Kungl. Maj:ts proposition nr 187 är 1981

Proposition 1961:187 - höst

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 är 1981

1

Nr 187

Kungl. Mnj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för städer och stadsliknande samhällen, dur kronan ur
väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatnmark;
given Stockholms slott den 13 oktober 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över komniunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

Enligt 1943 års förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande
samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för
allmän väg in. m. åligger det stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag
för tillhandahållande av sådan mark och som jämväl har rätt alt av tomtägare
uppbära ersättning för samma mark, att till statsverket inbetala viss
del av ersättningen. 1943 års förordning upphörde att gälla den 1 januari
1961 utom i fråga om företag, som påbörjats dessförinnan. I praktiken har
det visat sig ytterst svårt att exakt fastställa ifrågavarande ersättning.
Med hänsyn härtill och då statens fordringar enligt nämnda bestämmelse
uppskattats totalt icke överstiga 20 000 kr. föreslås i propositionen att staten
avstår från sina här avsedda fordringar.

1—2»or,oi fiihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 187

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H7 ur 19(11

Utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 13 oktober
1961.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Nilsson, Sträng, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäler
-—- efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet —- fråga
om befrielse för städer och stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare,
att inbetala vissa ersättningar för gatumark samt anför därvid
följande.

Skyldigheten att inbetala ersättning för gatumark, m. m. I samband med
beslut om vägväsendets förstatligande fr. o. m. ingången av år 1944 (prop.
1943:223; Sä2U 2; Rskr. 349) utfärdades bl. a. förordningen den 30 juni
1943 (nr 439) om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg in. in.
Enligt förordningen skulle, efter särskild prövning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
till stad eller samhälle, där kronan var väghållare, utgå
statsbidrag för värdet av mark, som staden eller samhället tillhandahållit
för byggande av allmän väg inom stadsplanelagt område, för på marken
belägen byggnad, för vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning
för intrång, som orsakats av vägens byggande eller begagnande,
samt för domstols- och expropriationshandläggning. Bidrag skulle i regel
utgå med 80 % av vad staden eller samhället visat sig ha utgivit i ersättning
för ifrågavarande mark in. m. Beträffande mark, som staden eller
samhället icke särskilt förvärvat för ändamålet, skulle statsbidrag utgå
efter Kungl. Maj :ts prövning. Vidare föreskrevs i förordningen, att det
skulle åligga stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande
av mark för allmän väg och som tillika av tomtägare uppburit ersättning
för samma mark, att utan dröjsmål till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inbetala så stor del av ersättningen som statsbidraget utgjort av stadens
eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande. Om stad eller
samhälle, som erhållit statsbidrag, eftergivit sin rätt till ersättning av tomtägare,
ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom
tillskyndad skada. — Statsbidraget har senast utgått från de under sjätte
huvudtiteln uppförda allmänna vägbyggnadsanslagen. Bestämmelser rörande
tomtägares skyldighet att utgiva ersättning för gatumark fanns vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 187 år 1961

3

tiden för förordningens tillkomst meddelade i stadsplanelagen den 29 maj
1931 (nr 142) men har sedermera överförts till byggnadslagen den 30 juni
1947 (nr 385) och återfinnes i 56—66, 88—90, 106 samt 163 och 164 §§
sistnämnda lag.

1943 års förordning upphävdes genom förordningen den 27 maj 1960
(nr 374) om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen (prop. 1960:81; SL3U 1; Rskr. 309), vilken trädde i
kraft den 1 januari 1961. Bestämmelserna i 1943 års förordning skall dock
fortfarande äga tillämpning med avseende å sådana vägbyggnadsföretag,
som påbörjats före ingången av år 1961. — I fråga om vägbyggnadsföretag
som efter nämnda tidpunkt påbörjas inom stadsplanelagt område i stad
eller stadsliknande samhälle, där kronan är väghållare, intogs samtidigt
med tillkomsten av 1960 års förordning i 50 § lagen den 30 juni 1943
(nr 431) om allmänna vägar en bestämmelse av innebörd att markkostnaderna
för företaget skall bestridas helt av kronan. Vederbörande stad
eller samhälle är icke skyldigt att till statsverket inbetala i samband med
dylika företag eventuellt utgående ersättningar för gatumark.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i skrivelse den 14 februari 1961
hemställt om Kungl. Maj :ts medverkan till att städer eller stadsliknande
samhällen, vilka erhållit eller kan komma att erhålla statsbidrag i anledning
av bestämmelserna i 1943 års förordning, befrias från skyldigheten
att till statsverket redovisa ersättningar för gatumark. Styrelsen har i skrivelsen
anfört i huvudsak följande.

