Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371

Proposition 1917:371

Kunql. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

1

Nr 371.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar
i rätten att använda sparbanks vinst; given
Stockholms slott den 19 maj 1917.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag innefattande tillfälligt undantag från gällande
inskränkningar i rätten att använda sparbanks vinst.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Conrad Carleson.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 324 höft. (Nr 371.)

1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

Förslag

till

Lag

innefattande tillfälligt undantag från gällande inskränkningar i rätten att

använda sparbanks vinst.

V

Härigenom förordnas som följer:

Utan hinder av föreskrifterna i 15 § lagen angående sparbanker
den 29 juli 1892 eller i fastställt reglemente må sparbanks huvudmän,
efter det styrelsen yttrat sig i frågan, besluta, att högst en tredjedel
av vinsten å den av sparbanken under föregående året drivna rörelse
skall användas för annat i samma paragraf angivet ändamål än avsättning
till reservfond, dock att till följd av sådant beslut reservfonden eller,
där förbehåll om tillskjuten grundfonds återbärande icke i reglementet
gjorts, sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna icke må
komma att understiga fem procent av insättarnas behållning enligt
senaste bokslut.

Huvudmännens beslut i ärende, varom nu är sagt, skall underställas
Konungens befallnings!)avande, som har att pröva, huruvida beslutet
överensstämmer med föreskrifterna i denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till och med den 31 maj 1918.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 371.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 maj
1917.

Närvarande:

.Hans excellens herr statsministern SWARTZ ,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,
Statsråden: von Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anförds chefen för finansdepartementet, statsrådet Carleson härefter:

Enligt huvudstadgandet i 15 § av sparbankslagen, såsom nämnda
lagrum lyder enligt lagen den 25 maj 1905, skall all vinst, som å
sparbanks rörelse uppkommer, avsättas till en reservfond för bestridande
av omkostnader och betäckande av förluster. Då reservfonden eller i
visst fall sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna överstiger
tio procent av insättarnas behållning enligt senaste bokslut, må
emellertid sparbankens huvudmän, efter det sparbankens styrelse avgivit
yttrande i ärendet, kunna besluta, att överskottet skall enligt
grunder, som av huvudmännen fastställas, tillgodoföras insättare såsom
tilläggsränta eller ock annorledes användas för väckande och under -

Sparbanks föreningen.

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

hållande särskilt hos mindre bemedlade insaltare av håg till ökad sparsamhet.
Likaledes må, om bankens reglemente sådant^ uttryckligen
medgiver, huvudmännen, sedan styrelsen yttrat sig i lrågan, kunna
anslå högst hälften av förenämnda överskott till sådant välgörande
eller allmännyttigt ändamål, som icke på grund av gällande författning
skall tillgodoses genom skattebidrag.

I förhållande till den ursprungliga lydelsen av berörda lagrum
innebar nyssnämnda lag den 25 maj 1905 ändring huvudsakligen
därutinnan, att dels såsom särskilt ändamål, vartill överskottsmedlen
kunde få användas, angavs tillgodoförande åt insättarna av en tilläggsränta,
beräknad enligt av huvudmännen fastställda grunder, dels
rätten att använda överskottet till välgörande eller allmännyttigt ändamål
inskränktes till allenast sådant ändamål, som icke på grund av
gällande författning skall tillgodoses genom skattebidrag, och tillika
stadgades, att till dylikt ändamål finge användas endast hälften av förutnämnda
överskott.

1 en till Kungl. Maj:t den 8 innevarande månad ingiven skrift
har sparbanksföreningens styrelse framhållit, att genom bestämmelserna
i förevarande paragraf möjlighet att disponera uppkommen
vinst på annat sätt än genom avsättning till reservfond är utesluten
för andra sparbanker än sådana, vilkas reservfonder eller, i visst fall,
sammanlagda grund- och reservfonder överstiga tio procent av insättarnas
behållning, varför styrelsen ifrågasatt, att ett sådant tillägg till lagrummet
borde göras, att dylik möjlighet bereddes även övriga sparbanker.

