Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

Proposition 1969:154 - höst

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

1

Nr 154

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till särskilt
olgcksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.; given Stockholms
slott den 30 oktober 1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sven Andersson

Propositionens innehåll

i propositionen föreslås ett särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga, vapenfria
tjänsteplikt^ och vissa civilförsvarspliktiga som skadas under
tj änstgöring.

Det särskilda olycksfallsskyddet skall utgå vid skada som medför bestående
arbetsoförmåga. Vid fullständig invaliditet utfaller en engångsersättning
med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån
lägre belopp.

Reformen föreslås skola genomföras den 1 januari 1970 och avse även
skador som inträffat år 1969.

Statens kostnader för det särskilda militärskadeskyddet föreslås skola
bestridas från det under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa
ersättningar i anledning av skador vid militär verksamhet m. m. De årliga
kostnaderna beräknas till omkring 1,5 milj. kr.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 154

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den 30 oktober 1969.

Närvarande:

Statsministern Palme, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lange, Holmqvist, Aspling, Sven-Eric Nilsson,
Geijer, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson, Norling, Löfberg,
Lidbom, Carlsson.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Andersson, anmäler efter
gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilt
olgcksfallsskgdd för värnpliktiga m. fl. och anför.

Gällande bestämmelser

Särskilda regler om ersättning på grund av skada under militärtjänstgöring
eller motsvarande tjänstgöring har funnits sedan år 1909. De grundläggande
bestämmelserna om sådan ersättning finns nu i militärersättningsförordningen
(1950:261; omtryckt 1954:460, därefter ändrad 1955:
362, 1959:587, 1960: 181, 1962:409 och 1967:918). Bestämmelserna i förordningen
ansluter i flera viktiga hänseenden till lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.

Värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, vissa fast anställda underbefäl,
viss reservpersonal och frivillig personal har rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen.
Till den sistnämnda kategorin hör bl. a. hemvärnspersonal.

Militärersättningsförordningens bestämmelser innebär att ersättning utgår
för skada till följd av olycksfall under militärtjänstgöring. Med militärtjänstgöring
jämställs viss frivillig tjänstgöring och inskrivningsförrättningar.
I likhet med lagen om yrkesskadeförsäkring omfattar militärersättningsförordningen
inte bara skador under själva tjänstgöringen utan också
skador under vissa färder. Ersättning utgår sålunda enligt förordningen
för olycksfall under färd till tjänstgöring som skall påbörjas och under färd
från avslutad tjänstgöring liksom under färd i samband med permission och
fritid. Vidare ersätts skada som inträffat under vistelse i tjänstgöringslokal
eller inom tjänstgöringsområdet även om vederbörande inte tjänstgör vid
skadetillfället. Dessutom kan ersättning utgå för skador under uppehåll på

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969 3

allmän plats inom tjänstgöringsorten eller den omgivning av orten där personalen
vanligen vistas under fritid.

Enligt militärersättningsförordningen ersätts av allmänna medel nödvändiga
kostnader för läkar-, tandläkar- eller sjukhusvård, för läkemedel samt
för resor. Den skadade kan vidare erhålla sjukpenning och livränta enligt
bestämmelser som i huvudsak motsvarar dem som gäller vid yrkesskador.
Militärersättningsförordningens bestämmelser i denna del innebär i huvudsak
följande.

Sjukpenning utgår om olycksfallet medfört sjukdom som förorsakat förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av den med minst hälften. Livränta
utgår efter sjukdomstiden om olycksfallet medfört bestående förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av den med minst en tiondel. Sjukpenning
kan kompletteras med barntillägg och vårdbidrag. Även livränta
kan kompletteras med vårdbidrag. Sjukpenning, barntillägg, livränta och
vårdbidrag utgår i regel inte så länge anställningen eller tjänstgöringen varar.
Vid dödsfall utgår begravningshjälp och enligt vissa särskilda regler
livränta till efterlevande.

