmarknadsstöd och bl.a. tjänstepension sker på så sätt att stödet nedsätts med pensions­beloppet.

1974 års utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring (ALF-utred-ningen) överlämnade är 1978 sitt betänkande (SOU 1978:45). Allmän ar­betslöshetsförsäkring. Ärendet bereds f.n. i regeringskansliet. Med hän­syn lill att det är ovisst när en allmän arbetslöshetsförsäkring kan träda i kraft vill jag redan nu ta upp ett förslag som ALF-utredningen har lagt fram i fräga om rätt lill arbetslöshetsersättning för dem som uppbär tjänstepen­sion.

Bakgrunden till utredningens förslag är alt del inom såväl den offentliga som privata sektorn förekommer all ålderspension på grund av anställning utgär innan arbetstagaren har fyllt 65 år. Pensionens storlek påverkas bl. a. av den s.k. tjänstelidsfaktorn, som bestäms av förhållandet mellan det anlal tjänsteår som fär tillgodoräknas och det anlal tjänsteår som krävs för hel pension. Enligl utredningens mening bör den som före 65 års ålder uppbär tjänstepension med en tjänslelidsfaklor som överstiger 0,8 inle vara berättigad lill ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. För den som uppbär pension med en tjänslelidsfaklor på högsl 0,8 föreslås ersättning kunna ulgå för den del av inkomstbortfallet som inle kan anses täckt av pensionen.

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har ifrågavarande förslag genomgående godtagits.

Även enligl min mening bör försäkrad som uppbär tjänstepension, som grundar sig på ett inte oväsentligt anlal tjänsteår, inte har rätt att samtidigt uppbära ersällning frän arbetslöshetsförsäkringen. Samma motiv som lig­ger bakom regeln om att ersätlningsrätt inle föreligger för den som har fyllt


 


Prop. 1980/81:20                                                                     9

65 år talar för denna ståndpunkt. Såväl principiella som administrativa och ekonomiska skäl kan således anföras som stöd för all grupper vars försörj­ning är tillfredsställande ordnad genom olika former av pension inle skall tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Utredningens förslag lar också hänsyn till storleken av den utgående pensionen på så sätt alt det bara utesluter den som har pension med en tjänslelidsfaklor överstigande 0,8 från rätten till ersäuning. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna del. Av praktiska skäl bör dock gränsen sättas så alt ersältningsrätten upphör då tjänstelidsfaktorn uppgår till 0,8 eller mer. Däremot anser jag all de nuvarande reglerna om pensionsavdrag även i fortsättningen bör lillämpas pä försäkrade som jämsides med dagpenning uppbär ålderspension som inle medför uteslutning från rält lill ersättning från arbetslöshetsförsäk­ringen. Jämfört med utredningens förslag om att låta pensionen minska den tid som skall anses som arbetslös lid är ordningen med pensionsavdrag mer tilltalande ur social rättvisesynpunkt, eftersom den medför att pensionens storlek blir avgörande för i vilken ulslräckning dagpenningen skall redu­ceras.

Någon motsvarande ändring är inle behövlig när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. Med hänsyn lill storleken på stödet och pensions­beloppens nivåer skulle en regel av ifrågavarande slag inte få någon prak­tisk betydelse. Den som uppbär fiänslepension med en tjänslelidsfaklor som uppgår lill 0.8 eller mer lär redan på grund av de gällande reduktions­reglerna vara utesluten från rätt till kontant arbetsmarknadsstöd.

Förslaget, som föranleder ändring i 21 § lagen (1973: 370) om arbetslös-helsförsäkring (ändrad senast 1979:385), bör träda i kraft den I januari 1981 (bilaga I I.l).

Den föreslagna ändringen kan beräknas medföra en minskning av utbe­tald ersättning från arbetslöshetsförsäkringen med 9-10 milj. kr. per är, vilket skulle medföra minskade statsbidrag med ca 8 milj. kr. En väsentlig omständighet i sammanhanget är de lättnader ur administrativ synpunkt som förslaget medför för de arbetslöshetskassor inom framför allt del statliga och kommunala området som f.n. har att handlägga en mängd ersätlningsfall belräffande ijänslepensionärer.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

alt anta ett inom arbelsmarknadsdeparlemeniet upprättat förslag lill lag om ändring i lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäkring.

Arbetarskyddsstyrelsen

[8] Finansiering av arbetsmedicinsk forskning inom arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsens arbelsmedicinska avdelning är landels centrala arbetsmedicinska forksningsinstitution. Den har ocksä omfatiande utbild-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

ningsuppglfler, bl.a. forskarutbildning och kurser för förelagshälsovår­dens personal. Vidare arbetar man med service- och uppdragsverksamhet. Forskningen vid avdelningen bedrivs dels som uppdragsforskning dels efter initiativ inom verket. Uppdragsforskningen är avgiftsbelagd. Den egna forskningen finansieras dels via statsbudgeten, tolfte huvudtitelns anslag C 1. Arbelarskyddsstyrelsen, dels genom bidrag från arbetar­skyddsfonden. Från arbelarskyddsfonden utgår forskningsmedel dels som bidrag till enskilda projekt efler beslul i fondens styrelse, dels som bidrag från fonden till sådana särskilda undersökningar som arbetarskyddsstyrel­sen finner skäl låta utföra. Regeringen beslutar årligen om storleken av det senare bidraget som för år 1980 uppgår till 8,8 milj. kr. Kostnaden för verksamheten inom arbetsmedicinska avdelningen beräknas för inneva­rande budgetår uppgå till totalt ca 45 milj. kr.

Den forskning som initieras inom styrelsen syftar i första hand till att förse lillsynsavdelningen med underiag för normerlngsverksamheten. Ät­skiUiga projekt har emellerfid del vidare syftet att öka kunskaperna inom arbetsmiljöområdel. Denna forskning har naturligtvis - liksom övrig ar­betsmiljöforskning — ett stort värde för tillsynsavdelningen genom att den underlättar planering och prioritering av föreskriftsarbelel. Den kan emel­lertid i mångt och mycket jämställas med den arbetsmiljöforskning som bedrivs vid institutioner utanför arbelarskyddsstyrelsen och som lill stor del finansieras med medel från arbetarskyddsfonden.

Som jag har nämnt kan koslnaderna för verksamheten vid arbelsmedi­cinska avdelningen uppskattas till ca 45 milj. kr. Det är emellertid svårt all ange hur stor del därav som hänförs lill den ena eller den andra verksamhe­ten.

Med hänsyn till den utbyggnad som under senare år skett av arbetsmedi­cinska avdelningen finns det enligl min mening starka skäl för att öka den kostnadsandel som finansieras via arbetarskyddsfonden. Jag beräknar denna ökning till 1,5 milj. kr. Det ankommer på regeringen all besluta om en sådan åtgärd. Enligl min bedömning kan, bl. a. med hänsyn till fondens kapitalbehållning och gjorda åtaganden, ett ökal uttag av denna storlek göras ur arbetarskyddsfonden ulan att övrig arbetsmiljö- eller annan forsk­ning som finansieras av arbetarskyddsfonden drabbas av nedskärningar.

Genom en ökad finansiering av arbetsmedicinska avdelningens forsk­ningsverksamhet över arbetskyddsfonden kan utnyttjandet av anslaget till arbetarskyddsstyrelsen begränsas i motsvarande mån.


 


Prop. 1980/81:20                                                                 II

Bilaga 11.1

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1973: 370) om arbetslöshetsförsäk­ring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                        Föreslagen lydelse

21 §' Sedan försäkrad erhållit ålderspension skall han, när ansökan om ersätt­ning därefter första gången görs under verksamhetsåret, inplaceras i av­dragsklass enligl en av regeringen fastställd pensionsavdragstabell. Dag­penning skall nedsättas med det mol avdragsklassen svarande avdragsbe-loppei. Ersättning som understiger fyra kronor för dag utbetalas ej.

Rätten till ersättning upphör, när den försäkrade börjar uppbära ål­derspension med en tjänstetidsfak­tor som uppgår till 0.8 eller mer och pensionen utgår på grund av för-värv.sarhete. Vad som nu har sagts gäller dock inte tilläggspension i form av ålderspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Denna lag träder i krafl den I januari 1981.

Senasle lydelse 1974:783

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                          Bilaga 12

Bostadsdepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     1

Bilaga 12

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Friggebo såvitt avser punkterna 1-4: statsrådet Danell såvitt avser punkt 5

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR M. M. INOM BOSTADSDEPARTEMENTETS VERK­SAMHETSOMRÅDE

Bostadsförsörjning m. m.

[I] Räntebidrag och skattesubventioner. I prop. 1979/80: 100 bil. 16 (s. 74) anmälde jag att jag avsåg alt föreslå regeringen all lägga fram vissa förslag om ändrade regler för räntebidrag med verkan frän är 1981. Jag framhöll all förslagen borde läggas när de närmare riktlinjerna för 1981 års allmänna fastighetstaxering kunde preciseras och när regeringen hade haft möjlighet alt bedöma hur reglerna för villabeskattningen borde utformas. I samman­hanget erinrade jag om alt samhällets subventioner via räntebidrags- och skattesystemen f.n. ökar i mycket snabb läkt. Denna ökningstakt borde, enligl min mening, begränsas. Mina uttalanden föranledde ingen erinran frän riksdagens sida (CU 1979/80: 22, rskr 1979/80: 240).

Regeringen har efter riksdagsbehandlingen gjort en samlad bedömning av hur reglerna för räntebidrags- och villabeskattningssystemen bör utfor­mas för all tillgodose de olika bostadspolitiska syftena. Resullalen av denna bedömning är nu i huvudsak klara. Pä grund av att bl.a. samman­ställningen av yttrandena över 1976 års fastighetstaxeringskommiltés för­slag ännu inle är helt avslutad, kommer propositionen med förslag om ändrade regler för villabeskatlningen all läggas fram senare i höst.

Beträffande utformningen av reglerna för räntebidrag har jag övervägt olika alternativ. Utgångspunkten för mina överväganden har bl. a. varit de allmänt omfattade krav som uppställdes för bosladsfinansieringssystemel när det ändrades år 1974 (prop. 1974: 150 s. 404 och 405. CU 1974: 36, rskr 1974:372). Ett av kraven är alt en ökad utjämning av boendeutgifierna mellan olika besillningsformer skall uppnås genom åtgärder inom länesy­stemets ram. Ett annat krav är all finansieringssystemet skall ge förutsäll-I    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 12


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

ningar för rimliga boendekostnader i förhållande till betalningsförmågan både i nyproduktionen och i det äldre bostadsbestånd som omfattas av långivningen. Ell Iredje krav är att systemet i möjlig mån skall förhindra väsentligt olika boendekostnader mellan likvärdiga bostäder av olika ålder. Ett Ijärde krav är att lånesyslemets utformning skall bidra till att motverka den förmögenhelsomfördelning lill förmån för fastighetsägarna som upp­står genom den inflatoriska utvecklingen.

De åtgärder som kommer att vidtas beträffande räntebidragen bör syfta lill att minska bidragen till beståndet av äldre bosläder och all ytterligare differentiera dem med hänsyn lill besittningsformerna. För hyreshussek-lorn bör ändringarna genomföras inom ramen för en i huvudsak oförändrad total subvenlionsvolym. Genom dessa ändringar av reglerna för räntebi­drag lorde. enligl min bedömning, utgifterna under budgetårel 1981/82 kunna minskas med ca 600 milj. kr. jämfört med om regelsystemet hade varit oförändrat.

Jag avser all i samband med propositionen om nya villabeskatlnings-regler återkomma till regeringen med detaljerade förslag om nya regler för räntebidrag.

Enligl min mening är del inte möjligt att i framtiden tillgodose de tidigare nämnda bostadspolitiska kraven enbart inom finansieringssystemets ram. För detta krävs all både skattesystemets och finansieringssystemets effek­ter beaktas.

[2] Bostadsbidrag. Samhället lämnar individuellt bostadsstöd till barnfa­miljer, hushåll ulan barn och vissa folkpensionärer. Stödet lämnas i form av statligt och slatskommunall bostadsbidrag.

Bäde de statliga och de statskommunala bostadsbidragen är inkomstprö­vade. Oreducerat bostadsbidrag beviljas f.n. om den bidragsgrundande inkomsten inle överstiger 38000 kr. för barnfamiljer och 29000 kr. för hushåll ulan barn.

1 1980 års budgetproposition (prop. 1979/80: 100 bil. 16 s. 87) påpeka­de jag att de nuvarande nedre inkomstgränserna ligger över normen för existensminimum för vuxna inom skattesystemet. Hänsyn las inte heller lill alt ett hushåll med två vuxna har större konsumtionsbehov än ett hushåll med en vuxen. Jag föreslog därför att den nedre inkomstgränsen för ensamslående med barn skulle sänkas från 38000 kr. till 30000 kr. inför bidragsåret 1981. Riksdagen beslöt i enlighet med milt förslag (CU 1979/80: 16. rskr 1979/80:211).

Av samma skäl anserjag att inkomslgränsen för hushåll ulan barn bör differentieras med hänsyn till om hushållet består av en person eller av makar. Jag har därför för avsikt all i 1981 års budgetproposition föreslå all inkomslgränsen för ensamslående ulan barn sänks. Ändringen bör träda i krafl den Ijanuari 1982.

Till grund för inkomstprövningen ligger den laxerade inkomsten med


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

vissa tillägg. Som taxerad inkomst räknas inle studiemedel. Studerande har därför som regel en bättre ekonomisk situation än vad som framgår av taxeringen. Detta gäller även för makar i de fall den ena har taxerad inkomst och den andra uppbär studiemedel, eftersom makes inkomster numera inle påverkar sludiemedelsbeloppel. Maximala studiemedel upp­går f. n. till ca 21 600 kr. Tillsammans med bostadsbidrag ger studiemedlen en konsumtionsförmåga som ligger över existensminimum redan ulan de ytterligare förvärvsinkomster som en studerande kan ha utan alt studie­medlen reduceras. Boende- och bosladsfinansieringsulredningarna före­slog i belänkandet (SOU 1975:51) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag att utgående studiemedel, såväl bidragsdel som återbelalningspliktig del, och stipendier skulle räknas samman med ev. övriga inkomster vid pröv­ning av rätt till bostadsbidrag. Förslaget, som hängde samman med de förslag om ändrade regler för inkomstreducering som utredningarna förde fram, mötte Invändningar från vissa remissinstanser, främst därför att det innebär att man jämställer ett ålerbetalningspliktigl lån med taxerad in­komst. Dåvarande bostadsminislern avvisade i prop. 1975/76: 145 utred­ningarnas förslag beträffande Inkomslreducering och fann mol bakgrund härav inte skäl all la upp förslaget rörande studiemedel lill prövning. Riksdagen hade inget att erinra mol vad som anfördes i proposifionen på denna punkl (CU 1975/76:25, rskr 1975/76: 308).

I syfte alt utjämna olikheterna i ekonomisk bärkraft mellan hushållen inom bosladsbidragssyslemet har jag för avsikt att i 1981 års budgetpropo­sition föreslå all inkomstprövningsreglerna ändras så all även studiemedel enligl 4 kap. studiestödslagen (1973:349) beaktas vid prövningen. Den ändrade regeln bör gälla frän den I januari 1982.

Det slatskommunala bostadsbidraget är, förutom alt del är inkomslprö-vat, beroende av den bostadskostnad som fastställs i samband med beslul om bostadsbidrag. Bostadsstyrelsen meddelar föreskrifler för hur bostads­kostnaden skall beräknas. För ägda småhus, varmed avses en- och tvåfa­miljshus. beaktas såväl räntekostnaden för upplånat och i fastigheten ned­lagt kapital som driftkostnader, när bostadskostnaden beräknas. Driftkost­naderna är uppdelade pä bränslekostnader och övriga driftkostnader. 1 posten övriga driftkostnader ingär bl. a. avskrivning.

De bostadskostnader som ligger lill grund för slatskommunala bostads­bidrag bör sä långt som möjligt svara mol verkliga utgifter för bostadskon­sumtionen. För hyresgästen ingär kostnaden för avskrivning i den hyra, som han betalar. Kostnaden för avskrivning svarar i dessa fall ofta mol gjorda amorteringar. Även en ägare av ett småhus har givetvis utgifter för amorteringar, men i motsats till vad som gäller för hyresgästen motsvaras amorteringen av ett lika stort förmögenhetslillskotl för villaägaren-bidrags-lagaren. Inle heller förekommer det några faktiska utgifter för avskrivning­ar i dessa fall. Regeringen har därför nyligen på mitt förslag beslutat all kostnader för avskrivning inle skall medlas när den bidragsgrundande


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

bostadskostnaden för ägda småhus fastställs. Ändringen träder i kraft den Ijanuari 1981.

De ändringar som jag har nämnt innebär en total besparing pä 260 milj. kr., varav 115 milj. kr. faller på statsverket med nuvarande statsbidrags-regler. Resterande del av besparingarna, dvs. 145 milj. kr., faller på kom­munerna.

Av skäl som chefen för socialdeparlementel tidigare denna dag har anfört har jag för avsikt all i 1981 års budgetproposition föreslå att statsbi­draget lill statskommunala bostadsbidrag lill barnfamiljer m.fl. den I juli 1981 sänks från 43% lill 38%. En följd av defta förslag blir all den del av bidragen som kommunerna skall stå för enligl förordningen (1977:392) om slatskommunala bostadsbidrag till vissa folkpensionärer m.fl. höjs från 57 111162%.

Jag hemställer att regeringen låter riksdagen få tillfälle att ta del av vad jag har anfört i fråga om, dels inkomslgränser och regler för beräkning av bidragsgrundande inkomst 1 systemen med statliga och statskommunala bostadsbidrag lill barnfamiljer m.fl, och till vissa folkpensionärer m.fl.. dels fördelningen av kostnadsansvaret mellan staten och kommunerna.

[3] Lån till kommunala markförvärv. Under innevarande budgetär får beslut om lån till kommunala markförvärv meddelas inom en ram av 100 milj. kr. (prop. 1979/80: 100 bil. 16. CU 1979/80:22. rskr 1979/80:240). På grund av lillgängen på medel på anslagel har endast ett formellt belopp på I 000 kr. anvisats.

Med hänsyn till del statsfinansiella läget och mot bakgrund av den förhållandevis ringa betydelse som de statliga lånen har för kommunernas möjligheter att finansiera sina markköp föreslår jag alt låneformen avveck­las. Jag förordar all delta sker i och med utgången av budgeläret 1980/81. Inga beslul all bevilja markförvärvslån bör således meddelas efter den 30 juni 1981.