Enligt en av styrelsen för åren 1944—1960 gjord sammanställning har
statsbidrag enligt förordningen utbetalats i 201 fall till ett sammanlagt belopp
av 8 055 360 kronor 60 öre. Vissa bidragsärenden avseende anskaffande av
mark för vägföretag, som påbörjats före den 1 januari 1961, återstår ännu
att avgöra. De utbetalade bidragen avser huvudsakligen kostnader för inlösen
eller flyttning av byggnader, ersättning för frukt- och prydnadsträd,
prydnadsväxter, staket och häckar samt ersättning för skador och intrång.
Endast en ringa del av beloppet utgör ersättning för mark.

Styrelsen har framhållit, att stad eller samhälle, som erhållit statsbidrag,
enligt förordningen har skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utan dröjsmål inbetala så stor del av från tomtägare uppburen
gatumarksersättning, som belöper på statsbidragets andel i kostnaderna för
anskaffande av marken, d. v. s. i regel 80 % därav. Vid beviljande av statsbidrag
har styrelsen brukat erinra staden eller samhället om skyldigheten
att årligen, intill dess gatumarksersättningar och övriga inkomster avseende
samtliga berörda tomter influtit, avgiva redogörelse och redovisning
för de ersättningar, som influtit under det föregående året och, därest ersättning
under redovisningsåret helt eller delvis icke uppburits, redogörelse
för anledningen till att så icke skett.

4

Kuiigl. Maj:Is proposition ur 1H7 år UHil

Enligt styrelsen har — bortsett från ett fåtal undantagsfall — de städer
och andra samhällen, som erhållit statsbidrag, icke avgivit vare sig föreskriven
redogörelse eller redovisning. Styrelsen har vid upprepade tillfällen
framföri påminnelser utan nämnvärda praktiska resultat. Orsaken till att
samhällena med några få undantag icke inlevererat några gatumarksersättningar
synes delvis vara de invecklade regler, vilka enligt byggnadslagen
gäller för uttagande av dylika ersättningar från tomtägarna, och delvis
bero på den omständigheten att samhällena icke haft tillgång till erforderlig
expertis för att praktiskt tillämpa lagbestämmelserna. Kostnaderna
för nödvändiga utredningar har därför bedömts icke stå i rimlig proportion
till de ersättningar, som möjligen kunde uttagas av tomtägarna.
Vidare har mänga samhällen hittills underlåtit att ta ut ersättningar från
tomtägarna och de torde ej heller ha för avsikt att göra detta i fortsättningen.
Då här avsedda samhällen uppenbarligen eftergivit sin rätt att ta
ut gatumarksersättning, skulle de enligt 1943 års förordning själva vara
skyldiga att till kronan inleverera på statsbidraget belöpande gatumarksersättning.
I så fall fordras en beräkning av den gatumarksersättning, som
teoretiskt kunde ha utgått.

Styrelsen har ansett att den del av statsbidragen, som belöper på själva
vägmärken, i många fall icke kan beräknas uppgå till annat än ringa belopp
men att det icke är möjligt att utan ingående och komplicerad utredning
mera exakt angiva storleken därav i förhållande till det totala
statsbidragsbeloppet. En dylik undersökning skulle kräva direkta kontakter
med bidragstagarna för att åstadkomma en uppdelning i efterhand av
de kostnader, som legat till grund för statsbidraget i dess helhet beträffande
varje enskilt företag. Då varken samhällenas eller vägförvaltningarnas
personal i regel besitter det kunnande som erfordras för beräknandet
av gatumarksersättning, skulle det för att indriva kronans andel i uttagningsbara
gatumarksersättningar bli nödvändigt att inom väg- och vatlenbyggnadsstvrclsen
avdela särskild personal för uppgiften. Kostnaderna härför
skulle säkerligen avsevärt överstiga det belopp styrelsen skulle kunna
återfå i form av uppburna gatumarksersättningar. — Styrelsen har under
hand uppgivit, att nämnda belopp kan beräknas icke överstiga 20 000 kr.

Över skrivelsen har statskontoret avgivit utlåtande. Under betraktande
av bl. a. att någon skyldighet icke längre föreligger alt beträffande vägföretag,
som påbörjats efter den 1 januari 1961, till statsverket inbetala ersättningar
av förevarande art, vill ämbetsverket ej motsätta sig ett tillmötesgående
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning.

Departementschefen

Vid vägväsendets förstatligande utfärdades bl. a. förordningen den 30
juni 1943 om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där kronan
är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 187 ar 1961 5

Enligt denna förordning skulle stad eller samhälle, där kronan \ai väghållare,
erhålla statsbidrag — i regel med 80 % — för värdet av mark,
som staden eller samhället tillhandahållit för byggande av allmän väg
inom stadsplanelagt område. Bidrag skulle också utgå för byggnader på
marken, intrångsersättningar samt vissa rättegångskostnader in. in. Stad
eller samhälle, som erhållit statsbidrag för tillhandahållande av mark och
som enligt bestämmelserna i byggnadslagen tillika uppburit ersättning för
marken av vederbörande tomtägare, hade skyldighet att till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inbetala så stor del av ersättningen, som statsbidraget
utgjort av stadens eller samhällets kostnader för markens tillhandahållande.
Om staden eller samhället eftergivit rätten till ersättning av tomtägare,
ålåg det staden eller samhället att gottgöra statsverket härigenom
tillskyndad skada.

Nämnda förordning upphörde att gälla den 1 januari 1961. Bestämmelserna
i förordningen skall dock fortfarande tillämpas å byggnadsföietag,
som påbörjats före denna tidpunkt. I fråga om företag, som påbörjats eftei
ingången av år 1961, gäller att full ersättning i princip utgår för hela markanskaffningskostnaden.
Skyldighet föreligger icke längre för stad ellei
samhälle att till statsverket inleverera eventuellt uppburen ersättning för
gatumark.

Under åren 1944—1960 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i ca 200
fall utbetalat statsbidrag med tillhopa drygt 8 milj. kr. Ett mindre antal
bidragsärenden återstår fortfarande att avgöra. De redan utbetalade bidragen
avser huvudsakligen ersättningar för inlösen och flyttningar av byggnader
o. d., och endast en ringa del utgör ersättningar för mark.

I praktiken har de städer och samhällen som erhållit statsbidiag icke
annat än i enstaka undantagsfall kunnat förmås att avlämna redovisning
för gatumarksersättningar. Orsaken torde främst vara den att man saknat
nödig expertis för att tillämpa byggnadslagens ganska invecklade ersättningsbestämmelser.
Dessutom skulle utredningskostnaderna säkerligen i
många fall överstiga ersättningsbeloppen.

1 propositionen nr 81 till 1960 års riksdag, vilken ligger till giund föi
nu gällande bestämmelser om bestridandet av kostnader för vägbyggnadsföretag
i stadsplanelagda områden, framhöll jag bl. a. alt frågan om gatumarksersättning
i samband med att kronan ersätter stad ellei samhälle
värdet av mark, som anskaffats för väg eller gata, icke hade någon stönc
ekonomisk betydelse. Med hänsyn till bl. a. detta förhallande ansåg jag
mig kunna tillstyrka att avdrag för gatumarksersättning i fortsättningen
icke skulle ske i städer och samhällen, där kronan är väghållare. Enligt
min mening talar starka praktiska skäl för alt också de städer och samhällen,
som på grund av 1943 års förordning erhållit eller kan komma all
erhålla statsbidrag, för framtiden befrias från skyldighet atl till statsverket
inbetala dem tillkommande gatumarksersättningar. Under band har jag

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 187 år 1961

inhämtat att statens fordringar på grund av den äldre förordningens bestämmelser
om skyldighet att inbetala ersättningar för gatumark enligt en
gjord uppskattning totalt icke torde uppgå till mera än 20 000 kr. Därtill
kommer, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört, att kostnaderna
för att indriva ersättningarna troligen skulle komma att överstiga de belopp,
som skulle komma att inbetalas till statsverket.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att städer och stadsliknande samhällen, vilka jämlikt förordningen
den 30 juni 1943 om statsbidrag till städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare, för tillhandahållande
av mark för allmän väg m. m. erhållit eller
kan komma att erhålla statsbidrag för tillhandahållande av
mark för allmän väg, befrias från skyldighet att till statsverket
inbetala ersättning för gatumark.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Bo Järmark

Stblm 1961. K. L. Beckmans Boktr,