Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 450

Proposition 1918:450

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 450.

1

Nr 450.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva
riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt m. m.; given
Stockholms slott den 21 maj 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
dels antaga bilagda förslag till lag angående rätt för Konungen
att i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt,

dels ock medgiva, att riksbanken må begagna den i 6 § andra
stycket av lagen för Sveriges riksbank omnämnda rätten att utgiva
sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner
kronor.

Den till ärendet hörande handling skall tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

F. Y. Thorsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 408 käft. (Nr 450.)

1

2

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 450.

Förslag

till

lag angående rätt för Konungen att i vissa fall medgiva riksbanken viss

ökad sedelutgivningsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris
prövas oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontor
medgiva riksbanken rätt att utgiva sedlar till ett belopp
av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver de belopp, som finnas
angivna i 6 § av lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897, sådant
nämnda lagrum lyder enligt lag den 25 maj 1915; åliggande det fullmäktige
i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen
indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda
medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
samt gäller till dess riksdag sammanträder.

Kanyl. Maj:ts nåd. proposition Nr 450.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 maj

1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden: Petersson,

Petrén,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Thorsson, anförde:

Jag anhåller att få anmäla en från herrar fullmäktige i riksbanken
inkommen skrivelse angående ökad sedelutgivningsrätt för riksbanken.
Innan jag ingår på skrivelsens innehåll torde jag få redogöra
för hittills gällande bestämmelser i ämnet.

De bestämmelser rörande omfattningen av riksbankens sedelutgivningsrätt,
vilka voro gällande vid början av det nu pågående • världskriget,
äro att återfinna i 6, 7 och 8 §§ i lagen för Sveriges riksbank
den 12 maj 1897 sådana dessa paragrafer lydde enligt lag den 4
juni 1913.

I G § stadgades sålunda, att riksbanken ägde utgiva sedlar till
det belopp, som motsvarades av dubbla summan av riksbankens me -

4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 450.

talliska kassa, så beräknad som i 8 § sades, samt därutöver till ett
belopp av etthundratjugufem miljoner kronor. I 7 § föreskrevs, att
riksbankens utelöpande sedlar skalle till den del de överstego bankens
metalliska kassa motsvaras av vissa närmare angivna tillgångar. Slutligen
meddelades, såsom redan blivit antytt, i 8 § föreskrift om huru
bankens metalliska kassa skulle beräknas.

Genom proposition den 21 augusti 1914, nr 273, föreläde Kungl.
Maj:t 1914 års senare riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av
5—7 §§ i lagen för Sveriges riksbank. Enligt detta förslag skulle,
såvitt nu är i fråga, till 6 § läggas ett nytt stycke av följande

lydelse:

»Om sådant till följd av krig, krigsfara eller svår penningkris prövas oundgängligen
nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt eller, om riksdagen ej är
samlad, Konungen efter framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd
med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett
belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor; åliggande det fullmäktige
i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen indraga sedlar
till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven ökning av
sedelutgivningsrätten må hava utgivits».

Till grund för berörda förslag låg en av fullmäktige i riksbanken
i ärendet gjord framställning, däri fullmäktige — under erinran att
riksbankens sedelreserv hastigt gått ned vid tiden för krigsutbrottet —
framhöllo, hurusom det för en snabb avveckling av den dåvarande krisen
med minsta möjliga svårigheter och förluster vore nödvändigt, att
riksbankens sedelutgivningsförmåga ägde sådan ''elasticitet, att alla berättigade
anspråk, som från bank- och affärsvärlden ställas på riksbanken,
kunde tillfredsställas.

Riksdagen gjorde för sin del sådan ändring i det riksdagen förelagda
förslaget, att Konungens rätt att på framställning av fullmäktige
i riksbanken besluta om ökad sedelutgivning skulle gälla allenast till
den 15 januari 1915.

Den 31 augusti 1914 utfärdades därefter i överensstämmelse med
riksdagens beslut lag angående ändrad lydelse av 5—7 §§ i lagen för
Sveriges riksbank den 12 maj 1897.