Föreningsstyrelsen har härom anfört följande:

»Sedan många sparbanker, efter att hava vid sitt grundläggande varit beroende
av gåvor till bestridande av sina kostnader och mötande av eventuella förluster,
vunnit den styrka, att de egna medlen, reservfonderna, ansågos tillräckliga
för nämnda ändamål, framträdde den meningen, att vinstmedel kunde användas även
till andra allmännyttiga eller välgörande ändamål. A andra sidan gjordes gällande
den åsikten, att en sparbanks medel icke borde få användas för annat ändamål än
bankens eget, till insättarnas gagn och till uppmuntrande och befordrande av sparsamheten
särskilt bland de mindre bemedlade. Denna fråga upptogs av lagstiftningen,
som gått en medelväg, medgivande sparbankerna rätt att utdela medel till
främmande ändamål, men med allt mer skärpta inskränkningar i denna rätt. Bakom
sparbankslagens 15 § ligger helt visst ett intresse för insättarne och sparsamhetens
befordrande, och detta intresse har kommit till uttryck i stadgandet att, för användning
av så att säga överflödsmedel, i första hand hänvisas till väckande av
och underhållande särskilt hos mindre bemedlade insättare av håg till ökad sparsamhet.
En sådan användning innebär ett fullföljande av sparbankernas eget ändamål,
och för detta ändamål böra alla sparbanker verka. Vid hänvisningen till detta

it

I(ungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 371.

ändamål förbisågs emellertid, att ifrågavarande, där intagna föreskrift träffade
endast de sparbanker, som hade överskottsmedel (mer än 10 procent av insättarnas
bebållning), och att därav kunde dragas den slutsatsen, att de andra sparbankerna
(mer än halva antalet) ej skulle få göra utgifter för befrämjande av sitt eget ändamål.
Till detta förbiseende gjorde man sig ej skyldig, dä den finska sparbankslagen,
med efterbildande av den svenska, skrevs. I den finska lagen uteslöts ovan
citerade bestämmelse, vilket helt visst icke berodde därpå, att överskottsmedel icke
borde användas till uppmuntrande av sparsamheten, utan därpå, att även andra
bankens medel borde få sådan användning.

I en synnerligen bjärt belysning kommer verkan av nu omförmälda stadgande
genom följande rättsfall. En sparbank beslöt vid ett sitt jubileum att insätta
en krona å en var av 2,000 sparbanksböcker att utdelas bland folkskolebarn.
Konungens befallningshavande vägrade fastställelse å beslutet. Sparbanken ägde vid
jubileumsårets slut fonder till belopp kronor 889,667:77 (därav kronor 150,547:36
pensionsfond), insättarnas behållning kronor 8,763,900: 08.

Ifrågavarande stadgande reser enligt styrelsens förmenande alldeles oberättigade
hinder mot en sparbanks bemödande att göra sitt bästa för sina insättare.
Banken har visserligen rätt att å insatta medel utfästa så stor räntefot, banken
kan och vill utgöra, men om ett bokslut visar, att räntan kunnat sättas högre än
i förväg skett, är banken, så vitt den ej har överskottsmedel, förhindrad av lagen
att lämna en tilläggsränta. En skatt å behållen sparbanksränta är att vänta.
Det kan tänkas, att en sparbank ville lämna en kompensation för denna skatt
genom att ge alla sina insättare en tilläggsränta; lagen förbjuder detta i fråga om
flertalet sparbanker.

Under det att enligt styrelsens förmenande de menligaste påföljderna av 15
§:ns innehåll träffa sparbankens förhållande till insättarna och sparsamhetens befrämjande,
torde även rätten att disponera medel till välgörande och allmännyttiga
ändamål vara över hövan inskränkt. Över halva antalet av landets sparbanker
äro förhindrade att med en enda skärv ansluta sig till bemödandena att avhjälpa
det särskilt nu i så rikt mått framträdande nödläget. En sparbank med en reservfond
å 286,000 kronor och en insättarebehållning av 3,988,000 kronor hade med
150 kronor bidragit till en insamling för anskaffande av ved m. m. åt fattiga till
julen. Sparbanken erhöll härför en admonition från Konungens befallningshavande.
Denna avstängdhet från möjlighet att vid behov räcka en hjälpande hand gäller
för sparbanker, som hava egna fonder till belopp av en eller annan, ända till fyra
miljoner kronor.