Under budgetåret 1981/82 bör medel för lån till kommunala markförvärv anvisas endast i den omfattning som krävs för all betala ut de lån som har beviljats Inom hitlills fastställda ramar. Jag kommer all redovisa medelsbe­hovet i 1981 års budgetproposition.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

alt godkänna vad jag har förordat i fräga om avveckling av län lill kommunala markförvärv.

[4] Energisparande åtgärder. Det är av slor betydelse för bl.a. landets ekonomi alt vi minskar vär energianvändning, framför allt användningen av sädan energi som importeras.

Som tidigare i många sammanhang har konstaterats är förutsättningarna att spara energi särskilt goda inom bebyggelsen. För att stimulera enskilda medborgare all vidla energisparande ätgärder har nu under drygt sex år


 


Prop. 1980/81:20                                                                     5

lämnats ell särskilt energisparslöd i form av lån och bidrag. Utvärderingar som har gjorts bl. a. av bostadsstyrelsen visar att stora mängder energi har sparats genom statens och enskildas insatser.

Regeringen beslöt den 13 april 1978 alt tillkalla en delegation (Bo 1978:03) för frågor om energihushållning i befintlig bebyggelse (energi­hushållningsdelegationen). Delegationens huvuduppgifter är att följa ut­vecklingen inom områden av betydelse för energihushållning i befintlig bebyggelse och att följa genomförandel av energisparplanen och vid behov initiera åtgärder som möjliggör jämförelse mellan uppnådda resultat och förväntade effekter av olika insatser. Delegationen skall redovisa sitt arbe­te i god lid före den omprövning av energisparplanen som skall göras före budgetåret 1981/82.

Sedan energlsparstödet infördes har det Inträffat stora förändringar pä energisparområdel, vilka i första hand återspeglas i energiprisels utveck­ling under senare lid. Den reala prisökningen - alltså utöver inflationen -för l.ex. villaolja var under perioden december 1978 - mars 1980 så stor som 78%. Denna utveckling medför bl.a. att lönsamheten av att vidta energisparande åtgärder har ökal.

Man kan tänka sig olika motiv för all ge bidrag till energisparande åtgärder. Ett motiv som framhölls i regeringens proposition (1977/78:76) med energisparplan för den befintliga bebyggelsen är all bidraget skall medföra att den faslighelsekonomlska kalkylen bringas i överensstäm­melse med en samhällsekonomisk kalkyl. Det kraftigt ökade energipriset har fält till effekt att en rad energisparåtgärder är säväl fastighets-ekonomiskt som samhällsekonomiskt lönsamma. Myckel tyder pä alt de kraftiga energiprisökningar som har skett under de senaste åren har varit den viktigaste orsaken fill att fastighetsägare har genomfört eller planerar all genomföra åtgärder för all minska energianvändningen. Det finns där­för enligl min mening nu anledning aft se över del statliga bidraget inom denna sektor.

När det gäller lånedelen av energisparslödet framhöll jag i ell tidigare sammanhang (prop. 1978/79: 115 med riktlinjer för energipolitiken) alt ett av de väsentligaste inslagen i del nuvarande energisparslödet är att fastig-heisägarna tillförsäkras en fullgod finansiering av de energisparålgärder som är önskvärda frän samhällelig synpunkt. Denna fräga är föremål för energihushållningsdelegationens överväganden.

Det är vidare angeläget all arbeten med energisparande åtgärder utförs i sådana former att de sociala åtagandena för arbetskraften tryggas och att sociala avgifter och skatter betalas. För att de åsyftade energibesparingar­na skall uppnås är del också angeläget att de ätgärder som utförs blir riktigt gjorda. Åtgärderna är i mänga fall av sådan karaktär och omfattning, liksom flertalet mindre reparations- och underhållsåtgärder pä fastigheter, att de i belydande omfattning har resulterat i all den s,k, grå arbetsmark­naden ställer sina tjänster till föri'ogande, Slalen bör aktivt hindra att


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

statliga medel används lill s. k. grå verksamhet. Regeringen kommer därför senare denna dag att besluta om regler för det statliga energisparslödet som skall förhindra sådan verksamhet. För all erhålla stöd till energibespa­rande åtgärder i befintlig bebyggelse skall i framliden krävas alt den som erhåller stöd kan uppge vem som har utfört arbetel. Uppgiften skall sedan ligga till grund för skattemyndigheternas arbete. Den som utför arbetet själv kommer i fortsättningen att få slöd för kostnader för material.

Energihushållningsdelegationen kommer inom kort att överlämna ett betänkande belräffande den framlida inriktningen m.m. av energispar­verksamheten 1 befintlig bebyggelse. Enligt vad jag har erfarit redovisar delegationen i sitt betänkande förslag om vissa ändringar 1 del befintliga stödsystemet.

Delegationens förslag kommer efter remissbehandling att ligga lill grund för den proposilion om omprövning av energisparplanen som regeringen skall lämna lill riksdagen under första halvåret 1981. Jag finner ingen anledning all föregripa den samlade bedömning av energisparverksamhe­ten som dä kommer alt göras. Jag är därt'ör inte heller beredd att nu lämna mer detaljerade förslag om besparingar inom detta område. Min preliminä­ra bedömning är dock all den översyn av energisparslödet som jag nyss har förordat borde kunna leda lill besparingar på ca 300 milj. kr. Vidare är det min bedömning att besparingarna kan göras utan alt möjligheterna alt uppnå den av riksdagen angivna riktpunkten för energisparandel försäm­ras.

Jag hemställer att regeringen låter riksdagen få tillfälle att ta del av vad jag har anfört i det föregående om energisparande ätgärder.

Planväsendet

[5] Bidrag till översiktlig planering. Anslaget Bidrag lill översiktlig plane­ring är avsett för stöd i huvudsak lill sådan kommunal översiktlig planering som hänger samman med den fysiska riksplaneringen. För innevarande budgetär uppgår anslagel till 3 milj. kr.

Arbetet med att i den kommunala planeringen fullfölja de fastlagda riktlinjerna för hushållning med mark och vatten bedöms i huvudsak kunna vara genomfört under innevarande och nästa budgetår. Frågor som däref­ter kvarstår torde i allmänhet kunna behandlas inom ramen för kommuner­nas fortlöpande planeringsverksamhet. Med hänsyn härtill och till behovet av alt begränsa de statliga utgifterna anserjag all anslaget bör minskas lill 2 milj. kr. för budgetåret 1981/82 och upphöra fr.o.m. budgetåret 1982/83. När nya frågor aktualiseras inom den fysiska riksplaneringen, vilka kräver kommunernas medverkan, får behovet av statligt slöd till den kommunala planeringen ånyo prövas.


 


Prop. 1980/81:20                                                      7

Jag hemsläller att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna vad jag har förordat om en avveckling av bidraget till översiktlig planering.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980


 


 


 


Prop. 1980/81:20                             Bilaga 13

Industridepartementets verksamhetsområde


 


 


 


Prop. 1980/81:20                                                                     I

Bilaga 13

Utdrag
INDUSTRIDEPARTEMENTET                     PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-10-02

Föredragande: statsrådet Åsling såvitt avser punkterna 1-3. 5-6: statsrådet Petri såvitt avser punkten 4

Anmälan till proposition om besparingar i statsverksamheten, m. m.

BESPARINGAR     M.M.     INOM     INDUSTRIDEPARTEMENTETS VERKSAMHETSOMRÅDE

1    Inledning

Från industridepartementets huvudtitel - den fjortonde - betalas i huvudsak koslnader för slöd lill industrin, teknisk forskning och industriell utveckling, insatser för regional utveckling, åtgärder inom energiområdet, bl. a. för energisparande inom näringslivet, och vissa åtgärder för mineral­försörjning. Härtill kommer koslnader för departementet och vissa myn­digheter samt medel för investeringar inom affärsverken, statens vatlen­fallsverk och förenade fabriksverken, och medel till statsägda förelag.

De industripoliliska insatserna under senare år har inneburit en kraftig ökning volymmässigt av industridepartementets huvudtitel. Även om hu­vuddelen av ökningen gått till stöd lill vissa industriföretag, har samtidigt insatserna förstärkts vad gäller de mindre och medelstora förelagen samt teknisk forskning och industriell utveckling. Vidare haren hög ambitions­nivå kunnal upprällhällas belräffande åtgärder för den regionala utveck­lingen. Samtidigt har en utbyggnad av den induslripoliliska organisationen gjorts pä regional nivä. Jag tänker härvid främst på de regionala utveck­lingsfonderna. Inom energiområdet har utvecklingen på oljesidan lett till ökade anspråk på statsbudgeten för att spara energi i niiringslivet och för alt trygga vår försörjning med olja.

Chefen för budgetdepartementet har denna dag redovisat den allmiinna bakgrunden lill behovet av minskade utgifter på statsbudgeten. Mol bak­grund hiirav och med beaktande av den uppbyggnad som skett inom de induslri- och energipolitiska områdena samt med hänsyn lill all vissa tidsbegränsade insatser nu börjar ta slut har jag och stalsrådel Petri prövat möjligheterna all inom våra resp. områden begränsa koslnaderna på slals­budgelen. Vi redovisar våra överväganden i del följande. I    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil. 13


 


Prop. 1980/81:20                                                                     2

För egen del vill jag framhålla all de akluella besparingarna främst inle skall beröra insatser för all främja indusiriell uiveckling och expansion, vilkel är en avgörande förutsällning för all vi skall ålervinna vår balans gentemol omvärlden. Trols nuvarande statsfinansiella läge kan del komma all bli nödvändigt all i framliden i undanlagsfall göra satsningar av en­gångsnatur lör utsatta företag, där föriitsällningar finns all pä sikl skapa varaktig lönsamhet. .Sådana insatser måsle begränsas till de fall. som med hänsyn lill den långsikliga industriella och regionala utvecklingen är mesl angelägna, medan däremol lillfiilliga sysselsatlningsproblem i första hand får lösas med hjälp av arbetsmarknadspoliliska medel.

2    Kreditverksamhet hos regionala utvecklingsfonder

De regionala utvecklingsfonderna kan besluta om dels egna krediter i form av rörelselån eller prodiiklulveeklingslån. dels - sedan våren 1980 -garantier för län pä den ordinarie kredilmaiknaden. Verksamheten regle­ras i förordningen (1978:506) om kreditslöd genom regional utvecklings­fond (omlryckl 1980: 124). I kredilverksamheten ingår också all förmedla krediter till företag från privata och helt eller delvis ställiga kreditinslitul. Fondernas egen långivning är avsedd all vara ell komplemenl lill del ordinarie kreditväsendet.

Under perioden den I juli 1978-den 31 december 1979 beviljade fonder­na egna lån pä totalt ca 720 milj. kr. En belydande del av nyullåningen varje är finansieras med statliga medel över reservafionsanslagel B 13. Medelstillskolt lUl regionala iiivcckling.sfoiidcr. De sammanlagda medels-tillskotten till fonderna för budgelåren 1979/80 och 1980/81 uppgår lill resp. 300 milj. kr. och 125 milj. kr. Härmed hai- slalen anvisat lolall 1425 milj. kr. som bidrag lill fondernas långivning. Diirlill kommer all ulveeklings-fonderna i varvsregionerna har lillförls sammanlagl 105 milj. kr., varav högsl 70 milj. kr. har kunnal användas iiven föi all bilda inveslmeulbolag i vissa regioner. Räntor och amorteringar som llylai in på uleslående lån kan fonderna använda för nyullåning och för all läcka fiirhisier. Nyullä-ningskapaeilelen under budgetårel 1980/81 kan heriiknas lill lolall ca 400 milj. kr.

Förutom alt bevilja egna lån kan fonderna nu iiven sliilla garantiei' lör län som lämnas ul av bankei- oeh andra krcdilinsliliil. Varje fond får slälla garantier i sådan omfallning all summan av uleslående kapilalskuklei' för de lån som fonden har garanleral uppgår lill högsl 2()/'r av fondens egel kapital (jfi prop. 1979/80: 101 bil. 8. NU 1979/80:32. rskr 1979/80: 172). Del egna kapitalel i fonderna motsvaras i huvudsak av de liinemedel som slalen har anvisat. Sammanlaget har fonderna f. n. ell garanliiilrymme på ca 300 milj. kr. En betydande del av delta garanliiilrymme kan beräknas bli ianspräkstaget redan under innevarande biidgelår.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     3

Som framgått av min inledning har de regionala utvecklingsfonderna under de senasle åren erhållit betydande medelstillskott. Detta har varit i överensstämmelse med den höga ambitionsnivån när fonderna har byggts upp. 1 rådande statsfinansiella läge bör emellertid enligt min mening en större andel av fondernas kreditslöd lämnas i form av garantier genom alt utrymmet för fondernas garantigivning ökas. På så sätt minskas behovet av medelstillskolt för fondernas egen utlåning för budgetårel 1981/82. Jag avser däiför i min anmälan till budgetproposilionen 1981 inle förorda någon medelsanvisning under anslaget Medelstillskott lill regionala ut­vecklingsfonder. Detta innebären minskning med 125 milj. kr. i förhällan­de lill innevarande budgetär.

Jag är medveten om att denna ordning, vid jämförelse med innevarande budgetär, ger minskade möjligheter för fonderna att bevilja nya län. Jag räknar dock med alt fonderna kan ytterligare intensifiera verksamheten med alt förmedla krediter från i första hand det reguljära bankväsendel. Detta torde underlättas av alt jag i min anmälan till budgetpropositionen 1981 avser alt förorda att fonderna får vidgad möjlighel alt teckna garanti­er. Garantiulrymmel bör således ökas med 125 milj. kr. till sammanlagl 425 milj. kr.

3    Informationssystemet företag — samhälle

1. Inledning

I enlighet med regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för industridepartementet i mars 1979 en särskild utredare med uppgift att genomföra en förutsättningslös utvärdering av informationssystemet före­tag-samhälle, (DIS-systemel). Utredaren' överlämnade i mars 1980 sitt belänkande (Ds I 1980: 5) En utvärdering av DIS-systemel där han förordar en nedläggning av del nuvarande DIS-systemel. Utredningens sammanfat­tande utvärdering bör fogas lill protokollet i detla ärende som bilaga 13.1. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning över remiss­svaren bör fogas till protokollet i delta ärende som bilaga 13.2.

2. DIS-systemet — författningsreglering och organisation

Riksdagen antog år 1976 (prop. 1975/76: 166. NU 1975/76:68. rskr 1975/ 76:402) lagen (1976: 349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor. Genom denna lag, som trädde i krafl den I juli 1976, avlöstes en drygt treårig försöksverksamhel (jfi prop. 1972: 116. NU 1972:62. rskr 1972:340) av ell last system för informationsutbyte mellan förelagen och samhällel, del s.k. informationssystemet företag-samhälle (DIS-systemel). Detla infor-

' F. generaldiieklören Ingvar Ohlsson


 


Prop. 1980/81:20                                                                     4

mationssystem beslår av tre delar, nämligen information från företagen till samhället, information från samhällel lill företagen och information inom den offentliga sektorn.

Lagen om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor innebär i huvudsak föl­jande. Näringsidkare är efter anmaning av myndighet som regeringen bestämmer skyldiga all skriftligen till länsstyrelsen eller statistiska central­byrån översiktligt redovisa bl.a. hur den ekonomiska utvecklingen av verksamheten väntas bli och vilka förändringar av produktionen, syssel­sättningen eller driften som planeras eller väntas. Denna uppgiftsskyl­dighel får åläggas högst tvä gånger åriigen. Uppgifterna inhämtas genom enkäter lill företagen. Detta sker f.n. en gäng per år och skall både ge underlag för den samhälleliga planeringen och vara till hjälp för lokala och regionala myndigheter för alt urskilja de arbetsställen som kan ha särskild betydelse för planeringen eller för andra samhälleliga verksamheter. Be­träffande sådana arbetsställen förutsätts en uppföljning genom muntliga kontakter på regional eller lokal nivä. Länsstyrelsen liksom kommunsty­relsen kan kalla näringsidkare lill överläggningar i frågor angående företa­get som är av väsentlig betydelse för länet eller kommunen. Länsstyrelse och kommun är skyldiga all informera näringsidkare om slallig resp. kommunal verksamhei och planering. Lagen innehåller också bestämmel­ser om vidareförmedling av information som samhällsorganen får från företagen. Vid tillämpning av lagen skall iakttas att den som är uppgifts­skyldig inle betungas onödigt.

Enligl förordningen (1976:462) om tillämpningen av lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor skall det informationsutbyte mellan förelag och samhälle som avses med lagen ledas, samordnas och utvecklas av delegationen för informationssystemet företag-samhälle (DIS). DIS skall bedriva sin verksamhei sä alt samhällsorganens behov av information för planering på lokal, regional och central nivå och förelagens information om samhällsorganens planering och verksamhet tillgodoses på ell ända­målsenligt sätt. Samtidigt åligger det DIS att verka för att myndigheters insamlande av uppgifler om företagens planering samordnas så alt onödigt dubbelarbele undviks. Enligl riksdagens beslul skulle DIS befattning med inlormalionssyslemel ses som ett provisorium i avvaktan på en slutlig lösning. Efter en tvåårig utvecklingsperiod, dvs. den I juli 1978. skulle sålunda ansvarel för ledningen och samordningen av informationssystemet övergå lill sialens industriverk. Vid förnyat ställningstagande till den orga-nisaioriska frågan år 1978 bedömde emellertid riksdagen att del ännu en tid fanns behov av ell ledningsorgan av DIS" karaklår. Riksdagen beslöl därför (prop. 1977/78:100 bil. 17. NU 1977/78:42. rskr 1977/78:207) alt DIS l.v. skulle beslå, men den I juli 1978 i administrativt hänseende knytas till sialens industriverk. Sekretariatsfunktionerna har alliså över­förts lill verkel.


 


Prop. 1980/81:20                                                                 5

3. DIS-systemets användning

De uppgifter som inhämtas genom informationssystemet är i första hand avsedda för användning pä regional och lokal nivå. Tillgängen till enkäter­nas förelagsvisa information är begränsad lill denna nivå. På central nivå används de summerade uppgifterna bl.a. för industriverkets löpande pro-gnosverksamhel.

På regional och lokal nivå avsågs materialet komma lill anviindning dels som ett underlag för länsplaneringens prognoser, dels som en utgångs­punkt för mera företagsvisa bedömningar, vilka skulle leda lill niirmare kontakter mellan skilda länsorgan och berörda företag. Med utgångspunkt i analysen i DIS-ulredningens betänkande kommer jag nu att kortlatlal gå igenom DIS-systemets olika användningsområden. Jag liigger därvid tyngdpunkten pä den del av systemet som berör informationen frän förela­gen lill samhället.