Under våren 1915 inkommo emellertid fullmäktige i riksbanken
med framställning därom, att de före den 15 januari 1915 gällande
bestämmelserna, som möjliggjorde en tillfällig utvidgning av sedelutgivningsrätten,
måtte återinföras att gälla för tiden från avslutandet

5

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 450.

av det då pågående riksmötet och till nästa riksdags början. Till stöd
härför anförde fullmäktige, bland annat:

Ehuru den extra sedelutgivningsrätt av intill etthundratjugufem
miljoner kronor, som under angivna förutsättningar medgivits riksbanken
enligt sista stycket i 6 § av riksbankslagen, ännu icke kommit till
användning och ehuru fullmäktige hölle före, att samma sedelutgivningsrätt
sannolikt icke heller under den närmaste tiden skulle behöva
anlitas, så vida icke oförutsedda händelser mellankomme, ansåge fullmäktige
dock, att försiktigheten bjöde, att möjligheten att begagna
ifrågavarande extra sedelutgivningsrätt hölles öppen, så länge nuvarande
ovissa och oberäkneliga förhållanden rådde, och oberoende av om
riksdagen Vore samlad eller icke. De skäl, som i fullmäktiges förra
skrivelse anförts för införande av den ökade sedelutgivningsrätten, talade
enligt deras förmenande med oförminskad styrka för samma sedelutgivningsrätts
bibehållande även under tiden efter det den samlade
riksdagen åtskilts.

Inom finansdepartementet utarbetades i anledning härav vissa författningsförslag,
enligt vilka, såvitt nu är i fråga, skulle

dels till 6 § i lagen för Sveriges riksbank läggas ett stycke av
följande lydelse:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor;
åliggande det fullmäktige i riksbanken att. så snart ske kan, ur den allmänna rörelsen
indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

dels ock utfärdas en särskild lag angående rätt för Konungen att
i vissa fall medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt; varande
detta lagförslag av följande lydelse:

Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av högst etthundratjugufem miljoner kronor utöver de
belopp, som finnas angivna i (i § första stycket av lagen för Sveriges riksbank den
12 maj 1897; åliggande det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den
allmänna rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av
sålunda medgiven ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Denna lag träder i kraft från och med dagen efter den, då nu församlade
riksdag avslutats, och gäller till dess ny riksdag sammanträder.

6

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 450.

Dessa författningsförslag förelädes genom proposition den 30 april
1915, nr 191, 1915 års riksdag, som godkände förslagen i nu ifrågavarande
delar.

Författningar i ämnet i överensstämmelse med riksdagens beslut
utfärdades den 25 maj 1915.

Den möjlighet till ökad sedelutgivning, som genom nämnda författningar
beretts riksbanken, har emellertid hittills icke blivit begagnad.

I en den 15 innevarande maj till finansdepartementet inkommen
skrivelse hava nu fullmäktige i riksbanken anfört:

»Riksbankens sedelcirkulation har under krigstiden, frånsett den sedvanliga
periodvis inträffade tillbakagången, varit stadd i stadig stegring. Då man icke lärer
kunna undgå att räkna med möjligheten, att denna utveckling kommer att, trots
vad riksbanken i hämmande riktning kan komma att åtgöra, fortgå under den närmaste
tiden, böra i tid anstalter träffas till förekommande av att den lagligen fastställda
gränsen för riksbankens sedelutgivningsrätt överskrides.

Under normala förhållanden har riksbanken i sin hand att genom en höjning
av diskontot begränsa sedelcirkulationen. Detta medel äger icke under nuvarande
abnorma förhållanden sin vanliga verkan. Den svenska penningmarknaden är för
närvarande i stor utsträckning utsatt för anspråk av den art, att de icke låta sig
nämnvärt påverkas av en eller annan procent högre diskonto.

Statens utomordentligt stora lånebehov för statsverket och för krigstidskommissionernas
räkning måste under alla förhållanden täckas. Ett högre diskonto
skulle ytterligare öka statens redan förut dryga ränteutgifter.

Icke heller skulle kreditgivningen till utlandet avsevärt påverkas av ett
högre diskonto. Kreditansökningarna från utlandet ha sin orsak i strävan att
undgå de stora kursförluster, som sedan omkring tre år tillbaka varit och
fortfarande äro förenade med anskaffandet av svenska kronor. Värdet på svenska
kronor i jämförelse med andra valutor har visserligen sedan början av sistlidna
november månad nedgått betydligt men står det oaktat fortfarande högt över
pari. Köp av svenska kronor i utlandet föranleda för närvarande kursförluster i
förhållande till parikurserna av omkring 7 procent i Norge, 7 procent i Danmark.
3 procent i Holland, 23 procent i England, 28 procent i Frankrike, 35 procent i
Tyskland. Gent emot dessa kursförluster kan en diskontförhöjning i Sverige icke
vara av avgörande betydelse.

Den affärsverksamhet, som är baserad på krigskonjunkturvinster, tar knappast
någon hänsyn till diskontot. När man kalkylerar med vinst, som räknas i
tiotals procent, är den räntesats som betalas på det för affärens finansiering nödiga
kapitalet, utan avgörande inflytande.