Yad här i underdånighet blivit anfört, ger enligt stjrelsens mening vid handen,
att en rätt grundlig omformulering av sparbankslagens 15 § vore erforderlig.
Men då en sådan omformulering icke torde kunna ske utan beaktande av vissa
andra brister i sparbankslagen, har styrelsen ansett sig böra stanna vid att i underdånighet
hemställa, att ett tillägg i 15 §, vilket nära ansluter sig till paragrafens
nuvarande bestämmelser, men i någon mån avhjälper de nu förefintliga olägenheterna,
måtte infogas före paragrafens sista punkt, nämligen:

Till ändamål, som i denna paragraf sägs, må ock, ehuru överskottsmedel
icke finnas, huvudmännen efter styrelsens hörande kunna anslå högst en femtedel
av senaste årsvinst, under villkor dock att efter sådana anslags utgående samman -

Bankinspektionen.

Departements chefen.

6 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

räknade beloppet av grund- och reservfonderna uppgår till minst fem procent av
insättarnas behållning enligt senaste bokslut.»

Bankinspektionen har över berörda framställning avgivit infordrat
utlåtande och därvid förklarat densamma icke föranleda någon erinran
från ämbetsverkets sida.

Bestämmelserna i 15 § av sparbankslagen hava tillkommit i syfte
att förhindra, att en sparbanks medel användas till ändamål, som äro
för sparbanken främmande. De avhjälpa därjämte i någon mån bristen
på föreskrifter om viss proportion mellan inlåningen och de egna
fonderna.

Såsom styrelsen för sparbanksföreningen framhållit, lämna ifrågavarande
bestämmelser möjlighet till friare användning av behållna medel
endast i en mycket inskränkt omfattning, nämligen för allenast de sparbanker,
i vilka reservfonden eller sammanlagda beloppet av grund- och
reservfonderna överstiger tio procent av insättarnas behållning enligt
senaste bokslutet. Under vanliga omständigheter skulle jag icke, åtminstone
utan en närmare utredning, varit benägen att föreslå någon ändring
i dessa bestämmelser. Sådana de ekonomiska förhållandena nu
gestalta sig, ställer sig frågan emellertid för mig i ett helt annat läge.
Den utsträckning av rätten att i viss omfattning använda vinstmedel
annorledes än till avsättning till reservfonden, som sparbanksföreningens
styrelse nu ifrågasatt, synes mig för närvarande synnerligen behjärtansvärd,
och bör enligt min mening styrelsens förslag mottagas med tacksamhet.
Enligt vad jag erfarit skulle nämligen många sparbanker, som
hava en god ställning, men som på grund av gällande bestämmelser
nödgas avsätta hela vinsten till reservfonden, komma att dela med sig
av sina medel till sådana ändamål, som omförmälas i 15 § i sparbankslagen,
därest nuvarande hindren härför bleve åtminstone till en del borttagna.

Om jag sålunda ansluter mig till den tanke, som av sparbanksföreningens
styrelse framlagts, är jag dock icke av samma mening som
styrelsen i fråga om den väg, på vilken man bör framgå. Då ett
depenserande från förberörda bestämmelser blivit av sparbanksföreningens
styrelse ifrågasatt närmast med hänsyn till de för närvarande rådande
svåra tiderna och, såsom även av styrelsen framhållits, ifrågavarande
bestämmelser torde vara i behov av förändring jämväl i andra
avseenden än det nu främst berörda, men tiden är så långt framskriden,
att en dylik mera omfattande bearbetning uppenbarligen icke kan nu