Storleken av de belopp med vilka sjukpenning och livränta skall utgå är
beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst. En maximigräns finns såtillvida
att arbetsförtjänsten inte får beaktas i den män den överstiger fem
gånger basbeloppet vid skadeårets ingång enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring. Basbeloppet är f. n. 6 000 kr. För den som blivit skadad under
värnpliktstjänstgöring finns fastställt ett minimibelopp som är högre än
det belopp som gäller vid yrkesskador. Den årliga arbetsförtjänsten får i sådant
fall nämligen inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger
basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

Sjukpenningens storlek bestäms av den sjukpenningklass till vilken den
skadade hör med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst. Sjukpenningklasserna
och sjukpenningbeloppen är desamma som i sjukpenningtabellen i 3
kap. 4 § lagen om allmän försäkring. Eftersom den arbetsförtjänst som beaktas
enligt militärersättningsförordningen är maximerad, utnyttjas tabellen
endast till den del som den faller under det för skadeåret gällande inkomsttaket.
Av 4 kap. 5 § lagen om allmän försäkring framgår emellertid
att sjukpenning enligt lagen utges i den mån beloppet överstiger sjukpenning
enligt militärersättningsförordningen. Den som är sjukförsäkrad och
placerad i högre sjukpenningklass enligt lagen om allmän försäkring än
som täcks av inkomsttaket i militärersättningsförordningen får därför alltid
den högre sjukpenning som han är berättigad till enligt lagen om allmän
försäkring.

Livränta till skadad beräknas på grundval av ett s. k. ersättningsunderlag
som står i relation till arbetsförtjänsten. Livräntan utgår med viss del av ersättningsunderlaget.
Vid total förlust av arbetsförmågan utgår livränta med
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget. Har arbetsförmågan nedsatts med
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 154

4

Kungl. Maj:is proposition nr 154 år 1969

minst tre tiondelar reduceras livräntan med en mot graden av nedsättningen
svarande del av ersättningsunderlaget minskad med en tolftedel av detta.
Vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än tre tiondelar utgår livränta
med den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar
mot graden av nedsättningen. Som förut sagts utgår inte livränta om arbetsförmågan
nedsatts med mindre än en tiondel.

Från ersättning som utges enligt militärersättningsförordningen dras
med vissa undantag och enligt särskilda regler av avlöning, pension eller
annan ersättning som inte avses i förordningen men som utgår av statsmedel
och som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan. Detsamma
gäller likartat understöd som utgår från kassa eller pensionsinrättning
som understöds av statsmedel.

Ersättning enligt militärersättningsförordningen utgår även om någon
skadats genom vårdslöshet eller själv orsakat skadan, dock inte om han
skadat sig med avsikt. Ersättningen får inte krävas tillbaka av den som är
skyldig alt betala skadestånd till den ersältningsberättigade.

Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersättning av statsmedel
om någon till följd av olycksfall eller sådan skadlig inverkan av
tjänstgöringen som avses i 6 § lagen om yrkesskadeförsäkring drabbas av
skada under tjänstgöring i civilförsvaret. Med sådan tjänstgöring jämställs
utbildning eller övning för civilförsvarstjänstgöring samt inställelse
för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbestämmelserna följer i stort
sett bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen. Ersättning enligt förordningen
utgår inte i anledning av skada som ersätts enligt nyssnämnda
lag.

Vid sidan av militärersättningsförordningen och förordningen om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,
gäller lagen om allmän försäkring. Regler om samordning av pension
enligt nämnda lag med livränta enligt militärersättningsförordningen eller
motsvarande bestämmelser för civilförsvaret finns i 17 kap. 2 § lagen om
allmän försäkring.

I detta sammanhang bör också nämnas att värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga,
vissa cmlförsvarspliktiga och viss frivillig personal sedan år 1963
har samma grupplivförsäkringsskydd vid dödsfall som arbetstagare i statens
tjänst. Staten är försäkringsgivare och premiebetalningen anses ske
genom att tjänstgöringen fullgörs. Försäkringen utfaller med ett högsta
grundbelopp om 31 500 kr. till efterlevande maka och med tilläggsbelopp
om högst 9 000 kr. för varje barn. Bestämmelser om grupplivförsäkringen
finns i kungörelsen (1963: 243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga
m. fl.