Områden av handel och industri finnas visserligen, där man icke har att
räkna med krigstidsvinster och där även en måttlig höjning av diskontot skulle
verka inskränkning eller upphörande av verksamheten. Men penningmarknadens
svårigheter vållas icke av förhållandena inom dessa områden. Desamma ha redan
nu vanskligheter att bekämpa och böra om möjligt förskonas från än högre räntesatser.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 450. ■ 7

Någon verksam begränsning av riksbankens sedelcirkulation genom en diskontoförhöjning
låter sig därför enligt fullmäktiges övertygelse icke under nu rådande
rent abnorma förhållanden genomföras, därest man icke vill gå upp till räntesatser,
som skulle innebära en fullständig förlamning för stora delar av det landet uppbärande
näringslivet. Andra åtgärder måste följaktligen vidtagas till förekommande av att
den lagligen fastställda gränsen för sedelutgivningsrätten överskrides. De åtgärder,
som för vinnande av detta ändamål närmast kunna ifrågakomma, äro ökning av
guldkassan och rätt till ökad sedelutgivning.

Huruvida och i vad mån guldkassans ökning genom indragning av guld från
utlandet kan och bör ifrågakomma, låter sig ej på förhand bedömas, utan måste
bliva beroende av prövning av de vid varje tillfälle rådande förhållandena.

Medgivande av ökad sedelutgivningsrätt är redan förutsatt i § 6 av lagen
för Sveriges Riksbank den 12 maj 1897 enligt tillägg av den 25 maj 1915, så lydande:
Om sådant med hänsyn till krig, krigsfara eller svår penningkris prövas
oundgängligen nödigt, må Konungen och riksdagen samfällt medgiva riksbanken
att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner
kronor; åligger det fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna
rörelsen indraga sedlar till belopp, motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Då fullmäktige anse, att behov att anlita den i nämnda paragraf av riksbankslagen
omförmälda extra ordinära sedelutgivningsrätten kan komma att under
året yppa sig, bör medgivande lämnas riksbanken att begagna samma rätt.

Fullmäktige anse emellertid, att försiktigheten bjuder, att man icke stannar

härvid.

När fullmäktige kort tid efter krigets utbrott i skrivelse till Eders Kungl.
Maj:t av den 18 augusti 1914 gjorde framställning om avlåtande av proposition
till riksdagen med förslag till sådant tillägg till § 6 av lagen för Sveriges riksbank,
att sedelutgivningsrätten utöver den förut medgivna, skulle kunna under vissa förutsättningar
ökas med etthundratjugufem miljoner kronor, förklarade sig fullmäktige
anse en sådan ökning vara under alla förhållanden tillräcklig.

Då detta skrevs, kunde man icke förutse, att förhållandena skulle utveckla
sig på sätt, som sedan dess skett. Riksbankens sedelcirkulation uppgick då till 277
miljoner kronor, sedelreserven till 53 miljoner kronor. Enligt senast föreliggande
veckorapport av den 11 innevarande månad uppgick sedelcirkulationen till 606 miljoner
kronor och sedelreserven till 47 miljoner kronor. Som bekant hade sedelreserven
den 16 mars innevarande år nedgått ända till 5 miljoner kronor. Inför dessa siffror
och med hänsyn till de stora anspråk, som under den närmaste tiden kunna väntas
ställda på riksbanken, särskilt i sammanhang med tillgodoseendet av statens stora
penningbehov, anse fullmäktige den möjligheten icke utesluten, att riksbankens sedelutvidgningsrätt,
även om riksbanken nu medgives begagna ovan omförmälda i § 6
av riksbankslagen förutsatta extra ordinära sedelutgivningsrätt av etthundratjugufem
miljoner kronor, ändock kan komma att visa sig otillräcklig. Fullmäktige kunna i
så fall bliva ställda inför nödvändigheten att, till förekommande av att gränsen för
den lagligen fastställda sedelutgivningsrätten överskrides, vidtaga eu åtstramning av
utlåningen, varigenom svåra rubbningar av landets finansiella förhållanden kunde
bliva följden. Uppkomsten av eu dylik situation måste så vitt möjligt förebyggas.
Lämpligaste utvägen till vinnande av detta mål synes fullmäktige vara, att genom

Departe mentschefen.

8 Kungl. Majds nåd. proposition Nr 450.

en tillfällig lag förordnas, att Konungen må på framställning av fullmäktige i riksbanken
och efter samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret under tiden
till den 15 januari 1919 kunna medgiva riksbanken rätt att utgiva ytterligare etthundratjugufem
miljoner kronor sedlar.

På grund av vad sålunda anförts tillåta sig fullmäktige hemställa, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes i proposition till riksdagen,

dels föreslå, att riksbanken må medgivas begagna den i § 6 andra stycket
av lagen för Sveriges riksbank omnämnda rätten att utgiva sedlar till ett belopp
av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor:

dels framlägga förslag till lag, varigenom förordnas, att Konungen må på
framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med fullmäktige
i riksgäldskontoret under tiden till den 15 januari 1919 medgiva riksbanken att utgiva
sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner kronor;
med åliggande för fullmäktige i riksbanken att, så snart ske kan, ur den allmänna
rörelsen indraga sedlar till belopp motsvarande vad som på grund av sålunda medgiven
ökning av sedelutgivningsrätten må hava utgivits.

Beträffande första delen av herrar fullmäktiges hemställan får jagtillstyrka
framställning till riksdagen för utverkande av sådant medgivande,
varom andra stycket av 6 § i lagen för Sveriges riksbank handlar.

Den av fullmäktige ifrågasatta rätten till ökad sedelutgivning måste
givetvis vara ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn till de verkningar
den begärda rättens utnyttjande kan komma att medföra.

Ehuru det ej är ostridigt, att den ökade sedelutgivningen åstadkommer
stegring av den allmänna prisnivån i den omfattning som flere
svenska nationalekonomer hävdat, bör spörsmålet i fråga ägnas tillbörligt
beaktande.

Nämnda spörsmål jämte vissa andra frågor, som beröra penningvärdets
reglering, torde jag få tillfälle att senare underställa Kungl.
Maj:t. En undersökning, huruvida genom särskilda åtgärder från det
allmännas sida något kan åtgöras mot penningvärdets fortsatta fallande,
synes nämligen bliva alltmer av behovet påkallad. En dylik undersökning
torde komma att beröra, bland andra spörsmål, frågan om
diskontoräntans höjd och jämväl fråga om rätt för riksbanken att inlåna
medel å depositionsräkning mot räntegottgörelse. Rörande sistnämnda
fråga anser jag mig böra nämna, att jag haft under övervägande att
framlägga densamma för innevarande års riksdag; och har jag fördenskull
inhämtat utlåtande dels av 1917 års bankkommitté, vars flertal
avstyrkt åtgärd för det närvarande, dels ock av herrar fullmäktige i
riksbanken, vilka likaledes funnit frågan kunna anstå. Med hänsyn särskilt
till den framskridna tidpunkten har jag ej ansett mig böra förelägga
riksdagen förslag i det angivna ämnet.

Herrar fullmäktiges framställning finner jag mig böra tillstyrka även

9

Katigt. Maj:ts nåd. ''proposition Nr 450.

i vad angår dess andra del. Sveriges riksbank är landets centralbank,,
vilken har att svara för ständig tillgång till nödiga betalningsmedel liksom
för att önskvärd stabilitet i penningvärdet i görligaste mån upprätthålles.
Riksbankens sedelreserv är den källa, ur vilken ökade behov av omsättningsmedel
främst skola tillgodoses. Den får icke utsina. På de allvarliga
svårigheter, som skulle uppstå, därest sedelreserven bleve helt uttömd och
kredit mot fullgod säkerhet ej av riksbanken vidare kunde lämnas, torde
jag ej behöva närmare ingå. Därest icke tillvaron av en för näringslivets
lojala behov ständigt tillgänglig sedelreserv kan med andra medel
betryggas, lär en ökad sedelutgivningsrätt vara obetingat nödvändig.
Då herrar fullmäktige i riksbanken nu, såsom av den förut återgivna
skrivelsen framgår, förklarat sig anse sådan utvidgad rätt vara av det
nuvarande läget ofrånkomligt påkallad, böra statsmakterna, enligt min
mening, bereda riksbanken det medel, som sålunda synes erforderligt
för att banken skall kunna fylla sin uppgift och som riksbanksledningen
helt visst ej kommer att använda i större utsträckning än som befinnes
oundgängligen nödigt.

Sedan departementschefen härefter upppläst ett inom departementet
utarbetat förslag till lag angående rätt för Konungen att i vissa fäll
medgiva riksbanken viss ökad sedelutgivningsrätt, hemställde departementschefen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels antaga ovannämnda förslag

dels ock medgiva, att riksbanken må begagna den i ö § andra
stycket av lagen för Sveriges riksbank omnämnda rätten att utgiva
sedlar till ett belopp av ytterligare högst etthundratjugufem miljoner
kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition
av den lydelse, bil. litt. . . . vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Bengt Arfwidson.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 408 käft. (Nr 450.)

2