3.1. Systemdelen företag-samhälle

I DlS-utredningens betänkande görs en uppdelning i operaliv och statis­tisk användning inom systemet. Möjlighelen all använda DIS-syslemel operativt som ett "larmsystem"" spelade en viklig roll när del planerades. Genom syslemet skulle s.k. '"inlressania fall'" kunna identifieras och kommunikationskanaler skapas för all närmare behandla de inlressania fallen. Redan i prop. 1975/76: 166 uttalades emellertid en viss (veksamhel om informationssystemets möjligheter all uppfylla målsiiilningen all fiäna som ell larmsystem.

För alt belysa DIS-systemets användning som larmsyslem har utred­ningen genomfört en undersökning av 72 fall som enligt utredningen måsle betraktas som intressanta vilken definition man än skulle viilja. Den fräga som undersökningen avsåg var om den förslå informafionen kom via DIS-enkäter. Av de 72 fallen kom den första informafionen lill liinssiyrelsen i de utvalda länen endast i 9 fall via DIS-enkälen. Mer än hallien av dessa gällde Stockholms län. På den kommunala nivån hade ingel fall kommil lill kommunens kännedom genom DIS-enkiilen. Resullalei belraklas enligl DIS-utredningen som ett slarkl stöd för upplänningen all DIS-enkälen i sin nuvarande utformning är otillfredsställande när del giiller all uppfylla funktionen som ett larmsystem.

Utredningens uppfattning på denna punkt delas av flerlalel av remissin­stanserna. Länssiyrelsen i Örebro län anser all syslemel har begriinsningar när det gäller all spåra inlressania fall. Man framhåller all enkiilperiodiei-leten medför all uppgifterna snabbi blir inaktuella och all diirftir informella kontakter blir av väsenfiigt slörre betydelse niir del giiller all skapa ell förlroendefulll samarbete mellan niiringsliv och olika samhiillsoigan. Lik­nande synpunkter anförs av flera kommuner. Specielll liamhälls all andra kontaktkanaler successivt vuxit fram. Riitlviks kommun anför l.ex. all


 


Prop. 1980/81:20                                                                     6

DIS-systemet allt mer kommil att belraklas som onödig parallell lill redan exislerande informationskanaler.

Den stalisliska användningen av systemdelen företag-samhälle gäller i första hand länsstyrelser och kommuner på regional nivå samt statens industriverk på central nivå. Länsstyrelserna använder den DIS-märkla statistiken i länsplaneringen.dels i prognosverksanihelen. dels i problem-orienterade utredningar. Enligl utredningen varierar DIS-malerialels an­vändning och betydelse i prognosarbelel mellan länen. Hälften av länssty­relserna har till utredningen angett all materialet används i slor utsträck­ning och hälften i mindre ulslräckning för prognoser.

Den statistik ur DIS-systemet som anviinds som material i prognoserna gäller både iitfull och förväniningiir främst för investeringar, sysselsättning och produktion. Alt uppgifterna ur DIS-systemel kommer till användning i fråga um utfallet beror enligt utredningen på all dessa uppgifter kommer tidigare än motsvarande uppgifter i den reguljära induslrislatisiiken. I några fall saknas också motsvarande uppgifter i den reguljära slatisliken -del giiller fiämsl investeringar och ulvecklingshinder. Med den upplägg­ning som länsplaneringsarbetet har verkar enligl utredningen utfallsuppgif-terna ha en viss betydelse. Utredningen framhåller emellertid all med den inriktning ulvecklingsarbelet fåll inom DlS-detegalionen vad gäller den stalisliska användningen risk föreligger all DIS-enkiilen inle anpassas till samhiillets lolala behov av statistiken i fräga utan i första hand tar sikte pä liinsplaneringen. En sådan faslslälld förhandspriorilering av ett visst an-viindningsområde kan enligl DlS-ulredningen leda lill nylloförluster på annat håll.

DIS-malerialet används vidare i länsstyrelsernas prognoser över syssel-siillningsutvecklingen inom induslri och partihandel. Dessa prognoser lig­ger lill grund för prognoser över befolkningsulvecklingen i län oeh kom­muner. Inom länsstyrelserna verkar enligl utredningen prognoserna spela en viss roll bland annat material för att få en allmiin överblick av det framtida lägel. Betydelsen varierar emellertid enligl utredningen mellan liinen.

Betriiffande kommunernas statistiska anviindning av DIS-enkälen sam-manfallar utredningen sin utvärdering på följande säll:

-     DIS-enkälen till industrin och partihandeln betyder inle så myckel för de flesta kommuner, även om många kommuner lar del av enkäterna -men då i slor utsträckning relativt ytligt.

-     Det-skulle inle bli så slor nyltolörliisl för kommunerna om DIS-enkälen avskaffades.

-     Kommunerna har ett visst behov av mer helläekande skriftlig förelags-information (statistik) men den behöver icke vara årlig.

-     Det finns dock kommuner där slalistikanvändningen ulgör en integrerad del av planeringen och där därför DIS-enkiilen är av slörre belydelse.

-     En del kommuner gör och kommer all göra egna enkäler för all tiicka sina speciella behöv.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     7

- Muntliga kontakter är effektivare än enkäler för de kommunala ändamå­len.

En viktig anledning till detta utfall av utvärderingen lorde enligl utred­ningen vara alt DIS-enkälen icke läcker de mindre företagen och inle andra näringsgrenar än industrin och partihandeln.

Pä central nivå utnyttjar industriverket DIS-syslemel slalistiskt. DIS-systemets roll i prognosverksamheten synes enligl iilredningen inte vara särskild stor när det gäller förväntningsuppgifter. För verkels bianschstu-dier behövs tillgång till uppgifter om enskilda förelag som doek gällande regler omöjliggör. 1 den män DIS-syslemel kommer lill slalislisk använd­ning beror det enligl utredningen snarast på bristande aktualitet i den reguljära statistikproduktionen.

1 stort fiamhåller remissinstanserna all användningen av DIS-maleriulel som slatisliskt underlag haren viss belydelse. Sålunda framhåller länssty­relserna i Stockholms och Kalmar län att ulfullsuppgilterna ger en mer akiuell bild än den årliga indusirislalistiken som publieeras med upp lill ell par ärs eftersläpning. Länssiyrelsen i Kalmar län förordar all resurser salsas på en snabbare framställning av indusirislalistiken så all resullal föreligger senasi inom ell år eller del alt uppgifterna har läninals. Kritiska synpunkter på den siatisliska användbarheten finns också redovisade. Länsarbetsnämnden i Kalmar län har haft tillgäng lill DIS-malerialet ulan all vid något lilllalle uinyllja del i verksamheten. Luleå kommun anför all DlS-syslemels roll som sysselsältningsslalislik har myckel begränsat vär­de. Slatens industriverk som iir en eenlral användare av DIS-malerialet Iramhäller i sill remissvar all man ulnyujal ulfallsuppgifterna i flera sam­manhang på grund av deras aktualitet oeh dissaggregeringsmöjligheter.

3.2 SystennUJcii suintiälle-forcuii'

En av målsällningarna med Dl.S-sysleniel iir all informationen mellan förelag och samhälle skall vara ömsesidig och medverka lill all möjliggöra samplanering mellan kommuner oeh förelag. Samhiillets åtagande skall uppfyllas genom alt liinsslyrelser och kommuner lämnar en översiktlig redogörelse för sådan slallig resp. kommunal planering som kan antas vara av betydelse för de näringsidkare som har ålagts all lämna uppgifter inom ramen fiii informalionssyslemet. Liinsslyrelser oeh kommuner har frihet all själva bestänima form och innehåll för inrormalionen. DIS-utredningen gör den bedömningen all både liinsslyrelser oeh kommuner i stort sett synes iipplylla delta åtagande.

Utredningen framhåller sammanfattningsvis i sin utvärdering all DIS-systemets del samhälle-förelag givit en information som en stor del av mottagarna i DIS-enkälen har ett allmänt iniresse av även om det kanske inte uppfyller det ursprungliga miilsättningarna för systemet. Intresset för kommunal information ser enligt utredningen ul att vara högre än för länsinrurmationen.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     8

Den bild som utredningen ger av samhällets informafion till företagen, delas i stort av de remissinslanser som kommenterat denna del av syste­met. Exempel är SHIO-Familjeföretagen och Svenska Handelskammar­förbundet. Handelskammarförbundel pekar på alt såväl kommuner som länsorgan blivit mer uppmärksamma än tidigare för näringslivels behov och önskemål. Ell avskaffande av DIS. anför förbundet, kommer därför inte att negativt påverka vare sig omfattning eller kvalitet på myndigheter­nas informationsutbud till näringslivet.

3.3 Systemdelen samhälle-samhälle

Denna del av systemet har till ändamål all sprida information mellan olika samhällsorgan. Utredningens slutsats är all denna del har fungerat ungefär som avsells. Några mer djupgående analyser har emellertid inle gjorts.

4. Sammanfattande bedömning av DIS-systemet

Som jag har nämnt är målsättningen med DIS-syslemel att samhiillsorga-nens behov av information för planering på lokal, regional och central nivä och förelagens behov av information om samhällsorganens planering och verksamhei tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.

Det viktigaste medlet som DIS använder sig av lör all uppnå delta mål är all via en enkät insamla uppgifter frän förelagen. Malerialct ställs sedan till olika intressenters förfogande med de inskränkningar som anges i lagen.

Jag anser i likhet med DlS-uiredningen och berörda remissinslanser all nyttan av den operativa användningen av syslemel. dvs. utmönstrandet av s. k. inlressania fall starkt kan ifrågasättas. Den siaiistiska nyttan av DIS-syslemel har däremot en viss betydelse. Ett problem är emellertid i detla hänseende att syslemet läcker endast en mindre andel av antalet förelag vilkel begränsat möjligheterna all genomföra bl.a. branschanalyser.

Vad gäller användningen av DIS-malerialel för prognosändaiiiål ger de kvaliletsstudier som SCB har utfört för DIS vid handen all förvänlnings-uppgifterna haft litet informationsvärde i prognossammanhang. Del bör noteras all träffsäkerheten för t.o.m. del är under vilkel uppgifterna lämnas är myckel låg. I sammanhanget bör ocksä obeserveras all del i genomsnitt endast är ca 60% av företagen som har flerärsplanering. Under 1970-talet kan också konstateras att beniigenheten all uppriilla planer för mer än tre är har minskat.

Den bedömning som jag gör av bl. a. dessa förhållanden är all de väsenl-ligasle delarna av systemet inte har fungerat effektivt och all målsättningen med verksamheten inte har uppnåtts.

Vid ställningslagande till verksamheten bör framhållas alt en nedliigg-ning skulle innebära en besparing i statsbudgeten på ca 2 milj. kr. per år.


 


Prop. 1980/81:20                                                                     9

Samhällets totala koslnader för DIS-syslemel har av DIS-utredningen beräknats till 5,3 milj. kr. i 1978 års priser. Inkl. förelagens koslnader och kostnader för användarna har motsvarande totalkostnad angivits lill ca 12 milj. kr. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och i likhet med DIS-utredaren och fiertalel remissinstanser finner jag att övervägande skäl lalar för all DIS-systemet i sin nuvarande utformning och omfallning bör av­vecklas. 1 konsekvens härmed bör lagen om uppgiftsskyldighel i plane­ringsfrågor upphävas. I enlighet härmed har inom industridepartementet upprättats ett förslag lill lag om upphävande av nämnda lag vid utgången av 1980. Lagförslaget bör fogas lill min framställning som bilaga 13.3. Del sagda innebär också att delegationens verksamhei upphör med utgången av år 1980.

Några omedelbara nackdelar med en nedläggning av DIS-syslemel kom­mer enligl min uppfattning inte att uppstå. På sikt torde emellertid DIS-systemet behöva ersättas med andra och effektivare former för informa­tionsutbyte mellan företag och samhälle. Inle minst för samhällel är del angeläget all ha tillgäng till kvalificerad information om utvecklingen inom näringshvel som grund för en akfiv närings- och regionalpolifik. Det kan anmärkas att DIS-utredningen pekat på nägra olika alternativa lösningar i detla hänseende.

Jag är emellertid f.n. inle beredd all la ställning till formerna för ell framlida informafionsulbyle. Skälet till delta är att jag vill avvakta resullal frän del utredningsarbete som pågår på olika håll. Exempel härpå är bl.a. översynen av den offentliga statistiken. Ett annat exempel är del arbete med all få fram ett basregister över arbetsställen innefattande bl.a. syssel­sättningsuppgifter som pågår inom SCB. riksförsäkringsverket och stats­kontoret. Jag vill ocksä peka på det pågående arbetel inom företagsobe-sländskommillén (FOK). 1 ett delbetänkande (SOU 1979:91) har kommit­tén föreslagit en organisation och ökade resurser för en uppföljning så att obeståndssiluationer skall kunna upptäckas så tidigt som möjligt. Någol specielll rapportsyslem har dock inle föreslagits. Inom industrideparte­mentet diskuteras f.n. industri- och regionalpolitikens utformning under 1980-talet. 1 detta sammanhang är såväl det centrala som regionala infor­mationsbehovet av mycket slor betydelse. Den långsikliga industripoliti­kens informationsunderlag har nyligen analyserals av en särskild utredare. Betänkandet (Ds I 1980: 17) Att utveckla en långsiktig industripolitik re­missbehandlas f.n. Industrislödsutredningen (I 1979: 17) som avser över­lämna sitt betänkande våren 1981 har i sitt remissyttrande över DlS-ulredningen framhållit all samhällets behov av förhandsinformation bättre kan tillgodoses genom en problemorienterad informationsinsamling än ge­nom ett rutiniserat insamlingsföifarande. Industristödsutredningen har också angivit att man i sill belänkande skall närmare utveckla dessa tankegångar. Enligl min uppfattning måsle en uppgift för 1980-talets indu­stripolitik vara att finna nya former för ett förtroendefullt samråd och


 


Prop. 1980/81:20                                                                    10

informationsutbyte mellan samhälle, fack och näringsliv. Jag avser alt återkomma till dessa frågor. Jag hemsläller all regeringen föreslär riksdagen

att antaga förslagel till lag om upphävande av lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor.

4. Åtgärder för att spara energi i näringslivet m. m.

1 statsbudgeten för budgeläret 1980/81 har under reservationsanslaget E 6. Energibesparande åtgärder inom näringslivet m.m. anvisats 225 milj. kr. Av anslaget har 117 milj. kr. beräknats för åtgärder i företagens byggna­der, processer m, m. samt ätgärder rörande små vallenkraftverk. 100 milj. kr. till prototyper och demonstralionsanläggningar m.m.. 7 milj. kr. lill åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader saml I milj. kr. till prototyper och demonstralionsanläggningar inom trädgårdsnäringen.

Stödet utgår enligl förordningen (1980: 566) om statsbidrag lill energibe­sparande åtgärder inom näringslivet m. m. och förordningen (1979: 428) om statsbidrag lill energibesparande åtgärder inom trädgärdsförelag.

Verksamheten administreras av statens industriverk utom vad gäller åtgärder inom trädgårdsnäringen, vilka administreras av lantbruksstyrel­sen. Under innevarande budgetår får statens industriverk med stöd av bemyndigande i enlighet med riksdagens beslul (prop. 1979/80: 100 bil. 17 s. 216, NU 1979/80:70. rskr 1979/80:410) lätta beslul om bidrag till proto­typer och demonstralionsanläggningar som ulöver löpande beslul innebär åtaganden om högst 15 milj. kr. för budgetåret 1981/82.

Statsbudgeten för budgetåret 1980/81 upptar också reservationsanslaget t 7. \'/.s.sr( iithildningsåtgärder m. m. i energibesparande syfte med 6 milj. kr. Anslagel används till utbildnings- och rådgivningsåtgärder i energibe­sparande syfle.

Slödel lill energibesparande omslällningsätgärder i näringslivets befint­liga byggnader och processanläggningar har ulgält sedan år 1974 och bör enligt uttalanden i bl.a. prop. 1978/79: 115 (bil. I s. 94) successivt trappas ned. Enligt de riktlinjer för energipolitiken som har anlagils av riksdagen (prop. 1979/80: 170. NU 1979/80: 70. rskr 1979/80:410) bör de åtgärder som hittills har vidtagits för att underlätta industrins anpassning till förändring­ar pä energiområdet successivt ändra inriktning. Stödet lill dessa omsläll­ningsätgärder bör i ökad utsträckning föras över lill alt genom information, utbildning och rådgivning få näringslivet självt att la ett ökande ansvar för alt hushälla bättre med energi. I framliden bör vidare insatser i form av bl.a. slöd lill prototyper och demonstralionsanläggningar för att prova ny energiteknik i industriell tillämpning prioriteras. Införande av sädan teknik som är utvecklad men där de kommersiella riskerna är betydande bör också underiältas.

Oljeprishöjningarna under de senaste åren har ökat den företagsekono-


 


Prop. 1980/81:20                                                                    II

miska avkastningen av och intresset för Investeringar i oljebesparande syfte. Detla har medfört att företagen har fält goda incitament alt genomfö­ra sådana Investeringar utan slöd i form av bidrag. I anslutning till de besparingsåtgärder som nu vidtas bör därför statsbidrag till energibespa­rande åtgärder i näringslivets byggnader och processer inte utgå efter utgången av år 1980. Vad gäller bidrag till åtgärder i trädgårdsnäringens byggnader bör dock sådana kunna utgå även underförstå halvåret 1981.

Jag kommer Inom kort att föreslå att en avgiftsfinansierad fond Inrättas för bl.a. Investeringar 1 energiteknik som kan ersätla olja. Syftet med denna fond, som avses bli Inrättad den I januari 1981, är i första hand all genom lån med villkorlig ålerbelalningsskyldighel stöda introduktion och kommersialisering av teknik som snabbt kan ersätta olja eller spara energi. Jag kommer också att föreslå att stödet till prototyper och demonstralions­anläggningar fr.o.m. den I januari 1981 kompletteras 1 vissa delar och finansieras via fonden i stället föröver statsbudgeten. Det nämnda bemyn­digandet alt la 1 anspråk medel för nästa budgetår behöver därmed inle utnyttjas. För att stimulera näringslivet att vidta lämpliga energisparål­gärder bör verksamheten med utbildnings- och rådgivningsåtgärder i ener­gibesparande syfle intensifieras. Jag kommer inom kort att förorda att denna verksamhei fr.o.m. den I juli 1981 finansieras med avgifter på oljeprodukter. Frägan om att från samma tidpunkt finansiera även statligt slöd lill forskning och utveckling m. m. inom energiområdet med en avgift på i första hand oljeprodukter bereds f. n. inom regeringskansliet.

