Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1967

Proposition 1967:146 - höst

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1967

1

Nr 146

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52)
om förlängning av tid för preskription av rätt till arv
eller testamente; given Stockholms slott den 18 oktober
1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 28
februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av rätt till
arv eller testamente.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens innehåll

Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att ta arv eller testamente
preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares
rätt fem år efter det att kungörelse om arvet eller testamentet har
utfärdats. Enligt lagen den 28 februari 1958 om förlängning av tid för
preskription av rätt till arv eller testamente föreligger möjlighet att få
preskriptionstiden förlängd med högst fem år i sänder, dock sammanlagt
med högst tio år. I propositionen föreslås att sådan förlängning skall kunna
ske med ytterligare högst fem år.

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr U6

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 februari 19a8 (nr 52) om förlängning av tid
för preskription av rätt till arv eller testamente

Härigenom förordnas, att lagen den 28 februari 1958 om förlängning av
tid för preskription av rätt till arv eller testamente1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare
efter kungörelse enligt
16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken
har att göra sin rätt gällande,
må, om skäl äro därtill, av rätten
förlängas. Sådan förlängning må ske
med högst fem år i sänder men må
sammanlagt ej avse mera än tio år.

(Föreslagen lydelse)

Tid, inom vilken arvinge eller testamentstagare
efter kungörelse enligt
16 kap. 1, 2 eller 3 § ärvdabalken
har att göra sin rätt gällande,
må, om skäl äro därtill, av rätten
förlängas. Sådan förlängning må ske
med högst fem år i sänder men må
sammanlagt ej avse mera än femton
år.

Ansökan om---------över ansökningen.

Sedan beslut----------allmänna tidningarna.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

1 Senaste lydelse se 1962:137.

Kungl. Maj. ts proposition nr H6 år 1967

;s

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet på
Stockholms slott den 6 oktober 1967.

Närvarande:

Statsråden Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff,
WlCKMAN, MORERG.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i lagen
den 28 februari 1958 om förlängning av tid för preskription av rätt till arv
eller testamente och anför.

Enligt de allmänna reglerna om preskription av rätt att ta arv eller testamente
preskriberas bortovarande eller okänd arvinges och testamentstagares
rätt fem år efter det att kungörelse om arvet eller testamentet har utfärdats.
Genom lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid
för preskription av rätt till arv eller testamente (ändrad 1962: 137) har
införts möjlighet att få preskriptionstiden förlängd med högst fem år i
sänder, dock sammanlagt med högst tio år. Fråga har nu uppkommit om
ytterligare förlängning av preskriptionstiden i fall som åsyftas i 1958
års lag.

Gällande bestämmelser m. in. De allmänna bestämmelserna om preskription
av rätt att ta arv eller testamente återfinns i 1 6 k a p. ärvdabalk
e n. Bestämmelserna — som i stort sett oförändrade har överförts till
ärvdabalken från de vid tiden för tillkomsten av 1958 års lag alltjämt gällande
lagarna den 8 juni 1928 (nr 279) om arv och den 25 april 1930 (nr
104) om testamente — innebär i huvudsak följande.

Vistas då bouppteckning förrättas en till namnet känd arvinge efter den
döde på okänd ort, skall det anmälas hos rätten av den som har boet i sin
vård. När sådan anmälan sker eller rätten på annat sätt får vetskap om
t Öl haltandet, skall rätten lata införa kungörelse i Post- och Inrikes tid—
ningar att arv efter den döde har tillfallit den bortovarande. I kungörelsen
skall arvingen aumanas all göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från
den dag kungörelsen var införd i tidningarna (1 §). Samma förfarande
skall tillämpas, om det vid bouppteckning inte kan utrönas huruvida det

4

Kungl. Mai ris proposition nr 146 år 1667

finns någon arvinge, som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte
annan känd arvinge är berättigad till arv, eller om det vid bouppteckning
finns kännedom om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn
som om lians vistelseort (2 §). Beträffande testamentstagare, som äi okänd
eller vistas på okänd ort, gäller motsvarande bestämmelser som för arvinge
(3 §).

Arvinge eller testamentstagare, som ej enligt de nu nämnda bestämmelserna
skall göra sin rätt gällande inom särskilt förelagd tid, skall göra detta
inom tio år från dödsfallet eller, om hans rätt inträder först vid en senare
tidpunkt, från denna (4 §).

Har arvinge eller testamentstagare inte inom föreskriven tid tillträtt kvarlåtenskapen
eller sin lott däri eller anmält anspråk därpå i viss ordning,
bär han förlorat sin rätt (7 §). Beträffande arv gäller därvid, att det skall
tillfalla dem som skulle ha varit berättigade därtill, om arvingen hade avlidit
före arvlåtaren (8 §). Någon motsvarande regel finns ej i fråga om
egendom, som har givits genom testamente. Vem sådan egendom skall tillfalla,
sedan testamentstagarens rätt har gått förlorad, beror i första hand
på testamentet.