Som framgår av redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen
och motsvarande bestämmelser för civilförsvaret får den ska -

Kungl. Maj.ts proposition nr 15b år 1969 5

dade vanligen inte ersättning som fullt motsvarar hans förlorade arbetsförtjänst.
Bestämmelserna medger inte heller ersättning för s. k. ideell skada,
dvs. för sveda och värk samt lyte eller annät stadigvarande men.

För återstående förlust av arbetsförtjänst och för utfående av ersättning
för ideell skada är den skadade hänvisad att försöka få ersättning enligt allmänna
slcadeståndsrättsliga regler av den som kan vara skadeståndsskyldig
mot honom. En värnpliktig kan i regel få ut sådant skadestånd bara om
skadan orsakats av annan person med avsikt eller av oaktsamliet. Staten är
jämte den vållande skadeståndsskyldig i regel bara om denne var befäl
eller hade en uppgift som var särskilt ansvarsfull från risksynpunkt. Rätten
att få ut ersättning enligt vanliga skadeståndsregler kan alltså vara utan
värde om staten inte är medansvarig för skadeståndet och den som svarar
för skadan inte har ekonomiska möjligheter att betala skadestånd. Strikt
ansvar för staten, dvs. ansvar oberoende av om vållande föreligger, erkänns
i rättspraxis i mycket begränsad omfattning och då i huvudsak endast i fråga
om särskilt farlig militär verksamhet.

Ersättningsärenden enligt militärersättningsförordningen och motsvarande
bestämmelser för civilförsvaret avgörs med vissa undantag av riksförsäkringsverket.
Det övervägande antalet ärenden om ersättning utanför
militärersättningsförordningen för personskada som hänför sig till verksamhet
inom försvaret avgörs i administrativ väg. Försvarets civilförvaltning
handlägger huvuddelen av dessa ärenden enligt bemyndigande av
Kungl. Maj it. 1 ärendena inhämtar civilförvaltningen regelmässigt yttrande
från en särskild nämnd, försvarets skaderegleringsnämnd, vars ledamöter
och suppleanter har domarkompetens.

Kostnader för ersättningar enligt militärersättningsförordningen och för
skadestånd i anledning av verksamhet inom försvaret bestrids från fjärde
huvudtitelns anslag Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m. resp. Vissa ersättningar i anledning av skador Vid
militär verksamhet m. m. Ett fåtal, i regel livsvariga livräntor bestrids från
inkomsttiteln Pensionsmedel m. in.

Tidigare förslag

Frågan om vidgat skydd för personal som skadas under militärtjänstgöring''
har under de senaste årtiondena flera gånger behandlats av riksdagen
och olika statliga utredningar.

I motioner till 1954 års riksdag (I: 152 och II: 448) hemställdes om utredning
och förslag till vidgat skydd för personal i militärtjänst också när
det gällde ekonomiska följder av olyckshändelser och sjukdomar under
tjänstgöringen. Andra lagutskottet (2LU 46) avstyrkte utredningsyrkandet
men ansåg att nuvarande praxis angående skadestånd utöver militärersättningsförordningen
kunde inge betänkligheter. Enligt utskottet borde
man överväga möjligheterna att vidga området för statens skadeståndsan -

6

Knngl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

svar mot värnpliktig. Ett sådant övervägande krävde emellertid ingående
utredning och utskottet var inte berett att ta ställning till på vilket sätt eller
i vilken omfattning ändringar kunde genomföras. Utskottet hemställde att
motionerna inte skulle föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.

Kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar avlämnade år
1958 betänkande med förslag till lag om skadestånd i offentlig verksamhet
(SOU 1958: 43). Förslaget innebar hl. a. att strikt skadeståndsansvar för det
allmänna skulle lagfästas i vissa fall, bl. a. då det gällde militär övning av
särskilt farlig beskaffenhet. Emellertid föreslogs dessa regler inte bli tilllämpliga
till förmån för den som själv deltagit i övningen. För sådan personal
innebar förslaget ingen ändring i förhållande till gällande bestämmelser.
Kommittén hänvisade till att det allmänna borde i annan ordning kunna
reglera de ersättningar som bör utgå i dessa fall. Vidare fann kommittén det
ur rent författningsteknisk synpunkt uteslutet att vid sidan av militärersättningsförordningen
införa ett strikt skadeståndsansvar för staten till förmån
för samma personer som erhåller ersättning enligt förordningen.

b rågan behandlades också vid 1961 års riksdag. I två motioner till riksdagen
(I: 270 och II: 232) gjordes gällande att de bestämmelser som reglerar
ersättning för skador ådragna under militärtjänst var alltför begränsade.
Motionärerna hemställde därför att dessa regler gjordes till föremål
för grundlig översyn. Andra lagutskottet (2LU 60) ansåg inte anledning
finnas att frångå riksdagens tidigare uppfattning att skäl förelåg att vidga
området för statens skadeståndsansvar mot värnpliktig. Utskottet fann vidare,
med hänsyn till bl. a. ovissheten om förslag skulle läggas fram till lagstiftning
om det allmännas skadeståndsansvar, lämpligast att förbättringar
av ersättningarna för skador ådragna under militärtjänstgöring genomfördes
genom ändring av militärersättningsförordningens bestämmelser. För
sådana ändringar krävdes enligt utskottet ingående utredning, och utskottet
var inte berett att ta ställning till på vilket sätt och i vilken omfattningändringarna
kunde genomföras. I överensstämmelse med utskottets hemställan
gav riksdagen i skrivelse (358) Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
anfört. Riksdagens skrivelse överlämnades samma år av Kungl. Maj:t till
yrkesskadeutredningen.

Också 1962 års försvarskommitté uppmärksammade frågan. Med hänvisning
till den översyn som skulle göras av yrkesskadeutredningen nöjde sig
dock försvarskommittén (SOU 1963: 5 s. 89) med att framhålla som angeläget
att vid yrkesskadeutredningens prövning övervägdes ett vidgat skadeståndsansvar
för staten mot värnpliktiga.

Slcadeståndskommittén lämnade år 1964 slutbetänkande med förslag till
lag med vissa bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar
in. in. (SOU 1964:31). Enligt förslaget skulle det allmänna
ha s. k. principalansvar, bl. a. för personskador som värnpliktiga vållar var -

Kungl. Ma j:Is proposition nr 15b år 1969

7

andra under tjänstgöring. Förslag till lagstiftning med bestämmelser om
principalansvar är under beredning i justitiedepartementet.

I sitt betänkande Ersättning vid yrkesskada i statlig tjänst m. m. (Stencil
S 1966: 8) ansåg yrkesskadeutredningen, att det trots den allmänna försäkringens
kraftiga utbyggnad fortfarande var motiverat att de som ådrar sig
skador eller sjukdomar i samband med militärtjänstgöring är skyddade på i
princip samma sätt som de som utför förvärvsarbete. Militärskadeskyddet
borde därför byggas upp på samma sätt som yrkesskadeskyddet. Utredningen
berörde emellertid också det vid bl. a. 1961 års riksdag aktualiserade
spörsmålet om inte militärskadeskyddet borde byggas ut så att det vid alla
skador i samband med militärtjänst gavs full ersättning för den lidna skadan.
Enligt utredningens mening kunde det inte komma i fråga att genom socialförsäkringsanordningar,
där ersättning utgår oberoende av medvållande
från den skadelidandes sida, bereda full skadeersättning. Detta ansåg utredningen
vara möjligt endast skadeståndsvägen. Frågan om ändrade grunder
för det allmännas skadeståndsskyldighet låg emellertid utanför utredningens
uppdrag.