7

Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 371.

komma i fråga, synes det mig lämpligast att giva den föreslagna bestämmelsen
allenast provisorisk giltighet, förslagsvis till och med den 31
maj 1918, i vilket fall en friare användning av vinsten å såväl 1916
som 1917 års rörelse i förevarande syfte skulle medgivas. Under
sådana förhållanden torde det ock ligga närmast till hands, att det föreslagna
stadgandet lämnas i en särskild författning med nämnda tidsbegränsning.
Därvid synes det mig icke heller böra väcka betänklighet att,
såsom sparbanksföreningen under hand hos mig ifrågasatt, till och med utsträcka
den friare dispositionsrätten över vinsten till en tredjedel av vinstbeloppet,
dock naturligtvis under förutsättning att efter frånräknande av den
sålunda disponerade vinstdelen reservfonden eller, där förbehåll om tillskjuten
grundfonds återbärande icke i sparbankens reglemente gjorts,
sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna uppgår till minst
fem procent av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. Beslut
om dylik användning av vinsten bör emellertid underställas Konungens
befallningshavandes prövning.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med det
nu anförda inom finansdepartementet upprättat förslag till lag innefattande
ändring av 15 § i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892,
hemställde departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget måtte
för det ändamål, som omförmäles i 87 § regeringsformen, genom utdrag
av protokollet inhämtas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan fann Hans Maj:t Konungen gott bifalla.

Ur protokollet:

Georg Sjöcrona.

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

Förslag

till

lag innefattande ändring av 15 § i lagen angående sparbanker

den 29 juli 1892.

Med ändring av vad i 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892 är stadgat förordnas som följer:

Sparbanks huvudmän må efter sparbanksstyrelsens börande till de
särskilda ändamål, vartill jämlikt 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892 överskott av vinsten må användas, anslå högst en tredjedel
av vinsten å den av sparbanken under föregående året drivna rörelse,
under villkor dock att efter sådana anslags utgående reservfonden eller,
där förbehåll om tillskjuten grundfonds återbärande icke i reglementet
gjorts, sammanräknade beloppet av grund- och reservfonderna uppgår
till minst fem procent av insättarnas behållning enligt senaste bokslut.

Huvudmännens beslut i ärende, varom nu är sagt, skall underställas
Konungens befallningshavande, som har att pröva, huruvida beslutet
överensstämmer med föreskrifterna i denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, da densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till och med den 31 maj 1918.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

9

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 18 maj 1917.

Närvarande:

Justitieråden: GuLLSTRAND,

YON SETH,

Wedberg,

Regeringsrådet: Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12 maj 1917,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag innefattande ändring av 15 § i lagen angående sparbanker den
29 juli 1892.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av amanuensen i finansdepartementet Albert Tondén.

Justitieråden Gallstrand och Wedberg samt regeringsrådet PlantingGyllenbåga
förenade sig om följande yttrande:

Enligt 15 § i sparbankslagen må sparbanks huvudmän under intet
förhållande anslå medel till välgörande eller allmännyttigt ändamål, med
mindre sparbankens reglemente uttryckligen medgiver sådant. Den rättighet,
som i samma paragraf under vissa villkor tillerkännes sparbank
att till annat i paragrafen omförmält ändamål anslå medel, är däremot,
vid lagens tystnad i ämnet och då sagda ändamål, om än indirekt, instämmer
med syftet för sparbankens verksamhet, att anse såsom oberoende
av vad reglementet härutinnan kan innehålla. Nu medgives i den
föreslagna lagen sparbank att under vissa villkor anslå medel till välgörande
eller allmännyttigt ändamål, utan att något förbehåll gjorts
ingående reglementets innehåll i ämnet. Man kan vid dessa förhållanden
svårligen undgå att finna sparbanken hava berättigats att, jämväl
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 324 höft. (Nr 371.) 2

10

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 371.

då reglementet innehåller förbud däremot, anslå medel till djdikt för
sparbankens verksamhet främmande ändamål.