Medan preskriptionstid löper behandlas bortovarande arvinge eller testamentstagare
som om han var i livet. För honom avsätts normalt en lott,
som förvaltas av särskilt förordnad god man (18 kap. 4 § föräldi abalken).
Mot preskription får bortovarande inte åberopa, att ban bär varit hindi ad
att bevaka sin rätt. God man, som har förordnats för den bortovarande, kan
ej vidta åtgärd för att avbryta preskription.

Genom 1958 års lag bar möjlighet beretts domstol att, om skäl är
därtill, förlänga sådan preskriptionstid som enligt de allmänna reglerna gäller
efter kungörelse om arv eller testamente. Lagen föranleddes av de extraordinära
förhållanden som hade skapats genom det senaste världskriget
och efterverkningarna därav. Den kom till närmast med tanke på att fall
kunde förekomma då det skulle verka synnerligen obilligt att en bortovarande
arvinge, som utan egen förskyllan varit oförmögen att bevaka sin rätt,
gick denna förlustig efter en så kort preskriptionstid som fem år. Förlängning
kunde enligt lagens ursprungliga lydelse ske med högst fem år. Genom
lagändring år 1962 utsträcktes tiden för förlängning iill högst tio år, dock
högst fem år åt gången (prop. 1962: 130, L''U 35, rskr 184). Ansökan om
förlängning skall göras, innan preskription har inträtt. Behörig att göra
ansökan är den som har att bevaka arvingens eller testamentstagarens rätt
i boet. Övriga dödsbodelägare skall av rätten beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen. Sedan beslut om förlängning bär vunnit laga kiaft, skall
kungörelse om beslutet genom rättens försorg tas in i Post- och Inrikes
tidningar.

Vad angår lagstiftningen på hithörande område i övriga nordiska länder
kan nämnas följande. I Finland gäller enligt 1965 års ärvdabalk som all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 1^6 år 1967 5

män regel för rätt till arv eller testamente en preskriptionstid av tio år.
Någon möjlighet att få denna tid förlängd beträffande arvinge eller testamentstagare
som vistas på okänd ort torde ej finnas. I Danmark och Norge
är främst av intresse vissa regler i lagstiftningen om försvunna personer.
Enligt dansk rätt gäller ingen särskild preskriptionstid för bortovarande
arvinge, om vilken det är känt att han är i livet. Den bortovarandes lott avsätts
då i vanlig ordning och behandlas enligt reglerna om bortovarandes
egendom. Är det ovisst om arvingen är i livet, preskriberas den bortovarandes
rätt tio år efter arvlåtarens död. Liknande regler finns i norsk rätt. Om
övervägande sannolikhet ej föreligger för att arvinge har överlevt arvlåtaren,
gäller sålunda en tioårig preskriptionstid. I motsatt fall behandlas den
bortovarandes lott i allmänhet enligt reglerna om förvaltning av bortovarandes
egendom.

Departementschefen. Ärvdabalkens bestämmelser om bortovarande eller
okända arvingars och testamentstagares rätt att ta arv eller testamente
innebär, att sådana arvingar eller testamentstagare i regel måste bevaka
sin rätt inom fem år från det att kungörelse har utfärdats om arvfallet eller
om testamentet. Annars förlorar arvingen eller testamentstagaren sin rätt.
Denna verkan inträder, även om praktiskt hinder har förelegat för vederbörande
att låta sig avhöra. Laga förfall kan sålunda inte åberopas. Genom
1958 års lag har möjlighet införts att efter ansökan hos domstol få den
angivna preskriptionstiden förlängd. Förlängning kunde ursprungligen ske
med högst fem år, men efter lagändring år 1962 har tiden utsträckts till
högst tio år, dock högst fem år i sänder.

Även om det från preskriptionsrättslig synpunkt kan anföras skäl för
att frågan om arvinges eller testamentstagares rätt ej bör kunna hållas
öppen under mera avsevärd tid, vill jag förorda, att tiden för preskription
enligt 1958 års lag utsträcks ytterligare en gång. Förlängningen bör liksom
år 1962 avse en tid av fem år. Därmed kommer preskriptionstiden att kunna
utsträckas med sammanlagt högst femton år, dock med högst fem år åt
gången.

Lagändringen bör träda i kraft den 1 januari 1968.

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr
52) om förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.
Förslaget torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.1

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget inhämtas för det
i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har uteslutits här.

Kungl. Maj:ts proposition nr li6 år 1967

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet
Regenten.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj.ts proposition nr 146 år 1967

7

Utclrag av protokoll, hållet i lagrådet den 9 oktober 1967.

Närvarande:
f. d. justitierådet Lind,
justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,
justitierådet Westerlind.

Enligt lagrådet denna dag tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av
Halland, i statsrådet den 6 oktober 1967, hade Kungl. Maj :t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen
den 28 februari 1958 (nr 52) om förlängning av tid för preskription av
rätt till arv eller testamente.

Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
departementsrådet Tomas Löfstedt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 146 år 1967

Utdrag av protokollet över jiistitieärehden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 13 oktober 1967.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,
Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över
förslag till lag angående ändring i lagen den 28 februari 1958 (nr 52) om
förlängning av tid för preskription av rätt till arv eller testamente.

Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslaget utan erinran,
och hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att
antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB. STHLM 67
714896