1965 års försvarsutredning tog liksom 1962 års försvarskommitté upp
frågan om det allmännas skyldigheter vid skador under militärtjänstgöring
(SOU 1968: 10 s. 171—172). Nuvarande regler var enligt försvarsutredningens
mening inte tillfredsställande. Utredningen framhöll som angeläget
att det övervägdes ett utökat skadeståndsansvar för staten mot värnpliktig
personal som skadas vid övning som på grund av sin omfattning eller
beskaffenhet innebär fara för personalen.

Departementschefen

Värnplikten, som utgör grunden för vårt försvar, är en medborgerlig
skyldighet. Värnpliktstjänstgöringen kräver personliga uppoffringar av vår
manliga befolkning, vilket får återverkningar även inom familj och samhälle.
Det är en obligatorisk tjänstgöring som redan i fred fullgörs av alla
kategorier av den manliga befolkningen. Den värnpliktige fullgör sin militärtjänstgöring
under förhållanden som avsevärt skiljer sig från hans vanliga
civila liv. Han har inte som den anställde möjlighet att förhandla om
sina förmåner. Vidare saknar han tillgång till och möjlighet att skaffa sig
de kollektiva trygghetsanordningar som finns på arbetsmarknaden. Samtidigt
medför de alltmer ökade kraven på användbarhet hos den enskilde soldaten
i ett modernt krig både i fråga om personlig färdighet och tjänstgöring
i förband inte bara särskilda påfrestningar för den värnpliktige utan också
risker för skador under övningar och annan utbildning.

Den ekonomiska kompensation som militärersättningsförordningen ger
vid sidan av övriga sociala trygghetsanordningar är av stor betydelse. Som
framgår av den tidigare redogörelsen för bestämmelserna i militärersättningsförordningen
får den som skadas under värnpliktstjänstgöring emel -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 154 år 1969

lertid inte alltid ersättning som fullt ut motsvarar hans förlorade arbetsförtjänst.
Ersättning utgår inte heller för s. k. ideell skada, dvs. för sveda
och värk samt lyte eller annat stadigvarande men. I särskilda fall kan möjlighet
finnas att skadeståndsvägen få ut kompletterande ersättning av staten.
Staten är emellertid enligt gällande skadeståndsrättsliga regler inte alltid
ersättningsskyldig för en olycka som inträffat under värnpliktstjänstgöring.
Dessutom är förfarandet för prövning av ett skadeståndsanspråk ofta
tidsödande.

Frågan om att bereda de värnpliktiga tillfredsställande ersättning för
skador som de ådrar sig under sin tjänstgöring har sedan många år behandlats
i olika sammanhang utan att någon lämplig lösning kunnat nås. Från
riksdagens sida har upprepade gånger framställts önskemål om att statens
ansvar för de värnpliktiga skall utvidgas. Med hänsyn till vad jag nyss anfört
om värnpliktstjänstgöringens natur finns det särskild anledning att en
värnpliktig som skadas får gottgörelse efter generösa grunder. Det allmänna
bör lägga sig särskild vinn om att i möjlig mån kompensera dem som
drabbas av olycksfall under värnpliktstjänstgöring. Jag betraktar en reform
som ger de värnpliktiga ett förbättrat ekonomiskt skydd som synnerligen
angelägen. Detta skydd bör få formen av ett särskilt olycksfallsskydd. Det
bör omfatta inte bara värnpliktiga utan också vapenfria tjänstepliktiga och
vissa civilförsvarspliktiga som fullgör obligatorisk tjänstgöring.

När det gäller utformningen av det särskilda olycksfallsskyddet är en
möjlig lösning att staten genom lagstiftning åläggs ett strikt ansvar för militärskador
och motsvarande skador samt att ersättning utgår enligt gällande
skadeståndsregler. Delta alternativ innebär i princip att den skadade eller
hans efterlevande får full kompensation för inkomstbortfall samt ersättning
för sveda och värk och lyte eller annat stadigvarande men oberoende
av om någon är vållande till skadan eller ej. Enligt min mening bör man
emellertid inte nu genomföra en skadeståndsrättslig reform inom detta speciella
område som föregriper eller försvårar en kommande reformering av
gällande regelsystem om ersättning för personskada i allmänhet.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör i stället utformas efter mönster av
det frivilliga kollektiva olycksfallsförsäkringssystem som regelmässigt förekommer
inom det civila arbetslivet. Skyddet bör emellertid regleras i offentligrättslig
ordning på samma sätt som det statliga förarskyddet. Med
denna principiella utgångspunkt föreslår jag att olycksfallsskyddet för värnpliktiga
m. fl. utformas enligt följande.