Att sålunda genom lag upphäva reglementets bestämmelser synes
icke tillrådligt. Där ett beslut av den innebörd, att sparbanksmedel
anslås till välgörande eller allmännyttigt ändamål, skulle komma i strid
med reglementets bestämmelser, lära dessa, innan beslutet fattas, böra
ändras i den för sådan ändring gällande ordning. Förslagets ståndpunkt
i denna del synes för övrigt icke väl överensstämma med vad 21 §
sparbankslagen, i vilket lagrum någon ändring ej är ifrågasatt, innehåller
om påföljd för det fall att huvudmän fatta beslut, vilket står i uppenbar
strid med sparbankens reglemente.

Det lärer icke vara avsett att genom den föreslagna lagen gorå
ändring i den rätt, ''som i 15 § tillerkänts sparbanker, vilkas behållning,
på sätt lagrummet angiver, överskjuter tio procent av insättarnas tillgodohavanden.
Med den föreslagna avfattningen har emellertid dessa
sparbankers rätt dels utvidgats, dels ock inskränkts, i ill välgörande
eller allmännyttigt ändamål kunna sålunda anslås medel, även om reglementet
icke uttryckligen medgiver detta, men å andra sidan blir, även
om sparbanks ställning är aldrig så stark, huvudmännens rätt att anslå
medel begränsad till en tredjedel av årsvinsten. Om man, såsom synes
rimligt, medgåve de sparbanker, vilkas ställning icke är så förmånlig,
som i 15 § avses, rätt att anslå medel till välgörande eller allmännyttigt
ändamål även i det fall att reglementet, utan att förbjuda sådant, dock
icke uttryckligen tillåter det, torde hinder ej föreligga att lämna övriga
sparbanker samma rätt. Däremot lärer den icke åsyftade, men av förslagets
avfattning följande inskränkningen i de ekonomiskt starkare
sparbankernas av gällande lag medgivna anslagsrätt med nödvändighet
böra genom en förändrad redaktion avlägsnas.

Vid den omarbetning, förslaget enligt .det nu sagda torde böra
undergå, lärer böra iakttagas, att lagen kommer att innefatta tillägg till
15 § sparbankslagen av innehåll att från den däri stadgade regeln om
avsättning av all vinst till reservfond medgives ytterligare undantag
utöver de redan enligt sagda lagrum förefintliga.»

Justitierådet von Seth anförde:

»Såväl rubriken som själva lagtexten synas böra underkastas någon
jämkning, så att tydligt kommer att framgå, vad som lärer vara meningen,
eller att genom den föreslagna lagen icke åsyftas något upphävande av
eller någon bestående ändring uti bestämmelserna i 15 § sparbanks -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

lagen utan endast en tillfällig eftergift från de av samma bestämmelser
följande inskränkningarna i rätten att använda sparbanks vinst.

Det i förslaget vid hänvisningen till innehållet i nyssnämnda lagrum
använda uttrycket ’överskott av vinsten’ torde så tillvida vara mindre
lyckligt, som det överskott, varom där talas, kan vara uppkommet av
flera års vinst, medan i förslaget endast avses sista årets vinst och ordet
vinst således skulle komma att i lagen användas i två olika betydelser.

Slutligen torde böra utsägas, att den utsträckta befogenhet att
använda årsvinsten, som genom förslaget medgives, skall äga rum oberoende
av vad det för sparbanken gällande reglementet innehåller i
nämnda hänseende. Det lärer nämligen varken vara lämpligt eller ens
avsett, att sparbank för att under den korta tid, för vilken lagen skulle
komma att gälla, kunna göra bruk av nämnda befogenhet skulle vara
nödsakad att göra ändringar i reglementet. Att lagen härigenom även
skulle kunna komma att beröra en eller annan sparbank, som uppbringat
sina fonder till den i 15 § sparbankslagen angivna höjden, lärer ej
föranleda till betänkligheter.»