Slöd till åtgärder som syftar till all vidmakthålla, öka eller få lill stånd elproduktion i små vattenkraftverk ulgår f. n. under en försöksperiod som löper ul den 30 juni 1981. Slatens industriverk kommer inom kort att redovisa en utvärdering av verksamheten. De förslag som denna utvärde­ring kan föranleda räknar jag med alt kunna ta upp i samband med de energipoliliska förslag som avses bli förelagda riksdagen i början av år 1981. I avvaktan på att ställning tas till eventuella forlsalta stödåtgärder bör verksamheten med statsbidrag från den I januari 1981 finasieras via fonden.

Mina förslag leder till alt 40 milj. kr. under anslagel Energibesparande åtgärder inom näringslivet m. m. inle kommer alt disponeras. Dessa medel bör föras över lill statsbudgetens inkomstsida.

Vad gäller anspråken på medel för energibesparande åtgärder m. m. över statsbudgeten för budgetåret 1981/82 medför mina förslag en minskning med sammanlagl 231 milj. kr. i förhällande lill innevarande budgetår.

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de av mig förordade ändringarna av grunderna för stöd till energibesparande ätgärder inom näringslivet.


 


Prop. 1980/81:20


12


5. Övrigt

Vid en genomgång av övriga anslag finner jag att en minskning av anslagsbehovet för budgetåret 1981/82 med 35 milj. kr. inom industridepar­tementets huvudtitel kan genomföras. Jag har härvid räknat med att denna besparing skall beröra de anslag som framgår av följande sammanställning med i huvudsak angivna belopp.


Anslag


Belopp i milj. kr.


Kommentar


 

 

 

A 6.

Åtgärder i elablerings-främjande syfle Statens industriverk:

 

II

 

B 1.

Förvaltningskoslnader

1

5

Inkl, koslnader för informa-

B 2.

Utredningar

lionssyslemet förelag-samhälle

B 6.

Sprängämnesinspeklionen

 

3

Övergång till avgiftsfinansiering

B 7.

Branschfrämjande åtgärder

 

2

 

C 3.

Åtgärder i glesbygder

 

4

 

D3.

Sveriges geologiska under-

 

 

 

 

sökning: Prospektering

 

K) 35

Uranprospektering

Mina slutliga förslag kommer jag att redovisa 1 samband med min anmä­lan lill budgetpropositionen 1981.

6. Sammanfattning

Vad jag och statsrådet Petri nu har redovisat innebär en sammanlagd besparing inom industridepartementets huvudtitel med 391 milj. kr. för budgetårel 1981/82.


 


Prop. 1980/81:20                                                                13

Bilaga 13.1

Utdrag ur Ds I 1980:5

En utvärdering av DIS-systemet

Sammanfattande utvärdering

I. Uppläggning

Kapitlen 4—8 har behandlat de huvudsakliga intressenterna i DIS-syslemel - deras användning av systemet och deras kostnader för medverkan i systemet. Del har skett med utgångspunkt från den modell som skisserats i kapitel 2 och med hjälp av enkäter och diverse muntlig och skriftlig information som bedömts som väsentlig för en förutsättningslös utvärde­ring av DIS-systemet.

Utvärderingen av användningen har i sill första steg bestått i en analys av den direkta användningen av DIS-malerialel (effeklanalys) på den förs­ta aktivitetsnivån i användningskedjan. Mättstocken har varil de (enkäU-svar pä olika frågor som lämnats av olika intressenter. De uppenbara mätproblem som finns för en sådan utvärdering har fått lösas på så sätt all i vissa fall har mått kunnat anges - t. ex. grova koslnadssiffror- i andra fall har utvärderingen fåll bygga på allmänna bedömningar, resonemang och indicier. Men det gäller att också fä fram graden av nytta.

Nästa steg har då (eller skulle ha) varit all närmare analysera hur DIS-informalion används, till vad och med vilken effekt. "'Hur-"" och "'vad-'" dimensionen har behandlats genom beskrivning av de analys-, prognos-eller planeringssystem som finns hos vissa viktiga intressenter. Effekten har varit svårare alt följa i användningskedjan. I en del fall har "klättring­en"" i användningskedjan kunnal avbrytas, nämligen om del redan i första kedjelänken visat sig att användningen är ringa eller all kvalitetsproblem synes göra en fortsatt nyttoanalys mindre meningsfull. I en del andra fall har klättringen fått avbrytas därt'ör alt del inte bedömts meningsfullt eller möjligt all gå vidare.

De olika delsystemen  F/S. S/F. S/S - bildar indelningsgrund och för varje systemdel samlas resultaten av utvärderingen i tidigare kapitel. 1 någol fall ges ny information om intressenter som det icke varit menings­fullt att ägna ell helt eller en del av ett kapitel.

Först sammanfallas nyltan av de olika delsystemen. Vid genomgången har del ocksä varit angelägel att hålla isär den operativa resp. den statis­fiska användningen inom delsystem F/S - inte minst av det skälet alt mälsällningen för DIS-systemet har glidit mellan dessa två användningar. Därefter samlas kostnadskalkylerna i ett speciellt avsnitt av kapitlet.

I utvärderingen har också ingått att utvärdera själva systemlanken bak­om DIS-syslemel - del gäller helheten. I vilken mån kan ell integrerat


 


Prop. 1980/81:20                                                                    14

syslem spela en roll som kan vara viktig att beakta'.' Har syslemet några bieffekter på planeringen l.ex. inom förelagen eller pä utvecklingen av nägon samhällsideologi på det regionala området'.'

I fortsättningen kommer inte enkäter, intervjuer m. m. som åberopas alt beskrivas närmare. De reservationer som kan finnas med hänsyn till statis­tisk relevans och dylikt har behandlats i resp. kapitel. Läsaren hänvisas därför lill dessa och lill bilagor för information om sådana frågor. Endast för framställningen nödvändigt teknisk information har lagils med och då ofta i noter.

2. Operativ användning av systemdelen företag—samhälle

Möjlighelen att använda DIS-syslemel operativt som ell ""larmsystem"" spelade en viktig roll när del planerades. Man skulle genom systemet kunna identifiera s. k. ""intressanta fall"" och kommunikationskanaler skul­le skapas för att närmare behandla de inlressania fallen. Redan i prop. 1975/76: 166 fanns en viss tveksamhet om informalionssyslemet uppfyllde målsättningen alt tjäna som larmsystem.'

Värdet av DIS-systemet för all spåra och åtgärda intressanta fall har också ifrågasatts vid mina kontakter med olika intressenter. DlS-delegalio-nens enkät och DlS-utredningens intervjuer tyder på all man inom liinsor-ganen i allmänhet inte förväntar sig att DIS-enkälen skall fungera som ell effeklivl larmsystem beträffande slörre framtida föriindringar vid arbets­ställen. Det har också visat sig att DIS-malerialel använts i minskad ulslräckning för delta ändamål och alt den närmaste framlida utvecklingen inle pekar på att en ökad användning skulle komma lill sländ. Det har också ofta uttalats i kontakter att man på länsnivå och kommunal nivå anser sig känna lill de inlressania fallen redan fidigare.

Den slutsals man kunde dra av genomförda kontakter var sålunda all DlS-syslemets användning som larmsyslem kunde slarkl ifiägasiillas. Del blev då vikfigt all ytterligare söka belysa hållfastheten i denna hypotes genom en mindre undersökning av ett anlal fall som måste belraklas som inlressania vilken definition man än skulle välja för sädana fall. Del var 72 inlressania fall som valdes ul oeh den fräga som skulle besvaras var om den första informafionen om att det var ett intressant fall kom via DIS-enkäter. Av 72 fall kom den första informationen lill länsstyrelsen i de 8 utvalda länen i 9 fall via DIS-enkälen. Mer iin hiilften av dessa gällde Stockholms län. Indirekt kan man vidare av resultaten dra den slutsatsen all stora flertalet av de inlressania fallen torde ha kommil till länsnivåns

' De inlressania fallen omfallai dels inliillTaile sysselsällninysforiinilrinyai 1978-79 och nedläggningar 1979. dels phmeiade sysselsällningsfcirilncliingar och nedlägg­ningar enligl 1979 års enkät. De 7 filialelableiingai som forekonimil 1979 liininas utanför då de ej aviserats i tidigare DIS-enkäler.


 


Prop. 1980/81:20                                                                    15

kännedom genom andra kanaler än DIS-enkälen.' På den kommunala nivån hade inget fall uppdagats genom DIS-enkälen.

Resullalen av denna undersökning fär betraktas som ett starkt slöd för den ovan anförda hypotesen att DIS-enkälen i sin nuvarande utformning är olillfredsslällande för alt fylla funktionen som larmsystem. Ett första ""larm"" sker i stället i hög grad genom muntliga kontakter delvis i organi­serad form. Under hela DlS-syslemels tid har ocksä de muntliga kontak­ternas betydelse underslrukits av olika intressenter.

Del är naluriigt all en samhällsutveckling som gått från relativt stabil tillväxt till mer instabila lorhålkinden med snabba förändringar av företa­gens omvärld gjort att DIS-systemets möjligheter alt fungera som larm­funktion har försvagats. Den samhällsekonomiska utvecklingen har gått hand i hand med alt befintliga kontaktmönster fördjupals och alt nya uppstått i län och kommuner. De årliga DlS-uppgifterna hinner inle fram innan problemen aktualiserats i andra sammanhang. Den regionala plane­ringen har byggts ut. Regionala beredningsgrupper förmedlar intensivare kontakter kring de akuta regionala problemen. Utvecklingsfonderna har intensifierat sin verksamhet i en ny organisatorisk form. Kommunerna har byggt ul sin kontakter med företagen. Det kan också vara möjligt all ytterligare utveckla det alternativa instrument som vuxit fram genom de muntliga kontakterna. Del är därtor sannolikt att regionala och lokala kontakter helt kan ersätla DIS-systemet i dess larmroll utan nägon slörre nyiloförlust.

Därmed icke sagt all DIS-systemets nuvarande F/S-del hell saknar bely­delse för den operativa verksamheten. En del inlressania fall av mindre dignitet kan möjligen analyseras fram. Från en del håll inom den regionala förvaltningen har man vidare påpekat systemets möjlighel alt fylla behovet av viss bakgrundsinformation för de direkta kontakterna med intressanta företag. Den ger även möjlighet lill kollationering mol andra källor. Bl.a. säger sig utvecklingsfonderna ha använt uppgifter om ulvecklingshinder. Även kommunerna använder ibland uppgifler för de enskilda företagen som bakgrundsinformation för kontakter med företagen. DIS-enkälen har dock ett begränsat innehåll och därigenom är nyltan av dala för enskilda företag för de muntliga kontakterna i samma mån begränsad. Nyltan av DIS-syslemel i detta avseende är större i de län som saknar den informa­tion som erhålls i andra län i samband med handläggningen av regionalpoli­tiskt slöd.

Del bör slutligen påpekas att kunskapen om vikliga intressanta fall också delvis erhålls genom nya kanaler i det samarbete förelag-samhälle som sker via elableringsdelegalionen. Det gäller dä de slora företagen med över 500 anställda. Därigenom har bildats ett särskilt informationssystem för de större företagen som i vissa principiella avseenden är snarlikt DlS-sysle-

' Länsnivån kan ha fåll den forsla kännedomen genom DIS-syslemel om hogsl 4 av de 72 fallen.


 


Prop. 1980/81:20                                                     16

met. Samtidigt ger DIS-enkälen normall endast information för arbetsstäl­len med över 50 anställda. Detta förhållande minskar givetvis DIS-syste­mets eventuella operativa nytta över huvud taget för framför allt de kom­muner som har en hög andel små arbetsställen.

Man kan också i detta sammanhang tala om en annan operativ roll hos DIS-enkälen. DIS-systemet hade vid sin uppläggning även en direkt före-lagsdemokratisk målsättning. Del skulle enligt prop. 1972: 116 främja en fördjupad information om och en effektivisering av planering inom företa­get. Det konkretiserades i propositionen tre år senare för F/S-systemels del i samrådsskyldighet med företrädare för de anställda när svar skulle lämnas på Dl S-enkäten. Frågan skulle vidare ägnas särskild uppmärksam­het 1 det fortsatta utvecklingsarbetet.

Den Information som finns för att belysa denna fråga är därför mycket sparsam. Det var en anledning fill att det blev angelägel att la upp samråds­frågor 1 utredningens företagsenkäl men också att söka genomföra en mindre enkät direkt tiil ett urval lokala fackliga organisationer. Resultaten pekar på att DIS-enkälerna har haft en ringa effekt när del gäller ovan citerade målsättning. Frågan kan knappast heller sägas ha ägnats"'speciell uppmärksamhet i det fortsatta utvecklingsarbetet" eller av berörda parter.

Frågan om information och deltagande för de anställda i den långsikti-gare planeringen hänger dock samman med den utveckling som sker de närmaste åren med utgångspunkt i MBL. I 70% av de fackliga svaren på DIS-utredningens enkät till de lokala facken sägs också alt den information man fåll genom DIS-samrådel erhållits i andra sammanhang. Ocksä nyttan av DIS-systemet för alt förbättra informationen av del egna arbetsställets utveckling är begränsad. DIS-systemets effekt i framliden i delta avseende med nuvarande utformning av syslemet blir sannolikt mindre även om den ursprungliga målsättningen skulle ha fält ökad betydelse. Även på detla område kan det tänkas alt utvecklingen "passerat" DIS-systemel. Det har ersatts av ett effektivare medel för att uppnå den förelagsdemokratiska målsättning som en gång uppställdes för DIS-systemet.

3. Statistisk användning av systemdelen företag—samhälle

Den statistiska användningen av DIS-systemet har ökal. Del har skett i anslutning till utvecklingen av länsplanering och kommunal planering. Det återspeglas också i 1976 års proposition om syslemet. 1 de analyser och prognoser där man använder statistik som bygger på DIS-lnformation finns det ocksä ett (ökande) behov av information om enskilda företag.

Det är i första hand länsstyrelserna som använder den DIS-märkla statistiken 1 länsplaneringen. Den används dels i prognosverksamheten och dels 1 problemorienterade utredningar. DIS-malerialels användning och betydelse i prognosarbetet varierar mellan länen. Hälften av länssty­relsen har angelt att materialet används i slor ulslräckning och hälften att


 


Prop. 1980/81:20                                                                   17

det används i mindre utsträckning' för prognoser. Åven uppgifler om enskilda större arbetsställen används i prognoserna.

Den stafistik ur DIS-systemel som används som material i prognoserna gäller både utfall och förväntningar främst för investeringar, sysselsättning och produktion. I förra fallet beror det på att uppgifterna kommer tidigare än motsvarande uppgifler i den reguljära induslrisialisliken. I några fall saknas dock motsvarande uppgifter - det gäller främst investeringar och ulvecklingshinder. Med den uppläggning som länsplaneringsarbelet har verkar en nytta av utfallsuppgifterna klart dokumenterad. Utformningen av DIS-systemet borde emellertid 1 del fallet vara ett traditionellt problem om anpassning av statistiken i samhällel lill användarnas behov med de prioriteringsproblem som är förknippade med detta. Med den inriktning utvecklingsarbetet fått inom DIS-delegalionen på den statistiska använd­ningen kan det läget uppstå att DIS-enkälen inle anpassas lill samhällets totala behov av statistiken 1 fråga. En sädan fastställd förhandspriorilering av ett visst användningsområde kan sålunda leda lill nylloförluster annor­städes.

I den män DIS-syslemel är inriktat på prognosverksamhet har förvänl-ningsuppglfterna en betydelse. I första hand var de avsedda för operativ användning. Det log sig också uttryck i ell första förslag från samarbets-utredningen om en mycket enkel framåtriktad enkät. För den statistiska användningen i länsplaneringen är förväntningsslaiislik en unik informa­tion. Enkäter och intervjuer bekräftar att många länsstyrelser anser sig ha en slor nytta av förväntnlngsuppgiflerna men dä som ett bland flera bak­grundsmaterial. I detla fall ser effektanalysen i sin första länk ul all ge ett klart positivt utslag. Men flertalet länsstyrelser anser trols allt att progno­serna bara skulle bli nägot sämre ulan förvänlningsuppgiflerna.

DIS-malerialet används alltså i länsstyrelsens prognoser över syssel­sättningsutvecklingen inom induslri och partihandel. Dessa prognoser lig­ger lill grund för prognoser över befolkningsulvecklingen i län och kom­muner. Ett andra led i användningskedjan blir då hur länsprognoserna används. Det har inte varil möjligt att analysera denna fråga i detalj. Inom länsstyrelserna verkar prognoserna spela en viss roll bland många andra material för att få en allmän överblick av det framlida läget. De kan ge en kontroll av den bild annan information ger. De kan ibland ha betydelse i prioriteringen av åtgärder på olika områden. Betydelsen varierar emeller­tid mellan länen och på en relativt begränsad nivå.

Länsstyrelserna ser däremot ut att ha ell växande behov av statistiskt underlag när verksamheten blir mer problem- och ålgärdsorienterad. Om detta samtidigt leder till ökade förelagskontakter kan behovet av insamla­de enkätuppgifter om förväntningar länkas minska. Möjligen skulle man på basis av tillgängligt material något förenklat kunna säga att vägen mol ökad

' Däribland ingår stödlänen som har tillgäng lill information om slödförelagen. 2   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bil. 13


 


Prop. 1980/81:20                                                                    18

beredskap för framliden kan gä via studier centralt och regionall som är branschorienlerade och som i ökad utsträckning bygger på analyser av slalistiskt utfallsmalerial och kontaktverksamhet. Den frågan skall inle här föras längre dä den tangerar utredningen om den långsikfiga industripoliti­kens Informationsbehov. En mer problem- och ålgärdsorienterad länspla­nering leder ocksä till behov av statistik som kan vara mer varierande i lid och mellan regioner. För denna användning är DIS-malerialel ofta icke tillräckligt differentierat.

För övriga länsorgan är den statistiska användningen av DIS-systemets F/S-del begränsad. Enkäler och intervjuer visar sålunda all den DIS-märkla slatisliken inte har någon egentlig användning i länsarbetsnämnder­nas prognosarbete.

Inte heller utvecklingsfonderna har någon nämnvärd statistisk använd­ning av DIS-malerialet. Fonderna använder dock länsprogrammen som ett underlag för sina handlingsprogram. I den män länsplaneringens prognoser ulgör ett underlag för länsprogrammen Innebär detta en användning av DIS-syslemel högre upp i användningskedjan. Dä handlingsprogrammen är under utveckling kan den indirekta nyttoeffekten tänkas öka de när­maste åren.

Kommunernas statistiska användning av DIS-enkälen har kunnal bely­sas genom ett relativt splittrat material. Kommunförbundets utvärdering av den s.k. enkätsamverkan med lilläggsfrågor till DIS-enkälerna är en bit. DIS-utredningens intervjuer med 50 kommuner ger sitt bidrag. Därtill kommer intervjuer med olika experter knutna till den kommunala sektorn. Den bild som tonar fram ur delta material är naturligen icke helt entydig bl.a. med hänsyn lill kommunernas skiftande storlek och näringsstruktur.

Allmänt kan sägas att liksom på länsnivån har näringslivsfrågor.fåll en allt slörre belydelse i den kommunala verksamheten. Det återspeglar ju den samhällsekonomiska problematiken. Detta ökade engagemang i nä­ringslivsfrågor har icke i särskilt slor ulslräckning avspeglat sig i den kommunala verksamhetsplaneringen. Den senare har i sin tur relativt förskjutits från en ettårig planering lill en femårig flerårsplanering. Del kan länkas all den kommunala planeringen förändras mol en kortare plane-ringshorisont - det skulle då vara en motsvarighet till utvecklingen av företagens planering. Utvecklingen kan länkas gä mol en mer konkret ålgärdsinriklad näringspolitisk verksamhei i nära kontakt med de enskilda företagen och i högre utsträckning med sikte pä att skapa handlingsbered­skap.

I en sådan utveckling kan slalisfik komma alt behövas för alt få en samlad bild av det lokala näringslivet. Mot den bakgrunden är den bild utredningsmaterialet ger över kommunernas användningsslluation vid första påseende kanske något förvånande. Den kan sammanfattas på föl­jande sätt ur ulvärderingssynpunkl:

(I) DIS-enkälen till industrin och partihandeln betyder inte sä mycket


 


Prop. 1980/81:20                                                                   19

för de flesta kommuner även om många kommuner lar del av enkäterna -men då i stor utsträckning relativt ytligt.

(2)   Det skulle inte bli så stor nyiloförlust för kommunerna om DIS-enkälen avskaffades.

(3)   Kommunerna har ell visst behov av mer heltäckande skriftlig före­lagsinformation (statistik) men den behöver icke vara ärlig.

(4)   Det finns dock kommuner där slalislikanvändnlngen utgör en inte­grerad del av planeringen och där därför DIS-enkälen är av större betydel­se.

(5)   En del kommuner gör och kommer att göra egna enkäter för att täcka sina speciella behov.

(6)   Muntliga kontakter är effektivare än enkäter för de kommunala ändamålen.

En viktig bidragande anledning till detta utfall av utvärderingen torde vara att DIS-enkälen Icke läcker de mindre företagen och branscher andra än industrin och partihandeln. Det relativt begränsade antalet företag som finns med för varje kommun 1 DIS-populationen kan man i flertalet kom­muner nå genom muntliga kontakter och pä kommunnivå kan i statistiska användningar materialet bestå av enstaka enskilda företag (arbetsställen).

Kommunerna säger sig dock ha en nytta av DIS-enkälerna ur slalislisk synpunkt som ligger längre fram i användningskedjan. I ökande ulslräck­ning syns man använda länsplaneringens prognoser och planeringslal som ram för sin verksamhetsplanering. Del gäller främst beräkning av den totala folkmängden som ofta hämtas ur länsprognoserna. Den räknas ju fram via sysselsätlnlngsbedömningar som bygger på analys av näringsli­vets framlidsutveckling. Kommunerna kan ocksä ha haft en viss nytta av DIS-enkälen genom alt den Innehåller ett standardiseringselement beträf­fande variabeldefinitioner, klassificeringar av branscher m. m. som kan underlätta egna undersökningar och underlättar jämförelser mellan olika material.

På central nivå utnyttjar industriverket DIS-syslemel statistiskt. DIS-systemets roll i prognosverksamhelen synes emellertid icke vara särskilt stor när det gäller förvänlningsuppgifler. För verkets branschsludier be­hövs en tillgång på uppgifter om enskilda företag som dock gällande regler omöjliggör. I den mån DIS-systemel kommer till statistisk användning beror det snarast pä bristande aktualitet i den reguljära statistikproduk­tionen.

På central nivå begagnas länsstyrelsens prognoser över befolkning och industri även av enheten för regional utveckling på industridepartementet. Del gäller främst beredning av ärenden om gränser för stödområden.

Olika centrala organisationer och delegationer m.fl. har tillfrågats om användningen av DIS-syslemel statistiskt och någon slörre användning har icke dokumenterats. Del är emellertid påfallande att på en del häll där man kunde länkas använda DIS-märkt statistik kände man inle lill den. En


 


Prop. 1980/81:20                                                                   20

första spontan reaktion blev därför ett visst tänkbart iniresse även om behovet därför inle bör överskallas. Den kan möjligen tyda på alt det behövts en bättre marknadsföring av DIS-statistlken.

Statistik över utfallet av en del variabler har givelvis ett allmänslalisliskt intresse som det legal utanför mitt uppdrag att närmare studera.

En återrapportering sker också till företagen av den statistik som fram­kommit genom DIS-enkälen'. Återrapporteringens nytta tas upp i DIS-ulredningens enkät lill företagen och enkäten till de lokala fackliga organi­sationerna. Av de 60 % av förelagen som säger sig ha tagit del av återrap­portering uppger ett förelag stor nytta av återrapporleringen, 60 % ingen nytta och resten av företagen viss nytta.

Av de lokala fackliga organisationerna har ca en tredjedel tagit del av återrapporleringen. Majoriteten av dem säger sig ha haft viss nytta av den. Nyttan av DIS-enkälens F/S-del genom återrapporleringen pendlar således hittills enligt användarnas uppfattning mellan "viss" och "ingen" nytta med övervikt för det senare. Om nyltobilden förändrats genom den nya uppläggningen av äterrapporterlngen har av tidsskäl icke varit möjligt att kartlägga.

Med en långt driven förenkling kan användningen av DIS-systemets F/S-del sammanfallas påföljande sätt. Del är då DIS-enkälen i dess nuvarande uppläggning det gäller.

Information behövs om intressanta fall men den finns tillgänglig pä annat håll genom muntliga kontakter som sannolikt ger mer relevanta uppgifter. Prlmärmalerialet användes ibland som bakgrundsinformation vid förelags­besök. Uppgifter om ulvecklingshinder användes både på länsnivå och kommunal nivå.

Statistisk information behövs i planering främst för länsplaneringen. Förväntningsuppgifterna används som ett material bland flera i länsprog­noserna. Dessa prognoser har en om ock begränsad användning både på central nivå, länsnivå och kommunal nivä. Utfallsuppgifterna används på alla nivåer då de har en bättre aktualitet än den officiella statistiken. För kommunal planering begränsas den stalisliska användningen av att DIS-företagen endast är en begränsad del av alla producerande enheter. Även här anses ulfallsuppglfter - specielll om sysselsättning - viktiga.

I den utsträckning den nu tecknade användningen av DIS-systemets F/S-del bygger pä förvänlningsuppgifler finns ell kvalitetsproblem inbyggt. Inom länsstyrelserna har man 1 flera fall sagt sig medveten om att förvänt­ningsuppgifterna är behäftade med kvalitetsproblem - alt de kan vara av tvivelaktigt värde. DlS-delegationen har gjort kvalitetsundersökningar ge­nom att jämföra förväntningsuppgifter och utfallsuppgifter för sysselsäft-ning och produktion i DIS-enkälen. DIS-utredningen har prövat deras

' Denna återrapportering skedde för 1977 och 1978 års enkät. Den har lagts om för rapporteringen av 1979 års resultat. Framställningen bygger här pä de två första då den senare återrapporleringen inle skedde förrän i mars 1980.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   21

kvalitet i samband med studien om inlressania fall. Dessutom har DIS-utredningen gjort en studie över förelagens planering som underlag för framtidsbedömningar. Resultaten kan sammanfallas i följande punkter:

(1)   Användningen av formella planeringssystem inom företagen har stagnerat eller snarast minskal.

(2)   Förväntningsuppgifterna har mycket lågt prognosvärde - om något ~ för direkt användning.

(3)   Hittills vunna erfarenheter ger litet slöd för alt ekonometriska analy­ser skulle öka prognosvärdet.

(4)   Framlida större förändringar rapporteras relativt sent om de alls rapporteras i DIS-enkälerna.

Del är 1 och för sig naturiigt alt 1970-lalets inslabllare läge har sådana konsekvenser. Förelagen försöker undvika låsningar i lägen som är svår­bedömbara. En DIS-enkät får del svårare alt fånga in framliden via företa­gen. Det kan också finnas kvalilelspåverkan i alt uppgifterna över fram­tidsförväntningar inom ett företag kommer all vidarebefordras lill flera användare.

Samtidigt bör understrykas att ett lågt prognosvärde i förvänlningsupp­gifler inle nödvändigtvis behöver betyda att de hell saknar användnings­värde. Förväntningsuppgifterna kan nämligen ha legal till grund för åtgär­der som förändrar utvecklingen så att utfallet blir ell annat än det förvän­tade. För det andra kan uppgifterna tillsammans med andra uppgifler hos en regionalt kunnig person ändå länkas ha en viss nytta. För del tredje kan det tänkas alt man på sikt kan genomföra ekonometrisk analys av uppgif­terna. SCB:s utredning om kvaliteten ger dock en pessimistisk bild av möjlighelen att hitta någon prognoslösning med hjälp av förvänlningsupp­giflerna.

Sammanfattningsvis måste nyttan av förväntnlngsuppgiflerna 1 DIS-en­kälen starkt ifrågasättas. DIS-systemets användning för planering på me­dellång sikl fungerar därför Icke f.n. 1 sin F/S-del. Ulfallsuppgifterna är dock till nytta i den statistiska användningen.

4. Användning av systemdelen samhälle—företag

Informationen mellan företag och samhälle är ömsesidig. Del ligger förankrat redan från början i målsättningen för DIS-systemet. Det skulle medverka till att möjliggöra samplanering mellan kommuner och företag.

Samhällets åtagande skall uppfyllas genom att länsstyrelser och kom­muner lämnar en översiktlig redogörelse för sådan statlig resp. kommunal planering som kan antas vara av betydelse för de näringsidkare som ålagts att lämna uppgifter inom ramen för informationssystemet. Länsstyrelser och kommuner har frihet att själva bestämma form och innehåll för infor­mationen. Både länsstyrelser och kommuner synes 1 stort sett uppfylla lagens bestämmelser på denna punkl.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   22

Alla länsstyrelser utom två utarbetade sålunda en informationsskrift år 1978. Den överlämnades till förelagen för spridning till företrädare för de anställda. Alla skrifterna utom en har information från DIS-enkälen medan DIS-syslemel beskrivs 1 hälften av dem. Akiuell DIS-enkät presenteras i 13 skrifter och bedömningar om DIS-enkälen ges i tvä.

Bland ett antal tillfrågade kommuner har närmare 90 % i sin lur uppgivit sig ha en organiserad information lill förelagen minst en gång per år. Övriga kommuner anser all man uppfyller lagen genom kontinueriiga kon­takter åtminstone med de större företagen. Informationen sker skriftligt och/eller muntligt. En del av kommunerna har gett ut informationsskrifter men detta bedöms på sina håll vara en minskande form för informationen.

Nyltan av informationen har belysts i DIS-ulredningens enkäler till förelag och lokala fack. Ca 70 % av företagen säger sig känna till all länsinformation lämnas inom DIS-syslemel och lika många all även kom­munerna lämnar information i enlighet med bestämmelserna för DIS-syste­mel. Bland de lokala facken som uppges ha deltagit i samråd om DIS-enkälen i förelagen är del ca 30 % som uppger sig ha denna kunskap om regional resp. lokal information frän myndigheter.

Det finns ett allmänintresse av information om regional och kommunal planering bland DIS-företagen. Intresset är något starkare för kommunal information.

Om man ser på DIS-systemets roll att underiätta samplanering mellan kommun och förelag skulle svaren om slor nytta av information snarast peka på att för drygt 10 % av förelagen spelar kommuninformationen den tilltänkta rollen. Det har emellertid inte varit möjligt att på denna punkt fortsätta användningskedjan och se hur informationen använts.

Även enkäten till de lokala facken innehåller frågor om behov och nytta av samhällsinformation. Bland dem som känner till att samhällsinforma­tion finns säger sig en slor del ha viss nytta av informationen.

Sammanfattningsvis kan sägas all DlS-syslemels S/F-del gett en infor­mation som en slor del av mottagarna i DlS-enkäten har ett allmänintresse av även om del kanske inte uppfyller de ursprungliga målsällningarna för systemet. Intresset för kommunal information ser ut att vara något högre än för länsinformation.

Samtidigt kan man av annan information alt döma inför framliden se en fortsatt linje pä länsnivå där Information som lämnas företagen är avsedd för en betydligt vidare läsekrets. Den blir dä ett naturligt led i länsstyrelser­nas allmänna informationsverksamhet. På den kommunala sidan kan man tänka sig en fortsatt utveckling mol ökade muntliga kontakter. En växande samverkan mellan samhällsorgan och företag bör i sig vara ett instrument även för förbättrad informalionsgivning.


 


Prop. 1980/81:20                                                               23

5. Systemdelen samhälle—samhälle

Denna del av systemet handlar om informationsspridningen mellan olika samhällsorgan på olika geografiska nivåer och på samma nivå. Det är en annan typ av systemdel än de två förra. Den handlar snarast om effektivi­tetsproblem 1 systemet. Del är dels fråga om att genom informationssprid­ning mellan myndigheter inom ramen för gällande lagar öka effektiviteten i del framtagna materialet. Dels gäller det alt undvika dubbelarbele särskilt 1 uppgiftslämnandet och att därmed öka systemets produktivitet genom minskade kostnader inte minst för företagen.

DIS-utredningen har icke gäll in på produktivitetsproblemen 1 syste­met. De har som inledningsvis sades betraktats som problem som DIS-delegalionen löpande sysslar med. Det gäller bl.a. den tekniska produk­tionsprocessens fördelning pä olika myndigheter och materialflöde. Dala om processen visar att bortfallet i DIS-enkälen 1 stort sett är oförändrat. En förlängning av tiden för insamling av uppgifterna fram till SCB har dock sketl. En länkbar anledning skulle kunna vara en ändrad prioritering av tillgängliga resurser hos länsstyrelserna.

När del gäller möjligheterna för spridning av enkätmaterialet har länsar­betsnämnder och utvecklingsfonder bekräftat att man blivit Informerad om möjligheterna att la del av materialet. Materialet har även distribuerats lill kommunnivån. En ökning av systemets nytta skulle kunna erhållas om materialet ocksä fick lämnas lill Industriverket med reservation för kvali­tetseffekten pä materialet.

Samverkan genom muntliga kontakter har ökal på länsnivå och mellan länsnivå och kommuner. Del har kanske mer än materialflödet bidragit till att främja målsättningen för S/S-syslemel.

När det gäller samordningen av uppgiftslämnandet kan nämnas alt defi­nitionerna i DIS-enkälerna överensstämmer med definitionerna i den re­guljära induslrislalistiken hos SCB. Genom enkälsamverkan med kommu­nala lilläggsfrågor har visst dubbelarbele inom kommunala sektorn kunnat undvikas och en användning av enhetlig begreppsapparat kunnat säkras.

Inom DIS-utredningen har visst arbete utförts av de båda experterna från DEFU och SCB för att utröna andra samordningsmöjligheter. Det visar sig vid en kollationering av befintliga datasystem genom statskonto­rets dokumentationscentral och SCB:s variabelkatalog att DIS-systemets variabler återfinns 1 vissa andra datasystem i olika varianter beträffande innehåll, täckning och tidsaspekter. Fiertalel av dessa system är i produk­tion på SCB och därmed kringgärdade av sedvanligt sekretesskydd.

Några entydiga enkla fall för samordning har icke avslöjats. Del kan dock inte uteslutas alt det kan finnas lönsamma samordnlngsprojekl. Men det har inte bedömts rimligt alt göra en djupdykning i ett antal tänkbara fall. Det gäller frägor som löpande behandlas av såväl DIS-delegalionen som SCB eftersom båda myndigheterna har samordningsuppgifter av sam-


 


Prop. 1980/81:20                                                     24

ma slag när det gäller S/S-problemaliken, Man kan möjligen hävda alt det är en dubblering av arbetel i fråga om samordning.

Utvärderingen av systemdelen S/S blir sålunda närmast att den fungerat ungefär som avsett. En möjlig vinst kunde vara om DIS-enkälens frågor hade utformats 1 högre grad med hänsyn också till andra statistiska behov än den regionala och lokala planeringens.

6. Kostnader och nytta

Avsnitten 2-5 har visserligen gripit över hela utvärderingens nytlosida men del har skett utan en summering lill en totalnylta. Genomgången av nytlosldan och del behov av information som där Indirekt kommil fram blir senare en utgångspunkt för att måla olika slags framtidsbilder. Den blir också ena sidan av det beslulsunderiag som är DIS-utredningens uppgift att presentera. Den blir - i samspel med kostnadssidan - ett underlag för politisk värdering och beslut.

Kostnaderna för olika aktörer i systemet har beskrivits 1 tidigare kapitel. Och de kan i motsats till nyltosidan samlas och adderas om också bara schematiskt. De har i enkätsvaren formats i antal arbetstimmar. Man kan sedan använda olika schabloner för att värdera en arbetstimme. I tabell I används schabloner från SCB och Mekanförbundet. Kostnadsuppskatt­ningarna måste ses som närmevärden med breda marginaler uppåt och nedåt.

Tabell 1 DIS-systemets kostnader år 1978. Milj. kr.

 

 

Prodi

jklion

Användning         Totalt

Samhälle

(S/F,

F/S)

 

centralt

2,3

 

2,3

regionall

1,2

 

0,5                           1,7

lokall

I.l

 

0.2                           1,3 Samhälle totalt    5,3

Företag

6,5

 

6,5

(inkl. samråd

1,5)

 

Totalkostnad =12,0

På central nivå uppstår kostnaderna huvudsakligen genom DlS-delega-tionens verksamhei och SCB:s deltagande i produktionen. Delta är de enda belopp som redovisas direkt över statsbudgeten. De regionala kost­naderna har först erhållits 1 form av använda arbetstimmar. Denna resurs­insats uppstår på två sätt. Riksdagen bestämmer att länsstyrelserna skall medverka 1 produktionen av DIS-systkmels information - del är exempel på det ena sättet. Länsstyrelsen prioriterar ambitionsnivån för den lagfästa arbetsuppgiften i viss mån efler den nytta man tillmäter resultatet. Del är exempel på del andra sättet - ett annat klarare exempel är länsstyrelser­nas användning av systemet. Några anslag fick Icke länsorganen 1 samband med införandet av DIS-systemet.


 


Prop. 1980/81:20                                                     25

Av de regionala kostnaderna ligger enligt enkäterna ca 35% på produk­tionen av information inom systemdelen S/F. För kommunernas del är motsvarande siffra 75 %. För de regionala organen och då främst länssty­relserna är naturligtvis en användningskostnad svårskaltad - inle minst när den får en minskande andel i koslnader för aktiviteter högre upp i användningskedjan. För kommunernas del kan man bara göra den reflek­tionen att kostnaden för deras egen användning av systemet är mycket låg. Det svarar mot den bild som tidigare förmedlades om en sannolikt relativt låg nytta av systemet för kommunerna.

Företagens kostnader bygger också pä en uppskattning i arbetstimmar. Ca en tredjedel av arbetstimmarna som använts för DIS-systemet går -med en mycket grov beräkning' - åt till samrådet. Detta ger dock en överskatlning av resursåtgången pä samrådet, då limkostnaden för samrå­det bör vara lägre än för vissa andra DIS-momenl.

Totalt skulle sålunda kostnaden för DIS-systemel genom en mycket grov uppskattning och med använda schabloner kunna beräknas ligga kring en nivå på ca 12 milj. kr. Kostnadsuppskattningen varierar emellertid kraftigt med variationer i timkostnaden.

Kostnaderna får sedan ställas mot nyttan. Men man speglar då endast ett nuläge för DIS-systemel. Den redovisade utvecklingen av behoven pä olika områden, av produktionstekniken och av andra möjligheter lill be­hovstäckning några år framåt kan förskjuta nytto-kostnadsrelalionen åt båda håll. Kostnader och nytta för DIS-systemel måste dessulom jämföras i sin helhet. Det kan icke vara meningsfullt att söka ta ut några aktörer 1 systemet sådana som industriverket eller länsstyrelser för att beräkna kostnads-nyttoeffekter för dem var för sig. De uppkommer icke i sådana partiella anpassningsprocesser av nyttan till kostnaden. Användarna be­strider icke direkt kostnaden för sin del.

I viss mån finns det dock vissa moment av en direkt nylto-kostnadsan-passning i systemet - moment som kan ge vägledning vid värderingen av nyttan. Ett exempel är de tilläggsfrågor till DIS-företagen som kommuner­na kan göra genom kommunpaket 1 DIS-delegationens projekt "enkätsam­verkan". Kommunerna fär betala marginalkostnaden för att delta i tilläggs­frågorna. Andelen kommuner som har deltagit i "enkälsamverkan" har minskat år för år. För åren 1978-80 är antalet deltagande kommuner 60, 45 resp. 34. Kommuner med många DIS-arbetsställen har deltagit i enkätsam­verkan i större utsträckning än kommuner med få arbetsställen. Endast tretton av kommunerna har deltagit alla tre gångerna. Behovet all ställa frågor till företagen vatje år är därför sannolikt begränsat, dvs. icke värt

' Beräkningen bygger på följande anlaganden om timkostnader.

Centralt: Budget

Regionalt: Kostnad per timme 50 kr.

Lokalt: Kostnad per timme 65 kr.

Förelag: Kostnad per timme 250 kr., för samrädsdelen 170 kr.


 


Prop. 1980/81:20                                                     26

kostnaden. Dessutom har ca 30% av deltagande kommuner 1978 och 1979 sagt sig ej ha använt lilläggsfrågorna.

En jämförbar kostnads-nyltoanpassnlng finns i kommunernas egen en­kätverksamhet vid sidan om DIS-systemet - både hos dem som deltar i enkätsamverkan med lilläggsfrågor och hos övriga kommuner. År 1978 gjorde närmare 20% av kommunerna egna enkäter. Behovsbilden har enligt uppgifter frän kommunförbundet icke förändrats sedan 1975 då liknande mätningar gjordes. Ett skäl till att man gör egna enkäter kan vara att man vill ha med företag under de 50 anställda och företag 1 andra branscher samt anpassa frågorna lill egna lokala behov.

På samma sätt finns vissa Indicier på prioritering av DIS-syslemel inom länsstyrelserna. Av enkäten framgår alt man lägger ner mycket varierande arbetsvolym på att bearbeta och använda materialet bortsett från variatio­ner i länens storlek. Flera länsstyrelser pekar vidare pä'att man skulle behöva mer resurser för att utnyttja DIS-systemet effektivare. Det skulle principiellt innebära att man just nu befann sig 1 ett slags balansläge 1 resursfördelningen och att ytterligare resurser skulle komma att användas för DIS-aktlviteter med en nyltoökning som följd. Många länsstyrelser säger emellertid att de skulle prioritera direkta förelagskontakter om man hade mer resurser, dvs. föredra en ökad användning av detta informations­medium 1 stället för att arbeta vidare med enkäterna och deras material.

7. Systemet i dess helhet

Del förhållandet alt DIS-systemet är ett syslem Innebär å ena sidan att systemets olika delar innehållsmässigt bör ha någol som håller dem sam­man och å andra sidan att avgränsningen utåt mol andra system är ratio­nell.

Innehållsmässigt har kittet 1 DIS-systemet från början tänkts vara utby­tet av information om och för planering inom samhälle och förelag.

Det är Information/ör vardera parter om motsatt part att användas för operativa ändamål på lokal nivå. Det skulle också ge information om båda sektorer till de anställda inom företagen. Dess huvudbegrepp var framtids-uppgifter och (sam)planering. Enkäten om företagen koncentrerades pä industrin. Rätt snart "exploaterades" systemels enkät för att inhämta information från företagen till alt omfatta information för statistiska ända­mål inom länsplaneringen och den kommunala planeringen. Detta auktori­serades i den senaste propositionen där målsättningen för systemet kantra­de över mot den statistiska användningen både på regional och kommunal nivå. Därigenom uppkom också en statistisk användning för industriver­kels prognoser.

Fokuseringen på industrisektorn har förstärkts trots alt länsplaneringen breddats. Det hänger samman med sysselsättningsproblemen inom indu­strin och deras regionala belydelse. DIS-systemel skulle verka i denna


 


Prop. 1980/81:20                                                     27

miljö, även om del byggts upp för en tillväxtekonomi. I och för sig kan detta fungera om systembyggnaden är tillräckligl flexibel.

Andra system har kommit lill med liknande innehåll. Elableringsdelega-llonens uppgiftsinsamling som stannade vid en insamling och förbylles i ett muntligt informationssystem. Registren över slödförelagen är ett annat exempel som tillgodosett planeringsinformation i slödlän och slödkom-muner. Del är ett mer åtgärdsinriklal system.

Avgränsningen mot andra system motiverades ursprungligen av sekre­tesskäl. Man bör i sammanhanget erinra om alt när DIS-systemet introdu­cerades gällde denna avgränsning framför allt gentemot den officiella sla-tislikproduktionen. Senare har denna avgränsning aktualiserat frågan om hur en anpassning till användarnas behov skall ske.

I DIS-ulredningens arbete har det framgått rätt klart att många numera identifierar DIS-systemel i stort sett med själva enkäten. Del är betydligt svårare att uppleva den specifika DIS-delen i det flöde av information som växer fram mellan förelag och samhällsorgan bl.a. genom muntliga kon­takter. Sett ur den synvinkeln är DIS-syslemel (enkäten) ett ganska tradi­tionellt statistiskt system, dock med en viktig avvikelse. Del gäller regle­ringen i lag av att man får utbyta indivldinformalion - något som icke sker 1 vanlig slallstlkinsamling. Samtidigt har man en begränsning nedåt av möjligheten all samla in uppgifler frän företagen normall vid minst 50 anställda.

Ser man på systemfrågan över liden har man från vissa länshåll sagt alt man hade stora förväntningar på DIS-systemet. Det verkar också som om systemet frän början hade en viss dynamisk effekt på utvecklingen av samhällsplaneringen. Del verkar dock samtidigt som om den effekten delvis uttömt sin Inneboende kraft. Om delta i så fall skulle bero på alt syslemet i vissa delar gjort sig självt onödigt eller alt samhällsutvecklingen gäll förbi syslemet är svårt alt yttra sig om. Det kan också vara sä att systemet icke anpassats till utvecklingen. Men hur dess innehåll skulle utvecklas för alt ge del dynamik - en själ - är svårt alt säga. Om man 1 dag genom en partssammansalt kommitté skulle bygga upp ett hell nytt syslem kring problematiken information företag-samhälle skulle det sannolikt spela på andra strängar och klangbotten skulle icke vara 1960-lalets till­växtsamhälle.

På ett område trodde man också på en påverkan av själva syslemel -"en pådrivande effekt"'. Det gällde påverkan på förelagens planering och på de anställdas insyn och medverkan i den planeringen. DIS-utredningens enkäler lill företagen pekar inte pä någon utveckling av flerårsplanerlngen genom stimulans från DIS-enkälen. Utredningens enkäter pekar icke hel­ler på någon större aktivitet i samrådsförfarandet. Inte heller har arbets­marknadens parter ägnat DIS-systemet någon engagerad uppmärksamhet. Här är alltså systemets pådrivandeeffekt ringa. Det kan enligt viss utsago dock ha haft en annan pådrivande effekt för länens muntliga kontakter med


 


Prop. 1980/81:20                                                                   28

företagen. Man har haft en "lag 1 ryggen". Detta gäller också kommuner­na. Vid DIS-utredningens intervjuer har 7 av 25 kommuner sagt att del ännu finns en sådan effekt. Att den fanns i början av systemets livslid har framkommit under utredningens arbete.

Om man så ser på DIS-delegalionen som satts alt administrera systemet, har den i sin verksamhet arbetat med ett omfattande projektprogram. DIS-enkälen har utvecklats, förväntningsuppgifternas kvalitet har analyserals, informationen till förelag har utretts m. m. En koncentration till DIS-enkälen kan iakttas. Någon helhetssyn pä DIS-systemet har såvitt jag kan bedöma däremot inte hittills utvecklats, och kanske är den inte tillräckligt påträngande.

DIS-systemet har varit ett system som omfattat bäde operativ och statis­tisk användning. Det har Inneburit att primärmalerialel frän DIS-enkälen kunnat användas av flera organ på regional och lokal nivå inom ramen för vad lagen om uppgiftsskyldighet 1 planeringsfrågor medgivit. Utvärdering­en har visat alt det kan finnas en målkonflikt inbyggd i ett system som skall tillgodose båda typerna av användning. Den utspelar sig på kvalitetssidan. Vill man uppnå så hög kvalitet som möjligt i ell uppgiftslämnande för siatisliska ändamål särskilt med känsliga uppgifter, sädana som förvänt­ningsuppgifter fordras bl.a. en rigorös sekretess av den typ som sedan gammalt funnits för den officiella statistiken och dessutom en information till uppgiftslämnare om att uppgifterna endast skall användas för siatisliska ändamål. Detta fungerar sålunda icke för den operativa användningen. Även om det finns välgrundade skäl från andra synpunkter att ha sambruk av material för de två ändamålen förefaller det tveksamt om man skall bibehålla detta sambruk i form av ett syslem vars inriktning i praktiken blivit alltmer statistisk.

De två olika huvudsyftena innebär också problem när det gäller behovs­anpassningen. Med hänsyn till alt länsplaneringen ser ut all bli mer ålgärdsinriklad och alt t.ex. branschsludier lorde komma all spela en ökande roll blir också länsbehoven av statistisk information mer varieran­de bäde till population, variabler och i liden. Del blir 1 en sådan utveckling ökad relativ nytta av alt enkäter anpassas till varje länsstyrelses specifika verksamhet.

8. Slutsatser av utvärderingen

Utvärderingen har visat att DIS-syslemel endast 1 mycket begränsad utsträckning uppfyller syftet alt ge unik Information om inlressania fall. Användningen av förväntningsdala för bäde operativa och statistiska ända­mål kan starkt Ifrågasättas ur kvalitetssynpunkt. Det har varit svårt att se väsentliga positiva effekter av DIS-systemet som sådant i nuläget samtidigt som informationsbehoven verkar utvecklas i en riktning som innebär all systemavgränsning kanske snarast kan komma att utgöra ett hinder mot


 


Prop. 1980/81:20                                                     29

behovsanpassning. Mot denna bakgrund föreligger enligl min bedömning starka skäl för alt lägga ned DIS-systemel. Samtidigt skulle del kunna tänkas att olika politiska värderingar kan läggas på syslemet som sådant som leder lill andra slutsatser. Denna typ av värderingar tillhör inte mitt uppdrag.

En annan viklig slutsats är alt det föreligger ett informationsbehov för den regionala och lokala samhällsplaneringen. Vissa av dessa behov som skulle fillgodoses av DIS-systemet har kommit att tillgodoses på annat sätt, bl. a. i en växande direki kontakt mellan företag och samhälle. Andra kvarstår. I punktform skulle dessa behov, som de framgått av utvärdering­en, kunna anges på följande sätt:

(a)  Information behövs för direki operativ verksamhet. Hit hör visst behov av bakgrundsinformation för kontakter med företag både från läns­organ och kommuner.

(b)  Information behövs för översiktliga problembeskrivningar och pro­gnoser. Informationen skall helst vara framåtblickande och statistiskt han-terbar samt helst heltäckande över branscher och/eller regioner. Den skall vara anpassad till de prognosmodeller som används. Detta behov finns pä såväl central, regional som lokal nivå.

(c)  Information behövs för problemorienterad och åtgärdslnrlktad verk­samhet. Det kan gälla användningen för regionala branschstudier eller näringspolitiska program. Det kan gälla att belysa regionala och lokala konsekvenser av och inför olika strukturbeslut. Behovet skiljer sig från bransch till bransch och informationen behöver därför vara skräddarsydd.

(d)   Företagsledningar och de anställda behöver viss information om
samhällsplaneringen pä lokal och regional nivå.   •

Två kommentarer bör fogas till denna behovslisla.

(1) Företagens uppglftslämnarkapacitet är en restriktion om man vill tillfredsställa behoven. Det har en kostnadssida vilket också kan kräva en samordningsinsats. Del har en kvalitetssida där svårighe­ten att få framtidsuppgifter med prognosvärde kan kräva en forsk­ningsinsats. Och där sekrelessproblematiken även har kvalitets­aspekter.

(ii) Behovet av skriftlig information är i slor utsträckning ett behov av primärmalerial för statisfik — även om en geografisk differentiering kan leda till alt den statistiska bilden ibland represen­teras av endast ett eller ett par förelag. Det kan kräva en hårdare satsning pä den statistiska behovsanpassningen generellt och speci-etU. Enligt direktiven bör jag presentera ell underlag för beslul om informa­tionssystemets framtid. Jag har tolkat detta så alt jag också kan diskutera möjliga åtgärder utanför DIS-systemets ram som kan ge effekter av den typ som DIS-systemet varil avsett att uppnå. Det beslulsunderiag jag skall presentera i nästa kapitel kommer all gå under namnet "framtidsbilder". De bygger på utvärderingen och behovslistan.


 


Prop. 1980/81:20                                                               30

Framtida behovsanpassning

9. Utgångspunkter

Det bör redan här sägas att jag inte kommer att rekommendera någon av framtidsbilderna före de andra. Valet mellan dem måsle ske på grundval av politiska ställningstaganden med nytto- och kostnadsavvägningar som ett element. Min ambition är emellertid att klargöra vilken typ av avvägningar de olika förslagen representerar. Dessutom är framtidsbilderna inle hell skilda alternativ. De kan tvärtom också betraktas som ell anlal "moduler" som kan kombineras på olika sätt allt efter de nyllo- och kostnadseffekter man vill uppnå.

Framtidsbild I tar upp effekterna av én "nedläggning" av DIS-systemet. Kostnadsborlfallet blir 1 delta fall nyttan och förlusten i nytta blir kostna­den — allt räknat med nuvarande system som utgångspunkt. En väsentlig aspekt pä effekterna av en nedläggning är i vilkel tidsperspektiv som konsekvenserna ses. I denna framtidsbild utgår jag från de momentana effekterna. En väsentlig del av nytlobortfallel kan över fiden komma att kompenseras av spontana aktiviteter från de nuvarande användarnas sida. Denna utveckling i ett kortare perspektiv anges i framtidsbilden. En be­dömning av den spontana utvecklingen måste också ta hänsyn till alterna­tiva sätt att tillgodose dessa informationsbehov som kan följa av förslag från utredningar och verksamheter som f. n. pågår. Behoven kan komma att tillgodoses genom utveckling av informationssystem inom olika sam­hällsområden. En diskussion med denna infallsvinkel förs i framlidsbild II som betecknas som en "systemanpassning".

Framtidsbild III har sin tyngdpunkt i en diskussion om vägar att klara den regionala näringspolitikens Informationsbehov. Detla förslag innebär en "decentralisering" av beslut om enkäler m. m. med slöd av en ny och bantad lag om uppgiftsskyldighet för planeringsfrågor.

Framlidsbild IV utgår från en mer renodlad kostnads-nyltodiskussion. Den behandlar hur DIS-systemets nuvarande kostnader (resurser), som de bestrids centralt över statsbudgeten, skulle kunna omfördelas ur nyttosyn-punkl. Under mina kontakter i utvärderingen har jag funnit all en heltäc­kande sysselssättnlngsstatlsllk med en viss framförhällning skulle kunna vara ett väsentligt nytlofillskott för län och kommuner vid given kostnads­nivå. Den ansluter sig till ordinarie former och kanaler för framställning av statistik. Den representerar ett tradifionellt samspel mellan producenter och användare av statistik och framtidsbilden betecknas därför "statistisk behovsanpassning".

10.      Framtidsbild 1 — "nedläggning"

En nedläggning av hela det nuvarande DIS-systemet inkl. lagen och delegationen skulle enligt utvärderingen främst ge följande nyllo- och kostnadsbild.


 


Prop. 1980/81:20                                                     31

Nyttan av en nedläggning skulle 1 första hand bestå i att den totala kostnaden för DIS-systemet momentant faller bort. Konkret skulle del främst innebära alt statsbudgetens anslag på drygt 2 milj. kr. för DIS-systemet föll bort, att länsstyrelserna skulle kunna använda de resurser, som de i varierande ulslräckning lagt på DIS-systemel, för de ändamål som bedöms angelägna, saml alt företagens kostnader för att besvara DIS-enkälen föll bort. En positiv effekt kan ocksä vara alt själva syslemel försvinner. Det kan ge möjligheter att friare göra en bättre behovs- och kostnadsanpassning på det relevanta informationsområdet. Bl.a. då be­hovsanpassningen bättre anslutas till över tiden varierande problemställ­ningar med tonvikt på varje enskilt läns och kommuns situation.

På kostnadssidan skulle nedläggningen ge följande nylloföriusler av någon påtaglig betydelse.

(a)  en årlig skriftlig information om enskilda förelag att använda som ett kompletterande bakgrundsmaterial för regionala och kommunala kon­takter med förelag skulle försvinna

(b)  viss väsentlig utfallsslatistik skulle försvinna eller komma senare (försämrad fidskvalllel) med negaliv effekt på central, regional och lokal nivå

(c)  förväntnlngsuppgiflerna skulle försvinna, vilkel för länsprognoserna knappast skulle få någon påtaglig effekt men som innebär förlusten av ett material för eventuell metodutveckling kring förväntningsuppgiflernas prognosvärde

(d)  formellt skulle själva skyldigheten för länsstyrelser och kommuner
att ge företag och anställda information om samhällsorganens planering
falla bort

(e)  en möjlighel till diskussion om framtidsproblem mellan förelagsled­
ning och anställda via samrådsskyldigheten skulle falla bort

(f)   en eventuell kvarstående positiv effekt på fortsatt ökning av kon­
takter mellan samhällsorgan och förelag skulle försvinna.

Detta var den momentana kostnaden för nedläggning i form av nyiloför­lust som också omfattar nylloförluster högre upp i användningskedjan enligt fidigare utvärdering. En del av denna nyttoföriust kän väntas bli mindre eller hell försvinna på sikl om de muntliga kontakterna mellan samhällsorganen och förelag fortsätter att utvecklas som nu, om samrådet om framtiden mellan företagsledning och anställda utvecklar kanalerna via medbestämmandelagen och om en regional och lokal sysselsältningsslali­slik kan etableras.

Samtidigt skulle emellertid utvecklingen anpassas lill den nya situa­tionen genom all nya spontana aktiviteter skulle kunna komma att reduce­ra nyiloförlust men samtidigt minska kostnadsvinst. Flera länsstyrelser har i svar på utvärderingsenkäter sagt att de skulle genomföra egna enkäler om DIS-enkälen föll bort. Dessa skulle i flera fall bli annorlunda än DIS-enkälen. Man kan förmoda att de skulle ges en bättre behovsanpassning än


 


Prop. 1980/81:20                                                     32

den standardiserade DIS-enkälen. Bl.a. skulle de i högre grad anpassas till den ökade satsningen på problemanalys och ålgärdsinriklad verksamhet. Del är icke möjligt att ange hur stor enkätverksamheten skulle bli.

Även på kommunal nivå kanske fler enkäter skulle göras. I varje fall skulle sannolikt redan befintlig enkätverksamhet utvidgas. Åven på kom­munal nivå får man tänka sig en mer skräddarsydd enkälverksamhet med en varierande probleminriklning och kanske annan tidsfördelning. Åven här skulle det bli en mer direkt kostnads-nyttoanpassning pä kommunnivå i form av behovs- och resursprioritering inom kommunerna.

På kostnadssidan skulle en spontan enkätverksamhet Innebära nya kosl­nader för företagen, även om det inte skulle finnas uppgiftsskyldighet. Om denna kostnad skulle bli slörre än den tidigare kostnaden är omöjligt att uttala sig om. Det är tänkbart all enkälverksamheten inte skulle bli så omfattande med hänsyn till dels all muntliga kontakter rent allmänt föror­das av intressenterna, dels att ett kärvt ekonomiskt läge kan göra det svårt att prioritera enkäter framför annan användning av resurserna. Det är möjligt alt den standardisering som DIS-enkälen inneburit av variabler och klasslfikalioner och som Innebär minskning av kostnaderna skulle bli svå­rare att upprätthålla. Å andra sidan bör DIS-enkälerna och den kommuna­la enkätsamverkan ha lett till en viss användningsanpassning till de stan­dardiserade begreppen.

Samtidigt kan man vänta sig alt behovet av statistik för regional och kommunal planering aktivt vänder sig mot de olika kanaler som finns för att förse samhällsorganen med basstatistik och standardpakel, främst SCB och de kommunala serviceorganen. Del skulle innebära att en nedläggning av DIS-systemet med dess glidning mol ett statisfiksyslem skulle eliminera en särbehandling av vissa statistikfrågor och i stället föra över dem i de organisatoriska former och del regelsystem som redan finns i samhället för behandling av statistikbehov. Det är former som i och för sig är under utveckling bl. a. genom ADB-leknlkens genombrott på bred front.

I en spontan utveckling efler en nedläggning är del också troligt alt den förut lagfästa samhällsinformationen till företagen från länsstyrelserna och kommunerna kommer att fortsätta i den allmänna form Informationen fått. I den bredare målpopulationen ingår alltjämt även DIS-företagen. Kostna­den för denna skulle då också finnas kvar.

Som en konsekvens av bortfallet av förväntningsuppgifter kan man slutligen tänka sig alt länsstyrelsen i högre grad än f. n. skulle utnyttja industriverkets prognoser som underiag för egna prognoser. Industriver­kets utredningar skulle även i övrigt kunna få en större betydelse för länen ur informationssynpunkt allt eftersom den åtgärdsinriktade verksamheten växer 1 omfattning.


 


Prop. 1980/81:20


33


11. Framtidsbild II — "systemanpassning"

Användarnas reaktion på en nedläggning av DIS-systemel kan ge upp­hov till en spontan utveckling av det slag som angavs i föregående fram­tidsbild. I den framtidsbilden antogs denna kompensation för nylloförlus­ter bl. a. ske genom att användarna genomför egna enkäler. De vägar som väljs för alt kompensera nyttoförlusterna beror emellertid också på i vilken omfattning informationsbehovet kan komma att tillgodoses genom befint­liga och/eller nytillkommande andra informationssystem. Beslämmande härför är bl.a. hur dessa system anpassas till de Informationsbehov som här avses. Till väsentliga delar bestäms naturligen denna anpassningspro­cess av hur starkt sambandet är mellan dessa systems huvudsakliga upp­gifter och t. ex. den regionala och lokala näringspolitikens informationsbe­hov.

I kapitel 3 visades alt DIS-systemet legat i brytningspunkten mellan industripolitiken och regionalpolitiken. Del resonemang som fördes 1 ka­pitlet kan på "informationssystemnivän" illustreras med figur 11:1 med de två dimensionerna.

Figur 11:1 De två dimensionerna

SEKTORER


Handel


Offentlig sektor


Övriga


Regional och kommu nal  plan.

Behandlas inom DIS-systemet

Man kan tala om informationssystem om en sektor, dvs. ett syslem som beskriver - ger information om - en sektor. I figuren utgör detta den vertikala dimensionen. Del kan vara stallstik och/eller indlviduppgifler. Informationen kan vara uppbyggd för analyser och prognoser rörande sektorns utveckling. Då behövs framför allt ett slalistiskt informationssys-lem. Bakom statistiken ligger dock individuella uppgifler och Ibland be­hövs individuella uppgifter 1 analysen då vissa enheter har stor belydelse för utvecklingen. Det kan vara ett system som har administrativ använd­ning. Det är åtgärdsinriklal med hänsyn till de enskilda objekten. Del är 3    Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 20. Bil 13


 


Prop. 1980/81:20                                                    34

operativt. Inom eller på grundval av informationen i ett operativt system kan statistik produceras.

Men man kan också tala om ett informationssystem/ör sektorn. Det är information om sektorns externa miljö. Den informationen får då hämtas från andra sektorssyslem eller andra källor. Ett system för sektorn kan också innehålla icke kvanllfierbar information. Den kan innehålla författ­ningar, lilleraturhänvisningar, tekniska data etc. Om flera sektorer har iniresse av samma sektor och söker insamla indivldinformalion direki uppstår dubbelarbete och uppgiftslämnarproblematik.

Slutligen kan man tala om information om och för en sektor. Del är data om sektorn som samlas och används inom den. Del kan l.ex. vara infor­mation som samlas av en intresseorganisation om tillståndet i en sektor för sektorn.

Del kan också finnas behov av information som griper över många sektorer. Ett exempel kunde vara ell informationssystem för att tillgodose regionalplaneringens behov. Ett sådant skulle skära genom flera sektorer dvs. löpa horisontellt i figuren.

I belysning av del som sagts är DIS-systemet ett rätt komplicerat sy­stem. Det har uppkommit ett behov att få ömsesidig information mellan företag och samhälle. Det är som nämndes 1 kapitel I Information för vardera parter om motsatt part alt användas för operativa ändamål på lokal nivå.

Andra system har kommit till med liknande innehåll. Etableringsdelega-lionens uppgiftsinsamling som stannade vid en insamling och förbylles 1 ett muntligt Informationssystem. Registren över slödförelagen är ett annat exempel som fillgodosett planeringsinformation 1 stödlän och slödkom-muner. Det är ett mer ålgärdsinrlktal syslem.

Det finns också utredningar som pågår och som kan komma alt påverka den långsiktiga utvecklingen av informationssystem med nära anknytning till de informationsbehov som här är aktuella.

Informationsförsörjningen om och för industrin behandlas av utredning­en om den långsiktiga Industripolitikens informationsunderlag (KIPI). Med dess vida direktiv kan en utveckling mot ett framtida informationssystem om och för industrin möjligen komma alt på sikl realiseras. KIPI skall enligl direktiven avlämna sill betänkande lill sommaren detta år. Till bilden hör också industristödsutredningen som har till huvuduppgift att utreda konsekvenserna av den tillfälliga stödverksamheten under senare år. I det sammanhanget aktualiseras frägan om informationsinsamling och informationsbearbetning 1 samband med statligt finansiellt stöd. Denna utredning skall enligt direktiven vara klar vid årsskiftet 1980/81.

Jag har under mina kontakter på central nivå om användningen av DIS-systemet också mött behovet av ett databaseral Induslristatlstiskt system som skulle kunna användas för analyser och studier i olika sammanhang. I detta skulle kanske kunna ingå de löpande bevakningssystem för vissa industribranscher som håller på alt tas fram av Industriverket.


 


Prop. 1980/81:20                                                     35

När det gäller informationsförsörjningen om (och för ) industrin förelig­ger således redan en del material. Det kommer inom en relativt snar framtid dessutom att föreligga förslag till utbyggd information.

Åven det tidigare nämnda betänkandet från Förelagsobeståndskommit-tén bör ses i detta sammanhang. I betänkandet' föreslås sålunda ell infor­mationssystem när det gäller uppföljningen av förelag som erhållit statligt finansiellt stöd. Där sägs:

"Kommitténs förslag präglas av uppfattningen, alt del är lättare att bemästra krissituationer hos företag om man söker möta problemen så fort som man upptäcker den första tendensen till en negaliv utveckling hos företaget som kan innebära risker för obestånd, driftsinskränkning eller nedläggning. Därför har kommittén tryckt på viklen av alt samhällets organ följer de individuella företagens utveckling och så snabbi som del är praktiskt möjligt fångar upp larmsignaler. Ju snabbare ogynnsamma ut­vecklingstendenser kan upptäckas desto lättare blir problemen alt hantera och desto större blir möjligheterna alt hjälpa företagel. Vidare blir kostna­derna för samhället att klara upp obeståndssiluationer mindre. I konse­kvens härmed omfattar samordningsuppdraget bäde uppföljningsverksam­heten och åtgärder vid obestånd. Härvid har kommittén vidgat begreppet uppföljning till att omfatta inte bara den i dag föreskrivna obligatoriska uppföljningen av verksamheten hos företag som redan fält samhällsstöd -lokaliseringsstöd, industrigarantilån, lån från utvecklingsfonderna etc. ulan även en generell strävan att följa tendenserna hos samtliga förelag, så långt detta är praktiskt möjligt".

Enligt förslaget skulle uppföljningsarbetet i framtiden således inte bara omfatta företag som erhållit statligt stöd utan del skulle vara en generell bevakning av företagen 1 länet. För alt genomföra denna föreslår utred­ningen dels att länsstyrelserna skall förstärkas med en handläggare, dels att utvecklingsfonden skall åläggas en skyldighet att genomföra företags­analyser. En regional och/eller central uppföljning av det slag utredningen tänker sig kan innebära en förändring i sättet att förse länsorganen med information för operativ verksamhet bl. a. bakgrundsmaterial för företags-kontakter. Anknytningen till DIS-systemets Informationsproblemalik är klar.

Även om företagsobeståndskommilténs förslag synes ha störst relevans för Industrisektorn syns den gälla i princip alla förelag. Dess informations-syslem är ur den synpunkten ett övergripande (horisontellt syslem) och knyter därmed an till problematiken kring behovsanpassning av informa­tion för regional och lokal planering. Den behandlas 1 övrigt 1 direktiv för ett par pågående utredningar.

I tilläggsdirektiv' till ADB-beredningsgruppen sägs följande:

' SOU 1979:91. sid. 11. ' Dir. 1979: 103.


 


Prop. 1980/81:20                                                     36

"Den fortsatta utredningsverksamheten bör sikta lill att utarbeta ett konkret förslag till samlad lösning för den regionala och lokala samhälls­planeringens informationsförsörjning. I detta ingär att göra en lämplig fördelning av verksamheten mellan central, regional och lokal nivå. Därvid skall särskilt beaktas fördelar som kan vinnas för statliga länsmyndigheter, landstingskommuner och kommuner i fråga om ärendehandläggning inom verksamhetsfält som är gemensamma. Beredningsgruppen bör klariägga möjligheterna att tillgodose behovet av information för regional och lokal samhällsplanering med hjälp av den bearbetningskapaciiel som respektive länsdalor kan slälla till förfogande sedan folkbokförings- och beskattnings­systemets behov har tillgodosetls. Även möjligheterna alt använda RSDB och andra resurser hos statistiska centralbyrån skall utredas".

I den regionala och lokala planeringen finns redan viss uppbyggd organi­serad ADB-försörjning. Länsplaneringen har ell landsomfattande datasys­tem med Umeå högskoleregions datacentral (UMDAC) som bas. Kommu­nerna har på motsvarande sätt genom Kommundata tillgång lill olika datorbaserade modeller. Länsstyrelser och några kommuner har också tillgäng lill RSDB, dvs. den regionalstatistiska dalabas som utvecklas inom SCB.

I ett nägot längre perspektiv påverkas Informationsförsörjningen till den regionala och lokala samhällsplaneringen också av utredningen om den statliga statistiken. I direktiven till denna utredning sägs bl.a.: "Kommit­téns huvuduppgift bör vara att med utgångspunkt i den befintliga statisti­ken kartlägga behovet av statistik inom skilda samhällsområden". Dessut­om ingår att utarbeta metoder för en fortgående anpassning av statistiken till användarnas faktiska behov.

Åven om denna genomgång inte varil fullständig pekar pågående utred­ningar mol alt informationssystem för vissa sektorer, främst industrin, kommer att vidareutvecklas och mot alt vissa seklorsövergripande syslem av typ informationssystem för regional och lokal planering kan komma all vidareutvecklas och/eller etableras.

Framlidsbild II visar all man kan förutse en utveckling av informations­system av olika dignitet bäde sektorsvis och seklorsövergripande. Man kan ocksä förutse en utveckling av del övergripande system som finns för statlig statistik där samordningen av statistik mellan sektorer spelar en väsentlig roll. Förmodligen kommer systemutvecklingen att ske i system som är mer renodlade och/eller åtgärdsinriktade än del nuvarande 1 sig mera komplexa DIS-systemel. Det kan också finnas anledning att bevaka att man tar vara på möjligheter att i andra system täcka behov som ligger inom DIS-systemets område.

12. Framtidsbild III - "decentralisering"

Denna framtidsbild innebär alt den spontana utveckling av informations­insamling för den regionala och kommunala näringspolitiken som beskrevs


 


Prop. 1980/81:20                                                                   .37

för nedläggningsalternalivet (bild I) får ell formaliserat slöd av slalsmak­terna. Denna framtidsbild består i sina grunddrag av en decentralisertid informationsinsamling med stöd av en lag om uppgiftsskyldighet.

Konsekvenserna ur nyllo- och kostnadssynpunkt för intressenterna i nuvarande DIS-syslem blir i väsentliga avseenden de samma som i ned­läggningsalternalivet. Jag tar därför i denna framtidsbild upp skillnader ur nytto- och kostnadssynpunkt jämfört med en nedläggning av DIS-syste­met.

Statsmakternas slöd lill den regionala näringspolitikens informationsför­sörjning skulle kunna ske med nägon eller båda av följande åtgärder:

(a)    En begränsad lagstadgad rätt för länsstyrelserna all infordra upp­gifter från företagen med uppgiftsplikt.

(b)    Genom subventioner av länsstyrelsernas enkälverksamhet i syfte alt fä en teknisk samordning med annan statistik (begrepp, standarder m. m.). Eller för alt fä samordnade enkäter med länets kommuner. 1 båda fallen skulle syftet vara all underlätta företagens uppgiftslämnande.

Ulan ambitioner om juridiskt riktig utformning kan framlidsbilden III beskrivas genom en skiss till en lag. Det har varil naluriigt att anknyta till den lag om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor som f. n. reglerar DIS-syslemel.

1 §    Näringsidkare är skyldig att i fråga om arbetsställe inom länet skriftli-

gen till länsstyrelsen eller på länsstyrelsens anmodan till statistiska centralbyrån översiktligt redovisa

rådande och väntade förhållanden i fråga om produktionen, syssel­sättningen eller driften vid arbetsstället.

Vid tillämpningen skall beaktas å ena sidan behovet av tillgång till uppgiften, å andra sidan näringsidkarens iniresse av att uppgift som rör hans affärs- eller driftsförhållanden ej utlämnas lill en vidare krets än som oundgängligen behövs,

2 §    Uppgiftsskyldighel enligt I § får åläggas högst en gång ärligen och

avse förhällande längst tre år framåt i liden. Uppgiftsskyldighel får avse arbetsställe med minst tio anställda. Uppgift om väntade förhål­landen får Inhämtas endast om del är av särskild betydelse för statlig eller kommunal planering att uppgiften lämnas.

3 §    Uppgift enligl I § får infordras först efter samråd med länsarbets-

nämnd, regional utvecklingsfond och kommunstyrelsen i den kom­mun där arbetsstället finns.

4 §    Uppgift enligt I § fär endast användas som underiag för statlig och

kommunal planering och prognosverksamhet och som bakgrundsin­formation vid muntliga kontakter med företag samt i form av stati­sfik.

5 §    Uppgift enligl I § fär efter länsstyrelsens prövning överlämnas lill

statistiska centralbyrån, länsarbetsnämnden, den regionala utveck­lingsfonden och kommunstyrelsen i den kommun där arbetsstället finns.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   38

6 §    Näringsidkare som lämnat uppgift enligt I § skall så snart resultat

föreligger av länsstyrelsen få en redogörelse för dessa.

7 §    Vad någon pä grund av denna lag har fåll vela om näringsidkares

affärs- eller driftsförhållanden får han ej obehörigen yppa eller nyttja.

I anslutning till 6 § bör sägas att del förutsätts att den samhällsinforma­tion som skall lämnas till förelagen enligl DIS-lagen också ges i fortsätt­ningen. Målgruppen för denna behöver dock inte sammanfalla med de förelag som lämnat information. Om delta behöver regleras skulle det kunna ske genom preciseringar 1 länsplanerlngsförordnlngen.

Den informationsförsörjning det här kommer att gälla är den som följer av den mer åtgärdsinriktade länsplaneringen. Vid sidan härav finns de kontakter mellan samhällsorgan och företag som betingas av den dagliga verksamheten. Det förutsätts att den muntliga kontaktverksamheten kring företagsproblem som utvecklats och övertagit DIS-systemets roll som larmsystem forlsäller och utvecklas vidare. Länsstyrelsernas ansvar 1 detta hänseende kan redan sägs ingå i länsplanerlngsförordnlngen 4 §.

Del förhållandel att beslutanderätten ligger hos länsstyrelserna behöver inte Innebära att eventuella enkäler genomförs av länsstyrelserna. Det kan finnas möjligheter till samordning av informallonsproduklionen även med ett decentraliserat beslutsfattande.

Om en mer Ingående studie av dessa frågor skulle visa att argumenten för en samordning 1 själva utformningen av enkäten eller för samarbetet skulle behöva säkras i första hand för alt underlätta uppgiftslämnandet skulle delta kunna ske genom en viss subventionering av enkälverksamhe­ten.

En annan fråga är om statsmakternas stöd genom lagen kommer alt få en effekt som gör att länsstyrelsernas uppgiftsinsamling kommer att bli mer omfattande än om lagen saknas. Med den höga prioritering den ålgärdsln-riktade verksamheten redan har och med hänsyn till att den inle tillförs några ytterligare resurser genom detta förslag — vid sidan av en eventuell subventionering — lorde denna effekt vara relativt marginell. Till denna fråga hör också om lagen som konsekvens kan få att länsorganen utnyttjar enkäler 1 stället för muntliga kontakter. Genom det åtgärdsinriktade syflel med verksamheten lorde pä sikl risken icke vara så stor för detta.

Genom samrådet enligt den skisserade lagen kan en viss garanti erhållas för all länsstyrelserna inte Insamlar information som är känd av andra länsorgan eller berörda kommuner. Genom samrådet öppnas också vissa möjligheter till samordning av uppgiflsinsamling mellan länsstyrelser och kommuner.

Vid utlämnande skulle samma sekretessregler som 1 nuvarande DIS-system gälla.

Utformingen av framtidsbild III har följt den befintliga lagen men med en anpassning till den framtida behovsbild som redovisats i tidigare kapitel. I


 


Prop. 1980/81:20                                                     39

denna utformning saknas den centrala styrning som nu finns av enkälverk­samheten och som bl.a. innebären hänsynslagande lill uppgiflslämnarna. Om det befinns vara önskvärt kan denna aspekt beaktas genom aU kom­plettera lagen med en yfterilgare bestämmelse. Eftersom det i väsentlig utsträckning gäller uppgiftsinsamling för i huvudsak slalistiskt bruk kan en paragraf som återfinns i den kungörelse som reglerar SCB:s uppgiftsin­samling las in. Den skulle, anpassad till den aktuella frågeställningen, kunna ha följande lydelse.

Innan länsstyrelsen meddelar föreskrifler eller anvisningar gällande en­kät till förelag skall länsstyrelsen samråda med organisation eller annan som kan anses företräda de uppgiftsskyldiga.'

13. Framtidsbild IV - "statistisk behovsanpassning"

I framtidsbild III diskuterades viss decentralisering av beslut om och ansvar för informationsförsörjning. I delta avsnitt skisseras en hell annan typ av framtidsbild. Den bygger pä det kostnads- och behovsresonemang som fördes i kapitel 1 och som finns uttryckt i direkfivens "behov av Information till lägsta kostnad".

Flertalet tänkbara förändringar av DIS-systemet 1 dess nuvarande form - stora eller små - skulle leda till förändringar både på nyltosidan och på kostnadssidan. Det är svårt att fixera förskjutningar och bestämma lägen annat än 1 allmänna termer. Här skall nägra alternativ diskuteras med utgångspunkten aft anfingen kostnaden skall minimeras ulan alltför stora föriuster 1 nytta eller också nyltan skall maximeras utan alltför stora förändringar i kostnad.

Den första problematiken kan betraktas som ett ratlonaliseringsalterna-liv. Med den ringa grad av nytta som systemet f. n. har synes del icke vara meningsfullt all diskutera rena rationaliseringar på kostnadssidan. Del är klart att jag enligl tillgängligt material skulle kunna föreslå att partihandeln tas bort ur enkäten dä den delen av enkäten verkar alt ge relativt lite ur nyttosynpunkl. Jag borde föreslå att förväntnlngsuppgiflerna tas bort. Det kanske skulle gå att finna ADB-lösningar för att även nägot minska andra kostnader. Ett sådant förslag, om ock motiverat ur kostnadssynpunkt, skulle ytteriigare tunna ut systemets principiella och sakliga innehåll. Det var ju ett system på medellång sikt som eftersträvades genom förvänt­ningsuppgifterna osv. Del innebär givetvis att man kommer fram lill fram-fidsblld I som handlar om en nedläggning av DIS-systemel.

Den andra problematiken i ett nytto-kostnadsresonemang skulle i stället inrikta sig på nyltosidan. Utgångspunkten skulle då vara en given kostnad. Den kostnad som i detta fall är given är kostnaden för DIS-systemet.

'Jfr SFS 1966:37, § 10.


 


Prop. 1980/81:20                                                     40

Däremot ärdel då icke inom en speciell systembyggnad nyttodiskussionen skall utspelas.

Behovslistan 1 kapitel 1 är till slor del inriklad på statistiska behov. Det rimmar också med den utveckling mot mer statistisk användning som systemet fått. För egen del har jag då funnit det angeläget alt göra en mer radikal nyttoinriktnlng av framtidsbild IV.

Mot denna bakgrund redovisas 1 del följande en framlidsbild som lar fasta pä behovsanpassning av den centrala statistiska verksamheten för att möta regionala och kommunala nylloförluster av en nedläggning av DIS-systemet. Framtidsbilden är en nytlomaximering till given kostnad, dvs, den anger en alternativ användning av de medel för DIS-sylemet som f. n. bestrids över budgeten dvs. drygt 2 milj. kr.

Utvärderingen av DIS-systemet har enligt min bedömning visat att upp­gifter om sysselsättningen loppar önskelistan pä statistiska variabler. I så fall sällar sig även DIS-systemets "konsumenter" av statistik till många andra som under senare år framhållit viklen av att få fram en regional och lokal sysselsäUnlngsslatislik. Frägan har behandlats l.ex. ADB-bered­ningsgruppen och i sysselsätlningsutredningen. Även SCB har varit enga­gerad. Utvecklingsarbetet har kommit aft koncentreras på möjligheterna att använda taxeringsmaterial och kontrolluppgifter för detta ändamål. Frågan har aktualiserats i samband med planeringen av 1980 års folkräk­ning. Nyligen har regeringen tillsall en undersökning om alternativa meto­der för framlida folk- och bostadsräkningar. Även i det sammanhanget kommer sysselsättningsfrågorna all aktualiseras.

I avvaktan på alt del eventuellt kommer fram en statistik som bygger på dessa administrativa material har jag lagt fram denna fjärde framtidsbild. Den visar hur man med oförändrad kostnad skulle kunna tillgodose regist­rerade behov av statistik för planering 1 första hand på regional och lokal nivä. Skissen lar sikte på att i första hand täcka behovet av den slalisfik över sysselsättningen som skulle falla bort om DIS-systemel bara lades ned. En utvidgning skulle emellertid samtidigt ske till andra näringsgrenar än de som omfattas av DIS-enkälen. För denna variabel skulle statistiken bli seklorsövergripande.

Behovsanpassningen skulle ske genom följande informalionsinhämlning från företagen. Del skulle ske ungefär inom nuvarande kostnadsram över statsbudgeten. Nägra detaljer i förslaget har icke utformats. Del fär ske en mer detaljerad genomgäng med konsumenter om del skulle realiseras.

En sysselsältningsslalistik skulle som ett minimum kunna innehålla upp­gifter av nedanstående slag för arbetsställen och som ett maximum omfatta alla näringsgrenar som har anställda som utför sammanlagl minst 5 årsver­ken enligl del nuvarande förelagsregister. Den skulle inhämtas en gång om året på hösten den I september eller den I oktober i nära anslutning till den lidpunkt då folkräkningarna brukar hållas och med användande av deras definitioner.


 


Prop. 1980/81:20


41


Den skulle då komma 1 tid för den årliga uppföljningen av länsplanering­en som påbörjas i slutet av året. Genom frågor om planerad sysselsättning för de två närmaste åren skulle erhållas en viss framlidsbelysning. Med hänsyn till de nya arbetsrältslagarna är det möjligt att framlidsplanering i det tidsperspektivet ökar pä sysselsättningsområdet. Därigenom skulle företagen ha en viss grund för att besvara frågorna. Det är dock omöjligt att här förutsäga vilket prognosvärde svaren skulle få.


Tablä 13 Tentativa frågor i en enkät.

I.10.1980


I.10.1981


1.10.1982


 


Anlal anställda totalt därav kvinnor

Antalet anställda med dellid (under 20 lim/v)


 

 

 

 

 

 

V/M

m////,

//M

W/M


En åriig enkät av detta slag med presentation av statistik fördelad på de näringsgrenar som finns med i modellen för länsplaneringen och fördelad på län och kommuner haricke 1 detalj kostnadsberäknats. Med en grov skattning skulle dock kostnaden ligga på i storieksordningen 1,75 milj kr. per år för insamling och bearbetning och publicering. Om man endast lar med företag med minst 10 årsverken skulle kostnaden bli av storieksord­ningen 1 milj kr. Om man ytterligare inskränker antalet branscher genom att ta med endast Industri, byggnadsverksamhet, handel och samfärdsel skulle kostnaden kanske ligga på i storieksordningen 750000 kr. per år. Det är tänkbart aft den spontana enkätverksamheten skulle bli väsentligt mind­re än vid en nedläggning av DIS-systemet om man genomförde en årlig enkät av detta slag.

Blanketten skulle förslagsvis göras med två kopior så alt en kunde lämnas vardera till länsstyrelse och kommun. Inhämtningen av uppgifterna skulle ske med uppgiftsplikt. Länsstyrelser och kommuner skulle ha sam­ma möjlighet att få la del av dem på samma sätt och enligt samma bestäm­melser som gäller för nuvarande DIS-enkät.

Syftet med denna framtidsbild är sålunda att visa ett alternativ med mer radikala förändringar av den statistiska bilen i DIS-systemet. Den skulle ersättas av en centralt genomförd statistikproduktion vid SCB. Avsikten med framtidsbilden har varil dels all visa på det starka behov som finns av regional och kommunal sysselsältningsslalislik. dels att visa på hur man skulle kunna tillgodose detla inom ramen för DIS-systemets koslnader. Kostnaden har varit ramen för illustrationen av detla fall med sannolik väsentlig nytlohöjning jämfört med nuvarande läge. Alt i ett samhälle som arbetar med sysselsättningsfrågor på alla nivåer sakna en regelbunden åriig regionall och lokalt fördelad sysselsäftningsslatistik är ett märkligt förhål­lande. 4   Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 20. Bil. 13


 


Prop. 1980/81:20                                                                   42

En sädan statistik fär då ses som en interimistisk lösning av en viklig statistisk behovsanpassning till dess en bättre lösning kan nås som resultat av pågående utredningsarbete. När delta mer permanenta tillstånd skulle kunna uppnås kan inte nu anges.

Den resterande delen av kostnaden skulle kunna användas för all ge länsstyrelser och kommuner central statistisk service för egen enkätverk­samhet. Samtidigt skulle en central verksamhet kunna organiseras (delvis pä forskningsbas) för att utveckla möjligheterna alt för prognoser använda bl.a. framtidsinriktad information som underlag.

Dessa verksamheter skulle kunna utnyttja traditionella former för ut­veckling av statistik och anpassning av statistik lill föreliggande behov. En möjlig organisatorisk anknytning vore lill del statistiska samarbete som löpande sker i samrådsgrupperna för samarbete i statistikfrågor mellan SCB och regionala organ resp. kommunala organ - SSRO och SSKO.

14. Kombinationer och slutsatser

De framtidsbilder som redovisats representerar var och en för sig olika sätt all nå en behovsanpassning. Framlidsbild I ger en spontan behovsan­passning direki genom användarnas prioritering av givna resurser. I "tablå 14 redovisas en del medel som kan komma alt utnyttjas i en sådan behovs­anpassning. Vid sidan av de i tablån angivna medlen bör nämnas att särskilt sädana behov som är gemensamma för flera intressenter kan komma att manifesteras i krav pä statistikproduktion genom de reguljära kanaler som finns pä den statliga statistikens område.

I framtidsbild II matchas den spontana utvecklingen mol en systemut­veckling på de aktuella behovsområdena. Denna systemutveckling kan, beroende på vilka värderingar som verkar styrande, i slörre eller mindre ulslräckning suga upp de spontant framväxande behoven enligt bild I. Del innebär alt behovsanpassning av information kan komma all ske inom ramen för befintliga eller kommande informationssystem i de dimensioner som angetts i figur 13. Behovsanpassningen ingår här i en systemanpass­ning.

Framtidsbild III Innebär från behovsanpassnlngssynpunkl ingen skillnad jämfört med en spontan utveckling. Skillnaderna ligger i möjligheterna och sättet alt genomföra behovsanpassningen. Del innebär en ökad markering av samordning av informalionsinhämlning för all undvika dubbelarbete. Det kan ge ökade möjligheter all säkerställa angelägna behov av informa­tion.

Framtidsbild IV innebär att behovsanpassningen sker i de former som är vanliga när del gäller statistikproduktion. En sådan bild ligger i linje med DIS-systemets utveckling mol ett partiellt statistiskt syslem. Behovsan­passningen skulle ske i ett bredare samspel mellan producent och konsu­ment i utvecklingen av samhällets stafistik.


 


Prop. 1980/81:20                                                                   43

I tablå 14 har de typer av behov som varit utgångspunkten för bilderna ställts samman med resp. bild. Tablån redovisar inle alla dimensioner som behovstäckningen omfattar. Sä framgär t.ex. inle i vilkel lidsperspektiv olika aktiviteter aktualiseras. Denna aspekt har sitt största iniresse när det gäller systemanpassningen. På kort sikl torde denna ge endast mindre bidrag för alt möta de spontana behov som en nedläggning av DIS-syste­mel skulle resultera i. Detta därför att de utredningar som f. n. arbetar med den industripolitiska informationen framför allt är inriktade på den centrala nivåns behov av information. I ett längre perspektiv kommer frågan upp om vad ett system för den lokala och regionala samhällsplaneringen skulle kunna innehålla. I ett sådant sammanhang är del sannolikt alt de spontana behoven skulle ha relativt stor belydelse för systemutformningen.

En annan dimension som ej framgår av tablå 14 är givelvis själva utveck­lingen av behoven av information. Som tidigare nämnts är informationsbe­hoven f. n. under relativ förskjutning på både länsnivå och kommunal nivå. De olika framtidsbilderna innehåller olika vägar även för framtids-anpassningen.

I vissa fall kan man ocksä länka sig att de restriktioner som gäller för behovstäckningen är mycket starka. Del finns behov av framlidsdala. Givet en restriktion om kvalitet synes detta behov med hittills använd teknik inte vara möjligt att tillgodose. Metodutveckling kan pä sikl möjli­gen ge underlag för andra slutsatser. En annan kvalitetsaspekt är knuten till sekretessproblematiken.

Tidigare har sagts alt framlidsbilderna kan ses som moduler fristående eller 1 kombinationer. Del kan finnas variationer i kombination av en eller flera bilder och inom bilderna möjligheter till variationer, t. ex. i lagskissen i framtidsbild III. Jag vill här endast la upp ett exempel på kombination.

Kombinationen ses här i form av medel för behovsanpassning av den information som behövs för regional och kommunal planering. I detla fall kan man tänka sig en kombination av behovsanpassningen enligl bild III och IV. Det ger genom sin centralt utarbetade sysselsältningsslalislik med viss framtidsinriklning en möjlighet för länsstyrelser att prioritera bort annars planerade enkäter men samtidigt all skräddarsy eventuell enkät med hänsyn lagen till den tillgängliga informationen. Man skulle pä så sätt antagligen också reducera kostnaden för uppgiftslämnande lill länsstyrel­ser och kommuner.

Slutligen bör någol sägas om själva informationsbehoven. I framlidsbil­derna har tagits hänsyn till två typer av behov nämligen de som f. n. avses bli tillgodosedda genom DIS-systemet, dels de som i princip skulle kunna sägas ligga inom DIS-systemets behovsområde. För dessa typer av behov har jag försökt att få en bild av utvecklingen på några års sikl. Utöver dessa finns naturligtvis ocksä många andra informationsbehov som jag inte behandlat som kanske rimligen borde och i framtiden kommer att ses i ell sammanhang i sektorssyslem eller övergripande syslem. Den begränsning


 


Prop. 1980/81:20


44


som därför fått göras hänger samman med den innebörd DIS-syslemel haft och fält. Kvar står som en bakgrund ocksä slutsatsen av den förutsätt­ningslösa utvärderingen att starka skäl talar för att systemet skall läggas ned.

Tablå 14 Behovsanpassning i framtidsbilderna


Behovsanpass­ning genom angiven aktivitet/ Behov av information för'