Olycksfallsskyddet bör gälla för skada till följd av olycksfall som värnpliktig
ådrar sig under värnpliktstjänstgöring eller motsvarande tjänstgöring.
Skyddet bör gälla även för skada till följd av olycksfall som vapenfri
tjänstepliktig ådrar sig under vapenfri tjänst och inskriven civilförsvarspliktig
under tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret eller viss tjänstgö -

y

Kungl. Maj.ts proposition nr 15k år 1969

ring vid krigsmakten. Begreppet olycksfallsskada bör ges samma innebörd
som i yrkesskadeförsäkringen. Olycksfallsskyddet bör omfatta skador som
inträffar under själva tjänstgöringen samt under inrycknings- och utryckningsresor
men inte skador som inträffar utanför förläggningen under ledighet
och fritid. För sådana skador finns inte anledning att utöka det allmänna
grundskydd som militärersättningsförordningen och motsvarande
bestämmelser för civilförsvaret samt annan socialförsäkring ger. Vid dödsfallsskador
får den statliga grupplivförsäkringen anses ge godtagbar ersättning.
Det särskilda olycksfallsskyddet bör vidare inte avse skada som inträffar
under tid då landet är i krig. Inte heller bör ersättning utgå till den
som skadat sig med uppsåt.

Ersättning på grund av del särskilda olycksfallsskyddet bör utgå vid bestående
arbetsoförmåga på grund av skadan. Vid fullständig invaliditet bör
till den skadade utgå ersättning med 150 000 kr. och vid partiell invaliditet
bör ett i motsvarande mån lägre belopp utgå. Ersättningsbeloppen föreslås
inte bli värdesäkrade utan bör i framtiden kunna ändras och anpassas till
det kollektiva olycksfallsförsäkringssystemet och det statliga förarskyddet.

I fråga om invaliditetsersättningen innehåller flertalet kollektiva olycksfallsförsäkringar
en definition av invaliditetsbegreppet och fastställda invaliditetsgrader
för mer allmänt förekommande kroppsskador. I förevarande
fall behövs inte motsvarande reglering. Som utgångspunkt för invaliditetsersättningen
på grund av det särskilda olycksfallsskyddet bör kunna tjäna
den invaliditetsbedömning som f. n. tillämpas inom militärersättningsförordningen.
Vid bestämmande av ersättningen bör skälig hänsyn kunna tas
till olägenheter av olika slag som skadan medfört för den skadade. Särskilda
omständigheter som graden av lyte eller annat stadigvarande men bör få inverka
på bedömningen. Eftersom invaliditetsersättning enligt militärersättningsförordningen
och motsvarande bestämmelser för civilförsvaret kan
prövas om vid väsentligt ändrade förhållanden, bör motsvarande möjlighet
finnas i fråga om höjning av redan fastställd ersättning från det särskilda
olycksfallsskyddet.

Det kollektiva olycksfallsförsäkringssystemet ger i vissa fall speciella
ersättningar vid invaliditet, nämligen rehabiliteringstillägg, bidrag till ökade
vårdkostnader och ersättning för proteser och andra hjälpmedel. Behovet
av sådana ersättningar är för nu ifrågavarande skadefall redan tillfredsställande
tillgodosett genom militärersättningsförordningen och andra anordningar
i samhällets regi. Med hänsyn härtill saknas anledning att låta
det särskilda olycksfallsskyddet inrymma någon motsvarighet.