Ur protokollet:
Erik Öländer.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19
maj 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lindman,

Statsråden: yon Sydow,

Stenberg,

Falk,

Hammarström,

Mårten Ericsson,

Åkerman,

Carleson,

Hans Ericson,

Dahlberg.

Chefen för finansdepartementet statsrådet Carleson anmälde, efter
gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet, lagrådets utlåtande
över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 innevarande maj
till lagrådet remitterade förslaget till lag innefattande ändring av 15 §
i lagen angående sparbanker den 29 juli 1892 samt anförde därvid.

Emot det remitterade förslaget hava lagrådets flesta ledamöter
framställt tvänne anmärkningar i sak.

Dels har erinrats att enligt förslaget sparbank skulle bliva berättigad
anslå medel till välgörande eller allmännyttigt ändamål, ej blott
i det fall att reglementet därom intet innehölle, utan jämväl då reglementet
rentav innehölle förbud däremot. Att sålunda upphäva reglementets
bestämmelser har synts dessa ledamöter icke tillrådligt.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 371.

Dels bär framhållits, att med den föreslagna lagens avfattning de
sparbanker, vilkas behållning, på sätt 15 § i sparbankslagen angiver,
överskjuter 10 procent av insättarnas tillgodohavanden, skulle få dels
utvidgad dels inskränkt rätt i de i paragrafen angivna avseenden, utvidgad
såtillvida som till välgörande eller allmännyttigt ändamål enligt
förslaget medel skulle kunna anslås, även om reglementet icke uttryckligen
medgave detta, inskränkt därigenom att förslagets begränsning i
anslagsrätten träffade även dessa starkare sparbanker. Varken utvidgningen
eller inskränkningen syntes hava varit med förslaget avsedd,
men hinder mot ifra ga varande utvidgning syntes ej föreligga för det
fall, att dylik användning av medel ej vore i reglementet förbjuden.

I det ämne, som den förstnämnda anmärkningen berör, har justitieråd^
von Seth icke delat majoritetens uppfattning, utan ansett att det borde
utsägas, att den utsträckta befogenhet att använda årsvinsten, som
genom förslaget medgåves, skulle äga rum oberoende av vad det för
sparbanken gällande reglementet inuehölle i nämnda hänseende. Det vore
nämligen varken lämpligt eller ens avsett, att sparbank för att under
den korta tid, för vilken lagen skulle komma att gälla, kunna göra
bruk av nämnda befogenhet skulle vara nödsakad att göra ändring i
reglementet. För egen del kan jag ej heller dela de betänkligheter,
som i förevarande avseende av lagrådets flesta ledamöter uttalats mot
det remitterade förslaget. Då sparbanksföreningens styrelse gjort ifrågavarande
framställning, lärer därmed avsetts, att den friare användning av
vinsten, som enligt förslaget skulle medgivas, skulle få äga rum oavsett
reglementets föreskrifter i ämnet. I denna del ansluter jag mig således
till vad justitierådet von Seth vid förslagets granskning därom uttalat.

Vad åter angår den senare av de båda anmärkningarna har jag
funnit densamma böra föranleda en omarbetning av det remitterade
förslaget, varigenom den icke avsedda verkan därav att inskränka på de
starkare sparbankernas dispositionsrätt enligt 15 i sparbankslagen
undvikes. Någon betänklighet torde icke böra förefinnas att bereda även
nämnda staikare sparbanker möjlighet att oberoende av reglementets
bestämmelser anslå viss del av vinsten till välgörande eller allmännvtti°-t
ändamål. J ö

Föredragande departementschefen uppläste härefter ett i enlighet med
det avgivna yttrandet avfattat förslag till lag innefattande tillfälligt
undantag från gällande inskränkningar i rätten att använda sparbanks
vinst samt hemställde, att förslaget måtte föreläggas riksdagen till
antagande. °

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 324 käft. (Nr 371.) 3

14

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 371.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Maj:t Konungen bifalla,
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse bilaga litt. ... vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Teodor Franzén.

STOCKHOLM, ISAAC MAfiCUS1 BOKTEYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.