Det särskilda olycksfallsskyddet bör inte samordnas med andra förmåner
av social natur som utgår av statsmedel vid invaliditet. Invaliditetsersättning
enligt kungörelsen (1969: 113) om statligt förarskydd bör dock
avräknas. Vidare bör i fall då staten är skadeståndsskyldig tillses att den

10

Kungl. Maj.ts proposition nr J5''i år 1969

sammanlagda ersättningen till den skadade i princip inte kommer att överstiga
vad som motsvarar fullt skadestånd. Därför bör vid utbetalning av ersättning
enligt olycksfallsskyddet förbehåll göras av innebörd att ersättningen
kan komma att avräknas från framtida skadestånd av staten. I övrigt
saknas anledning att i detta sammanhang lösa samordningsproblemen särskilt
för denna del av den statliga sektorn. Hur effektivt det sammanlagda
ekonomiska skyddet för en värnpliktig bör vara får tas upp i samband med
frågan om en generell lösning av enskilds rätt till ersättning för skada.

Ärenden som avser det särskilda olycksfallsskyddet bör handläggas av
försvarets civilförvaltning, den centrala förvaltningsmyndighet inom krigsmakten
som handhar en stor del av övrig skadereglering inom krigsmaktens
verksamhetsområde. Civilförvaltningen bör i alla nu avsedda ärenden vara
skyldig att höra försvarets skaderegleringsnämnd och riksförsäkringsverket.

Jag vill i detta sammanhang särskilt betona vikten av att invaliditetsersättningarna
fastställs så snabbt som omständigheterna medger det. Den
invaliditetsgrad som kan förutses bli bestående för framtiden bör i regel
kunna fastställas slutgiltigt senast sedan ett tillvänjningsår förflutit efter
det att den egentliga läkningsprocessen upphört. Skäligt förskott bör utbetalas
i de fall då invaliditetsgraden inte kan fastställas genast. Som förut
sagts bör fastställd slutlig ersättning för nedsatt arbetsförmåga kunna höjas
om arbetsförmågan försämras ytterligare i väsentlig mån till följd av skadan.

Den föreslagna reformen bör genomföras den 1 januari 1970 men avse
även skador som inträffat år 1969.

Kostnaderna för det särskilda olycksfallsskyddet kan bestridas från det
under fjärde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget Vissa ersättningar i
anledning av skador vid militär verksamhet in. m. Anslaget är för innevarande
budgetår uppfört med 2,6 milj. kr. Det är av naturliga skäl omöjligt
att med någon grad av exakthet ange kostnaderna för det föreslagna särskilda
olycksfallsskyddet. Enligt uppgift från riksförsäkringsverket bestämde
verket under åren 1963—1968 förstagångsersättning för invaliditet i genomsnittligt
70 fall årligen. Ersättningarna avsåg värnpliktiga och vapenfria
tjänstepliktiga som skadats under sådan tjänstgöring som är ersättningsgill
enligt militärersättningsförordningen. Ersättningarna inbegriper alltså även
vissa skador under ledighet och fritid. I fråga om civilförsvarspliktiga bestämde
verket under samma tid motsvarande ersättningar i endast ett fåtal
fall. Beträffande de förstagångsersättningar för invaliditet som bestämts år
1968 kan tilläggas att den genomsnittliga invaliditetsgraden enligt en grov
uppskattning utgjorde 30 %. Vid bedömande av kostnadsökningen bör beaktas
att det föreslagna olycksfallsskyddet medför den konsekvensen att skadeståndsersättningar
till värnpliktiga m. fl. torde minska i omfattning och
storlek samt att förekommande ersättning som utgår på grund av det statliga
förarskyddet skall avdragas från nu ifrågavarande ersättningsbelopp.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 15b år 1869

Olycksfallsskyddet täcker inte heller skador utanför förläggningen under ledighet
och fritid. Med dessa utgångspunkter räknar jag med att de årliga
kostnaderna för det särskilda olycksfallsskyddet blir omkring 1,5 milj. kr.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslår
riksdagen att godkänna de i det föregående föreslagna grunderna för
ett särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten