Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5

Proposition 1942:5

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

Nr 5.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till rättegångsbalk;
given Stockholms slott den 28 november
19H1.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till rättegångsbalk.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Förslag

till

Rättegångsbalk.

Härigenom förordnas, att rättegångsbalken i Sveriges rikes lag skall hava
följande lydelse:

FÖRSTA AVDELNINGEN.

Om domstolsväsendet.

1 KAP.

Örn. allmän underrätt.

1 §•

Allmän underrätt är på landet och i stad, som hör till domsaga, häradsrätt
samt i annan stad rådhusrätt.

Domsaga utgör ett tingslag; är domsaga mycket vidsträckt eller äro eljest
synnerliga skäl därtill, må i domsaga vara två eller flera tingslag. Tingslag
är häradsrättens domkrets.

Om indelning i tingslag förordnar Konungen.

2 §.

Allmän underrätt är första domstol, örn ej annat är stadgat.

3 §•

Domsaga förestås av häradshövding.

I domsaga skall, örn göromålen kräva det, finnas en eller flera biträdande
domare. Häradshövding och biträdande domare skola vara lagfarna.

För domsaga skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §.

I häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten vare dock
domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn, å stället, så ock
i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen.

5 §.

I tingslag skola finnas aderton nämndemän. Erfordras flera nämndemän,
bestämmer Konungen deras antal.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. Rör mål allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och förekommer i målet ej anledning,
att målsägande finnes, eller hålles syn å stället utom huvudförhandling,
vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.

Häradshövdingen fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen. Fördelningen bör ske så, att erforderlig ortskännedom är företrädd
inom nämnden.

6 §.

För tingslag skall å den eller de orter, som Konungen bestämmer, vara tingsställe.

7 §.

I tingslag skola för huvudförhandling med nämnd å tingsställe årligen å bestämda
tider hållas allmänna ting. Allmänt ting skall med undantag för tiden
under häradsrättens ferier hållas varje vecka, örn ej annat föranledes av arbetet
i domsagan, antalet tingslag eller andra omständigheter. Äro i tingslag flera
tingsställen, fördelas tingen mellan dem.

För huvudförhandling i mål, vari häradsrätten är domför med tre i nämnden,
skola, örn det erfordras, ting hållas å bestämda tider och orter. Ting må hållas
å annan ort än den, där tingsställe är.

Örn tingsordning förordnar Konungen.

8 §.

Då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt, åge häradshövdingen
för förhandling, som sägs i 7 §, utsätta särskilt sammanträde samt
bestämma tid och ställe för sammanträdet.

9 §.

För annan handläggning än i 7 § sägs skall häradsrätten hålla sammanträde
så ofta det för arbetet kräves. Häradshövdingen bestämme tid och ställe för
sammanträde.

10 §.

För rättsskipningen i rådhusrätt skola finnas borgmästare och rådmän
samt, örn göromålen kräva det, en eller flera assessorer. De skola vara lagfarna.

Rådhusrätt må vara delad i avdelningar.

Vid rådhusrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

11 §,

Rådhusrätt vare domför med tre lagfarna domare. Ej må flera än fyra
lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Rör
mål ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, skall
vid huvudförhandling eller syn å stället nämnd hava säte i rätten; finnes,
sedan nämnd deltagit, målet ej vara av beskaffenhet, som nu nämnts, vare
rätten dock domför med nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare, örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

12 §.

I stad med rådhusrätt skola finnas nämndemän till det antal, som Konungen
bestämmer.

I nämnd skola sitta minst sju och högst nio.

Borgmästaren fördele efter samråd med nämnden tjänstgöringen mellan
nämndemännen.

13 §.

Rådhusrätt skall för huvudförhandling varje vecka hålla en eller flera allmänna
rättegångs dagar samt eljest sammanträda så ofta det för arbetet
kräves.

Rådhusrätt skall sammanträda i staden. Sammanträde må ock, örn särskilda
skäl äro därtill, hållas å annan ort.

14 §.

•- t , -- . '' f r .

Örn särskild sammansättning av underrätt vid behandling av vissa mål
gälle vad därom är stadgat.

15 §.

Till huvudförhandling må ej utan synnerliga skäl å samma dag utsättas
flera mål, än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av sex timmar.
Hinna ej alla sålunda utsatta mål behandlas under dagen eller kräver
ett måls handläggning mera än en dag, skall sammanträdet pågå under erforderligt
antal helgfria dagar i följd.

Örn den ordning, i vilken målen skola företagas, och örn uppropslista förordnar
Konungen.

16 §.

För förvaring av anhållna eller häktade skall för domsaga å tingsställe eller
arinan ort, som Konungen bestämmer, så ock i stad med rådhusrätt finnas
häkte. Med Konungens tillstånd må häkte vara gemensamt för flera dom -

Kungl. Mctj.ts proposition nr 5.

5

sagor eller för domsaga och stad. När med hänsyn till häktets belägenhet eller
eljest skäl äro därtill, förordnar Konungen särskild häktningsdomare att före
åtalet verkställa på rätten ankommande prövning rörande häktning.

17 §.

Närmare bestämmelser örn underrätts organisation och verksamhet samt domsagas
förvaltning meddelas av Konungen.

2 KAP.

Om hovrätt.

1 §•

Hovrätt är överrätt i mål, som fullföljas från allmän underrätt. Den äger
tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.

2 §•

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar eller
enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av underrättsdomare eller annan ämbets-
eller tjänsteman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning
skall väckas i hovrätt.

Är i lag eller författning eljest stadgat, att mål skall upptagas omedelbart
av hovrätt, vare det gällande.

3 §•

I hovrätt skola finnas president samt hovrättsråd och assessorer. De skola
vara lagfarna.

Hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar. Avdelning skall bestå
av minst fyra hovrättsråd, av dem en ordförande och en vice ordförande, samt
en eller flera assessorer. Presidenten må vara ordförande å avdelning.

Vid hovrätt skall finnas kansli, som hålles öppet för allmänheten å bestämda
tider.

4 §■

Hovrätt vare domför med fyra ledamöter. Ej må flera än fem sitta i rätten.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av en ledamot i hovrätten eller av tjänsteman vid
denna.

5 §•

Hovrätt skall sammanträda å ort, där den har sitt säte. Sammanträde må ock,
örn särskilda skäl äro därtill, hållas å annan ort.

Sammanträde skall hållas så ofta det för arbetet kräves.

Hovrätt, beträffande vilken Konungen meddelat förordnande därom, skall

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

årligen å bestämda tider hålla hovrättsting utom förläggningsorten å viss eller
vissa orter inom domkretsen för huvudförhandling i mål från den delen av
domkretsen.

6 §.

Örn antalet hovrätter och deras domkretsar är särskilt stadgat.

7 §•

Närmare bestämmelser örn hovrätts organisation och verksamhet meddelas
av Konungen.

3 KAP.

Om högsta domstolen.

1 §•

Konungens domsrätt utövas, på sätt regeringsformen stadgar, av högsta
domstolen.

2 §■

Högsta domstolen är överrätt i mål, som fullföljas från hovrätt.

Att i högsta domstolen talan i visst fall må föras mot beslut av advokatsamfundets
styrelse, stadgas i 8 kap. 8 §.

3 §•

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål örn ansvar
eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott av hovrättsdomare eller annan
ämbetsman, mot vilken åtal för sådant brott enligt lag eller författning skall
väckas i högsta domstolen.

4 §•

Högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.

Finner någon av högsta domstolens avdelningar vid överläggning till dom
eller beslut den å avdelningen rådande meningen avvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit antagen av högsta domstolen, må avdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, örn det prövas kunna ske, allenast viss
i målet uppkommen fråga skall avgöras av högsta domstolen i dess helhet.

Hava i särskilda, för avdelningen kända domar eller beslut mot varandra
stridande åsikter i fråga örn viss rättsgrundsats eller lagtolkning å olika tider
gjort sig gällande inom högsta domstolen, åge vad nu är föreskrivet tillämpning
allenast i det fall, att avdelningen finner den rådande meningen avvika
från dom eller beslut, som senast meddelats.

Vad nu är stadgat avser ej mål, som angår häktad eller eljest enligt särskild
föreskrift fordrar skyndsamt avgörande, örn målet förekommer å sådan tid,
att det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7

5 §.

Då inål avgöres av högsta domstolen i dess helhet, böra, om laga hinder ej
möter, alla justitieråden deltaga i avgörandet.

6 §.

I behandling av fråga rörande tillstånd, att talan må komma under högsta
domstolens prövning, skola tre ledamöter deltaga.

Konungen bestämmer, i vilken omfattning åtgärd, som avser allenast måls
beredande, må vidtagas av nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna.

7 §.

Förekomma skiljaktiga meningar, huruvida tillstånd, som sägs i 6 §, skall
meddelas, vare tillstånd beviljat, örn två ledamöter äro ense därom eller i fall,
som avses i 54 kap. 10 § 2, någon ledamot finner tillstånd böra meddelas.

8 §•

I nedre justitierevisionen skola för måls beredande till behandling i högsta
domstolen finnas revisionssekreterare. Revisionssekreterare skall vara lagfaren.
Vid nedre justitierevisionen skall ock för högsta domstolen finnas kansli, som
hålles öppet för allmänheten å bestämda tider.

Närmare bestämmelser örn nedre justitierevisionens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om domare.

1 §•

Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem år
samt hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.

Ej må den utöva domarämbete, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Örn kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar
Konungen.

2 §•

President i hovrätt, hovrättsråd, häradshövding, borgmästare och rådman utnämnas
av Konungen. Revisionssekreterare utnämnes eller förordnas av Konungen.

Örn val av borgmästare och rådman är särskilt stadgat.

3 §•

Assessor i hovrätt förordnas av Konungen.

Biträdande domare i domsaga förordnas av Konungen för viss tid. Finnes
behovet av biträdande domare stadigvarande, må innehavare av befattningen
utnämnas av Konungen.

Om tillsättning av assessor i rådhusrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Om beviljande av ledighet och förordnande av vikarie för lagfaren domare i
hovrätt eller underrätt meddelas bestämmelser av Konungen.

5 §.

Nämndeman utses genom val.

Vid val av nämndemän för tingslag utgör varje kommun en valkrets. Understiger
antalet nämndemän kommunernas antal, skola angränsande kommuner
på lämpligt sätt förenas till valkretsar. Två eller flera kommuner må ock eljest
sammanföras till gemensam valkrets, örn det finnes erforderligt för att skilda
orter eller delar av tingslaget skola bliva behörigen företrädda inom nämnden.
Stad må ej med annan kommun förenas till en valkrets. Antalet nämndemän
fördelas mellan valkretsarna i förhållande till deras folkmängd; varje valkrets
skall dock utse minst en nämndeman. Indelning i valkretsar och antalet nämndemän
för varje valkrets bestämmas av rätten.

Vid val av nämndemän för stad med rådhusrätt bildar staden en valkrets.

Val förrättas på landet å kommunalstämma eller, örn kommunalfullmäktige
finnas och kommunen utgör egen valkrets, av dem. Äro flera kommuner förenade
till en valkrets, förrättas valet å gemensam kommunalstämma; rätten
bestämme, å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. I stad förrättas valet
av stadsfullmäktige eller, örn sådana ej finnas, å allmän rådstuga.

Då nämndeman skall väljas, ankomme i domsaga på häradshövdingen och i
stad med rådshusrätt på rätten att göra anmälan därom till den som har att
föranstalta om valet.

6 §•

Valbar till nämndeman är man eller kvinna, som inom valkretsen äger rösträtt
å kommunalstämma eller vid val av stadsfullmäktige och där har sitt hemvist
samt fyllt tjugufem år. Lagfaren domare, befattningshavare vid domstol,
åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras
talan inför rätta må ej vara nämndeman.

Ej må annan vägra att mottaga uppdrag som nämndeman än den som fyllt
sextio ar eller eljest uppgiver giltigt hinder. Den som avgått ur nämnden vare
ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år.

7 §•

Klagan över nämndemansval skall föras hos rätten. Föres klagan, lände valet
dock till efterrättelse, örn ej rätten förordnar annat. Rätten pröve, ehuru klagan
ej föres, den valdes behörighet.

8 §•

Nämndeman väljes för sex år, dock äge han avgå efter två år. Visar nämndeman
giltigt hinder, må rätten även tidigare entlediga honom. Nämndeman, som
fyllt sextio år, äge ock avgå ur nämnden. Upphör nämndeman att vara valbar,
vare uppdraget förfallet.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, vare, örn han alltjämt är
valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit
till rätten, att annan blivit vald, samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt
behandling av mål, i vars handläggning han förut deltagit.

10 §.

Är nämndeman av jäv hindrad att tjänstgöra eller uteblir han från rättens
sammanträde och kan annan nämndeman ej utan tidsutdräkt infinna sig, åge
rättens ordförande till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till
nämndeman för domkretsen.

11 §.

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra, som
saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen avsäges,
eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de rådslag rätten
inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

12 §.

De som med varandra äro eller varit gifta eller äro trolovade eller
äro i rätt upp- och nedstigande släktskap eller svågerlag eller äro syskon eller
äro i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller
som stå i adoptivförhållande till varandra, må ej samtidigt sitta som domare
i rätten.

13 §.

Domare vare jävig att handlägga mål:

1. örn han själv är part eller eljest har del i saken eller av dess utgång
kan vänta synnerlig nytta eller skada;

2. örn han med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i den släktskap,
att den ene är avkomling till den andres syskon eller att de äro syskon -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

barn, eller i det svågerlag, att deri ene är eller varit gift med den andres
syskon eller syskons avkomling eller med någon, från vilkens syskon den
andre härstammar, eller örn han står i adoptivförhållande till part;

3. örn han till någon, som har del i saken eller av dess utgång kan vänta
synnerlig nytta eller skada, står i förhållande, som avses i 2;

4. örn han eller någon honom närstående, som avses i 2, är förmyndare eller
god man för part eller eljest parts ställföreträdare eller är ledamot av styrelsen
för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som är part, eller, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet
är part, är ledamot av nämnd eller styrelse, som handhar förvaltningen av den
angelägenhet målet rör;

5. örn han eller någon honom närstående, som sägs i 2, till någon, som har
del i saken eller av dess utgång kan vänta synnerlig nytta eller skada, står i
förhållande, som avses i 4j

6. örn han är parts vederdeloman, dock ej örn parten sökt sak med honom
för att göra honom jävig;

7. örn han i annan rätt såsom domare eller befattningshavare fattat beslut,
som rör saken, eller hos annan myndighet än domstol eller såsom skiljeman tagit
befattning därmed;

8. örn han i saken såsom rättegångsombud fört parts talan eller biträtt part
eller vittnat eller varit sakkunnig; eller

9. örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet
till hans opartiskhet i målet.

14 §.

,Vet domare omständighet föreligga, som kan antagas utgöra jäv mot honom,
vare han skyldig att självmant giva det till känna.

Vill part göra jäv mot domare, skall han framställa invändning därom, då
han första gången för talan i målet, sedan hail erhöll kännedom örn att domaren
sitter i rätten eller eljest tager befattning med målet eller, örn den omständighet,
varå jävet grundas, då ej var känd för parten, sedan han erhöll sådan kännedom.
Underlåter parten det, vare hans rätt att framställa invändningen förfallen.

Fråga örn jäv mot domare i lägre rätt må ej upptagas i högre rätt, med
mindre jävet i den högre rätten göres av part, som enligt vad i andra stycket
stadgats är berättigad därtill, eller talan föres mot beslut, varigenom jävet ogillats.
Ej må fråga örn jäv mot särskild ledamot av nämnd väckas i högre rätt.

15 §.

Sedan fråga örn jäv mot domare uppkommit, må han vidtaga allenast sådan
åtgärd i målet, som icke utan synnerlig olägenhet kan uppskjutas och ej innefattar
avgörande av målet. Åtgärd, som nu sagts, må av domare vidtagas,
ehuru han förklarats jävig.

Har part i rätt tid gjort jäv mot domare, give rätten, så snart ske kan, särskilt
beslut däröver.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I prövning av jävsfråga må domaren ej deltaga, med mindre rätten utan
honom ej är domför och annan domare ej kan utan tidsutdräkt taga säte i
rätten.

5 KAP.

Om offentlighet och ordning vid domstol.

1 §•

Förhandling vid domstol skall vara offentlig.

Kan det antagas, att vid förhandling skall förekomma något, som är stötande
för anständigheten och sedligheten, eller att till följd av offentligheten
något kan uppenbaras, som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt
för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skall hållas
inom stängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, örn anledning
förekommer, att till följd av offentligheten yrkeshemlighet skalle
röjås.

I mål örn ansvar för utpressning må rätten, örn målsäganden begär det eller
rätten eljest finner det lämpligt,^ förordna, att förhandling skall hållas inom
stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brottmål äger rum
vid domstol, skall hållas inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller
rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom stängda
dörrar.

År eljest för särskilt fall föreskrivet, att förhandling må hållas inom stängda
dörrar, vare det gällande.

2 §.

Tillträde till offentlig förhandling må, när rättens ordförande finner skäl
därtill, vägras den som enligt vad är känt eller må antagas ej fyllt aderton år.

3 §.

Vid förhandling inom stängda dörrar må efter rättens medgivande tjänsteman
vid domstolen så ock den som för sin utbildning tjänstgör vid denna vara
närvarande. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan
att närvara vid sådan förhandling.

4 §.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda
dörrar icke får uppenbaras.

5 §.

överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, örn rätten
ej finner det kunna ske offentligt. Hålles överläggning inom stängda dörrar,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ina, utom rättens ledamöter, närvara endast sådan rättens tjänsteman, som Ilar
att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva
även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslut skall ske offentligt. Har förhandling hållits
inom stängda dörrar, må ock dom eller beslut avkunnas inom stängda
dörrar.

6 §.

Är part, vittne eller annan, som skall höras inför rätten, ej mäktig svenska
språket, ma tolk anlitas att biträda rätten. Är den som skall höras döv
eller stum och kan ej förhöret lämpligen ske medelst skriftligen avfattade
frågor eller svar, må ock tolk anlitas.

Finnes vid rätten allmän tolk för det språk, varom är fråga, skall han anlitas.
I annat fall förordne rätten lämplig person att i målet biträda som
tolk; rätten äge ock hos länsstyrelsen påkalla biträde för tolks erhållande.

Ej ma den anlitas som tolk, vilken till saken eller till någondera parten står
i sadant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Örn anställande av allmän tolk förordnar Konungen.

»

7 §•

Den som anställes som allmän tolk eller eljest förordnas att biträda som
tolk skall inför rätten avlägga ed, att han efter bästa förstånd skall fullgöra
det uppdrag, som lämnats honom.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad om
vittnesed är stadgat.

8 §.

Till allmän tolk utgår ersättning enligt vad därom är särskilt stadgat. Annan
tolk äge av allmänna medel åtnjuta arvode samt gottgörelse för kostnad
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt; i brottmål, vari åklagare för
talan, skall ersättningen gäldas av statsverket.

9 §.

Pa rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den
som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i
rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, äge rätten förordna,
att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

13

6 KAP.

Om domstols protokoll.

1 8.

Protokoll skall föras för varje mål särskilt.

över handläggning, som företages av lagfaren domare ensam eller av tjänsteman
vid domstolen och ej sker vid sammanträde för förhandling eller vid måls
avgörande, vare förande av protokoll ej erforderligt. Vid måls avskrivning,
som ej sker i samband med förhandling, erfordras ej heller protokoll.

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och har den tilltalade erkänt gärningen, må i sådant mål i stället för protokoll
föras anteckningar enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen.

2 §•

Protokollet skall föras av befattningshavare vid rätten eller lagfaren ledamot
av rätten samt undertecknas av honom. Ordföranden äge, då omständigheterna
föranleda därtill, själv föra protokollet.

Ej må den anlitas som protokollförare, vilken till saken eller till någondera
parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses
förringad. Protokollförare skall hava avlagt domared.

3 §.

Protokoll skall upptaga:

1. domstolen samt tid och ställe för sammanträdet;

2. rättens ledamöter, tolk, om sådan anlitas, samt protokollföraren;

3. parterna och huruvida de äro tillstädes samt deras ombud eller biträden
och i brottmål den tilltalades försvarare;

4. rättegångsfullmakt, som givits muntligen inför rätten;

5. kort beteckning av saken;

6. då förhandling hålles inom stängda dörrar, anledningen därtill;

7. rättens beslut, som ej uppsättes särskilt; samt

8. skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten; nämndemans

skiljaktiga mening antecknas, allenast örn i häradsrätt nämnden ensam bestämt
utgången. •

4 §.

Protokollet vid muntlig förberedelse skall innehålla:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. kort redogörelse för de omständigheter parterna åberopa jämte motpartens
yttrande däröver;

3. uppgift å de bevis parterna vilja åberopa och vad de vilja styrka med
varje särskilt bevis så ock å de skriftliga handlingar och föremål, vilka företes
som bevis; samt

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. vad i övrigt anses nödigt till ledning vid huvudförhandlingen.

Har vad enligt första stycket skall antecknas i protokollet upptagits i inlaga
eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet, skall i protokollet
allenast hänvisning ske.

Vad i denna paragraf stadgas skall i tillämpliga delar gälla beträffande
protokoll vid annan förhandling, dock ej huvudförhandling.

5 §.

Protokollet vid huvudförhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens
gång samt upptaga:

1. parternas yrkanden och invändningar, ändringar däri samt medgivanden
av motpartens yrkanden;

2. yrkanden av andra än parter samt huruvida parterna medgiva eller bestrida
dessa yrkanden; samt

3. vilka vittnen eller sakkunniga höras och vilka bevis i övrigt förebringas.

Har vad enligt första stycket 1 eller 2 skall antecknas i protokollet upptagits
i inlaga eller annan handling eller förut upptecknats i protokoll i målet,
skall i protokollet allenast hänvisning ske.

6 §.

I protokoll skall antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran
eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, i den
omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet, samt vad rätten
vid syn å stället iakttager.

Vid huvudförhandling i hovrätt vare ej nödigt att i protokollet antecknas utsaga
eller iakttagelse, som nu sagts, med mindre anteckning därav kan antagas
bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen. Ej heller vare sådan anteckning
nödig vid huvudförhandling i högsta domstolen.

7 §.

Vad i övrigt anföres eller eljest förekommer vid förhandling må ej antecknas
i protokollet, med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Ej må i protokollet
upptagas parts utveckling av talan i rättsligt hänseende.

8§. ''

Protokollet över förhandling skall, innan förhandlingen avslutas, erhålla slutlig
avfattning. Då protokollet är uppsatt, skall ordföranden å protokollet göra
anteckning därom.

Sedan utsaga, som enligt 6 § skall antecknas i protokollet, upptecknats, skall
den uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet. Erinran,
som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen ej
ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall
uppteckningen biläggas handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15

9 §.

Rätten åge förordna, att utsaga av part, målsägande, vittne eller sakkunnig
skall i stället för att antecknas i protokollet upptagas genom stenograf!
eller på fonetisk väg.

Stenograf utses av rätten. Ej må den anlitas som stenograf, vilken till saken
eller till någondera parten står i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet
därigenom kan anses förringad. Vad i 5 kap. 7 och 8 §§ är stadgat örn tolk
äge motsvarande tillämpning beträffande stenograf, som utsetts av rätten.

Stadgandet i 8 § andra stycket i detta kapitel äge motsvarande tillämpning
beträffande utsaga, som upptagits genom stenograf!.

Vad enligt denna paragraf upptagits skall, så snart ske kan, återgivas i
vanlig skrift och uppteckningen biläggas handlingarna.

Närmare föreskrifter örn upptagande av utsaga enligt denna paragraf meddelas
av Konungen.

10 §.

Parternas inlagor och andra handlingar i målet samt rättens protokoll skola
jämte avskrift av domen och sådant beslut, som uppsättes särskilt, sammanföras
till en akt. I akten skola ock genom anteckning å inlaga eller på annat
sätt upptagas kallelser, förelägganden eller andra beslut, som ej intagits i protokoll.

Örn rätt för part eller annan att åtel få handling, som hör till akten, förordnar
Konungen.

11 §•

Vid rätten skall över alla mål föras dagbok, utvisande tiden, då varje mål
inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets avgörande samt, då
talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit, och de åtgärder, som
vidtagits.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas örn protokoll, akt och dagbok i mål skall i tilllämpliga
delar gälla även beträffande ärende.

13 §.

Närmare föreskrifter om protokoll och aktbildning samt örn dagbok och andra
förteckningar meddelas av Konungen.

7 KAP.

Om åklagare och polismyndighet.

1§.

Allmänna åklagare äro:

1. justitiekanslern;

2. landsfogdar; samt

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3. distriktsåklagare.

Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare.

Instruktioner för åklagarna utfärdas av Konungen.

2 §.

Justitiekanslern är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket.

Under justitiekanslern hava landsfogdarna, envar inom sitt verksamhetsområde,
ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet.

3 §.

Örn utnämning av justitiekansler stadgas i regeringsformen. Landsfogde
utnämnes av Konungen. Om tillsättning av andra åklagare meddelas föreskrifter
i de för dem gällande instruktionerna.

4§.

Allmän åklagare vare

vid underrätt landsfogde eller distriktsåklagare;

vid hovrätt justitiekanslern i mål, som enligt 2 kap. 2 § första stycket
upptages omedelbart av hovrätten, och i annat mål landsfogde eller distriktsåklagare;
samt

vid högsta domstolen justitiekanslern.

Har talan till högsta domstolen fullföljts allenast av enskild part, må åklagartalan
där, efter justitiekanslerns förordnande, föras av lägre åklagare.

Närmare bestämmelser örn fördelningen av uppgifterna mellan åklagarna
meddelas i de för dem gällande instruktionerna.

5 §.

Justitiekanslern så ock landsfogde må övertaga uppgift, som tillkommer
lägre åklagare. Justitiekanslern åge även förordna extra åklagare att föra
talan vid underrätt eller hovrätt eller, då talan fullföljts allenast av enskild
part, vid högsta domstolen.

Biträdande åklagare må i den omfattning, som bestämmes i instruktion, utföra
uppgift, som tillkommer åklagare, hos vilken han är anställd. Väckande
eller fullföljande av åtal i högsta domstolen må dock ej beslutas av annan än
justitiekanslern.

6 §.

Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som
skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersökning
eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vidtagit å
tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst.

Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas.

Kunal. Maj.ts proposition nr 5.

17

Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot justitiekanslern
prövas av honom.

7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat örn landsfogde skall i fråga om Stockholm avse
förste stadsfiskalen.

8 §.

Örn särskilda åklagare galle vad örn dem är stadgat.

Ej må annan särskild åklagare än riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman
besluta, att åtal skall väckas eller fullföljas i högsta domstolen.

9 §•

Med polismyndighet avses i denna balk, förutom åklagare, som har befattning
med polisväsendet, i stad, där polismästare finnes, polismästaren och
befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för honom
gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i annan
stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som närmast
under polischefen har inseende över polisväsendet.

Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare åge motsvarande tillämpning beträffande
polismyndighet.

8 KAP.

Om advokater.

1 §•

För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund. Stadgar för samfundet
fastställas av Konungen.

Advokat är den som är ledamot av samfundet.

2 §.

Till ledamot av advokatsamfundet må antagas allenast den som är svensk
medborgare, äger hemvist inom riket och fyllt tjugufem år samt avlagt för
behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och förvärvat sådan
praktisk utbildning, som föreskrives i samfundets stadgar. Han skall hava
gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet.

Ej må den antagas till ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Lagfaren domare i eller befattningshavare vid allmän domstol eller allmän
åklagare eller utmätningsman må ej antagas till ledamot; ej heller den som
eljest är anställd i statens eller kommuns tjänst eller hos annan enskild än advokat,
med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

3 §.

Ansökan örn inträde i advokatsamfundet prövas av dess styrelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra
honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.

Verksamhet som advokat må icke bedrivas under form av aktiebolag eller i
bolag med annan än advokat, med mindre advokatsamfundets styrelse medgiver
undantag.

Det åligger advokat att hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra
hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

5 §.

Advokat vare skyldig att, örn offentlig försvarare för misstänkt eller biträde
åt part, som åtnjuter fri rättegång, ej kan erhållas efter frivilligt åtagande, vid
domstol i det län, inom vilket han har sitt kontor, mottaga förordnande som
försvarare eller biträde.

6 §.

Tillsyn över advokatväsendet utövas av advokatsamfundets styrelse; den
har att tillse, att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i
sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat vare skyldig
att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge att hos styrelsen påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter
sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat.

7 §.

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar
oredligt, skall av advokatsamfundets styrelse uteslutas ur samfundet. Äro
omständigheterna mildrande, äge styrelsen i stället tilldela honom varning.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, äge
styrelsen meddela honom varning eller erinran. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må styrelsen utesluta honom ur samfundet Upphör

advokat att vara svensk medborgare eller flyttar han ur riket eller
intrader beträffande advokat sådan omständighet, att han enligt 2 § andra
eller tredje stycket icke må antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig
att genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen örn hans uteslutning.

Styrelsen äge förordna, att beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet,
genast skall gå i verkställighet.

8 §.

Har advokatsamfundets styrelse avslagit någons ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, må han föra talan mot beslutet. Mot styrelsens
beslut i fråga, som avses i 7 §, må talan föras av justitiekanslern.
Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19

9 KAP.

Om straff och vite.

1 §•

Part, som mot bättre vetande inleder eller föranleder rättegång i tvistemål,
straffes med dagsböter.

2 §.

Föres av part mot bättre vetande talan mot dom eller beslut, dömes han till
dagsböter; är det överrätts dom eller beslut, vare straffet lägst tjugufem dagsböter.

3 §.

Söker part i tvistemål eller målsägande i brottmål genom påståenden eller
invändningar, som äro uppenbart ogrundade, eller genom innehållande av bevis
eller annan otillbörlig åtgärd förhala rättegången, straffes han med dagsböter.
Vad nu sagts örn part gälle ock intervenient, även örn han ej äger ställning av
part.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande ställföreträdare
så ock ombud eller biträde.

5 §.

Den som vid sammanträde inför rätten stör förhandlingen eller tager fotografi
i rättssalen eller vägrar att efterkomma föreskrift, som meddelats till
ordningens upprätthållande, eller som muntligen vid sammanträde eller i rättegångsskrift
uttalar sig otillbörligt eller eljest kränker domstolens värdighet,
straffes med böter.

6 §.

Röjer någon utan giltigt skäl vad enligt rättens eller undersökningsledarens
förordnande icke får uppenbaras, straffes han med dagsböter.

7 §.

Rätten äge, örn part eller annan finnes vid förhandling böra komma tillstädes
eller infinna sig personligen, förelägga vite; är särskild föreskrift örn
föreläggande meddelad, vare den gällande.

8 §.

Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rätten vitet
till belopp, som med hänsyn till bans ekonomiska förhållanden och omständigheterna
i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga föreläggandet. Vite
må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts
och förelägger rätten nytt vite, må vitet bestämmas till högre belopp, dock

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggande skall delgivas den som föreläggandet
avser.

Vite må ej föreläggas, då straff är utsatt. Ej heller må vite föreläggas
kronan.

Finnes, då fråga uppkommer örn utdömande av vite, ändamålet med vitet
hava förfallit, må vitet ej utdömas.

9 §.

År i denna balk straff utsatt i böter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff
fem kronor och högsta trehundra kronor. Böter och vitén, som ådömas
enligt denna balk, tillfalla kronan.

ANDRA AVDELNINGEN.

Om rättegången i allmänhet.

I. Om rättegången i tvistemål.

10 KAP.

Om laga domstol.

1 §•

Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden
har sitt hemvist.

Är svaranden mantalsskriven å ort inom riket, anses den orten som hans
hemvist.

För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning
galle som hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, om säte för
styrelsen ej är bestämt eller styrelse ej finnes, där förvaltningen föres. Lag
samma vare i fråga om kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet.

Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara.

Den som icke äger känt hemvist vare sig inom eller utom riket sökes där han
uppehåller sig. Är han svensk medborgare och uppehåller han sig utom riket
eller är hans uppehållsort okänd, sökes han där han inom riket senast haft
hemvist eller uppehållit sig.

2 §.

Kronan sökes i tvistemål i allmänhet där den myndighet, som har att bevaka
talan i målet, har sitt säte.

3 §.

Den som icke äger känt hemvist inom riket må i tvist rörande betalningsskyldighet
sökas där honom tillhörig egendom finnes. Rör tvisten lös egendom.
må han sökas där egendomen finnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

21

Fordran, som grundas å löpande skuldebrev eller annan handling, vars företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, anses finnas där handlingen
är. Annan fordran anses finnas där gäldenären har sitt hemvist. År pant
ställd för fordringen, må denna anses finnas där panten är.

4 §.

Har den som icke äger känt hemvist inom riket här ingått förbindelse eller
eljest ådragit sig gäld, må han i tvist därom sökas där förbindelsen ingicks
eller gälden uppkom.

5 §.

Den som idkar jordbruk, gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan
dylik rörelse med fast driftställe må i tvist, som uppkommit omedelbart
på grund av den rörelsen, sökas där driftstället är.

6 §.

Har någon ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han
mera varaktigt uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för
sådan förbindelse eller gäld sökas där. Lag samma vare i fråga örn
gäld, som någon vid tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad
eller dylikt.

7 §.

Tvist på grund av förmyndares eller god mans förvaltning må väckas vid
den rätt, där förmynderskapet eller godmanskapet är eller senast varit inskrivet,
eller ock vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

Har någon eljest haft annans egendom till förvaltning, må tvist på grund
av förvaltningen väckas vid rätten i den ort, där förvaltningen förts.

8 §.

Talan i anledning av skadegörande handling må väckas vid rätten i den ort,
där handlingen företogs eller skadan uppkom. Företogs handlingen eller uppkom
skadan å orter under skilda domstolar, må talan väckas vid envar av dem.

9 §.

Tvist örn arv eller testamente eller örn bodelning mellan arvingar och efterlevande
make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål
i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad, äktenskaps
återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad skall upptagas av den rätt,
där mannen skall svara i tvistemål i allmänhet, eller, örn mannen ej är skyldig
att i sådant mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf, ej behörig domstol enligt vad
nu är sagt, upptages målet av Stockholms rådhusrätt.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

10 §.

Tvist om äganderätt eller nyttjanderätt till fast egendom, örn rätt till servitut
eller annan särskild rätt till egendomen eller örn besittning av egendomen
skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är. Lag samma vare,
örn tvisten rör skyldighet för ägare eller innehavare av egendomen att fullgöra
något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller
annan särskild rätt till egendomen upplåtits, fråga är örn arrende, hyra, hävd,
byggnads underhåll, nybyggnad eller annat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter
under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken
huvuddelen ligger.

11 §•

Vid domstol, som sägs i 10 §, må ock väckas:

1. tvist örn köpeskilling för fast egendom eller annat dylikt anspråk på
grund av överlåtelse av äganderätt till egendomen;

2. talan mot ägare av fast egendom örn skyldighet att personligen svara för
gäld, för vilken egendomen utgör pant, örn betalning samtidigt sökes ur egendomen; 3.

tvist örn skada eller annat intrång å fast egendom;

4. talan örn ersättning för arbete, som utförts å fast egendom; eller

5. talan örn ersättning för det någon brustit åt hemul angående fast egendom.

12 §.

Som fast egendom anses även byggnad å annans grund samt gruva och för
gruvdrift avsedd byggnad eller anläggning.

13 §.

Tvist angående ombudsarvode, fördelning av rättegångskostnad mellan flera
ersättningsskyldiga eller annat dylikt anspråk på grund av rättegång må väckas
vid den rätt, som först dömt i målet.

14 §.

Käromål mot flera svarande må väckas vid den rätt, där någon av dem enligt
vad förut i detta kapitel är stadgat har att svara, örn det sker samtidigt
och kåremålen stödja sig på väsentligen samma grund. Är saken sådan, att
endast en dom kan givas mot alla, som hava del i saken, må talan ock väckas
vid den rätt, där någon av dem har att svara.

Genkäromål upptages av den rätt, som upptagit huvudkäromålet.

Talan, som avses i 14 kap. 4 eller 5 §, upptages av den rätt, som upptagit
huvudmålet.

15 §.

Har, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i förhållande,
som betingat domstolens behörighet, vare den utan verkan.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

23

16 §.

Har skriftligt avtal slutits därom, att uppkommen tvist eller framtida tvist,
härflytande ur angivet rättsförhållande, må väckas vid viss domstol eller att
för tvisten viss domstol ensam skall vara behörig, lände det till efterrättelse,
örn ej annat är stadgat.

17 §.

Ej vare på grund av vad i detta kapitel stadgas rätten behörig att upptaga.

1. tvist, som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän; 2.

tvist, som skall väckas vid viss domstol, om denna enligt lag eller författning
är ensam behörig att upptaga sådan tvist;

3. tvist, som enligt lag må upptagas allenast av rådhusrätt eller i dess ställe
viss häradsrätt, om tvisten väckes vid annan domstol;

4. tvist, som avses i 9 eller 10 § eller eljest enligt lag skall upptagas av
domstol, som där sägs, om tvisten väckes vid annan domstol;

5. äktenskapsmålj

6. tvist, som angår utmätt lös egendom eller giltigheten av lösöreköpsavhandling
och enligt lag skall upptagas av rätten i den ort, där egendomen finnes;
eller

7. tvist, som är av beskaffenhet att kunna utan stämning upptagas av domstol.

Ej heller må på grund av vad i detta kapitel stadgas talan väckas vid domstol
av annan ordning än den som för tvistens upptagande är i lag föreskriven;
vad nu sagts gälle dock ej tvist, som avses i 13 §.

Yrkande örn kvittning för fordran må icke upptagas av domstol, som enligt
första stycket ej ägt upptaga tvist angående samma fordran.

18 §.

År rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som
där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, örn ej svaranden
i rätt tid gjort invändning örn domstolens behörighet eller uteblivit från första
inställelsen eller, då förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med
svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål,
skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens
behörighet, tagas för god, örn svaranden erhållit del därav och anledning ej
förekommer, att den är oriktig.

19 §.

Har lägre rätt upptagit tvist, må fråga om rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock tvisten är sådan, att den skall upptagas av annan
myndighet än domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt
eller enligt lag eller författning skall omedelbart prövas av skiljemän.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 g.

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mai, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan
av part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

21 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn laga domstol,
vare de gällande.

11 KAP.

Om part och ställföreträdare.

1 §•

Envar kan vara part i rättegång.

Rader ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten rättshandling, som
han ej själv äger inga, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Örn
talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap.
1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.

2 §.

Bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning,
som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, kan vara part i rättegang.
Lag samma vare i fråga örn kronan samt kommun, vägdistrikt eller
annan sådan menighet.

För part, som nu sagts, föres talan av den som är partens ställföreträdare.

3 §.

Utlänning, som enligt lagen i sitt hemland är oförmögen att föra sin talan,
äge dock föra talan här i riket, örn han enligt svensk lag är behörig därtill.

4 8.

Bevis, att den som i rättegång uppgives vara part eller vill föra talan som
part eller ställföreträdare för part är behörig, må ej fordras, med mindre särskild
anledning förekommer därtill.

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen, örn
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen vare part skyldig att infinna sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

25

personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen vid muntlig förberedelse, om det kan
antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu
nämnts vare part skyldig att infinna sig personligen, om det finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle och
parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, äge rätten bestämma, vilken
eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han
dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen.

År part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.

12 KAP.

Om rättegångsombud.

1 §•

Parts talan må föras genom ombud.

Örn skyldighet för part att infinna sig personligen stadgas i 11 kap. 5 §.

2 §.

Såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest
med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig.

Ombud skall vara svensk medborgare med hemvist inom riket.

Ej må den vara ombud, som är omyndig eller i konkurstillstånd.

3 §.

Lagfaren domare i eller rättsbildad befattningshavare vid allmän domstol
eller allmän åklagare eller utmätningsman må ej vara ombud, med mindre Konungen
för visst mål giver lov därtill.

Ej må nämndeman vid den domstol han tillhör föra annans talan.

4 §.

Står någon till domare, som vid målets behandling är ledamot av rätten, i
sådant förhållande, som avses i 4 kap. 12 §, må han ej brukas som ombud i
målet. Ej heller må någon brukas som ombud, örn han tagit befattning med saken
som domare eller befattningshavare vid domstol eller som ombud för motparten.

5 §.

Visar ombud oredlighet, oskicklighet eller oförstånd eller finnes han eljest
olämplig, skall rätten avvisa honom som ombud i målet. Är ombudet advokat,
skall rätten tillika hos advokatsamfundets styrelse göra anmälan angående örn*-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

budets förhållande; rätten må ock förordna, att i avbidan på beslut i anledning
av anmälan han icke må brukas som ombud vid den rätten. Är ombudet ej advokat,
åge rätten förklara honom obehörig antingen för viss tid eller tills vidare
att brukas som ombud vid den rätten.

6 §.

Avvisas ombud, skall rätten, örn ej parten är tillstädes och själv vill föra
sin talan, förelägga parten att för sig ställa ombud, som kan godkännas. Underlåter
parten det och infinner han sig ej personligen, skall han anses som
utebliven.

7 §.

Gör någon, som ej må vara ombud, i rättegång gällande å honom överlåtet
anspråk och finnes sannolikt, att överlåtelsen skett, för att han skall
kunna föra talan i målet, skall rätten förelägga honom att för sig ställa ombud.
Underlåter han det, skall han anses som utebliven.

8 §.

Vill part föra talan genom ombud, skall han giva ombudet fullmakt muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Skriftlig fullmakt skall vara egenhändigt
undertecknad av parten.

9 §.

Skriftlig fullmakt skall företes i huvudskrift, när ombudet första gången
vid rätten för talan i målet.

Är, då fullmakt skall forstes, sådan icke tillgänglig, skall rätten giva ombudet
tid att förete den; vad nu sagts gälle ej i fråga örn vade- eller missnöjesanmälan.
Finnes uppskov olägligt, må rätten fortsätta med handläggningen
av målet, dock utan att däri meddela dom eller slutligt beslut. Utfärdas fullmakt,
skall behörigheten anses innefatta vad ombudet tidigare åtgjort i rättegången.

Finner rätten ovisst, huruvida parts underskrift å fullmakt är riktig, må
rätten medgiva anstånd för ovisshetens undanröjande.

Skriftlig fullmakt skall i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas akten.

10 §.

Har innehållet i skriftlig fullmakt överbringats genom telegraf eller telefon
enligt vad därom är föreskrivet, vare uppteckning därav gällande som
fullmakt; fullmakten skall dock, örn rätten finner det erforderligt, företes i
huvudskrift för rätten vid påföljd att uppteckningen eljest anses ogill som
fullmakt. *

Närmare föreskrifter örn överbringande av fullmakt genom telegraf eller
telefon givas av Konungen.

11 §.

Såsom fullmakt för kronan eller kommun, vägdistrikt eller annan sådan
menighet eller allmän inrättning gälle i behörig ordning utfärdat förordnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

27

eller utdrag av protokoll över beslut, varigenom ombud förordnats. För bolag,
förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning må styrkt
utdrag av protokoll över sådant beslut gälla som fullmakt.

12 §.

Fullmakt skall innehålla ombudets namn. Ej må fullmakt ställas till innehavaren.

Fullmakt skall avse visst mål eller rättegång i allmänhet. Vill part meddela
fullmakt allenast för viss domstol eller särskilt rättegångstillfälle, skall det
angivas i fullmakten. Muntlig fullmakt gälle allenast i det mål, vari den
givits.

13 §.

Ombud må ej sätta annan i sitt ställe, med mindre parten givit lov därtill.

Äger ombud sätta annan i sitt ställe, må även den, som av ombudet bemyndigats,
överlåta åt annan att föra partens talan, örn ombudet givit lov
därtill.

14 §.

Fullmakt medför behörighet för ombudet att å partens vägnar angående
saken

1. väcka talan samt påkalla åtgärd, även örn åtgärden ankommer å annan
myndighet än rätten;

2. mottaga delgivning av inlagor och andra handlingar, dock ej föreläggande
för parten att infinna sig personligen;

3. företaga alla handlingar för utförande av partens talan samt avgiva
svaromål å alla mot parten framställda yrkanden;

4. avstå från yrkande, som framställts av parten, och medgiva motpartens
yrkande;

5. ingå förlikning;

6. söka verkställighet av rättens dom; samt

7. uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad.

Ej må på grund av fullmakt, som avser rättegång i allmänhet, ombudet
väcka talan eller mottaga stämning angående sak, varom förlikning ej är tilllåten.

Avser fullmakt allenast viss domstol, åge ombudet vid den domstolen samma
behörighet, som sägs i första stycket; ombudet äge ock anmäla missnöje eller
vad mot beslut eller dom, som meddelas av domstolen.

Gäller fullmakt allenast särskilt rättegångstillfälle, äge ombudet vid det
rättegångstillfället samma behörighet, som sägs i första stycket 2—5; ombudet
åge ock anmäla missnöje eller vad mot beslut eller dom, som då meddelas.

15 §.

I ombuds behörighet enligt 14 § må inskränkning ske, allenast såvitt angår
ombudets rätt att väcka talan, att mottaga delgivning av stämning, att
ingå förlikning, att söka verkställighet av rättens dom eller att uppbära par -

28

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

ten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad; Ilar annan inskränkning skett,
vare den utan verkan.

Har inskränkning, som är tillåten, icke skett i fullmakten, vare den ej gällande
mot rätten och motparten, innan den bragts till deras kännedom muntligen
inför rätten eller ock skriftligen.

16 §.

År rättegångs fullmakt ej så avfattad som sägs i 12 §, skall rätten förelägga
parten att avhjälpa felet. Avhjälpes ej felet, må fullmakten icke gälla.

17 §.

Rättegångshandling, som ombud i partens närvaro företagit, vare utan verkan
mot parten, örn han genast gör gensaga däremot.

18 §.

Fullmakt kan av parten när som helst återkallas.

Vill ombud avsäga sig partens talan, åligge honom att på grund av fullmakten
bevaka partens rätt, till dess denne hunnit vidtaga åtgärd för utförande
av sin talan.

Mot rätten och motparten vare återkallelse eller avsägelse ej gällande, innan
den bragts till deras kännedom muntligen inför rätten eller ock skriftligen.

19 §.

Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke
därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill,
om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.

Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet,
vare fullmakten dock gällande.

20 §.

Den som uppträder som ombud svarar för att han äger behörighet därtill
och vare, örn han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att
rättegångshandling, som han företagit, blivit av parten godkänd eller ändock
är gällande mot parten, skyldig att ersätta motparten eller annan den kostnad,
som i rättegången uppstått genom att vad han företagit ej är bindande för parten.
Örn skyldighet att ersätta annan skada åge vad örn fullmakt i allmänhet
är stadgat motsvarande tillämpning.

21 §.

Vad i detta kapitel stadgas om ombud, som äger föra parts talan, gälle i
tillämpliga delar beträffande ombud för vidtagande av särskild åtgärd.

22 §.

Part äge vid utförande av sin talan anlita biträde. Örn rättegångsbiträde
gälle vad i 2—5 §§ stadgats. Rättegångshandling, som biträde i partens när -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 29

varö företagit, skall anses av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga
däremot.

23 §.

Har någon allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handhava
annans angelägenheter och är han på grund därav tillika behörig att
föra huvudmannens talan inför rätta, gälle om sådant ombud vad örn ställföreträdare
är stadgat.

24 §.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn behörighet att
föra annans talan, vare den gällande.

13 KAP.

Om föremål för talan och talans väckande.

1 §•

Talan örn åläggande för svaranden att fullgöra något må upptagas till prövning,
ehuru tiden för fullgörelsen ej inträtt, då målet avgöres, örn

1. fråga är örn tid efter annan återkommande fullgörelser, som ej bero av
redan lämnat eller framtida vederlag eller vilka på grund av redan lämnat
vederlag utgå som pension eller livränta, och någon av dem är förfallen;

2. skyldigheten att fullgöra inträder, först då annan förpliktelse, varom
talan väckts i målet, ej fullgöres;

3. fråga är örn ränta, till dess betalning sker, å förfallen fordran eller örn
annan tilläggsförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen:

4. för käranden är av vikt, att fullgörelse sker å rätt tid, samt särskild anledning
förekommer, att svaranden kommer att undandraga sig sådan fullgörelse:
eller

5. sådan talan i annat fall än nu sagts enligt lag må väckas.

2 §.

Talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhållande består eller icke består,
må upptagas till prövning, örn ovisshet råder örn rättsförhållandet och
denna länder käranden till förfång.

Beror sakens prövning av frågan, huruvida visst rättsförhållande, som är
stridigt mellan parterna, består eller icke består, må ock talan örn fastställelse
därav upptagas.

Är i lag eljest stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, vare
det gällande.

3 §.

Väckt talan må icke ändras. Käranden åge dock

1. på grund av omständighet, som inträffat under rättegången eller först då
blivit för honom känd, kräva annan fullgörelse än den, varom talan väckts;

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2. yrka fastställelse enligt 2 § andra stycket; samt

3. kräva ränta eller annan tillägesförpliktelse, som följer av huvudförpliktelsen,
så ock eljest framställa nytt yrkande, såvitt det stöder sig på väsentligen
samma grund.

Väckes yrkande, som avses i 2 eller 3, sedan målet företagits till huvudförhandling,
och kan yrkandet ej utan olägenhet prövas i målet, må det avvisas.
Ej må sådant yrkande väckas i högre rätt.

Såsom ändring av talan anses icke, att käranden beträffande samma sak inskränker
sin talan eller, utan att saken ändras, åberopar ny omständighet till
stöd för sin talan.

4 §.

Talan skall väckas genom stämning, om ej annat är stadgat.

Vill käranden enligt 3 § ändra sin talan, må det ske muntligen inför rätten
eller ock skriftligen. Svaranden skall erhålla del därav.

Talan skall anses väckt, då ansökan örn stämning inkom till rätten, eller, om
stämning ej erfordras, då talan framställdes inför rätten.

5 §.

Återkallar käranden sin talan, sedan svaranden ingått i svaromål, och är
saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall, örn svaranden yrkar det,
målet dock prövas.

Är saken ej sådan, som i första stycket sägs, och återkallar käranden, sedan
dom fallit, utan svarandens samtycke sin talan, vare återkallelsen utan
verkan.

6 §.

Ej må ny talan angående fråga, varom redan är rättegång mellan samma
parter, upptagas till prövning.

7 §.

Överlåter käranden det, varom tvistas, å annan, må denne utan ny stämningövertaga
kärandens talan i målet sådan denna vid hans inträde i rättegången
är; örn överlåtarens skyldighet att svara för rättegångskostnad gälle vad i
18 kap. 10 § stadgas.

Sker överlåtelse å svarandens sida, må den, å vilken överlåtelsen skett, i svarandens
ställe inträda i målet, örn käranden samtycker därtill.

Har överlåtelse, som nu sagts, å någondera sidan ägt rum, vare den, å vilken
överlåtelsen skett, på motpartens yrkande skyldig att efter kallelse inträda
som part i rättegången.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

31

14 KAP.

Om förening av mål och tredje mans deltagande i rättegång.

1 §•

Väcker någon samtidigt flera käromål mot samme svarande, skola de handläggas
i en rättegång, örn de stödja sig på väsentligen samma grund.

2 §.

Har samtidigt en kärande väckt käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, skola målen handläggas i en rättegång, örn de
stödja sig på väsentligen samma grund.

3 §.

Vill svaranden till gemensam handläggning väcka talan mot käranden angående
samma sak eller sak, som har gemenskap med denna, eller rörande
fordran, som kan gå i avräkning mot kärandens, och sker det före huvudförhandlingen,
skola målen handläggas i en rättegång. Käromål, som sålunda
förenats med huvudkäromålet, är genkäromål.

4 §.

Vill någon, som ej är part i rättegången, till gemensam handläggning väcka
talan mot båda parterna eller endera om det, varom tvistas, och sker det före
huvudförhandlingen, skola målen handläggas i en rättegång.

5 §.

Vill part, örn han tappar saken, mot tredje man framställa återgångskrav
eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, åge han, innan målet företages
till huvudförhandling, till gemensam handläggning med det målet väcka sin
talan mot tredje man. Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn tredje
man i anledning av den utgång saken kan få mellan parterna vill mot någon av
dem eller båda väcka talan angående sådant anspråk.

Örn väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till
fast egendom är särskilt stadgat.

6 §.

Mål mellan samma eller olika parter må även i annat fall än nu sagts handläggas
i en rättegång, örn det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill,
må de åter särskiljas.

7 §.

Ej må i fall, som avses i 1—6 §§, mål förenas, med mindre målen väckts vid
samma domstol och denna är behörig samt för målen samma rättegångsform
är tillämplig.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Äro å någondera sidan flera parter, vare envar av dem i förhållande till
motparten att anse som självständig part.

Är saken sådan, att endast en dom kan givas för alla, som hava del i saken,
skall rättegångshandling, som en medpart företager, gälla till förmån för de övriga,
även örn den strider mot deras handlingar.

9 §•

Påstår någon, som ej är part i rättegången, att saken rör hans rätt, och visar
han sannolika skäl för sitt påstående, åge han som interveniént å endera sidan
deltaga i rättegången.

10 §.

Vill någon deltaga i rättegång som intervenient, skall han hos rätten göra
ansökan därom, över ansökan skola parterna höras, örn skäl äro därtill, må
förhandling äga rum med parterna och sökanden. Rätten meddele, så snart
ske kan, beslut över ansökan.

11 §.

Intervenient åge företaga rättegångshandling, som står öppen för parten; han
må dock ej ändra partens talan eller eljest företaga handling, som strider mot
partens, eller annorledes än jämte parten fullfölja talan mot dom eller beslut.

Är pa grund av rättsförhållandets natur eller eljest dom gällande för och
mot intervenienten, som örn den meddelats i rättegång, däri han varit part, åge
han dock ställning av part i rättegången.

12 §.

Menar part, att någon kan som intervenient deltaga i rättegången, åge han
kungöra honom rättegången med anmaning att inträda däri.

Den, för vilken rättegång kungjorts, åge i sin ordning kungöra den för annan,
som han menar kunna inträda i rättegången.

Om skyldighet för part att i vissa fall kungöra rättegång är särskilt stadgat.

13 §.

Kungörande av rättegång sker genom delgivning av skriftlig inlaga. Inlagan
skall även delgivas motparten. I inlagan skola saken och grunden för åtgärden
angivas.

15 KAP.

Om kvarstad, skingringsförbud och annan handräckning.

1 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten genom att avvika eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

33

genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att gälda
vad genom domen kan antagas komma att åläggas honom, må kvarstad läggas
å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden, eller ock, örn
det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller skingras.
Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör motparten.

Kvarstad eller skingringsförbud må även läggas å egendom, till vilken
part i rättegång påstått bättre rätt, örn han visat sannolika skäl för sin talan
och det skäligen kan befaras, att motparten undanskaffar, förstör eller väsentligt
försämrar egendomen.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man,
må denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §•

Har part, som i rättegång yrkat betalning för fordran, visat sannolika skäl
för sin talan och kan skäligen befaras, att motparten begiver sig från riket
utan att efterlämna känd egendom, som svarar mot hans gäld, må förbud
meddelas honom att avresa från orten, med mindre han ställer pant eller borgen
för skulden. Reseförbud vare ej gällande utöver tre månader efter delgivningen.
Har meddelat reseförbud före nämnda tids utgång hävts eller eljest
upphört att gälla, må nytt reseförbud avse allenast återstoden av sagda tid.

I beslut örn reseförbud skall angivas den ort, där den, mot vilken förbudet
gäller, skall uppehålla sig, samt erinras örn påföljden för överträdelse av förbudet.
överträdes reseförbud, äge rätten på yrkande av parten förordna, att
motparten skall återhämtas och under den tid förbudet gäller hållas i häkte.

3 §.

Har part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och kan skäligen
befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller
underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar
domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten,
må vid vite förbud eller annat föreläggande meddelas motparten eller förordnas
örn egendoms förvaltning av god man eller örn annan åtgärd, som finnes erforderlig
för säkerställande av partens rätt. Föreläggande eller förordnande,
som nu sagts, må ock meddelas, örn det i annat fall är för parten av synnerlig
vikt och det ej länder motparten till väsentligt förfång.

4 §.

Finnes i rättegång örn bättre rätt till egendom part hava egenmäktigt skilt
motparten från egendomen eller eljest själv tagit sig rätt, må förordnas, att besittning
eller annat förhållande, som rubbats, genast skall återställas.

5 §.

Beslut örn åtgärd, som avses i detta kapitel, meddelas av den rätt, där rättegången
är.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. I sami. Nr 5.

3

34

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

Fråga om sådan åtgärd må upptagas allenast på yrkande av part.

Yrkande må ej bifallas, med mindre tillfälle lämnats motparten att yttra
sig däröver. Är fara i dröjsmål, må dock rätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas.

Åtgärd, som avses i 1, 2 eller 3 §, må ej beviljas, med mindre part, som
begärt åtgärden, hos rätten ställer pant eller borgen för skada, som kan tillskyndas
motparten. Finnes parten ur stånd att ställa sådan säkerhet och har
han visat synnerliga skäl för sin talan, må rätten befria honom därifrån. Från
ställande av säkerhet vare kronan fri. Om pant och borgen galle vad i utsökningslagen
är stadgat.

6 §.

Återkallas eller förfaller talan, för vars säkerställande åtgärd enligt 1, 2 eller
3 § meddelats, eller har, då talan avser fordran, ställts pant eller borgen eller
förekomma eljest ej längre skäl för åtgärden, skall den av rätten omedelbart
hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om åtgärden fortfarande skall bestå.
Rätten äge ock i samband med domen förordna om åtgärd, som nu sagts.

Rätten äge, när skäl äro därtill, på yrkande av part förordna, att åtgärd enligt
4 § skall gå åter.

7 §•

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, äge rätten på
yrkande av part, som begärt åtgärden, förordna god man att förvalta egendomen;
parten åligge att till bestridande av nödig kostnad för egendomens
förvaltning erlägga förskott med belopp, som bestämmes av rätten.

I övrigt galle om verkställande av åtgärd, som avses i detta kapitel, vad i
utsökningslagen är stadgat.

16 KAP.

Om omröstning.

1 §-

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall omröstning
ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt skall den yngste i rätten först
yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava säte i rätten. Har målet
beretts av viss ledamot, säge han först sin mening. i

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

35

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Äro i saken flera käromål, skall beträffande varje käromål särskild omröstning
ske. över fordran, som åberopats till kvittning, skall ock röstas särskilt.
Ar beträffande samma käromål fråga örn flera omständigheter, som var för
sig äro av omedelbar betydelse för utgången, skola de, såvitt sakens beskaffenhet
påkallar det, uppställas till särskild omröstning, örn rättegångskostnad
skall röstas särskilt.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense örn skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt så ock i överrätt gälle den mening, som omfattats
av mer än hälften av rättens ledamöter; har någon mening erhållit hälften
av rösterna och är bland dem ordförandens, gälle den meningen.

örn omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

4 §.

Yppas vid omröstning i rådhusrätt eller överrätt flera än två meningar, utan
att någon enligt 3 § skall gälla, och är fråga om penningar eller annat, som
utgör viss myckenhet, skola rösterna för den större myckenheten sammanläggas
med rösterna för närmast mindre och, om det erfordras, sammanläggningen
fortsättas efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; i annat
fall gälle den mening, för vilken rösterna äro flera än för annan, eller, om
för flera meningar rösterna äro lika många, den som biträtts av den främste
bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

6 §.

Är i tvistemål fråga även om ansvar, utdömande av vite, reseförbud eller
någons hållande i häkte, gälle örn omröstning därutinnan vad i 29 kap. är
stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

36

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

17 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande träffas
genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom skiljer
saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts särskilt, är
slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid
förhandlingen förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit
hela huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej givas över annat eller mera, än vad part i behörig ordning yrkat.
År saken sådan, att förlikning därom är tillåten, må dom ej grundas å omständighet,
som icke av part åberopats till grund för hans talan.

4 §.

Äro i en rättegång flera käromål och kunna de särskiljas, må dom givas
över något av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats,
över huvudfordran och fordran, som åberopas till kvittning, må dömas allenast
i ett sammanhang. Medgives käromål till någon del, må särskild dom
givas över det som medgivits.

5 §.

Handläggas i en rättegång talan örn fastställelse, huruvida visst rättsförhållande
består eller icke består, och tillika talan, vars prövning beror därav, må
särskild dom givas över fastställelsetalan. Beror eljest prövningen av viss talan
av annan talan, som handlägges i samma rättegång, må ock särskild dom
givas över den talan.

Åro i mål, vari talan föres örn fullgörelse, såväl skyldigheten att fullgöra
som fullgörelsens storlek stridiga och finnes med hänsyn till utredningen lämpligt,
att dessa frågor avgöras var för sig, må på kärandens begäran särskild
dom givas över skyldigheten att fullgöra.

Då särskild dom enligt denna paragraf givits, äge rätten förordna, att målet
i övrigt skall vila, till dess domen vunnit laga kraft.

6 §.

Förlikas parterna örn det, varom tvistas, och begära de, att rätten stadfäster
förlikningen, skall det ske genom dom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

37

7 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden;

3. parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter, varå de
grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom eller söka återvinning, skall i domen
givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om underrättelse, som tilllika
skall meddelas i hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

8 §.

Tredskodom, dom, varigenom kärandens talan bifalles på grund av svarandens
medgivande, samt dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts
dom, må utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.

9 §■

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Erfordras
på grund av målets beskaffenhet rådrum för domens beslutande eller
avfattande, må rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt
hinder möter, skriftligen avfattas och meddelas inom två veckor efter
förhandlingens avslutande. Avkunnas ej domen vid huvudförhandlingen, skall
den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller ock meddelas genom att
den hålles tillgänglig å rättens kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse
givas örn tiden och sättet för domens meddelande.

Vad nu sagts om måls avgörande efter huvudförhandling gälle ock, då mål
avgöres vid sammanträde för muntlig förberedelse.

Avgöres eljest mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

10 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

11 §•

Dom åge, sedan tid för talan utgått, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts
den sak, varom talan väckts.

Domen äge ock rättskraft, i vad den innefattar prövning av fordran, som
åberopats till kvittning.

Ej må fråga, som sålunda avgjorts, ånyo upptagas till prövning.

Örn särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.

12 §.

Vad i 2 och 9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 7 och 10 §§ tilllämpas,
örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i samband
med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga. Om
underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54 kap. 14 §.

13 §.

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl, varå
beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give rätten till
känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Om underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

■14 §.

Rätten äge, när skäl äro därtill, i dom förordna, att den må verkställas utan
hinder av att den icke äger laga kraft.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Vad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud eller biträde eller ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient
deltaga i rättegången eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient, eller förordnat
om någons hällande i häkte eller örn kvarstad, skingringsförbud eller
annan handräckning eller om hävande av sådan åtgärd eller bestämt, att förmån
av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde utsett annan, än part

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

39

föreslagit. Rätten åge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom föreläggande
meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må verkställas utan
hinder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

15 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, beslut
örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, om det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

18 KAP.

Örn rättegångskostnad.

1 §•

Part, som tappar målet, skall ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn
ej annat är stadgat.

2 §.

Angår målet rättsförhållande, som enligt lag ej må bestämmas annorledes
än genom dom, må förordnas, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.

3 §.

Finnes den vinnande parten hava inlett rättegång, utan att motparten givit
anledning därtill, eller har den vinnande parten eljest uppsåtligen eller genom
försummelse föranlett onödig rättegång, skall han ersätta motparten hans rättegångskostnad
eller ock, örn omständigheterna föranleda därtill, vardera parten
bära sin kostnad.

Var den omständighet, varav utgången berodde, icke före rättegången känd
för den tappande parten och hade han ej heller bort äga kännedom därom, må
förordnas, att vardera parten skall bära sin kostnad.

4 §.

Äro i samma mål flera yrkanden och vinna parterna ömsom, skall vardera
parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera eller
ock, såvitt kostnaderna för olika delar av målet kunna särskiljas, ersättningsskyldigheten
därefter bestämmas. Är vad parten tappat av allenast ringa
betydelse, må han dock erhålla full ersättning för sin kostnad.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, örn parts yrkande bifalles
allenast till en del.

5 §.

Avvisas parts talan, anses parten som tappande.

Avskrives mål på grund av att part återkallat sin talan eller uteblivit, skall
han ersätta motparten hans rättegångskostnad, örn ej särskilda omständigheter
föranleda, att ersättningsskyldigheten bestämmes annorledes.

Förlikas parterna, skall vardera parten bära sin kostnad, örn ej annat avtalats.

6 §.

Har part genom att utebliva från rätten eller ej iakttaga föreläggande, som
rätten meddelat, eller genom påstående eller invändning, som han insett eller
bort inse sakna fog, eller annorledes genom vårdslöshet eller försummelse
föranlett uppskov i målet eller eljest vållat kostnad för motparten, vare han
skyldig att ersätta sådan kostnad, huru rättegångskostnaden i övrigt än skall
bäras.

7 §•

Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,
även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.

8 §.

Ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens
förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde,
såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande av partens
rätt. Ersättning skall ock utgå för partens arbete och tidsspillan i anledning
av rättegången.

9 §•

Skall rättegångskostnad ersättas av flera medparter, svare de en för alla
och alla för en. I den mån kostnad hänför sig till del av målet, som angår
allenast någon av parterna, eller ock part orsakat kostnad genom vårdslöshet
eller försummelse, som avses i 6 §, skall dock denna kostnad gäldas av den
parten ensam.

År någon enligt 7 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de en för
båda och båda för en.

10 §.

Har någon enligt 13 kap. 7 § övertagit kärandens talan, svare han och
käranden, en för båda och båda för en, för den rättegångskostnad, som uppkommit
före övertagandet; för kostnad, som uppkommit därefter, svare han
ensam.

Den som inträtt i svarandens ställe svane ensam för rättegångskostnaden.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten, på yrkande av någon av dem, med hänsyn till omständigheterna
pröva, huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller örn någon av
dem skall vidkännas hela kostnaden.

12 §.

I fråga örn skyldighet för intervenient, som icke äger ställning av part i
rättegången, att ersätta rättegångskostnad och hans rätt till ersättning för
sådan kostnad skall vad i detta kapitel stadgas om part äga motsvarande tillämpning;
dock svare intervenienten allenast för den särskilda kostnad, som
orsakats av interventionen. Ej må den part, å vilkens sida intervenienten deltagit,
förpliktas att ersätta kostnad, som nu nämnts.

13 §.

Skall kostnad för bevisning eller annan åtgärd enligt rättens beslut utgå
av allmänna medel eller utgivas av parterna en för båda och båda för en, gälle
i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad vad i detta kapitel stadgas
örn rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må
förordnas, att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Har av allmänna
medel utgått kostnad för parts hämtande till rätten, skall kostnaden
återgäldas av parten.

Örn återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att part åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

14 §.

Part, som vill erhålla ersättning för rättegångskostnad, skall, innan handläggningen
avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari kostnaden
består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad, som uppkommit
vid samma rätt; dock må part, även örn yrkande ej framställts, erhålla ersättning
för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden
så ock i fråga, som avses i 13 § första stycket. Ingår i ersättning
för rättegångskostnad arvode till ombud eller biträde, skall arvodets belopp
angivas.

15 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes.

Örn kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
åge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Återförvisas mål, skall frågan örn kostnaden i den högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

42

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

II. Om rättegången i brottmål.

19 KAP.

Örn. laga domstol.

1 §•

Laga domstol i brottmål är rätten i den ort, där brottet förövades. Brott anses
förövat å den ort, där den brottsliga handlingen företogs, och, örn brottet
fullbordades å annan ort, även å den orten. Förövades brottet å orter under
skilda domstolar, äge de lika behörighet. Har det skett å svenskt fartyg
under resa inom eller utom riket, vare även rätten i den ort, dit den misstänkte
med fartyget först ankommer eller där han gripits eller eljest uppehåller sig,
behörig.

Är, då åtal väckes, ovisst, var brottet förövades, må åtal upptagas av rätten
i någon av de orter, där det kan antagas hava skett, eller i den ort, där den
misstänkte gripits eller eljest uppehåller sig.

2 §.

Åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å utländskt fartyg under
resa inom eller utom riket, upptages, örn ej Konungen för visst fall förordnar
annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller
av rätten i den ort, där han gripits eller eljest uppehåller sig.

3 §.

Åtal mot flera gärningsmän för samma brott må, örn det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av dem har att svara. Väckas åtalen å olika
tider, ma vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen, åtal
väckas även mot den eller de övriga.

Åtal för delaktighet i brott må väckas vid den rätt, som upptagit åtal mot
gärningsmannen.

4 §•

Talan örn ansvar för falskt åtal eller falsk angivelse, varå åtal följt, må
väckas vid den rätt, där brottet åtalats.

5 §.

över förseelse i rättegången döme den rätt, där rättegången föres.

Förövar någon annat brott inför domstol vid dess sammanträde, äge samma
rätt döma däröver, örn det med hänsyn till brottets beskaffenhet och andra
omständigheter finnes lämpligt.

6 §.

Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, örn denna med hänsyn
till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 5.

43

7 §•

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol
behörig, äge den förra domstolen, örn synnerliga skäl äro därtill, på framställning
av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den senare domstolen.
Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen vare gällande, till
dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

8 §.

Avvisas mål på den grund, att rätten icke är behörig, äge den dock i avbidan
på att åtal väckes vid rätt domstol meddela beslut, som icke utan fara kan
uppskjutas.

9 §•

Är i lag eller författning föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av
högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt
1 eller 2 § har att svara, må ej på grund av vad i detta kapitel stadgas åtalet
upptagas av annan domstol. Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet
än domstol eller av särskild domstol, äge vad i detta kapitel stadgas ej
tillämpning.

Avtal, varigenom någon utfäst sig att väcka åtal eller svara vid viss domstol,
vare utan verkan.

10 §.

Har lägre rätt upptagit mål, må fråga örn rättens behörighet ej upptagas
av högre rätt, med mindre frågan dit fullföljes eller där väckes av part, som
är berättigad därtill, eller ock målet skall upptagas av annan myndighet än
domstol eller av särskild domstol eller omedelbart av högre rätt eller av annan
allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara.

11 §•

Meddelas i högre rätt beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig
att upptaga mål, som där väckts, äge den högre rätten på yrkande av
part hänvisa målet till lägre rätt, som finnes behörig.

Hava skilda domstolar genom beslut, som vunnit laga kraft, funnits obehöriga,
äge högsta domstolen, örn någon av dem finnes behörig, på ansökan av
part hänvisa målet till den domstol, av vilken målet bort upptagas.

12 §.

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga örn domstols
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

20 KAP.

Om rätt till åtal och om målsägande.

1 §•

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre åtal för
brottet väckts. Rätten åge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse
i rättegången.

2 §.

Allmän åklagare åge tala å brott, som hör under allmänt åtal, örn ej annat
är stadgat.

Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt
åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån.

3 §.

Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna
därifrån.

År för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet
eller angivelse av målsägande, vare det gällande.

4 §.

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem under allmänt åtal,
må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt
åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt
åtal äga rum mot dem alla.

5 §.

Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet.
Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet
må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten.

6 §•

Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte
är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknelighet
ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum.

Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas i 48
kap.

7 §•

Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas:

1. örn å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart,
att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 40

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat
brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott,
och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med
hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den återkallas.
Närmare föreskrifter örn eftergift av atal meddelas av Konungen.

Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad örn eftergift av åtal,
vare den gällande.

8 §.

Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med
mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att åtal ej skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i
högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må den som angivits eller åtalats
för brott väcka talan örn ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal.

9 §.

Sedan dom fallit, må ej allmänt åtal nedläggas.

Nedlägges allmänt åtal på den grund, att tillräckliga skäl, att den misstänkte
är skyldig till brottet, ej föreligga, må målsäganden övertaga åtalet;
han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid, högst en månad,
som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap örn nedläggandet,
övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefter väcka atal för brottet;
örn den tilltalade yrkar det, skall frikännande dom meddelas.

10 §.

Vad i 8 och 9 §§ stadgats örn rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga
eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gälle icke i fråga om ämbetsbrott,
för vilket åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt.

11 §•

Äro i fråga örn samma brott flera målsägande, gälle angivelse eller åtal
av en målsägande även för de övriga.

12 §.

Har målsäganden genom förlikning eller eljest utfäst sig att ej angiva
brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse eller nedlagt åtal,
må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brottet allenast efter
angivelse under allmänt åtal och har utfästelsen gjorts eller angivelsen återkallats,
innan allmänt åtal väckts, må allmänt åtal för brottet ej därefter äga

rum.

46

Kunql. Maj.ts proposition nr 5.

13 §.

Har någon genom brott blivit dödad, åge hans efterlevande make, bröstarvinge,
fader, moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande
till honom samma rätt som målsägande att angiva brottet eller tala därå.

Avlider eljest den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada, åge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva
brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, örn icke av omständigheterna
framgår, att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 §.

Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå, åge hans ställföreträdare angiva
brottet eller tala därå. Rör brottet den omyndiges person, åge den som
har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå; har den omyndige
fyllt aderton år, åge han ock själv angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap.
2 5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål åge motsvarande

tillämpning beträffande målsägande, även om han ej för talan.

Örn rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan och har han icke biträtt
åtalet eller eljest fört talan jämte åklagaren, åge han rätt till ersättning och
förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 §.

Är i lag eller författning stadgat, att åtal för brott må väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga örn rätt att angiva brottet eller tala
därå samt åtal, som väckes av honom, anses som målsägande.

21 KAP.

Om den misstänkte och hans försvar.

1 §•

Den misstänkte åge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om
det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra
den som har vardnaden örn honom; denne åge ock föra talan för den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, åge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader,
moder eller syskon eller den som stått i adoptivförhållande till honom föra
talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §•

Den misstänkte skall vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen
i mål örn allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i annat
mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid
huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, örn
han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer
till ådömande av sådant straff, så ock eljest, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den
misstänkte skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig.

Är den misstänkte skyldig att infinna sig personligen, meddele rätten förordnande
därom.

Då den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan
föras genom ombud. Örn ombud gälle vad i 12 kap. är stadgat.

3 §.

Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av
försvarare.

Försvarare utses av den misstänkte. År den misstänkte under aderton år eller
sinnessjuk eller sinnesslö, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom.
Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
Om försvarare åge vad i 12 kap. 2—5 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

Har den misstänkte ej utsett försvarare eller avvisas av honom utsedd försvarare
och finnes på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt icke
kunna utan biträde tillvaratagas, skall offentlig försvarare förordnas för honom.
Är den misstänkte anhållen eller häktad, skall även eljest, örn han begär
det, offentlig försvarare förordnas.

4 §.

Offentlig försvarare förordnas av rätten; har rätten skilt saken från sig, åge
den, till dess talan av den misstänkte fullföljts eller tiden för sådan talan utgått,
förordna försvarare att biträda honom i högre rätt.

Fråga örn förordnande av offentlig försvarare skall upptagas, då framställning
därom göres eller rätten eljest finner anledning därtill.

b §•

Till offentlig försvarare skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.
Företrädesvis bör anlitas någon, som vid rätten brukas som rättegångsombud.

Har den misstänkte till offentlig försvarare föreslagit någon, som är bellö -

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rig därtill, skall han förordnas, om ej hans anlitande skalle medföra avsevärt
ökade kostnader eller eljest särskilda skäl föranleda annat.

6 §.

Förordnande av offentlig försvarare må av rätten återkallas, örn giltigt skäl
därtill förekommer. Utser den misstänkte själv annan försvarare, skall förordnandet
återkallas, om ej därav skulle uppstå synnerlig olägenhet.

Offentlig försvarare må ej utan rättens medgivande sätta annan i sitt ställe.

7 §.

Försvarare skall med nit och omsorg tillvarataga den misstänktes rätt och
i detta syfte verka för sakens riktiga belysning.

Försvarare bör, så snart ske kan, genom överläggning med den misstänkte
förbereda försvaret.

8 §.

Försvarare äge under förundersökningen och målets behandling vid rätten
göra framställning och vidtaga åtgärd, som erfordras för tillvaratagande av
den misstänktes rätt, så ock, örn målet fullföljes, biträda honom i högre rätt.

9 §.

Försvarare för den som är anhållen eller häktad må ej förvägras att sammanträffa
med honom. Försvararen äge i enrum meddela sig med den anhållne
eller häktade; annan än advokat dock endast örn undersöknings!edaren
eller åklagaren medgiver det eller rätten finner det kunna ske utan men för
utredningen eller för ordningen eller säkerheten å förvaringsplatsen.

Offentlig försvarare så ock av den misstänkte utsedd försvarare, som uppgivits
för rätten, skola kallas till huvudförhandling eller annat rättens sammanträde
för förhandling.

10 §.

Offentlig försvarare äge av allmänna medel åtnjuta arvode så ock ersättning
för kostnad och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ej må offentlig försvarare av den misstänkte förbehålla sig ytterligare ersättning;
har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

22 KAP.

Om enskilt anspråk i anledning av brott.

1 §•

Talan mot den misstänkte eller annan örn enskilt anspråk i anledning av
brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej anspråket i samband
med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

49

2 §.

Grundas enskilt anspråk å brott, som bör under allmänt åtal, vare åklagaren
på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och
utföra även målsägandens talan, örn det kan ske utan olägenhet och hans
anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket upptages i samband
med åtalet, åligge honom att till undersökningsledaren eller åklagaren
anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, varå det grundas.

Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott,
att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, örn det kan ske, i god tid
före åtalet underrätta målsäganden därom.

3 §.

Föres i särskilt mål vid rätten talan örn enskilt anspråk i anledning av brott,
åge rätten, örn det finnes lämpligt, förordna, att talan skall upptagas till behandling
i samband med åtalet.

4 §.

Om rätt för den tilltalade eller annan, mot vilken målsäganden för talan,
eller för tredje man att till gemensam handläggning med åtalet väcka talan,
som avses i 14 kap. 5 §, åge vad i nämnda lagrum är stadgat motsvarande
tillämpning.

5 §.

Har talan örn enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med
åtalet, äge rätten, när skäl äro därtill, förordna, att talan skall som särskilt
mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

6 §.

Nedlägges eller avvisas åtal eller förklaras målsäganden hava förlorat sin
rätt att tala å brottet, förordne rätten, örn part yrkar det, att talan örn det
enskilda anspråket skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade
ordningen. Framställes ej sådant yrkande, skall talan i målet anses
förfallen.

Återkallar part sin talan angående det enskilda anspråket, sedan motparten
ingått i svaromål, skall, örn denne yrkar det, talan dock prövas. Framställes
ej sådant yrkande, skall talan i målet anses förfallen.

7 §.

Föres talan örn enskilt anspråk på grund av brott i samband med åtalet och
finnes, att den åtalade gärningen icke är straffbar, må talan dock prövas i
målet.

8 §.

Talan örn enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, för vilket åtal skall
upptagas omedelbart av högre rätt, må ej väckas av målsäganden, med mindre
åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. i sami. Nr 5.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

23 KAP.

Om förundersökning.

1 §•

Förundersökning skall inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest
anledning förekommer, att brott, som hör under allmänt åtal, förövats.

Hör brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse
ej skett, förundersökning inledas, örn angivelse icke kan utan fara avvaktas;
målsäganden skall dock, så snart ske kan, underrättas. Angiver han
ej då brottet till åtal, skall förundersökningen nedläggas.

2 §•

Tinder förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas
för brottet och örn tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet
så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang.

3 §.

Förundersökningen inledes av polismyndighet eller åklagaren. Har förundersökningen
inletts av polismyndighet, skall åklagaren, så snart någon
skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes
påkallat, övertaga ledningen av undersökningen.

Åklagaren åge, då undersökningen ledes av polismyndighet, meddela anvisningar
rörande undersökningens hedrivande.

Då förundersökningen ledes av åklagaren, åge han vid undersökningens verkställande
anlita biträde av polismyndighet så ock uppdraga åt polisman att
vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, örn dess beskaffenhet
tillåter det.

4 §.

Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom heaktas och bevis,
som är till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att
ej någon onödigt utsättes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt omständigheterna medgiva.
Finnes ej längre anledning till dess fullföljande, skall den nedläggas.

5 §•

Skall enligt 21 kap. 3 § offentlig försvarare utses för den misstänkte, åligge
undersökningsledaren att göra anmälan därom hos rätten.

6 §■

Under förundersökningen må förhör hållas med envar, som antages kunna
lämna upplysning av betydelse för utredningen.

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Underlåter den som kallats till förhör utan giltig orsak att hörsamma kallelsen
och överstiger ej våglängden mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande uppehöll sig,
femton kilometer, må han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd av
femton kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till förhöret,
om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och det skäligen
kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse
skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

Är den som skall höras anhållen eller häktad, skall han inställas å plats,
som bestämts för förhöret.

8 §•

På tillsägelse av polisman vare den som är tillstädes å plats, där brott förövas,
skyldig att medfölja till förhör, som hålles omedelbart därefter. Vägrar
han utan giltig orsak, må han av polismannen medtagas till förhöret.

9 §•

Ej vare någon, som icke är anhållen eller häktad, skyldig att kvarstanna för
förhör längre än sex timmar. Einnes det vara av synnerlig vikt, att den som
kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, vare han dock
skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar.

Sedan förhöret avslutats eller tiden, då den hörde är skyldig att kvarstanna,
utgått, åge han omedelbart avlägsna sig; utan synnerliga skäl må ej fordras,
att han infinner sig till nytt förhör tidigare än tolv timmar därefter.

10 §.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt
vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma, huruvida annan än vittne må övervara
förhör. Vid förhör, som enligt 18 § andra stycket hålles på den misstänktes
begäran, åge han och hans försvarare att närvara. Även vid annat
förhör må, om det kan ske utan men för utredningen, försvarare vara tillstädes.

Är den som höres under femton år, bör, örn det kan ske utan men för utredningen,
den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren åge förordna, att vad som förekommit vid förhör icke
får uppenbaras.

11 §•

Är den misstänkte eller hans försvarare närvarande vid förhör, må han i
den ordning undersökningsledaren bestämmer framställa frågor till den som
höres. Utan undersökningsledarens tillstånd må ej annan, som är närvarande
vid förhör, därunder meddela sig med den hörde.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

12 §.

Under förhör må ej i syfte att framkalla bekännelse eller uttalande i viss
riktning användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar örn
särskilda förmåner, hot, tvång, uttröttning eller andra otillbörliga åtgärder.
Den som höres må icke förmenas att intaga sedvanliga måltider eller åtnjuta
nödig vila.

13 §.

Vägrar någon vid förhör att yttra sig angående omständighet, som är av
vikt för utredningen, och är han, örn åtal väckes, skyldig att i målet vittna därom,
eller finnes eljest för utredningen erforderligt, att någon, som är skyldig
att vittna i målet, redan under förundersökningen höres som vittne, må på undersökningsledarens
begäran vittnesförhör med honom äga rum inför rätten.

Örn förhöret gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning utom huvudförhandling
är stadgat.

14 §.

Undersökningsledaren äge inhämta yttrande av sakkunnig. Finnes redan
under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren
framställa begäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande,
att skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besiktning.

15 §.

Ar fara, att bevis, som skall åberopas vid huvudförhandlingen, därförinnan
går förlorat eller då endast med svårighet kan föras, må på yrkande av undersökningsledaren
eller den misstänkte rätten genast upptaga beviset. Örn beviset
gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom huvudförhandling,
är stadgat.

16 §.

Örn användande av tvångsmedel under förundersökningen gälle vad i 24—
28 kap. stadgas.

17 §.

Erfordras under förundersökningen förhör eller annan åtgärd å ort utom
undersökningsledarens tjänstgöringsområde, äge han anlita biträde av polismyndighet
å den ort, där åtgärden skall vidtagas.

18 §.

Då förundersökningen fortskridit så långt, att någon skäligen misstänkes
för brottet, skall han, då han höres, underrättas örn misstanken. Så snart det
kan ske utan men för utredningen, skall tillfälle lämnas honom och hans försvarare
att taga kännedom örn vad vid undersökningen förekommit samt att
angiva den utredning de anse önskvärd och att eljest anföra vad de akta nödigt.
Ej må åtal beslutas, innan tillfälle därtill beretts dem.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

53

Begär den misstänkte, att förkor skall hållas med någon eller att annan utredning
skall förebringas, skall begäran efterkommas, örn det kan antagas, att
åtgärden skulle äga betydelse för undersökningen. Avslås framställningen,
skola skälen därför angivas.

19 §.

Har undersökningsledaren, ehuru han slutfört den utredning han anser erforderlig,
ej bifallit begäran, som avses i 18 § andra stycket, eller förmenar den
misstänkte, att annan brist i utredningen föreligger, må han göra anmälan därom
hos rätten.

Då anmälan inkommit till rätten, skall den, så snart ske kan, upptaga anmälan
till prövning. När skäl äro därtill, må rätten hålla förhör med den
misstänkte eller annan eller vidtaga den åtgärd i övrigt, som finnes påkallad.

20 §.

Då förundersökningen avslutas, skall undersökningsledaren meddela beslut,
huruvida åtal skall väckas.

21 §■

Vid förundersökningen skall protokoll föras över vad därvid förekommit av
betydelse för utredningen.

Sedan utsaga av misstänkt eller annan upptecknats, skall, innan förhöret avslutas,
utsagan uppläsas eller tillfälle på annat sätt lämnas att granska uppteckningen
samt den hörde tillfrågas, örn han har något att erinra mot innehållet.
Erinran, som ej föranleder ändring, skall antecknas. Därefter må uppteckningen
ej ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet,
skall uppteckningen biläggas handlingarna.

I mindre mål må i stället för protokoll föras kortfattade anteckningar över
det väsentliga, som förekommit vid förundersökningen.

Så snart åtal beslutats, åge den misstänkte eller hans försvarare på begäran
erhålla avskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen.

22 §.

Förundersökning enligt detta kapitel vare, örn tillräckliga skäl för åtal ändock
föreligga, ej erforderlig beträffande brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, eller beträffande brott, som avses i 45 kap. 2 § första eller
andra stycket. Ej heller vare förundersökning erforderlig i mål, som skall
upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning förekommer till
ådömande av frihetsstraff eller avsättning.

Vill åklagaren utvidga väckt åtal, må det ske, utan att förundersökning enligt
detta kapitel ägt rum.

23 §.

Finnes, sedan åtal väckts, ytterligare utredning erforderlig, gälle därom i
tillämpliga delar vad i detta kapitel stadgas.

54

Kunell. Maj.ts proposition nr 5.

24 §.

Närmare föreskrifter om undersökningsledares verksamhet samt örn protokoll
och anteckningar vid förundersökning meddelas av Konungen.

24 KAP.

Om häktning och anhållande.

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den misstänkte
stadigt hemvist inom riket och kan å brottet icke följa svårare straff
än fängelse, må fara, att han avviker, ej anses föreligga, med mindre han gjort
förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Pinnes uppenbart, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

2 §.

Den som på sannolika skäl misstänkes för brott må, oberoende av brottets
beskaffenhet, häktas, örn han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn
och hemvist eller anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så
ock örn han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han
genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff.

3 §•

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,
att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,
som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning
kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas,
med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill
den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning
ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

4 §.

Beslut örn häktning meddelas av rätten.

55

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

5 §.

Förekomma mot någon skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut
därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det
finnes vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages
i förvar.

Beslut örn anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

6 §.

Har den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest ej tillstädes,
då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos anhållningsmyndigheten.

Avviker den som misstänkes för brott och förekomma skäl till hans anhållande,
må han av anhållningsmyndigheten efterlysas.

7 §•

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut därom icke utan
fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst
för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos anhållningsmyndigheten;
den har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, örn
den gripne skall anhållas eller frigivas.

8 §•

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, sa snart ske kan,
för förhör inställas för anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken
uppdragits att hålla förhöret.

9 §•

Då någon anhålles, skall han erhålla besked örn det brott misstanken avser.
Den anhållnes husfolk eller närmaste anhöriga skola ock, så snart det kan
ske utan men för utredningen, underrättas örn anhållandet. Sådan underrättelse
må dock ej utan synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

10 §.

Förekomma ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart
frigivas.

11 §.

Den som är anhållen skall hållas i förvar men må eljest ej underkastas
annan inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållan -

56

Kungl. Majlis proposition nr 5.

det, ordningen å förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

12 §.

Anhållningsmyndigheten skall, örn ej den anhållne frigives, sist dagen
efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller då den anhållne enligt
8 § inställdes till förhör, till rätten avlåta framställning örn hans häktande.
Finnes för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning erforderlig, må
med framställningen anstå, dock skall den avlåtas, så snart ske kan, och sist
å femte dagen efter den, då beslut örn anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Göres ej framställning, som nu sagts, skall den anhållne
omedelbart frigivas.

I samband med framställningen skall till rätten överlämnas protokoll eller anteckningar
över vad dittills förekommit under förundersökningen; med rättens
medgivande må dock med överlämnandet anstå viss kort tid. Påkallas förhör med
annan än den anhållne, skall ock uppgift lämnas därom.

13 §.

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och,
örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i
häktningsfragan. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan
framställningen inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra
äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

14 §.

_ Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, örn
ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall angiva de omständigheter, varå yrkandet
grundas. Den anhållne och hans försvarare skola erhålla tillfälle att yttra sig.
Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehålla samt parterna eljest
anföra må utredning ej förebringas, med mindre särskilda skäl äro därtill.

15 §.

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess frågan kan
avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och
utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, örn ej rätten bestämmer annat, anhållandet
fortfara.

16 §.

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan. Beslut örn häktning skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne omedelbart skall
frigivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

57

17 §.

Fråga om häktning av den som ej är anhållen må upptagas på yrkande
av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Då fråga örn häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum
inför rätten. Örn sådan förhandling gälie i tillämpliga delar vad i 14—16 §§
är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans utevaro
ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats till
förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid rätten tillstädes, skall,
så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras hos rätten.

18 §.

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller enligt 17 § av någon,
som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan örn häktningsbesluts verkställande
inkommer, skall, örn ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt.

överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte
är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors mellanrum
ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt tillse, att
utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn till
utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §.

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller till rätten inkommit
framställning örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl
för häktning, förordne rätten omedelbart, att den häktade skall frigivas.

20 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn häktning, äge denna
utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen, skall beslut meddelas
sist å fjärde dagen efter det framställning örn hans häktande inkom
till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas, så snart ske kan.
Örn sådan förhandling galle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21 §.

Dömes den häktade för brottet, pröve rätten enligt de i detta kapitel angivna
grunderna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.
Är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall häktas.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Avsåg åtalet brott, varå frihetsstraff kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte avbida,
att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande synnerliga
skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats
av högre rätt.

22 §.

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Finnes
det vara av synnerlig vikt, att den häktade för utredning angående det brott,
som föranlett häktningen, eller annat brott, för vilket han misstänkes, förvaras
å annan plats, må dock på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren rätten
förordna, att med överförandet skall tills vidare anstå. Rätten, undersökningsledaren
eller åklagaren åge ock besluta, att den häktade, sedan han överförts
till allmänt häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas å plats
utom häktet.

23 §.

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning
av misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Örn skyldighet för den som misstänkes för brott att kvarstanna för förhör
stadgas i 23 kap.

24 §.

Örn förvaring av anhållen eller häktad så ock örn ersättning av allmänna
medel åt oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

25 KAP.

Om reseförbud.

1 §■

År någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej anledning att anhålla eller
häkta honom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets beskaffenhet
må ock förbud, som nu sagts, meddelas, örn skäligen kan befaras,
att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring
eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom.

2 §•

Med reseförbud må förenas skyldighet för den misstänkte att å vissa tider
vara tillgänglig i sin bostad eller å sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polis -

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

myndighet i orten så ock annat villkor, som finnes erforderligt för hans övervakande.

3 §.

Keseförbud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

Fråga örn reseförbud må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren eller då rätten har att besluta om den misstänktes
häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter åtalet åge rätten även på
yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej meddela reseförbud eller hos rätten
yrka sådant förbud, med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten äge
allenast på yrkande upptaga fråga örn sådant förbud.

Väckes vid rätten fråga örn reseförbud, skall, sa snart ske kan, förhandling
därom äga rum inför rätten. Örn sadan förhandling gälle i tillämpliga
delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart
meddela reseförbud att gälla, till dess annorlunda förordnas.

''4§.

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott misstanken avser
samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig, och vad han i
övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras örn påföljden för överträdelse
av förbudet och för underlåtenhet att fullgöra därmed förenat villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §.

Har reseförbud meddelats av annan än rätten, äge den misstänkte begära rättens
prövning av förbudet. Då begäran inkommit, skall rätten, sa snart ske
kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling,
som avses i 3 §. Utsättes huvudförhandling att hallas inom en vecka,
sedan begäran framställdes, må dock, om ej rätten finner särskild förhandling
böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

6 §■

Då rätten meddelar reseförbud eller fastställer sådant förbud, skall, örn ej
åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna
må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I annat
fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbudet meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

7 §•

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
reseförbud, skall det omedelbart hävas.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Om hävande av reseförbud förordnar rätten eller, om förbudet ej meddelats
eller fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Vad i 24 kap. 21 § är stadgat örn häktning åge motsvarande tillämpning beträffande
reseförbud.

8 §.

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga örn reseförbud, åge denna
utan förhandling besluta däröver. Finnes förhandling erforderlig, skall den
hallas, sa snart ske kan. Örn sådan förhandling galle i tillämpliga delar vad i
24 kap. 17 § är stadgat.

9 §.

överträdes reseförbud eller fullgöres ej därmed förenat villkor, skall den
misstänkte omedelbart anhållas eller häktas, örn det ej är uppenbart, att skäl
därtill ej förekomma.

26 KAP.

Om kvarstad, och skingringsförbud.

1 §•

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan skäligen befaras, att han
genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes
undandrager sig att gälda böter, värdet av förverkad egendom eller annan
ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande,
som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, må
kvarstad läggas å så mycket av hans lösa egendom, som svarar mot skulden,
eller ock, örn det är tillfyllest, egendomen ställas under förbud att säljas eller
skingras. Skingringsförbud må ock meddelas å fast egendom, som tillhör den
misstänkte.

Finnes lös egendom, som ställes under skingringsförbud, hos tredje man, må
denne förbjudas att utgiva egendomen.

2 §.

Beslut örn kvarstad eller skingringsförbud meddelas av rätten.

Fråga örn kvarstad eller skingringsförbud må upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

I anledning av målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning
må undersökningsledaren eller åklagaren ej yrka kvarstad eller skingringsförbud,
med mindre anspråket anmälts hos honom; rätten åge allenast på yrkande
förordna därom.

Väckes fråga örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, så snart ske kan,
förhandling därom äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling galle i till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

61

lämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas.

3 §.

I avbidan på rättens beslut örn kvarstad eller skingringsförbud må undersökningsledaren
eller åklagaren taga lös egendom i förvar.

Är fara i dröjsmål, må åtgärd, som nu sagts, vidtagas även av polisman;
anmälan därom skall dock skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller
åklagaren, som har att omedelbart pröva, örn egendomen skall kvarbliva i förvar.

4 §•

Har undersökningsledaren eller åklagaren tagit lös egendom i förvar eller
beslutat, att sådan egendom skall kvarbliva i förvar, skall han, så snart ske
kan, och sist å femte dagen därefter till rätten avlåta framställning örn kvarstad
eller skingringsförbud. Göres ej framställning, som nu sagts, skall egendomen
omedelbart återställas.

Då framställning inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, örn synnerligt
hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses
i 2 §. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan framställningen
inkom, må dock, örn ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum,
med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

Beslutas kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej rätten bestämmer annat,
egendomen kvarbliva i myndighetens vård, till dess beslutet verkställts.

5 §.

Då rätten förordnar örn kvarstad eller skingringsförbud, skall, om ej åtal
redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må
ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, örn framställning därom
göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

6 §•

Har ej inom tid, som avses i 5 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
örn förlängning av tiden eller har för skulden ställts pant eller borgen
eller förekomma eljest ej längre skäl för kvarstad eller skingringsförbud, skall
åtgärden av rätten omedelbart hävas.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn åtgärden fortfarande skall bestå. Rätten
åge ock i samband med domen förordna örn åtgärd, som nu sagts.

7 §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud åge motsvarande tillämpning
beträffande kvarstad och skingringsförbud.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Finnes kvarstad böra läggas å arrende, hyra eller annat dylikt, som utgår
av fast egendom, förordne rätten god man att uppbära medlen; rätten meddele
ock den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än gode mannen.

Meddelas skingringsförbud å fast egendom och är synnerlig fara att egendomen
genom vanvård eller annorledes väsentligen försämras, åge rätten förordna
god man att förvalta egendomen. Avser åtgärden målsägandens anspråk
på skadestånd eller annan ersättning, åligge målsäganden att till bestridande
av nödig kostnad för egendomens förvaltning erlägga förskott med belopp,
som bestämmes av rätten; i annat fall skall sådan kostnad utgå av allmänna
medel.

I övrigt gälle örn verkställande av kvarstad och skingringsförbud vad i utsökningslagen
är stadgat; vad där är föreskrivet om pant eller borgen skall
dock ej äga tillämpning.

27 KAP.

Om beslag.

1 §•

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott
eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må
tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas örn föremål gälle ock, i den mån ej annat är
föreskrivet, örn skriftlig handling.

2 §.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara
sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras
som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån
för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är örn
brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den misstänkte
eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller
mellan sådana närstående inbördes.

3 §.

Brev, telegram eller annan försändelse, som finnes i post- eller telegrafverkets
vård, må tagas i beslag, allenast örn å brottet kan följa straffarbete samt
försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.

4 §.

Den som med laga rätt griper eller anhåller misstänkt eller verkställer häktning,
husrannsakan eller kroppsvisitation må lägga beslag å föremål, som
därvid påträffas.

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Föremål, som eljest påträffas, må efter beslut av undersökningsledaren eller
åklagaren tagas i beslag. Är fara i dröjsmål, må även utan sådant beslut
åtgärden vidtagas av polisman, dock ej i fråga om försändelse i post- eller
telegrafverkets vård.

Yerkställes beslag av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har
denne ej beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som
har att omedelbart pröva, örn beslaget skall bestå.

5 §.

Rätten må förordna örn beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest
är tillgängligt för beslag.

Fråga örn beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av målsäganden
så ock självmant upptaga fråga därom.

Väckes vid rätten fråga örn beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom
äga rum inför rätten. Örn sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad
i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna
örn beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 §.

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av
beslaget begära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten,
så snart ske kan, och, örn synnerligt hinder ej möter, sist å fjärde dagen därefter
hålla förhandling, som avses i 5 §. Utsättes huvudförhandling att hållas
inom en vecka, sedan begäran framställdes, må dock, örn ej rätten finner särskild
förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

7 §.

Då rätten förordnar örn beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om
ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas.
Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen erforderligt. I
annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verkställdes.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må rätten, örn framställning
därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

8 §.

Har ej inom tid, som avses i 7-§, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning
om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för
beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag förordnar rätten eller, örn beslaget ej meddelats eller
fastställts av rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, örn beslag fortfarande skall bestå. Rätten
äge ock i samband med domen förordna örn beslag.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna,
att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan örn beslag
blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den
dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förordnandet skall
intagas underrättelse, att meddelande örn åtgärden icke må utan tillstånd av
undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsändaren, mottagaren eller
annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall föreståndaren
utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt förordnandet; denne har att
omedelbart pröva, örn beslag skall äga rum.

10 §.

Beslagtaget föremål skall omhändertagas av den som verkställt beslaget
eller sättas i förvar under försegling; örn det kan ske utan fara och eljest
finnes lämpligt, må dock föremålet kvarlämnas i innehavarens besittning.

Kvarlämnas föremål i innehavarens besittning, skall förbud meddelas honom
att sälja eller skingra föremålet och, om det finnes erforderligt, detta genom
anslag eller på annat sätt så utmärkas, att det är uppenbart, att det tagits i
beslag. Föremålet må av innehavaren nyttjas, örn ej förbud däremot finnes
böra meddelas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl. vårdas, och noggrann tillsyn skall
hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker
därmed.

11 §•

Är den, från vilken beslag sker, ej närvarande vid beslaget, skall han utan
dröjsmål underrättas därom och huru förfarits med det beslagtagna. - Har försändelse
hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt tagits
i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren
underrätta^ och, om avsändaren är känd, även denne.

12 §.

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan
sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren,
dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet
eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska
handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare undersöka handlingen,
skall den av honom förseglas.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

65

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet
i post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan
men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av
handlingen ofördröjligen tillställas honom.

13 §.

över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad
därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag åge på begäran erhålla bevis örn beslaget, innehållande
även uppgift å det brott misstanken avser.

U §.

Vad i 25 kap. 8 § är stadgat örn reseförbud äge motsvarande tillämpning
beträffande beslag.

15 §.

För säkerställande av utredning örn brott må byggnad eller rum tillstängas,
tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst
föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

örn åtgärd, som nu nämnts, gäll* i tillämpliga delar vad i detta kapitel är
stadgat örn beslag.

16 §.

Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen,
att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till
och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas
komma att begagnas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras
avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag,
då tillståndet delgavs telef oganstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge
vad i 12 § första stycket stadgats örn undersökning och granskning av enskild
handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något,
som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart
förstöras.

17 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare
de gällande.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

28 KAP.

Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

1 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsställe husrannsakan företagas för eftersökande
av föremål, som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet,
som kan äga betydelse för utredning örn brottet.

Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må husrannsakan
dock företagas, allenast örn brottet förövats hos honom eller den misstänkte
gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom
rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan
utredning örn brottet vinnas.

Ej må för husrannsakan hos den misstänkte i något fall åberopas hans
samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden.

2 §•

För eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas
till förhör eller till inställelse vid rätten må husrannsakan företagas hos
honom, så ock hos annan, örn synnerlig anledning förekommer, att den sökte
uppehåller sig där. *

3 §.

I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plägar utgöra tillhåll
för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar
uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 §,
husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses.

4 §.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åklagaren
eller rätten. Kan husrannsakan antagas bliva av stor omfattning eller
medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, örn
ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utai^ rättens förordnande.

Fråga örn husrannsakan må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren
eller åklagaren. Efter åtalet åge rätten även på yrkande av
målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

5 §•

Utan förordnande, som sägs i 4 §, må polisman företaga husrannsakan, om
åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas
eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller att verkställa
beslag å föremål, som å färsk gärning följts eller spårats, så ock eljest, då
fara är i dröjsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

67

6 §.

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som
är oundgängligen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställe må, örn det erfordras, öppnas med våld. Har så
skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas.

Husrannsakan må ej utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio
eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 §•

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat
trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde
av sakkunnig eller annan.

Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, örn han ej är tillstädes, hans
hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så
ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehälles.
Har varken han eller någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne
närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas
om den vidtagna åtgärden.

Vid förrättningen må målsägande eller hans ombud tillåtas att närvara för
att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden
eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom
örn förhållande, som därvid yppas.

8 §•

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling,
som anträffas vid husrannsakan, må icke närmare undersökas, ej heller brev
eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första
stycket sägs.

9 §•

över husrannsakan skall föras protokoll, vari angives ändamålet med förrättningen
och vad därvid förekommit.

Den, hos vilken husrannsakan företagits, äge på begäran erhålla bevis därom,
innehållande även uppgift å dpt brott misstanken avser.

10 §.

För ändamål, som sägs i 1 eller 2 §, äge undersökningsledaren eller åklagaren
så ock polisman företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även
örn det icke är tillgängligt för allmänheten.

11 §•

Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersökande av föremål, som är underkastat
beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för
utredning örn brottet.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Å annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet må kroppsvisitation
dock företagas, allenast örn synnerlig anledning förekommer, att därigenom
föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning
örn brottet vinnas.

12 §.

Å den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.

Vid kroppsbesiktning må, örn det erfordras, blodprov tagas så ock annan
undersökning, som kan ske utan nämnvärt men, utföras.

13 §.

Beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning gälle i tillämpliga delar
vad i 4, 8 och 9 §§ är stadgat örn husrannsakan. Är fara i dröjsmål, må åtgärd,
som nu sagts, beslutas av polisman.

Förrättning, som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus
och i avskilt rum. Verkställes den av annan än läkare, skall såvitt möjligt
ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov
må ej tagas eller annan mera ingående undersökning utföras av annan än
läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning å kvinna må ej verkställas eller bevittnas
av annan än kvinna eller läkare.

14 §.

Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och fingeravtryck tagas;
han vare ock underkastad annan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan,
örn det erfordras för vinnande av utredning örn brott, varå frihetsstraff kan
följa.

Närmare bestämmelser örn åtgärd, som här avses, meddelas av Konungen.

15 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn husrannsakan,
kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

29 KAP.

Om omröstning.

1 §•

Yppas vid överläggning till dom eller beslut skiljaktiga meningar, skall
omröstning ske.

I häradsrätt säge ordföranden först sin mening och inhämte därefter nämndens.
I rådhusrätt skola i mål, vari nämnd deltager, först de lagfarna ledamöterna
säga sin mening och därefter nämndens mening inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

69

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt skall
den yngste i rätten först yttra sig och sedan var efter annan, såsom de hava
säte i rätten. Har målet beretts av viss ledamot, säge han först sin mening.

Envar angive de skäl, varå han grundar sin mening.

2 §.

Över fråga, som hör till rättegången, skall röstas särskilt.

Är fråga örn ansvar för flera brott, skall, örn det erfordras, först i fråga örn
varje brott omröstning ske, huruvida den tilltalade är skyldig till brottet, och
därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida
ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.

Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar örn
villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdomsfängelse,
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd skall
ådömas, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för
vilken någon sålunda röstat. Ådömes därvid ej sådan påföljd, skall särskild
omröstning ske örn straffet. Vad nu sagts örn skyddsåtgärd gälle ock fråga,
huruvida den tilltalade på grund av otillräknelighet är fri från straff.

Uppkommer fråga örn villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall,
sedan straffet bestämts, särskild omröstning därom företagas.

Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat,
vare han skyldig att deltaga i senare omröstning; vid omröstning angående
ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidigare
röstat för den tilltalades frikännande på annan grund än att den tilltalade
varit otillräknelig anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.

3 §.

Yppas i häradsrätt annan mening än ordförandens och äro alla i nämnden
ense om skälen och slutet eller förena sig, då i nämnden äro flera än sju, minst
sju därom, gälle nämndens mening; i annat fall gälle ordförandens.

Vid omröstning i rådhusrätt i mål, vari nämnd deltager, gälle nämndens
mening, örn alla i nämnden äro ense örn skälen och slutet; i annat fall gälle
de lagfarna ledamöternas mening.

Vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter så ock i överrätt gälle
den mening, som omfattats av mer än hälften av ledamöterna. Har någon
mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den
meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av otillräknelighet
är fri från straff eller örn villkorligt anstånd med straffets ådömande
eller huruvida ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller annan skyddsåtgärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon mening
kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av
rösterna och bland dem ordförandens.

Om omröstning beträffande prövningstillstånd stadgas i 3 kap. 7 §.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §•

Yppas vid omröstning bland rådhusrätts lagfarna ledamöter eller i överrätt
flera än två meningar, utan att någon enligt 3 § skall gälla, skola de röster,
som äro ogynnsammast för den tilltalade, sammanläggas med de för honom
därnäst minst förmånliga och, örn det erfordras, sammanläggningen fortsättas
efter samma grund, till dess någon mening skall gälla; kan ej någon mening
anses som ogynnsammare för den tilltalade, gälle den mening, för vilken rösterna
äro flera än för annan, eller, örn för flera meningar rösterna äro lika
många, den som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar.

5 §.

Är det stridigt, huru omröstning skall ske eller vilken mening skall gälla,
skall röstas därom.

6 §.

Beträffande omröstning i fråga, som hör till rättegången och ej avser ansvar
eller som rör enskilt anspråk, så ock i fråga enligt 5 § eller örn rättegångskostnad
gälle vad i 16 kap. är stadgat; angående häktning eller åtgärd,
som avses i 25—28 kap., åge dock vad i detta kapitel föreskrives örn omröstning
i fråga örn ansvar motsvarande tillämpning. Föres i brottmål talan örn
enskilt anspråk, vare rättens avgörande i ansvarsfrågan bindande vid prövningen
av det enskilda anspråket. Då i rådhusrätt nämnd har säte i rätten,
gälle även vid tillämpning av reglerna i 16 kap. vad i 3 § andra stycket i detta
kapitel är stadgat.

7 §.

Har nämnden enligt 3 § bestämt rättens avgörande, svare för detta envar
nämndeman, som med sin röst bidragit därtill.

30 KAP.

Om dom och. beslut.

1 §•

Rättens avgörande av saken sker genom dom. Annat rättens avgörande
träffas genom beslut. Beslut, varigenom rätten annorledes än genom dom
skiljer saken från sig, så ock högre rätts beslut i fråga, som dit fullföljts
särskilt, är slutligt beslut.

2 §.

Dom skall, örn huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen
förekommit. I domen må ej deltaga domare, som ej övervarit hela
huvudförhandlingen. Har ny huvudförhandling hållits, skall domen grundas
å vad därvid förekommit.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Då mål avgöres utan huvudförhandling, skall domen grundas å vad handlingarna
innehålla och eljest förekommit i målet.

3 §.

Dom må ej avse annan gärning än den, för vilken talan örn ansvar i behörig
ordning förts eller fråga om ansvar eljest enligt lag må av rätten upptagas.
Ej vare rätten bunden av yrkande beträffande brottets rättsliga beteckning
eller tillämpligt lagrum.

4 §•

Handläggas i en rättegång åtal mot flera tilltalade, må dom givas beträffande
någon av dem, ehuru handläggningen angående de övriga icke avslutats.

5 §.

Dom skall avfattas skriftligen och i skilda avdelningar angiva:

1. domstolen samt tid och ställe för domens meddelande;

2. parterna samt deras ombud eller biträden och den tilltalades försvarare; 3.

parternas yrkanden och de omständigheter, varå de grundats;

4. domskälen med uppgift å vad i målet är bevisat; samt

5. domslutet.

Högre rätts dom skall, i den mån det finnes erforderligt, innehålla redogörelse
för lägre rätts dom.

Äger part fullfölja talan mot dom, skall i domen givas till känna, vad
han därvid har att iakttaga. Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i
hovrätts dom, stadgas i 54 kap. 14 §.

6 §•

Rör mål allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än
böter, och har den tilltalade erkänt gärningen, må domen utfärdas i förenklad
form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas
i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom beslutas, skall överläggning hållas. Har nämnd säte i rätten,
framställe ordföranden saken och vad lag stadgar därom.

Då huvudförhandling ägt rum, skall samma eller sist nästa helgfria dag
överläggning hållas och, örn det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Finnes
rådrum för domens beslutande eller avfattande oundgängligen erforderligt, må
rätten besluta anstånd därmed; domen skall dock, örn ej synnerligt hinder
möter, skriftligen avfattas och meddelas, da den tilltalade är häktad, inom
en vecka och i annat fall inom två veckor efter förhandlingens avslutande.
Är den tilltalade häktad, skall domen meddelas senast inom två veckor. Ävkunnas
ej domen vid huvudförhandlingen, skall den avkunnas vid annat rät -

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tens sammanträde eller ock meddelas genom att den hålles tillgänglig å rättens
kansli; vid huvudförhandlingen skall underrättelse givas örn tiden och sättet
för domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning
hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet
skall ske genom att domen hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse
örn tiden för meddelandet skall senast dagen förut avsändas till parterna
och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i kansliet.

Avkunnande av dom må ske genom återgivande av domskälen och slutet
jämte meddelande av fullföljdshänvisning.

8 §.

Dom skall uppsättas särskilt och underskrivas av de lagfarna domare, som
deltagit i avgörandet.

Rättens domar skola, ordnade i nummerföljd efter tiden för deras meddelande,
för varje år sammanföras till en dombok.

9 §•

Sedan tid för talan mot dom utgått, må ej fråga om ansvar å den tilltalade
för gärning, som genom domen prövats, ånyo upptagas.

Örn förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel gälle
vad därom är stadgat.

10 §•

Vad i 2 och 7 §§ är stadgat örn dom åge motsvarande tillämpning i fråga
örn slutligt beslut. Å sådant beslut skola ock bestämmelserna i 5 och 8 §§
tillämpas, örn frågans beskaffenhet fordrar det. Meddelas slutligt beslut i
samband med dom, skall det upptagas i domen.

Äger part fullfölja talan mot slutligt beslut eller göra ansökan örn återupptagande,
skall i beslutet givas till känna, vad han därvid har att iakttaga.
Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas
i 54 kap. 14 §.

11 §•

Beslut, som ej är slutligt, skall, i den mån det erfordras, angiva de skäl,
varå beslutet grundas.

Har den som vill föra talan mot beslut under rättegången att anmäla missnöje,
skall det tillkännagivas. Skall mot sådant beslut talan föras särskilt,
give rätten ock det till känna. Den som vill föra talan mot beslutet äge hos
rätten erhålla underrättelse örn vad han eljest har att iakttaga.

Meddelas beslut, som ej är slutligt, i samband med dom eller slutligt beslut,
skall det upptagas däri. Skall mot beslutet föras särskild talan, give
rätten till känna, vad den som vill fullfölja talan har att iakttaga.

Örn underrättelse, som tillika skall meddelas i hovrätts beslut, stadgas i 54
kap. 14 §.

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

73

12 §.

Beslut under rättegången, mot vilket talan ej må föras särskilt, skall genast
gå i verkställighet. Yad nu sagts gälle ock beslut, varigenom rätten avvisat
ombud, biträde eller försvarare eller utlåtit sig angående ersättning eller förskott
till biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part,
eller angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller bestämt,
att förmån av fri rättegång skall upphöra, eller till biträde eller försvarare utsett
annan, än part föreslagit. Rätten äge, när skäl äro därtill, i beslut, varigenom
föreläggande meddelats part eller annan att förete skriftligt bevis eller
att tillhandahålla föremål för syn eller besiktning, förordna, att beslutet må
verkställas utan binder av att det icke äger laga kraft.

Är särskild föreskrift meddelad därom, att dom eller beslut, som icke äger
laga kraft, må verkställas, vare den gällande.

13 §.

Finner rätten på grund av anmärkning eller eljest, att dom eller beslut till
följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller uppenbar
oriktighet, meddele rätten, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig,
beslut örn rättelse.

Rättelse skall antecknas å huvudskriften av domen eller beslutet eller, då
beslutet intagits i protokoll, i detta så ock, örn det kan ske, å utskrift av domen
eller beslutet; därvid skall tillika angivas den dag, då anteckningen göres.

31 KAP.

Om rättegångskostnad.

1 §•

Dömes i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade för brottet, skall han till
statsverket återgälda vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått till
vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning under förundersökningen eller
i rättegången samt i arvode och ersättning till försvarare så ock statsverkets
kostnad för hans hämtande till rätten. Den tilltalade vare dock ej ersättningsskyldig
för kostnad, som icke skäligen varit påkallad för utredningen, eller
för kostnad, som vållats genom vårdslöshet eller försummelse av annan än den
tilltalade, hans ombud eller av honom utsedd försvarare. Står kostnadens
belopp icke i rimligt förhållande till den tilltalades brottslighet och villkor,
må ersättningen jämkas efter vad som prövas skäligt.

Förklaras den tilltalade på grund av otillräknelighet fri från straff, vare
han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, örn och i den mån det med hänsyn
till omständigheterna finnes skäligt.

2 §■

Har åklagare väckt åtal utan sannolika skäl eller förekommer eljest, då
den tilltalade frikännes, på grund av omständigheterna i målet synnerlig an -

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ledning därtill, åge rätten av allmänna medel tillerkänna honom ersättning för
hans kostnad för försvarare, för vittne eller sakkunnig eller eljest för bevisning
under förundersökningen eller i rättegången samt för delgivning och för
utskrift av protokoll, dom eller annat dylikt, såvitt kostnaden skäligen varit
påkallad för tillvaratagande av hans rätt, så ock för hans inställelse vid rätten.
Avvisas eller avskrives åtal, åge den tilltalade, örn skäl äro därtill, erhålla
ersättning för kostnad, som nu sagts.

3 §.

Finnes åklagare hava väckt åtal utan skäl, må han förpliktas att ersätta
statsverket kostnad, som avses i 1 §, så ock till statsverket återgälda vad enligt
2 § tillerkänts den tilltalade.

Har målsäganden utan skäl gjort angivelse eller eljest föranlett åtalet, må
i den omfattning, som finnes skälig, ersättningsskyldighet ock åläggas honom.

4 §.

Har i mål, vari åklagare för talan, den tilltalade genom att utebliva från
rätten eller ej iakttaga föreläggande, som rätten meddelat, eller genom påstående
eller invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes
genom vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i målet eller
eljest vållat kostnad för statsverket, vare han skyldig att ersätta sådan kostnad,
huru rättegångskostnaden i övrigt än skall bäras.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning, örn åklagaren, målsäganden eller
offentlig försvarare genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för
statsverket eller den tilltalade.

5 §•

Skall enskild part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller biträde
eller av honom utsedd försvarare hava genom åtgärd, som avses i 3 § andra
stycket, eller genom vårdslöshet eller försummelse, som sägs i 4 §, vållat sådan
kostnad, äge rätten, även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom
att jämte parten ersätta kostnaden.

6 §.

Dömas för samma brott flera såsom gärningsmän eller delaktiga eller skola
flera målsägande eller åklagaren och målsäganden ersätta rättegångskostnad,
svare de för kostnaden en för alla och alla för en. I den mån kostnad hänför
sig till del av målet, som angår allenast någon av dem, eller ock någon orsakat
kostnad genom vårdslöshet eller försummelse, som avses i 4 §, skall dock denna
kostnad gäldas av honom ensam.

År någon enligt 5 § skyldig att jämte part ersätta kostnad, svare de ,en för
båda och båda för en.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

75

7 §.

Skola två eller flera, en för alla och alla för en, svara för rättegångskostnad,
åge rätten på yrkande av någon av deni med hänsyn till omständigheterna pröva,
huru kostnaden mellan dem skall fördelas eller om någon av dem skall vidkännas
hela kostnaden.

8 §.

Vad i 2—7 §§ är stadgat skall, då förundersökning nedlagts eller åtal eljest
ej följt å förundersökningen, äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnad
under förundersökningen; skyldighet att ersätta sådan kostnad må ej åläggas
statsverket, med mindre förundersökningen inletts utan skäl eller eljest synnerlig
anledning förekommer därtill.

Har målsäganden enligt 20 kap. 9 § övertagit av åklagaren nedlagt åtal,
gälle beträffande kostnad före övertagandet vad i 1—7 §§ är stadgat.

9 §.

Vill åklagaren, att den tilltalade skall förpliktas att ersätta rättegångskostnad,
eller vill den tilltalade erhålla ersättning för sådan kostnad, skall han,
innan handläggningen avslutas, framställa yrkande därom och uppgiva, vari
kostnaden består. Gör han det ej, åge han ej därefter tala å den kostnad,
som uppkommit vid samma rätt; dock må den tilltalade, även örn yrkande ej
framställts, erhålla ersättning för utskrift av rättens dom eller slutliga beslut.
Rätten pröve självmant, huruvida kostnad, som enligt rättens beslut skall
utgå av allmänna medel, skall återgäldas av den tilltalade eller annan eller
den skall stanna å statsverket. Fråga, som avses i 3 §, pröve rätten ock självmant.

Då rätten avgör målet, meddele rätten samtidigt beslut angående rättegångskostnaden.

Har förundersökning inletts men åtal ej följt och vill den misstänkte kräva
ersättning för kostnad under förundersökningen eller väckes å det allmännas
vägnar fråga örn återgäldande av sådan kostnad, skall ansökan därom göras
hos rätten.

Om återgäldande av kostnad, som utgått av allmänna medel i anledning av
att den tilltalade åtnjutit fri rättegång, är särskilt stadgat.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångskostnad
i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts
dom skall anses som fällande, allenast om lägre rätts dom ändras till men för
den tilltalade eller av honom fullföljd talan ej föranleder ändring i lägre
rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl
fullföljts av åklagaren.

Om kostnad i högre rätt i mål angående fråga, som dit fullföljts särskilt,
äge vad i detta kapitel stadgas örn mål, som väckts vid lägre rätt, motsvarande
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Återförvisas mål, skall frågan om kostnaden i elen högre rätten prövas i
samband med målet efter dess återupptagande.

11 §•

Örn rättegångskostnad i mål, vari allenast målsägande för talan, galle i tilllämpliga
delar vad i 18 kap. är stadgat.

I fråga örn skyldighet för målsägande att i mål, vari han biträtt allmänt
åtal eller eljest fört talan jämte åklagaren eller denne fört talan för målsägande^
ersätta rättegångskostnad och örn hans rätt till ersättning för sådan kostnad
gälle, utöver bestämmelserna i 3 och 4 §§, vad i 18 kap. 12 § är stadgat.

12 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn kostnad I
rättegång, vare de gällande.

III. Gemensamma bestämmelser.

32 KAP.

Om frister och laga förfall.

1 §•

Skall part eller annan enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest
fullgöra något i rättegången, skall han erhålla skäligt rådrum därtill.

2 §•

Då kallelse till förhandling eller annat rättens beslut skall delgivas genom
parts, försorg, förelägge rätten parten viss tid, inom vilken delgivning sist
skall hava skett och bevis därom skall hava inkommit till rätten.

Avser delgivningen stämning eller vade-, besvärs- eller revisionsinlaga och
har ej, då rätten företager målet, till denna inkommit bevis, att delgivning
skett inom föreskriven tid och på sätt i 33 kap. stadgas, samt ej heller motparten
inställt sig eller avgivit svaromål, genmäle eller förklaring, vare partens
talan förfallen; underrättelse härom skall intagas i rättens föreläggande.
Inkommer i annat fall än nu sagts ej inom föreskriven tid bevis örn delgivning,
äge rätten förordna örn ny delgivning.

3 §.

Finnes part eller annan, som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten
eller eljest fullgöra något i rättegången, ej hava erhållit skäligt rådrum
därtill eller förekomma eljest skäl till förlängning av tid, som ‘rätten föreskrivit,
utsätte rätten ny tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

77

4 §•

Finner rätten, sedan förhandling utsatts, före sammanträdet omständighet
föreligga, som kan antagas utgöra hinder för förhandlingens hållande eller för
dess genomförande i erforderlig omfattning, äge rätten bestämma ny tid för förhandlingen.

Har part erhållit kännedom örn omständighet, som nu sagts, eller finner någon,
som kallats att infinna sig vid sammanträde för förhandling, att han
är hindrad att hörsamma kallelsen, skall han omedelbart göra anmälan därom
hos rätten.

5 §.

Är för prövning av mål av synnerlig vikt, att fråga, som är föremål för annan
rättegång eller behandling i annan ordning, först avgöres, eller möter mot
handläggningen annat hinder av längre varaktighet, äge rätten förordna, att
målet skall vila i avbidan på hindrets undanröjande.

6 §.

Underlåter den som enligt rättens beslut skall infinna sig vid rätten eller
eljest fullgöra något i rättegången att ställa sig det till efterrättelse och förekommer
anledning, att han har laga förfall, skall underlåtenheten icke leda till
påföljd eller eljest läggas honom till last i rättegången.

7 §.

Är i denna balk föreskrivet, att den som vill fullfölja talan skall inom viss
tid anmäla missnöje eller vad eller inkomma med vade-, besvärs- eller revisionsinlaga
eller vidtaga annan åtgärd för talans fullföljande, och visas före utgången
av den tiden laga förfall, utsätte den rätt, där åtgärden skall vidtagas,
ny tid.

Vad nu sagts äge motsvarande tillämpning i fråga örn ansökan örn återvinning
eller återupptagande.

8 §.

Laga förfall är, då någon genom avbrott i allmänna samfärdseln, sjukdom
eller annan omständighet, som han ej bort förutse eller rätten eljest finner utgöra
giltig ursäkt, hindrats att fullgöra vad honom ålegat.

Såsom laga förfall för part skall ock anses, då för ombud, som av parten
vidtalats, förelegat hinder, som nu sagts, och annat ombud ej kunnat i tid
ställas.

33 KÄP.

Om inlaga i rättegång och om delgivning.

1 §•

Ansökan, anmälan eller annan inlaga i rättegång skall innehålla uppgift
å domstolen samt parternas namn, yrke och hemvist.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

I stämningsansökan skall käranden tillika uppgiva sin egen och, om den är
honom bekant, även svarandens postadress samt de övriga omständigheter, som
äro av betydelse för delgivning med parterna; har käranden vidtalat ombud
att företräda honom, skola ombudets namn och postadress uppgivas. I skriftligt
svaromål skall svaranden även uppgiva sin postadress och de övriga
omständigheter, som äro av betydelse för delgivning med honom, samt, örn han
vidtalat ombud att företräda honom, ombudets namn och postadress.

Sker ändring i förhållande, som part sålunda uppgivit, skall parten utan
dröjsmål anmäla det till rätten.

2 §.

Då från part inkommen inlaga eller annan handling skall delgivas, åligge
parten att vid handlingen foga styrkt avskrift därav. Skall delgivning ske
genom rättens försorg och erfordras för delgivningen flera avskrifter, vare
parten ''skyldig att tillhandahålla dem. Tillhandahåller ej part avskrift, som nu
sagts, ombesörje rätten på partens bekostnad handlingens avskrivande.

3 §.

Inlaga eller annan handling må till rätten inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Handling, som sålunda inkommer, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses inkommen,
då den avlämnats till rätten eller dess kansli.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske genom rättens försorg. Begär part att få
ombesörja delgivning, må det anförtros honom, örn rätten finner det kunna ske
utan olägenhet. Delgivning av tredskodom skall ske genom rättens försorg,
allenast örn parten begär det.

Har åklagare själv utfärdat stämning, skall delgivning därav ske genom
hans försorg. Åklagare åge ock ombesörja delgivning av kallelse eller föreläggande,
som utfärdats av honom.

Under förundersökning i brottmål ombesörjes delgivning av kallelse eller beslut
av den som utfärdat kallelsen eller meddelat beslutet.

5 §•

Delgivning genom rättens försorg skall inom riket ske genom posten, örn ej
rätten finner den böra verkställas på annat sätt.

Närmare bestämmelser örn delgivning genom posten meddelas av Konungen.

6 §•

Delgivning skall, örn ej annat stadgas, verkställas genom att handlingen i
huvudskrift eller styrkt avskrift överlämnas till den som sökes för delgivning.
Vägrar han att mottaga handlingen, anses delgivning dock hava verkställts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

79

Om överbringande av meddelande, som skall delgivas, genom telegraf eller
telefon givas föreskrifter av Konungen.

Är vid handling, som skall delgivas, fogad karta, ritning eller annan bilaga
av vidlyftig beskaffenhet, åge rätten föreskriva, att bilagan i stället för att
överlämnas skall hållas tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse därom
skall fogas vid handlingen.

7 §.

Ej må delgivning ske där gudstjänst pågår eller sammankomst för gemensam
andaktsövning eljest äger rum.

8 §.

Har den som sökes för delgivning känt hemvist inom riket och träffas
han ej där, må handlingen överlämnas till vuxen medlem av det hushåll han
tillhör eller, örn sådan ej träffas, till hans hyresvärd, om denne bor i samma
hus, eller till portvakt eller annan, som i hyresvärdens ställe har tillsyn över
huset och där har sin bostad. Driver den sökte rörelse med fast kontor och
träffas han ej där under vanlig arbetstid, må ock handlingen å kontoret överlämnas
till där anställt biträde.

Meddelande om att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med
posten sändas till den sökte under hans vanliga adress.

9 §.

Finnes för bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan
inrättning, med vilken delgivning skall ske, kontor, där förvaltningen föres
och någon, som för samfundet eller inrättningen äger mottaga delgivning, vanligen
har sitt arbete, och träffas ej sådan person under vanlig arbetstid å kontoret,
må handlingen å kontoret överlämnas till där anställt biträde. Meddelande
örn att handlingen sålunda överlämnats skall därjämte med posten sändas
till samfundet eller inrättningen under dess vanliga adress.

Lag samma vare, då kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet, med
vilken delgivning skall ske, har kontor, där förvaltningen föres, och någon,
som för menigheten äger mottaga delgivning, ej under vanlig arbetstid träffas
å kontoret.

Har samfund, inrättning eller menighet kontor, som nu sagts, må med den
som sökes delgivning ej ske enligt 8 §.

10 §.

Delgivning enligt 8 eller 9 § skall anses hava skett, då vad i nämnda paragrafer
föreskrivits blivit fullgjort.

Den, till vilken handling enligt sagda paragrafer överlämnats, svare för att
den, så snart ske kan, kommer den sökte till handa; vid handlingens överlämnande
skall han erinras därom.

Ej må handlingen överlämnas till någon, som i målet är motpart till den,
med vilken delgivning skall ske.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Har den, med vilken delgivning skall ske, känt hemvist utom riket eller
vistas han å ort utom riket, må delgivningen verkställas enligt lagen å den
orten.

Skall part själv ombesörja delgivning å utrikes ort, åge han i utrikesdepartementet
påkalla biträde därmed.

12 §.

Har den som sökes för delgivning varken inom eller utom riket känt hemvist
och kail ej heller upplysning vinnas, var han uppehåller sig, förordne
rätten, att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess
kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, örn det kan
antagas därigenom komma till den söktes kännedom, även i annan tidning.
Har delgivning med part i nu föreskriven ordning ägt rum, erfordras ej i
samma mål vid ny delgivning enligt denna paragraf med den parten, att meddelande
införes i tidning.

Vad nu sagts åge motsvarande tillämpning, örn den sökte har känt hemvist
inom riket och han eller någon, till vilken handlingen enligt 8 § må överlämnas,
ej träffas, samt upplysning ej heller kan vinnas, var den sökte uppehåller sig.

. Delgivning skall anses hava skett, då vad ovan föreskrivits blivit fullgjort.

13 §.

Vad i 8 §, 11 § första stycket eller 12 § är stadgat gälle ej delgivning av
stämning i brottmål. Ej heller må i tvistemål delgivning av stämning äga
rum enligt 8 § eller 12 § andra stycket, med mindre anledning förekommer, att
den sökte avvikit eller eljest håller sig undan.

14 §.

Har handling, />om skolat delgivas någon, kommit denne till handa, anses
delgivning hava skett, ehuru han erhållit handlingen på annat sätt än ovan
stadgats.

15 §.

Meddelas föreläggande eller göres annat tillkännagivande vid rättens förhandling,
anses delgivning därav hava skett med dem som närvarit vid förhandlingen;
dock åligge rätten att på begäran genast tillhandahålla utskrift
av tillkännagivandet.

16 §.

Åro delägarna i byalag flera än tio, må delgivning med byalaget ske genom
att styrkt avskrift av handlingen överlämnas till en av delägarna att vara tillgänglig
för dem alla samt handlingen därefter, med underrättelse vilken av
delägarna bekommit avskriften, uppläses i församlingens kyrka och anslås å
en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

81

Tillhör gruva flera gemensamt, må delgivning med delägarna i mål angående
gruvan ske genom att handlingen överlämnas till gruvföreståndaren; han
svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å stämma eller i styrkt
avskrift överlämnas till varje delägare.

I mål angående gemensamhetsfiske, för vilket syssloman är utsedd, må
delgivning med delägarna ske genom att handlingen överlämnas till sysslomannen;
han svare för att handlingen utan dröjsmål föredrages å sammanträde
med delägarna eller i styrkt avskrift överlämnas till envar av dem.

17 §.

Delgivning med dödsbo eller konkursbo eller med bolag, förening eller annat
samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning skall ske med någon, som äger
företräda boet, samfundet eller inrättningen. Äro flera gemensamt behöriga
därtill, må delgivning ske med någon av dem, med delägare i dödsbo dock endast
örn han sitter i boet. Har delgivning skett med delägare i dödsbo, åligge honom
att utan dröjsmål underrätta övriga delägare örn delgivningen.

Delägare i dödsbo, som sitter i boet, äge mottaga delgivning, ehuru boet ej
står under delägarnas förvaltning; han svare för att handlingen utan dröjsmål
överlämnas till någon, som äger företräda boet.

År ej någon behörig att företräda samfund, med vilket delgivning skall ske,
men finnes någon, som äger sammankalla dem, vilka hava att besluta i samfundets
angelägenheter, skall delgivning ske med honom.

18 §.

Delgivning med kommun, vägdistrikt eller annan sådan menighet skall ske
med den, på vilken det ankommer att sammankalla dem som hava att för menigheten
besluta rörande talans utförande; med landsting må delgivning ock ske
genom att handlingen överlämnas till länsstyrelsen.

19 §.

Delgivning med kronan skall ske genom att handlingen överlämnas till
länsstyrelsen i det län, där domstolen är, eller ock, örn kronans talan i målet
skall bevakas av annan myndighet, till denna.

Med härad eller tingslag skall delgivning ske genom att handlingen uppläses
i kyrkorna i de församlingar, som höra till häradet eller tingslaget, samt
anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli.

20 §.

Har någon hos nedre justitierevisionen skriftligen anmält ombud, som äger
för honom mottaga stämning eller annan handling, må i den omfattning anmälan
avser delgivning ske med ombudet.

Anmälan må göras endast av den som, då anmälan sker, äger hemvist inom
riket och skall avse viss tid ej överstigande tre år. Såsom ombud må endast

{lilläng lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 5.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den anmälas, som äger hemvist inom riket. Vid anmälan skall ombudets postadress
uppgivas. Sker ändring däri, skall anmälan därom göras.

Är någon enligt denna paragraf behörig att mottaga delgivning för annan,
äge vad i 11 och 12 §§ är stadgat icke tillämpning å delgivning med denne,
med mindre delgivning med ombudet enligt 6 eller 8 § ej kan ske.

21 §.

Har part hos rätten uppgivit ombud i målet, bör delgivning, som ombudet
äger behörighet att mottaga, ske med ombudet.

22 §.

Har part, som saknar hemvist inom riket, ej hos rätten uppgivit ombud,
som äger att för parten mottaga delgivning i målet, förelägge rätten honom,
då han första gången för talan, att för sig ställa sådant ombud och göra anmälan
därom hos rätten. Underlåter han det, må delgivning med honom ske
genom att handlingen med posten sändes till honom under hans senaste kända
adress.

23 §.

Har delgivning ej skett på sätt i detta kapitel sägs, äge rätten förordna örn
ny delgivning. Vill part göra erinran därom, att delgivning med honom ej
skett på behörigt sätt, skall han framställa erinran därom, så snart ske kan.

Att, då delgivning skall ske genom parts försorg, partens talan i visst fall
är förfallen, stadgas i 32 kap. 2 §.

24 §.

Underrätt förordna erforderligt antal stämningsman att, då de därför anlitas,
verkställa delgivning. Förordnande meddelas för visst kalenderår eller del
därav och må, om skäl äro därtill, av rätten återkallas. Stämningsman skall,
då han första gången förordnas, inför rätten avlägga ed, att han redligt och
utan försumlighet skall uträtta de delgivningsärenden, som anförtros honom.
Fjärdingsman vare utan särskilt förordnande stämningsman.

Förteckning å dem som äro förordnade till stämningsman skall finnas anslagen
å rättens dörr och vara för allmänheten tillgänglig å rättens kansli.

25 §.

Intyg av stämningsman galle som fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd,
som intyget innehåller. Samma vitsord tillkomme intyg, som meddelats
av nämndeman eller av landsfogde, stadsfogde, landsfiskal, stadsfiskal eller
notarius publicus eller av svensk konsul eller vid svenskt konsulat anställd
tjänsteman eller av polisman i stad, då han verkställt delgivningen efter förmans
uppdrag, så ock intyg, som enligt av Konungen meddelade bestämmelser
utfärdats av tjänsteman vid postverket. Advokats skriftliga erkännande av
delgivning med honom gälle ock stim fullt bevis örn delgivningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

83

Intyg, att delgivning skett å utrikes ort, skall, om intygsgivarens behörighet
styrkes av svensk eller här i riket anställd diplomatisk eller konsulär tjänsteman,
gälla som fullt bevis, att delgivning verkställts så, som intyget innehåller.

26 §.

Kostnad för delgivning genom rättens försorg skall i underrätt utgivas av
den part, som väckt talan; är det åklagaren, skall kostnaden gäldas av statsverket.
Avser delgivningen särskild åtgärd, som påkallats av motparten,
skall dock kostnaden utgivas av honom. Föres i brottmål talan av målsäganden
jämte åklagaren, vare målsäganden skyldig att utgiva sådan kostnad, om
delgivningen föranledes av särskild åtgärd, som påkallats av honom. Skall
kostnad för bevisning, varom rätten självmant föranstaltat, utgå av allmänna
medel, skall kostnad för delgivning, som föranledes därav, gäldas av statsverket.
Kostnad för delgivning av rättens beslut örn måls återupptagande efter återförvisning
eller av annan sådan anledning skall utgå av allmänna medel; i
brottmål, vari åklagare för talan, skall kostnaden gäldas av statsverket.

Part, som har att utgiva kostnad för delgivning, vare skyldig att erlägga
förskott med belopp, som bestämmes av rätten. Underlåter den part, som
väckt talan, att erlägga förskott och betalas det ej av motparten, vare partens
talan förfallen. Är det motparten, som underlåter att erlägga förskott, vare
frågan örn delgivning förfallen.

Bestämmelserna i första och andra styckena äge motsvarande tillämpning
i fråga örn kostnad för delgivning i högre rätt; vad där föreskrivits om part,
6om väckt talan, skall avse den som i högre rätt fullföljt talan. Har talan
fullföljts av den tilltalade och är han häktad, skall dock kostnad, som eljest
skulle åligga honom, gäldas av statsverket.

Part, som i utrikesdepartementet påkallar biträde med delgivning utom riket,
vare skyldig att förskjuta för ändamålet erforderlig kostnad.

Närmare bestämmelser om delgivningskostnad och förskott meddelas av Konungen.

27 §.

Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser örn delgivning,
vare de gällande.

34 KAP.

Om rättegångshinder.

1 §•

Fråga om hinder för målets upptagande skall av rätten företagas, så snart
anledning förekommer därtill.

Rättegångshinder skall av rätten självmant beaktas, örn ej annat är stadgat.

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

.ViU part göra invändning därom, att rätten icke är behörig att upptaga målet,
skall lian framställa invändningen, då lian första gången skall vid rätten
föra talan i målet. Var han av laga förfall hindrad att då göra invändningen,
skall han framställa den, så snart ske kan, sedan förfallet upphörde. Underlåter
part att inom tid, som nu sagts, framställa invändningen, vare hans
rätt därtill förfallen.

3 §.

Har part i rätt tid gjort invändning, som avses i 2 §, give rätten, så snart
ske kan, särskilt beslut däröver. Göres invändning örn annat rättegångshinder,
give rätten särskilt beslut däröver, örn dess beskaffenhet fordrar det.

TREDJE AVDELNINGEN.

Om bevisning.

35 KAP.

Om bevisning i allmänhet.

1 §•

Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra,
vad i målet är bevisat.

Vad örn verkan av visst slag av bevis är stadgat vare gällande.

2 §.

För omständighet, som är allmänt veterlig, kräves icke bevis.

Ej heller erfordras bevis örn vad lag stadgar. Skall främmande lag lända
till efterrättelse och är ej dess innehåll för rätten känt, åge dock rätten anmana
part att förebringa bevisning därom.

3 §.

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, skall vad parten erkänt gällä mot honom. Återkallar
parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras
för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma
erkännandet.

År saken ej sådan som i första stycket sägs, pröve rätten med hänsyn till
omständigheterna, vilken verkan parts erkännande må äga som bevis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

85

4 §•

Underlåter part att enligt rättens beslut infinna sig vid rätten eller eljest fullgöra
något i rättegången eller att besvara för utredningen framställd fråga,
pröve rätten med hänsyn till allt, som förekommit, vilken verkan som bevis
må tillkomma partens förhållande. ■

5 §.

År fråga örn uppskattning av inträffad skada och kan full bevisning därom
icke alls eller allenast med svårighet föras, åge rätten uppskatta skadan till
skäligt belopp.

6 §.

Det ankommer på parterna att sörja för bevisningen. Rätten åge ock, örn
det finnes erforderligt, självmant föranstalta örn bevisning. År saken sådan,
att förlikning därom är tillåten, eller är fråga om ansvar för brott, som ej hör
under allmänt åtal, må dock rätten ej utan framställning av part höra vittne,
som ej förut hörts på parts begäran, eller meddela föreläggande örn företeende
av skriftligt bevis.

7 §.

Finner rätten, att omständighet, som part vill bevisa, är utan betydelse i målet
eller att erbjudet bevis ej erfordras eller uppenbart skulle bliva utan verkan,
må bevisningen ej tillåtas. Rätten åge ock avvisa erbjudet bevis, om bevisningen
finnes med avsevärt ringare besvär eller kostnad kunna förås på
annat sätt.

8 §•

. * ,

Bevis skall, då huvudförhandling hålles, upptagas vid denna, örn ej, enligt
vad därom är stadgat, bevis må upptagas utom huvudförhandlingen. Hålles
ej huvudförhandling eller skall bevis eljest upptagas utom huvudförhandling,
må beviset upptagas vid samma rätt eller vid annan domstol.

9 §•

Då bevis skall upptagas utom huvudförhandling, skola parterna kallas. År
i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad och finnes hans närvaro erforderlig,
förordne rätten örn hans inställande. Uteblir part, må beviset dock
upptagas.

10 §.

Beslutar rätten, att bevis skall upptagas av annan inländsk domstol, skall
rätten hos denna domstol göra framställning därom och därvid kort redogöra
för saken samt uppgiva beviset och den omständighet, som skall styrkas därmed.
Vid framställningen skall rätten, örn det finnes lämpligt och hinder ej
möter, foga akten i målet. , t;

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §.

Domstol, som anmodats att upptaga bevis, har att utsätta tid och ställe för
bevisupptagningen. Vid denna äge domstolen samma befogenhet, som örn rättegången
fördes där.

Protokollet över bevisupptagningen skall tillika med alla till domstolen översända
eller eljest till ärendet hörande handlingar tillställas den rätt, där rättegången
föres.

12 §.

Om upptagande av bevis i utlandet är särskilt stadgat.

13 §.

Bevis, som upptagits utom huvudförhandlingen, skall upptagas även vid
denna, örn sadant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej längre föreligger.

Har i mal, som fullföljts till högre rätt, vid lägre rätt vittne eller sakkunnig
eller part under sanningsförsäkran hörts eller syn å stället hållits, erfordras
ej, att beviset upptages ånyo, med mindre högre rätt finner det vara av betydelse
för utredningen eller ock part yrkar det och upptagandet ej finnes sakna
betydelse. I högsta domstolen må dock sådant bevis upptagas ånyo, allenast
örn synnerliga skäl äro därtill.

Då bevis ej ånyo upptages, skall beviset förebringas genom protokoll och
andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Ej må berättelse, som någon skriftligen avgivit i anledning av redan inledd
eller förestående rättegång, eller uppteckning av utsaga, som i anledning
av sådan rättegång avgivits inför åklagare eller polismyndighet eller eljest
utom rätta, åberopas som bevis, med mindre det är särskilt medgivet eller
rätten på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

36 KAP.

Om vittne.

1 §•

Envar, som icke är part i målet, må höras som vittne; i brottmål må dock
målsäganden icke vittna, även örn han ej för talan.

2 §•

Åberopas till vittne ledamot av rätten, pröve han på sin domared, om han
vet något, som kan tjäna till upplysning i målet. Finner han det, må han höras
som vittne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

87

3 §.

Den som med part är eller varit gift eller är trolovad eller är i rätt uppeller
nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag,
att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller som står i
adoptivförhållande till part vare ej skyldig att avlägga vittnesmål.

Står någon till parts ställföreträdare i sådant förhållande, som nu sagts, åge
han ej på grund därav undandraga sig att vittna.

4§.

Är den som åberopas till vittne under femton år eller lider han av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, pröve rätten
med hänsyn till omständigheterna, örn han må höras som vittne.

5 §.

Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta
offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som
vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga
tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barnmorska eller deras biträden höras angående
något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband
därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens
förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne örn vad
för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att
det må yppas.

Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än försvarare
skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Örn tystnadsplikt för präst är särskilt stadgat.

6 §.

Vittne må vägra att yttra sig angående omständighet, vars yppande skulle
röja, att vittnet eller någon honom närstående, som avses i 3 §, förövat brottslig
eller vanärande handling. Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom
yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att
vittnet höres därom.

7 §-

Är den som skall höras som vittne tillstädes vid rätten, vare han skyldig
att genast avlägga vittnesmål. I annat fall skall vittne skriftligen kallas.

I vittneskallelse skall intagas uppgift örn parterna och målet samt tid och
ställe för inställelsen ävensom i korthet angivas, vad vittnesförhöret gäller.
Tillika skall erinras örn innehållet i 20, 23 och 25 §§.

88

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

8 §.

Rätten må förelägga den som skall höras som vittne att, innan han infinner
sig för avgivande av vittnesmål, uppliva sin kunskap om vad vittnesförhöret
gäller genom att granska för vittnet tillgängliga räkenskapsböcker, anteckningar
eller andra handlingar eller besiktiga plats eller föremål, örn sådant
kan ske utan avsevärd olägenhet för vittnet.

9 §.

Vittne må ej, med mindre särskilda skäl äro därtill, övervara förhandlingen
i målet, innan förhöret med vittnet äger rum.

Åro i målet flera vittnen, skola de höras var för sig. Finnas vittnenas utsagor
otydliga eller stridiga eller äro eljest särskilda skäl, att vittnena höras
mot varandra, må det ske.

10 §.

Innan vittnesmål avlägges, skall rätten höra vittnet örn hans fullständiga
namn, ålder, yrke och hemvist så ock söka utröna, örn vittnet till part eller till
saken står i något förhållande, som kan vara av vikt för bedömandet av tilltron
till vittnets berättelse, eller örn eljest omständighet av betydelse i detta
hänseende förekommer.

Star vittne till part i sådant förhållande, som avses i 3 §, skall vittnet erinras
örn att han icke är skyldig att avlägga vittnesmål.

11 §.

Innan vittne avgiver sin berättelse, skall vittnet med handen på den heliga
skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller
förändra.»

Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet
mot att avlägga vittnesed, må rätten, örn betänkligheten kan antagas
vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran
:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Tillhör ej vittne kristen eller mosaisk troslära, skall vittnet i stället för ed
avlägga försäkran.

12 §.

Eftergiva båda parterna ed eller försäkran och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, må vittne höras utan ed eller försäkran.

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller står under åtal för sådant brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

14 §.

Innan vittne höres, erinre rätten vittnet örn hans sanningsplikt så ock, då
ed eller försäkran avlagts, örn vikten därav. När skäl äro därtill, skall vittnet
tillika erinras örn innehållet i 5 och 6 §§.

15 §.

Ed eller försäkran skall avläggas av varje vittne för sig.

Vittne, som ånyo höres i målet, må vittna å förut avlagd ed eller försäkran;
vittnet skall av rätten erinras örn att denna ed eller försäkran alltjämt är bindande
för honom.

16 §.

Vittne skall avgiva sin utsaga muntligen. Skriftlig vittnesberättelse må ej
åberopas; dock må det tillåtas vittnet att anlita skriftlig anteckning till stöd
för minnet.

Vid vittnesförhör må skriftlig uppteckning av vad vittnet tidigare anfört
inför rätta eller inför åklagare eller polismyndighet icke uppläsas i annat fall,
än då vittnets utsaga vid förhöret avviker från den tidigare utsagan eller då
vittnet vid förhöret förklarar sig icke kunna eller vilja yttra sig.

17 §•

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som
äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

18 §.

Förekommer anledning, att vittne i parts närvaro av rädsla eller annan orsak
ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part vittne i hans berättelse genom
att falla, vittnet i talet eller annorledes, äge rätten förordna, att parten ej må
vara tillstädes under förhöret.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Sedan parten åter förekallats, skall vittnets berättelse uppläsas; parten åge
därefter ställa frågor till vittnet.

19 §.

År vittne av sjukdom, vistelse å avlägsen ort eller annan orsak ur stånd att
infinna sig vid huvudförhandlingen eller finnes vittnes inställelse medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, må förhör med vittnet enligt rättens beslut
äga rum utom huvudförhandlingen. Kan vittne på grund av sjukdom
ej infinna sig, skall vittnet höras där vittnet vistas.

20 §.

Uteblir vittne, som kallats, dömes vittnet till böter. Uppskjutes målet till
annan dag, må vittnet vid vite föreläggas att den dagen komma tillstädes.
Uteblir vittnet ånyo, dömes vittnet till utgivande av vite eller, örn vite ej förelagts,
till böter.

Vittne, som ej är tillstädes, då målet företages till handläggning, må efter
rättens beslut hämtas till det rättegångstillfället. Hämtas ej vittnet då och
meddelas ej vitesföreläggande, äge rätten förordna, att vittnet skall hämtas
till senare rättegångstillfälle. Då vittnet hämtats till rätten, skola böter eller
vite för hans underlåtenhet att infinna sig vid det rättegångstillfället ej ådömas.

21 §.

Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att avgiva
vittnesmål eller besvara fråga eller att iakttaga föreläggande enligt 8 §,
förelägga rätten vittnet vid vite och, örn vittnet ej låter sig rätta därav, vid
äventyr av häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej må av anledning, som nu
sagts, någon hållas i häkte under längre tid än tre månader och i intet fall
längre, än till dess rätten skilt målet från sig. Vittne, som insatts i häkte,
skall senast var fjortonde dag inställas för rätten.

22 §.

I fråga om vittne, som avses i 13 § första stycket 1 eller 2, skola reglerna
i 20 och 21 §§ ej tillämpas; sådant vittne må dock hämtas till rätten.

Avstår den som åberopat vittne från vittnets hörande eller kommer eljest
frågan därom att förfalla, må ej därefter enligt 20 eller 21 § straff ådömas
vittnet eller tvångsmedel användas mot honom.

23 §.

Gör vittne sig skyldigt till försummelse eller tredska, som avses i 20 eller
21 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, äge rätten, även örn yrkande
därom ej framställts, förplikta vittnet att i den omfattning, som finnes skälig,
ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats att ersätta motparten
sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge han av vittnet
utbekomma vad vittnet förpliktats utgiva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

91

Vad nu sagts om vittnes skyldighet att ersätta parts kostnad åge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

24 §.

Vittne äge rätt till ersättning för nödiga kostnader till resa och uppehälle
samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall utgivas av parten.
Har rätten självmant inkallat vittne och är saken sådan, att förlikning
därom är tillåten, eller är fråga örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt
åtal, skall ersättningen utgivas av parterna en för båda och båda för en. I
annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av allmänna medel, gälle
vad därom är stadgat.

25 §.

Den som kallats till vittne äge att i förskott erhålla ersättning för kostnader
till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §
har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rätten.

Underlåter part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne, att pa begäran
erlägga sådant förskott, må parten ej sedermera påkalla vittnets hörande,
örn uppskov med målet därigenom skulle vållas.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

37 KAP.

Om förhör med part under sanningsförsäkran.

1 §•

I tvistemål må för vinnande av bevis förhör under sanningsförsäkran äga rum
med ena parten eller med båda.

Part må påkalla förhör under sanningsförsäkran såväl med sig själv som
med motparten.

2 §.

Den som enligt 36 kap. 13 § första stycket icke må avlägga vittnesed må
ej höras under sanningsförsäkran.

3 §•

Innan part avgiver sin berättelse, skall han avlägga denna försäkran:

»Jag N. N. lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela
sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.»

Sedan part avlagt försäkran, erinre rätten honom örn vikten därav.

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4 §. ‘

Möter synnerligt hinder mot parts inställelse vid huvudförhandlingen, må
förhör med honom enligt rättens beslut äga rum utom huvudförhandlingen.
Kan part på grund av sjukdom ej infinna sig, må han höras där han vistas.

5 §.

Beträffande förhör med part under sanningsförsäkran skall i övrigt vad i 36
kap. 5 och 6 §§, 7 § första stycket samt 15—18 §§ är stadgat om vittnesförhör
äga motsvarande tillämpning.

38 KAP.

Om skriftligt bevis.

1 §•

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, bör företes i huvudskrift. Sådan
handling må företes i styrkt avskrift, örn det finnes tillfyllest eller huvudskriften
ej är att tillgå.

Innehåller handling även sådant, som innehavaren enligt 2 § ej äger eller
är skyldig att yppa eller som eljest ej bör uppenbaras, må han i stället för
handlingen förete styrkt utdrag därav.

2 §.

Innehar någon skriftlig handling, som kan antagas äga betydelse som bevis,
vare han skyldig att förete den; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål
den misstänkte eller den som till honom står i sådant förhållande, som
avses i 36 kap. 3 §.

Ej vare part eller honom närstående, som nu sagts, skyldig att förete skriftligt
meddelande mellan parten och någon honom närstående eller mellan sådana
närstående inbördes. Befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, må ej förete skriftlig handling, örn dess innehåll kan antagas vara sådant,
att han ej må höras som vittne därom; innehaves handlingen av part,
till förmån för vilken tystnadsplikten gäller, vare han ej skyldig att förete
handlingen. Stadgandet i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig
äge motsvarande tillämpning i fråga örn innehavare av skriftlig handling, örn
dess innehåll är sådant, som avses i nämnda lagrum.

Skyldighet att förete skriftlig handling gälle ej minnesanteckning eller
annan sådan uppteckning, som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med
mindre synnerlig anledning förekommer, att den företes.

3 §.

År innehavare av skriftlig handling på grund av rättsförhållande mellan
honom och part eller eljest enligt lag skyldig att utgiva handlingen eller låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

93

annaa taga del därav, vare det gällande även i fråga om handlingens företeende
i rättegång.

4§.

År någon skyldig att förete skriftlig handling som bevis, åge rätten förelägga
honom att förete handlingen. Tillfälle att yttra sig skall lämnas den
som föreläggandet skulle avse. För prövning av frågan må förhör hållas med
honom enligt vad i 36 eller 37 kap. är stadgat så ock annan bevisning förebringas.

5 §.

Föreläggande att förete skriftlig handling skall innehålla uppgift örn var och
huru handlingen skall tillhandahållas. Den som skall förete handlingen må genom
vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Rätten äge ock, om det finnes
lämpligare, förordna, att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens
försorg.

6 §.

Möter synnerligt hinder mot upptagande av bevis genom skriftlig handling
vid huvudförhandlingen, må enligt rättens beslut beviset upptagas utom huvudförhandlingen.

7 §.

Har någon, som ej är part, efter anmodan av part eller rätten tillhandahållit
skriftlig handling, äge han rätt till ersättning för kostnad och besvär efter vad
rätten prövar skäligt.

Ersättning skall, örn handlingens företeende påkallats av enskild part, utgivas
av parten. I annat fall skall ersättningen utgå av allmänna medel.

8 §.

Örn tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet,
gälle vad därom är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser
meddelats örn skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

39 KAP.

Om syn.

1 §•

För skärskådan av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan flyttas
till rätten, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten hålla syn å stället.

Vid syn må yrkeshemlighet ej röjas, med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

År med hänsyn till föremålets beskaffenhet eller av annan anledning av
synnerlig vikt, att syn hålles före huvudförhandlingen, eller kan syn eljest
ej lämpligen hållas vid huvudförhandlingen, må den enligt rättens beslut äga
rum utom huvudförhandlingen.

3 §•

Vid syn må, ehuru den äger rum utom huvudförhandlingen, även annat
bevis upptagas, om det finnes erforderligt, för att syftet med synen skall vinnas.

4 §•

Kostnaden för syn skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas
av parterna en för båda och båda för en eller, örn synens hållande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall kostnaden utgå
av allmänna medel.

Part, som enligt vad nu nämnts har att utgiva kostnaden för syn, vare skyldig
att erlägga förskott å ersättningen med belopp, som bestämmes av rätten.

5§.

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan
antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för
syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den
som till honom står i sådant förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet
i 36 kap. 6 § örn vittnes rätt att vägra att yttra sig åge motsvarande tilllämpning
i fråga örn rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla
föremål för syn. Örn skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle
vad i 38 kap. 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap. 3—8 §§ är stadgat äge motsvarande tillämpning beträffande
föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

40 KAP.

Om sakkunnig.

1 §•

Finnes för prövning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap,
nödigt att anlita sakkunnig, äge rätten över frågan inhämta yttrande av myndighet
eller tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande
i ämnet, eller ock uppdraga åt en eller flera för redbarhet och för skicklighet
i ämnet kända personer att avgiva yttrande.

2 §.

Ej må den vara sakkunnig, som till saken eller till någondera parten står i
sådant förhållande, att hans tillförlitlighet därigenom kan anses förringad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

95

3 §.

Innan sakkunnig utses, bör tillfälle lämnas parterna att yttra sig i frågan.
Ena sig parterna om sakkunnig, skall denne anlitas, örn han finnes lämplig och
hinder ej möter därför; rätten äge dock jämte honom utse annan.

4 §.

Den som icke å tjänstens vägnar är skyldig att biträda som sakkunnig
eller är satt att tillhandagå med yttrande vare ej utan eget åtagande pliktig
att utföra sakkunniguppdrag. Har någon åtagit sig sådant uppdrag, må han
ej utan giltig ursäkt undandraga sig dess fullgörande. Sakkunnig vare dock
ej skyldig att yppa yrkeshemlighet, med mindre synnerlig anledning förekommer,
att han yttrar sig därom.

5 §.

Finnes för vinnande av upplysning rörande omständighet, som är av betydelse
för den sakkunniges uppgift, före huvudförhandlingen part eller annan böra
höras eller annan utredning böra förebringas inför rätten, må rätten förordna
därom. Örn upptagande av bevis gälle i tillämpliga delar vad örn bevisupptagning
utom huvudförhandling är stadgat.

Erfordras besiktning av fastighet eller av föremål, som ej lämpligen kan
flyttas, eller av plats, där viss händelse timat, må rätten förordna, att den
sakkunnige skall företaga besiktning å stället. Vid besiktning må yrkeshemlighet
ej röjas, med mindre rätten finner synnerlig anledning förekomma därtill.

Rätten äge förordna, att föremål, som innehavaren enligt 39 kap. 5 § är skyldig
att förete vid rätten, skall för granskning tillhandahållas den sakkunnige.

6 §.

Finnes lämpligt, att parterna äro närvarande vid besiktning, som verkställes
av sakkunnig, må rätten föreskriva, att de skola genom den sakkunniges försorg
kallas till förrättningen. Har part kallats, må hans utevaro ej utgöra
hinder för förrättningens företagande.

över förrättningen skall föras protokoll, vari antecknas, vilka vid förrättningen
närvarit och vad därvid förekommit.

7 §•

örn utlåtande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå
med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vedertaget.

Annan sakkunnig skall, om ej rätten förordnar annat, avgiva skriftligt utlåtande.
Rätten skall förelägga honom viss tid, inom vilken utlåtandet skall
avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna
omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit till rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

Sakkunnig, som utlåtit sig skriftligen, skall ock höras muntligen, örn part
yrkar det och hans hörande ej uppenbart saknar betydelse eller om rätten
eljest finner det erforderligt. Har utlåtande avgivits av ämbetsverk, akademi
eller annat offentligt samfund, må den eller de som deltagit i utlåtandets avgivande,
ej höras muntligen, med mindre det prövas oundgängligen nödvändigt;
örn flera deltagit i utlåtandets avgivande, må endast en företrädare för varje
mening inkallas.

9 §.

Sakkunnig, som höres muntligen, skall, innan han avgiver sin utsaga, med
handen på den heliga skrift avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag efter bästa förstånd skall fullgöra det sakkunniguppdrag,
som lämnats mig.»

Har den sakkunnige, då han höres, redan avgivit utlåtande, skall eden därefter
jämkas.

Sedan den sakkunnige avlagt ed, erinre rätten honom örn edens vikt.

Angående eds utbytande mot försäkran på heder och samvete gälle vad örn
vittnesed är stadgat.

10 §.

Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret av rätten. Med rättens
tillstånd må dock sakkunnig höras av parterna. Rätten och parterna äge ställa
frågor till den sakkunnige.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller som äro
förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, örn rätten finner det
lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

11 §•

Vad i 36 kap. 7 § första stycket, 9 § andra stycket samt 15, 18 och 19 §§
är stadgat örn vittne skall äga motsvarande tillämpning beträffande sakkunnig.

12 §. •

Underlåter den som åtagit sig att vara sakkunnig utan giltig ursäkt att
inom förelagd- tid inkomma med skriftligt utlåtande, må rätten förelägga honom
vid vite att avgiva utlåtande.

13 §.

Uteblir sakkunnig, som kallats till iörhör, dömes han till böter. Uppskjutes
malet till annan dag, ma den sakkunnige vid vite föreläggas att den dagen komma
tillstädes.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

14 §.

Vägrar sakkunnig utan giltigt skäl att avlägga ed eller försäkran eller att
avgiva utsaga eller besvara fråga, förelägge rätten honom vid vite att fullgöra
sin skyldighet.

15 §.

Återkallas sakkunnigs uppdrag eller förfaller eljest frågan om hans anlitande,
må ej därefter enligt 12, 13 eller 14 § straff ådömas den sakkunnige
eller tvångsmedel användas mot honom.

16 §.

Gör sakkunnig sig skyldig till försummelse eller tredska, som avses i 12, 13
eller 14 §, och vållas därav rättegångskostnad för part, åge rätten, även örn
yrkande därom ej framställts, förplikta den sakkunnige att i den omfattning,
som finnes skälig, ersätta kostnaden. Har även part av rätten förpliktats
att ersätta motparten sådan kostnad och har parten utgivit ersättningen, äge
han av den sakkunnige utbekomma vad denne förpliktats utgiva.

Vad nu stadgats örn sakkunnigs skyldighet att ersätta parts kostnad äge motsvarande
tillämpning beträffande kostnad, som orsakats för statsverket.

17 §.

Har utlåtande avgivits av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt
att tillhandagå med yttrande, skall ersättning utgå allenast i den mån särskild
föreskrift därom är meddelad. Annan sakkunnig äge rätt till ersättning
för kostnad, som han haft för uppdragets fullgörande, samt för arbete
och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Ersättningen skall, örn saken är sådan, att förlikning därom är tillåten,
eller fråga är örn ansvar för brott, som ej hör under allmänt åtal, utgivas av
parterna en för båda och båda för en eller, örn sakkunnigs anlitande påkallats
blott av ena parten, av den parten ensam. I annat fall skall ersättningen utgå
av allmänna medel.

18 §.

Sakkunnig vare berättigad till förskott å sin ersättning efter vad rätten
prövar skäligt. Förskott skall erläggas av den som enligt 17 § har att utgiva
ersättning till den sakkunnige.

Närmare bestämmelser örn förskott meddelas av Konungen.

19 §.

Vill part som sakkunnig åberopa någon, som icke nämnts av rätten, gälle
om sådan sakkunnig i tillämpliga delar vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

Höres den sakkunnige muntligen, skall i övrigt tillämpas vad örn vittne är
föreskrivet; dock må, örn rätten finner det lämpligt, skriftligt utlåtande helt
eller delvis uppläsas.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 5.

20 §.

År i lag eller författning föreskrift meddelad om sakkunnigs hörande i visst
fall, vare den gällande.

41 KAP.

Om bevisning till framtida säkerhet.

1 §•

År fara, att bevis rörande omständighet, som är av betydelse för någons
rätt, framdeles skall gå förlorat eller endast med svårighet skall kunna föras,
och är ej rättegång därom, må till framtida säkerhet bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller skriftligt bevis upptagas vid underrätt. Ej må dock
enligt detta kapitel bevis upptagas i syfte att vinna utredning örn brott.

2 §.

Vill någon, att bevis upptages till framtida säkerhet, skall han göra ansökan
därom bos rätten.

I ansökan skall uppgivas den omständighet, som sökanden vill styrka med
beviset, bevisets beskaffenhet och de skäl, som sökanden åberopar till stöd för
dess upptagande, samt, örn det kan ske, den, vilkens rätt eljest kan bero därav.

3 §.

Örn bevisning till framtida säkerhet äge vad örn bevisupptagning i rättegång
utom huvudförhandling är stadgat motsvarande tillämpning; kan, utom sökandens,
annans rätt bero av bevisets upptagande, erfordras dock ej kallelse
å honom, med mindre särskilda skäl äro därtill. Ej vare någon skyldig att inställa
sig som vittne eller sakkunnig vid annan underrätt än den, under vilken
han har sitt hemvist.

4 §.

Kostnaden för upptagande av bevis till framtida säkerhet skall gäldas av
sökanden.

Har den, vilkens rätt eljest kan bero av bevisupptagningen, efter kallelse närvarit
vid denna, äge han av sökanden erhålla ersättning för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

99

FJÄRDE AVDELNINGEN.

Om rättegången i underrätt.

I. Om rättegången i tvistemål.

42 KAP.

Om stämning och förberedelse.

1 §•

Vill någon erhålla stämning å annan, skall han hos rätten göra skriftlig
ansökan därom.

2 §.

I stämningsansökan skall käranden uppgiva:

1. de omständigheter, varå han grundar sin talan, uppställda efter sitt sammanhang
och, när så lämpligen kan ske, i särskilda, med nummer försedda
punkter;

2. det yrkande käranden framställer;

3. de skriftliga bevis käranden åberopar; samt

4. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans ombud.

Vid ansökan bör käranden i huvudskrift eller styrkt avskrift foga de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

)

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig,
skall rätten förelägga käranden att avhjälpa bristen.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter,
varå käranden grundar sin talan, ej äro tydligt angivna, eller är
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång,
skall ansökan avvisas.

Lag samma vare, om rätten finner uppenbart, att målet på grund av rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara å
käromålet.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas svaranden.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen skall svaranden genast avgiva svaromål, innehållande:

1. de invändningar örn rättegångshinder, som svaranden vill göra;

2. bestämt medgivande eller bestridande av kärandens yrkande;

3. örn kärandens yrkande bestrides, grunden härför med yttrande rörande
de omständigheter, varå käranden grundat sin talan, och angivande av de omständigheter
svaranden vill anföra; samt

4. uppgift å de skriftliga bevis svaranden åberopar.

Svaranden bör genast i huvudskrift eller styrkt avskrift ingiva de skriftliga
bevis, som innehavas av honom.

8 §.

Under förberedelsen skola parterna var för sig angiva de ytterligare omständigheter
de vilja anföra samt yttra sig över vad motparten anfört. De
skola ock, i den mån det icke tidigare skett, uppgiva de bevis de vilja åberopa
och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt bevis, som ej redan
företetts, skall genast framläggas. Part vare skyldig att på framställning
av motparten uppgiva, vilka andra skriftliga bevis han innehar.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

9 §•

Förberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig
förberedelse, örn parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet
eljest finnes lämpligare.

10 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Till denna skola parterna kallas, käranden genom särskild kallelse
och svaranden i stämningen.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall part föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas mot honom.
Skall part infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite.

Är saken ej sådan, som sägs i andra stycket, skall käranden föreläggas att
komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller. Skall han
infinna sig personligen, förelägge rätten tillika vite. Svaranden skall föreläggas
vite.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

11 §•

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge svaranden som svaromål åberopa av honom ingiven skrift. Finnes
vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten genom
frågor till svaranden söka avhjälpa bristen.

12 §.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det
ej ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av
rätten. Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas.

Till fortsatt förhandling skola parterna kallas omedelbart eller genom
särskild kallelse. Örn föreläggande för part galle vad i 10 § andra och tredje
styckena sägs; finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å
honom ske utan sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

13 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 10 och 12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet
behandling av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, part föreläggas vite.

14 §.

Vid skriftlig förberedelse skall svaranden i stämningen föreläggas att till
rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall det
med därvid fogade handlingar delgivas käranden. Finnes ytterligare skriftväxling
erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter svaranden att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

15 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser om skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

16 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

17 §.

Är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, bör rätten, om det finnes
lämpligt, under förberedelsen söka förlika parterna. Finnes särskild medling

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

böra ske, må parterna föreläggas att inställa sig till förlikningssammanträde
inför medlare, som förordnas av rätten.

18 §.

Under förberedelsen må meddelas tredskodom så ock, örn saken är sådan, att
förlikning därom är tillåten, dom i anledning av talan örn anspråk, som
medgivits eller eftergivits. Förlikning må ock stadfästas av rätten.

19 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom meddelas under förberedelsen.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
meddelas under förberedelsen.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

20 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Huvudförhandlingen må, örn hinder däremot icke möter enligt 43 kap. 2 §
och tillika parterna samtycka därtill eller saken finnes uppenbar, hållas i omedelbart
samband med förberedelsen.

21 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse. Om föreläggande för part gälle vad i 10 § andra och tredje
styckena samt 13 § sägs.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

22 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke uppgivit under
förberedelsen, skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse
örn beviset och vad han vill styrka därmed.

43 KAP.

Om huvudförhandling.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

103

Kunni Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om part, som finnes böra närvara personligen, inställt sig allenast genom
ombud;

2. örn vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är tillstädes;

3. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten
finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

4. örn hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §.

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 §, må likväl förhandlingen
påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 § andra stycket kan vid
senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling, och tillika uppdelning
av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra part, vittne eller sakkunnig,
som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat bevis
upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis, som sålunda
upptages, gälle i tillämpliga delar vad örn bevis, som upptages utom
huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och
erinringar skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.

6 §.

Part skall sanningsenligt redogöra för de omständigheter han åberopar i
målet och uttala sig om de av motparten anförda omständigheterna samt besvara
framställda frågor.

Lämnar part uppgift, som strider mot vad han tidigare anfört, eller förekommer
eljest motsägelse i parts uppgifter, skall han uppmanas att förklara
sig däröver.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Vid förhandlingen skall käranden framställa sitt yrkande och svaranden
angiva, huruvida han medgiver eller bestrider det. Parterna skola vidare var
i sin ordning utveckla sin talan och yttra sig över vad motparten anfört.

Då omständigheterna föranleda därtill, må vid förhandlingens början rätten
kort redogöra för tvisteläget.

Vad part anfört under förberedelsen må icke uppläsas i annat fall, än då
hans utsaga vid förhandlingen avviker från den tidigare utsagan eller han
underlåter att yttra sig eller eljest särskilda skäl äro därtill.

Äger förhandling rum, ehuru ena parten icke är tillstädes, skall genom rättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han
anfört.

8 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas.

Skall part höras under sanningsförsäkran, bör förhöret, örn ej särskilda skäl
föranleda annat, äga rum, innan vittnesbevis upptages rörande den omständighet,
varom parten skall höras.

9 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

10 §.

Ändrar part uppgift, som han lämnat tidigare under rättegången, eller gör
han tillägg därtill eller åberopar han omständighet eller bevis, som ej uppgivits
före huvudförhandlingens början, må vad parten sålunda andrager av
rätten lämnas utan avseende, örn det kan antagas, att partens förfarande skett
för att förhala rättegången eller att överrumpla motparten eller eljest i otillbörligt
syfte.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas,
med mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handläggningens
början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits örn nytt
viktigt bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart
lämpligen kan ske.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas.
I annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande för part gälle vad i 42 kap. 10 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

105

andra och tredje styckena samt 13 § sägs; utsattes mål till fortsatt huvudförhandling,
må i stället för föreläggande enligt 10 § andra stycket part föreläggas
att komma tillstädes vid påföljd att eljest tredskodom må meddelas
mot honom eller målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, för att
målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

44 KAP.

Om parts utevaro.

1 §•

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

2 §.

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten, ena parten
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att tredskodom eljest må meddelas
mot honom, skall, örn den tillstädeskomne parten yrkar det, sådan dom meddelas.
Yrkas ej tredskodom, skall målet avskrivas.

Är det svaranden, som uteblir, må dock på yrkande av käranden målet utsättas
till fortsatt muntlig förberedelse. Kommer svaranden ej heller då tillstädes,
gälle vad i första stycket stadgas.

3 §.-

Uteblir, då saken är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, käranden
från sammanträde för muntlig förberedelse och har föreläggande meddelats
honom att komma tillstädes vid påföljd att hans talan i målet eljest förfaller,
skall målet avskrivas.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Uteblir svaranden och har vite förelagts honom, åge rätten i stället för att
förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

4 §.

Örn parts utevaro från rättegångstillfälle för huvudförhandling galle vad
i 1 §, 2 § första stycket och 3 § sägs.

Har föreläggande meddelats part att komma tillstädes vid påföljd att eljest
tredskodom må meddelas mot honom eller målet må avgöras utan hinder av
hans utevaro, och meddelas ej tredskodom, åge rätten på yrkande av den tillstädeskomne
parten företaga målet till förhandling. Framställes ej sådant
yrkande, skall målet avskrivas.

5 §•

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom
vid vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom
ej är tillåten, åge rätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

6 §•

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas eller målet avgöras utan
hinder av att parten kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

7 §•

Utebliva båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling
av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

8 §.

Då tredskodom meddelas mot käranden, skall käromålet ogillas, såvitt detta
ej medgivits av svaranden eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet
är grundat.

Tredskodom mot svaranden skall grundas på kärandens framställning av omständigheterna
i målet, såvitt svaranden erhållit del av framställningen och
den ej strider mot förhållande, som är allmänt veterligt. I den mån framställningen
ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår,
att käromålet är ogrundat, skall det ogillas.

Domen skall betecknas som tredskodom.

9 §.

Part, mot vilken tredskodom givits, äge hos den rätt, där talan väckts, söka
återvinning inom en månad från den dag, då domen delgavs honom. Sökes ej
återvinning, skall domen stå fast i vad den gått honom emot.

Ansökan örn återvinning skall göras skriftligen. Har tredskodom givits un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

107

der förberedelsen, bör skriften innehålla allt vad från sökandens sida erfordras
för förberedelsens fullföljande.

10 §.

Upptages ansökan om återvinning, skall målet, i den mån återvinning sökts,
ånyo företagas i det skick, vari det förelåg före det sammanträde, då parten
uteblev.

Uteblir parten ånyo och meddelas tredskodom mot honom, vare hans rätt till
återvinning förfallen.

II. Om rättegången i brottmål.

45 KAP.

Örn. väckande av allmänt åtal.

1 §•

Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes
lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda stämning.

Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan inkom till rätten eller, örn åklagaren
utfärdat stämning, då denna delgavs den tilltalade.

Ej må mot den tilltalade nytt åtal väckas för gärning, för vilken han redan
står under åtal.

2 §.

Åtal för förseelse i rättegången må väckas utan stämning.

Förövar någon annat brott inför rätten vid dess sammanträde, må åtal för
brottet väckas utan stämning, om rätten med hänsyn till brottets beskaffenhet
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Är eljest för särskilt fall föreskrivet, att åtal må väckas utan stämning,
vare det gällande.

3 §.

Väckas samtidigt åtal mot någon för flera brott eller åtal mot flera för att
hava tagit del i samma brott, skola åtalen handläggas i en rättegång.

Även i annat fall än nu sagts må flera åtal handläggas i en rättegång, örn
det är till gagn för utredningen. När skäl äro därtill, må de åter särskiljas.

Ej må åtal förenas, med mindre åtalen väckts vid samma domstol och denna
är behörig samt för åtalen samma rättegångsform är tillämplig.

4 §.

I stämningsansökan skall åklagaren uppgiva:

1. den tilltalade;

2. målsäganden, örn sådan finnes;

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

3. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

4. de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis; samt

5. de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, örn ej denna
framgår av vad eljest anföres.

Vill åklagaren i samband med åtalets väckande enligt 22 kap. väcka talan
om enskilt anspråk på grund av brottet, skall han i ansökan uppgiva anspråket
och de omständigheter, varå det grundas, samt de bevis, som åberopas, och
vad han vill styrka med varje särskilt bevis.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Ansökan skall vara undertecknad av åklagaren.

5 §.

Väckt åtal må icke ändras. Åklagaren åge dock mot samme tilltalade
utvidga åtalet att avse annan gärning, örn rätten med hänsyn till utredningen
och andra omständigheter finner det lämpligt.

Åklagaren eller målsäganden må ock, sedan åtal väckts, utan stämning mot
den tilltalade väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, örn rätten
med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner det lämpligt.

Såsom ändring av åtal anses icke, att åklagaren beträffande samma gärning
inskränker sin talan eller åberopar annat lagrum än i stämningen uppgivits
eller ny omständighet till stöd för åtalet.

6 §.

Vill åklagaren enligt 2 § första eller andra stycket väcka åtal för brott eller
enligt 5 § utvidga åtalet eller vill han eller målsäganden enligt sistnämnda
paragraf väcka talan örn enskilt anspråk på grund av brottet, må det ske
muntligen inför rätten eller ock skriftligen. Den tilltalade skall erhålla del
därav. Talan, som nu sagts, skall anses väckt, då den framställdes inför
rätten.

7 §.

Har förundersökning i målet ägt rum, skall åklagaren, då åtalet väckes
eller så snart sire kan därefter, tillställa rätten utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen så ock skriftliga handlingar och föremål,
som åklagaren ämnar åberopa som bevis.

8 §.

Stämningsansökan skall avvisas, örn rätten finner uppenbart, att den som
väcker åtalet icke äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder
icke kan upptagas till prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

109

9 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan ock därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

10 §.

I stämningen skall rätten tillika förelägga den tilltalade att muntligen eller
skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen
och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Örn inkommen uppgift
skall åklagaren genom rättens försorg erhålla kännedom.

Kan på grund av den tilltalades erkännande eller annan omständighet antagas,
att uppgift örn bevis ej erfordras, må dock rätten omedelbart i stämningen
kalla den tilltalade till huvudförhandling.

11 §•

Finnes, för att målet skall kunna vid huvudförhandlingen slutföras i ett
sammanhang, förundersökningen böra fullständigas eller, om förundersökning
ej ägt rum, sådan böra företagas, åge rätten meddela åklagaren föreläggande
därom.

12 §.

Erfordras, för att bevisningen skall vara på en gång tillgänglig vid huvudförhandlingen,
att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt bevis företes,
föremål tillhandahålles för syn eller besiktning eller annan förberedande åtgärd
vidtages, skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Skall bevis upptagas utom huvudförhandlingen, bör ock förordnande därom
utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos rätten.

13 §.

Finnes för prövning av fråga, som avses i 11 eller 12 §, part eller annan
böra höras, förordne rätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne rätten.

14 §.

Rätten bestämme, så snart ske kan, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som ma avgöras särskilt, ma huvudförhandling
utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till huvudförhandling.

Är den tilltalade anhållen eller häktad, skall huvudförhandling hållas inom
en vecka från den dag, då åtalet väcktes, örn ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 eller 12 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har den tilltalade häktats efter åtalet, skall tiden räknas från dagen för hans
häktande.

15 §.

Till huvudförhandlingen skall åklagaren kallas. Biträder målsäganden åtalet
eller för han eljest talan jämte åklagaren eller skall han höras i anledning
av åklagarens talan, skall ock målsäganden kallas. Skall målsäganden infinna
sig personligen, förelägga rätten honom vite.

Den tilltalade skall kallas till huvudförhandlingen i stämningen eller genom
särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vite. Förekommer
anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant föreläggande, må
förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande av tilltalad, som
är anhållen eller häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

16 §.

Stämning, som utfärdas av åklagare, skall innehålla vad i 4 § stadgas örn
stämningsansökan och vara undertecknad av åklagaren.

I stämningen skall åklagaren tillika förelägga den tilltalade att inom viss,
av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de
bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med
varje särskilt bevis. Finner åklagaren på grund av den tilltalades erkännande
eller annan omständighet uppenbart, att bevis ej kommer att av den tilltalade
uppgivas och att ej heller annan förberedande åtgärd erfordras, må dock åklagaren
omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling.

Då mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, åligge honom att iakttaga
de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som meddelats av rätten; åklagaren
åge ombesörja kallelser och förelägganden, som avses i 15 §.

Stämningen skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade.
Sedan stämningen delgivits, skall den med bevis därom omedelbart tillställas
rätten.

17 §.

Vill part vid huvudförhandlingen åberopa bevis, som han icke förut uppgivit,
skall han omedelbart giva rätten och motparten underrättelse örn beviset
och vad han vill styrka därmed.

46 KAP.

Om huvudförhandling i mål, vari allmänt åtal föres.

1 §•

Då målet uppropas, skall rätten inhämta upplysning, huruvida hinder möter
för målets företagande till slutlig handläggning.

lil

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Huvudförhandlingen skall inställas och utsättas till annan dag:

1. om åklagaren icke är tillstädes;

2. om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att
infinna sig personligen, kommit tillstädes allenast genom ombud och sådant
fall ej är för handen, att målet må avgöras utan hinder därav;

3. örn, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke är närvarande
och försvarare icke omedelbart utses;

4. örn målsägande, vittne eller sakkunnig, som finnes böra höras, icke är
tillstädes;

5. örn part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och
motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga;
eller

6. om hinder eljest möter för målets företagande till slutlig handläggning.

Kan det antagas, att hindret kommer att undanröjas före handläggningens

slut, må huvudförhandling hållas.

3 §•

Möter mot huvudförhandling hinder, som avses i 2 § första stycket 4—6, må
likväl förhandlingen påbörjas, örn det kan antagas, att denna enligt 11 §
andra stycket kan vid senare rättegångstillfälle fortsättas utan ny huvudförhandling,
och tillika uppdelning av förhandlingen finnes kunna ske utan olägenhet
för utredningen.

Inställes huvudförhandlingen, må rätten dock höra målsägande, vittne eller
sakkunnig, som kommit tillstädes, örn det kan antagas, att han icke utan
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kan infinna sig vid senare rättegångstillfälle.
Är för utredningen av synnerlig vikt, att samtidigt även annat
bevis upptages eller annan handläggning äger rum, må det ske. Örn bevis,
som sålunda upptages, gälle i tillämpliga delar vad om bevis, som upptages
utom huvudförhandlingen, är stadgat.

4 §.

Rätten skall vaka över att vid handläggningen ordning och reda iakttagas,
samt åge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola behandlas var
för sig. Rätten har ock att tillse såväl att målet blir uttömmande behandlat
som att däri ej indrages något, som ej är av betydelse. Genom frågor och erinringar
skall rätten söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i gjorda
uttalanden.

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej åberopa eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur
skrift.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

6 §.

Viel förhandlingen skall åklagaren framställa sitt yrkande och den tilltalade
uppmanas att angiva, huruvida han erkänner eller förnekar gärningen.

Åklagaren skall därefter utveckla åtalet och redogöra för de omständigheter,
varå det grundas. Sedan höres målsäganden.

Den tilltalade skall uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och
därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens
tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom. Därefter
må frågor ställas av försvararen.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han tidigare anfört inför rätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från
den tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

Äger huvudförhandling rum, ehuru målsäganden eller den tilltalade icke
är tillstädes, skall genom rättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

7 §.

Förekommer anledning, att i parts närvaro annan part av rädsla eller annan
orsak ej fritt utsäger sanningen, eller hindrar part annan part i hans berättelse
genom att falla parten i talet eller annorledes, åge rätten förordna, att parten
ej må vara tillstädes under förhöret; vad nu sagts örn part galle ock målsägande,
även örn han ej för talan.

Sedan den som ej varit tillstädes under förhöret åter förekallats, skall han
erhålla kännedom örn vad i hans frånvaro förekommit.

8 §.

Sedan målsäganden och den tilltalade hörts, skall bevisningen förebringas.

9 §•

Är brottet sådant, att annan påföljd än böter synes kunna ifrågakomma, eller
förekommer eljest särskild anledning därtill, skall utredning förebringas
rörande straff, som tidigare ådömts den tilltalade, samt angående hans levnadsomständigheter
och de personliga förhållanden, som kunna antagas vara av
betydelse.

10 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

11 §•

Huvudförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott, till dess målet
är färdigt till avgörande. Påbörjad huvudförhandling må ej uppskjutas, med
mindre förhandlingen ägt rum enligt 3 § första stycket eller efter handlägg -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 5.

113

ningens början nytt viktigt skäl anförts eller kännedom vunnits om nytt viktigt
bevis eller rätten eljest finner det oundgängligen erforderligt för utredningen.
Uppskjutes huvudförhandlingen, skall den återupptagas, så snart lämpligen
kan ske. År den tilltalade häktad, skall förhandlingen återupptagas
inom en vecka från dagen för föregående förhandlings avslutande eller, då
han häktats därefter, från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda
omständigheter längre uppskov är nödvändigt.

Återupptages målet till slutlig handläggning inom två veckor från dagen
för första förhandlingens avslutande och hava de domare, som då sitta i rätten,
övervarit den tidigare handläggningen, må huvudförhandlingen fortsättas. I
annat fall skall ny huvudförhandling hållas.

Till uppskjuten huvudförhandling skola parterna kallas omedelbart eller
genom särskild kallelse. Örn föreläggande gälle vad i 45 kap. 15 § sägs.

12 §.

Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 45 kap. 11—13 §§ är stadgat.

13 §.

Vid fortsatt huvudförhandling skall målet företagas i det skick, vari det
förelåg vid den tidigare handläggningens slut.

Vid ny huvudförhandling skall målet företagas till fullständig handläggning.
Har bevis upptagits vid tidigare handläggning, skall beviset upptagas
ånyo, örn sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet och hinder därför
ej föreligger. Då bevis ej upptages ånyo, skall beviset förebringas genom
protokoll och andra handlingar rörande bevisupptagningen.

14 §.

Underlåter målsägande, som skall höras i anledning av åklagarens talan, att
infinna sig personligen vid rättegångstillfälle för huvudförhandling, åge rätten
i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

15 §.

Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller
kommer han tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom att infinna
sig personligen, skall rätten förelägga nytt vite eller förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, örn saken finnes kunna
nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit
tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa Bihang

till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även örn kallelse ej delgivits honom.

Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

16 §.

År, då den tilltalade enligt lag skall hava försvarare, sådan icke tillstädes,
förordne rätten, om det kan ske, någon, som är vid rätten närvarande och är
behörig att mottaga sådant uppdrag, att försvara den tilltalade.

47 KAP.

Om väckande av enskilt åtal och huvudförhandling i mål, vari sådant åtal föres.

1 §•

Vill målsägande väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan örn
stämning å den som skall tilltalas. Åtal skall anses väckt, då stämningsansökan
inkom till rätten.

Vill den tilltalade i samma mål mot målsäganden eller åklagaren väcka talan
om ansvar för falsk angivelse eller falskt åtal, må det ske utan stämning muntligen
inför rätten eller ock skriftligen. Den, mot vilken talan väckes, skall
erhålla del därav.

2 §.

I stämningsansökan skall målsäganden uppgiva:

1. den tilltalade;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga;

3. det enskilda anspråk, som målsäganden vill framställa, samt de omständigheter,
varå anspråket grundas;

4. de skriftliga bevis målsäganden åberopar; samt

5. de omständigheter, som betinga rättens behörighet, örn ej denna framgår
av vad eljest anföres.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av målsäganden eller hans ombud.

Är brottet sådant, att målsäganden ej äger väcka åtal, med mindre åklagaren
beslutat att ej åtala, skall vid ansökan fogas intyg, att sådant beslut meddelats.
Vid ansökan bör målsäganden ock i huvudskrift eller styrkt avskrift
foga de skriftliga bevis, som innehavas av honom.

3 §.

Uppfyller stämningsansökan ej föreskrifterna i 2 § eller är den eljest ofullständig
eller har sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts, skall
rätten förelägga målsäganden att avhjälpa bristen.

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

4 §.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i stämningsansökan och består
bristen däri, att den brottsliga gärningen ej är tydligt angiven, eller ar
bristen eljest så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund för rättegång i
ansvarsfrågan, eller bar sådant intyg, som avses i 2 § tredje stycket, ej företetts,
skall ansökan avvisas.

5 §.

Avvisas ej ansökan, skall rätten utfärda stämning å den tilltalade att svara
å åtalet.

Stämningen skall jämte stämningsansökan och därvid fogade handlingar
delgivas den tilltalade.

6 §.

Utfärdas stämning, skall förberedelse i målet äga rum.

Under förberedelsen skall målet så beredas, att det vid huvudförhandlingen
kan slutföras i ett sammanhang.

7 §.

Vid förberedelsen bör den tilltalade angiva, huruvida han erkänner eller
förnekar gärningen, samt yttra sig över de omständigheter, varå åtalet grundats,
och angiva de omständigheter han vill anföra. Parterna böra därefter
var för sig angiva de ytterligare omständigheter de vilja anföra samt yttra
sig över vad motparten anfört. De böra ock, i den mån det icke tidigare skett,
uppgiva de bevis de vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje särskilt
bevis. Skriftligt bevis, som ej redan företetts, skall genast framläggas.

Rätten äge förordna, att skilda frågor eller delar av målet skola vid förberedelsen
behandlas var för sig.

8 §.

Eörberedelsen skall vara muntlig. Rätten må dock förordna örn skriftlig förberedelse,
om parts inställelse skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet eller skriftlig förberedelse med hänsyn till målets beskaffenhet eljest
finnes lämpligare.

9 §.

Vid muntlig förberedelse skall första inställelse utsättas att äga rum, så
snart ske kan. Är den tilltalade häktad, skall första inställelse äga rum inom
en vecka från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till första inställelsen skola parterna
kallas, målsäganden genom särskild kallelse och den tilltalade i stämningen.

Målsäganden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet. Skall målsäganden infinna sig personligen,
förelägge rätten tillika vite.

Den tilltalade skall föreläggas vite. Örn inställande av tilltalad, som är
häktad, förordne rätten.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

10 §.

Part åge ej vid muntlig förberedelse åberopa eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande. Stämningsansökan eller annan framställning,
som enligt denna balk må ske skriftligen, må dock uppläsas; vid första inställelsen
äge den tilltalade som svaromål åberopa av honom ingiven skrift.
Finnes vad i skriften anföres icke utgöra fullständigt svaromål, skall rätten
genom frågor till den tilltalade söka avhjälpa bristen.

11 §.

Vid första inställelsen skall förberedelsen örn möjligt avslutas. Kan det ej
ske, skall målet utsättas till fortsatt förhandling å tid, som bestämmes av rätten.
Ej må målet uppskjutas längre, än som oundgängligen påkallas. Är den
tilltalade häktad, skall fortsatt förhandling äga rum inom en vecka från dagen
för föregående sammanträdes avslutande eller, då han häktats därefter,
från dagen för hans häktande, örn ej på grund av särskilda omständigheter
längre uppskov är nödvändigt. Till fortsatt förhandling skola parterna kallas
omedelbart eller genom särskild kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena sägs;
finnes ena partens närvaro ej erforderlig, må dock kallelse å honom ske utan
sådant föreläggande.

Rätten äge förordna, att förberedelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

12 §.

För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt,
äge rätten utsätta särskilt sammanträde. Örn sådant sammanträde äge
vad i 9 och 11 §§ är stadgat motsvarande tillämpning; avser sammanträdet behandling
av rättegångsfråga, skall dock i stället för föreläggande, som där
sägs, målsäganden föreläggas vite.

13 §.

Utebliva båda parterna från sammanträde för muntlig förberedelse, skall målet
avskrivas.

14 §.

Uteblir målsäganden från sammanträde för muntlig förberedelse och har
föreläggande meddelats honom att komma tillstädes vid påföljd att han eljest
förlorar sin rätt att tala å brottet, skall, örn den tilltalade yrkar det, förklaring
härom givas; göres ej sådant yrkande, skall målet avskrivas.

Uteblir den tilltalade och har vite förelagts honom, äge rätten i stället för
att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen orne--delbart eller till senare dag.

15 §.

Kommer målsäganden eller den tilltalade tillstädes genom ombud, då föreläggande
meddelats honom vid vite att infinna sig personligen, äge rätten i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

117

stället för att förelägga nytt vite förordna, att lian skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

16 §.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock förberedelsen avslutas utan hinder av att parten
kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.

17 §.

Utebliva under förberedelsen båda parterna eller endera från särskilt sammanträde
för behandling av rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder
därav.

18 §.

Då rätten enligt 14 § förklarat målsäganden hava förlorat sin rätt att tala
å brottet, äge han hos rätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom en månad från den
dag, då beslutet meddelades. Uteblir målsäganden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

19 §.

Vid skriftlig förberedelse skall den tilltalade i stämningen föreläggas att
till rätten inkomma med skriftligt svaromål. Har svaromål inkommit, skall
det med därvid fogade handlingar delgivas målsäganden. Finnes ytterligare
skriftväxling erforderlig, äge rätten förordna därom.

Underlåter den tilltalade att inkomma med svaromål, skall rätten genast kalla
parterna till första inställelse. Även eljest må rätten förordna, att förberedelsen
skall fortsättas genom muntlig förhandling.

20 §.

Rätten äge meddela närmare bestämmelser örn skriftväxling mellan parterna
och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

21 §.

Under förberedelsen må beslut meddelas i fråga örn måls avvisande.

22 §.

Så snart förberedelsen avslutats, bestämme rätten, sedan tillfälle om möjligt
givits parterna att uttala sig, tid för huvudförhandlingen. För behandling
av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må huvudförhandling
utsättas, ehuru förberedelsen av målet i övrigt ej avslutats.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandlingen hållas inom en vecka
från dagen för förberedelsens avslutande eller, då han häktats därefter, från
dagen för hans häktande.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

23 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas omedelbart eller genom särskild
kallelse.

Om föreläggande för part gälle vad i 9 § andra och tredje styckena samt
12 § sägs. Förekommer anledning, att den tilltalade ej skulle iakttaga sådant
föreläggande, må förordnas, att han skall hämtas till rätten. Örn inställande
av tilltalad, som är häktad, förordne rätten.

Örn kallande av vittne och sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat,

24 :§.

Om enskilt åtal skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 2, 3, 5,
6, 8, 12 och 17 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, åge bestämmelserna
i 46 kap. motsvarande tillämpning; i dylikt mål gälle dock följande avvikelser: 1.

Om kallelse till uppskjuten huvudförhandling och föreläggande för part
gälle vad i 23 § i detta kapitel är stadgat.

2. Utebliva båda parterna från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
skall målet avskrivas. Örn påföljd för målsägande, som uteblir eller underlåter
att infinna sig personligen, så ock örn måls återupptagande skola bestämmelserna
i 14—16 och 18 §§ i detta kapitel äga motsvarande tillämpning. Utebliva
båda parterna eller endera från särskilt sammanträde för behandling av
rättegångsfråga, må frågan avgöras utan hinder därav.

3. Då mål utsättes till fortsatt eller ny huvudförhandling, åge rätten i stället
för åtgärd, som avses i 46 kap. 12 §, förordna, att förberedelse skall ånyo
äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

48 KAP.

Om strafföreläggande.

1 §•

Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna följa, dock ej
dagsböter eller normerade böter, åge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla.
Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd,
skall ock den påföljden föreläggas den misstänkte till godkännande. År
fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt
för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas, örn den misstänkte är under aderton år
eller örn andel i böterna skall tillfalla åklagaren och ej heller örn anledning
förekommer, att målsägande finnes.

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

2 §.

Strafföreläggande skall avfattas skriftligen. I föreläggandet skall åklagaren
uppgiva:

1. den misstänkte;

2. den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande
och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande,
samt det eller de lagrum, som äro tillämpliga; samt

3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.

Föreläggandet skall vara undertecknat av åklagaren.

3 §.

Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggandet
och skall innehålla, att den misstänkte erkänner gärningen och att han underkastar
sig det straff och den påföljd, som förelagts honom.

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte
på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har
att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen
till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid
påföljd att åtal eljest må äga rum.

4 §.

Godkänner den misstänkte strafföreläggande, som avser böter till högre
belopp än etthundra kronor, skall föreläggandet underställas prövning av den
rätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet. Åklagaren har att ofördröjligen
till rätten överlämna föreläggandet jämte utskrift av protokoll eller anteckningar
från förundersökningen, örn sådan ägt rum, samt övriga handlingar
i ärendet.

Finnes för prövning av föreläggandet den misstänkte eller annan böra höras,
åge rätten förordna därom på sätt den finner lämpligt.

överensstämmer föreläggandet med lag och är det förelagda straffet ej uppenbart
för högt eller för lågt, skall rätten fastställa föreläggandet; är straffet
uppenbart för högt, må det nedsättas. I annat fall skall föreläggandet undanröjas.
Mot rättens beslut må talan ej föras.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse
ej erfordras, godkänts av den misstänkte, gälle som dom, vilken vunnit laga
kraft.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

FEMTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i hovrätt.

49 KAP. ’

Om fullföljd av talan mot underrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot underrätts dom skall föras genom vad.

Den, mot vilken tredskodom givits, åge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tillåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

2 §■

Talan mot underrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas
i samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till
prövning, skall dock talan mot beslutet föras genom vad.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Har underrätt i beslut under rättegången ogillat jäv mot domare eller invändning
örn rättegångshinder och skall ej enligt 7 § därvid förbliva, åligge
part, som vill föra talan mot beslutet, att, örn det meddelats vid sammanträde
för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag, då han erhöll
del därav, anmäla missnöje; försummas det, åge parten ej vidare rätt till talan.
Anmäles missnöje, bestämme rätten med hänsyn till omständigheterna, örn
talan skall föras särskilt eller allenast i samband med talan mot dom eller
slutligt beslut. Särskild talan skall föras genom besvär.

4 §.

Talan mot underrätts beslut under rättegången skall föras särskilt, örn rätten 1.

avvisat ombud, biträde eller försvarare;

2. ogillat tredje mans yrkande att få som intervenient deltaga i rättegången; 3.

förelagt part eller annan att förete skriftligt bevis eller att tillhandahålla
föremål för syn eller besiktning;

Kimot- Majlis proposition nr 5.

121

4. utlåtit sig angående ådömande av förelagt vite eller häkte eller om ansvar
för förseelse i rättegången eller angående skyldighet för någon, som ej är part
eller intervenient, att gottgöra i rättegången vållad kostnad;

5. utlåtit sig angående ersättning eller förskott till biträde, försvarare,
vittne, sakkunnig eller annan, som ej är part eller intervenient;

6. utlåtit sig i tvistemål angående kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—
28 kap.; eller

7. avslagit begäran örn fri rättegång eller förordnat, att sådan förmån skall
upphöra, eller avslagit begäran om biträde eller försvarare eller till sådant
uppdrag förordnat annan, än part föreslagit.

Särskild talan skall föras genom besvär. Är fråga om beslut, som avses i
1, 2, 3 eller 7, åligge den som vill föra talan att, örn beslutet meddelats vid
sammanträde för förhandling, genast och eljest inom en vecka från den dag,
då han erhöll del därav, anmäla missnöje; försummas det, äge han ej vidare
rätt till talan. Rätten pröve genast, örn anmälan rätteligen gjorts.

5 §.

Har underrätt i samband med dom eller slutligt beslut meddelat beslut i
fråga, som avses i 4 §, och rör frågan ombud, biträde, försvarare, vittne, sakkunnig
eller annan, som ej är part eller intervenient, skall mot beslutet föras
särskild talan genom besvär. Vad nu sagts gälle ock, örn underrätt i samband
med dom eller slutligt beslut meddelat beslut örn skyldighet för åklagare att
ersätta rättegångskostnad.

Då eljest i samband med dom eller slutligt beslut meddelats beslut i fråga,
som avses i 4 §, eller beslut örn skyldighet för part eller intervenient eller statsverket
att ersätta rättegångskostnad, skall talan mot beslutet föras i samma
ordning som talan mot domen eller det slutliga beslutet.

6 §.

Menar part, att genom underrätts beslut målet onödigt uppehålles, äge han
mot beslutet föra särskild talan genom besvär.

7 §•

Har underrätt förklarat domare jävig eller ogillat jäv mot särskild ledamot
av nämnd eller bifallit begäran örn fri rättegång, skall vid underrättens beslut
förbliva.

8 §.

Är i detta kapitel eller eljest i lag ej annat stadgat, må mot underrätts beslut
talan föras allenast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut.

Till bemötande av motpartens ändringsyrkande må part, ehuru han ej fullföljt
talan mot dom eller slutligt beslut, påkalla prövning av beslut, mot vilket
särskild talan ej må föras.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Skall ej särskild talan föras mot beslut, varigenom rätten förelagt vite eller
annan påföljd, äge den, som är missnöjd med beslutet, i samband med särskild
talan mot beslut, varigenom föreläggandet tillämpats, påkalla prövning av
dess giltighet.

9 §.

över underrätts beslut, varigenom vade- eller missnöjesanmälan eller vadeeller
besvärstalan avvisats, må klagan föras genom besvär. Ej må i annat
fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest fullföljts på föreskrivet
sätt eller inom rätt tid, komma under hovrättens bedömande.

10 §.

Vad underrätt föreskrivit örn sättet för fullföljd av talan skall lända till
efterrättelse.

11 §.

Har part, som enligt 3 § anmält missnöje med underrätts beslut under rättegången,
hänvisats att föra särskild talan mot beslutet, skall målet vila i avbidan
på utgången av partens klagan. Finner rätten förberedelsen i målet böra
fortsättas, må dock rätten förordna därom.

Anmäles missnöje enligt 4 §, äge rätten, örn särskilda skäl föranleda därtill,
förordna, att målet skall vila i avbidan på utgången av den missnöjdes klagan.

Ej må i annat fall än nu sagts klagan över underrätts beslut under rättegången
föranleda uppehåll med målets behandling.

50 KAP.

Om vad i tvistemål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i tvistemål, skall han inom en vecka
från den dag, då domen gavs, hos underrätten anmäla vad. Rätten pröve genast,
örn anmälan rätteligen gjorts.

Part, som anmält vad, skall inom tre veckor från den dag, då domen gavs,
fullfölja vadet genom att till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då tiden för fullföljd av
vadet utgick, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare vadetalan
förfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

123

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall
den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras
inför rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i vadeinlagan
jämte skälen därtill. I vadeinlagan skall käranden ock angiva, om han vill, att
motparten skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Vadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Äwisas ej vadetalan. skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Framställes i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom
begäran om kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande av sådan
åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder av att den icke
äger laga kraft, skall insändandet ske genast; till dess den i 2 § angivna
tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §•

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Har underrätten avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud eller annan
handräckning eller förordnat om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart
bevilja åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har under?
rätten beviljat åtgärd, som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft, äge ock hovrätten omedelbart förordna,
att vidare åtgärd för verkställighet ej må äga rum.

9 §•

Genmälet skall, örn ej vadekärandens yrkande medgives, innehålla yttrande
rörande de av honom anförda grunderna för vadetalan och angivande av de
omständigheter vadesvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall i
huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest, att
vittne eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran skall höras inför
rätten eller syn å stället skall hållas, skall han angiva det i genmälet jämte
skälen därtill. I genmälet skall svaranden ock angiva, om han vill, att motparten
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast örn
särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages,
skall beslut därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

125

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Vadekäranden skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att hans
vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge hovrätten
tillika vite. Yadesvaranden skall, om han är skyldig att infinna sig
personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för målets handläggning
eller utredning, föreläggas vite; förelägges ej vite, skall svaranden
erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas örn beslutet. Örn kallande av
vittne eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling åge i övrigt vad i 43 kap. 1—6 samt 10—13 §§ är
stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Vadesvaranden skall angiva, huruvida han medgiver
eller bestrider yrkandet.

Därefter skola, örn ej hovrätten finner annan ordning lämpligare, först vadekäranden
och sedan vadesvaranden utveckla sin talan. Part skall yttra sig
över vad motparten anfört. Äger förhandling rum, ehuru svaranden icke är tillstädes,
skall genom hovrättens försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna
framläggas vad han anfört.

Vad tillstädeskommen part anfört under skriftväxlingen eller eljest vid
målets beredande må ej uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhandlingen
avviker från den tidigare utsagan eller han underlåter att yttra sig
eller eljest särskilda skäl äro därtill.

17 §.

Sedan parterna utvecklat sin talan, skall bevisningen förebringas. Ägei
huvudförhandling rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall den av
honom vid underrätten förebragta bevisningen, i den mån det erfordras, framläggas
genom hovrättens försorg.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis
rörande samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande
samma omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

19 §.

Uteblir vadekäranden från rättegångstillfälle för Huvudförhandling, vare
hans vadetalan förfallen.

Uteblir vadesvaranden och har vite förelagts honom, åge hovrätten, då saken
är sådan, att förlikning därom ej är tillåten, i stället för att förelägga nytt
vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till
senare dag. i:

Kommer part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats honom vid
vite att infinna sig personligen, och är saken sådan, att förlikning därom ej är
tillåten, åge hovrätten i stället för att förelägga nytt vite förordna, att han
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till senare dag.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge
han hos hovrätten göra ansökan om målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn vadetalan
medgivits eller hovrätten finner uppenbart, att vadetalan är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller sådant, som kan skattas i penningar,
och uppgår värdet av det, varom talan fullföljts, uppenbart icke till femhundra
kronor, må målet avgöras utan huvudförhandling, om ej båda parterna begärt
sådan förhandling. Vid beräkning av värdet må hänsyn icke tagas till rättegångskostnad
eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Mål, vari fråga är örn allenast rättstillämpningen, må på båda parternas
begäran avgöras utan huvudförhandling, örn hovrätten finner uppenbart, att
sådan ej erfordras.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Da hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

127

syn å stället hållits och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den
bevisningen, må ändring i underrättens dom i denna del ej ske, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Har, då tredskodom givits, den som yrkat sådan dom vädjat mot domen
och upptages av motparten gjord ansökan örn återvinning, skall målet av hovrätten
visas åter till underrätten att handläggas i samband med återvinningsmålet.

25 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.

Vadekäranden åge ej ändra sin talan att avse annan del av underrättens
dom än den som uppgivits i vadeinlagan.

Part må ej i hovrätten till stöd för sin talan åberopa omständighet eller
bevis, som ej tidigare förebragts, örn han kunnat åberopa omständigheten eller
beviset vid underrätten och det kan antagas, att han underlåtit det i otillbörligt
syfte eller av grov vårdslöshet. Framställes först i hovrätten yrkande
örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan prövas i målet.

26 §.

''Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, åge hovrätten,
örn skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

28 §.

Åberopas annat fel i rättegången, än som avses i 26 eller 27 §, må hovrätten
undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas hava inverket
på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Om befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa måiet
till annan underrätt stadgas i 10 kap. 20 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

51 KAP.

Om vad i brottmål.

1 §•

Vill part vädja mot underrätts dom i brottmål, skall han inom tre veckor
från den dag, då domen gavs, till underrätten inkomma med vadeinlaga.

2 §.

Har ena parten enligt 1 § vädjat mot underrätts dom, äge även motparten,
ehuru han ej iakttagit vad i nämnda paragraf sägs, föra talan mot domen;
dock åligge honom att inom en vecka från den dag, då vadetiden utgick,
till underrätten inkomma med vadeinlaga.

Återkallas eller förfaller eljest den första vadetalan, är ock den senare
vadetalan förfallen.

3 §.

Finnes vadetalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

4 §.

I vadeinlagan skall vadekäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för vadetalan med angivande, i vilket avseende underrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i vadeinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid vadeinlagan. Vill käranden eljest,
att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall
hållas, skall han angiva det i vadeinlagan jämte skälen därtill. I vadeinlagan
skall käranden ock angiva, örn han vill, att målsägande eller den tilltalade
skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

År den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

129

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Yadeinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej vadetalan, skall underrätten efter utgången av den i 2 § angivna
tiden utan dröjsmål till hovrätten insända vadeinlagan med därvid fogade
handlingar samt akten.

Är den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart går i
verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller framställes
i vadeinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning, såsom begäran
örn den tilltalades häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap.,
eller örn hävande av sådan åtgärd, skall insändandet ske genast; till dess den
i 2 § angivna tiden utgått, skall dock avskrift av vadeinlagan vara att tillgå
vid underrätten.

6 §.

Föreligger mot vadetalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må talan
av hovrätten omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller vadeinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga vadekäranden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för vadetalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall vadetalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delgivas
vadesvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma med
skriftligt genmäle.

Har underrätten avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller
förordnat örn hävande av sådan åtgärd, åge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud,
må hovrätten ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall innehålla yttrande rörande de av vadekäranden anförda grunderna
för vadetalan och angivande av de omständigheter vadesvaranden vill
anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid genmälet. Vill svaranden eljest,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

att vittne eller sakkunnig skall höras inför rätten eller syn å stället skall hållas,
skall han angiva det i genmälet jämte skälen därtill. I genmälet skall svaranden
ock angiva, om han vill, att målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhandling i hovrätten.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas vadekäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten
förordna därom. Hovrätten äge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall
yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast om
särskilda skäl äro därtill.

11 §.

Finner hovrätten erforderligt, att yttrande inhämtas av sakkunnig, skriftligt
bevis företes, föremål tillhandahålles för syn eller besiktning, bevis upptages
utom huvudförhandlingen eller annan förberedande åtgärd vidtages, skall beslut
därom utan dröjsmål meddelas.

Vill part, att åtgärd, som nu sagts, vidtages, skall han, så snart ske kan,
göra framställning därom hos hovrätten.

Finnes i mål örn allmänt åtal förundersökningen böra fullständigas eller,
örn förundersökning ej ägt rum, sådan böra företagas, äge hovrätten meddela
åklagaren föreläggande därom.

12 §.

Finnes för målets beredande part eller annan böra höras, förordne hovrätten
därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

13 §.

Så snart målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen.
För behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må
avgöras särskilt, må huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är
berett till huvudförhandling.

År den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom fyra veckor
efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av åtgärd, som avses
i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är nödvändigt. Har den tilltalade
häktats efter utgången av den i 2 § angivna tiden, skall tiden räknas
från dagen för hans häktande.

14 §.

Till huvudförhandlingen skola parterna kallas.

Enskild vadekärande skall föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att
hans vadetalan eljest förfaller. Skall han infinna sig personligen, förelägge

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

131

hovrätten tillika vite. Enskild vadesvarande skall, om han är skyldig att in,
finna sig personligen eller hans närvaro eljest finnes vara av betydelse för
målets handläggning eller utredning, föreläggas vite; är det den tilltalade och
förekommer anledning, att han ej skulle iakttaga sådant föreläggande, åge
hovrätten förordna, att han skall hämtas till rätten. Meddelas ej föreläggande
eller förordnande, som nu sagts, skall svaranden erinras örn att målet må avgöras
utan hinder av hans utevaro. Örn inställande av tilltalad, som är anhållen
eller häktad, förordne hovrätten.

Skall i mål örn allmänt åtal målsägande höras i anledning av åklagarens
talan, skall han vid vite kallas att vid huvudförhandlingen infinna sig personligen.

Hovrätten bestämme tillika, örn vittne eller sakkunnig skall kallas till huvudförhandlingen.
Parterna skola underrättas om beslutet. Örn kallande av vittne
eller sakkunnig gälle vad i 36 och 40 kap. är stadgat.

15 §.

Örn huvudförhandling äge i övrigt vad i 46 kap. 1—5, 7, 9, 11, 13 och 16 §§
är stadgat motsvarande tillämpning; örn kallelse till uppskjuten huvudförhandling
och föreläggande för part gälle dock 14 § i detta kapitel.

Då mål utsattes till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge hovrätten förordna
örn de åtgärder, som finnas lämpliga, för att målet vid den förhandlingen skall
kunna slutföras. Örn sådan åtgärd gälle vad i 10—12 §§ i detta kapitel
stadgas.

16 §.

Vid huvudförhandlingen skall underrättens dom, i den mån det erfordras,
uppläsas samt vadekäranden uppgiva, i vilken del domen överklagas och vilket
yrkande han framställer. Tillfälle skall lämnas vadesvaranden att yttra sig
över yrkandet.

Åklagaren eller målsäganden, då talan föres allenast av denne, skall därefter
utveckla åtalet, i den mån det erfordras för prövning av vadetalan. Har talan
fullföljts av den tilltalade, må dock, örn hovrätten finner det lämpligare, först
den tilltalade och därefter åklagaren eller målsäganden utveckla sin talan.
Part skall erhålla tillfälle att bemöta vad motparten anfört. Äger huvudförhandling
rum, ehuru vadesvaranden icke är tillstädes, skall genom hovrättens
försorg, i den mån det erfordras, ur handlingarna framläggas vad han anfört.

Vid förhör med målsäganden eller den tilltalade må skriftlig uppteckning
av vad han anfört inför underrätten eller inför åklagare eller polismyndighet
icke uppläsas i annat fall, än då hans utsaga vid förhöret avviker från den
tidigare utsagan eller han vid förhöret underlåter att yttra sig.

17 §.

Sedan parternas talan framlagts, skall bevisningen förebringas. Den vid
underrätten förebragta bevisningen skall genom hovrättens försorg, i den mån
det är av betydelse för målet i hovrätten, framläggas sådan den föreligger i

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

protokoll och andra handlingar; finner hovrätten det lämpligare och samtycka
parterna därtill, må dock bevisningen förebringas av parterna.

Örn ej särskilda skäl föranleda annat, bör bevis, som skall förebringas genom
protokoll och andra handlingar från underrätten, framläggas, innan bevis rörande
samma omständighet omedelbart upptages av hovrätten. Äro rörande samma
omständighet flera bevis, böra de förebringas i ett sammanhang.

18 §.

Efter bevisningens förebringande äge parterna anföra vad de till slutförande
av sin talan akta nödigt.

19 §.

Uteblir enskild vadekärande från rättegångstillfälle för huvudförhandling,
vare hans vadetalan förfallen.

Uteblir enskild vadesvarande och har vite förelagts honom, äge hovrätten i
stället för att förelägga nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten
antingen omedelbart eller till senare dag.

Kommer enskild part tillstädes genom ombud, då föreläggande meddelats
honom vid vite att infinna sig personligen, äge hovrätten i stället för att förelägga
nytt vite förordna, att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart
eller till senare dag.

Underlåter i mål örn allmänt åtal målsägande, som skall höras i anledning av
åklagarens talan, att infinna sig personligen, gälle därom vad i tredje stycket
är stadgat.

Har vite förelagts part eller skall part hämtas till rätten och finnes hämtning
ej kunna ske, må dock målet avgöras utan hinder av att parten inställt
sig allenast genom ombud eller uteblivit.

20 §.

Då hovrätten enligt 19 § funnit vadekärandens talan hava förfallit, äge han
hos hovrätten göra ansökan örn målets återupptagande.

Ansökan örn återupptagande skall göras skriftligen inom två veckor från
den dag, då beslutet meddelades. Uteblir käranden ånyo, vare hans rätt till
målets återupptagande förfallen.

21 §.

Hovrätten äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande, örn talan
av åklagaren föres allenast till den tilltalades förmån eller talan, som föres
av den tilltalade, biträtts av motparten.

Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter
eller fällts till vite och förekommer ej anledning till ådömande av svårare
straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling;
föres tillika talan örn annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre
talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5. 133

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

22 §.

Då hovrätten beslutat, att inål skall avgöras utan huvudförhandling, skola,
örn det erfordras, parterna erhålla tillfälle att skriftligen utveckla sin talan.

Utan hinder av tidigare beslut äge hovrätten förordna, att huvudförhandling
skall äga rum.

23 §.

Har vid huvudförhandlingen i underrätten rörande viss omständighet vittne
eller sakkunnig hörts inför rätten eller syn å stället hållits och heror avgörandet
även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, må ändring i underrättens
dom i denna del ej ske annat än till den tilltalades förmån, med mindre beviset
upptagits ånyo vid huvudförhandlingen i hovrätten eller ock synnerliga
skäl föreligga, att dess värde är annat, än underrätten antagit.

24 §.

Innan hovrättens dom eller slutliga beslut meddelats, må vadetalan återkallas.
Åklagare, som i hovrätten fört talan mot den tilltalade, äge till hans förmån
ändra sin talan.

Vadekäranden äge ej ändra sin vadetalan att gälla annan gärning än den
som avses i vadeinlagan.

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare
föres till hans förmån, ändra underrättens dom till men för den tilltalade.
Har den tilltalade av underrätten dömts för brottet, äge hovrätten dock döma
till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller
annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt anstånd med straffs ådömande
eller, då underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu sagts, döma till annan påföljd. Är hovrätten
beträffande den tilltalades tillräknelighet av annan mening än underrätten, äge
hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

26 §.

Även utan yrkande skall hovrätten undanröja underrättens dom, om domvilla,
som sägs i 59 kap. 1 § 1—4, förekommit vid underrätten.

Har vid underrätten förekommit annat grovt rättegångsfel, äge hovrätten, om
skäl äro därtill, även utan yrkande undanröja domen.

Undanröjandet må avse domen i dess helhet eller allenast viss del. Berör
rättegångsfelet även del av domen, som ej överklagats, pröve hovrätten med
hänsyn till omständigheterna, örn denna del skall undanröjas.

27 §.

Föres talan örn jäv mot domare i underrätten och finnes jävet grundat, skall
hovrätten undanröja underrättens dom i vad den överklagats.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

28 §.

Finner hovrätten annat fel i rättegången hava förekommit, än som avses i 26
eller 27 §, må hovrätten undanröja underrättens dom, allenast örn felet kan antagas
hava inverkat på målets utgång och ej kan utan väsentlig olägenhet avhjälpas
i hovrätten.

29 §.

Undanröjer hovrätten underrättens dom och grundas beslutet ej därå, att underrätten
varit obehörig eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall
hovrätten tillika visa målet åter till underrätten för erforderlig behandling.

Örn befogenhet för hovrätten att, då underrätten varit obehörig, hänvisa
målet till annan underrätt stadgas i 19 kap. 11 §.

30 §.

Sedan hovrättens dom eller slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från
underrätten mottagna akten jämte avskrift av domen eller beslutet översändas
till underrätten.

31 §.

Har talan mot underrätts dom fullföljts allenast såvitt angår annat än ansvar,
skall målet i hovrätten behandlas som tvistemål.

52 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot underrätts beslut, skall han inom två veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till underrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annnorledes än vid sammanträde
för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut örn någons häktande eller
kvarhållande i häkte eller i fråga, som avses i 49 kap. 6 §, vare ej inskränkt
till viss tid.

Örn skyldighet att anmäla missnöje med beslut, som avses i 49 kap. 3 § eller
4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i nämnda kapitel.

2 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av underrätten avvisas.

3 §•

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

135

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis skall
i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller
hans ombud.

4 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall underrätten utan dröjsmål till hovrätten insända
besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av akten, såvitt angår den fullföljda frågan.

5 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 2 § sägs, må
talan av hovrätten omedelbart avvisas.

6 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 3 § eller är den eljest ofullständig,
skall hovrätten förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i hovrätten, skall besvärstalan avvisas.

7 §.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att
inkomma med skriftlig förklaring.

Ej må, med mindre tillfälle lämnats motparten att förklara sig, ändring göras
i underrättens beslut, såvitt angår hans rätt.

Har underrätten i tvistemål avslagit yrkande örn kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller
i brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
örn hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden
att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att beslut må verkställas utan hinder av att det
icke äger laga kraft, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet ej må äga rum. Är fråga örn häktning eller reseförbud, må hovrätten
ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

8 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda grunderna
för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden vill
anföra.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Vill förklarande!! åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, då i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

9 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge hovrätten förordna därom. Hovrätten åge tillika meddela närmare bestämmelser
örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part
skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en skrift, endast
örn särskilda skäl äro därtill.

10 §.

Finnes för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i
hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Örn inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

11 §•

Sedan erforderliga åtgärder vidtagits, skall målet så snart ske kan av hovrätten
företagas till avgörande.

12 §.

Innan hovrättens slutliga beslut meddelats, må besvärstalan återkallas.

13 §.

Sedan hovrättens slutliga beslut vunnit laga kraft, skall den från underrätten
mottagna akten jämte avskrift av beslutet översändas till underrätten.

53 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av hovrätt.

1 §•

I tvistemål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 42—44 kap. stadgat motsvarande tillämpning.

2 §•

I brottmål, som skall upptagas omedelbart av hovrätt, äge vad örn rättegången
vid underrätt är i 45—47 kap. stadgat motsvarande tillämpning;
i dylikt mål gälle dock följande avvikelser:

1. Hovrätten äge ej uppdraga åt åklagaren att utfärda stämning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

137

2. Hovrätten åge för målets beredande i stämningen förelägga den tilltalade
att till hovrätten inkomma med skriftligt genmäle. Genmälet skall med
därvid fogade handlingar delgivas åklagaren. Finnes för målets beredande
ytterligare skriftväxling erforderlig, äge hovrätten förordna därom. Rätten
äge tillika meddela närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även
föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

3. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 §, 46 kap. 11 § och
47 kap. 22 § är föreskriven för hållande av huvudförhandling i mål, vari den
tilltalade är anhållen eller häktad, -skall gälla en tid av två veckor.

4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge
hovrätten företaga målet till avgörande utan huvudförhandling; därom gälle
vad i 51 kap. 22 § stadgats.

SJÄTTE AVDELNINGEN.

Om rättegången i högsta domstolen.

54 KAP.

Om fullföljd av talan mot hovrätts dom och beslut.

1 §•

Talan mot hovrätts dom skall föras genom ansökan örn revision.

Den, mot vilken tredskodom givits, äge ej fullfölja talan mot domen; örn
hans rätt till återvinning i anledning av sådan dom är stadgat i 44 kap. 9 §
och 53 kap. 1 §.

Har part, sedan tvist uppkommit angående sak, varom förlikning är tilllåten,
utfäst sig att ej fullfölja talan mot domen, lände det till efterrättelse;
utfästelse, som gjorts före domen, vare dock ej gällande, med mindre motsvarande
utfästelse gjorts av motparten.

2 §•

Talan mot hovrätts slutliga beslut skall föras genom besvär. Meddelas i
samband med dom beslut, varigenom saken till viss del ej upptages till prövning,
skall dock talan mot beslutet föras genom ansökan örn revision.

Äger part göra ansökan örn återupptagande av mål, som avgjorts genom
slutligt beslut, må han ej fullfölja talan mot beslutet.

3 §.

Vad i 49 kap. 3—5, 7 och 11 §§ är stadgat i fråga örn talan mot underrätts
beslut äge motsvarande tillämpning beträffande talan mot hovrätts beslut,

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit fullföljd fråga, som avses i
nämnda lagrum.

4 §.

Beträffande hovrätts beslut i annat fall än nu sagts gälle vad i 49 kap. 8 §
är stadgat.

5 §■

Då hovrätt ogillat yrkande örn häktning eller reseförbud eller frigivit häktad
eller hävt reseförbud, må talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband
med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

6 §.

över beslut, varigenom hovrätt visat mål åter till underrätt, må ej klagas;
innefattar hovrättens prövning avgörande av fråga, som inverkar på målets
utgång, åge dock part utan hinder av vad nu sagts fullfölja talan däremot.

7 §•

Har hovrätt funnit underrätten behörig att upptaga mål, må talan däremot
ej föras, med mindre invändningen mot underrättens behörighet grundas å omständighet,
som vid fullföljd högre rätt haft att självmant beakta.

8 §.

Ej må talan föras mot hovrätts beslut angående jäv mot domare i underrätt
eller i dit fullföljd fråga, som avses i 49 kap. 4 § första stycket 7 eller 6 §.

9 §.

Talan mot hovrätts dom eller slutliga beslut i mål eller ärende, som väckts
vid underrätt, må ej komma under högsta domstolens prövning, med mindre
högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill.

Vad nu sagts gälle ej talan, som i mål örn allmänt åtal föres av justitiekanslern
eller riksdagens justitieombudsman eller militieombudsman.

10 §.

Prövningstillstånd må meddelas allenast

1. örn för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt,
att talan prövas av högsta domstolen, eller parten visar, att talans prövning
eljest skulle hava synnerlig betydelse utöver det mål, varom är fråga; eller

2. örn med hänsyn till omständigheterna i målet skäl förekomma till sådan
prövning.

11 §.

Vid avgörande, huruvida prövningstillstånd skall meddelas i anledning av
talan mot dom, skall hänsyn tagas även till beslut, varigenom saken till viss
del ej upptagits till prövning och mot vilket talan fullföljes i samband med
talan mot domen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

139

Meddelas prövningstillstånd, galle det domen eller det slutliga beslutet i
dess helhet, såvitt parten för talan däremot, så ock beslut, mot vilket talan fullföljes
i samband med talan mot domen eller det slutliga beslutet.

12 §.

Ej må i anledning av talan rörande penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, prövningstillstånd enligt 10 § 2 meddelas part, örn värdet av
vad han tappat i hovrätten uppenbart icke uppgår till ettusenfemhundra kronor.
Vid beräkning av värdet av vad part tappat må hänsyn icke tagas till
rättegångskostnad eller till ränta, som upplupit efter talans väckande.

Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd enligt
10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan följa, eller tilltalad eller honom närstående,
som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat
brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av otillräknelighet eller
erhållit anstånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring
i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under ettusenfemhundra kronor eller ock blivit fälld
till vite omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts
ny minsta tid för förvaring eller internering.

13 §.

Fores i mål eller ärende, som väckts vid underrätt, talan mot hovrätts beslut,
som ej är slutligt, och har ej i anledning av talan mot hovrättens dom
eller slutliga beslut meddelats prövningstillstånd, som enligt 11 § andra stycket
gäller även beslutet, åge vad i 9—12 §§ är stadgat motsvarande tillämpning;
i anledning av talan mot beslut örn rättegångskostnad må dock prövningstillstånd
enligt 10 § 2 ej meddelas.

14 §.

Då hovrätt meddelar beslut, varemot talan enligt 5, 6, 7 eller 8 § ej må
föras, skall hovrätten i beslutet giva det till känna.

Kan talan mot hovrätts dom eller beslut ej komma under högsta domstolens
prövning, med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill, give
hovrätten i samband med underrättelse om talans fullföljande det till känna.
Hovrätten angive ock, på vilka grunder sådant tillstånd med hänsyn till utgången
i hovrätten må meddelas. Gälla för olika delar av domen eller beslutet
skilda grunder, skall hovrätten underrätta parten örn innehållet i 11 § andra
stycket.

15 §.

Anser part, att underrättelse, som hovrätten enligt 14 § meddelat, är oriktig,
äge han i samband med fullföljande av talan mot domen eller beslutet påkalla

140

Kungl. Mnj:ts proposition nr 5.

prövning av frågan. Avser sådan fråga, huruvida på grund av bestämmelserna
i 12 § hinder möter för prövningstillstånd enligt 10 § 2, skall den avgöras
i samband med frågan, örn prövningstillstånd skall meddelas. Till styrkande
av värdet av vad part tappat i hovrätten må ej i högsta domstolen förebringas
ny bevisning.

Ej må i annat fall än i första stycket sägs fråga, som där avses, komma under
högsta domstolens prövning. Vad hovrätt i övrigt föreskrivit örn sättet för
fullföljd av talan skall lända till efterrättelse.

16 §.

över hovrätts beslut, varigenom missnöjesanmälan eller revisions- eller besvärstalan
mot hovrätts dom eller beslut avvisats, må klagan föras genom besvär.
Ej må i annat fall fråga, huruvida sådan anmälan gjorts eller talan eljest
fullföljts på föreskrivet sätt eller inom rätt tid, komma under högsta
domstolens bedömande.

17 §.

Den som vill fullfölja talan mot hovrätts dom eller beslut skall i hovrätten
nedsätta fullföljdsavgift, etthundrafemtio kronor, samt lika stort belopp till
säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen kan komma att tillerkänna
motparten. Har i mål, däri flera äga gemensam talan, en av dem nedsatt
belopp, som nu sagts, galle det ock för de övriga. Äro i målet flera motparter
till den som fullföljer talan, vare han dock ej skyldig att nedsätta mera än
nu sagts.

Från nedsättningsskyldighet vare kronan fri så ock i brottmål åklagare samt
tilltalad, som i målet hålles häktad eller enligt beslut i målet är intagen i allmän
uppfostringsanstalt eller i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan å sådant intagande hålles i förvar. Annan tilltalad, som för
talan i fråga örn honom ådömt ansvar, vare fri från nedsättande av fullföljdsavgift.
Nedsättning till säkerhet för kostnadsersättning erfordras icke, då
enskild motpart ej finnes.

18 §.

Nedsätter den som vill fullfölja talan föreskrivet belopp till säkerhet för
motpartens kostnadsersättning men förmår han på grund av fattigdom ej tillika
nedsätta fullföljdsavgift, åge han utan hinder därav fullfölja talan, örn han
med intyg av behörig myndighet styrker, att han icke äger tillgång till gäldande
av ytterligare etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav skulle
sakna nödtorftigt uppehälle. Kan han icke gälda ens det belopp, som skall
nedsättas till säkerhet för kostnadsersättning, äge han ock utan hinder därav
fullfölja talan, örn han med intyg, som nu sagts, styrker, att han icke äger
tillgång till gäldande av etthundrafemtio kronor eller efter gäldande därav
skulle sakna nödtorftigt uppehälle.

Närmare föreskrifter om vilken myndighet äger utfärda sådant intyg och
örn intygs innehåll meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

141

19 §.

Bifalles parts ändringsyrkande helt eller i huvudsakliga delar, förordne högsta
domstolen tillika, att parten äger återbekomma nedsatt fullföljdsavgift.
Gives ej sådant förordnande, tillfaller avgiften statsverket.

Menar part, som nedsatt fullföljdsavgift, att sådan rätteligen ej skolat gäldas
av honom, åge han, till dess målet avgjorts, hos högsta domstolen yrka att
återfå avgiften.

I dom eller slutligt beslut förordne högsta domstolen, om och i vad mån
belopp, som part nedsatt till säkerhet för kostnadsersättning, må lyftas av honom
eller motparten.

55 KAP.

Om revision.

1 §•

Vill part söka revision av hovrätts dom, skall han inom fyra veckor från den
dag, då domen gavs, till hovrätten inkomma med revisionsinlaga.

2 §.

Revisionskäranden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta
stadgad fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens
kostnadsersättning; nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp
till säkerhet för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid
inkomma med sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har käranden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom men
är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägge hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, om sådant icke är
för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts, ånyo
företages, revisionstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det ock gillt.

3 §.

Finnes revisionstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt
lid, skall den av hovrätten avvisas.

4§.

I revisionsinlagan skall revisionskäranden uppgiva:

1. den dom, mot vilken talan föres;

2. grunderna för revisionstalan med angivande, i vilket avseende hovrättens
domskäl enligt kärandens mening äro oriktiga; samt

3. i vilken del domen överklagas och den ändring i domen, som käranden
yrkar.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Anser käranden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i revisionsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.

Vill käranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i revisionsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall
käranden uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
käranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid revisionsinlagan. I revisionsinlagan skall käranden ock angiva, örn han
vill, att motparten eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna
sig personligen vid huvudförhanding i högsta domstolen.

Är i brottmål den tilltalade anhållen eller häktad, skall det angivas.

Revisionsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av käranden eller
hans ombud.

5 §.

Avvisas ej revisionstalan, skall hovrätten efter revisionstidens utgång utan
dröjsmål till högsta domstolen insända revisionsinlagan med därvid fogade
handlingar samt underrättens och hovrättens akter i målet.

År i brottmål den tilltalade häktad eller har han genom dom, som omedelbart
går i verkställighet, dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse
eller framställes i revisionsinlagan yrkande, som påkallar omedelbar prövning,
såsom i tvistemål begäran örn kvarstad eller skingringsförbud eller om hävande
av sådan åtgärd eller av förordnande, att dom må verkställas utan hinder
av att den icke äger laga kraft, eller i brottmål begäran om den tilltalades
häktande eller örn åtgärd, som avses i 25—28 kap., eller örn hävande av sådan
åtgärd, skall insändandet ske genast.

6 §•

Föreligger mot revisionstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

7 §.

Uppfyller revisionsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga revisionskäranden att avhjälpa
bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för revisionstalan ej äro tydligt
angivna, eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall revisionstalan avvisas.

8 §.

För målets beredande skall revisionsinlagan med därvid fogade handlingar
delgivas revisionssvaranden och föreläggande meddelas honom att inkomma
med skriftligt genmäle.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

UZ

Har hovrätten i tvistemål avslagit yrkande om kvarstad, skingringsförbud
eller annan handräckning eller förordnat örn hävande av sådan åtgärd eller i
brottmål avslagit yrkande örn åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av åtgärd, som där sägs, äge högsta domstolen omedelbart bevilja
åtgärden att gälla, till dess annorlunda förordnas. Har hovrätten beviljat åtgärd,
som nu sagts, eller förordnat, att dom må verkställas utan hinder av att
den icke äger laga kraft, eller fastställt underrätts beslut därom, äge högsta
domstolen ock omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet ej
må äga rum. Är fråga om häktning eller reseförbud, må högsta domstolen
utan motpartens hörande göra ändring i hovrättens beslut.

9 §.

Genmälet skall, örn ej i tvistemål revisionskärandens yrkande medgives, innehålla
yttrande rörande de av honom anförda grunderna för revisionstalan
och angivande av de omständigheter revisionssvaranden vill anföra.

Vill svaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i genmälet
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. I tvistemål skall svaranden
uppgiva anledningen till att beviset ej tidigare förebragts. Åberopar
svaranden skriftligt bevis, skall det i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas
vid genmälet. I genmälet skall svaranden ock angiva, örn han vill, att motparten
eller i brottmål målsägande eller den tilltalade skall infinna sig
personligen vid huvudförhandling i högsta domstolen.

Genmälet skall vara egenhändigt undertecknat av svaranden eller hans ombud
eller, då i brottmål den tilltalade är svarande, hans försvarare.

10 §.

Genmälet skall med därvid fogade handlingar delgivas revisionskäranden.

Finnes för målets beredande ytterligare skriftväxling erforderlig, äge högsta
domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela närmare
bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende
part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med mer än en
skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd, bestämme högsta domstolen, sedan skriftväxlingen
avslutats, om sådant tillstånd skall meddelas. När skäl äro därtill, må
frågan upptagas, ehuru skriftväxling ej ägt rum. Innan prövningstillstånd
meddelats, må fråga, som avses i 8 § andra stycket, ej upptagas.

12 §.

Högsta domstolen äge utan huvudförhandling företaga mål till avgörande,
örn målet upptagits omedelbart av hovrätten eller om i tvistemål revisionstalan
medgivits eller i brottmål talan av åklagaren föres allenast till den tilltalades
förmån eller talan, som föres av den tilltalade, biträtts av motparten.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

För prövning, som ej avser själva saken, vare huvudförhandling ej erforderlig.

Skall mål eller viss däri uppkommen fråga avgöras av högsta domstolen i
dess helhet, må det ske utan huvudförhandling.

13 §.

Part må ej i tvistemål i högsta domstolen till stöd för sin talan åberopa omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts, med mindre han gör sannolikt,
att han icke kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid lägre rätt
eller han eljest haft giltig ursäkt att ej göra det. Framställes först i högsta
domstolen yrkande örn kvittning, må det avvisas, örn det ej utan olägenhet kan
prövas i målet.

14 §.

Har vid huvudförhandling i lägre rätt rörande viss omständighet vittne eller
sakkunnig eller part under sanningsförsäkran hörts inför rätten eller syn å
stället hållits och beror avgörandet även i högsta domstolen av tilltron till
den bevisningen, må i denna del ändring i hovrättens dom i tvistemål eller i
brottmål annat än till den tilltalades förmån ej ske, med mindre hovrätten,
ehuru beviset ej upptagits vid huvudförhandling i hovrätten, därutinnan gjort
ändring i underrättens dom eller ock synnerliga skäl föreligga, att bevisets
värde är annat, än hovrätten antagit.

15 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50
kap. 11—20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål
51 kap. 11—20, 22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50 kap. 26—29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26—29 §§ rörande
brottmål är för hovrätt stadgat örn undanröjande av underrätts dom och örn
återförvisning skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning
i fråga örn lägre rätts dom.

16 §.

Sedan högsta domstolens dom eller slutliga beslut givits, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av domen eller beslutet översändas,
hovrättsakten till hovrätten och underrättsakten till underrätten.

56 KAP.

Om besvär.

1 §•

Vill någon anföra besvär mot hovrätts beslut, skall han inom fyra veckor
från den dag, då beslutet meddelades, till hovrätten inkomma med besvärsinlaga;
har beslut under rättegången meddelats annorledes än vid sammanträde

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

145

för förhandling, skall dock besvärstiden räknas från den dag, då klaganden
erhöll del av beslutet. Klagan över beslut om någons häktande eller kvarhållande
i häkte vare ej inskränkt till viss tid.

Om skyldighet att anmäla missnöje mot hovrätts beslut i fråga, som avses
i 49 kap. 3 § eller 4 § första stycket 1, 2, 3 eller 7, stadgas i 54 kap. 3 §.

2 §.

Klaganden skall inom den i 1 § angivna tiden i hovrätten nedsätta stadgad
fullföljdsavgift och föreskrivet belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning;
nedsättes ej något av dessa belopp eller allenast belopp till säkerhet
för kostnadsersättning, skall han före utgången av nämnda tid inkomma med
sådant intyg örn fattigdom, som avses i 54 kap. 18 §.

Har klaganden i rätt tid ingivit behörig myndighets intyg örn fattigdom
men är det ej av det innehåll, som stadgas i nämnda lagrum, förelägga hovrätten
honom att inkomma med föreskrivet intyg vid påföljd att, örn sådant
icke är för hovrätten tillgängligt, då frågan, huruvida talan rätteligen fullföljts,
ånyo företages, besvärstalan är förfallen. Nedsättes beloppet, vare det
ock gillt.

3 §.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt tid,
skall den av hovrätten avvisas.

4 §.

I besvärsinlagan skall klaganden uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. grunderna för besvärstalan; samt

3. den ändring i beslutet, som klaganden yrkar.

Anser klaganden, att prövningstillstånd skall meddelas enligt 54 kap. 10 §
1, bör han i besvärsinlagan närmare angiva de omständigheter han åberopar
till stöd därför.

Vill klaganden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i besvärsinlagan
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid besvärsinlagan.

Besvärsinlagan skall vara egenhändigt undertecknad av klaganden eller hans
ombud.

5 §.

Avvisas ej besvärstalan, skall hovrätten utan dröjsmål till högsta domstolen
insända besvärsinlagan med därvid fogade handlingar samt huvudskrift eller
styrkt avskrift av underrättens och hovrättens akter i målet, såvitt angår den
fullföljda frågan.

6 §.

Föreligger mot besvärstalans upptagande annat hinder än i 3 § sägs, må
talan av högsta domstolen omedelbart avvisas.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 sami. Nr 5.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

7 §.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i 4 § eller är den eljest ofullständig,
skall högsta domstolen förelägga klaganden att avhjälpa bristen.

Efterkommes ej föreläggande och består bristen däri, att inlagan ej innehåller
bestämt yrkande eller att grunderna för besvärstalan ej äro tydligt angivna,
eller är bristen eljest så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund
för rättegång i högsta domstolen, skall besvärstalan avvisas.

8 8.

Finnes motparten böra höras över besvären, skall besvärsinlagan med därvid
fogade handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom
att inkomma med skriftlig förklaring.

9 §.

Förklaringen skall innehålla yttrande rörande de av klaganden anförda
gran derna för besvärstalan och angivande av de omständigheter förklaranden
vill anföra.

Vill förklaranden åberopa bevis, som ej tidigare förebragts, skall han i förklaringen
uppgiva beviset och vad han vill styrka därmed. Skriftligt bevis
skall i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas vid förklaringen.

Förklaringen skall vara egenhändigt undertecknad av förklaranden eller
hans ombud eller, da i brottmål den tilltalade är förklarande, hans försvarare.

10 §.

Har förklaring inkommit och finnes ytterligare skriftväxling erforderlig,
äge högsta domstolen förordna därom. Högsta domstolen äge tillika meddela
närmare bestämmelser örn skriftväxlingen och därvid även föreskriva,
i vilket avseende part skall yttra sig. Part må föreläggas att inkomma med
mer än en skrift, endast örn särskilda skäl äro därtill.

11 §•

Erfordras prövningstillstånd och har motparten hörts över besvären, bestämme
högsta domstolen, sedan skriftväxlingen avslutats, om sådant tillstånd
skall meddelas. När skäl äro därtill, må frågan upptagas, ehuru skriftväxling
ej ägt rum.

12 §.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt vad i 52 kap. 10—
12 §§ är stadgat äga motsvarande tillämpning.

13 §.

Sedan högsta domstolens slutliga beslut meddelats, skola de från hovrätten
mottagna akterna jämte avskrifter av beslutet översändas, hovrättsakten till
hovrätten och underrätts akten till underrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

147

14 §.

Vad i detta kapitel är stadgat åge motsvarande tillämpning i fråga örn besvär
mot beslut av advokatsamfundets styrelse; i dylikt mål gälle dock följande
avvikelser:

1. Den som vill anföra besvär skall inom fyra veckor från den dag, då han
erhöll del av beslutet, till högsta domstolen inkomma med besvärsinlaga. Bestämmelserna
i 2 § äge ej tillämpning.

2. Örn ej särskilda skäl föranleda annat, skola klaganden och, då talan föres
av justitiekanslern, även motparten höras muntligen i högsta domstolen.

3. Tillfälle skall lämnas styrelsen att inkomma med skriftlig förklaring
och att, då part höres muntligen, därvid yttra sig.

57 KAP.

Om mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen.

1 §•

I mål, som skall upptagas omedelbart av högsta domstolen, äge vad i 53
kap. är stadgat motsvarande tillämpning.

SJUNDE AVDELNINGEN.

Om särskilda rättsmedel.

58 KAP.

Örn resning och återställande av försutten tid.

1 §•

Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna
resning beviljas:

1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller ombud eller
ställföreträdare med avseende å målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande,
som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. örn skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
part, som hörts under sanningsförsäkran, eller vittne, sakkunnig eller tolk avgivit
falsk utsaga samt handlingen eller utsagan kan antagas hava inverkat
på utgången;

3. om omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till annan utgång; eller

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

4. om rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 3, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

2 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade
resning beviljas:

1. örn ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman, åklagaren eller
ombud, ställföreträdare eller försvarare med avseende å målet gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande, som kan antagas hava inverkat på målets utgång;

2. om skriftlig handling, som åberopats till bevis, varit falsk eller om
vittne, sakkunnig eller tolk avgivit falsk utsaga samt handlingen eller utsagan
kan antagas hava inverkat på utgången;

3. örn omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och
dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade frikänts
eller brottet hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats
eller ock med hänsyn till vad sålunda åberopas och i övrigt förekommer synnerliga
skäl äro, att frågan, huruvida den tilltalade förövat det brott, för vilket
han dömts, prövas ånyo; eller

4. örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen, uppenbart strider
mot lag.

3 §.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till men för den tilltalade resning
beviljas:

1. örn sådant förhållande, som avses i 2 § 1 eller 2, förelegat och detta kan
antagas hava medverkat till att den tilltalade frikänts eller brottet hänförts
under väsentligt mildare straffbestämmelse än den som bort tillämpas; eller

2. om å brottet kan följa straffarbete samt omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava
lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt
strängare straffbestämmelse än den som tillämpats.

Ej må på grund av förhållande, som avses i 2, resning beviljas, med mindre
parten gör sannolikt, att han icke vid den rätt, som meddelat domen, eller genom
fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller han
eljest haft giltig ursäkt att ej göra det.

4 §.

Vill någon söka resning, skall han hos högsta domstolen göra skriftlig ansökan
därom.

Ansökan örn resning i tvistemål på grund av förhållande, som avses i 1 §
första stycket 1, 2 eller 3, så ock i brottmål till men för den tilltalade skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

149

göras inom ett år, sedan sökanden erhöll kännedom örn det förhållande, varå
ansökan grundas; åberopas annans brottsliga gärning som grund för ansökan,
må tiden räknas från det dom däröver vann laga kraft. Resning i tvistemål
på grund av förhållande, som avses i 1 § första stycket 4, skall sökas inom
sex månader, sedan domen vann laga kraft.

5 §.

I resningsansökan skall sökanden uppgiva:

1. den dom ansökan avser;

2. det förhållande, varå ansökan grundas, och skälen för ansökan; samt

3. de bevis sökanden vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt
bevis.

Grundas ansökan å förhållande, som avses i 1 § första stycket 3 eller 3 §
första stycket 2, skall sökanden uppgiva anledningen till att omständigheten
eller beviset ej åberopats i rättegången.

Ansökan skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller hans ombud.
'' ti

Vid ansökan skola i huvudskrift eller styrkt avskrift fogas de skriftliga bevis
sökanden åberopar.

6 §.

Avvisas ej resningsansökan, skall ansökan med därvid fogade handlingar
delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inkomma med skriftlig
förklaring. Finnes ansökan ogrundad, må den dock omedelbart avslås.

Vad i 56 kap. 9, 10 och 12 §§ är stadgat örn besvär i högsta domstolen äge
motsvarande tillämpning beträffande resningsansökan.

Högsta domstolen äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda
föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

7 §.

Beviljas resning, förordne högsta domstolen, att målet skall ånyo upptagas
av den rätt, som sist dömt i målet; dock äge högsta domstolen, då resning beviljas
i tvistemål eller i brottmål till den tilltalades förmån och saken finnes
uppenbar, omedelbart ändra domen.

Uteblir sökanden, då målet ånyo företages till förhandling, vare resningen
förfallen; uteblir motparten, må målet avgöras utan hinder därav. I kallelse
skall intagas erinran därom. Vad nu sagts gälle dock ej i fråga örn åklagare.

8 §.

Avvisas eller avslås resningsansökan, äge högsta domstolen ålägga sökanden
att ersätta motparten eller, örn åklagaren är motpart, statsverket kostnaden å
resningsärendet; har resning sökts av åklagaren, må kostnaden utgå av allmänna
medel. Bifalles ansökan, skall frågan örn kostnaden prövas i samband
med målet efter dess återupptagande.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

9 §.

Avser dom i brottmål även annat än ansvar, gälle beträffande resning i
denna del av målet vad om resning i tvistemål är stadgat; beviljas resning i ansvarsfrågan,
må dock utan hinder av vad sålunda är föreskrivet resning
samtidigt beviljas även i målet i övrigt.

10 §.

Vad i 1—9 §§ är stadgat örn dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

11 §•

Har någon försuttit laga tid för fullföljande av talan mot dom eller beslut
eller för ansökan örn återvinning eller återupptagande och förelåg för hans underlåtenhet
laga förfall, som han icke kunde i rätt tid anmäla, må på ansökan
av honom den försuttna tiden återställas.

12 §.

Vill någon söka återställande av försutten tid, skall han inom tre veckor,
sedan förfallet upphörde, och sist inom ett år, sedan tiden utgick, hos högsta
domstolen göra skriftlig ansökan därom.

Beträffande ansökan, som nu sagts, äge vad i 5, 6 och 8 §§ är stadgat motsvarande
tillämpning.

59 KAP.

Örn besvär över domvilla.

1 §•

Dom, som vunnit laga kraft, skall på besvär av den, vilkens rätt domen
rör, på grund av domvilla undanröjas:

1. örn målet upptagits, ehuru däremot förelegat rättegångshinder, som vid
fullföljd högre rätt haft att självmant beakta:

2. örn rätten ej varit domför;

3. örn domen givits mot någon, som ej varit rätteligen stämd och ej heller
fört talan i målet, eller genom domen någon, som ej varit part i målet, lider
förfång;

4. örn domen är så mörk eller ofullständig, att därav ej framgår, huru i saken
dömts; eller

5. örn i rättegången förekommit annat grovt rättegångsfel, som kan antagas
hava inverkat på målets utgång.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

2 §.

Vill någon besvära sig över domvilla, skall lian till den rätt, där talan mot
domen skolat fullföljas, eller, örn fullföljd ej kunnat äga rum, till högsta domstolen
inkomma med besvärsinlaga.

Besvär skola föras, örn de grundas å omständighet, som avses i 1 § 1, 2 eller
5, inom sex månader, sedan domen vann laga kraft, och, om besvären grundas å
omständighet, som avses i 1 § 3, inom sex månader, sedan klaganden erhöll
kännedom om domen. Erhöll han kännedom om domen, innan den vann laga
kraft, skall tiden räknas från den dag, då domen vann laga kraft.

3 §.

Örn besvär över domvilla och fullföljd av talan mot hovrätts beslut i sådant
ärende äge i övrigt vad i 52, 54 och 56 kap. är stadgat motsvarande tillämpning;
beträffande besvär, som skola upptagas omedelbart av högsta domstolen,
gälle dock ej bestämmelserna örn nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till
säkerhet för motparts kostnadsersättning eller angående prövningstillstånd.

Rätten äge, när skäl äro därtill, förordna, att, till dess annorlunda föreskrives,
vidare åtgärd för verkställighet av domen ej må äga rum.

Undanröjes domen och grundas beslutet ej därå, att rätten varit obehörig
eller eljest icke bort upptaga målet till prövning, skall tillika förordnas, att ny
handläggning skall äga rum vid den rätt, som meddelat domen.

Om ersättning för kostnad gälle vad örn rättegångskostnad är stadgat.

4 §.

Vad i 1—3 §§ är stadgat om dom äge motsvarande tillämpning beträffande
rättens beslut.

5 §•

Strafföreläggande, som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej
erfordras, godkänts av den misstänkte, skall på besvär av den som föreläggandet
avser undanröjas:

1. örn godkännandet icke kan anses sorn en giltig viljeförklaring;

2. örn vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör
anses ogiltigt; eller

3. örn föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag.

6 §.

Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hovrätt, där,
örn åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat fullföljas, inkomma med
besvärsinlaga.

Besvär skola föras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet av föreläggandet
företogs hos den misstänkte. Hovrätten äge, när skäl äro därtill,

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förordna, att, till dess annorlunda föreskrives, vidare åtgärd för verkställighet
av föreläggandet ej må äga rum. Örn besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i
52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan
ej föras.

Om denna balks ikraftträdande förordnar Konungen med riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

153

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 juni 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Engberg, Sköld, Quensel,

Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler processlagberedningens
betänkande den 29 november 1938 med förslag till rättegångsbalk
samt anför:

»Frågan om en reform av vårt rättegångsväsende har varit föremål för
ett ingående och omfattande utredningsarbete. Sedan processkommissionen
år 1926 framlagt sitt betänkande rörande rättegångsväsendets ombildning
och, förutom andra, lagrådet avgivit utlåtande över betänkandet, såvitt anginge
dess huvudgrunder, har i anledning av Kungl. Majlis proposition den
6 februari 1931, nr 80, riksdagen avgivit yttrande rörande huvudgrunderna
för en rättegångsreform. I överensstämmelse med de direktiv, som meddelats,
har beredningen utarbetat sitt förslag i nära anslutning till de av riksdagen
godkända riktlinjerna för reformen. Förslaget åsyftar i enlighet härmed
främst att ernå ett bättre förfarande, karakteriserat av ökad muntlighet,
koncentration och omedelbarhet samt fri bevisprövning. Ändringar i organisatoriskt
hänseende lia däremot föreslagits endast i den man sådana ansetts
betingade av det nya förfarandet.

Förslaget har nyligen varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges
domareförbund anordnat möte. Huvudpunkterna i förslaget ha därefter ingående
diskuterats vid av mig under innevarande vecka anordnade sammanträden,
till vilka inbjudits, förutom processlagberedningens och lagrådets
ledamöter, ett flertal företrädare för skilda delar av rättegångsväsendet samt
ett antal ledamöter av riksdagen. Av de sålunda hållna överläggningarna har
framgått, att förslagets huvudgrunder vunnit gillande. I fråga örn vissa
delar lia emellertid olika meningar gjort sig gällande. I sådant hänseende
må särskilt följande omnämnas.

I anledning av bestämmelserna i förslaget, att nämnd skall ha säte i rådhusrätt
vid avgörande av grövre brottmål, har från några håll ifrågasatts,
huruvida den av beredningen föreslagna sammansättningen av rådhusrätten
med tre lagfarna ledamöter och nämnd vore lämplig. För den händelse

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nämnd ansåges böra ha säte i rådhusrätt, har framförts till övervägande,
huruvida förutsättningarna för nämndens deltagande borde angivas på det
sätt som skett i förslaget.

Meningsskiljaktighet har vidare yppats huruvida, såsom processlagberedningen
föreslagit, möjlighet borde beredas att under vissa förutsättningar få
tvistemål avgjorda av hovrätt såsom första och enda instans. Från vissa
håll har man förordat förslagets bestämmelser i denna del under instämmande
i dess syfte att skapa möjlighet till anlitande av domstolsförfarande
även i sådana fall, där framför allt ett skyndsamt avgörande är av nöden
och fördenskull parterna hittills plägat föredraga att låta tvisten slitas av
skiljemän. Farhågor ha emellertid uttalats, särskilt från underrätternas sida,
att ett dylikt eninstansförfarande skulle komma att anlitas i så stor omfattning,
att underrätternas ställning därigenom skulle försvagas. Det har
även framhållits, att på denna väg vissa slag av mål kunde komma att helt
undandragas högsta domstolens prövning.

I fråga om förhållandet mellan förberedelse, respektive förundersökning,
och huvudförhandling stadgar förslaget, att dom skall grundas å vad som
förekommit vid huvudförhandlingen. Under det att man från vissa håll
starkt understrukit den principiella betydelsen av vad sålunda föreslagits
har från andra håll invänts, att under vissa omständigheter material, som
framkommit vid måls beredande, borde, även om det ej uttryckligen framförts
vid huvudförhandlingen, kunna läggas till grund för domen. Den
tanken har också framkastats, att därest vid huvudförhandlingen skulle ha
förbigåtts någon omständighet av betydelse för. målets utgång, en komplettering
av processmaterialet borde på möjligast enkla sätt kunna ske utan
att ny huvudförhandling hölles. Även i övrigt ha i fråga om förslagets
regler rörande muntligheten och koncentrationen i rättegången framställts
önskemål om jämkningar. Förslagets bestämmelser om protokollföringen
ha från vissa håll förordats medan man från andra håll i dem önskat vissa
jämkningar ur praktisk synpunkt.

Vad angår förfarandet i brottmål ha, närmast från åklagarhåll, uttalats
farhågor för att förslaget icke medgåve tillräckliga möjligheter för en effektiv
utredning. Den meningen har också under överläggningarna kommit
till uttryck, att häktningsrätt alltjämt borde tillkomma även åklagare
och ej, såsom enligt förslaget, enbart rätten.

Till det föreliggande förslaget, som är av stor omfattning och utgör resultatet
av ett mångårigt utredningsarbete, torde lagrådet nu böra taga
ståndpunkt. Lagrådet kommer tydligen vid sin granskning att, under beaktande
av bestämmelsernas inbördes sammanhang, taga ställning till de
erinringar, som framförts mot vissa delar av förslaget.

I anledning av förslaget ha till justitiedepartementet inkommit vissa framställningar;
ytterligare en del framställningar väntas inkomma under den
närmaste tiden. Förutom processlagberedningens förslag torde jämväl dessa
framställningar böra överlämnas till lagrådet för att tagas under över
vägande vid förslagets granskning.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

155

Härefter hemställer föredraganden att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
av processlagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 november
19i0.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 1 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 9 juni 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till rättegångsbalk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten i processlagberedningen revisionssekreteraren Tore Strandberg.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Förslaget i allmänhet.

Lagrådet:

Arbetet på en allmän reform av vårt rättegångsväsen har med längre och
kortare avbrott pågått i etthundratrettio år. Under sitt nuvarande skede, som
daterar sig från processkommissionens tillsättande år 1911, har arbetet bedrivits
efter ett av statsmakterna fastställt program, vilket väsentligen avviker
från den hos oss eljest brukliga ordningen. Sålunda upprättades till
en början endast förslag till principer för rättegångsreformen. Detta förslag
gjordes till föremål för ett omfattande remissförfarande, varvid även lagrådets
yttrande inhämtades. Kungl. Maj :t föreläde därefter riksdagen genom
proposition år 1931 de grunder, på vilka Kungl. Majit ansåg lagstiftningen
böra byggas, och riksdagen uttalade sig om dessa. Riksdagen godkände i
allt väsentligt de framlagda principerna. Först därefter vidtog arbetet med
lagtextens författande. Processlagberedningen, som fått sig detta arbete anförtrott,
har följt de antagna grundlinjerna.

Processlagberedningens förslag har i oförändrat skick remitterats till lagrådet.
Såsom i remissprotokollet framhålles, hade förslaget dessförinnan
varit föremål för överläggning vid ett av Sveriges domareförbund anordnat
möte, varjämte huvudpunkterna i förslaget ingående diskuterats vid sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

157

manträden, som anordnats av chefen för justitiedepartementet. Fullständiga
diskussionsprotokoll från mötet och sammanträdena hava tillhandahållits
lagrådet. Lagrådet har jämväl tagit del av yttranden över förslaget, vilka inkommit
från Föreningen Sveriges häradshövdingar och styrelsen för Föreningen
Sveriges stadsdomare. Därutöver hava från myndigheter, sammanslutningar
och enskilda inkommit en del framställningar, som gjorts tillgängliga
för lagrådet.

Vid sin granskning av lagförslaget har lagrådet uppenbarligen haft att
taga hänsyn till den säregna ordning, i vilken förslaget tillkommit. I 1931
års proposition och i riksdagens med anledning därav avlåtna skrivelse
uttalades väl, att i riksdagens yttrande icke finge inläggas den innebörden,
att riksdagen tagit slutlig ståndpunkt till de olika spörsmål, som vöre förknippade
med denna lagstiftningsfråga, och det framhölls, att vid det ytterligare
inträngande i ämnet, som lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt,
kunde framkomma nya synpunkter, som påkallade beaktande. Det är emellertid
naturligt att den grundval för reformen, som tillkommit efter så ingående
överväganden och vunnit statsmakternas gillande, ej bör rubbas utan
synnerligen starka skäl. De antagna grunderna överensstämma också i det
väsentliga med vad lagrådet förordade i sitt år 1928 avgivna yttrande. Även
vid den nu verkställda granskningen och i sin nuvarande sammansättning
kan lagrådet obetingat ansluta sig såväl till uppfattningen att en allmän
rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål komma till
stånd som till de principer, vilka uppbära det föreliggande förslaget. Det
sätt, varpå processlagberedningen i lagtext utformat de uppdragna grundlinjerna
och löst de mångfaldiga och ofta invecklade problem, som under
det föregående arbetet lämnats åsido, förtjänar det högsta erkännande. De
erinringar lagrådet framställer röra endast frågor av jämförelsevis underordnad
betydelse.

I motsats till vad som eljest är brukligt åtföljes förslaget icke av något
förslag till promulgationslag, och förslag till de ändringar i olika författningar,
som föranledas av den nya rättegångsbalken, föreligger ej heller. Denna
uppdelning av materialet, som med hänsyn till reformarbetets omfattning
varit nödvändig, har såtillvida inverkat på lagrådets granskning att det för
lagrådet ej alltid varit möjligt att bedöma, huruvida de bestämmelser, som
vid det fortsatta arbetet visa sig erforderliga, böra få sin plats i rättegångsbalken
eller i andra lagar. Ett hithörande fall kommer att beröras vid behandlingen
av 3 kap. Ett annat fall utgör spörsmålet örn verkan av parts
konkurs å rättegång som, då beslutet om egendomsavträde meddelas, pågår
angående egendom som hör till konkursboet. Vid den nu gällande konkurslagens
tillkomst torde hava förutsatts, att detta spörsmål skulle upptagas i
samband med arbetet på rättegångsreformen. Förslaget innehåller inga bestämmelser
i ämnet, men det lärer vara avsett att frågan skall behandlas vid
det fortsatta arbetet. Därvid kan det emellertid, liksom i ytterligare andra
fall, visa sig nödvändigt att göra ändringar i rättegångsbalken.

Beträffande den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet förordar

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

beredningen, att statsmakterna, innan förslag till övergångsbestämmelser föreligger,
taga ståndpunkt till frågan örn rättegångsväsendets gestaltning.
Lagrådet kan för sin del till fullo instämma häri och vill starkt framhålla
angelägenheten av att den nya rättegångsbalken utan uppskov kommer till
stånd. Detta är önskvärt såväl för att arbetet på övergångsbestämmelser och
följdändringar skall kunna bedrivas planmässigt som för alt domare, åklagare
och advokater ävensom de studerande vid universiteten må få tid att
före ikraftträdandet tillägna sig de nya rättsreglerna.

Innan lagrådet uttalar sig om de särskilda paragraferna i det föreliggande
förslaget, vill lagrådet upptaga några spörsmål av mera allmän innebörd.

Med införande av en ny rättegångsordning äro uppenbarligen förknippade
åtskilliga frågor av organisatorisk och administrativ natur. I processlagberedningens
motiv framhålles, att det ur flera synpunkter skulle vara olämpligt,
att frågor av detta slag upptoges till fullständig behandling i rättegångsbalken.
Beredningen har utgått från att allenast de grundläggande bestämmelserna
på detta område böra hava sin plats i rättegångsbalken, medan till
särskild reglering hänvisats det närmare ordnandet av domstolarnas och
åklagarväsendets inre organisation och verksamhet. Beredningen har sålunda
icke behandlat frågorna om avlöningsförhållandena för domare och annan
domstolspersonal, sportelväsendets avskaffande, skyldighet för part att erlägga
särskild rältegångsavgift o. s. v. Mot denna beredningens allmänna
ståndpunkt kan någon erinran icke göras. Med hänsyn till att det utgör en
nödvändig förutsättning för ett lyckosamt resultat av processreformen, att
domstols- och åklagarväsendet är organiserat på ett sådant sätt, att domare
och åklagare kunna fylla de nya uppgifter, som läggas på dem, anser sig
lagrådet emellertid icke kunna underlåta att giva uttryck åt den uppfattningen
att denna förutsättning lätt kan komma att brista, såvida icke vissa
organisationsändringar vidtagas i fråga om domsagoarbetet och åklagarverk
samheten.

I förut omförmälda år 1928 avgivna yttrande av lagrådet erinrades om
att betydande anspråk måste ställas på de personliga kvalifikationerna hos
den som efter genomförande av rättegångsreformen blir satt att i mera invecklade
mål leda förhandlingarna och överläggningen till dom. Lagrådet
framhöll bland annat, att den som skulle kunna på ett tillfredsställande sätt
motsvara dessa fordringar borde besitta icke blott lyckliga naturgåvor och
loda kunskaper, utan även en genom riklig övning och omfattande erfarenlet
utbildad färdighet och slutligen hava tillfälle att med odelad kraft ägna
jg åt uppgiften. Vad lagrådet i detta sammanhang uttalade får icke lämnas
ur sikte under det förestående arbetet med domstolsorganisationens anpassning
efter det nya systemet. För att göra det möjligt att till domare förvärva
jurister, som äga den bästa utbildningen för facket och vilkas personliga
kvalifikationer väl fylla måttet, måste tillses, icke blott att arbetsförhållandena
bliva ordnade på ett tillfredsställande sätt utan även att löneförmånerna
så utmätas att de fördelar i ekonomiskt avseende, som advokatbanan

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

159

eller annan enskild verksamhet kan erbjuda en dugande jurist, icke göra sig
gällande med samma styrka som för närvarande är fallet. I detta samman
hang må framhållas vikten av att åtgärder så långt sig göra låter vidtagas
för att underlätta ett yrkesutbyte mellan advokatkåren och domarkåren.
Under nu rådande ordning hava de svårigheter, som möta härutinnan, framträtt
som en kännbar brist i vårt rättsväsen, bland annat då det gällt att
söka förverkliga önskemålet att såsom ledamöter i högsta domstolen upptaga
framstående advokater.

Vad särskilt beträffar arbetsförhållandena vid underrätterna på landet har
processlagberedningen givit uttryck åt den uppfattningen att processreformen
icke kommer att medföra någon mera väsentlig förändring. En motsatt
uppfattning har emellertid hävdats i uttalanden från häradshövdingarnas
sida. Därvid har särskilt gjorts gällande, att arbetsbördan i domsagorna
kommer att väsentligt ökas och att därför en förstärkning av arbetskrafterna
är oundgängligen nödvändig. Till en del kan antagligen denna meningsskiljaktighet
förklaras därav att redan för närvarande arbetet i många domsagor
är så ordnat att häradshövdingens arbetskraft utnyttjas till bristningsgränsen.
Härför måste rådas bot. Det bör åtminstone såsom regel ankomma
på annan, av staten avlönad, befattningshavare än häradshövdingen att på
eget ansvar sköta expeditionsgöromålen och vidtaga andra åtgärder som icke
höra till de egentliga domaruppgifterna. Införes i enlighet med vad processlagberedningen
förordat en sådan ordning, torde åtskilliga av de anmärkningar
som riktats mot förslaget mista sin udd. Såsom exempel kan nämnas
kritiken mot bestämmelsen i 33 kap. 4 § att delgivning i rättegång skall ske
genom rättens försorg samt påpekandena att den arbetstid, som kommer att
åtgå för häradshövdingens deltagande i rättsförhandlingar, i framtiden
måste betydligt överstiga den tid, som för närvarande användes för sådant
ändamål. Då lagrådet vid sin granskning av förslaget ansett sig kunna i här
avsedda delar lämna det utan erinran, har lagrådet inskränkt sig till att pröva
lämpligheten av den föreslagna anordningen i och för sig samt utgått från,
såsom en självklar sak, att statsmakterna måste tillse, att de organ, som skola
handhava de nya uppgifterna, inrättas på sådant sätt, att de bliva väl skickade
härför.

Såsom processlagberedningen framhållit ställa de uppgifter, som vid ett
muntligt koncentrerat rättegångsförfarande av ackusatorisk typ tillkomma
åklagarna, stora anspråk på deras insikter, omdöme och skicklighet. Deras
uppgifter bliva ock av större omfattning. Av utomordentlig vikt är att det vid
reformens genomförande tillses, att åklagarna kunna fylla de ökade krav
sorn sålunda måste uppställas för att en tillfredsställande tillämpning av de
nya huvudprinciperna skall kunna nås.

AU den nuvarande distriktsåklagarorganisationen på landet är otillfredsställande
lärer icke behöva närmare utvecklas. Frågan har vid skilda tillfällen
varit föremål för utredning men ännu ej vunnit sin slutliga lösning. Vid
utarbetandet av det senaste förslaget i ämnet, lill vars grunder statsmak -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

terna i år tagit ställning, har valts den vägen att inom ramen för landsfiskalsorganisationen
tillgodose olika intressen. Med denna utgångspunkt har
utredningen lett fram till en organisation av väsentligen samma grundtyp
som den vi nu äga, med befattningshavare vilka inom förhållandevis små
distrikt skola handhava flera olikartade uppgifter. Det kan näppeligen undvikas
att en dylik sammankoppling av skiftande göromål medför, att den
ena eller andra verksamhetsgrenen eftersättes. Sålunda får icke påräknas
att befattningshavarna i allmänhet skola äga fallenhet för samtliga dem åliggande
uppgifter, då dessa kräva olika kvalifikationer. Vid en dylik splittring
av befattningshavarens tid och intresse må det vara förklarligt, örn just
åklagarverksamheten får till viss grad träda tillbaka till förmån för mera
tidsbundna och på grund av sin natur noga övervakade uppgifter. Och i små
distrikt är målfrekvensen — bortsett från vissa stående typer av företrädesvis
bagatellmål — ej tillräcklig för att giva åklagarna den rutin som det
nya rättegångsförfarandet i vida högre grad än det nuvarande kommer att
kräva av dem. Organisationen lider av svagheter av samma art som den nuvarande,
låt vara i mindre grad. Ehuru nyordningen innebär, att distriktsåklagarna
i gemen skola få en bättre utbildning, och jämväl har andra obestridliga
förtjänster ur åklagarsynpunkt, måste det befaras, att den nya landsfiskalsorganisationen,
under förutsättning att distriktsåkiagarna skola utöva
åklagarfunktionen i ungefärligen samma omfattning som nu, icke kan fylla
måttet i ett modernt rättegångsväsen. Om emellertid, av hänsyn till annat än
själva åklagaruppgiften, distriktsåklagarnas verksamhet kommer att ordnas
efter de riktlinjer som nu antagits, bör man taga i beräkning att det kan visa
sig nödvändigt att till landsfogdarna överföra en icke oväsentlig del av de
åklagaruppgifter som nu normalt ankomma på distriktsåkiagarna.

Efter omändringen av landsfogdetjänsterna måste landsfogdeorganisationen
anses väl ägnad för de uppgifter som den föreslagna nya rättegångsordningen
lägger på dessa åklagare. En ökning av arbetskrafterna torde
emellertid visa sig påkallad. Alldeles ofrånkomlig blir en sådan, om landsfogdarna,
såsom nyss berörts, skulle komma att få övertaga en del av
distriktsåklagarnas uppgifter.

Icke minst för justitiekanslersämbetet kommer den nya rättegångsordningen
att medföra en ökad arbetsbelastning. Processlagberedningen förutsätter
också att de arbetskrafter, som stå till justitiekanslerns förfogande,
måste förstärkas. Vad angår justitiekanslern personligen må uppmärksammas,
att hos ämbetet sammanförts ett flertal uppgifter av skilda slag och att
justitiekanslern ensam har att besluta i alla ärenden. Särskilt för verksamheten
som chef för åklagarna i riket och som övervakande myndighet är
det olägligt att justitiekanslerns tid splittras på många uppgifter och att han
tynges av ett omfattande detaljarbete. Justitiekanslern måste beredas tillfälle
att personligen på ett effektivt sätt utöva ledningen av åklagarverksamheten.
Han måste för ändamålet äga översikt över det hela samt kunna anslå erforderlig
tid för undersökningar på eget initiativ och följa lagstiftning, doktrin
och praxis. Osäkert är om det, sedan nyorganisationen av åklagarväsen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

161

det slutligt genomförts och en ny rättegångsordning trätt i tillämpning, är
möjligt att tillgodose dessa synpunkter enbart genom att biträdande personal
ställes till kanslerns förfogande. Även andra vägar synas böra undersökas.
En lösning är att från ämbetets verksamhetsområde utmönstras vissa
göromål, därvid i första hand, såsom den praktiskt betydelsefullaste, bör
komma i åtanke ämbetets funktion som remissinstans åt Kungl. Maj:t i
ärenden, vilka ej röra åklagarväsendet, jämte vad i övrigt hänför sig till
kanslerns ställning som kronjurist. En annan linje är att justitiekanslerns
beslutanderätt i viss utsträckning delegeras till honom underlydande ämbetsman.

I anslutning till vad nu uttalats vill lagrådet rörande åklagarna till sist
understryka angelägenheten av att behövliga åtgärder i tid förberedas, så
att icke till de svårigheter, som åklagarna under övergångstiden få att bekämpa
innan de hunnit göra sig förtrogna med det i grunden omlagda rättegångsförfarandet,
också sällar sig den att åklagarmyndigheterna stå organisatoriskt
mindre väl rustade för de nya uppgifterna.

I närmaste samband med frågan örn åklagarorganisationen står spörsmålet
i vilken utsträckning åklagare må kunna eftergiva åtal eller genom straffföreläggande
bestämma straff. Åklagarna få här helt nya uppgifter. Dessa
komma att huvudsakligen åvila distriktsåklagarna. Rätt att eftergiva åtal eller
meddela strafföreläggande har i förslaget tilldelats åklagarna i mycket begränsad
omfattning. Beträffande strafföreläggande torde detta i viss mån bero
därpå att många av de myndigheter och sammanslutningar, som hördes
över processkommissionens betänkande, ställde sig avvisande till institutet.
Ehuru de farhågor, som framfördes i yttrandena, torde vara överdrivna,
förefaller det — trots de beaktansvärda fördelar varmed institutet, på sätt
i processlagberedningens motiv framhålles, är förenat -—- välmotiverat att,
såsom i förslaget skett, gå fram med försiktighet vid institutets införande i
svensk rätt. Sedan erfarenhet örn dess verkningar vunnits även i vårt land,
torde böra övervägas, huruvida man ej skall gå vidare på den beträdda
vägen. Det är ej heller uteslutet, att det i framtiden skall visa sig görligt att
något öka åklagares rätt att eftergiva åtal, särskilt beträffande unga lagöverträdare.

Förslaget berör polisens verksamhet allenast såvitt den avser efterforskning
rörande begångna brott. Emellertid har polisen och i synnerhet kriminalpolisen
i fråga om brott även en annan viktig uppgift, nämligen att vara
verksam till förekommande av brott. Denna uppgift, som i Danmark (Lov
örn Rettens Pleje § 112^ uttryckligen omnämnts i processlagen, har i svensk
lagstiftning — frånsett aen tidsbegränsade lagen den 9 januari 1940 örn vissa
tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. — icke kommit till uttryck i vidare
mån än att den i 2 § lagen om polisväsendet i riket upptagna definitionen
på polisverksamhet avfattats så, att den inbegriper även verksamhet till
förekommande av brott. Den av chefen för socialdepartementet den 12 december
1925 fastställda normalinstruktionen för polispersonal angiver i en Bihang

till riksdagens protokoll 19A2. 1 sami. Nr 5. 11

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

lighet härmed i 3 §, att polisman är pliktig att söka förekomma sådan överträdelse
av lag eller allmänna stadganden, vilkas åtalande ankommer på åklagarmyndighet,
samt att även i vissa andra fall ingripa till avvärjande av angrepp
å person eller egendom. Det får icke förbises, att även för sådan förebyggande
verksamhet polisen kan hava behov av tvångsmedel, som icke kunna
tillgripas utan uttryckligt stöd i lag. Detta behov, som endast tillfälligtvis
och i begränsad omfattning fylles genom 1940 års lag, synes i längden ej
kunna lämnas obeaktat av lagstiftningen, övervägande skäl kunna väl tala
för att icke låta reglerna i ämnet inflyta i själva rättegångsbalken, men då
den lagstiftning, som erfordras, innefattar ett viktigt komplement till processlagstiftningen
och bör utarbetas i överensstämmelse med de principer, som
kommit till uttryck i förevarande förslag, synes det önskligt att frågan om
en sådan lagstiftning upptages till behandling i samband med det fortsatta
arbetet på processreformen.

Justitieråden Lawski och von Steyern:

I fråga om underrätternas organisation har förslaget i stort sett bibehållit
gällande regler. Den viktigaste avvikelsen därifrån avser rådhusrätternas
sammansättning vid behandling av brottmål. Härutinnan innehåller förslaget,
att vid huvudförhandling eller syn å stället i mål rörande ansvar för
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, nämnd skall hava
säte i rätten. I dylika grövre brottmål skall alltså rådhusrätten bestå av tre
eller fyra lagfarna domare och sju till nio nämndemän. Rör mål allenast
ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och är brottet
sådant, att målsägande ej finnes, kan efter förordnande av Kungl. Maj :t rådhusrätt
vara domför med allenast en lagfaren domare. I övriga brottmål består
rådhusrätten av tre eller fyra lagfarna domare. Till jämförelse erinras
om att häradsrätt vid behandling av brottmål skall bestå av lagfaren ordförande
jämte sju till nio nämndemän; i nyssberörda enklare mål behöva dock
endast tre nämndemän tjänstgöra.

Spörsmålet örn lekmän överhuvud taget böra hava säte i rådhusrätt har
under lagstiftningsarbetets gång varit föremål för delade meningar. Vi äro
ense med beredningen om att nämnds medverkan är önskvärd. Däremot äro
enligt vår mening reglerna om nämnd vid rådhusrätt i vissa viktiga detaljer
icke tillfredsställande. En sådan detalj är frågan huruvida, då nämnd skall
tjänstgöra, rådhusrätten i övrigt skall bestå av samtliga de lagfarna ledamöterna
eller endast en av dem. Även i denna fråga hava meningarna gått isär
under lagstiftningsarbetets senare skede. Processkommissionen, som i tvistemål
förordade, att underdomstol (lagmansrätt) i tingslag, som omfattade
allenast stad, skulle bestå av endast en domare, föreslog för brottmålens del,
att lagmansrätten i dylikt tingslag skulle på alldeles samma sätt som lagmansrätt
på landet bestå av en lagfaren domare jämte nämnd. I sitt år 1928
avgivna utlåtande över kommissionens betänkande uttalade lagrådet, som
beträffande stadsdomstolarna i tvistemål rekommenderade ett juristkollegium

Kimot. Majlis proposition nr 5.

163

av t r e domare, att i grövre brottmål stadsdomstolarna borde bestå av e n
lagfaren domare jämte nämnd. I 1931 års proposition förordades enahanda
regler som i förevarande förslag, medan kamrarna stannade i olika beslut.
Första kammaren avstyrkte nämnd i stad, andra kammaren förordade nämnd
men lämnade öppet huruvida, då nämnd tjänstgjorde, rådhusrätten skulle
hava en eller flera lagfarna ledamöter.

Vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål synes det — med hänsyn till
att en viss enhetlighet i fråga örn domstolstyperna i och för sig måste anses
önskvärd — ligga närmast till hands att, då rådhusrätterna i vissa brottmål
förses med nämnd efter mönster av häradsrätterna, även i övrigt låta rådhusrätt
med nämnd bliva organiserad på samma sätt som häradsrätt. Av
häradsrätternas organisation har man i vårt land de bästa erfarenheter, medan
en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte nämnd, är
en hos oss oprövad organisation. Såsom skäl för den föreslagna olikheten
mellan härads- och rådhusrätt har åberopats att, örn man läte rådhusrätten
bestå av nämnd jämte ordföranden som den enda lagfarna ledamoten, detta
skulle innebära ett av omständigheterna ej påkallat försvagande av det lagfarna
elementet i domstolen. Häremot kan emellertid anföras, att brottmålen
såsom regel äro betydligt enklare än tvistemålen och att i dem de juridiska
spörsmålen sällan äro av mera komplicerad art. Vidare bör beaktas, att en
avlastning av rådhusrättsledamöternas arbetsbörda genom att två, eventuellt
tre av dem befrias från skyldigheten att sitta med vid handläggningen av
grövre brottmål mångenstädes kan bliva behövlig, örn en ökning av rådmännens
antal skall kunna undvikas. Endast örn man vore nödsakad att antaga,
att stadsdomarna under den nya organisationen i allmänhet skulle komma
att bliva mindre kvalificerade än de jurister som skola tjänstgöra såsom
ordförande i häradsrätterna, har man anledning att kräva ett flertal lagfarna
domare i rådhusrätt med nämnd. En sådan farhåga lärer emellertid till
stor del vara utesluten därigenom att enligt förslaget Kungl. Maj:t tillerkänts
inflytande även på tillsättandet av rådmansbefattningarna. Erfarenheten
har för övrigt visat, att de större städerna äro intresserade av att
försäkra sig om högt kvalificerade jurister för sina domstolar, särskilt för
borgmästarbefattningarna. Med hänsyn härtill och då det synes lämpligt, att
borgmästarna, respektive avdelningsordförandena i de största städerna såsom
regel utöva ordförandeskapet vid handläggningen av de grövre brottmålen,
torde en ordning med endast en fackdomare i dessa mål icke innebära
någon försämring av rådhusrätterna. Till sist må understrykas, att den av
processlagberedningen föreslagna organisationen i viss mån är ägnad att försvaga
lekmännens .ställning. Redan därigenom att lekmännen ställas inför
ett i allmänhet enhälligt domarkollegium torde deras möjligheter att göra sig
gällande bliva mindre än i häradsrätterna. Och då de lagfarna ledamöterna
icke äro ense, är det risk för att lekmännen skola inrikta sig endast på de
spörsmål, beträffande vilka juristerna råkat i delo, och icke tillräckligt uppmärksamma
andra, kanske viktigare frågor.

På nu angivna skäl förordas, att rådhusrätterna vid huvudförhandling och

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

syn å stället i grövre brottmål skola bestå av en lagfaren ordförande med
nämnd.

Göres en dylik ändring i rådhusrätts sammansättning, torde därav bli en
konsekvens, att ej heller mindre grova brottmål — här frånses mål vari på
grund av Kungl. Maj:ts förordnande rådhusrätt skall vara domför med en
lagfaren domare — böra handläggas av ett juristkollegium. För dessa mål
synes lämpligt, att rådhusrätt blir domför med en lagfaren ledamot och tre
nämndemän. Härigenom skulle en ytterligare lindring av stadsdomarnas arbetsbörda
vinnas. Viktigare är, att med en sådan ordning nämndemännen
skulle kunna mera regelbundet deltaga i rådhusrätternas arbete utan att därigenom
någon särskilt stor ökning av deras antal blir nödvändig. Enligt vår
mening har nämligen med rätta anmärkts att, med den föreslagna organisationen,
nämndemännen -— möjligen med undantag för storstäderna — komma
att tjänstgöra så sällan, att de icke tillnärmelsevis på samma sätt som
häradsrätternas nämndemän bliva förtrogna med domstolsarbetet. En på
lagrådets begäran upprättad, vid dess utlåtande såsom bilaga fogad statistik
rörande brottmålen i 30 städer, varest rådhusrätt förutsättes skola bibehållas,
bestyrker riktigheten av nämnda anmärkning. Enligt denna statistik
utgjorde i 18 städer under vartdera av åren 1937 och 1938 antalet mål angående
brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver, lägst 4 och
högst 31, medan övriga mål om ansvar för brott, varå urbota bestraffning
kan följa, växlade mellan 13 och 77. Antalet mål, vari endast böter kunnat
ådömas, är givetvis betydande, men därutinnan är statistiken icke vägledande,
emedan dels ett stort antal av dessa mål komma att bortfalla genom
de nya reglerna om strafföreläggande, dels vissa av dem kunna förväntas
bliva avgjorda av rådhusrätt såsom enmansdomstol. Mot vad nu föreslagits
kan erinras, att rådhusrätt med tre nämndemän skulle få större kompetens
än ting med tremansnämnd. Vid en sådan invändning bör ej fästas större
avseende, då förslaget över huvud ej eftersträvar fullständig likformighet
mellan domstolsorganisationen på landet och i städerna.

Vid en ändring av rådhusrätternas sammansättning i enlighet med vad här
föreslagits bör givetvis omröstning till dom i rådhusrätt med nämnd regleras
på samma sätt som i häradsrätt.

En ingalunda betydelselös detalj i fråga om nämnd vid rådhusrätt är
spörsmålet, vilka mål som böra handläggas med den i förslaget förutsatta
nämnden. Från vissa håll har påyrkats, att nämndens kompetens skall begränsas
mera än som skett i förslaget. Mot en sådan ändring kan, därest förslaget
i övrigt bibehålies oförändrat, med allt skäl göras gällande, att nämnden
i åtskilliga städer då skulle bli så litet anlitad att nämndemännen bleve
så gott som främmande för domstolsarbetet. Större anledning finnes att under
nyssnämnda förutsättning göra en ändring i motsatt riktning. Härom
hänvisas till de förut refererade statistiska uppgifterna angående antalet
grövre brottmål i vissa städer. Av nämnda statistik synes också framgå, att
den i förslaget förutsatta nämndens kompetens utan olägenhet kan ökas till

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

165

att omfatta alla brott, varå straffarbete kan följa. Härigenom skulle antalet
nämndmål åren 1937 och 1938 hava ökats i Stockholm och Göteborg med
mindre än 10 %, medan i övriga städer ökningen väl procentuellt blivit
större, men örn man ser till de absoluta talen ändock blivit ganska obetydlig;
i de först berörda 18 städerna skulle ökningen — med två undantag vilka
båda avse blott ett av de år statistiken omfattar — ej ens hava uppgått till
10 mål om året.

Regleras frågan om nämnd i rådhusrätt i enlighet med vad av oss förordats,
har uppenbarligen den nu behandlade gränsdragningen mindre betydelse.
övervägande skäl tala dock för att även vid en sådan reglering kräves
stor nämnd, då domen kan gå ut på straffarbete.

Det bör påpekas, att örn lagstiftningen rörande förmögenhetsbrotten reformeras
i enlighet med det av straffrättskommittén nyligen framlagda förslaget
i ämnet, någon ökning av de brott, som kunna förskylla straffarbete
i två år eller därutöver, torde komma att inträda.

1 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom i processlagberedningens motiv framhålles, är det för rättsskipningen
av stor vikt, att domsagoarbetet ordnas på sådant sätt, att häradshövdingens
arbetskraft i första hand kommer till användning för de egentliga domaruppgifterna.
Han bör därför befrias från expeditionsgöromål och andra
bestyr, som äro av mera underordnad betydelse. Huru detta arbete skall fördelas
mellan olika befattningshavare och vilka benämningar dessa skola bära
synes icke lämpligen böra bliva föremål för reglering i lag, åtminstone icke på
nuvarande stadium, då frågan örn domstolsorganisationen på landet är upptagen
till förnyad utredning. Därtill kommer, att förhållandena i de olika
domsagorna äro så skiftande, att en jämförelsevis stor rörelsefrihet torde böra
tillkomma Kungl. Majit vid behandlingen av hithörande administrativa frågor.
Lagrådet hemställer därför, att i andra stycket av förevarande paragraf
endast uttalas, att i domsaga skall, om göromålen kräva det, finnas en eller
flera biträdande domare. Vinner denna hemställan beaktande, bör 4 kap. 3 §
andra stycket innehålla, att biträdande domare i domsaga förordnas av
Konungen för viss tid samt att, där behovet av biträdande domare finnes
stadigvarande, sådan domare utnämnes av Konungen.

5 §•

Lagrådet:

Enligt lagen den 7 maj 1918 örn särskilda tingssammanträden för handläggning
av vissa mål och ärenden kunna häradsrätterna å sammanträden
med tremansnämnd upptaga, bland annat, mål angående ansvar för förseelse,

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

som i lag eller författning ej är belagd med svårare straff än böter, högst
femhundra kronor, såvida målet ej är av beskaffenhet att talan däri kan
föras av målsägande.

Innebörden av sistnämnda undantag är ej alldeles otvetydig. Å ena sidan
kan göras gällande, att alla mål rörande sådana brottskategorier, vid vilka
målsägande är tänkbar, äro uteslutna från behandling med tremansnämnd,
även om det är uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finnes. Å
andra sidan kan hävdas, att undantaget gäller allenast sådana mål, i vilka
det av utredningen framgår att målsägande finnes. Sannolikt är den senare
tolkningen den i praxis vanliga.

Det remitterade förslaget har i förevarande hänseende erhållit en från
1918 års lag något avvikande lydelse, som emellertid även den lämnar rum
för olika tolkningar. Såsom förutsättning för att häradsrätt skall vara domför
med tre i nämnden angives, att brottet är sådant, att målsägande ej finnes.
Såvitt av motiven framgår har någon ändring i sak av vad nu gäller
icke avsetts. Den ändrade lydelsen torde hava ansetts påkallad av att målsägandens
åtalsrätt enligt förslaget skall vara subsidiär i förhållande till åklagarens.

Den otydlighet, som vidlåder det föreslagna stadgandet, bör undanröjas.
Därvid torde företräde böra tillerkännas den ståndpunkt, som låter omständigheterna
i det särskilda fallet vara avgörande. Det väsentliga syftet med
undantaget, nämligen att från handläggning med tremansnämnd utesluta
mål däri målsägande kan antagas komma att framställa ersättningsanspråk,
blir därigenom tillgodosett, utan att tremansnämndens kompetens kan anses
bliva alltför omfattande. Mot den nu förordade gränsdragningen skulle kunna
invändas, att om — sedan ett mål utsatts till handläggning med tre i nämnden
— en målsägande ger sig tillkänna, det blir nödvändigt att avbryta handläggningen
och utsätta den till annat sammanträde. Sådana fall torde emellertid
komma att bliva så sällsynta, att de kunna lämnas ur räkningen. Därest
efter brottmålets avgörande en målsägande framträder och vill i särskild
rättegång väcka ersättningstalan, står möjlighet därtill honom öppen. I denna
rättegång är den med tremansnämnd i brottmålet meddelade domen enligt
förslaget icke bindande. Men den omständigheten att målsägande ger sig tillkänna
medför med den nu förordade lösningen ej att brottmålsdomen kan
angripas genom domvillobesvär på grund av bristande domförhet hos rätten.

Lagrådet hemställer, att åt ifrågavarande stadgande, såvitt nu är i fråga,
gives det innehållet, att häradsrätt skall vara domför med tre i nämnden, då
mål rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,
och anledning saknas till antagande att målsägande finnes. Att tillägga tremansnämnden
kompetens i de fall, då målsägande finnes men förklarat sig
ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning örn sitt ersättningsanspråk,
synes knappast lämpligt.

Iakttages denna hemställan, böra liknande ändringar göras i 1 kap. 11 g
andra stycket och 48 kap. 1 § andra stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

15 §.

Lagrådet:

Det i första stycket upptagna förbudet mot att till samma rättegångsdag
utsätta flera mål än att de kunna beräknas bliva slutförda under en tid av
sex timmar är otvivelaktigt välgrundat. Emellertid kan det sättas i fråga om
förbudet bör vara alldeles oeftergivligt. Undantagsvis, såsom då målen äro
av mycket enkel beskaffenhet eller för nämndens ledamöter eller ett flertal
av dem föreligger betydande svårighet att tjänstgöra ännu en dag, synes det
böra vara tillåtet att till behandling på samma dag utsätta flera mål än som
följer av den angivna regeln, särskilt örn det icke är fråga om annat än ett
mindre väsentligt överskridande av den bestämda tiden.

Lagrådet hemställer därför om sådan ändring i första punkten, att vad där
stadgas blir gällande, därest ej synnerliga skäl föranleda annat.

2 KAP.

2 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Vid instansordningens utformning har processlagberedningen ansett sig
böra föreslå, alt ett nytt förfarande med allenast en instans anordnas för att
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden. Någon
närmare utredning huruvida eller i vad mån behov av en sådan anordning
är för handen förebringas icke. Beredningen nöjer sig med att konstatera,
att enligt beredningens åsikt starka skäl tala för att åt parterna lämnas tillfälle
att anlita ett eninstansförfarande vid sidan av skiljemannaförfarandet.
Att det nya förfarandet bör förläggas till hovrätt motiveras allenast med
hänsyn till domstolens sammansättning.

Den föreslagna anordningen synes icke vara ägnad att i någon större utsträckning
tillgodose de önskemål som man inom affärslivet söker förverkliga
genom att hänskjuta tvister till avgörande av skiljemän. Härutinnan må
till en början erinras om att de i kontraktsformulär för vissa branscher ofta
förekommande klausuler, enligt vilka ett fast skiljedomsinstitut skall utse
skiljemännen, ej sällan tillkommit huvudsakligen av det skälet att det ansetts
önskvärt att tvister rörande kontraktens tolkning och tillämpning avgöras
av en domstol, inom vilken såväl juridisk som teknisk sakkunskap är
representerad utan att parterna kunna inverka på domstolens sammansättning.
En sådan domstol kan icke ersättas av en hovrättsdivision. För att fylla
dess plats kräves en specialdomstol så inrättad som t. ex. So- og Handelsretten
i Köpenhamn. Lika litet kan ett förfarande med hovrätt såsom enda
instans träda i stället för den utväg som under den av världskriget framkallade
kristiden i vissa fall anlitades för att snabbt erhålla ett auktoritativt avgörande
av en då uppkommen ny rättsfråga, där utgången var av prejudicerande
betydelse för ett flertal liknande fall, nämligen att utse ledamöter av
högsta domstolen till skiljemän. En hovrättsdom i en sådan fråga får icke

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

något egentligt värde såsom prejudikat, så länge det i ett annat likartat fall
står part öppet att draga samma fråga under högsta domstolens prövning.
Ytterligare en anledning för kontrahenter i ett avtal, vilka önska säkerställa
ett snabbt slut på uppkommande tvister, att, även efter genomförandet av en
sådan anordning som här föreslås, använda skiljedomsklausul är att söka
däri att en överenskommelse om hovrätt såsom enda instans enligt förslaget
kan träffas först sedan tvist redan uppkommit.

För att vinna syftet att, utan att skäliga krav på säkerheten eftersättas,
tillgodose särskilt affärslivets behov av skyndsamma avgöranden synes den
närmast till hans liggande utvägen vara att reglera skiljemannaförfarandet
på sådant sätt att största möjliga garantier för avgörandets tillförlitlighet
skapas och att med hänsyn härtill icke upprätthålla förbud för domare i någon
instans att åtaga sig skiljemannauppdrag under förutsättning att han
icke utses av den ena parten. Den närmare kontakt, som domare vid fullgörandet
av skiljemannauppdrag kan erhålla med det praktiska rättslivet,
måste vara till gagn för såväl domstolarna som rättsutvecklingen på handelsrättens
område. Härvid förutsättes, att anledning saknas att söka avskaffa
skiljedomsförfarandet; ligger en sådan tanke bakom förslaget hade den bort
klart uttalas och motiveras.

Mot nämnda förfarande kan väl anmärkas att det måste bliva dyrare än
en rättegång i en enda instans, framför allt örn någon särskild rättegångsavgift
icke skall utgå. Det kan emellertid å andra sidan ifrågasättas, om det är
försvarligt att för sådana stora invecklade mål, för vilka eninstansförfarandet
närmast är avsett, skapa en ordning, som möjliggör en billigare rättegång
än den som står andra rättssökande till buds. För att undgå en påtaglig
orättvisa synes det i varje fall vara nödvändigt att såsom villkor för
rätten att anlita eninstansförfarandet uppställa att en viss icke alltför obetydlig
rättegångsavgift erlägges. Sker det, skulle emellertid det föreslagna
förfarandet näppeligen komma att anlitas i stället för skiljemannaförfarandet.

Även om för närvarande ett visst behov av en sådan anordning som den
föreslagna kan antagas vara för handen, måste likväl detta behov åtminstone
i någon mån minskas i och med att den nya rättegångsbalken träder i kraft.
Det synes vittna om väl stor pessimism att redan på förhand utgå från att
även efter genomförandet av de moderna grundsatser, på vilka förslaget är
byggt, den normala rättegångsordningen icke kommer att fungera på ett tillfredsställande
sätt. Rent psykologiskt sett måste redan förefintligheten av
den såsom ett privilegium för vissa grupper av rättssökande upptagna bestämmelsen
verka i viss mån försvagande på underrätternas ställning. Detta
kommer åter i strid med en av grundtankarna för reformen, nämligen att
genom muntlighet, koncentration och omedelbarhet skapa större garantier
för att redan i första instans träffas ett riktigt avgörande, så att fullföljd av
talan — som i framtiden kommer att vara förenad med betydligt högre kostnader
än för närvarande — blir onödig. Anordningen kan också, i direkt
strid mot syftet med reformen, komma att verka i den riktningen, att underrätterna
betraktas såsom ett slags bagatelldomstolar. För att möjliggöra

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

169

ett särskilt snabbt avgörande i sådana fall där detta är av synnerlig vikt
erbjuder sig den utvägen att tillerkänna rättsverkan åt en utfästelse att ej
fullfölja talan i tvistemål vari förlikning är tillåten. Skulle det sedermera,
efter det att viss erfarenhet vunnits örn verkningarna av rättegångsreformen,
visa sig att det finnes en mera allmän önskan om införande av ett förfarande
med hovrätt såsom första och enda instans, kan frågan upptagas till
förnyat övervägande.

Om vad nu anförts är riktigt, skulle fog kunna finnas för antagande att
den föreslagna anordningen icke kommer att tagas i bruk i någon större utsträckning
och att alltså uttalade farhågor för mindre önskvärda verkningar
av densama borde vara överdrivna. Någon säker slutsats i den riktningen
kan emellertid icke dragas. Intet hindrar att av en eller annan anledning
vissa grupper eller typer av mål — däribland sådana för vilka anordningen
ej är avsedd t. ex. mål av enkel beskaffenhet, i vilka parterna eljest skulle
nöjt sig med underrättens dom — komma att hänskjutas till hovrätt såsom
enda instans. En sådan utveckling skulle emellertid icke vara lycklig. Enhetligheten
i rättsskipningen, som det ankommer på högsta domstolen att
genom sin verksamhet upprätthålla, skulle kunna på ett visst rättsområde
sättas i fara. Det är icke något tillfredsställande resultat att, om en och
samma rättsfråga förelegat till bedömande inom två hovrätter eller på skilda
avdelningar inom en hovrätt och målen fått olika utgång, någon möjlighet
icke förefinnes att fastställa vilken mening skall vara gällande, förrän möjligen
ett liknande fall kommer under högsta domstolens prövning. Icke heller
skulle det vara till gagn för rättsskipningen, om, såsom det kan befaras,
flertalet av de stora handelsmålen koncentrerades till några av hovrätterna
— sannolikt Svea hovrätt, hovrätten för västra Sverige och hovrätten över
Skåne och Blekinge — så att domstolarna i övrigt, däribland alltså även
högsta instansen, skulle i endast ringa utsträckning få taga befattning med
dylika mål.

Slutligen må framhållas, alt i fråga om vissa bestämmelser i förslaget gäller,
att de vid tillämpning å det föreslagna förfarandet leda till resultat, som
icke kunna anses vara helt tillfredsställande. Det kan sålunda ifrågasättas,
om det är riktigt att meddela förbud för tredje man att fullfölja talan mot
hovrättens beslut i fråga, som angår t. ex. skyldighet för honom att förete
skriftlig handling eller ersättning till vittne eller sakkunnig. Tredje mannen
har, såsom processlagberedningen själv framhåller, icke förbundit sig att låta
vid hovrättens prövning bero, och hans ställning är densamma, då han indrages
i rättegången i hovrätten, vare sig målet väckts i hovrätten eller fullföljts
dit. Att bereda tredje man möjlighet alt i dylika fall överklaga hovrättens
beslut skulle å andra sidan otvivelaktigt medföra vissa olägenheter.
Vad angår fullföljd av talan från paris sida lider regeln i 54 kap. 9 § dessutom
av en viss oklarhet. Enligt ordalagen är fullföljdsrätt utesluten endast
i sådana mål som på grund av parternas överenskommelse upptagits
omedelbart av hovrätten. Det lärer emellertid vara avsett, att detsamma skall
gälla i mål som avvisas av hovrätten t. ex. på den grund alt det icke

170

Kalml. Majlis proposition nr 5.

styrkes, att en giltig överenskommelse föreligger, eller därför att hovrätten
vid en prövning ex officio finner att tvisteföremålets värde icke överstiger
3,000 kronor eller att tvisten är sådan som avses i 10 kap. 17 § första stycket.
Örn denna lösning är riktig kan emellertid vara föremål för tvekan. I
varje fall torde det, såsom ett flertal rättsfall i fråga om skiljedomstols behörighet
utvisa, icke kunna undgås att i tvivelaktiga gränsfall frågan örn hovrättens
avvisningsbeslut äger bindande kraft eller icke dragés under annan
domstols prövning. Anmärkningsvärt är vidare att, ehuru hovrätten har alt
upptaga mål som här avses såsom första instans, part icke har skyldighet
att i samma utsträckning som vid underrätten iakttaga personlig inställelse.
Såsom en brist måste också betraktas, att bestämmelserna i 14 kap. 1—6 §§
om förening av mål i allmänhet icke kunna komma till användning i fall
som här avses.

Under åberopande av vad här blivit anfört hemställes, att bestämmelsen

1 2 kap. 2 § första stycket 2 måtte utgå.

4 §.

Justitierddet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Såsom av 1 kap. 11 § framgår, skall rådhusrätt vara domför med en ledamot
vid förberedelsen i tvistemål och brottmål. Bestämmelsen innebär att
det överlämnas åt varje rådhusrätt att avgöra, huruvida en eller flera domare
skola deltaga på detta skede av rättegången. Enligt 3 kap. 6 § skall
beträffande rättegången i högsta domstolen Kungl. Majit bestämma, i vilken
omfattning åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av
nedre justitierevisionen eller tjänsteman vid denna. Det skall alltså stå Kungl.
Majit fritt att förordna att förberedande åtgärder anförtros åt den revisionssekreterare,
som skall föredraga målet inför fullföljdsavdelningen. I anmärkningsvärd
motsats till dessa bestämmelser står regeln i förevarande
paragraf, enligt vilken förberedelsen i hovrätt skall handläggas av fullsutten
rätt d. v. s. fyra eller fem ledamöter; endast i fråga om ett fåtal, övervägande
expeditionella åtgärder är en ledamot behörig. Dessa åtgärder äro av
sådan art, att de förutsättas kunna efter Kungl. Majlis bestämmande överlämnas
åt en tjänsteman vid hovrätten.

Ett visst fog för att uppställa strängare krav på domförhet i hovrätt än i
underrätt kan hämtas därav att möjligheten att genom fullföljd av talan
vinna rättelse i begångna misstag är mera begränsad. Av egentlig betydelse
är detla motiv endast beträffande ringare mål och mål, som jämlikt 2 kap.

2 § första stycket 2 prorogeras till hovrätt. Mot detla skäl böra emellertid
vägas de betydande praktiska olägenheter, som måste bliva en följd av en
tvingande föreskrift om att samtliga dömande ledamöter skola deltaga i förberedelsen.
Främst kommer därvid i betraktande att vissa av de frågor, som
möta under förberedelsen i hovrätt, kräva ett grundligt inträngande i målet,
däri inbegripet det i underrättsprotokollen återgivna bevismaterialet. Detta
är nödvändigt bland annat då det skall avgöras, örn underrättsbevisningen
skall förebringas på nytt i hovrätten (35 kap. 13 §). Liknande fall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

171

uppkomma, då det gäller alt avgöra om yttrande från sakkunnig skall inhämtas
(50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas utan
huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudförhandlingen
samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom örn processmaterialet,
är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombudens
intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt
kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder,
som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf angivna,
äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet
kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläggande
för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), beslut
om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning
utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande
för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut örn förskott till
vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med
ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 §
och 51 kap. 13 §) och — därest lagrådets hemställan på denna punkt beaktas
— om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen utveckla
sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra liknande
fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolsprocessen,
obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, måste
leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation.
Lämpligast synes vara att hovrätterna — såväl i fullföljda som i omedelbart
upptagna mål — i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis,
som kan finnas mest ändamålsenlig.

På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första
stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en
ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam ledamot
att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i
själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångsfråga.
Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast
fullsutten rätt må meddela beslut i fråga örn häktning och reseförbud. Då
någon utvidgning av den i andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts
tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan
en redaktionell jämkning av detta stycke.

Justitieråden Eklund och Lawski:

I likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi,
att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna
— även örn det bitr vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning
—- leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd
att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening
kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så
stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gränsdragning
är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skilda förhållanden kunna betinga, att en generellt fastslagen reglering icke
är önskvärd. Den lämpligaste utvägen synes därför vara att tillerkänna
Kungl. Majit rätt att i hovrätternas arbetsordningar bestämma, ej blott i vilken
utsträckning — bortsett från beslut i fråga om häktning och reseförbud
— hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot utan
även i vilken omfattning åtgärd, som avser måls beredande, må vidtagas
av tjänsteman vid hovrätt. Därvid förutsättes, dels att det kommer att lämnas
hovrätt öppet att i vissa frågor själv träffa det avgörande som betingas
av omständigheterna i det särskilda fallet, dels att hovrättstjänstemans kompetens
kommer att bestämmas i överensstämmelse med förslaget.

Vi hemställa örn en ändring av förslaget i enlighet med vad här anförts.

6 §.

Justitierådman Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:

Då Värmlands län i förslaget hänförts till hovrätten för Västra Sverige,
må erinras örn att efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande
statsmakterna beslutat att en så benämnd hovrätt skall inrättas, omfattande
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län men icke Värmlands
län. Därefter hava icke veterligen tillkommit några omständigheter som
bragt frågan om Värmlands län i ett ändrat läge.

3 KAP.

Lagrådet:

Medan beträffande de två lägre instanserna alla organisatoriska föreskrifter,
som ansetts böra erhålla lags karaktär, upptagits i förslaget, har vad
angår högsta domstolen förutsatts, att vissa dylika föreskrifter skola meddelas
i särskild lag, vartill förslag ännu ej utarbetats. Härigenom skulle bland
annat väl underdomstolarnas men ej högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar
bliva fastslagen i rättegångsbalken. Att en bestämmelse härom
saknas är så mycket mindre tillfredsställande, som i 4 § av detta kapitel förutsättes
ett stadgande om dylik tjänstgöring. Då det icke synes vara avsett
att ett sådant skall inflyta i regeringsformen, bör lämpligen i kapitlet intagas
en bestämmelse att högsta domstolen skall vara delad i två eller flera avdelningar.
Därest den fortsatta utredningen skulle giva vid handen att i högsta
domstolen böra finnas president samt särskilt utsedda ordförande och vice
ordförande på avdelningarna, böra på sätt som skett i fråga örn hovrätterna
bestämmelser även härom införas i rättegångsbalken. Huruvida i övrigt den
fördelning av materialet mellan rättegångsbalken och den särskilda lagen,
som förslaget innebär, är lämplig, kan ännu ej bedömas, och lagrådet måste
därför lämna frågan härom öppen.

4 §•

Lagrådet:

Då i paragrafens sista stycke såsom hinder för vissa brådskande måls hänskjutande
till högsta domstolen i dess helhet upptagits, att målen förekomma

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

173

å tid, då alla avdelningarna ej äro samlade, innebär detta enligt lagrådets mening
en icke påkallad avvikelse från gällande bestämmelser, vilka möjliggöra
måls hänskjutande till plenum jämväl under den del av september, då endast
två avdelningar tjänstgöra, liksom i det undantagsfall att mål företages under
jul- eller påskledighet. Det hemställes därför, att såsom hinder för hänskjutande
till plenum måtte angivas, att målet förekommer å sådan tid, att
det icke utan menlig tidsutdräkt kan avgöras av högsta domstolen i dess
helhet.

6 §.

Lagrådet:

I befogenheten att verkställa tillståndsprövning måste anses inrymd jämväl
en rätt att vidtaga för denna prövning nödvändiga förberedande åtgärder
och att behandla frågor som eljest äga direkt samband med densamma. Utan
uttryckligt stadgande bör alltså hit höra att besluta i fall som, avses i 55 kap.
10 § och 56 kap. 10 § eller — jämlikt hänvisningen i 55 kap. 16 § — i 50
kap. 11 § och 51 kap. 11 §, ävensom att avgöra fråga örn rättegångskostnad
i det fall, att sådan fråga uppkommer i samband med att prövningstillstånd
vägras. Att, därest nuvarande bestämmelser om fri rättegång lämnas i huvudsak
oförändrade, prövning av fråga örn fri rättegång i högsta domstolen
må ske av tre ledamöter, synes uppenbart. Genom att i allmänhet icke hel
avdelning av domstolen behöver anlitas för nämnda avgöranden vinnes en
önskvärd arbetsbesparing. En ytterligare sådan skulle kunna erhållas, om
jämväl nådeärenden kunde handläggas i denna ordning. Frågan härom synes
böra tagas under övervägande i samband med utarbetandet av de förslag
till ändringar i regeringsformen, som föranledas av processreformen.

Andra stycket i förevarande paragraf innebär, att Kungl. Majit skall kunna
liksom nu genom instruktion för nedre justitierevisionen bestämma om
de åtgärder, som för målets beredande må vidtagas av revisionen eller
tjänsteman vid denna. Med den nya rättegångsordningen skulle emellertid
instruktionen i denna del, i motsats till vad som nu är fallet, komma att
beröra processuellt betydelsefulla frågor av den art, att de beträffande de
lägre instanserna ansetts böra regleras i lag. I och för sig är intet att anmärka
mot den smidiga reglering, förevarande stadgande innebär, men en
sådan reglering bör, då det gäller högsta domstolen, icke ske i administrativ
ordning. Med hänsyn härtill och då ändringar i föreskrifterna sannolikt
komma att visa sig erforderliga ganska ofta, åtminstone till en början, hemställes,
att högsta domstolen själv får meddela bestämmelser i ifrågavarande
avseende.

8 §•

Lagrådet:

Med den föreslagna ordningen för målens behandling i högsta instans kommer
det stora flertalet av dem att av revisionssekreterare föredragas för till -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ståndsprövning, och ett mycket stort antal av målen lära därvid bliva slutligt
avgjorda. Föredragningen kommer utan tvivel att liksom nu bliva mycket
krävande — lämpligen bör föredraganden jämväl avgiva betänkande —
och någon sänkning av de krav, som nu måste ställas å revisionssekreterarna,
kan ej gärna komma i fråga. Med hänsyn härtill torde revisionssekreterarna
böra bibehålla sin nuvarande ställning samt alltjämt bliva utnämnda
eller förordnade av Kungl. Maj:t. De torde ock böra omnämnas i 4 kap,
2 §, varav i sin tur följer, att i förevarande paragraf bör angivas, att i nedre
justitierevisionen revisionssekreterare skola finnas.

4 KAP.

14 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket i denna paragraf skall part, som vill göra jäv mot
domare, framställa invändningen »så snart ske kan», sedan han erhöll kännedom
om att domaren sitter i rätten eller eljest täger befattning med målet
eller, örn den omständighet varå jävet grundas då ej var känd för parten,
sedan han erhöll sådan kännedom. Med denna bestämmelse har icke avsetts
någon ändring i nu gällande regler. Jäv skall således icke i något fall
behöva anmälas vid annat tillfälle än då förhandling i målet förekommer
eller i samband med att talan eljest föres däri, och örn parten — med eller
utan laga förfall — uteblivit från rätten, skall detta ej medföra att han förlorar
sin rätt att framställa jävsinvändningen. Stadgandets åsyftade innebörd
i dessa hänseenden kommer tydligare fram om det utsäges, att parten
skall framställa invändningen då han första gången för talan i målet efter
det han erhöll kännedom varom ovan nämnts.

I 34 kap. 3 § föreskrives att om part i rätt tid gjort invändning därom att
rätten icke är behörig att upptaga målet, rätten skall så snart ske kan giva
särskilt beslut däröver. En motsvarande regel bör gälla för det fall, att jävsinvändning
framställts i rätt tid, och synes lämpligen kunna upptagas såsom
en sista paragraf i 4 kap.

5 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt 12 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens må, då vid domstol förekommer mål om obehörigt användande
eller yppande av yrkeshemlighet eller örn missbrukande av förebild, som avses
i 3 § andra stycket samma lag, på begäran av den, vilkens rätt förmenas
hava blivit kränkt genom den åtalade handlingen, domstolen, därest målets
offentliga handläggning prövas kunna för honom medföra ytterligare skada

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

175

i samma hänseende, förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar.
Och enligt 9 § lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska
företag och sammanslutningar äger domstol, vid vilken förekommer
mål örn ansvar för förseelse mot lagens föreskrifter, att, därest målets
offentliga handläggning finnes kunna för någon medföra skada genom yppande
av affärs- eller driftförhållande, på begäran av denne förordna, att
målet skall handläggas inom stängda dörrar. Även i andra mål än nu sagts
kan emellertid offentlig handläggning tänkas medföra skada därigenom att
yrkeshemlighet blir yppad. I förslaget har endast så till vida tagits hänsyn
härtill att i 39 kap. 1 § föreskrivits att vid syn yrkeshemlighet ej får röjas,
med mindre synnerlig anledning förekommer därtill. Framhållas må ock,
att i norsk rätt (lov om domstolene § 128 och lov örn rettergangsmaaten
for tvistemaal § 209) finnas allmänna bestämmelser som äro ägnade att i
större utsträckning än enligt förslaget kan ske förebygga att yrkeshemlighet
röjes i samband med rättegång.

Med hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att andra stycket av
förevarande paragraf utvidgas till att omfatta jämväl fall då det kan antagas,
att till följd av offentligheten yrkeshemlighet kan uppenbaras.

5 §.

Lagrådet:

Såsom i motiven framhålles, förekommer för närvarande att överläggning
till beslut av enkel beskaffenhet hålles i närvaro av parter, vittnen och allmänheten.
I sådana fall äger överläggningen väl icke rum inom lykta dörrar,
men den brukar föras lågmält i syfte att vad som yttras ej skall uppfattas
av andi-a än rättens ledamöter och tjänstemän. Verklig offentlig överläggning
förekommer ej i nuvarande xättegångsförfarande och synes ej böra införas.
Detta lärer ej heller vara avsett med det föreslagna stadgandet. För
att vad som åsyftas skall komma till tydligare uttryck synes emellertid en
jämkning av ordalagen vara önskvärd.

8 §.

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad i lagen den 13 juni 1902 om tolks anlitande
vid domstol förutsättes utgår förslaget från att allmän tolk finnes vid vissa
domstolar. En erinran örn att anställande av sådan tolk beror av Kungl.
Maj:ts förordnande har upptagits i 6 § sista stycket av detta kapitel. Uppenbart
är att de avlöningsförmåner, som skola vara förenade med en anställning
såsom allmän tolk, komma att av statsmakterna bestämmas i vedertagen
oi-dning. Anledning synes därför icke föreligga att, på sätt i förevarande
paragraf skett, upptaga en bestämmelse örn att till allmän tolk utgår ersättning
enligt vad därom är särskilt stadgat. Ät paragrafen kan lämpligen givas
det innehållet att till den som särskilt förordnas att biträda såsom tolk
utgår av allmänna medel arvode samt gottgöi-else för kostnad och tidsspillan
efter vad lätten prövar skäligt ävensom att i brottmål, vari åklagare för talan,
ersättningen skall stanna å statsverket.

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

6 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Under punkt 2 torde böra omnämnas även tolk, om sådan anlitas.

6 §•

Lagrådet:

Det i andra stycket medgivna undantaget från regeln att i protokoll skall
antecknas utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller
målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, samt vad rätten
iakttager vid syn å stället synes hava fått en något för vidsträckt omfattning,
då det gjorts tillämpligt på varje slag av förhandling i hovrätt eller högsta
domstolen, vid vilken sådant bevis upptages. Även i dessa båda instanser
bör tydligen protokollering ske, då beviset upptages före huvudförhandlingen
eller i besvärsmål vid annan förhandling än sådan, som omedelbart föregår
måls avgörande (se 52 kap. 10 och 11 §§ samt 56 kap. 12 §). Protokollet
erfordras i dessa fall för att göra beviset tillgängligt vid målets prövning i
samma instans.

Lagrådet hemställer följaktligen, att i andra stycket av förevarande paragraf
stadgas, att vid huvudförhandling eller vid annan förhandling, som
omedelbart föregår måls avgörande i hovrätt eller högsta domstolen, det ej
skall vara nödigt att i protokollet antecknas utsaga eller iakttagelse, varom
sägs i första stycket, med mindre, såvitt hovrätt angår, anteckning därav kan
antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta domstolen.

8 §•

Lagrådet:

Regeln att protokollet skall under förhandlingen omedelbart avfattas i slutlig
form innebär att protokollet uppsättes under förhandlingens gång och
samtidigt med att denna fortskrider. Vad sålunda antecknas utgör det slutliga
protokollet och får alltså icke bliva föremål för någon ytterligare bearbetning.
Någon modifikation i denna regel synes önskvärd. Synegång på
marken måste ibland ske under sådana förhållanden att det blir svårt att
därunder föra anteckningar ägnade att utgöra slutligt protokoll. För syftet
med bestämmelsen bör det vara tillräckligt att efter synegången, dock innan
förhandlingen avslutats, protokollet uppsättes med stöd av minnesanteckningar.
Ett annat fall må nämnas. Då vidlyftig bevisning skall upptagas, kan
understundom den anordningen visa sig lämplig att protokollförLren under
själva bevisupptagningen i snabbhetens intresse använder memorialformen
för sina anteckningar och, efter det annan protokollförare avlöst honom,
omedelbart dikterar ned ett slutligt protokoll som före förhandlingens slut
överlämnas till rättens ordförande. Nu angivna synpunkter bliva tillgodosedda,
om i första styckets första punkt angives att protokollet över förhandling
skall före förhandlingens slut avfattas i slutlig form.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

177

I det sist angivna fallet erbjuder sig tillika för den som avger utsaga en
möjlighet att på ett mera betryggande sätt än protokollets uppläsning kontrollera
huru utsagan avfattats; han kan ostört granska utskriften medan
förhandlingen fortsätter och innan denna slutat anmäla örn han har något
att erinra mot avfattningen. Förhandlingen vinner också i friskhet och tid
sparas, om sålunda en ofta tröttsam uppläsning undvikes. Lagrådet förordar
sådan ändring av ordalagen i andra stycket att det blir tillåtet att giva den
hörde del av utsagans avfattning på annat sätt än genom uppläsning.

11 §•

Lagrådet:

Enligt förslaget skall vid rätten över alla mål föras dagbok, utvisande bl. a.
tiden då varje mål inkommit, därmed vidtagna åtgärder och tiden för målets
avgörande samt, då talan fullföljts, tiden, då anmälan eller inlaga inkommit,
och de åtgärder som vidtagits. Mot förslagets innehåll i denna del finnes
intet att erinra. Däremot synes det icke vara påkallat att på sätt förslaget
innebär för varje mål kräva att anteckningarna i dagboken skola återgivas
å akten. En sådan dubbelföring tordje ej sällan vara överflödig. Frågan i vilken
omfattning akten bör förses med anteckningar om vad i målet förekommit
synes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen bör hänföras tili
de ämnen, örn vilka Kungl. Majit jämlikt 13 § i detta kapitel har att meddela
erforderliga föreskrifter. Det hemställes därför att vad 11 § innehåller
om anteckningar å akten måtte utgå.

7 KAP.

9 §•

Lagrådet:

I 7 kap. 6 § uppställt hinder mot att taga befattning med förundersökning
i brottmål bör självfallet gälla även polismyndighet. Då frågan örn sådan
myndighets medverkan vid förundersökning enligt förslaget regleras i
rättegångsbalken, synes även jävsbestämmelsen böra där få sin plats, förslagsvis
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf eller under en efterföljande
paragraf, samt innehålla att vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare
skall äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet.

8 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Nu gällande stadgar för Sveriges Advokatsamfund innebära, att det tillkommer
samfundets styrelse att pröva huruvida den, mot vars ekonomi
anmärkningar framkommit, må vara ledamot av samfundet. I förslaget har
Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 12

178

Kline/!. Majlis proposition nr 5.

samma ståndpunkt kommit till uttryck med den avvikelsen, att enligt andra
stycket i förevarande paragraf den, som varit i konkurstillstånd och ej visat,
att han är fri från borgenärernas krav, icke under några förhållanden får
tillhöra det allmänna advokatsamfundet. Något behov av en sådan skärpning
förefinnes näppeligen, eftersom det icke kan befaras, att en diskretionär
prövningsrätt, motsvarande den som nu tillkommer styrelsen för Sveriges
Advokatsamfund, icke skulle komma att utövas med erforderlig stränghet.
Tillika må framhållas att enligt förslaget styrelsen har prövningsrätt i
alldeles likartade fall, såsom i fråga om den, som fått till stånd ackordsförhandling
utan konkurs eller förhandling om underhandsackord. Lagrådet
hemställer därför, att berörda bestämmelse måtte få utgå.

Med hänsyn till advokatens ställning av fri yrkesutövare och hans uppgift
att stå den rättssökande allmänheten till tjänst har i förevarande paragraf
såsom allmän regel uppställts att till ledamot av advokatsamfundet ej
må antagas den som är anställd i tjänst hos staten, kommun eller annan
enskild än advokat. Uttrycket advokat lärer i detta sammanhang vara liktydigt
med den som bedriver verksamhet såsom advokat. Utövas sådan
verksamhet under form av bolag, föreligger alltså icke något hinder för den
som är anställd i bolagets tjänst att antagas till ledamot av samfundet.

Från den nu angivna regeln äger samfundets styrelse medgiva undantag.
Lagtexten innehåller icke någon antydan beträffande de grunder efter vilka
frågor om medgivande av undantag skola prövas och avgöras. I processlagberedningens
motiv framhålles, att huvudsynpunkten bör vara örn anställningen
kan antagas menligt inverka på den anställdes självständighet
såsom advokat och att detta i allmänhet ej torde kunna anses vara förhållandet
i fråga om anställning å rättshjälpsanstalt eller i fall då anställningen
icke innebär den huvudsakliga verksamheten utan endast till en
mindre del upptager den anställdes arbetskraft.

Då advokatsamfundets styrelse avslagit ansökan om inträde i samfundet
eller uteslutit någon därur, kan enligt förslaget omprövning av styrelsens
beslut påkallas på vilken grund beslutet än vilar. Likaså äger justitiekanslern
föra talan mot ett styrelsens beslut, som innebär att advokat icke skall
uteslutas ur samfundet. Härvid bör dock uppmärksammas att den dispensprövning,
varom nämnes i 2 § tredje stycket och 4 § andra stycket, helt lagts
i styrelsens händer; det lärer icke vara avsett att denna skälighetsbedömning
skall kunna bliva föremål för högsta domstolens granskning. Om i det
särskilda fallet styrelsens beslut att förvägra inträde eller utesluta någon ur
samfundet grundats därå att dispens ansetts erforderlig men icke böra beviljas,
kan den med beslutet missnöjde icke få beslutet rubbat med mindre
han visar, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att sådana förhållanden
förelegat att dispens över huvud icke erfordrats. Likaså kan ett beslut,
varigenom dispens beviljats, ej på talan av justitiekanslern ändras på
den grund att tillräckliga skäl för dispens ej förelegat.

Uppenbarligen kan det mången gång vara svårt att avgöra om en verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

179

samhet för annans räkning är att beteckna såsom tjänst eller alltså om den
är av sådan art, att en advokat icke får utöva densamma utan medgivande
av samfundets styrelse. Det är naturligt att advokat, som önskar åtaga sig
en ny arbetsuppgift, i dylika tveksamma gränsfall underställer frågan styrelsens
prövning, även om han själv anser sig av lagen oförhindrad att utan
tillstånd utöva den nya verksamheten. Om nu styrelsen vid sin prövning
kommer till motsatt uppfattning och tillika beslutar att vägra dispens, kan
advokaten enligt förslaget icke få den underställda frågan omprövad av
högsta domstolen annat än om han genom att trotsa styrelsens beslut nödgar
denna att utesluta honom ur samfundet. Det kunde ifrågasättas om icke
till undvikande av en dylik för advokatens yrkesverksamhet äventyrlig omgång
möjlighet borde beredas honom att föra saken till högsta domstolen på
ett tidigare stadium, genom besvär över styrelsens beslut i den underställda
frågan. Sannolikt skulle emellertid den tänkta klagorätten icke bliva av större
betydelse. Det kan nämligen med skäl antagas, att i omnämnda tveksamma
fall den nya arbetsuppgiften i allmänhet är av den art att styrelsen, om
den finner tjänst föreligga, saknar anledning att vägra dispens. Och där så
undantagsvis blir fallet lärer advokaten vara oförhindrad att i vanlig ordning
vid allmän domstol väcka talan rörande beslutet under åberopande att
styrelsen överskridit sin befogenhet. Med hänsyn till vad nu anförts synas
tillräckliga skäl ej föreligga att införa en klagorätt utöver den i 8 § medgivna.

Ehuru förslagets innebörd i de avseenden som här berörts icke kommit till
otvetydigt uttryck i lagtexten, anser sig lagrådet likväl icke böra hemställa
om mera uttömmande regler härutinnan. Lagrådet utgår härvid från att
Kungl. Majit kommer att tillse att, i den mån det finnes erforderligt, bestämmelser,
kompletterande lagtexten, inflyta i stadgarna för samfundet.

9 KAP.

8 §.

Lagrådet:

I motiven under denna paragraf uttalas att beträffande vite i rättegång
syntes, i likhet med vad nu i praxis torde iakttagas, böra gälla att föreläggande
för juridiska personer skall avse de fysiska personer, som äro att anse
såsom ställföreträdare eller, därest omständigheterna sådant föranleda, någon
av dem. Enligt lagrådets mening är det emellertid mest förenligt med
vitets karaktär av tvångsmedel att rätten får fritt bestämma örn föreläggandet
skall riktas omedelbart mot den juridiska personen eller mot dess ställföreträdare
eller mot båda. Valet mellan dessa vägar bör få bero på vad
som bäst lämpar sig med hänsyn främst till intresset att snabbt ernå önskad
effekt. Härvid bör bland annat uppmärksammas att, örn föreläggandet riktas
mot den juridiska personen, dennas ofta starkare ekonomiska ställning
kail beaktas vid bestämmandet av vitets storlek och att olägenheter, för -

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

knippade med personväxling bland ställföreträdare, undvikas. Däremot får
naturligtvis den allmänna regeln, att utdömt vite kan vid bristande tillgång
övergå till frihetsstraff, icke någon tillämpning under angivna förutsättning.
Nämnda straffrättsliga drag hos vitet är dock icke något konstitutivt
hos detta tvångsmedel. Det saknar ju också helt betydelse där vitesbeloppet
kan uttagas, och endast i sådana fall kan överhuvud bliva tal om att
vända sig direkt mot den juridiska personen. Då åt bestämmelserna örn vite
givits en avfattning som icke hindrar en tillämpning i överensstämmelse med
den ståndpunkt lagrådet här intagit, föranleda desamma icke någon erinran.

10 KAP.

3 och 4 §§.

Lagrådet:

Ehuru det lärer vara åsyftat att bestämmelserna i dessa paragrafer skola
vara tillämpliga även å juridiska personer, har detta icke kommit till klart
uttryck vid lagtextens utformning. Ett förtydligande härutinnan synes därför
vara önskvärt.

8 §•

Lagrådet:

Den i förevarande paragraf upptagna forumbestämmelsen avser endast talan
mot den som utfört den skadegörande handlingen. Såsom av motiveringen
framgår, kan mot annan än den skadevållande talan i saken väckas vid
domstolen i gärningsorten endast om talan samtidigt föres mot den skadevållande.
Enligt 10 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik och 7 § lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet
för skada i följd av luftfart kan däremot tvist örn skyldighet att ersätta uppkommen
skada, även om talan riktas uteslutande mot annan än den som
företagit den skadegörande handlingen, upptagas av allmän underrätt i den
ort där olycksfallet inträffat. Starka skäl tala för att uppställa en motsvarande
forumregel i andra likartade fall, t. ex. då ersättningsanspråk jämlikt
lagen den 12 mars 1886 riktas mot järnvägs innehavare. Någon anledning
synes ej föreligga att stanna vid de fall, då tredje mans ansvarighet inträder
omedelbart på grund av lag. Även då hans ersättningsskyldighet beror
t. ex. på en tagen försäkring, bör talan mot honom kunna instämmas till
gärningsortens forum. Vad här förordats torde enklast kunna vinnas på det
sätt att i anslutning till terminologien i 22 kap. 4 § i lagtexten angives, att
varje ersättningsanspråk i anledning av skadegörande handling kan väckas
vid rätten i den ort där handlingen företogs.

Då det i vissa fall kan vara föremål för tvekan inom vilken domstols domvärjo
en skadegörande handling skall anses hava företagits, synes det vara
lämpligt att, i likhet med vad i 19 kap. 1 § första stycket föreslås, medgiva
valrätt mellan domstolen i den ort där själva handlandet ägt rum och domstolen
i den ort där den omedelbara effekten av handlandet uppkommit.

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.
13 §.

181

Lagrådet:

För det fall att två eller flera äro skyldiga att solidariskt utgiva ersättning
för rättegångskostnad föreslås i 18 kap. 11 § och 31 kap. 7 §, att rätten skall
äga befogenhet att bestämma, hur kostnaden skall av dem slutligen bäras.
Därest frågan om ersättningsskyldighetens fördelning icke prövas i samband
med avgörandet av det mål, vari kostnaden uppstått, kan särskild rättegång
föras därom. De skäl som föranleda, att en specialregel gives om forum
för tvister angående ombudsarvode eller annat dylikt anspråk på grund av
rättegång, kunna ock åberopas till stöd för att samma forumregel bör gälla i
mål örn fördelning av rättegångskostnad. Lagrådet hemställer därför, att tilllämplighetsområdet
för 10 kap. 13 § utvidgas i enlighet med vad nu sagts.

14 §•

Lagrådet:

Ehuru förslagets allmänna ståndpunkt i fråga om kvittning torde få anses
vara, att yrkande örn kvittning ej är en talan — från regeln i 13 kap.
4 § att talan skall väckas genom stämning har sålunda ej upptagits något
undantag för kvittningsyrkande — utan ett försvarsmedel, innehåller sista
stycket av förevarande paragraf en regel om forum för kvittningsyrkande,
och i kapitlets följande paragrafer behandlas sådant yrkande såsom en talan.
Tydligast framgår detta av 17 § andra stycket.

Den i 14 § sista stycket upptagna forumregeln är särskilt av intresse, såvitt
därigenom avses yrkande om kvittning med fordran, för vilken ett s. k.
absolut forum skall gälla. Den föreslagna bestämmelsen synes, bortsett
från ett speciellt fall som tillsvidare lämnas därhän, härutinnan innebära,
att kvittningsyrkandet får framställas dels vid den domstol som är absolut
forum dels ock vid en domstol som är överinstans i förhållande till denna.
Då emellertid förslagets nyssnämnda systematik medför att 17 § första stycket
är tillämpligt även på kvittningsyrkanden och sistnämnda stycke alltså
gör inskränkning även i regeln om kvittning i 14 §, lärer följden bliva att,
oaktat vad i 14 § sista stycket föreslås, kvittningsyrkande på grund av en
till ett absolut forum hörande fordran ej kan framställas annat än vid detta
forum och således ej i en överinstans till denna domstol. Detta resultat synes
också sakligt motiverat, enär den synpunkt som ligger till grund för att
lagen gör vissa fora till absoluta ej kan anses tillgodosedd, örn yrkande finge
framställas omedelbart i överinstans.

För det ovan åsyftade specialfallet, vilket är av utomordentligt ringa praktisk
vikt, skulle emellertid 14 § sista stycket hava betydelse, emedan det
innebär en längre gående inskränkning i kvittningsrätten än den 17 § uppställer.
Sistnämnda paragraf utgör nämligen ej hinder för att örn hovrätt är
absolut forum för en motfordran, denna åberopas till kvittning, då målet
efter fullföljd kommer till hovrätten. Men då hovrätten ej ägt döma över
gen k äro m al angående en sådan fordran, kan enligt 14 § sista stycket
kvittning ej yrkas i hovrätten. Huruvida ett sådant resultat är önskvärt sy -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nes diskutabelt; i varje fall bör denna ståndpunkt ej vidhållas, om den lagger
hinder i vägen för en förenkling av förslagets bestämmelser i förevarande
ämne.

Utan annan saklig ändring än den sist berörda synes en sådan förenkling
kunna ernås, om man avstår från att i detta kapitel behandla kvittning
som en talan och inskränker sig till ett stadgande av innebörd att tvist i anledning
av yrkande om kvittning ej må upptagas av domstol, som enligt
17 § första stycket ej ägt upptaga talan om utdömande av den till kvittning
åberopade fordringen. Sista stycket i 14 § skulle då utgå. Första stycket
i 17 §, vari någon ändring ej erfordras på grund av vad nu anförts,
komme ej att gälla kvittningsyrkande, vilket särskilt med avseende å punkt
7 vore en fördel. I andra stycket av 17 § skulle föreskriften att fråga om
kvittning må upptagas i högre rätt utgå; detta kan ske utan olägenhet, då
tillräckligt tydliga bestämmelser härom finnas i 50 kap. 25 § och 55 kap.
14 §. Slutligen borde såsom ett sista stycke i 17 § införas den föreslagna nya
bestämmelsen örn kvittning.

17 §.

Lagrådet:

För närvarande gälla särbestämmelser, enligt vilka Svea hovrätt är ensam
behörig att upptaga vissa tvistemål. Oberoende av om dessa bestämmelser
komma att bibehållas kan man förutse, att denna hovrätt även efter processreformens
genomförande kommer att utgöra specialforum för vissa slag av
tvistemål. Bland annat må uppmärksammas, att då enskilt anspråk på grund
av tjänstefel utan samband med åtal göres gällande mot ämbetsman för vilken
Svea hovrätt är särskilt angivet tjänsteforum, såsom vattenrättsdomare med
flera, mål härom enligt förslaget är att behandla såsom tvistemål. De fall då
sålunda viss överrätt är enligt lag ensam behörig att upptaga tvisten synas i
det hänseende varom 17 § handlar böra jämställas med sådana, i vilka viss
underrätt är ensam behörig. Enklast sker detta genom att i första stycket 2
av förevarande paragraf »underrätt» utbytes mot »domstol».

Angående innebörden av punkt 3 i 17 § första stycket uttalas i motiven att
häradsrätt, beträffande vilken förordnande meddelats enligt lagen den 4 juni
1937 örn behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, torde utan uttryckligt
stadgande böra i det avseende, varom här vore fråga, anses likställd med
rådhusrätt. Vad sålunda åsyftas skulle tydligare framgå av lagtexten, örn
punkt 3 angives avse det fall att tvist, som enligt lag må upptagas allenast
av rådhusrätt eller vissa häradsrätter, väckes vid annan domstol.

Den i andra stycket föreslagna bestämmelsen att på grund av vad i detta
kapitel stadgas talan ej må väckas vid domstol av annan ordning än den
som för tvistens upptagande är i lag föreskriven har betydelse med avseende
å 13, 14 och 16 §§. Såvitt 13 § angår innebär detta att en tvist angående
ombudsarvode eller dylikt, som hänför sig till ett av hovrätt eller högsta
domstolen omedelbart upptaget mål, ej må väckas i dessa domstolar. Följden
härav kan bliva att tvisten icke kan komma under bedömande av någon

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

183

domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 §
böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket.

20 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av
klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet,
äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgörande
örn denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten
själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter
högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt
obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse
måste parten antingen fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att
utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt
domstol, eller låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt paragrafens
andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen.

Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans
skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av underrätt,
kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i
första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd
hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen
förklarats obehörig.

11 KAP.

Lagrådet:

Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall
gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträdaren,
ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru
37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda bestämmelser
andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel,
om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten
att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett liknande
fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indirekt
slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då sålunda
i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att
ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i allmänhet
icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda
framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet
att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betraktas
såsom en undantagsregel.

I klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställföreträdares
ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet härmed
förordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i lagen
finnes stadgat örn part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nät uttryckligen angivits eller eljest är uppenbart. Iakttages detta, föranledes
därav en ändring i 5 § andra stycket i detta kapitel, varjämte kapitlets
rubrik torde böra avfattas så, att det framgår att kapitlet handlar jämväl örn
ställföreträdare.

4 §.

Lagrådet:

I syfte att exemplifiera tillämpningen av denna paragraf anför processlagberedningen
i sina motiv, att av ombud, som uppträder för ett aktiebolag, ej
bör krävas bevis, att bolaget är registrerat och att den som utfärdat fullmakten
är därtill behörig i sådana fall då fråga är örn ett för rätten känt bolag och
om en känd firmatecknare för detta. Med exemplet torde vara avsett att
utmärka att enligt beredningens mening redan den omständigheten att ett
särskilt bildat rättssubjekt är helt okänt för rätten kan utgöra tillräckligt
skäl att kräva fullständiga legitimationshandlingar. Detta synes ock vara riktigt.
En sådan åtgärd kan alltså vara befogad utan att, såsom det heter i
lagtexten, »anledning förekommer att brist är för handen». Ett lämpligare
uttryck för den tanke som ligger till grund för förslaget i denna del synes
kunna vinnas genom att den sats, där de citerade orden influtit, utbytes mot
satsen: med mindre särskild anledning förekommer.

5 §•

Lagrådet:

I det nuvarande tvistemålsförfarandet utnyttjas endast i ringa omfattning
parternas personliga hörande inför rätta såsom medel till målens utredning.
Häri ligger otvivelaktigt en av de största svagheterna i vår civilprocess;
dess botande måste betraktas som en av reformens huvuduppgifter.

Ehuru det enligt förslaget är tillåtet att bevisfrågorna upptagas till prövning
i samtliga instanser, är det naturligt att möjligheten att förebringa ny
utredning i högsta domstolen måste bliva starkt begränsad (jfr 55 kap.
14 §); hovrättsförfarandet erbjuder, praktiskt taget, det sista tillfället att
avhjälpa brister i utredningen. Från denna utgångspunkt måste frågan om
skyldighet för part att infinna sig personligen bedömas. Sker så, lär det
svårligen kunna bestridas att det är av stor vikt att parterna, därest de äga
kunskap om de för målets prövning relevanta sakförhållandena, äro personligen
tillgängliga ej blott i underrätten utan jämväl i hovrätten.

Den beträffande underrättsförfarandet föreslagna bestämmelsen att part
skall infinna sig personligen vid huvudförhandlingen, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för utredningen, är ur den ovan angivna synpunkten
fullt tillfredsställande. Enligt uttalande i motiven (sid. 519—20)
synes det vara avsett att samma grunder skola följas även i vadeförfarandet.
Förevarande paragraf innehåller emellertid att part skall vara skyldig
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt — liksom
i högsta domstolen — endast om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen.
Denna regel överensstämmer i sak med vad för närvarande be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

185

träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett
stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt.

Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas
skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, synes
ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya
förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utredning.
Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen dragés ej mellan underrätt
å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan underrätt
och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När enligt
förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom
skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom
vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många
ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill
bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning
och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägenheterna.
För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vidare
— jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid.
362 — böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brottmål,
låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts personliga
inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt
anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om
omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl
överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att
parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap.
7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl
föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av
protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgången
till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör
i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna utröna,
om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången
gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens
förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla
part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppklarade.
En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta inträder
vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts
hörande.

Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär alt part jämlikt
35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med
vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följdriktigt.
Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga
inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 §
har att upptaga såsom första och enda instans.

På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, alt den för parts skyldighet
att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt föreslagna
regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Örn så -

186

Kunql. Majlis proposition nr 5.

lunda underrätt och hovrätt bliva principiellt likställda i förevarande hänseende,
kan dock förväntas att hovrätt i det fylligare material för bedömningen,
som står den till buds, oftare kan finna stöd för ett antagande att
partens personliga närvaro saknar betydelse för utredningen.

Beträffande paragrafens avfattning Synes det riktigare, att bestämmelserna
få karaktären icke endats av normer för parts skyldighet att infinna
sig utan även av regler för när domstol har att inkalla part personligen. Därigenom
skulle tydligare framgå, att det är på domstolen det ankommer att
pröva huruvida omständigheter som grunda inställelseplikt äro för handen.

Vad i sista punkten av första stycket stadgas torde såsom självklart kunna
utgå.

12 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall rätten, såframt ombud visar oredlighet, oskicklighet
eller oförstånd eller eljest finnes olämplig, avvisa honom såsom ombud
i målet. Är ombudet icke advokat, kan rätten i samband med avvisningsbeslutet
för viss tid eller tills vidare förklara honom obehörig att brukas
såsom ombud vid den rätten. När åter en advokat avvisats såsom ombud,
ankommer det på advokatsamfundets styrelse, hos vilken rätten skall
göra anmälan angående ombudets förhållande, att vidtaga de åtgärder som
enligt 8 kap. 7 § må finnas påkallade. Starka skäl tala för att advokaten,
i avbidan på att styrelsen fattar beslut i anledning av anmälningen, må kunna
förklaras obehörig att uppträda såsom ombud inför den rätt som avvisat
honom. Särskilt gäller detta i sådana fall då advokaten uppsåtligen förfarit
oredligt och på den grund måste bliva utesluten ur samfundet. Lagrådet
hemställer om ändring av förslaget i angiven riktning.

11 §•

Lagrådet:

Det i andra punkten beträffande enskilda juridiska personer uppställda
kravet att protokollsuldrag skall vara styrkt av den som fört protokollet
kan i vissa fall, såsom då protokollföraren avlidit eller flyttat till annan
ort, vålla hinder eller omgång. Då protokollföraren utsetts till ombud, vilket
ej torde vara ovanligt, är det mindre lämpligt att han skall styrka utdragets
riktighet. Det hemställes förty, att någon särskild form för bestyrkandet
icke stadgas.

12 §.

Justitierådet Lawski:

I svensk praxis har, om ock utan uttryckligt stöd i lag, åtminstone sedan
1790-talet använts fullmakter ställda till innehavaren. I förslaget förbjudes
dylik fullmakt, framför allt av det skälet att den lätt kan missbrukas

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

187

genom att den kommer i händerna på någon, som parten ej önskar hava
såsom ombud. Därjämte göres gällande, att även med hänsyn till fullmaktens
återkallande fullmakt för innehavaren kan medföra olägenheter.

Därest man verkligen genom att förbjuda innehavarefullmakter skulle
kunna vinna garanti för att part aldrig företrädes av annan än av honom
själv godkänt ombud, skulle däri otvivelaktigt legat ett starkt skäl för det
föreslagna förbudet. Någon sådan garanti föreligger emellertid alls icke.
Även en till viss person ställd fullmakt, som ger ombudet substitutionsrätt,
innebär samma risk som innehavarefullmakter för att ett av parten ej önskat
ombud kommer att företräda honom. Jag frånser den möjligheten, att
en innehavarefullmakt obehörigen frånhänts rättsinnehavaren och därefter
användes av en alldeles ovidkommande person. En dylik möjlighet saknar
praktisk betydelse redan på den grund att den obehörige innehavaren
ej kan begära något arvode. Icke heller lärer man behöva i praktiken räkna
med det fall, att någon som av misstag fått fullmakten i sina händer,
»i god tro» uppträder såsom ombud. Medan sålunda någon praktisk fördel
ej vinnes genom innehavarefullmaktens avskaffande, skulle därav föranledas
vissa praktiska olägenheter. Då part i brådskande fall vill insända
en fullmakt till en advokatbyrå kan det inträffa, att den advokat, på
vilken han vill ställa fullmakten, är bortrest. Parten riskerar, örn innehavarefullmakten
ej duger, ett måhända onödigt uppskov. Möjligen kan
parten genom att lämna platsen för ombudets namn tom i en fullmakt på
en omväg vinna den fördel, som är förenad med innehavarefullmakter, men
ett dylikt kringgående kan ju ej gärna anses önskvärt. Det bör i detta sammanhang
påpekas att med hänsyn till att innehavarefullmakter äro mycket
vanliga det trots ett förbud, örn förslaget i denna del lagfästes, säkerligen
skall dröja ganska lång tid innan allmänheten kommer att iakttaga förbudet.
Uppskov komma alltså att i ej obetydlig utsträckning föranledas av
detsamma.

Vad till sist beträffar svårigheten att återkalla innehavarefullmakter synes
betydelsen därav ej böra överdrivas. Det står ju alltid part öppet att låta
återkalla fullmakten inför rätten i motpartens närvaro, även om fullmakten
ej återställes till parten.

På grund av det anförda hemställer jag, att paragrafen måtte ändras i enlighet
med vad sålunda anförts.

15 och 16 §§.

Lagrådet:

Det torde saknas anledning att förbjuda andra inskränkningar i ombuds
behörighet än sådana som äro olägliga ur processuell synpunkt. Föreskrift
av part att ombudet ej må uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad
kan ej hänföras till dessa men har likväl ej i förevarande
paragraf upptagits bland tillåtna inskränkningar. Visserligen kan enligt förslaget
från ombudets behörighet undantagas befogenheten att söka verkställighet
av rättens dom, och örn så sker, kan ombudet, såsom i motiven på -

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

pekas, ej ens begära verkställighet i fråga om rättegångskostnad. Däremot
skulle parten ej kunna hindra att ombudet med för parten bindande verkan
uppbär rättegångskostnad, som motparten frivilligt betalar. Särskilt i den
mån kostnadsersättningen gäller tid innan ombudet anlitats, synes förbudet
mot att i omförmälda avseende inskränka fullmakten icke motiverat. Lagrådet
hemställer om sådan ändring av 15 § att inskränkning i ombuds behörighet
må ske jämväl såvitt angår rätten att uppbära parten tillerkänd
ersättning för rättegångskostnad.

I överensstämmelse med vad som torde kunna betraktas såsom gällande
rätt uppställer förslaget den regeln, att om en fullmakt innehåller en icke
tillåten inskränkning i ombudets befogenhet, ombudet skall anses sakna behörighet
att företräda parten. I förslaget stadgas därför, att parten i detta
fall skall erhålla föreläggande att avhjälpa felet.

Såsom beredningen påpekat, föreligga här för lagstiftaren två möjligheter,
antingen att inskränkningen betraktas såsom betydelselös eller att fullmakten
anses ogiltig. Då beredningen föredragit det senare alternativet, åberopas
i första hand såsom skäl, att det synes oegentlig! att lagen medger ombud
en behörighet, som parten icke avsett att förläna honom; därjämte
anmäldes, att svårighet kan uppstå att skilja en fullmakt med långt gående
inskränkningar från en fullmakt att vidtaga särskild åtgärd i rättegången.
Av dessa skäl är det förra uppenbarligen av rent teoretisk art. Har part
i okunnighet om lagens stadganden gjort en otillåten inskränkning i fullmakten,
är det mycket litet sannolikt, att han vill anlita det av honom valda
ombudet endast om han får göra inskränkningen i fullmakten. Praktiskt
sett kommer han därför att alltid frånfalla inskränkningen, och den föreslagna
bestämmelsen skulle därför endast bereda honom ett onödigt besvär.
Och har parten åter i syfte att vinna uppskov medvetet gjort en olaglig inskränkning,
bör lagen ej medverka till att han lyckas i sitt uppsåt. Den
svårighet, som beröres i det senare av beredningens skäl, kan näppeligen
betraktas såsom avgörande. Å andra sidan skulle, på sätt beredningen själv
antytt, vissa praktiska fördelar vinnas genom att laga verkan frånkännes
inskränkningen. Framför allt blir det då möjligt att utan uppskov fortsätta
handläggningen och avgöra målet. Vidare undkommer man den inkonsekvens,
som med förslaget skulle uppstå emellan behandlingen av sådana otilllåtna
inskränkningar, som endast hava karaktären av instruktioner, och behandlingen
av sådana, som verkligen avse att gentemot rätten och motparten
inskränka fullmaktens omfång. En viss tvekan kan också, om förslaget
godtages, uppstå om verkan av att en instruktion av nyss nämnd art kommer
till rättens eller motpartens kännedom. Att 11 § i lagen om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ej är direkt tillämplig
på rättegångsfullmakt, är otvivelaktigt. I vad mån en analogisk tillämpning
därav är tillåten, så att en inskränkning skulle gälla mot rätten och motparten,
örn de insett eller bort inse, att ombudet överskridit sin befogenhet, är måhända
ej alldeles klart.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

189

I moderna processordningar har det nu behandlade spörsmålet i allmänhet
lösts så, att otillåten inskränkning förklarats vara utan verkan (se tyska
civilprocesslagen § 83, österrikiska civilprocesslagen § 32 och norska civilprocesslagen
§ 48).

Med hänsyn till det anförda föreligga enligt lagrådets mening övervägande
skäl för att låta även den svenska processlagstiftningen ansluta sig till sistnämnda
mening. Det hemställes därför, att i 15 § efter första punkten intages
föreskrift om att annan än där angiven inskränkning är utan verkan
och att vad 16 § innehåller om verkan av icke tillåten inskränkning måtte
utgå.

22 §.

Lagrådet:

Av den här givna föreskriften att om rättegångsbiträde skall gälla vad i
2—5 §§ i kapitlet stadgas måste den slutsatsen dragas, att övriga bestämmelser
i kapitlet sakna tillämpning. Detta lärer också vara riktigt, dock
med den modifikationen att grunderna för 17 § uppenbarligen måste tilllämpas.
Enligt beredningens mening är man berättigad att antaga att om
biträde i parts närvaro företar en rättegångshandling utan att parten framställer
någon erinran däremot, handlingen är att betrakta såsom godkänd av
parten och således är för honom bindande. Då det synes tvivelaktigt, örn
en sådan presumtion under alla förhållanden är möjlig utan uttryckligt
stadgande, hemställes att — i överensstämmelse med vad som skett i tyska
(§ 90) och norska (§ 51) civilprocesslagarna — i paragrafen upptages föreskrift,
att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde,
skall anses vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot.

13 KAP.

1 §•

Lagrådet:

För att talan om periodiskt återkommande prestationer skall kunna upptagas,
kräves enligt förslaget — förutom att tiden för fullgörande av någon
av dem inträtt — tillika, alt prestationsskyldigheten icke beror av redan
lämnat eller framtida vederlag. Att för alla fall uppställa ett ovillkorligt
krav på vederlagsfrihet är emellertid näppeligen påkallat. Hinder synes
sålunda icke böra möta för domstol t. ex. att på grund av avtal örn olycksfallsförsäkring
utdöma en livränta till den som efter olycksfall blivit invalid
eller att bifalla mot en arbetsgivare förd talan på fullgörelse av framtida
pensionsförmåner åt någon som efter slutad anställning äger rätt till pension.
En fullgörelsetalan som avser utgivande av livränta eller pension torde
ehuru vederlag utgått böra likställas med de fall som särskilt nämnts i motiven
till förevarande paragraf, nämligen fullgörelse av underhållsskyldighet
av familjerättslig natur eller på grund av olycksfall. Framhållas må
ock, att bestämmelsen i 13 § lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å

190

Kungl. Majda proposition nr 5.

motorfordon uppenbarligen bygger på den förutsättningen att anstalt, som
mot vederlag meddelat sådan försäkring, kan förpliktas att i form av livränta
utgiva ersättning till den som skadats i följd av trafik med motorfordon.
Det hemställes om en jämkning i enlighet med vad här sagts.

14 KAP.

7 §■

Lagrådet:

För tillämpning av de i 1—6 §§ i detta kapitel givna reglerna örn förening
av tvistemål torde det av praktiska skäl vara nödvändigt att uppställa såsom
förutsättning icke blott att — såsom det i lagtexten heter — samma domstol
är behörig utan även att målen väckts vid samma domstol. Att åt bestämmelsen
i förevarande paragraf skall givas en sådan tolkning lärer jämväl
vara avsett. I syfte att undanröja varje möjlighet till tvivel örn den rätta
tolkningen hemställer lagrådet örn ett förtydligande av lagtexten.

15 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Om överexekutor ställer under skingringsförbud lös egendom, som befinner
sig i tredje mans besittning, kan tillika enligt 180 § utsökningslagen
förbud meddelas denne att utgiva egendomen. När enligt förslaget skingringsförbud
utfärdas av rätten, bör det ock ankomma på rätten att meddela
beslut rörande sådant kompletterande förbud att utgiva egendomen varom
nu nämnts. Uttryckligt stadgande härom bör inflyta i förslaget, lämpligen
såsom ett tredje stycke i denna paragraf.

2 §.

Lagrådet:

Det är icke utslutet att, sedan reseförbud upphört att gälla, nya omständigheter
inträffa som giva fog för att sådant förbud ånyo meddelas, såsom
exempelvis då ställd säkerhet visat sig sakna värde. Av lagtexten framgår
icke fullt klart, om det är avsett att reseförbud skall kunna sålunda meddelas
mer än en gång i samma mål och huru för sådant fall den stadgade
tidsbegränsningen för reseförbud skall förstås. Lämpligen bör i sistnämnda
hänseende gälla att reseförbud icke får i samma mål räcka under längre tid
än sammanlagt tre månader. Lagrådet hemställer örn en förtydligande
jämkning av första stycket andra punkten i förevarande paragraf, förslagsvis
så att där utsäges, att reseförbud skall gälla från den dag det delgavs
motparten och att reseförbud, ändå att flera beslut därom meddelats i målet,
ej må sammanlagt gälla mer än tre månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5. 191

7 §■

Lagrådet:

Icke förfallen del av arrende, hyra eller ränta av fast egendom torde
såsom endast en åtföljd till egendomen icke kunna göras till föremål för
kvarstad utan stöd av uttrycklig bestämmelse. I utsökningslagen har detta
fall också särskilt redovisats med angivande av den speciella form kvarstaden
här måste få: överexekutor tillsätter en syssloman att uppbära medlen och
låter kungöra den betalningsskyldige förbud att utgiva något till annan än
denne. Örn man vill giva även domstol befogenhet att meddela sådan kvarstad
— och det finnes ju icke någon anledning att i avseende å vad som
må läggas under kvarstad göra skillnad mellan rätten och överexekutor —
bör således uttrycklig bestämmelse härom lämnas. Det synes vara avsett
att, örn rätten beslutar kvarstad som nu nämnts, förordnandet av syssloman
skulle såsom en verkställighet av kvarstadsbeslutet tillkomma överexekutor
på grund av den hänvisning till utsökningslagen som i 7 § lämnas. Enligt
lagrådets uppfattning är det emellertid här icke fråga om en verkställighet
i egentlig mening. Såsom ovan antytts får kvarstadsbeslutet i detta speciella
fall sitt uttryck just i att syssloman förordnas; det ena kan ej skiljas
från det andra.

I enlighet med vad nu anförts hemställer lagrådet, att beträffande rättens
befogenhet i förevarande hänseende upptages en bestämmelse motsvarande
stadgandet i 184 § första punkten utsökningslagen.

Är synnerlig fara att fast egendom, som av överexekutor satts under skingringsförbud,
genom vanvård eller annorledes i större mån försämras, äger
enligt 181 § utsökningslagen överexekutor förordna syssloman att omhändertaga
och förvalta egendomen, om borgenären begär det och lämnar
förskott till bestridande av nödig kostnad för egendomens förvaltning. En
motsvarande befogenhet har icke enligt förslaget tillagts rätten; överexekutor
skulle, även när skingringsförbud meddelats av rätten, med stöd av 7 § hava
att vid behov förordna syssloman att förvalta egendomen. Icke heller i detta
fall innebär emellertid förordnandet enbart en verkställighetsåtgärd. Naturligast
synes vara att betrakta det som en utbyggnad på skingringsförbudet
till ytterligare säkerställande av den med handräckningen åsyftade effekten,
och det kan då ifrågasättas huruvida icke en uttrycklig bestämmelse erfordras,
örn man vill giva överexekutor en befogenhet att sålunda komplettera en
av rätten beslutad handräckning. Lagrådet håller emellertid före att, om
rätten meddelar skingringsförbud, det lämpligen också hör tillkomma rätten
att förordna syssloman. Allrahelst när behov samtidigt yppas att meddela
skingringsförbud och att tillsätta syssloman, skulle det medföra en
mindre tilltalande omgång om prövningen av de båda med varandra nära
förbundna frågorna lades hos skilda myndigheter. Det hemställes förty, att
en bestämmelse upptages varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande
den som enligt vad ovan angivits tillkommer överexekutor.

De båda stadganden varom lagrådet nu hemställt torde kunna intagas i
7 §•

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

16 KAP.

2 §•

Justitierådet von Steyern:

Såsom i motiven anföres tillämpas för närvarande vid omröstning till dom
den enkla regeln att, sedan eventuellt föreliggande rättegångsfrågor avgjorts,
en enda votering äger rum, därvid varje ledamot avger ett votum innehållande
de skäl på vilka han grundar sin mening och utmynnande i det
slut målet enligt hans tanke bör få. Örn därvid visar sig att pluralitet föreligger
för en viss utgång, blir denna gällande som domslut, även om de
ledamöter, som bilda pluraliteten, stödja sig på olika grunder. Samma metod
tillämpas enligt den norska civilprocesslagen § 139. Enligt vad som
uttalats inom den danska rättsvetenskapen1 är detsamma förhållandet även
i Danmark (jfr Lov om Rettens Pleje § 216).

Enligt det remitterade förslaget däremot må, då beträffande samma käromål
är fråga om flera omständigheter, som var för sig äro av omedelbar
betydelse för rättegången (s. k. omedelbart relevanta rättsfakta), dessa omständigheter
efter sakens beskaffenhet uppställas till särskilda omröstningar,
därvid ledamot, som överröstats i en votering, har att deltaga i den eller de
följande. Målet avgöres därefter på grundval av det resultat, som framgått
av omröstningarna om de omedelbart relevanta rättsfakta. Eventuellt kan
därvid ytterligare omröstning erfordras t. ex. i fråga om storleken av det
belopp, som skall utdömas.

En sådan metod kan tydligen leda till att målet får en annan utgång än
som skulle blivit fallet med nuvarande förfaringssätt. Dock torde detta
endast undantagsvis bliva händelsen. Däremot kan det förutses att särskilda
omröstningar komma att erfordras i ett betydande antal mål; bland
annat de talrikt förekommande skadeståndsmålen torde giva anledning därtill.
I detta sammanhang må erinras att det — trots lagtextens avfattning —
ej kan vara avsett att domstolarna skulle äga fri valrätt mellan de båda metoderna;
meningen är tydligen att särskilda omröstningar skola äga rum,
så snart den i paragrafen angivna förutsättningen är för handen.

Ur logisk synpunkt torde den föreslagna omröstningsmetoden vara överlägsen
den nuvarande; det är onekligen mindre följdriktigt att sammanräkna
vota, som stödja sig på helt olika grunder. Men det nya förfaringssättet
är förenat med så avsevärda praktiska olämpor, att det kan sättas i fråga
om dessa icke väga tyngre än fördelen av att i det fåtal mål, där utgången
bleve en annan, erhålla ett domslut, som är logiskt oangripligt. Att proceduren
är mera omständlig, är väl i och för sig ej skäl nog att avvisa förslaget.
Men föga tilltalande är det, att en domare, som överröstats i en votering
rörande själva saken, måste deltaga i den eller de följande och därigenom
medverka till att målet får en enligt hans uppfattning oriktig utgång.

1 Munch-Petersen: Den danske Retspleje 2 uppl. I sid. 293.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

193

Förhållandet kan ej jämställas med det, som föreligger då en i en rättegångsfråga
överröstad domare bär att ingå i prövning av själva målet. Vidare
kan befaras att svårigheter ej sällan skola uppkomma vid metodens tilllämpning.
Stundom är det vanskligt att avgöra vilka omständigheter som
äro omedelbart och vilka medelbart relevanta; endast de förra få göras till
föremål för särskilda omröstningar. Ej alltid är det givet huru de särskilda
omständigheterna böra närmare bestämmas och avgränsas fran varandra.
Ofta möter ej svårighet att finna en logisk ordningsföljd, efter vilken de
olika fakta böra uppställas till omröstning; i andra fall kan detta ej ske,
och domen kan då bliva olika alltefter den ordning som väljes. Sådana
spörsmål, som de nu antydda, möta ej med nuvarande omröstningssätt.
Även örn man får hoppas, att efter förslagets genomförande voteringar om
voteringssättet ej skola bliva vanliga, lär det ej kunna undgås att åtskillig
tid kommer att spillas på diskussioner i dessa skäligen ofruktbara ämnen.
För att uppskov vid målens avgörande skall undgås, måste varje ledamot
vara på förhand beredd att, alltefter den utgång olika tänkbara omröstningar
kunna få, avgiva vota rörande alla i målet föreliggande frågor. Härigenom
förorsakas ett arbete, som mången gång blir till ingen nytta. En
betänklig svaghet hos den föreslagna ordningen är ock, att den är ägnad
att framhäva de särskilda tvistepunkterna på bekostnad av översikt och
sammanhang.

Uppenbarligen måste i förevarande hänseende ett och samma förfarande
tillämpas i alla domstolar, som bestå av flera ledamöter. Den föreslagna
metoden tar sikte på förhållandena inom ett kollegium av jurister. I en
domstol, där nämnd har säte, synes den på grund av sin tekniskt komplicerade
natur avgjort olämplig.

Vid övervägande av dessa omständigheter finner jag den föreslagna bestämmelsen
icke kunna förordas, i varje fall icke såsom en allmängiltig regel.
En möjlighet torde emellertid föreligga att giva bestämmelsen en mera
begränsad räckvidd. Detta skulle kunna ske genom att låta förfarandet få
tillämpning endast på vissa grupper av frågor, som ehuru de hos oss bruka
hänföras till realitetsspörsmålen, dock stå rättegångsfrågorna nära. Hit
höra spörsmål huruvida part genom preskription eller eljest förlorat sin
rätt till talan och huruvida part är rätt kärande eller svarande i målet. Då
det nuvarande omröstningssättet någon gång leder till otillfredsställande
resultat, torde det oftast bero på att dylika spörsmål, vilka för tanken framstå
som preliminära, indragas i den huvudsakliga voteringen. Då de nu
antydda frågorna utan svårighet kunna särskiljas från övriga materiella
frågor, bortfaller en del av de anförda betänkligheterna, om stadgandet begränsas
till att gälla endast dem.

På grund av vad nu anförts hemställer jag, att tredje punkten i andra
stycket utgår eller ersättes med ett stadgande, att särskild omröstning skall
hållas angående fråga huruvida part förlorat sin rätt till talan eller huruvida
part är rätt kärande eller svarande.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 13

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §•

Lagrådet:

För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gällande
rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat domslut
än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt
domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara,
att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden
måste ena sig örn både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla
gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse;
det i lagtexten använda uttrycket »mening» brukas i andra stycket och i 4 §
närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket
bör därför förtydligas.

, 6 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då
fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde
vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall
bliva fråga örn att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 §
och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om någons
kvarhållande i häkte lära brottmålsreglema böra gälla. Detsamma synes
böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i fråga
om reseförbud. Vid omröstning örn andra, mindre ingripande handräckningsåtgärder,
såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i
15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål
kunna utan betänklighet användas.

Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu
anförts.

17 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten självmant
bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen
den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik.
En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka
innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke
sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat
att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är
beroende av invändning från gäldenärens sida.

5 §•

Justitierådet von Steyern:

Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punkten
behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

195

står den möjligheten att ett mål kan få olika utgång allteftersom mellandom
enligt andra stycket i förevarande paragraf gives eller ej. Att så kan bliva
fallet om ändring ej göres i 16 kap. 2 § beror på att vad enligt sistnämnda
lagrum skall bliva föremål för särskilda omröstningar är varje s. k. omedelbart
relevant rättsfaktum, under det att mellandomen gäller den generella
frågan huruvida fullgörelseskyldighet föreligger eller ej. För att undanröja
denna möjlighet till olika utgång kunde tänkas en föreskrift att även vid enhetlig
dom särskild omröstning alltid skulle hållas beträffande frågan om
skyldighet att fullgöra, så snart olika meningar yppas därom. Då sådana
meningsskiljaktigheter äro utomordentligt vanliga bland annat i det stora
antalet skadeståndsmål, skulle emellertid en sådan föreskrift i hög grad
tynga förfarandet och kan därför ej förordas.

Den nu berörda möjligheten av olika utgång vid enhetligt avgörande och
mellandom torde ej vara av större betydelse. Det kan nämligen antagas, att
mellandom endast i ett ringa antal fall kommer att visa sig ändamålsenlig.
Möjligheten innebär, att den slutliga domen kan bliva ofördelaktigare för
svaranden örn mellandom gives än eljest skulle blivit fallet. Vid sådant förhållande
torde i andra stycket böra stadgas, att sådan dom, som där avses,
ej må givas mot svarandens bestridande.

7 §•

Lagrådet:

Under 3 i första stycket föreskrives, att domen skall angiva parternas yrkanden
och invändningar samt de omständigheter, varå de grundats, jämte
motpartens yttrande däröver. Det praktiska syftet med en sådan föreskrift
torde vara, att av domen bör framgå vad som därigenom blivit prövat och
avgjort. För att tillgodose detta syfte är en så utförlig redogörelse, som i
punkten kräves, i allmänhet ej erforderlig. Tillräckligt är, att domen angiver
parternas yrkanden i sak och vad som erfordras för att individualisera dessa,
det vill i regel säga de omständigheter, varå yrkandena grundas. Till sådana
yrkanden hänföras då tydligen jämväl t. ex. kvittningsyrkanden. Däremot erfordras
ur den angivna synpunkten icke, att yrkanden av processuell art eller
invändningar eller vad som yttras i anledning av yrkanden eller invändningar
redovisas i domen. Om sådant skall upptagas i domen och på vilken
plats det då lämpligen bör ske, kan överlåtas åt domstolen att avgöra.

Vad nu förordats skulle medföra en ej oväsentlig lättnad vid domens avfattande
särskilt för underrätterna. Lagrådet hemställer om jämkning i enlighet
med vad nu anförts.

9 §•

Lagrådet:

Möter i tvistemål synnerligt hinder mot doms meddelande inom tid, som
fastställes i denna paragraf, kan rätten låta med domen anstå så länge som
påkallas av hindret. Varje gång denna möjlighet till anstånd begagnas, skall
anmälan därom med uppgift örn anledningen till uppskovet göras av underrätt
till hovrätten och av hovrätt till Kungl. Maj:t. Liknande föreskrifter örn

196

Kline)!. Maj:ts proposition nr 5.

anmälningsskyldighet återfinnas i motsvarande bestämmelse för brottmål
(30 kap. 7 §) och därjämte i 42 kap. 20 §, 45 kap. 14 §, 47 kap. 22 §, 50 kap.
13 och 22 §§, 51 kap. 13 och 22 §§ samt 53 kap. 1 och 22 §§ för sådana fall
då huvudförhandling utsättes att hållas efter utgången av viss i dessa paragrafer
angiven tidrymd.

För införande av anmälningsskyldighet i den form som sålunda föreslås
synas tillräckligt bärande skäl icke kunna åberopas. Det kan icke vara avsett,
att varje inkommen anmälan skall föranleda undersökning rörande behovet
av anstånd i det särskilda fallet, utan syftet med anordningen måste
vara att material skall samlas för att möjliggöra ett ingripande, så snart anledning
finnes att antaga att vid någon domstol tillämpas ett uppskovssystem
som står i strid mot grunderna för den nya rättegångsordningen. Sådana fall
som anmärkts i motiven till 42 kap. 20 § — nämligen då underrätt på grund
av anhopning av göromål tvingas att uppskjuta åtgärder som eljest kunnat företagas
inom behörig tid — komma säkerligen utan uttrycklig föreskrift att
bringas till hovrättens kännedom i syfte att hovrätten måtte genom förstärkning
av underrättens arbetskrafter eller annan åtgärd medverka till att arbetet
vid underrätten kan ordnas på ett tillfredsställande sätt. över befarade missbruk
av den rörelsefrihet, som på detta område lämnas domstolarna, torde
tillräckligt effektiv kontroll kunna vinnas genom enklare anordningar än de
här föreslagna, vilka bland några av dem som yttrat sig över förslaget uppfattats
såsom ett oberättigat misstroende mot domarkårens goda vilja att tilllämpa
det nya processförfarandet i den rätta andan. En utväg som därvid
erbjuder sig synes vara att låta rätten i en särskild liggare över mål, i vilka
uppskov ägt rum, anteckna anledningen till uppskovet. Härutinnan erforderliga
föreskrifter synas emellertid icke vara av den natur att de böra få sin
plats i rättegångsbalken.

Numera lära i allmänhet domstolarnas sammanträdeslokaler och deras
kanslier vara inrymda i samma byggnad. Så är förhållandet i fråga om
rådhusrätterna, hovrätterna och ett stort antal häradsrätter. Åtskilliga häradsrätter
hava emellertid tingsställe och kansli på olika orter, och nedre
justitierevisionen, som utgör kansli för högsta domstolen, är förlagd till annan
byggnad än den, där högsta domstolen sammanträder. Även efter det
rättegångsreformen trätt i kraft, torde åtskilliga domstolar komma att hava
sammanträdeslokal på annan ort än kansliet. Detta kommer alltid att bliva
fallet, om vid sammanslagning av tingslag anordningen med flera tingsställen
(1 kap. 6 §) tillämpas. De i 17 kap. 9 §, 30 kap. 7 § samt 33 kap.
12 och 19 §§ föreslagna stadgandena örn anslag å rättens dörr innebära,
att i dylika fall det meddelande eller den handling, varom fråga är, kommer
att finnas å tingsstället men ej å kansliet. Det vill synas som om det skulle
vara bättre sörjt för att meddelandet eller handlingen blir känd för vederbörande,
örn anslaget i stället skedde å kansliets dörr. Att föreskriva anslag
på båda ställena torde vara onödigt. Bestämmelsen i 33 kap. 24 § andra
stycket, som innebär att förteckning å stämningsman skall icke blott vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

197

tillgänglig å kansliet utan även anslås på tingsstället eller, om flera sådana
finnas, på ett vart av dem, bör däremot behållas oförändrad.

14 §.

Lagrådet:

Av de beslut under rättegången, mot vilka talan skall förås särskilt, skola
enligt förevarande paragraf vissa uppräknade genast gå i verkställighet.
Lämpligen bör till denna grupp av beslut ytterligare hänföras beslut, varigenom
rätten förordnat, att beviljad förmån av fri rättegång skall upphöra,
eller till biträde förordnat annan än part föreslagit. Det hemställes, att ett
tillägg härom göres i andra punkten av paragrafens andra stycke. Motsvarande
tillägg bör göras i 30 kap. 12 §.

15 §.

Lagrådet:

1 rättssäkerhetens intresse synes såväl här som i 30 kap. 13 § böra föreskrivas,
att rättelse av dom eller beslut såvitt möjligt skall antecknas jämväl
å utgivna utskrifter.

19 KAP.

1 §

Lagrådet:

Då vad i sista stycket stadgas torde kunna anses innefattat i första styckets
tredje punkt och således är överflödigt, bör sista stycket utgå.

9 och 10 §§.

Lagrådet:

Hänvisningarna till 1 § torde böra ändras till att gälla 1 eller 2 §. Exempel
på en i lag given forumregel, som avviker från 2 §, utgör 328 § sjölagen, såvitt
fråga är om brott som begåtts ombord på svenskt fartyg i utländsk hamn. 11

11 §•

Lagrådet:

Samma ändring som av lagrådet föreslagits i 10 kap. 20 § torde böra vidtagas
i förevarande paragraf.

20 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Befogenhet att i högre rätt fullfölja talan till den misstänktes förmån bör
uppenbarligen tillkomma icke blott allmän åklagare utan även särskild åklagare
såsom t. ex. riksdagens justitieombudsman och riksdagens militieombudsman.
För att detta skall komma till tydligt uttryck i lagtexten synes

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

andra punkten i första stycket av denna paragraf lämpligen kunna upptagas
såsom ett tredje stycke, därvid ordet »Han» bör ersättas med »Åklagare».

6 §•

Lagrådet:

Enligt vad av motiven framgår skall allmänt åtal jämlikt förevarande paragraf
äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är straffskyldig
för gärningen. Mot den, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke bör
dömas till ansvar, förutsättes alltså åtal icke skola väckas. Tydligt torde
visserligen vara, att åklagaren kan underlåta att vidtaga åtgärd endast om
det är ställt utom varje tvivel, att frihet från ansvar jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
föreligger. Eljest måste förundersökning eller åtal fullföljas åtminstone
till dess det genom sådan undersökning, som avses i 6 kap. sinnessjuklagen,
blivit klarlagt, att straff icke kan komma i fråga. Men även med beaktande
härav synes inskränkningen i åtalsplikten beträffande sinnessjuk hava blivit
för omfattande. Understundom kan det nämligen vara av behovet påkallat,
att det blir fastslaget, örn en sinnessjuk har begått ett visst brott eller icke. Är
det uppenbart att den, som misstänkes för brott mot annans personliga säkerhet,
är sinnessjuk men icke ådagalagt att han begått brottet, ehuru tillräckliga
skäl till åtal föreligga, skulle sålunda den sinnessjuke rörande utskrivning
från sinnessjukhus enligt 20 § sinnessjuklagen, därest förslaget antages,
bliva underkastad lindrigare regler örn han ej förklarats hava begått brottet
än örn det skett. I andra fall kan det vara av vikt att åtal sker för att befria
en oskyldig från oberättigade misstankar. Med den avfattning, förevarande
paragraf erhållit, torde man knappast kunna räkna med att åklagarna skola,
fastän åtalsplikt ej föreligger, anse sig berättigade att åtala i de fall som här
avses. Det torde därför böra uttryckligen föreskrivas att, där den misstänkte
på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan fällas till ansvar, åtal må äga
rum, om tillräckliga skäl föreligga att han begått gärningen och åtal av särskild
anledning finnes påkallat.

8 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Åklagare är på grund av sin tjänsteplikt skyldig att med tillbörlig skyndsamhet
bedriva förberedande undersökning och väcka åtal. Målsägande är
däremot för brotts angivande eller åtals väckande ej underkastad annan
tidsbegränsning än den som följer av strafflagens bestämmelser om åtalspreskription.
För att tillgodose såväl det allmännas intresse av att ej genom
onödig tidsutdräkt processmaterialet försämras eller straffets verkställighet
uppskjutes som ock den misstänktes anspråk att inom skälig tid få
visshet huruvida målsäganden ämnar göra sak av brottet, föreslog processkommissionen,
att korta preklusionstider skulle stadgas för målsägandens
initiativ till brotts beivrande. Dessa preklusionstider skulle vara tre till
antalet och gälla dels angivelse av brott, som åklagare endast efter angivelse
må åtala, dels väckande av åtal för brott, som endast målsäganden äger

Kanal. Maj:ts proposition nr 5.

199

beivra, dels ock väckande av åtal, då åklagare beslutat att ej åtala. Preklusionstiderna
föreslogos till sex månader och skulle löpa i de båda förra
fallen från det målsäganden fick kännedom om brottet och gärningsmannen
och i det tredje fallet från det han fick kännedom om åklagarens beslut.

Av de sålunda föreslagna stadgandena har processlagberedningen endast
upptagit det, som avsåg väckande av subsidiärt målsägandeåtal. Att stanna
härvid är tydligen av jämförelsevis ringa värde för genomförande av det
ovan angivna syftet. Örn på grund av svårigheten att konstatera när malsäganden
fått kännedom om brottet och brottslingen eller av annan orsak
de andra båda preklusionsreglerna anses icke böra införas, torde tillräckliga
skäl knappast föreligga att stadga en tidsbegränsning endast för det
subsidiära målsägandeåtalet. Endast i undantagsfall kan det tänkas bliva
av någon egentlig betydelse för den, som misstänkes för ett brott, att för angivares
åtalsrätt finnes stadgad en särskild preklusionstid, räknad från det
angivaren erhållit del av åklagarens beslut att åtal ej skall äga rum. Så
länge den för brottet gällande preskriptionstiden löper, måste den misstänkte
räkna med möjligheten att åklagaren kommer att intaga en annan ståndpunkt.
Och en målsägande, som av en eller annan anledning vill utnyttja
hela preskriptionstiden, har ju endast att dröja tillräckligt länge med sin
angivelse. Å andra sidan måste den föreslagna anordningen i praktiken medföra
besvär och kostnader som icke stå i rimlig proportion till nyttan. En
följd av bestämmelsen måste nämligen bliva att det kommer att åligga åklagare
att i varje fall då en angivelse ej leder till atal icke blott anskaffa bevis
om att angivaren fått del av åklagarens beslut i anledning av angivelsen
utan även att bevara detta bevismaterial till dess preskriptionstiden för det
angivna brottet utgår. Slutligen må framhallas att, i den mån det ma asyftas
att genom stadgandet förhindra dröjsmål med angivelse, värdet härav ej är
stort; utvecklingen har redan lett därtill, att målsäganden såsom regel ej vill
påtaga sig kostnaden för en rättegång och därför skyndar sig att överlämna
åtalsfrågan åt åklagaren.

Då i 8 § såsom förutsättning för målsägandes subsidiära åtalsrätt fordias
att han skall hava angivit brottet, torde detta delvis sammanhänga med den
föreslagna preklusionsfristen, i det att åklagaren ansetts sakna anledning
att delge sitt beslut med annan målsägande än den som till honom gjort
angivelse. Bortfaller preklusionsregeln, synes kravet på angivelse knappast
motiverat.

I anledning av vad nu anförts hemställes, alt i första stycket av 8 § allenast
stadgas, att målsägande ej må väcka åtal för brott, som hör under allmänt
åtal, med mindre åklagaren beslutat, att sådant åtal ej skall äga rum.

14 §.

Lagrådet:

De skäl lagrådet vid 11 kap. 5 8 i fråga örn tvistemål anfört för en utvidgning
av parts skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling
i hovrätt äga giltighet även beträffande målsägande i brottmål. Iaktta -

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ges lagrådets hemställan vid nämnda paragraf, ernås genom hänvisningen
i förevarande lagrum den erforderliga ändringen såvitt rörer målsägande.

Därest, på sätt lagrådet förordat, 11 kap. 5 § jämkas så, att lagrummet
kommer att reglera jämväl när rätten har att ålägga part personlig inställelse,
lärer av 45 kap. 15 och IG §§ utan vidare framgå att samma normer skola
iakttagas av åklagaren då han har att utfärda kallelser till huvudförhandling.

En jämkning av första stycket sista punkten blir erforderlig, örn vad lagrådet
hemställt under rubriken till 11 kap. iakttages.

21 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I överensstämmelse med vad som förordats vid 11 kap. 5 § för tvistemålens
del och vid 20 kap. 14 § beträffande målsägande torde såsom allmän
regel för den tilltalades inställelse vid huvudförhandling i hovrätt böra gälla
att han skall vara personligen tillstädes, om hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen. Med en sådan regel skulle väl föreskriften
om obligatorisk personlig inställelse, då underrätten dömt till straffarbete
eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff, få mindre betydelse,
men den torde dock böra bibehållas.

Liksom erinrats angående 11 kap. 5 § bör jämväl av förevarande paragraf
framgå, att rätten har att meddela beslut örn den tilltalades inkallande till
personlig inställelse.

4 §•

Lagrådet:

Behörighet att förordna offentlig försvarare för någon, mot vilken åtal
väckts, skall uppenbarligen tillkomma den domstol, vid vilken målet handlägges.
Uppkommer fråga om sådant förordnande, sedan domstolen meddelat
dom eller slutligt beslut i målet men innan tid för fullföljd av talan
genom anslutningsvad, revisionsansökan eller besvär gått till ända, synes det
vara lämpligare att frågan upptages av den domstol, som meddelat domen
eller beslutet, än av den, hos vilken fullföljd av talan i målet kan äga rum.
För att säkerställa att en sådan ordning kommer att tillämpas synes det
vara erforderligt, att en uttrycklig föreskrift i ämnet upptages i lagen.

8 §•

Lagrådet:

Försvarare, som utses av den misstänkte, har enligt förslaget väsentligen
samma ställning som ett rättegångsbiträde i tvistemål. I enlighet härmed
har också i 3 § givits samma regel om sådan försvarare, som i 12 kap.
22 § meddelats örn rättegångsbiträde. Offentlig försvarare har en likartad
ställning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

201

Vid 12 kap. 22 § har lagrådet hemställt om upptagande av föreskrift
att rättegångshandling, som företagits av parts rättegångsbiträde, skall anses
vara av parten godkänd, om han ej genast gör gensaga däremot. I
ansvarsfrågan lärer en dylik regel icke utan vidare kunna tillämpas å försvarare.
Denne synes nämligen åtminstone i viss utsträckning böra även
mot den misstänkte företräda hans intressen, medan å andra sidan åt ett
av försvararen i ansvarsfrågan gjort medgivande icke torde kunna tillerkännas
samma verkan som om det gjorts av den misstänkte, även örn denne
icke gjort gensaga däremot. I fråga om enskilt anspråk bör däremot den
av lagrådet beträffande rättegångsbiträde förordade regeln bliva tillämplig,
och detta torde utan särskilt stadgande bliva fallet, om lagrådets nyssberörda
hemställan iakttages.

22 KAP.

1, 3 och 4 §§.

Lagrådet:

För tvistemålens del upptager förslaget i 14 kap. 1 och 2 §§ den regeln,
att örn någon samtidigt väcker flera käromål mot samma svarande eller om
samtidigt en kärande väcker käromål mot flera svarande eller flera kärande
mot en eller flera svarande, målen skola handläggas i en rättegång, såframt
de stödja sig på väsentligen samma grund. Därutöver föreslås i 14
kap. 6 § att mål mellan samma eller olika parter även i annat fall m å
handläggas i en rättegång, om det är till gagn för utredningen. Sistnämnda
stadgande åsyftar, såsom i motiven framhålles, bland annat de fall då käromål,
som stödja sig på väsentligen samma grund, ej väckas samtidigt eller
då käromålen icke stödja sig på väsentligen samma grund men dock å likartade
grunder. Tillämpningen av 6 § ankommer på rätten, som oberoende
av parts yrkande kan förfara efter ty finnes lämpligt. En allmän förutsättning
för kumulation är enligt 7 §, att samma domstol är behörig för målen
och samma rättegångsform tillämplig. Såsom lagrådet vid sistnämnda paragraf
yttrat, torde jämväl förutsättas, att målen äro anhängiga vid samma
domstol.

I 22 kap. 1, 3 och 4 §§ regleras frågan om kumulation av talan om ansvar
och örn enskilt anspråk i anledning av brott. Av dessa stadgande!! hava
1 och 3 §§ avseende på det vanligaste fallet eller att målsäganden gör gällande
enskilt anspråk mot den tilltalade; i 4 § första stycket åter regleras
det fallet att målsäganden framställer sådant anspråk mot annan än den
tilltalade. Målsägandens talan om enskilt anspråk mot den tilltalade på
grund av brott må enligt 1 § föras i samband med åtal för brottet, och
enligt 3 § äger rätten, örn sådan talan föres i särskilt mål, förordna att
talan skall upptagas till behandling i samband med åtalet. Förutsättning
för sådant förordnande är att målsäganden begär målens sammanslagning
och att rätten finner åtgärden lämplig. Enligt 4 § första stycket må, örn

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

målsägande]! vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd
eller annat dylikt i anledning av brottet, talan handläggas i samband
med åtalet. Av den föreslagna lagtexten framgår ej tydligt, huruvida
stadgandet är avsett att vara ett parallellstadgande endast till 1 § eller jämväl
till 3 §. Är det senare åsyftat, lämnar avfattningen rum för tvekan huruvida
även i detta fall, likasom i 3 §, för sammanslagning av målen fordras
yrkande av målsäganden och att rätten finner åtgärden lämplig. Stadgandet
torde härutöver innefatta en forumregel, varigenom skulle beredas
tillfälle att vid brottmåisforum mot annan än den tilltalade framställa anspråk
i anledning av brottet.

Vad först angår kumulation av ansvar stalan och målsägandens enskilda
anspråk mot den tilltalade, är intet att erinra mot det i 1 § upptagna huvudstadgandet.
Likaledes torde förslagets ståndpunkt vara riktig då i 3 §
för sammanförande av en ansvarstalan och ett såsom särskilt mål väckt
enskilt anspråk ej uppställas lika tvingande föreskrifter som de, vilka enligt
14 kap. 1 och 2 §§ skola gälla för förening av tvistemål som stödja sig
på väsentligen samma grund. Den omständigheten att principiellt olika
processformer äro tillämpliga ävensom de praktiska olägenheter som kunna
föranledas av ett sammanförande utgöra hinder härför. Med hänsyn till
dels att mål om enskilt anspråk på grund av brott i och för sig skola hänföras
till tvistemål och dels att målsäganden ansetts kunna hava intresse av att
hindra en tillämpning av 29 kap. 6 § andra punkten har i förslaget ansetts
nödigt att göra den civila talans införlivande i brottmålet beroende av att
målsäganden framställer yrkande därom. Ett sådant betraktelsesätt saknar
förvisso ej berättigande, men hänsyn bör ock tagas till att såväl den tilltalade
som rätten kan hava ett välgrundat intresse av att dubbla rättegångar
undvikas. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes stå att vinna,
om rätten oberoende av parts yrkande erhåller befogenhet att förordna örn
målens förening, när skäl därtill äro. Givet är att rätten därvid har att fästa
tillbörligt avseende vid parternas önskningar. Vad nu förordas står i överensstämmelse
med regeln i 14 kap. 6 § om fakultativ förening av tvistemål och
med vad som enligt 22 kap. 5 § skall gälla för särskiljande av ansvarstalan
och talan om enskilt anspråk.

Vad därefter angår det i 4 § första stycket behandlade fallet, eller att
målsäganden vill mot annan än den tilltalade framställa anspråk på skadestånd
eller annat dylikt i anledning av brott, torde samma regler böra
gälla som nyss förordats beträffande målsägandens enskilda anspråk mot
den tilltalade. Det förhållandet att en målsägande grundar sin talan icke
uteslutande på brottet utan även på någon annan omständighet t. ex. att
tredje mannen i egenskap av försäkringsgivare är ersättningsskyldig, bör
— såsom förslaget i 4 § första stycket ock innebär — icke utgöra hinder
mot kumulation.

Skola, såsom nu förordats, samma regler gälla för all kumulation av
ansvarstalan och målsägandens enskilda anspråk, oberoende av örn anspråket
riktas mot den tilltalade eller annan, kan detta enklast ernås genom

Kunpl. Maj:ts proposition nr 5.

203

att 4 § första stycket utgår samt 1 § första punkten och 3 § få en lydelse
som kommer även målsägandens talan mot tredje man att innefattas i
dessa båda stadganden. Vad som i den föreslagna lagtexten utgör hinder
häremot är uttrycket »på grund av brott». Då detta uttryck enligt förslagets
terminologi lärer innebära ett krav på att anspråket skall grunda
sig uteslutande på brottet, bör det ersättas med den i 4 § första stycket
såsom mera omfattande använda termen »i anledning av brott». En sådan
ändring skulle ock stå i samklang med lagrådets hemställan vid 10
kap. 8 §. I vad 4 § första stycket innefattar en forumregel torde denna
genom den föreslagna ändringen bliva obehövlig. Även 1 § innefattar nämligen
enahanda forumbestämmelse, och denna bleve genom ändringen tilllämplig
på målsägandens anspråk, jämväl såvitt det riktas mot tredje man.
Iakttages lagrådets vid 10 kap. 8 § gjorda hemställan, blir behovet av en
forumbestämmelse för det i 3 § avsedda fallet ock vederbörligen tillgodosett.

23 KAP.

3 §•

Lagrådet:

Det ligger i sakens natur, att ju mera kvalificerad den polismyndighet är,
som handhar förundersökningen, desto mindre anledning föreligger det såsom
regel för åklagaren att övertaga ledningen av denna innan ännu någon
bestämd person framstår såsom med skäl misstänkt. Särskilt med hänsyn
till att förundersökningsarbetet i allmänhet ledes av väl kvalificerade polismän
i de städer, där åklagare- och polismyndighet ej äro förenade i en hand,
lär det endast i undantagsfall visa sig påkallat att åklagaren ingriper redan
på detta tidiga stadium. Det synes därför böra utmärkas, att åklagarens
skyldighet härtill inträder blott örn det av särskilda skäl finnes påkallat.

9 §•

Lagrådet:

I fråga om skyldigheten att kvarstanna för förhör synes i lagen böra, såsom
en grundregel, i första hand utsägas att ingen, som ej är anhållen eller
häktad, skall vara skyldig att kvarstanna längre än som är för ändamålet
oundgängligen erforderligt. Om man till säkerhet mot missbruk från myndighetens
sida vill komplettera denna allmänna regel med detaljföreskrifter,
böra dessa göras mindre stela än de förslaget innehåller. Särskilt må erinras,
hurusom bestämmelsen att inställelse till nytt förhör ej får påfordras
förrän efter viss tid kan, då den göres undantagslös, bliva till icke obetydligt
men för utredningen. Den kunde tillika alstra benägenhet hos förhörsledaren
att utnyttja den i första stycket av 9 § medgivna tiden i vidare mån
än eljest varit påkallat. Den enskildes intresse torde bliva tillbörligen beaktat,
örn det stadgas att skyldighet att kvarstanna ej må i något fall påkallas
för längre tid i följd än tolv timmar och att, därest med någon er -

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fordras nytt förhör, det ej må utan tvingande skäl påfordras att han infinner
sig tidigare än tolv timmar efter det föregående förhör med honom
avslutats.

12 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Bland exemplen på otillåtna förhörsmetoder hava i denna paragraf nämnts
»snärjande frågor» och »löften eller förespeglingar örn särskilda förmåner».
Innebörden av dessa uttryck är icke fullt klar. Enligt vanligt språkbruk
kunna därunder falla även åtgärder, vilka icke äro att anse såsom otillbörliga.
Med hänsyn härtill hemställes, att de citerade orden måtte utgå ur lagtexten.

14 §.

Lagrådet:

Gällande regler om undersökning av tilltalads sinnesbeskaffenhet förutsätta,
att domstolen ej kan förordna om sådan undersökning med mindre
den anser att den tilltalade begått brottet. Endast under denna förutsättning
är det försvarligt att väsentligt förlänga häktningstiden för att få en undersökning
verkställd eller att förordna att icke häktad tilltalad skall för undersökning
intagas å sinnessjukhus. Därvid är även att beakta, att tvångsundersökning
å fängelses sinnessjukavdelning eller å sinnessjukhus för den
tilltalade kan innebära ett svårare lidande än ett frihetsstraff.

Förslagets ståndpunkt i ifrågavarande avseende är ej alldeles klar. I motiven
uttalas, att undersökningen såvitt möjligt bör vara verkställd före huvudförhandlingen
och att det i regel torde vara lämpligast, att den sker redan
under förundersökningen. Detta uttalande kan lätt tydas så, att man velat
avvika från gällande rätts ståndpunkt, men behöver ej innebära mer än
att i alla fall, i vilka det är klart att den misstänkte förövat gärningen —
och det torde vara flertalet — undersökningen bör ske före huvudförhandlingen.

I brist på ett uttryckligt uttalande örn att förslaget vill bryta med gällande
rätt anser sig lagrådet berättigat att antaga, att ej heller förslaget medger
undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet, örn ej övertygande bevisning
förebragts om att han begått gärningen. Vid sådant förhållande kan
lagrådet på denna punkt lämna förslaget utan anmärkning.

19 §.

Lagrådet:

I tvistemål och i brottmål, vari enskilt åtal föres, beredes målet till huvudförhandlingen
omedelbart under rättens ledning. Så sker väl ej i mål
vari allmän åklagare för talan, men rätten har dock även i dessa mål att,
sedan åtal väckts, kontrollera huruvida det förebragta materialet är sådant
att målet kan vid huvudförhandlingen bliva slutfört i ett sammanhang samt
vid behov förelägga åklagaren att fullständiga förundersökningen eller besluta
att yttrande av sakkunnig skall inhämtas eller annan förberedande

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

205

åtgärd vidtagas (se 45 kap. 11 och 12 §§). Ett naturligt komplement till
denna rättens förgranskning är den rätten enligt förevarande paragraf
anförtrodda uppgiften att, innan åtal väckts, upptaga och pröva
anmälan från den misstänkte därom att undersökningsledaren ej
bifallit begäran om förhör med viss person eller att utredningen eljest ej blivit
tillfredsställande. Genom att rätten ingriper redan på detta tidiga stadium
kan den utredning, som må finnas erforderlig, icke blott komma en blivande
huvudförhandling till godo utan även, och i första hand, få betydelse
för åtalsprövningen. Däremot synes den föreslagna anordningen med
anmälan hos rätten icke ändamålsenlig, när klagomålen ej avse förmenta
brister i utredningen utan den misstänkte gör gällande att annat fel förekommit
vid förundersökningen, exempelvis att olämplig förhörsmetod använts.
I sådana fall bör frågan lämpligen behandlas i den ordning som
eljest tillämpas beträffande anmälan om tjänstefel; den misstänkte får vända
sig till överordnad åklagare, som utreder fallet och vidtager den åtgärd,
vartill utredningen ger anledning. I enlighet med vad nu anförts hemställer
lagrådet, att i första stycket av 19 § orden »att eljest vid förundersökningen
ej rätteligen förfarits» måtte utbytas mot »alt utredningen eljest ej blivit tillfredsställande
vid förundersökningen» eller något liknande.

21 §.

Lagrådet:

Särskilt med hänsyn till att förhör icke sällan hålles under mindre gynnsamma
förhållanden bör det vara tillåtet att vid själva förhöret göra behövliga
anteckningar i konceptform för att sedermera — med uteslutande
av sådant som visar sig sakna betydelse för utredningen — utan omformning
av återgivna utsagor renskriva anteckningarna och i förekommande fall
sammanställa dem med andra förhörsanteckningar till ett sammanhängande
protokoll. Något annat lärer ej heller vara åsyftat. Men då avfattningen av
andra stycket i förevarande paragraf kan giva anledning till det missförståndet
att ett i alla avseenden färdigställt protokoll skall åstadkommas redan
vid förhöret, synes styckets formulering böra något jämkas. Det kan
exempelvis stadgas, att utsaga av misstänkt eller annan skall, sedan den
upptecknats, genast uppläsas, att den hörde skall tillfrågas, om han har något
att erinra mot avfattningen, att erinran, som ej föranleder ändring, skall
antecknas och att uppteckningen ej må därefter ändras.

Såframt vad lagrådet anfört i fråga om 6 kap. 8 § andra stycket föranleder
ändring av vad där stadgas, torde motsvarande ändring böra ske här.

24 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Stadgandet i sista stycket avses skola tillämpas endast då det finnes uppenbart
att den misstänkte ej kommer att dömas till annat än böter eller mist -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

ning av befattning. Under ordalagen kommer emellertid jämväl det fall,
att av omständigheterna uppenbart framgår att viss påföljd kommer att
ådömas i stället för straff. Ett förtydligande torde böra ske.

3 §.

Justitieråden Eklund, Lawski och von Steyern:

Att starka humanitära skäl tala för att minderåriga i regel icke böra utsättas
för den påfrestning, som en häktning kan innebära, synes ej kunna förnekas.
Men enligt vår mening föra dessa skäl icke så långt att, såsom här
föreslagits, häktning av misstänkt under aderton år alltid bör ersättas med
övervakning, om det är möjligt. 1 fråga örn exempelvis den som redan undergått
frihetsstraff torde ej sällan en så mild behandling icke vara på sin
plats. Vi hemställa därför att även beträffande misstänkt som är under
aderton år häktning skall ersättas med övervakning endast örn den förra
åtgärden kan antagas medföra allvarligt men för den misstänkte.

9 §•

Lagrådet:

Den generella avfattningen av paragrafens andra och tredje punkter, vilkas
innehåll helt överensstämmer med nu gällande lag, medför, att även örn
den anhållne är minderårig underrättelse om anhållandet icke må utan hans
medgivande lämnas hans föräldrar eller annan, som har vårdnaden om
honom. Då en sådan konsekvens av föreskrifterna icke synes lämplig och
jämväl i vissa andra fall, t. ex. då den anhållne blivit såsom saknad efterlyst,
underrättelse om anhållandet synes böra lämnas även om den anhållne
ej medgiver det, hemställes om sådan ändring av paragrafen, att underrättelse
örn anhållande må lämnas den anhållnes husfolk och närmaste anhöriga
utan hans medgivande, där synnerliga skäl därtill äro.

11 §.

Lagrådet:

Såsom av 24 § framgår är det avsett att i en särskild lag sammanföra bestämmelser,
vilka röra förvaring av anhållen eller häktad. Då föreskriften i
11 § är av sådan innebörd synes den lämpligen böra infogas i denna särskilda
lag. Det hemställes förty, att paragrafen måtte utgå.

12 §.

Lagrådet:

För att rätten skall få tillfälle att före häktningsförhandlingen taga del av
utredningsmaterialet har i andra stycket av denna paragraf stadgats, att vid
häktningsframställningen skall fogas protokoll eller anteckningar över vad
dittills förekommit under förundersökningen. I den mån protokoll ej hunnit
färdigställas då framställningen avlåtes och kopia av förda anteckningar ej
finnes, kan det vara till olägenhet att åklagaren skall nödgas lämna ifrån

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

207

sig dessa anteckningar. De kunna omedelbart behövas för den fortsatta utredningen,
och protokollet i de delar anteckningarna avse kan ej uppsättas
förrän dessa återlämnats. Det får helt naturligt icke förekomma att för undvikande
av nämnda olägenheter den i första stycket medgivna fristen utnyttjas
efter det tillräcklig utredning vunnits för prövning av häktningsfrågan.
Det synes därför önskvärt att åklagaren må kunna få ett kortare
anstånd (t. ex. på en dag) med att tillhandahålla utredningsmaterialet, så
att han får möjlighet att tillställa rätten protokoll i stället för konceptanteckningar.
För rättens vidkommande lärer ett sådant anstånd icke medföra
svårigheter, om det ej göres längre än att materialet ändock blir tillgängligt
för granskning före häktningsförhandlingen. Det kan för övrigt befaras,
att anteckningarna understundom komma att vara i sådant skick att rätten
ej får mycken nytta av dem; rättens uppgift underlättas då genom ett anstånd.

Med hänsyn till vad nu anförts hemställer lagrådet om sådan jämkning
av stadgandet i andra stycket, att rätten må medgiva anstånd med utredningsmaterialets
tillhandahållande. Frågan om anstånd bör i de flesta fall
kunna ordnas telefonledes.

13 §.

Lagrådet:

Det i andra punkten föreslagna stadgandet torde innebära, att särskild
förhandling i häktningsfrågan icke behöver äga rum, örn huvudförhandling
utsättes att hållas inom en vecka efter det framställning om häktning inkom
till rätten. Huruvida åtal redan väckts eller väckes samtidigt nied
eller efter framställningen, bör vara utan betydelse. Vad här åsyftas torde
komma till riktigare uttryck, örn i punkten endast stadgas, att därest huvudförhandling
skall hållas inom en vecka efter det framställningen inkom,
erfordras ej särskild förhandling i häktningsfrågan. Liknande jämkning
bör vidtagas i 25 kap. 5 §, 26 kap. 4 § och 27 kap. 6 §.

14 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket i denna paragraf får häktningsförhandling ej företagas
i den anhållnes frånvaro. Örn han på grund av sjukdom eller annat
hinder ej kan vara tillstädes, måste alltså med häktningsfrågans behandling
anstå tills hindret upphört. Har den anhållne drabbats av långvarig sjukdom,
kan han sålunda få finna sig i att siria anhållen under avsevärd tid,
oaktat han, örn han anser att häktningsskäl saknas, har ett berättigat intresse
att få frågan härom prövad utan dröjsmål. Och örn hindret utgöres
av sinnessjukdom och undersökning bör ske, föreligger åtminstone med nu
gällande regler örn undersökning av tilltalad ett allmänt intresse av att häktning,
örn skäl därtill föreligga, kan omedelbart äga rum. I fråga örn den
som tagits i förvar är det nämligen nödvändigt, att reglerna örn undersökning
av häktad bliva tillämpliga.

208

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Har hinder, som här avses, uppställ sedan förhandlingen i häktningsfrågan
jämlikt 15 § uppskjutits, torde det ej vara möjligt att, om den anhållne
ej begär längre uppskov än fyra dagar, förena innehållet i 15 § första stycket
med vad i 14 § första stycket föreskrives.

På grund av del anförda hemställes om sådan ändring i sistnämnda stycke,
att förhandling i häktningsfrågan må kunna ske i den anhållnes frånvaro,
om hinder för hans inställande vid rätten föreligger. Det är uppenbarligen i
sådana fall av särskild vikt att den anhållnes intresse bevakas av försvarare.

Vad här förordats föranleder jämkning även av 18 § första stycket.

22 §.

Lagrådet:

Enligt gällande lag hava domstolarna icke att taga befattning med frågor
rörande häktads förvaring. Jämlikt förslaget däremot ankommer det på
rätten att förordna örn anstånd med att till allmänt häkte överföra den som
häktats. Sedan häktad överförts till allmänt häkte, kan han för förhör eller
annan åtgärd inställas å plats utom häktet; befogenhet att besluta härom
skall tillkomma, jämte rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Som
skäl för att nyssnämnda anstånd skall beslutas av rätten åberopas att enligt
förslaget endast rätten skall äga förordna om häktning. Något sakligt
bärande skäl synes detta dock icke vara, och det har, såsom ovan angivits,
ej ansetts hindra att den häktade kan uttagas ur allmänt häkte på beslut av
undersökningsledaren eller åklagaren. Med hänsyn härtill och då det är angeläget
att domstolarna ej mer än som är nödvändigt belastas med nya uppgifter,
anser sig lagrådet böra avstyrka förslaget att rätten skall taga befattning
med här avsedda frågor. Beaktas vad sålunda uttalats, torde denna
paragraf likasom 11 § böra utgå.

26 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Paragrafen torde böra kompletteras med ett stadgande motsvarande det,
som lagrådet förordat under 15 kap. 1 §.

8 §-

Lagrådet:

Liksom i 15 kap. 7 § torde jämväl i förevarande paragraf böra upptagas
bestämmelse, varigenom åt rätten lämnas en befogenhet motsvarande den
som enligt 181 § andra punkten och 184 § första punkten utsökningslagen
tillkommer överexekutor. Det bör härvid uppmärksammas att kostnad, som
uppkommer för sysslomans förvaltning av fast egendom, bör utgå av allmänna
medel, när ej förordnandet av syssloman begärts av enskild part.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

209

27 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Enligt det föreslagna stadgandet i andra punkten må, då fråga ej är om
de grövsta brotten, hos den misstänkte eller någon honom närstående icke
läggas beslag å skriftligt meddelande mellan dem. Såsom av motiven framgår
torde härmed, liksom enligt motsvarande stadgande i 1933 års tvångsmedelslag,
avses endast meddelande mellan den misstänkte och någon av
hans anhöriga men ej meddelande mellan de anhöriga inbördes. Såsom
jämväl framgår av lagtexten och motiven, innebär förslaget vidare i förhållande
till gällande rätt en utvidgning av beslagsrätten, i det att beslag
skulle vara tillåtet om meddelandet anträffas hos annan än avsändaren eller
mottagaren.

Då 1933 års lag förbjuder beslag av meddelande mellan den misstänkte
och hans närmaste, i vems hand meddelandet än må befinna sig, har förbudet
fått en alltför vidsträckt omfattning. Att skydda meddelandet endast
då det finnes hos avsändaren eller mottagaren synes åter vara att gå
väl långt i den motsatta riktningen. De humanitära skäl, som ligga till
grund för stadgandet, torde påkalla att förbudet skall gälla, så snart meddelandet
befinner sig hos den misstänkte eller någon av de honom närstående
personer, som angivas i paragrafen.

Det synes vidare önskvärt att mot beslag fredas ej endast meddelande
mellan den misstänkte och hans närmaste utan ock meddelande mellan de
senare inbördes, såvitt det befinner sig inom den ifrågavarande kretsen. Att
i denna utsträckning tillgodose de humanitära synpunkterna torde ej innefatta
någon fara för straffrättsskipningens effektivitet.

Intet är att erinra mot att de nu förordade reglerna lida undantag, då fråga
är om grövre brott.

De nu framförda synpunkterna gälla även 38 kap. 2 §.

9 §.

Lagrådet:

Med försändelse, som inkommer till postanstalt, lärer här avses icke blott
— såsom i 12 § av detta kapitel — brev, postanvisning eller annan handling
utan även t. ex. paket som befordras med posten. De skäl, som tala för att
rätten skall kunna förordna örn kvarhållande av en försändelse av sistnämnda
slag, kunna ock åberopas till stöd för att försändelse, som avlämnas
för befordran med järnväg, buss, fartyg eller annat transportmedel, bör
efter förordnande av rätten få kvarhållas, till dess uppkommen fråga örn
beslag av försändelsen eller någon del därav blivit avgjord. Framhållas må
ock, att i 2 § lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller
krigsfara m. m. någon åtskillnad i detta avseende icke gjorts mellan olika
befordringsanstalter. På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 14

210

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

att åt stadgandet i första punkten av förevarande paragraf gives en sådan
omfattning att det kommer att gälla, när anledning är, att post-, telegraf-,
järnvägs- eller annan försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till
befordringsanstalt.

16 §.

Lagrådet:

För att det tvångsmedel som här behandlas skall i tillämpningen medföra
åsyftad nytta torde det vara erforderligt att, på sätt skett i 3 § lagen den 14
oktober 1939 örn särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses
i 8 eller 19 kap. strafflagen m. m., möjlighet öppnas för undersökningsledaren
eller åklagaren att från telefonanstalt erhålla uppgift å telefonsamtal,
utväxlade eller beställda mellan apparat, som kan antagas hava begagnats
eller komma att begagnas av den misstänkte, och annan apparat. Rätten
bör därför kunna lämna tillstånd till att sådan uppgift inhämtas under
utredningen.

Enligt lagrådets mening är det även lämpligt att — i anslutning till innehållet
i nämnda lagrum — i tredje stycket av förevarande paragraf uttala, att
sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller
eljest därvid höres, skall •—-1, ex. för tolkning av chiffermeddelanden —- kunna,
efter anvisningar av myndighet som i samma stycke avses, granska uppteckning
av telefonsamtal.

29 KAP.

2 §.

Justitieråden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

I tvistemål skall enligt förslaget särskild omröstning kunna äga rum i
vida större utsträckning än enligt gällande rätt. I fråga örn brottmålen åter
— i vilka visserligen meningsskiljaktigheter, som kunna föranleda behov av
särskilda omröstningar, äro sällsynta — har ökad möjlighet till dylik omröstning
föreslagits allenast i ett fåtal fall; i huvudsak har nuvarande ordning
bibehållits. Förslaget förutsätter sålunda som regel, att i kollegial
domstol liksom nu endast en omröstning skall äga rum i brottmål. Örn vid
omröstningen någon röstar för viss skyddsåtgärd, skall emellertid frågan om
denna skyddsåtgärd upptagas till särskild omröstning; beslutas ej då skydds
åtgärd, har ledamot, som vid den första omröstningen uttalade sig därför,
att utsätta straff.

En följd av de föreslagna reglerna är att, örn de olika domstolsledamötema
för viss brottslig gärning döma till olika straff och tillika hänföra gärningen
under olika lagrum, det votum, vars straffmätning jämlikt de i 3
och 4 §§ upptagna reglerna skall följas, blir bestämmande jämväl för rubriceringen
av brottet. Därest av fem ledamöter två döma för bedrägeri till
åtta månaders straffarbete, två döma för samma brott till sex månaders
fängelse, samt den femte betraktar brottet såsom trolöshet mot huvudman

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

211

och bestämmer straffet till sex månaders straffarbete, lärer domen skola
avfattas enligt sisnämnda ledamots mening. Att sålunda i detta fall den tilltalade
— i likhet med vad som nu gäller — skall kunna dömas för trolöshet
mot huvudman, ehuru fyra av de fem domarna ansett honom skyldig till
bedrägeri, synes icke tillfredsställande. Det kan ej heller anses välmotiverat
att. då domarna hava delade meningar om brottets rubricering och straffet
alltså skall bestämmas genom sammanläggning av röster enligt 4 §, straffen
i de olika vota bliva utmätta med tillämpning av olika straffskalor.
Om av tre domare en dömer den tilltalade jämlikt 14 kap. 12 och 15 §§
strafflagen för misshandel med livsfarligt vapen till sex månaders straffarbete,
en, som anser det använda tillhygget icke vara livsfarligt, dömer den
tilltalade jämlikt 14 kap. 12 § strafflagen till åtta månaders straffarbete
och den tredje jämlikt 14 kap. 13 och 15 §§ strafflagen dömer för lindrig
misshandel med livsfarligt vapen till fem månaders straffarbete, synes i domen,
som skall avfattas efter den förste domarens mening, de övrigas bedömande
av omständigheterna icke hava tillfullo beaktats, emedan de måst
utmäta straffet inom en väsentligt lägre straffskala än den, som enligt domen
blir tillämpad. Det principiellt riktiga synes vara, att straffmätningen äger
rum först sedan det blivit klart, för vilket brott straff skall ådömas. Detta
är också vad som skall ske enligt förslaget i det fall, att fråga är om ansvar
för flera brott och domarna i skuldfrågan icke äro ense beträffande alla
brotten. Örn, i enlighet med vad här utvecklats, efter danskt och norskt
mönster omröstning, där det erfordras, anställes beträffande frågan, om den
tilltalade förövat gärningen och till vilket brott den är att hänföra, vinnes
också den fördelen, att ledamot, som vill döma till straff men överröstas av
ledamöter som anse skyddsåtgärd lämpligast -— frånsett vissa undantagsfall
— icke behöver tillkännagiva sin åsikt rörande det straff, han velat utmäta.
Det torde knappast behöva påpekas, att det avgörande, som vinnes genom
nämnda omröstning, måste innefatta jämväl avgörande av förekommande
spörsmål rörande nöd, nödvärn och straffmyndighet.

Då här förordats, att omröstningen skall gälla, icke frågan om den tilltalades
skuld utan frågan örn han förövat visst brott, är anledning därtill
att, i fall fråga uppkommer om tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen, särskild
omröstning bör äga rum jämväl rörande denna fråga. Med förslaget
lärer åsyftas, att de domare, som vid en omröstning på olika grunder
stannat i den mening, att straff eller skyddsåtgärd ej bör ådömas, skola
anses vara ense om att frikänna den tilltalade. Örn av fyra domare två
döma till straff, en förklarar den tilltalade straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen
och en frikänner på grund av bristande bevisning, skall den tilltalade
frikännas och motiveringen för frikännandet bestämmas med ledning av
det votum för frikännande, sorn är det lindrigaste. Det torde få antagas,
att domen skall gå ut på frikännande på grund av bristande bevisning, till
och med örn den som röstat för frikännandet i själva verket anser, att den
tilltalade är av sinnesbeskaffenhet, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Det kan vara tvivelaktigt, örn omröstningsregeln i 3 § leder till detta re -

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sultat, eftersom det icke torde vara alldeles klart, att en sinnessjukförklaring
— åtminstone örn den tilltalade förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus
— verkligen är att jämställa med ett frikännande. Men ej blott
redaktionellt utan även sakligt synes förslaget knappast tillfredsställande.
Den mening, som går ut på en straffriförklaring av den tilltalade och därigenom
på en kanske flerårig tvångsinternering å sinnessjukhus, kan näppeligen
anses behörigen beaktad vid röstberäkningen; i själva verket ligger i
de flesta fall en straffriförklaring närmare en straffdom än ett fullständigt
frikännande. Och örn majoriteten stannar för att döma till straff, är presumtionen
att den, som röstat för straffriförklaring, skall anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste meningen, knappast motiverad. Skulle
slutligen, såsom torde vara avsett, regeln i 6 § örn att rättens avgörande i
ansvarsfrågan är bindande vid prövning av enskilt anspråk, i nyssnämnda
exempel leda till det resultatet, att även ett sådant anspråk skulle ogillas
fastän utav tre av de fyra domarnas vota skadeståndsskyldighet bör följa,
blir omröstningsmetoden än mera otillfredsställande. Det torde böra erinras
örn, att den nu föreslagna anordningen är sakligt berättigad även på
den grund, att en straffriförklaring i fall, då den tilltalade funnits vara
i behov av vård å sinnessjukhus, i realiteten innebär, att den tilltalade underkastas
en skyddsåtgärd. I detta sammanhang bör framhållas, att tillräckliga
skäl icke synas föreligga för att anordna särskild omröstning beträffande
frågan om den tilltalade bör komma i åtnjutande av strafflindring
jämlikt 5 kap. 6 § strafflagen, lika litet som angående frågan, huruvida en
allmän straffskärpnings- eller strafflindringsgrund föreligger.

I ytterligare två fall, som icke beröras i förslaget, synes särskild omröstning
vara påkallad. Att sådan bör äga rum vid villkorligt anstånd med
straffets ådömande enligt den efter förslagets framläggande tillkomna lagen
den 22 juni 1939 om villkorlig dom, är uppenbart. Men vidare synes det
motiverat att utbryta frågan om åtalspreskription till särskild omröstning.
En sådan utbrytning är önskvärd redan med hänsyn till det förut berörda
stadgandet i 6 §. Ett godtagande av denna mening innebär såtillvida en försämring
i den tilltalades ställning såväl i förhållande till gällande rätt som
gentemot förslaget, att frikännande vota icke få sammanräknas med vota,
som gå ut på preskription. Med hänsyn till preskriptionsfrågans rent formella
karaktär synes emellertid den olikhet, som i förslaget härutinnan göres mellan
tvistemål och brottmål, icke böra bibehållas. Den tilltalade kan näppeligen
fordra, att den, som funnit preskription föreligga, men överröstats
därutinnan, skall anses vilja det oaktat frikänna honom, liksom den i denna
fråga överröstade domaren icke kan sägas hava anledning att undandraga
sig att deltaga i en eventuell straffmätning.

Vad här förordats innebär, att om — sedan genom särskild omröstning
blivit avgjord, alt en straffbelagd handling av visst slag förövats av den tilltalade
— mer än en ytterligare omröstning är påkallad, de särskilda omröstningarna,
i den mån så erfordras, böra behandla frågorna om preskription,
sträf frihet på grund av 5 kap. 5 § strafflagen, villkorligt anstånd med

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

213

straffs ådömande, ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd, straffmätning samt
villkorligt anstånd med ådömt straff i nu nämnd ordning.

I praktiken blir omröstningen naturligtvis icke så vidlyftig som nyss angivits;
det är otänkbart att hela detta schema kan komma att rullas upp i ett
och samma mål.

Ett spörsmål, som icke berörts i förslaget, är det som avser domens avfattande
i fall då straff och påföljder av olika slag kunna ifrågakomma på
en gång och majoriteten i de olika avseendena ej sammanfaller, t. ex. då
fråga är om frihetsstraff samt avsättning eller suspension enligt 2 kap. 18 §
strafflagen. Ej heller beröres det fall då vid ådömande av dagsböter olika
meningar förekomma örn såväl dagsböternas antal som deras belopp. Dessa
spörsmål torde hittills icke hava kommit till avgörande i något rättsfall.
Det mest tillfredsställande synes här vara, att särskild sammanräkning av
de olika meningarna sker beträffande varje ifrågasatt straff eller påföljd
respektive beträffande dagsbotsantalet och dagsbotsbeloppet. Om denna mening
ej anses utan vidare klar, är ett uttryckligt stadgande härom önsklägt.

Justitierädet von Steyern:

Jag finner de föreslagna bestämmelserna angående omröstning till dom i
brottmål i det väsentliga lämpligt avvägda. Självfallet fordras en jämkning
till följd av det efter förslagets framläggande med vår rätt införlivade institutet
villkorligt anstånd med straffs ådömande; denna jämkning bör ske på
sätt lagrådets övriga ledamöter förordat. Att vid behov särskild omröstning
skall ske om straffriförklaring enligt 5 kap. 5 § strafflagen, bör måhända jämväl
stadgas.

Då jag icke vill förorda en ytterligare uppdelning av processmaterialet vid
omröstning till dom, grundar sig min mening på väsentligen samma synpunkter,
som jag framhållit vid 16 kap. 2 §, d. v. s. att en långt driven uppdelning
leder till att sammanhang och översikt komma till korta och medför
en omständlighet och tunga i domstolarnas arbetssätt, som ej motsvaras av
nämnvärda reella fördelar. Det nuvarande omröstningssättet har icke, vare
sig i tvistemål eiler i brottmål, veterligen lett till någon avsevärd olägenhet;
det nya förfarandet innefattar intet, som påkallar ett annat omröstningssätt.
Jag finner det i och för sig riktigt, att vota, som gå ut på preskription, sammanläggas
med vota för frikännande på grund av brist på bevis. Det är sant,
att regeln i 29 kap. 6 § i sådana fall kan leda till förfång för målsägande^
enskilda anspråk. Då på grund av förundersökningsmaterialet eller huvudförhandlingen
kan antagas att röstsplittring i dylika frågor skall uppkomma,
bör ett otillfredsställande resultat undvikas genom att det enskilda anspråket
avskiljes till särskild behandling (22 kap. 5 §).

Jag instämmer i vad övriga ledamöter av lagrådet uttalat beträffande röstberäkning
i vissa fall, då straff och påföljder av olika slag sammanträffa
och då fråga är om dagsböter.

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

3 §■

Lagrådet:

Under diskussionen om processlagberedningens förslag hava från olika håll
anmärkningar framställts mot det föreslagna stadgandet om omröstning i
rådhusrätt med nämnd. Bakom anmärkningarna torde framför allt ligga en
önskan att i enkelhetens intresse en enhetlig omröstningsregel måtte genomföras.
Denna tanke har också kommit till uttryck i den kritik, som i lagrådets
förut berörda år 1928 avgivna utlåtande riktades mot den regel,
vilken enligt processkommissionens betänkande skulle gälla vid omröstning
i hovrättsnämnd och vilken i princip överensstämmer med den nu ifrågavarande.
I lagrådets utlåtande underströks också att denna omröstningsregel
ej vore sakligt tillfredsställande. Till belysande av den senare anmärkningen
framhölls, att det icke syntes betryggande mot olyckliga misstag, att en
friande majoritet av fackdomare överröstades av en fällande kollega i förening
med viss pluralitet i nämnden.

I vad sålunda anmärkts kan lagrådet även i sin nuvarande sammansättning
instämma. Tilläggas må, att den föreslagna omröstningsregeln blir
särskilt svår att försvara i det fall, att fyra lagfarna domare sitta i rätten
och av dessa tre äro ense. Men även då det gäller att överrösta en majoritet
av två lagfarna domare synes man kunna kräva, att nämnden är enhällig.

Med åberopande av det anförda hemställer lagrådet — under förutsättning
att föreskrifterna om rådhusrätts sammansättning, då nämnd har säte i rätten,
ej ändras på sätt två av lagrådets ledamöter förordat -— om sådan ändring
i paragrafens andra stycke att i rådhusrätt nämndens mening skall gälla
endast om alla i nämnden äro ense.

Vid tillämpning av lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom kan det i en
kollegial domstol i vissa fall bliva omöjligt att, med hjälp av regeln att den
lindrigaste meningen skall gälla, skilja mellan meningar, som erhållit lika
röstetal. Om sålunda meningsskiljaktighet uppstått huruvida den villkorligt
dömde skall förpliktas att ställa sig till efterrättelse särskilda föreskrifter av
det ena eller det andra slaget, kan det ofta ej sägas, att någon viss mening är
den för den tilltalade lindrigaste. I andra fall åter, t. ex. om meningsskiljaktigheten
avser, i vilken utsträckning prövotiden skall förlängas, möter icke någon
svårighet att tillämpa nyssnämnda regel.

Då det generellt torde böra gälla, att i fall sådana som det förstnämnda
systemet med utslagsröst skall användas, hemställer lagrådet, att föreskrift
måtte upptagas om att, därest för flera meningar avgivits lika många röster
och ej någon av dem kan anses lindrigare än den eller de andra, den mening
skall gälla, som biträtts av den främste bland dem, som röstat för någon av
dessa meningar. En liknande ändring synes vara erforderlig i 4 §.

Under åberopande av vad lagrådet anfört vid 16 kap. 3 § första stycket
hemställes, att motsvarande jämkning vidtages i förevarande paragraf.

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

7 §•

Justitieråden Eklund och Lawski:

Att nämndemän, som mot de lagfarna domarnas majoritet bestämt rättens
avgörande, icke skola ansvara för avgörandet, synes icke tillfredsställande.
Iakttages den hemställan, som av lagrådet gjorts angående omröstning i
rådhusrätt med nämnd, och blir i följd härav nämndens möjlighet att påverka
utgången icke beroende av om nämnden instämmer med en lagfaren
ledamot i rådhusrätten eller icke, föreligger enligt vår mening än mindre
skäl att icke låta nämnden bliva ansvarig för sitt beslut. Vi hemställa därför
örn erforderlig ändring i paragrafen i enlighet med vad nu anförts.

31 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I första stycket andra punkten talas om »den tilltalade, hans ombud, biträde
eller av honom utsedd försvarare». Då den som av den tilltalade anlitats
att biträda honom vid förberedande och utförande av hans talan i
förslaget benämnes försvarare, bör ordet biträde utgå.

32 KAP.

7 §■

Lagrådet:

Om under nu gällande ordning part rätteligen ingivit missnöjesanmälan,
revisionsinlaga eller besvär men uraktlåtit att i samband därmed vidtaga
annan åtgärd, vars underlåtenhet medför talans förlust, samt parten före
utgången av den för åtgärdens vidtagande stadgade tiden visar laga förfall,
skall enligt 30 kap. 24, 30 eller 39 § rättegångsbalken ny tid utsättas. Att
detsamma, som lärer vara avsett, skall gälla enligt förevarande paragraf,
synes ej med tillräcklig tydlighet framgå av lagtexten. Lagrådet hemställer
därför, att en uttrycklig bestämmelse i ämnet upptages i paragrafen.

33 KAP.

2 §•

Lagrådet:

Förslaget lärer, vad angår här avsedda inlagor eller andra handlingar som
inkomma från svaranden, skola så förstås, att svaranden alltid är skyldig
att tillhandahålla två exemplar av sådan handling men alt, örn ytterligare
erforderliga avskrifter felas, kostnaden tor dessa skall, därest ej 26 § första
stycket andra punkten är tillämplig, jämlikt samma paragraf utgå av det
förskott som ställts av käranden. Den olikhet, som sålunda skulle råda mel -

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Ian den första avskriften och andra sådana, kan knappast utläsas ur lagtexten;
vad 2 § innehåller om att svaranden skall tillhandahålla erforderliga
avskrifter passar ej heller väl ihop med att kostnad för felande avskrift
kan tagas av kärandens förskott. Enligt lagrådets mening böra samtliga avskrifter
behandlas på enahanda sätt, och med hänsyn till att kostnaden för
avskrift, som göres i samband med utskrift av originalet, är väsentligt lägre
än kostnaden för särskild utskrift av avskriften, böra avskrifter av handlingar,
som inkomma från svaranden, i första hand bekostas av honom.
Vill man nå detta resultat, måste emellertid tillses att 26 § icke blir tilllämplig
å ifrågavarande avskrifter.

Därest i enlighet med det sagda till paragrafen fogas bestämmelse att, om
part ej tillhandahåller avskrift som där sägs, rätten skall på partens bekostnad
besörja handlingens avskrivande, blir därav en följd, att något förskott
för denna kostnad ej blir stadgat; någon fara för att kostnaden ej
skall bliva ersatt, synes dock ej föreligga.

4 §•

Lagrådet:

I processlagberedningens motiv uttalas, att de i denna och nästföljande
paragraf givna bestämmelserna om delgivning i rättegång böra tillämpas
även beträffande delgivning av meddelad tredskodom. Emellertid är det ej
sällan överflödigt att tredskodom delgives den, mot vilken domen givits,
Rätten bör därför ej självmant vidtaga några åtgärder för verkställande av
sådan delgivning utan avvakta att framställning därom göres från den vinnande
partens sida. Och för sådana fall då delgivning erfordras synes det
icke heller vara av behovet påkallat att part, som önskar själv ombesörja åtgärden,
skall inhämta tillstånd därtill hos rätten. Lagrådet hemställer om
jämkning av lagtexten i enlighet med vad nu sagts.

6 §•

Lagrådet:

I förevarande paragraf likasom i 8—13 §§ användas omväxlande uttrycken
»den, med vilken delgivning skall ske», samt »den som sökes» eller
»den sökte». Innebörden av sistnämnda båda termer är enligt förslaget tydlig;
de användas för att beteckna den fysiska person, eventuellt en representant
för en juridisk person, till vilken delgivningshandlingen skall överlämnas.
Det förstnämnda uttrycket åter kan enligt förslaget avse dels den fysiska
eller juridiska person, mot vilken delgivningen är riktad, dels ock,
om denne är en juridisk person, hans ställföreträdare. Av avfattningen eller
sammanhanget framgår mer eller mindre tydligt om alla eller endast någon
eller några av dessa kategorier åsyftas. Sålunda är i 6 § uppenbarligen endast
fråga om fysiska personer, inklusive ställföreträdare för juridiska personer.
Av en jämförelse mellan 8 och 9 §§ framgår att i den förra paragrafen
uttrycket bör tolkas på samma sätt. 9 § gäller enligt sin uttryckliga
lydelse endast juridiska personer. I 10 § tredje stycket åsyftas med ut -

Kiinr/l. Maj:ts proposition nr 5.

217

trycket en fysisk eller juridisk person men ej en representant för en juridisk
person. I 11 § torde av sakliga skäl uttrycket böra fattas i sin ovan angivna
vidsträcktaste betydelse. Däremot lära i 12 § endast fysiska personer,
inklusive ställföreträdare för juridiska personer, rymmas inom termen.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt att ernå mera stadga i den arn
vända terminologien. Åtskilligt skulle vara vunnet örn »den, som sökes för
delgivning» eller liknande uttryck kommer till användning i alla de fall,
då med förslaget avses endast fysiska personer, som i denna egenskap eller
såsom ställföreträdare för juridisk person hava att emottaga delgivning.
Härav skulle föranledas jämkningar i 6, 8 och 12 §§.

11 §■

Lagrådet:

I första punkten av denna paragraf torde såväl ett förtydligande som en
saklig jämkning böra ske. Sålunda bör, då uttrycket »vistas» knappast kan
användas om juridiska personer, tydligare angivas, att bestämmelsen har
avseende även å utländsk juridisk person. Vidare bör punkten vara tilllämplig
ej endast då det är känt att den, med vilken delgivning skall ske,
vistas å viss utrikes ort utan även då hans vistelseort är okänd men han
har känt hemvist utom riket. Då enligt 12 § delgivning genom kungörelse
ej står till buds i sistnämnda fall, skulle, om den förordade jämkningen ej
göres, det stundom bliva omöjligt att verkställa delgivning.

Bestämmelsen i andra punkten bör, till tydligare utmärkande att den icke
gäller blott när delgivning med stöd av första punkten sker enligt utländsk
lag, upptagas såsom ett särskilt stycke och angivas gälla när part själv skall
ombesörja delgivning å ort utom riket.

13 §.

Lagrådet:

Då i denna paragraf utsäges att vad i 11 § stadgas ej skall gälla delgivning
av stämning i brottmål, har uppenbarligen ej åsyftats andra punkten
i 11 §. Om denna punkt, i enlighet med vad lagrådet förordat, upptages såsom
ett särskilt stycke, kan bestämmelsen i 13 § första punkten angivas
avse 8 §, 11 § första stycket och 12 §.

17 §.

Lagrådet:

Andra punkten i första stycket innehåller bland annat att, när dödsbo
står under delägarnas förvaltning, delgivning kan ske med en av dem under
förutsättning att han sitter i boet. I sådana fall lärer det åligga den med vilken
delgivningen sker att utan dröjsmål därom underrätta de övriga. En
erinran om förefintligheten av en sådan skyldighet synes lämpligen kunna
upptagas i lagtexten.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

20 §.

Lagrådet:

Skyldighet att föra register över anmälningar varom här är fråga — något
som icke kan anses utan vidare åvila advokatsamfundets styrelse — ligger
i viss mån vid sidan av de uppgifter som böra ankomma å samfundet. Med
hänsyn härtill och då det torde vara lämpligt att anmälningarna mottagas
och registreras av någon som handlar under tjänstemannaansvar, böra anmälningarna
enligt lagrådets mening göras hos en central statsmyndighet.
Såsom ett lämpligt organ härför föreslås nedre justitierevisionen.

24 §.

Lagrådet:

I samband därmed att bestämmelserna i förordningen den 10 augusti 1877
angående stämningsmän enligt lagen den 10 juli 1899 överfördes till 11 kap.
37 och 38 §§ rättegångsbalken blev stämningsmännens behörighet utvidgad
så, att den kom att omfatta jämväl delgivning av handlingar utom rättegång.
Då det icke lärer vara avsett att på denna punkt genomföra någon ändring i
gällande rätt, synes det vara lämpligt att låta orden »i rättegång» utgå ur
den här i första punkten föreslagna lagtexten.

25 §.

Justitierådet Lawski:

Stadgandet ill kap. 38 § rättegångsbalken, att intyg av ojävig stämningsman
gäller såsom fullt bevis att delgivning blivit så verkställd som intyget
innehåller, står i god överensstämmelse med vår härskande legala bevisrätt,
och någon tvekan kan ej råda därom, att detta såsom »fullt» angivna bevis
i likhet med varje annat sådant kan kullkastas genom vederbörlig bevisning i
motsatt riktning. I ett system med fri bevisprövning passar däremot ett
stadgande sådant som det nu berörda mindre väl. Av ordalagen i förevarande
paragraf kan man sålunda lätt frestas till det oriktiga antagandet, att
intyg eller erkännande, som där sägs, utgör bevis, som icke får motbevisas.
Till undvikande av en dylik missuppfattning synes paragrafen böra omarbetas
så att därav framgår, att vad nu avsett intyg eller erkännande innehåller
skall tagas för gott, om det ej visas, att intyget eller erkännandet är
oriktigt.

34 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det synes önskvärt, att av lagtexten framgår att med termen rättegångshinder
avses hinder för målets upptagande till prövning. Önskemålet synes
enklast kunna tillgodoses på det sätt att avfattningen av första stycket i förevarande
paragraf jämkas så att där uttalas, att fråga om hinder för målets

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

219

upptagande skall av rätten företagas så snart anledning förekommer därtill.
Att dessa ordalag omfatta även ett rättegångshinder, som består däri att målet
rör en redan avgjord sak (res judicata), synes icke kunna bliva föremål
för tvekan.

35 KAP.

1§.

Lagrådet:

Såsom en inledning till avdelningen örn bevisning ges i denna paragraf uttryck
åt den grundläggande principen örn fri bevisprövning. Av ett stadgande
härom bör framgå, att någon begränsning ej uppställes i fråga om arten
av det material eller de kunskapskällor som få användas för sanningens utletande.
Däremot är här ej platsen för bestämmelser huru bevismaterialet
skall hava bragts till rättens kännedom för att få beaktas. Denna fråga behandlas
i 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 §, där det fastslås att rättens avgörande
får grundas endast å vad i målet förekommit och, örn huvudförhandling ägt
rum, ej å annat än vad som förekommit vid denna. Med den formulering nu
förevarande paragraf erhållit kan det synas som om där ånyo — ehuru det
uppenbarligen ej avsetts -— uttalades en regel i sistnämnda hänseende, delvis
avvikande från vad i nyssberörda paragrafer föreslagits. En jämkning av
ordalagen torde böra ske. Om det angives, att rätten skall efter fri och samvetsgrann
prövning avgöra vad i målet är bevisat, blir tillika en annan sida
av den fria bevisprövningen — att rätten vid värderingen av den föreliggande
bevisningen icke är bunden av legala regler — tydligare framhävd än i
förslaget.

13 §.

Lagrådet:

Bevis som upptages utom huvudförhandling skall enligt 35 kap. 13 § upptagas
även vid denna, om sådant upptagande finnes vara av betydelse i målet
och hinder därför ej längre föreligger. Denna regel är tillämplig även i
det fall, att huvudförhandling inställts men rätten jämlikt 43 kap. 3 § andra
stycket eller 46 kap. 3 § andra stycket å den för huvudförhandlingen bestämda
dagen låter höra part, vittne eller sakkunnig, som kommit tillstädes och
kan antagas icke utan oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet kunna infinna
sig vid senare rättegångstillfälle. Därest åter bevis jämlikt 43 kap. 3 §
första stycket eller 46 kap. 3 § första stycket eller eljest upptagits vid huvudförhandling,
gäller, örn ny huvudförhandling äger rum, enligt 43 kap. 13 §
och 46 kap. 13 § en i viss mån omkastad regel, i det att beviset skall ånyo
upptagas, örn ej sådant upptagande finnes sakna betydelse i målet eller medföra
oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Anledningen till att en strängare
princip kommit till tillämpning i det senare fallet är uppenbarligen, att
man velat i görligaste mån förhindra, atl ny huvudförhandling äger rum.
Emellertid synes detta skäl icke motivera en olika behandling av de båda

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

fallen. Det hemställes därför, att de regleras på enahanda sätt. Därvid torde
anledning saknas att kräva mer än att nytt upptagande finnes vara av betydelse
i målet och icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet. Genom
att orden »hinder därför ej längre föreligger» utbytas mot uttrycket
»icke medför oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet» vinnes också bättre
överensstämmelse med såväl vad i 36 kap. 19 § stadgas om upptagande av
vittnesmål utom huvudförhandling som vad 43 kap. 3 § andra stycket och
46 kap. 3 § andra stycket innehålla om upptagandet av där avsedda bevis,
då huvudförhandling inställts.

14 §.

Lagrådet:

I denna paragraf gives uttryck åt grundsatsen att den, som har att lämna
upplysning rörande omständighet av betydelse i rättegången, skall höras
personligen inför rätten. Syftet med bestämmelsen är framför allt att förhindra,
att i stället för hans muntliga utsaga skall kunna såsom bevis gälla
en av honom själv eller annan utom rätta gjord skriftlig uppteckning av vad
han har sig bekant. Vad sålunda åsyftas skulle enligt lagrådets mening komma
bättre till uttryck genom en regel av innehåll av skriftlig utsaga, som
avgivits i anledning av redan inledd eller förestående rättegång, eller uppteckning
av utsaga, som någon av sådan anledning avgivit inför åklagare
eller polismyndighet eller eljest utom rätta, ej må åberopas som bevis,
med mindre det är särskilt medgivet eller rätten på grund av särskilda omständigheter
finner, att det må tillåtas. Användes ett sådant uttryckssätt,
framgår omedelbart av texten att den icke omfattar sedvanliga prästbevis
och intyg av stämningsman — exempel som i motiven anföras till stöd för
behovet av undantagsregeln i andra stycket. Vad åter angår läkarintyg,
som jämväl upptagits bland exemplen på undantag, torde i vissa fall bevisvärde
böra kunna tillerkännas sådant intyg, även om utfärdaren icke — såsom
för tillämpning av andra stycket förutsättes — handlat på grund av
allmän tjänst eller allmänt uppdrag. Bedömandet av frågan i vilken utsträckning
läkarattester och därmed likartade intyg böra få åberopas såsom
bevis synes lämpligen kunna ske med ledning av föreskriften att en
sådan ordning är tillåten örn det är särskilt medgivet eller örn rätten på
grund av särskilda omständigheter finner fog därför. Andra stycket bör
förty utgå.

36 KAP.

1 §•

Justitieråden Eklund och von Steyern samt regeringsrådet Hjärne:
Huruvida målsägande kan höras såsom vittne eller ej besvaras icke i gällande
lag genom något särskilt härom givet stadgande. Att vittnesmål ej
kan avläggas av en målsägande som är part i målet betraktas såsom själv -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

221

fallet. I övrigt är frågans besvarande beroende av huruvida målsäganden
drabbas av något av vittnesjäven. I allmänhet utgöra jäven för angivare
och för den, som har i saken del, eller ettdera av dessa jäv hinder mot att
målsäganden höres såsom vittne. Men örn intet jäv möter, exempelvis örn en
målsägande som ej angivit brottet avstått från anspråk på skadestånd, kan
vittnesförhör på ed i vanlig ordning äga rum (jfr N.J.A. avd. I 1928 sid.
195). De nyssnämnda jäven lida dessutom intrång genom stadgandet i 17
kap. 11 § rättegångsbalken, enligt vilket lagrum vakter och de, som Konungens
befallningshavandes bud och ärende gå, må själva edligen vittna
örn det som dem i ty fall händer så ock om det de uträttat. Med stöd av
detta stadgande höras i stor utsträckning polismän såsom vittnen i brottmål,
oaktat de vid det tillfälle, varom de vittna, blivit våldförda eller missfirmade
av den tilltalade och förty äro målsägande.

I främmande länder höres målsäganden allmänt såsom vittne. Ofta, såsom
i Norge och Danmark, sker så även när han uppträder som part i målet.
Förslaget avviker i motsatt riktning från vår gällande rätt genom att
uppställa ett undantagslöst förbud mot att målsäganden höres såsom vittne.
Denna ståndpunkt motiveras med att målsäganden framstår som den tilltalades
naturliga motpart och att det därför skulle vara att giva målsäganden
en alltför gynnad ställning, om han finge avgiva sin berättelse under
den garanti för trovärdighet, som följer med vittnesmålet. Detta betraktelsesätt
saknar ej berättigande. Å andra sidan kan den tilltalade hava ett befogat
anspråk att målsäganden skall underkastas de tvångsmedel för framkallande
av en sanningsenlig utsaga som eden och menedsansvaret utgöra.
Åt en sådan uppfattning giver förslaget i annat sammanhang uttryck, då i
37 kap. 1 § föreskrives att part i tvistemål kan påkalla förhör under sanningsförsäkran
med sin motpart. I samma riktning verkar det allmänna
rättsskipningsintresset, som kräver att varje bevismedel tillföres domstolarna
i så tillförlitlig form som omständigheterna medgiva.

Vägas dessa synpunkter mot varandra och beaktas vederbörligen den
åskådning i denna fråga, som torde råda i vårt land, synes en lämplig lösning
kunna vinnas, om man i nära anslutning till gällande rätt väljer en
medelväg mellan de båda ytterligheter som representeras av de främmande
lagarna å ena sidan och förslaget å den andra. Vår gällande rätt kan sägas
innebära att målsäganden i allmänhet ej får höras på ed men att undantag
göres för sådana fall, då det kan antagas att hans intresse i målets utgång
ej är starkt framträdande. Målsäganden bör i enlighet härmed kunna höras
som vittne på ed, då han på grund av förlikning, avstående eller eljest saknar
rätt att föra talan örn ansvar eller enskilt anspråk mot den tilltalade
och ej angivit brottet till åtal. Ett särskilt stadgande motsvarande 17 kap.
11 § rättegångsbalken torde ej erfordras; enligt gällande bestämmelser äro
polismän berättigade till ersättning för skada i tjänsten å person och kläder
och torde därför kunna antagas i allmänhet komma att avstå från anspråk
mot den tilltalade.

Huruvida en målsägande, som ej är part, i de fall då han enligt vad nu

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

förordats ej skulle få höras på ed, bör såsom förslaget innebär höras i särskild
ordning och enligt särskilda bestämmelser eller ock betraktas som
vittne är huvudsakligen en lämplighetsfråga. Någon principiell skillnad föreligger
ej mellan en sådan målsägandes berättelse och en utsaga av ett vittne,
som enligt 14 § höres utan ed. De föreslagna reglerna örn vittnesbeviset äro
samtliga väl avpassade även för målsägandens hörande, under det att förslagets
bestämmelser om målsägande, som ej är part, i vissa fall leda till
mindre tillfredsställande resultat. Sålunda synes det oegentligt att, ehuru
en sådan målsägandes utsaga jämlikt 6 kap. 6 § skall upptecknas, protokollet
ej, på sätt i 35 kap. 13 § föreslås om vittnesberättelse^ får användas vid
fullföljd till högre rätt. Ej heller kan det anses motiverat att högre rätt skall
äga större frihet att avvika från underrättens bevisbedömning i fråga örn
målsägandens i protokoll upptagna utsaga än beträffande vittnesberättelser
(jfr 51 kap. 23 § och 55 kap. 15 §). Jämväl i fråga örn förhör inför rätta
under förundersökning (23 kap. 13 §) och vägran att avgiva utsaga (36 kap.
21 och 23 §§) synes målsägande, som ej är part, böra likställas med vittne.
Olämpligt är ock, att en sådan målsägande jämlikt 46 kap. 6 § skall vid
huvudförhandlingen höras mellan de båda parternas — åklagarens och den
tilltalades — sakframställningar och att han med rättens tillstånd skall äga
ställa frågor till den tilltalade. Slutligen synes anledning saknas att i resningsavseende
icke likställa den omständigheten, att målsägande, som ej är
part, avgivit falsk utsaga, med att falsk utsaga avgivits av vittne (58 kap.
2 § 2).

Det må även erinras örn att enligt förslaget en person, som så starkt engagerat
sig i rättegången som en intervenient i tvistemål, må höras såsom
vittne och det på ed, såframt han ej undantagsvis har ställning av part i
målet.

Behandlas målsägande, som ej är part, såsom vittne, kunna förenklingar
vidtagas i 6 kap. 6 §, 20 kap. 14 § första stycket och 45 kap. 15 § första
stycket, varjämte 20 kap. 15 § kan utgå. I kapitlen om förfarandet lärer utan
vidare vara klart att där upptagna stadganden örn målsägande ej äro tilllämpliga
på den som höres såsom vittne. På grund härav erfordras ej ändring
i 46 kap. 6 § andra, tredje, fjärde och femte styckena samt 8 och 14
§§, 51 kap. 4 § andra stycket, 14 § tredje stycket, 16 § tredje stycket och
19 § fjärde stycket.

På grund av vad nu anförts hemställes, att sista satsen i 1 § utgår och
att i 14 § andra stycket bland de vittnen, som i brottmål ej må avlägga ed
eller försäkran, upptages jämväl målsägande som ej avstått från eller eljest
förlorat rätt till talan mot den tilltalade i anledning av brottet eller som
angivit det till åtal, så ock ställföreträdare för sådan målsägande.

Justitierådet Lawski:

Om man vill i större eller mindre utsträckning låta målsäganden höras
såsom vittne, måste anledningen därtill vara den, att man vill giva målsägandens
uppgifter i rättegången en mera tillförlitlig karaktär. Processlag -

Kunni. Maj.ts proposition nr 5.

223

beredningen har, under åberopande av att det vöre oegentligt att höra målsäganden
men ej den tilltalade såsom vittne, helt avstått från att tillåta vittnesmål
av målsäganden. Med denna mening, vilken enligt min åsikt är
väl motiverad, kan man ej gärna, om målsägandens hörande såsom vittne
åberopas till styrkande av åtalet, göra skillnad mellan det fall, att målsäganden
för talan, och det, att han ännu icke i processen angivit, örn han
vill föra talan eller icke. Eljest skulle målsägande, som vill bli hörd, alltid
kunna vänta med att framställa sitt anspråk för att vara oförhindrad att
med sina uppgifter stöda åtalet. I den mån så sker — och ett sådant tillvägagångssätt
kunde lätt bliva vanligt —- riskerar man att målsägandens
skadeståndsyrkanden framställas för sent, varav skulle föranledas uppskov
antingen med hela målet eller med handläggningen av skadeståndsfrågan.
Det synes ej heller vara mycket vunnet genom att man medgiver den tilltalade
att påkalla vittnesmål med målsägande som ej är part. En sådan
målsägande skulle nämligen alltid kunna avhöja vittnesmål genom att instämma
i åklagarens talan, och det skulle oftast komma att bliva svårt att
av ett sådant instämmande draga någon slutsats till förmån för den tilltalade.
Det sagda har uppenbarligen giltighet även om målsägande, som
ej är part, höres utan menedsansvar och i följd härav bevisvärdet av vittnesmålet
blir lägre.

Med hänsyn till det anförda saknar jag anledning att i princip frångå
förslaget. Däremot synes skäl föreligga att i vissa fall medgiva hörande på
vittnesed av personer, som endast formellt stå i målsägandeställning. Jag
syftar därvid icke på målsägande, som frivilligt avstått från rätt att föra
ansvars- och skadeståndstalan mot en kanske insolvent tilltalad, men vars
förhållande till denne i realiteten är oförändrat. Ett undantag är åter enligt
min mening befogat beträffande målsägande, som på grund av avtal eller
eljest saknar befogenhet att föra ansvarstalan och vars rätt till skadestånd
icke är beroende av målets utgång, t. ex. den som skadats vid trafik med
motorfordon men erhållit fullt skadestånd eller oavsett målets utgång kan
uttaga sådant av trafikförsäkringsanstalt. Med en dylik gränsdragning skulle
vittnesförhör kunna ske även med vissa av de vakter och andra, som nu kunna
oavsett jäv höras jämlikt 17 kap. 11 § rättegångsbalken (jfr lagen den 6
juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder samt förordningen
samma dag med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön och pension m. m., 1 § 1). Att ytterligare utvidga kretsen
av de befattningshavare, som sålunda böra kunna höras på ed, är måhända
icke behövligt.

5 §.

Log rådet:

Beträffande allmän befattningshavares tystnadsplikt nöjer sig förslaget
med en generell regel; befattningshavare får ej höras som vittne angående
något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad.

■224

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

I vilka avseenden sådan skyldighet att iakttaga tystnad föreligger bestämmes
ej i rättegångsbalken utan skall bero av de särskilda författningar, som
reglera befattningshavarnas ställning, eller de normer som eljest kunna anses
gälla därom. Häremot är intet att erinra. Det är emellertid önskvärt
att dessa normer överses vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Troligen visar
sig någon komplettering nödvändig. Starka skäl hava exempelvis åberopats
för att stadga viss tystnadsplikt för medlare i tvister mellan makar.

I andra stycket av förevarande paragraf är någon jämkning av ordalagen
önskvärd. Föremålet för den tystnadsplikt, som det åligger advokater m. fl.
att iakttaga, synes lämpligen kunna angivas utgöra vad de på grund av
denna sin ställning i förtroende erfarit.

Enligt förslaget måste den i andra och tredje styckena föreskrivna tystnadsplikten
i allmänhet iakttagas, även om därigenom fara uppkommer att
oskyldig fälles till ansvar. Undantag göres endast för det fall att målet avser
brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Enligt
lagrådets mening blir intresset att skydda den oskyldige ej i tillbörlig utsträckning
beaktat genom undantagsbestämmelsen. Denna blir t. ex. icke
tillämplig då brottet, ehuru ej av det slag som nyss nämnts, likväl kan
komma att sonas med mångårigt straffarbete. Även beträffande mål om
mindre grova brott synes med skäl kunna ifrågasättas att göra undantag
från tystnadsplikten. I Danmark och Norge har sådant undantag gjorts
utan avseende å brottets beskaffenhet. Att gå så långt är väl icke nödvändigt
och bör måhända ej ske med hänsyn till vikten av att klienten må
kunna hysa tillit till tystlåtenheten hos den som han förtrott sig åt. Örn
sålunda skillnad göres mellan olika brott, synes det mindre lämpligt att
för gränsdragningen anknyta till gällande straffsatser för olika brottstyper,
vilket lätt leder till godtyckliga resultat. Riktigast torde vara att låta påföljden
i det aktuella fallet verka bestämmande. En rimlig avvägning mellan
de intressen, som här stå emot varandra, synes kunna nås genom ett
stadgande att utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs den som
är tystnadspliktig må höras, såframt eljest fara föreligger att oskyldig dömes
till straff, som är svårare än böter eller mistning av befattning på viss
tid, eller till skyddsåtgärd. Härjämte bör i enlighet med förslaget föreskrivas,
att vad i nyssnämnda stycken är stadgat om tystnadsplikt för annan
än försvarare ej skall gälla i mål angående brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år.

Liksom redan beträffande förslagets bestämmelse om undantag från försvarares
.tystnadsplikt bör vid tillämpningen av ett sådant stadgande, som
lagrådet nu förordat, uppmärksammas att frågan om tystnadspliktigs hörande
bör prövas, sedan övrig bevisning upptagits och därigenom material
erhållits för bedömningen.

Beaktas lagrådets ändringsförslag, erhålla bestämmelserna i 27 kap. 2 §
om beslag och i 38 kap. 2 § örn editionsplikt en på motsvarande sätt ändrad
innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.
8 §■

225

Lagrådet:

Domstols befogenhet att förelägga den som skall höras såsom vittne att,
innan han infinner sig vid domstolen, uppliva sin kunskap örn vad vittnesförhöret
gäller genom att granska handlingar eller genom att besiktiga plats
eller föremål, är enligt förevarande paragraf inskränkt till fall då åtgärden
kan företagas utan kostnad eller avsevärt besvär för vittnet. Att gränsen
dragits så snävt som skett sammanhänger med att det lärer vara avsett att
någon ersättning icke skall utgå i anledning av sådant förberedelsearbete
varom här är fråga. För denna ståndpunkt torde emellertid tillräckligt bärande
skäl icke kunna anföras. En mera tillfredsställande lösning av frågan
kan enligt lagrådets mening vinnas, örn för rätten att meddela föreläggande
icke uppställes annat villkor än att vad föreläggandet innefattar
skall kunna utföras utan avsevärd olägenhet för vittnet. Får den här givna
regeln detta innehåll, blir därav en följd att jämlikt 24 § i detta kapitel
ersättning kan utdömas för tidsspillan och resekostnader som föranletts av
de vittnet förelagda åtgärdernas fullgörande.

11—14 §§.

Lagrådet:

För det stora flertalet av landets befolkning torde eden alltjämt framstå
såsom den självfallna formen för sanningsförsäkran av vittne. Att denna
form, såsom i förslaget skett, behandlas såsom den normala och sättes
främst, är därför i sin ordning. Därigenom får emellertid ej undanskymmas,
att försäkran på heder och samvete enligt 13 § måste betraktas såsom
en i och för sig med eden jämställd form av sanningsförsäkran. Från
rättsordningens synpunkt är valet mellan dessa båda former utan större betydelse,
för så vitt anledning ej föreligger, att ett vittne önskar undslippa
ed därför att han anser sig mindre bunden av en försäkran på heder och
samvete. I detta fall bör uppenbarligen eden ej få utbytas mot försäkran.
Stadgandet härom synes lämpligen böra avfattas så, att rätten under den
i 13 § angivna förutsättningen skall medgiva att vittne i stället för ed avgiver
försäkran, örn vittnets betänklighet mot eden ej kan antagas sakna
allvarlig grund.

Även i det fall, att vittnet icke må höras på ed, utan försäkran skall användas
(14 § sista stycket), lärer bekräftelseformen kunna eftergivas. Oavsett
huruvida ed eller försäkran avlägges eller ej, bör vittne erinras örn skyldigheten
att tala sanning. Det säger sig självt att denna erinran bör lämpas
efter omständigheterna, allteftersom vittnet avlagt ed eller försäkran
eller ej eller vittnet yttrar sig under straffansvar eller ej. I förekommande
fall bör erinran om 5 och 6 §§ göras och detta även om vittne icke avlagt
ed eller försäkran.

Iakttages vad sålunda anmärkts, synas föreskrifterna i förevarande paragrafer
lämpligen böra uppställas så, att i särskilda paragrafer upptagas

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5.

15

226

Kanal. Maj-.ts proposition nr 5.

först reglerna om avläggande av ed (11 § första stycket) och förutsättningarna
för eds utbytande mot försäkran och bekräftelseformeln vid försäkran
(13 § första stycket och 14 § sista stycket), därefter stadgande örn eftergivande
av ed eller försäkran (12 §), vidare föreskrift att vissa personer ej
må avlägga ed eller försäkran (14 § första och andra styckena) samt slutligen
bestämmelse om att varje vittne skall erinras dels om skyldigheten att
tala sanning dels ock, när skäl äro därtill, om innehållet i 5 och 6 §§ (11 §
andra stycket och 13 § andra stycket).

17 §.

Justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne:

Den för rättegångsförfarandets gestaltning betydelsefulla frågan hur vittnesförhöret
bör tillgå har varit föremål för ingående prövning under reformarbetets
gång. Skälen för de olika ståndpunkterna — domareförhör
och förhör genom parterna — ha utförligt framförts i processkommissionens
och processlagberedningens betänkanden, i de över dessa avgivna utlåtandena
och i de senare årens juridiska litteratur. Av processlagberedningens
motiv (sid. 401) framgår, att beredningen anser det lämpligast att
förhöret av vittnen, som åberopas av parterna, sker genom parternas försorg
i de mål, där dessa äro företrädda av advokater, liksom i åklagarmål,
om den tilltalade försvaras av advokat.

Vi dela till fullo denna uppfattning. Parternas bättre kännedom om vad
som skall utredas genom vittnesförhöret är i och för sig ett starkt skäl
att överlåta förhöret åt dem. Men ej mindre viktigt är, att genom en sådan
metod åt rättens ordförande beredes den ställning i rättegången, som är
den naturliga och önskvärda i ett kontradiktoriskt förfarande. Det kan
svårligen bestridas, att den nuvarande förhörsmetoden mången gång så
starkt drager in domaren i förhandlingarnas gång, att det blir svårt för
honom att lugnt överskåda processmaterialet och han kan bliva utsatt för
misstanke att taga parti för den ena eller andra ståndpunkten. Hur förhöret
än ordnas, består alltid möjligheten, att det ej ledes på bästa vis. Anförtros
förhöret åt parterna, kan rättelse ske genom att ordföranden ingriper
och vid behov övertager förhöret; mot ett otillfredsställande domareförhör
åter gives knappast något botemedel. Erfarenheten från Danmark
och Norge torde visa, att det ej behöver befaras att förhör genom parterna
kommer att leda till hårdhet mot vittnen.

Örn vi sålunda äro ense med beredningen örn hur vittnesförhöret bör vara
anordnat i det reformerade förfarandet, måste vi betvivla, att de föreslagna
lagreglerna komma att medföra det åsyftade resultatet. Så fast som domareförhöret
är rotat i det nuvarande rättegångssättet, måste det förutses, att
om förhör genom parterna göres beroende av rättens tillstånd i varje särskilt
fall, den nya ordningen kommer att under lång tid väsentligen stanna
på papperet. Vi förorda därför ett stadgande, som går ut på att, om å ömse

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

227

sidor rättsbildade personer stå till buds för förhörets genomförande, vittne
som åberopas av part skall höras av parterna, örn ej särskilda omständigheter
föranleda annat. Med rättsbildade personer böra i detta hänseende kunna
likställas icke rättsbildade åklagare. I övrigt bör gälla den föreslagna bestämmelsen
att med rättens tillstånd vittne må höras av parterna. Även
bland dem, som icke äro rättsbildade, torde nämligen åtskilliga finnas, som
besitta erforderliga förutsättningar för uppgiften.

Följes denna hemställan, torde förslaget böra kompletteras med en bestämmelse,
att rätten äger övertaga ett av part lett förhör, om detta skötes
på ett uppenbart otillfredsställande sätt. Befogenheten att avvisa olämpliga
frågor är ej alltid tillfyllest.

25 §.

Lagrådet:

Vittnes rätt att i förskott erhålla ersättning för kostnader till resa och
uppehälle har i förslaget gjorts beroende av att begäran örn sådant förskott
framställes. Enligt lagrådets mening skulle möjligheten för vittnen att i tid
utfå förskott i hög grad underlättas, om redan i vittneskallelsen rätt till för-,
skott tillerkändes vittnet samt de grunder angåves efter vilka den i förskott
utgående delen av vittnesersättningen skall beräknas. Föreskrifter härutinnan
kunna meddelas i administrativ ordning.

Beaktas vad sålunda anförts böra orden »på begäran» lämpligen utgå ur
första stycket, varjämte såsom förutsättning för tillämpning av andra stycket
bör uppställas att part, som är skyldig att utgiva förskott till vittne,
underlåter att på begäran erlägga sådant förskott. Att i vittneskallelsen
angivas vissa schablonmässigt fastställda grunder för beräkning av förskott
bör icke utesluta att rätten sedermera, när i särskilt fall anledning
därtill uppkommer, efter prövning av omständigheterna till beloppet bestämmer
förskottets storlek.

37 KAP.

5 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i 36 kap. 18 § rörande rätt för domstol att förbjuda part att
vara tillstädes vid vittnesförhör i fall då anledning förekommer, att vittnet
i partens närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt utsäger sanningen, eller
då parten hindrar vittnet i bans berättelse genom att falla vittnet i talet eller
annorledes, synes böra äga tillämpning jämväl i fråga örn medpart eller
motpart till den som höres under sanningsförsäkran. Det hemställes därför,
att den här lämnade hänvisningen till vissa paragrafer i 36 kap. utsträckes
lill att omfatta 18 §.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

40 KAP.

11 §•

Lagrådet:

Enär det icke torde vara helt uteslutet, att fall kunna förekomma, då det
av anledning som i 36 kap. 18 § avses är önskvärt att höra sakkunnig i parts
frånvaro, hemställes, att den här givna hänvisningen till vissa bestämmelser
i 36 kap. måtte omfatta jämväl nämnda paragraf.

42 KAP.

2, 7 och 8 §§.

Lagrådet:

Enligt sista stycket i 2 § är käranden skyldig att redan i samband med
stämningsansökningen förete de av honom åberopade skriftliga bevis, som
han innehar. Om han icke gör det, lärer, ehuru det icke tydligt framgår
av 3 §, vara avsett att rätten, innan stämning utfärdas, skall förelägga honom
att ingiva dem. I allmänhet torde också käranden utan olägenhet kunna
omedelbart förete sina skriftliga bevis. Understundom kan han dock äga ett
berättigat intresse att få avvakta svaromålet innan han framlägger handlingarna.
I vissa fall kan det även ur svarandens synpunkt vara önskvärt att
med ingivandet må anstå, t. ex. när käranden i ett äktenskapsmål såsom bevismedel
innehar intim brevväxling mellan parterna men endast under förutsättning
att svaromålet går i viss riktning kan bliva nödsakad att begagna
den och därmed kasta ljus över makarnas samliv. Ovan angivna synpunkter
torde kunna beaktas, örn i 2 § sista stycket »skall» utbytes mot »bör». Med
en sådan jämkning framhäves alltjämt såsom norm att bevisen fogas vid
stämningsansökningen, men avvikelse från regeln kan av särskilda skäl
göras.

Iakttages vad nu förordats, bör en motsvarande ändring ske i 7 § sista
stycket.

Om käranden ej framlägger de i stämningsansökningen åberopade bevisen
i samband med att ansökningen göres, bör det självfallet åligga honom
att förete dem omedelbart efter det svaromålet avgivits, vid muntlig förberedelse
alltså redan vid första inställelsen, då ock svaranden skall medhava de
bevis han åberopar i svaromålet. Bestämmelsen i 42 kap. 8 § om framläggande
av skriftligt bevis tar närmast sikte på bevis som ej uppgivits redan i
stämningsansökningen eller svaromålet. Måhända bör bestämmelsen, örn
2 och 7 §§ ändras på sätt lagrådet förordat, erhålla en formulering som ger
vid handen att densamma avser även i stämningsansökningen eller i svaromålet
åberopade bevis.

Då uttrycket i 7 § första stycket att svaranden vid förberedelsen genast

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

229

skall avgiva fullständigt svaromål möjligen kan leda till att parterna
redan vid förberedelsen hålla anföranden, som böra förekomma först vid
huvudförhandlingen, hemställes, att ordet »fullständigt» måtte utgå.

En motsvarande ändring bör ske i första punkten av 8 § första stycket.

18 §.

Lagrådet:

Då i paragrafen föreslås, att under förberedelsen dom må meddelas i anledning
av talan som återkallats, syftas på det fall att, sedan käranden återkallat
sin talan, svaranden jämlikt 13 kap. 5 § yrkar att målet likväl skall
prövas. Därest av omständigheterna framgår att käranden avser att eftergiva
sitt anspråk mot svaranden, är intet att erinra mot att rätten får befogenhet
att meddela dom under förberedelsen; fallet är likartat med det som
föreligger, då svaranden medger kärandens talan. Råder däremot verklig
tvist mellan parterna, bör målet liksom andra tvistiga mål gå till huvudförhandling.
Att göra domsrätten beroende av att käranden återkallat sin talan,
synes ej erforderligt. Det torde vara tillräckligt att stadga, att dom
må meddelas under förberedelsen, om käranden eftergivit sitt anspråk.

43 KAP.

10 §.

Lagrådet:

Med denna paragraf avses att förhindra att part, i syfte som där angives,
till huvudförhandlingen uppskjuter att framföra processmaterial som bort
angivas eller förebringas under förberedelsen. I enlighet härmed bör rätten
kunna lämna utan avseende t. ex. ett kvittningsyrkande som svaranden, i avsikt
att förhala rättegången, framställer först vid huvudförhandlingen. Huruvida
den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig å ett sådant fall eller å vissa
andra därmed likartade, kan emellertid med hänsyn till de i texten använda
ordalagen vara föremål för tvekan. Ett förtydligande synes kunna
ske på så sätt att bär, likasom i 50 kap. 25 §, vid sidan av det fall, att part
åberopar nytt bevis, upptages att part åberopar omständighet, som ej uppgivits
före huvudförhandlingen.

Av part förebragt nytt material bör kunna lämnas utan avseende icke blott
då parten velat förhala rättegången eller otillbörligen överrumpla motparten,
utan även då han eljest sökt att genom materialets innehållande obehörigen
skaffa sig någon processucll fördel. Ett lämpligare uttryck för den tanke,
som ligger till grund för förslaget i denna del, kan enligt lagrådets mening
vinnas genom ett utbyte av orden »i syfte att förhala rättegången eller
att överrumpla motparten» mot det i 50 kap. 25 § använda uttrycket »i otillbörligt
syfte».

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

44 KAP.

6 §•

Lagrådet:

Om det i andra punkten reglerade fallet inträffar under förberedelsen, bör
denna kunna avslutas. Punkten bör därför jämkas till överensstämmelse
med den första.

8 §•

Lagrådet:

Därest käranden uteblivit men svaranden kommit tillstädes och yrkat tredskodom,
skall enligt första stycket i paragrafen käromålet ogillas, såvitt ej
av handlingarna uppenbart framgår, att detta är grundat. Visserligen bör,
då tredskodom yrkats, ej ifrågakomma, att en förhandling i egentlig mening
hålles. Hänsyn bör dock kunna tagas till vad som förekommer vid sammanträdet,
om därav uppenbart framgår att käromålet är grundat. Medger
den tillstädeskomna svaranden helt eller delvis käromålet, lärer vara avsett,
att dom skall kunna meddelas i enlighet med medgivandet, men detta framgår
näppeligen av lagtexten. Då det understundom kan ligga i svarandens
intresse att få ett omedelbart avgörande, även om det går honom emot, synes
lämpligt att låta käromålet gillas genom tredskodom, såvitt det medgivits av
svaranden eller uppenbart framgår, att det är grundat.

Är det svaranden som uteblivit, lärer utan vidare vara klart att en tredskodom
mot honom såsom regel ej kan meddelas i den mån käranden vid
sammanträdet själv medgiver att hans talan är ogrundad; i detta fall föreligger
väl i allmänhet en återkallelse, som bör föranleda målets avskrivande.
Emellertid kan även eljest inträffa, att det på grund av vad som förekommer
vid sammanträdet blir uppenbart, att käromålet är ogrundat. Jämväl
till sådant material torde hänsyn böra tagas.

Lagrådet hemställer, att paragrafen jämkas i enlighet med det anförda.

45 KAP.

3 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört vid 14 kap. 7 § hemställes om sådan
jämkning av ordalagen i sista stycket av förevarande paragraf att av dem
tydligt framgår, att regeln icke äger tillämpning i andra fall än då åtalen
äro anhängiga vid samma domstol.

46 KAP.

7 §•

Lagrådet:

Den här föreslagna anordningen synes — i anslutning till motsvarande
bestämmelse beträffande vittnesförhör och till vad lagrådet anfört vid 37

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

231

kap. 5 § — böra kunna komma till användning, så snart anledning förekommer
att part i annan parts närvaro av rädsla eller annan orsak ej fritt
utsäger sanningen eller någon part hindrar annan part i hans berättelse
genom att falla denne i talet eller annorledes. Därest den hemställan, som
vid 36 kap. 1 § gjorts av tre ledamöter i lagrådet, icke iakttages, bör vad
här förordats angående part gälla även målsägande, som ej är part.

11 §.

Lagrådet:

I sista stycket av förevarande paragraf har i fråga om kallelse till upp
skjuten huvudförhandling hänvisats till bestämmelserna i 45 kap. 15 § om
kallelse till det första sammanträdet för huvudförhandling. Likasom i 42
kap. 12 och 21 §§, 43 kap. 11 § samt 47 kap. 11 och 23 §§ bör emellertid i
tydlighetens intresse utmärkas att kallelse till ett senare sammanträde kan
ske på ett enklare sätt, nämligen muntligt vid förhandling. Hänvisningen till
45 kap. 15 § kommer då att avse allenast där upptagna regler örn föreläggande.

15 §.

Lagrådet:

Under förutsättningar, som närmare angivas i tredje stycket, skulle brottmål
oberoende av brottets svårhetsgrad kunna handläggas och avgöras i
den tilltalades frånvaro och detta, ehuru han ej kallats till huvudförhandlingen.
Endast med stor försiktighet bör den i gällande rätt till ett par speciella
undantagsfall begränsade möjligheten av ett sådant förfarande vidgas.
Då i förslaget såsom en förutsättning angives att anledning förekommer att
den tilltalade avvikit, synes detta knappast tillräckligt betryggande. Det
torde böra fordras, att utredningen verkligen giver vid handen att han avvikit.
Lagrådet hemställer, att lagtexten jämkas så, att detta krav blir tillgodosett.

Beträffande tvistemål och mål, vari enskilt åtal föres, har i 44 kap. 7 §
samt 47 kap. 17 och 24 §§ föreslagits, att rättegångsfråga må avgöras utan
hinder av att båda parterna eller endera uteblivit från sammanträde som
särskilt utsatts för frågans behandling.

Någon liknande regel har ej uppställts för mål, vari allmänt åtal föres.
Härav följer att på grund av stadgandet i 46 kap. 2 § rättegångsfråga icke
kan i sådant mål behandlas i åklagarens frånvaro. Är det den tilltalade
som uteblivit eller trots föreläggande icke kommit personligen tillstädes, kan
det ske endast om något av de i 15 § andra och tredje styckena angivna
fallen föreligger. Målsägandens frånvaro kommer däremot i allmänhet ej
att hindra handläggningen.

Något skäl för denna ståndpunkt har ej anförts. Klart är emellertid att
man ej i lagtexten behöver beakta ett sådant fall som att åklagaren, för
vilken inställelse till förhandling är en tjänsteplikt, uteblir. De synpunkter,
som motivera ett strängt fasthållande vid kravet på den tilltalades närvaro

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

vid handläggningen av själva saken, göra sig icke på samma sätt gällande
i avseende å behandlingen av rättegångsfråga. Lagrådet hemställer alltså,
att i förslaget upptages en bestämmelse därom att rättegångsfråga må avgöras
utan hinder av den tilltalades utevaro.

47 KAP.

2 §.

Lagrådet:

Om de av lagrådet förordade jämkningarna i 42 kap. 2 § samt i första
och tredje punkterna i 8 § första stycket samma kapitel vidtagas, bör motsvarande
ändring ske i 47 kap. 2 § sista stycket och 7 § första stycket.

3 §•

Lagrådet:

Det lärer vara avsett att, om vid stämningsansökan ej fogats i 2 § tredje
stycket omförmält intyg att åklagaren beslutat att ej åtala, rätten jämlikt
förevarande paragraf skall förelägga målsäganden att inkomma med intyget.
I tydlighetens intresse torde i 3 § böra uttryckligen angivas, att den
är tillämplig även i detta fall. Iakttages det, föranledes därav en jämkning
i 4 §.

48 KAP.

Lagrådet:

Då någon begått flera brott, för vilka han samtidigt lagföres, skall jämlikt
4 kap. strafflagen såsom regel gemensamt straff ådömas; för brott, som finnes
förskylla böter, må dock bötesstraff ådömas jämte straff för övriga
brott. Någon tvekan torde ej kunna råda därom, att åklagaren icke är berättigad
att, ehuru skäl till åtal föreligga beträffande flera brott, låta anstå
med åtal för något av brotten för att därigenom åstadkomma att för detta
brott dömes till särskilt bötesstraff. Åklagaren måste i enlighet härmed vid
tillämpning av de i förevarande kapitel upptagna stadgandena också vara
pliktig att i vanlig ordning åtala samtliga brotten, även om beträffande något
eller några av brotten strafföreläggande skulle kunnat användas, därest den
misstänktes brottslighet varit inskränkt därtill. Åklagaren bör vidare vara
skyldig att, örn han vill meddela strafföreläggande i fråga örn flera brott,
giva ett gemensamt föreläggande; genom att göra varje brott till föremål för
särskilt föreläggande skulle han eljest kunna kringgå regeln i 4 § att föreläggande,
som avser böter till högre belopp än där angivits, skall underställas
prövning av domstol. Vad sålunda enligt förslaget skall gälla har ansetts
icke behöva fastslås i lagtexten. Enligt lagrådets mening är det emellertid
önskligt, att ett uttryckligt stadgande i ämnet upptages. Ett sådant torde böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

233

hava sin plats i 1 § och innehålla, att om skäl att åtala den misstänkte för
flera brott föreligga, strafföreläggande ej må användas med mindre det sker
gemensamt för samtliga brotten. Av ett dylikt stadgande följer, att örn något
av brotten är sådant, att strafföreläggande därom ej må meddelas, det ej
heller kan ske beträffande de andra brotten.

Enligt processkommissionens betänkande skulle strafföreläggande, som avsåg
böter till högre belopp än 100 kronor, underställas domstols prövning.
Processlagberedningen har i anslutning till den kritik, som framkommit mot
kommissionens betänkande i de yttranden vilka på sin tid av bland annat
lagrådet avgåvos däröver, sänkt beloppet till 50 kronor. Även om, såsom
här förut framhållits under rubriken »förslaget i allmänhet», strafföreläggande,
intill dess erfarenhet örn det nya institutets verkningar vunnits, lämpligen
bör i stort sett begränsas på sätt som skett, synes dock med hänsyn
till vissa lagändringar, vilka ägt rum under senare tid, en höjning av nyssnämnda
belopp motiverad. Sålunda har dagsbotssystemet införts i svensk
rätt, och då i följd därav strafföreläggande ansetts icke böra ifrågakomma
beträffande brott, varå dagsböter kunna följa, kommer sådant föreläggande
i allmänhet att kunna tillämpas endast beträffande brott av enkel beskaffenhet.
Vidare har straffet för en så vanlig polisförseelse som fylleri höjts så,
att vid upprepat fylleri liksom vid fylleri i förening med förargelseväckande
beteende — en kombination vilken som bekant är synnerligen vanlig — böter
på mer än 50 kronor ofta utdömas. På grund av det anförda förordas på
denna punkt en återgång till vad kommissionen föreslagit.

49 KAP.

Lagrådet:

Förslaget innehåller ingen bestämmelse om verkan av utfästelse att ej fullfölja
talan i tvistemål, vari förlikning är tillåten — i andra mål är självfallet
en sådan utfästelse utan verkan — men av motiven (sid. 509—510) framgår,
att förslaget ansluter sig till härskande uppfattning, enligt vilken sådan utfästelse
icke är bindande. Denna uppfattning lärer vara grundad på att avtal
i processuella frågor över huvud taget anses vara ogiltiga, om ej motsatsen
uttryckligen stadgas. Vad angår utfästelse att icke överklaga en framtida
hovrättsdom föreligger tydligen en motsättning mellan förslagets ståndpunkt
på ifrågavarande punkt och bestämmelserna i 2 kap. 2 § 2. I detta sammanhang
torde böra erinras örn att redan enligt gällande rätt i skiljeavtal får
bestämmas, att parterna skola nöjas åt skiljedom.

I utländsk rätt tillerkänner man i större eller mindre utsträckning giltighet
åt utfästelse, varom nu är fråga. I Norge (lov örn rettergangsmaaten
for tvistemaal § 361) kan sådan utfästelse ske även före domen, om utfästelsen
är ömsesidig. I Danmark (Lov örn Reltens Plejc §§ 395 och 942) godkännes
sådan utfästelse, örn den skett sedan domen avsagts.

Den olikhet, som sålunda råder mellan svensk rätt å ena sidan och särskilt
norsk rätt å den andra, ger anledning till övervägande, vilken stånd -

234

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

punkt som är den riktiga. Då avtalsfrihet bäst överensstämmer med vad som
eljest gäller i ekonomiska angelägenheter och icke lärer innebära något åsidosättande
av offentliga intressen, torde den hos oss härskande meningen
knappast kunna försvaras med annat än farhågan, att någon skall av oförstånd
frivilligt frånsäga sig fullföljdsrätt eller tvingas därtill av en ekonomiskt
starkare medkontrahent. Att vid avtalsslut den ekonomiskt starkare
parten skulle hava något intresse att förmå medkontrahenten att nöja sig
men en framtida dom, om vars innehåll ingendera parten kan veta något, är
föga sannolikt, och sedan det en gång kommit till rättegång torde möjligheten
att framtvinga en utfästelse ej vara stor. Farhågan att utfästelse göres
av oförstånd bör däremot ej frånkännas en viss betydelse, men ett beaktande
därav leder ej längre än till ett underkännande av utfästelse, som
gjorts innan tvist uppstått och sålunda innan det varit möjligt att bedöma
utfästelsens räckvidd. Särskilt svårt är att motivera utfästelsens ogiltighet.
örn den avser en redan meddelad dom. Processlagberedningen synes också
böjd att antaga, att en viss avtalsfrihet förefinnes i sistnämnda fall. Enligt
beredningens mening skulle nämligen då ofta ett förfogande över den materiella
rätten föreligga. Det måste emellertid ifrågasättas, örn man på detta
sätt kan göra skillnad mellan utfästelser, som gjorts före och efter dom.
Även ur praktisk synpunkt är en ändring av gällande rätt motiverad: intresset
av ett snabbt avgörande synes böra tillgodoses även på annat sätt än
genom skiljedom. Visserligen har förslaget genom bestämmelserna i 2 kap.
2 § 2 velat tillgodose behovet av ett dylikt snabbt avgörande, men denna
utväg ställes ju ej till förfogande i mål, där tvisten rör lägre belopp och
kostnaden för skiljedomsförfarandet därför oftast blir oproportionerligt hög.
Och om den föreslagna rättegångsreformen genomföres, bör man kunna hysa
lika stort förtroende för de båda lägre instanserna som för skiljemän. Vad nu
anförts torde visa, att starka skäl förefinnas för att med här angivna begränsningar
godtaga en utfästelse att ej fullfölja talan; dock torde i enlighet
med norsk rätt den ytterligare begränsningen böra stadgas, att utfästelse,
som göres före domen, icke skall gälla, om den ej är ömsesidig.

Med åberopande av det sagda förordas, att i 49 och 54 kap., lämpligen
efter 2 § i ett vart av kapitlen, införes föreskrift att om part i anledning av
uppkommen tvist utfäst sig att ej fullfölja talan mot dom i mål därom och
förlikning är tillåten i målet, det skall lända till efterrättelse; dock att utfästelse,
som göres innan domen meddelats, icke är giltig, såframt ej motparten
gjort motsvarande utfästelse. Klart är, att en sådan regel ej bör
hindra användandet av extra ordinära rättsmedel. I

I förevarande kapitel givas regler för fullföljd av talan mot underrätts
avgörande i tvistemål och brottmål. Den gällande rättegångsbalken innehåller
därutöver —- i 25 kap. 2 § — ett generellt stadgande örn klagan över
underrätts slutliga utslag i ärenden, som genom ansökning eller annorledes
kommit under behandling av underrätten. Då i förslaget till ny rättegångsbalk
icke reglerats domstolsbehandlingen av frågor, som höra till den

Kungl. Majlis proposition nr 5.

235

s. k. frivilliga rättsvården, är det naturligt att däri ej heller upptagits ett
stadgande av den allmänna räckvidd som nyss nämnts. I några få hänseenden
har dock i förslaget behandlats domstols befattning med frågor som
icke avse tvistemål eller brottmål. Enligt 4 kap. 5 § ankommer det på
häradsrätten att indela tingslaget i valkretsar för nämndemansval och bestämma
antalet nämndemän för varje valkrets ävensom att, där val skall
förrättas å en för flera kommuner gemensam kommunalstämma, avgöra
å vilken kommuns stämma valet skall förrättas. Vidare har underrätt enligt
7 § samma kapitel att upptaga klagan över nämndemansval och enligt
8 § att avgöra om nämndeman får avgå före valperiodens utgång. Slutligen
må erinras att enligt 33 kap. 24 § stämningsman förordnas av underrätt,
som ock, om skäl äro därtill, kan återkalla sådant förordnande. Då sålunda
underrätts befattning med dessa frågor behandlas i rättegångsbalken, synes
också lämpligen frågan om fullföljd av talan mot rättens avgöranden
böra där regleras. Likasom enligt gällande rätt bör klagan få föras. Det
hemställes förty, att i 49 kap. upptages en fullföljdsbestämmelse för nu
ifrågavarande fall. Rättens avgörande i här avsedda frågor synes böra jämställas
med slutligt beslut i mål, vilket innebär att rättsmedlet är besvär och
att om fullföljd till högsta domstolen skall gälla vad i 54 kap. stadgas beträffande
hovrätts slutliga beslut.

1 §•

Lagrådet:

Oavsett i vilken instans tredskodom meddelats är jämlikt 44 kap. 9 §
för den uteblivne rättsmedlet mot sådan dom återvinning, som skall sökas
hos den rätt, där talan väckts. I tydlighetens intresse synes lämpligt att i
förevarande paragraf angives att om återvinning efter tredskodom är stadgat
i förstnämnda lagrum. Ett liknande tillägg synes erforderligt i 54 kap. 1 §,
därvid erinringen bör avse jämväl 53 kap. 1 §.

4 §•

Lagrådet:

Beslut angående ersättning till intervenient för hans kostnader torde så
gott som undantagslöst av underrätt meddelas först i det slutliga utslaget.
Skulle ett sådant beslut givas under rättegången, kan det enligt gällande lag
(jfr 16 kap. 10 § rättegångsbalken) icke särskilt överklagas. Avgöres en
sådan ersättningsfråga i det slutliga utslaget, skall den som vill fullfölja
talan, vare sig han är part eller intervenient, använda det rättsmedel — vad
eller besvär — som är tillämpligt vid klagan i huvudsaken (jfr 25 kap. 1,
2. 4 och 5 §§ rättegångsbalken).

Huruvida med förslaget har avsetts att göra någon ändring i vad sålunda
gäller, kail måhända vara tvivelaktigt. Enligt avfattningen av 4 § första
stycket 5 skall emellertid ett under rättegången av underrätt meddelat beslut
örn ersättning till intervenient som ej är part (jfr 14 kap. 11 §) särskilt
överklagas, och detsamma skall jämlikt punkt 4 gälla örn beslut angående

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skyldighet för sådan intervenient att gottgöra i rättegången vållad kostnad.
Även då beslut i dessa frågor meddelas i samband med dom eller slutligt
beslut, skall rättsmedlet vara besvär, oavsett vilket rättsmedel eljest skall
användas mot det avgörande vari beslutet ingår (49 kap. 5 § första stycket).

En sådan anordning kan ej vara ändamålsenlig. Den innebär bland annat,
att part, som vill föra talan mot en dom med yrkande örn befrielse från
skyldighet att gälda rättegångskostnad till motparten och till en intervenient,
skulle nödgas använda två rättsmedel och att en intervenient, som vill jämte
ena parten överklaga en dom och därjämte yrka ersättning för sina kostnader,
hade att fullfölja talan både vade- och besvärsvägen.

Då regeln örn att särskild talan skall föras mot beslut under rättegången
i dessa fall — örn sådana beslut över huvud skulle förekomma — icke torde
hava något vidare värde, lärer ändring böra ske genom att det i 4 § första
stycket 4 och 5 samt 5 § första stycket för part uppställda undantaget utvidgas
till att gälla även intervenient samt att i 5 § andra stycket med part
jämställes intervenient. Genom hänvisningen i 54 kap. 3 § komma dessa ändringar
att gälla även beträffande talan mot hovrätts beslut.

5 §.

Lagrådet:

Enligt 17 kap. 14 § i förslaget äger rätten i dom förordna att den må verkställas
utan hinder av att den icke äger laga kraft. Ehuru det ej tydligt
framgår, torde ett dylikt förordnande eller ett avslag å framställning örn
ett sådant förordnande icke vara att betrakta såsom en del av själva domen
ulan lärer böra behandlas såsom ett särskilt beslut, vilket på grund av att
det meddelas i samband med domen skall däri upptagas.

Om fullföljd av talan mot sådant beslut av underrätt gäller stadgandet i
49 kap. 8 § att talan må föras allenast i samband med talan mot domen.
Att den, mot vilken förordnande om omedelbar verkställighet riktar sig,
icke bör få föra talan endast mot beslutet ligger i sakens natur. Han kan
icke äga ett berättigat intresse att få vidare verkställighet inställd annat än
om han förmenar att domen är oriktig. I det fallet åter är hans rätt väl tillgodosedd
genom bestämmelsen i 50 kap. 8 § att hovrätten kan interimistiskt
förordna därom innan tillfälle beretts motparten att inkomma med genmäle.
Och genom stadgandet i 5 § andra stycket samma kapitel är sörjt för att
hovrätten skall kunna snabbt fatta sitt beslut.

Annorlunda ligger frågan till för den i underrätten kärande parten, när
han är missnöjd över att rätten icke förordnat örn omedelbar verkställighet
av domen. Visserligen är han enligt nyssberörda stadgande i 49 kap. 8 §
i princip berättigad att föra talan däremot. Men örn underrätten helt bifallit
själva käromålet, blir han i verkligheten avstängd från möjligheten att
söka rättelse i verkställighetsbeslutet. Och örn han i annat fall finner anledning
att i någon del påkalla ändring av domen, torde hans rätt att i det
sambandet överklaga också verkställighetsbeslutet bliva utan betydelse, enär

Kungl. Majlis proposition nr 5.

237

beslutet icke kan bliva föremål för omprövning förrän hovrätten dömer i
själva målet eller alltså först vid en tidpunkt då hovrätten oberoende av örn
frågan dit fullföljts äger omedelbart med stöd av 17 kap. 14 § förordna om
verkställighet, i den mån hovrättens dom innefattar bifall till käromålet.

I vissa fall är det emellertid för det faktiska värdet av en parts rätt av
utomordentlig betydelse att den utan dröjsmål kan realiseras och alltså även
att parten kan snabbt få rättelse i beslut, vari detta intresse ej beaktats. Det
synes därför önskvärt att det i fullföljdshänseende beredes honom en bättre
ställning än som följer av förslaget. Främst bör undvikas att part skall
nödgas stå hjälplös gentemot en motpart som otillbörligen genom fullföljd
söker förhålla honom hans rätt. Möjligen kunde ifrågasättas att part, vars
begäran om omedelbar verkställighet avslagits av underrätten, skulle, om
målet föres vidare till hovrätten, kunna vinna sitt syfte genom att där påkalla
tillämpning av 15 kap. 3 §. Något tillfredsställande skydd skulle dock
ej beredas hans intresse på denna väg. Det lärer för övrigt näppeligen hava
avsetts att nämnda stadgande skulle begagnas som medel att korrigera
underinstansen. Naturligast synes vara att överinstansens bedömande av en
fråga, vari underinstansen utlåtit sig, tar formen av en omprövning av underinstansens
beslut.

Vad sålunda framhållits torde bliva beaktat, örn det införes en rätt att
— genom vad -— föra särskild talan mot att underrätt ej i samband med dom
förordnat att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga
kraft samt örn åt hovrätten ges befogenhet att interimistiskt förordna örn
verkställighet. Då hovrätten härvid måste taga hänsyn till båda parternas
intressen och väga dessa mot varandra samt fästa avseende vid den större
eller mindre sannolikheten av att underrättens dom i själva saken blir
fastställd, synas några betänkligheter icke böra möta mot att interimistiskt
förordnande får meddelas. Tillika må erinras örn att processlagberedningen
i sitt förslag utgår ifrån att sådan ändring skall vidtagas i utsökningslagen
att dylikt förordnande icke kan leda till verkställighet av domen, med mindre
den vinnande ställer säkerhet för det skadestånd, vartill han kan kännas
skyldig örn domen ändras. Skulle, sedan käranden överklagat underrättens
beslut rörande verkställigheten, motparten icke anmäla vad mot domen eller
ej fullfölja anmält vad eller skulle hans vadetalan återkallas eller eljest förfalla,
behöver hovrätten självfallet ej taga vidare befattning med frågan om
verkställighet av underrättens dom.

Vad lagrådet föreslagit kan genomföras medelst tillägg i 49 kap. 5 §
andra stycket och 50 kap. 8 § andra stycket, varjämte till de i 5 § andra
stycket sistnämnda kapitel angivna exemplen lämpligen bör fogas här behandlade
fall att omedelbar verkställighet av underrättens dom påyrkas.

Nu anförda synpunkter på frågan örn fullföljd av talan mot underrätts
beslut äga giltighet jämväl beträffande fullföljd till högsta domstolen. Iakttages
lagrådets förslag, böra i 55 kap. 5 § andra stycket och 8 § andra stycket
vidtagas ändringar motsvarande dem i 50 kap. 5 och 8 §§. Genom hän -

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

visningen i 54 kap. 3 § kommer tillägget i 49 kap. 5 § att gälla även beträffande
talan mot hovrätts beslut.

8 §.

Lagrådet:

I vissa lagrum, såsom 45 § sinnessjuklagen, förekomma bestämmelser örn
särskild klagan mot beslut, som meddelats under rättegången. I överensstämmelse
härmed stadgas nu i 16 kap. 8 § rättegångsbalken, att mot beslut,
som underrätt under rättegången meddelat i annat fall än i 3 § samma kapitel
sägs, särskild talan ej må förås, där ej i följande paragrafer i kapitlet
eller eljest i lag finnes annorlunda stadgat. I den mån först åsyftade lagrum
komma att bibehållas även efter det rättegångsreformen genomförts — och
detta lärer åtminstone till en del bliva fallet — torde från regeln i förevarande
paragrafs första stycke i likhet med vad som skett i gällande rätt
böra göras undantag för fall, i vilka i lag finnes annorlunda stadgat.

50 KAP.

1 §■

Lagrådet:

I förslaget har vadeanmälan bibehållits som en första åtgärd för fullföljd
av talan mot dom i tvistemål. Såsom skäl härför åberopas parts intresse att
så tidigt som möjligt erhålla visshet huruvida motparten ämnar fullfölja talan,
vilket framhålles såsom betydelsefullt med hänsyn till domens verkställighet.
Vadeanmälan har alltså tänkts skola väsentligen tjäna de syftemål
som den har enligt gällande rätt. Förslagets regler därom förete emellertid
vissa avvikelser, som icke torde vara utan betydelse. Vadepenning
skall sålunda ej erläggas, vadeanmälan kan insändas med posten och någon
motsvarighet till vad nu är stadgat om uppsägning av vad innehåller förslaget
icke. I följd av dessa avvikelser finnes ej längre något, som kan tänkas
avhålla förlorande part, vilken ej har för avsikt att fullfölja talan mot domen,
från att dock vädja. Det kan därför tänkas, att den seden kommer att insmyga
sig att part schablonmässigt anmäler vad oberoende av om han verkligen
allvarligt överväger att fullfölja, eller rent av befalis, att förlorande part
kommer att anmäla vad uteslutande för att erhålla någon tids anstånd med
verkställigheten. Härigenom skulle syftemålet med vadeanmälan väsentligen
förfelas. Det bör ej heller förbises, att part, som utan att närmare överväga
domen anmält vad, lätt nog kan känna sig frestad att fullfölja talan, ehuru
han saknar skäl därtill. Det kan visserligen icke förnekas, att de nuvarande
reglerna, sedan vadepenningens belopp i följd av myntvärdets fall blivit utan
egentlig betydelse, icke innebära något större hinder mot fullföljd i oträngt
mål. Detta är emellertid en brist, som icke bör lämnas obeaktad vid en rättegångsreform.
Enligt lagrådets mening är det nödvändigt att man söker hind -

Kungl. Majlis proposition nr 5.

239

ra, att vad anmäles i andra fall än då part allvarligt överväger att fullfölja
talan. För detta ändamål synes det lämpligaste vara att vadepenningen bibehålies,
men att dess belopp ökas. Om beloppet bestämmes till exempelvis
tio kronor, torde man kunna förvänta, att vadeanmälan åtminstone i mindre
mål kommer att verka i det avsedda syftet. Genom att vadepenning skall
utgå erhålles därjämte en yttre påtaglig form för vadeanmälan. Till sist
må framhållas, att den nu föreslagna vadepenningen torde komma att vara
tämligen obetydlig i förhållande till den rättegångsavgift, som den vädjande
bör erlägga i hovrätten.

Skall vadepenning bibehållas, böra jämväl upptagas bestämmelser motsvarande
stadgandena i andra stycket av 26 kap. 1 § rättegångsbalken, vilka
bland annat innebära att kronan och fattig part äro fria från skyldighet att
erlägga vadepenning. Däremot torde anledning saknas att förbjuda, att vadeanmälan
jämte vadepenning insändes med posten. En föreskrift om särskilda
skyldigheter för den som ej vill fullfölja vad skulle icke vara förenlig
med de nya fullföljdsreglerna.

Vadepenning torde böra tillfalla kronan. Föranleder vadetalan ändring
i domen, bör den vädjande berättigas att återfå erlagd vadepenning. Att
sålunda något högre kostnad kan drabba den, som utan tillräckliga skäl fullföljer
talan, synes välmotiverat.

Lagrådet hemställer, att förslaget på ifrågavarande punkt omarbetas i enlighet
med vad här anförts.

Justitierådet von Steyern tilläde:

Om det skulle möta betänkligheter att behålla erläggande av vadepenning
såsom form för vadeanmälan, vill jag i andra hand föreslå, att det stadgas
att vadeanmälan skall göras skriftligen. Därigenom bör motverkas att det
blir en allmän sed att ombud för part, vilkens talan helt eller delvis ogillas,
genast efter domens avkunnande och utan överläggning med parten anmäler
vad.

10 §.

Lagrådet:

I varje vademål skall enligt förslaget vadeinlaga och genmäle ingivas samt
delgivas motparten. Då i 10 § stadgas, att hovrätten äger förordna om ytterligare
skriftväxling, där det finnes erforderligt för målets beredande, lärer
härigenom en möjlighet vara öppnad för hovrätten att giva parterna tillfälle
till skriftlig argumentering i fall, då hovrätten förordnat, att målet skall avgöras
utan huvudförhandling. Enär emellertid med måls beredande torde avses
dess beredande för huvudförhandling, bör till undvikande av varje tvekan
i lagen angivas, att då hovrätt förordnat, att mål skall avgöras utan
huvudförhandling, tillfälle skall, om det erfordras, beredas parterna att skriftligen
utveckla sin talan. Vad nu sagts har motsvarande tillämpning å stadgandena
i 51 kap. 10 § och 55 kap. 10 §.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.
13 §.

Lagrådet:

Enligt föreskrifter i 42 kap. 20 § och 47 kap. 22 § bör underrätt, när den
skall utsätta tid för huvudförhandling, om möjligt samråda med parterna.
Då ett sådant förfarande underlättar ombudens arbete och är ägnat att lämna
domstolen närmare upplysningar om förhandlingens sannolika omfattning,
bör det uppenbarligen tillämpas jämväl när hovrätt skall bestämma tid
för huvudförhandlingen. Lagrådet hemställer därför, att en bestämmelse
av motsvarande innehåll upptages i förevarande paragraf.

Den omständigheten att någon uttrycklig föreskrift i ämnet icke finnes i
vare sig 45 kap. 44 § eller 51 kap. 13 § bör naturligtvis icke utesluta att även
i där behandlade fall samråd med part i erforderlig utsträckning kommer
till stånd. Särskilt torde det vara angeläget att rätten samråder med landsfogden,
när allmänt åtal föres av honom.

Anses det åter lämpligare att giva regler även för sistnämnda fall, kan i 32
kap. upptagas en allmän bestämmelse i ämnet, av innehåll att rätten, innan
sammanträde för förhandling utsättes, bör, om det lämpligen kan ske, samråda
med parterna om tiden för sammanträdet.

14 §.

Lagrådet:

I motiven (sid. 519) uttalas att det i allmänhet icke är lika nödvändigt,
att vadesvaranden är tillstädes vid huvudförhandlingen som att käranden
inställer sig, men att örn hans närvaro anses erforderlig för utredningen,
hovrätten bör förmå honom att inställa sig. I enlighet härmed stadgas
(14 §), att vite må föreläggas honom och att, om vite ej förelägges, han skall
erinras om att målet må avgöras utan hinder av hans utevaro. Även om
vite förelagts, kan målet vid svarandens utevaro omedelbart avgöras (19 §).
Då handläggning sker i svarandens utevaro skall, i den mån det erfordras,
genom hovrättens försorg — härvid förutsättes referenten eller en särskild
tjänsteman skola vara verksam — ur handlingarna framläggas vad svaranden
anfört ävensom den av honom vid underrätten förebragta bevisningen
(16 och 17 §§).

Ehuru sålunda en handläggning i vadesvarandens frånvaro är förutsatt,
är dock förslagets allmänna ståndpunkt, såsom av motiven framgår, att de
fördelar, som den muntliga förhandlingsmetoden medför, icke kunna helt
tillgodogöras i rättegången, om ej båda parterna inställa sig vid huvudförhandlingen.
Metoden att i svarandens frånvaro låta hans talan med ledning
av handlingarna utföras genom hovrättens försorg är tydligen en nödfallsutväg.

Från det allmännas synpunkt är denna metod förenad med vissa olägenheter.
Sålunda kan med densamma riskeras, att hovrätten från den ena eller
andra partens sida ådrager sig anmärkningar för bristande opartiskhet, vilket
kan försvaga hovrättens ställning. Denna risk är ej utesluten ens om vid

Kungl. Mattts proposition nr 5.

241

ett objektivt bedömande intet som helst kan erinras mot det sätt, varpå den
uteblivna svarandens sak framlagts. Vidare bör uppmärksammas, att den,
som skall framlägga svarandens sak, i de flesta målen måste bereda sig därpå,
ehuru detta ej sällan tidskrävande arbete i det stora flertalet fall kommer
att bliva onödigt på den grund, att svaranden inställer sig.

Emellertid synas de alternativ, som skulle kunna tänkas i stället för det
föreslagna, ännu mindre tillfredsställande. Med all rätt har beredningen sålunda
i motiven betecknat det såsom obilligt att tillämpa tredskodom mot
utebliven vadesvarande. Och att ålägga honom inställelsekostnad i alla mal,
även sådana, som han på goda grunder anser uppenbart rikligt bedömda av
underrätten, kan ej heller förordas.

Det återstår då att undersöka, huruvida man ej med godtagande i princip
av förslaget kan mildra de omnämnda olägenheterna. Det vill synas som örn
det är att fordra för litet av vadesvaranden, örn han skall vara pliktig att
inställa sig blott då hans närvaro anses erforderlig för utredningen. Man
torde väl kunna kräva, att han inställer sig även i vissa andra fall, nämligen
sådana, i vilka utgången kan vara föremål för tvekan eller det eljest icke
finnes lämpligt att svarandens sak framlägges genom rättens försorg. Därest
hovrätten förelägger vadesvaranden inställelse vid vite i alla mål, där en
sådan inställelse är av vikt för utredningen eller handläggningen, samt, såsom
det bör förutsättas, uppskov i allmänhet meddelas, om svaranden utebliver
trots vitesföreläggandet, vinnas fördelar i olika avseenden. Vitesföreläggandet
och risken att få betala kostnaden för den inställda huvudförhandlingen
komma att ytterligare påverka svaranden till inställelse, och förberedelsen
för framläggandet av svarandens sak genom hovrättens försorg
kan inskränkas till de enklare mål, vari föreläggande ej gives, samt dem,
som uppskjutas på grund av svarandens utevaro.

Lagtexten lägger ej hinder i vägen för ett sådant tillvägagångssätt men
ger ej heller någon garanti för att det blir tillämpat. Lagrådet anser sig därför
böra hemställa, att i 14 § upptages bestämmelse om att vitesföreläggande
skall meddelas svaranden i den utsträckning som ovan berörts.

Vad här förordats äger tillämpning jämväl i fråga om 51 kap. 14 §.

16 §.

Lagrådet:

Vid huvudförhandlingen i tvistemål skall enligt förslaget tvistens omfattning
först fastställas genom att underrättens dom uppläses samt vadekäranden
uppger, i vilken del domen överklagas och vilket yrkande han framställer,
och vadesvaranden anger, huruvida han medger eller bestrider yrkandet.
Därefter skola parterna, var i sin ordning, utveckla sin talan och yttra sig
över vad motparten anfört. Såsom av motiven (sid. 517) framgår åsyftas härmed,
att vadekäranden alltid skall först utveckla sin talan. För brottmålens
del upptager förslaget i 51 kap. 16 § en annan regel i det att, oavsett vem som
klagar, åklagaren eller målsäganden skall först utveckla åtalet. Denna ord Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5. 16

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

ning motiveras (sid. 531—532) med att i brottmål bevisbördan i regel helt
åvilar åklagaren eller målsäganden.

De för tvistemål och brottmål sålunda föreslagna reglerna överensstämma,
då talan i hovrätten fullföljes av den part som varit kärande i underrätten.
Är det åter svaranden i underrätten som fullföljer talan i hovrätten, leda
reglerna till motsatta resultat. Det i motiven angivna skälet för att i brottmål
åklagaren eller målsäganden alltid skall först utveckla sin talan äger sin
giltighet även i ett stort antal tvistemål. Över huvud kan det sättas i fråga
örn det är lämpligt att reglera detta ämne genom stadganden som ej medgiva
något undantag. Säkerligen kommer det att visa sig att i brottmål den föreslagna
anordningen i det övervägande antalet fall är ändamålsenlig. Men örn
exempelvis den tilltalade fullföljer talan endast i en rättsfråga, kan det
mången gång vara naturligast att hans ombud får utveckla sina synpunkter,
innan ordet lämnas till åklagaren eller målsäganden. För tvistemålens del
torde avvikelser från förslagets anordning oftare komma att visa sig påkallade.
Särskilt torde detta bliva fallet då underrättssvaranden dragit målet i
hela dess vidd under hovrättens prövning. Den naturliga ordningen att framlägga
saken är då, såsom erfarenheten från det nuvarande överrättsförfarandet
visar, att en redogörelse för underrättskärandens ståndpunkt lämnas
först, och denna redogörelse bör i ett kontradiktoriskt förfarande givas av
underrättskäranden och icke av motparten. Vad nu sagts äger giltighet även
i fråga örn förfarandet i högsta domstolen.

Lagrådet hemställer därför örn sådan jämkning i andra stycket av förevarande
paragraf och i 51 kap. 16 § andra stycket, att hovrätten, då omständigheterna
därtill föranleda, må besluta avvikelse från den ordning förslaget
uppställer som den normala. Vid utarbetandet av arbetsordningar för hovrätterna
bör iakttagas, att i sådana fall hovrätterna ålägges att före huvudförhandlingen
underrätta parterna om den tilltänkta avvikelsen.

21 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall i tvistemål muntlig förhandling såsom regel äga
rum i hovrätten; endast i uppenbara fall, i processuella frågor samt, under
vissa förutsättningar, i mål som röra så ringa värde, att de ej kunna bära
kostnaden för en huvudförhandling, kan avgörandet ske utan en sådan.
Ehuru en dylik ordning måste innebära en betydande ökning såväl av hovrätternas
arbetsbörda som av parternas rättegångskostnader, äro dock enligt
lagrådets mening fördelarna av densamma i allmänhet så stora, att de
överväga olägenheterna. Emellertid bör ej förbises, att i vissa av de mål,
i vilka muntlig förhandling i hovrätten enligt förslaget är obligatorisk, ett
verkligt behov därav knappast föreligger. Gäller tvisten exempelvis allenast
tolkningen av ett lagstadgande eller eljest en ren rättsfråga, torde i vissa fall
muntlig förhandling icke vara av nöden. Detsamma gäller även i andra fall,
där materialet ofta ej kan göras tillgängligt eller åskådligt i muntlig form, såsom
i vissa räkenskapsmål, patentmål o. d. Vad nu anförts talar för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

243

vidga kretsen av de fall då undantag från muntlighetsgrundsatsen kan göras.
Å andra sidan måste beaktas vikten av att, i den mån undantag medgives,
reglerna härom erhålla en så snäv avfattning att någon möjlighet till extensiv
tolkning av dem ej uppstår. Härmed förenade svårigheter torde göra det
nödvändigt att begränsa undantaget till mål, i vilka en bevisprövning ej erfordras.
Enligt lagrådets mening bör i enlighet med det sagda föreskrivas,
att i mål, i vilka fråga endast är om rättstillämpningen, avgörandet skall ske
utan huvudförhandling, såframt båda parterna begärt att sådan ej skall äga
rum och hovrätten finner det uppenbart, att huvudförhandling ej är av nöden.
Lagrådet hemställer, att paragrafen ändras i enlighet med vad sålunda
anförts.

Om i ett mål på endera sidan fullföljes talan av flera parter, bör så snart
det sammanlagda värdet av det varom talan fullföljts uppgår till minst 500
kronor tillämpning av regeln i andra stycket i förevarande paragraf vara
utesluten. Då ett sådant resultat icke klart framgår av lagtexten, är ett förtydligande
av denna önskvärt.

25 §.

Lagrådet:

För vissa fall har i förslaget rätten att återkalla väckt talan begränsats
till tiden. Enligt 13 kap. 5 § får sålunda i indispositiva tvistemål återkallelse
ej utan motpartens samtycke ske sedan dom meddelats. Efter det dom
meddelats får icke heller allmänt åtal nedläggas (20 kap. 9 §). I fråga om
återkallelse av fullföljd talan hava i förevarande paragraf samt i 51 kap.
24 §, 52 kap. 12 §, 55 kap. 16 § och 56 kap. 12 § föreslagits bestämmelser
av innebörd att rätten att återkalla blir avskuren redan i och med att dom
beslutats eller slutligt beslut fattats i anledning av den fullföljda talan. Då
bärande skäl till denna skillnad ej torde föreligga och det i vissa fall kan
te sig mindre tilltalande att domstolen ej får beakta återkallelse, ehuru den
sker före det domen eller beslutet skall meddelas, hemställes om sådan
jämkning i förslaget att för rätten att återkalla fullföljd talan domens eller
beslutets meddelande blir den avgörande tidpunkten.

På sätt i 50 kap. 30 § och 51 kap. 30 § skett torde även i förevarande paragraf
och 51 kap. 24 § böra i lagtexten uppmärksammas att hovrättens avgörande
i anledning av talan, som fullföljts genom vad, kan ske i form av
slutligt beslut.

51 KAP.

5 §•

Justitieräden Eklund och Lawski samt regeringsrådet Hjärne:

Då tilltalad, som är häktad, överklagar underrättens utslag, torde hovrätten
för närvarande i allmänhet, örn ej besvären angå häktningsfrågan,
avvakta utgången av klagotiden — tjugu dagar från den dag utslaget gavs,
frånsett Gotland och vissa delar av Norrland, där liden är längre — innan
målet blir föremål för någon hovrättens åtgärd. Den tilltalade kan icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

244

genom att fullfölja talan på ett tidigt stadium påskynda målets behandling
utan måste under avsevärd tid i häkte avbida hovrättens slutliga prövning
av besvären. Då man intill klagotidens utgång måste räkna med möjligheten
att även motparten besvärar sig eller att talan ändras, kan det emellertid
icke komma i fråga att hovrätten dessförinnan avgör målet. Ett skyndsammare
avgörande är alltså ej möjligt i de fall då målet utan skriftväxling
föredrages och avgöres omedelbart efter klagotidens utgång. Där åter
skriftväxling äger rum, uppkommer en tidsutdräkt, som i många fall kunnat
minskas eller helt undvikas om besvären utställts till delgivning utan
avvaktan på klagotidens utgång.

Att målets beredning i hovrätten börjas först efter klagotidens utgång
skulle enligt förslaget bliva en lagfäst regel. Det bör emellertid uppmärksammas
att förut berörda återverkningar på häktningstiden, till följd av den
•omläggning av fullföljdsförfarandet som förslaget i övrigt innehåller, komme
att göra sig mera gällande än för närvarande. Till vadetiden på tre
veckor kommer ytterligare en vecka för anslutningsvad. Efter den tidens
utgång sändes vadeinlagan jämte akten från underrätten — här bortses
från det fall att yrkande framställts i preliminärfråga varom namnes i andra
stycket av förevarande paragraf — och först när handlingarna kommit hovrätten
tillhanda, kan målets beredande där påbörjas. Om den fullföljda talan
upptages till prövning, kan icke i något fall, såsom nu, målet omedelbart
avgöras utan skriftväxling; vadeinlagan måste alltid delgivas motparten
och denne föreläggas att inkomma med genmäle. Icke heller får man räkna
med att målet, såsom nu ofta sker, kan, sedan dess beredande avslutats,
avgöras efter föredragning. Nästan undantagslöst måste i mål om häktad
muntlig förhandling äga rum, och den får icke utsättas till tidigare dag än
att parter, vittnen och andra, vilka hava att inställa sig, få skäligt rådrum
härtill.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes det angeläget, att de möjligheter
att förkorta häktningstiden som stå till buds också i görligaste mån
tillvaratagas. Närmast till hands är härvid, att den tilltalades vadeinlaga
jämte akten i målet översändes till hovrätten så snart inlagan inkommit
och att skriftväxlingsproceduren där igångsättes utan avbidan på vadetidens
utgång. I konsekvens härmed bör då, örn även från motsidan fullföljes
talan, med denna förfaras på enahanda sätt. I händelse skriftväxlingen
hunnit slutföras redan innan klagotiden utgått och målet i övrigt
finnes berett, såvitt beror av den talan som föranlett skriftväxlingen,
kan ytterligare tid vinnas genom att hovrätten genast bestämmer när huvudförhandlingen
skall hållas. Några betänkligheter häremot böra icke
möta, blott huvudförhandlingen utsättes att hållas efter klagotidens utgång.
Har icke ännu talan fullföljts från motsidan, bör tillika iakttagas att förhandlingen
ej utsättes att hållas så omedelbart efter nyssnämnda tidpunkt att,
om den måste uppskjutas på grund av att vadeinlaga inkommit vid klagotidens
slut, de som hava att inställa sig icke hinna i tid få underrättelse
därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

245

I viss utstickning kan syftet nied den här föreslagna ordningen för
målets beredande nås på andra vägar, framför allt genom en reglering av
frågan om avräkning av häktningstid. Men även med nuvarande regler kan
hovrätten, när den faller till straff, taga hänsyn till en lång häktningstid
genom att verkställa avräkning på straffet, och om den tilltalade klagar i
häktningsfrågan, kommer hovrätten enligt andra stycket i förevarande paragraf
i tillfälle att tidigare än eljest behandla målet. Den förstnämnda vägen
är dock icke användbar, när hovrättens dom är friande eller full avräkning
ej kan ske, och icke ens vid full avräkning av häktningstiden kan, åtminstone
med nu gällande bestämmelser, den tilltalade sägas få en verklig
kompensation i det beträffande häktade vanligaste fallet: att fällande dom
lyder på straffarbete. Angående den senare vägen må framhållas att tilltalad,
som är angelägen om ett skyndsamt avgörande i hovrätten, icke lämpligen
bör för ändamålet nödgas till en i det särskilda fallet måhända sakligt
alldeles oberättigad klagan i häktningsfrågan. Klart är i övrigt att den nu
föreslagna anordningen får sin största betydelse, då den tilltalade tidigt
inkommer med sin vadeinlaga och motparten ej överklagar eller ock även
han gör det i god tid, t. ex. i samband med genmäle. Att förtida skriftväxling
icke medför någon tidsvinst i det fall att motparten fullföljer först vid
slutet av vadetiden kan icke anses såsom ett vägande skäl mot ett förfarande,
som dock i ett säkerligen stort antal fall kan medföra en icke oväsentlig
förkortning av häktningstiden.

I det föregående har till utgångspunkt tagits att den tilltalade vädjar mot
underrättens fällande dom. Fullföljes talan mot sådan dom från motsidan
kan den tilltalade, om han är nöjd med domen, börja avtjäna straffet utan
avvaktan på hovrättens avgörande. I visst fall är detta dock ej tillåtet. Med
beaktande tillika av den utvidgade prövningsrätt som enligt förslaget tillkommer
överinstans, när åklagare eller målsägande fullföljt talan, och då
ett snabbt avgörande av mål angående häktade måste anses vara ett allmänt
intresse synes tillräcklig anledning ej föreligga att i de hänseenden varom
här är fråga göra skillnad mellan de båda fallen. En enhetlig regel förordas.

Iaktlages vad nu anförts, måste andra stycket i 51 kap. 5 § så ändras
att stadgandet alltid blir tillämpligt när den tilltalade är häktad. Föreskriften
i 8 § första stycket synes ej hindra att målets beredande börjas före
klagotidens utgång. Mera tvivelaktigt förefaller det huruvida med innehållet
i 13 § första stycket kan vara förenligt att före nyssnämnda tidpunkt
preliminärt utsätta tid för huvudförhandlingen. I tydlighetens intresse bör
måhända uttrycklig bestämmelse upptagas i båda paragraferna. Motsvarande
ändringar torde böra ske i bestämmelserna örn förfarandet i högsta
domstolen.

Vad här sagts synes äga tillämpning även då den klagande dömts till
tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och förordnandet därom skall verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

Vare sig den här föreslagna anordningen blir genomförd eller icke, synes

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

en reformering av bestämmelserna om avräkning av häktningstid vara av
nöden.

Justitierådet von Steyern:

Enligt min mening skulle de av lagrådets övriga ledamöter föreslagna
ändringarna få någon nämnvärd betydelse egentligen för det fall att en tilltalad,
som är häktad, anför vad utan att yrka att bliva försatt på fri fot,
att jämväl å motsidan vädjas och att samtliga vadeinlagor ingivas i början
av vadetiden.

Då en tilltalad, som är häktad, väl undantagslöst lärer komma att biträdas
av offentlig eller enskild försvarare, torde man knappast behöva befara, att
yrkande om att den tilltalade skall försättas på fri fot ej varder framställt,
när fog för en sådan åtgärd finnes. För övrigt har hovrätten (jfr 51 kap. 8 §)
befogenhet att självmant förordna att den häktade frigives. Den olägenhet,
som därefter återstår och som i begränsad omfattning skulle kunna motverkas
genom de föreslagna reglerna, består däri att det nya förfarandet medför
någon förlängning av häktningstiden för sådana tilltalade, som ej förtjäna
att försättas på fri fot. Denna olägenhet synes mig böra avhjälpas genom
mera rationella regler om avräkning av häktningstid.

Vid sådant förhållande finner jag det knappast motiverat att föranstalta
en särskild ordning för beredning av mål angående häktad, en ordning som
på grund av ovissheten om övriga parters hållning måste bliva ganska trevande.
Däremot har jag intet att erinra mot att 51 kap. 5 § andra stycket
kompletteras med en föreskrift att i mål angående häktad vadeinlaga tillika
med akten alltid skall insändas genast; därigenom finge hovrätten tillfälle
att utan dröjsmål självmant pröva om den häktade kan sättas på fri fot.

7 §•

Lagrådet:

Om i tvistemål eller i mål angående målsägandes ansvarstalan stämningsansökan
är ofullständig, skall jämlikt 42 kap. 3 § eller 47 kap. 3 § rätten förelägga
käranden eller målsäganden att avhjälpa bristen. Efterkommes ej
föreläggandet och är bristen så väsentlig, att ansökan är otjänlig som grund
för rättegång, skall jämlikt 42 kap. 4 § eller 47 kap. 4 § ansökan avvisas.
Liknande bestämmelser hava ansetts överflödiga beträffande åklagarmål
enär beredningen ansett sig kunna utgå från att dylika brister icke skola
föreligga i stämningsansökningar som uppsättas av åklagare å tjänstens vägnar.
Vad angår vadeinlaga i tvistemål hava i 50 kap. 7 § upptagits bestämmelser,
som motsvara dem som skola gälla för stämningsansökan i andra
mål än åklagarmål; hovrätten skall alltså förelägga vadekäranden att avhjälpa
brist i vadeinlagan och om föreläggandet ej efterkommes och bristen
är så väsentlig, att inlagan är otjänlig som grund för rättegång i hovrätten,
avvisa vadetalan. För de vädjade brottmålens del innehåller förslaget däremot
i förevarande paragraf endast, att hovrätten skall lämna vadekäranden
tillfälle att avhjälpa bristen. I revisionsförfarandet i högsta domstolen åter

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

247

skulle — lika för tvistemål och brottmål — gälla de principer, som förslaget
uppställer beträffande stämningsansökan av enskild kärande och vadeinlaga
i tvistemål (55 kap. 7 §). I fråga om besvär till hovrätt (52 kap. 6 §) och
högsta domstolen (56 kap. 7 §) förordas däremot för såväl tvistemål som
brottmål samma regler som för de till hovrätt vädjade brottmålen.

En nödvändig förutsättning för att processen i varje instans skall få ett
tillfredsställande förlopp är att tydliga och fullständiga uppgifter i grundläggande
hänseenden under förberedelsen lämnas av den part, som drager saken
inför domstolen. Detta krav gör sig gällande i de brottmål, som efter
vad fullföljas till hovrätt, och i besvärsmålen likaväl som i andra mål. Den
ställning, som i straffprocessen bör tillkomma den tilltalade, utesluter ej, att
hans skyldighet att medverka till att förfarandet blir ändamålsenligt genomfört
inskärpes genom ett föreläggande vid äventyr av talans förlust. En motsvarighet
föreligger i gällande förfarande då en tilltalad, som icke ställt sig
till efterrättelse ett föreläggande att inkomma med protokoll från underrätten,
förlorar sin talan. Skulle, då en bristfällig vadeinlaga inkommit, hovrätten
hava anledning antaga att den tilltalade ej själv kan bota bristen, har
hovrätten jämlikt 21 kap. 3 § att förordna försvarare för honom. Såvitt angår
en målsägande som vädjar finnes intet skäl att behandla honom mildare
än en kärande i underrätt eller en part som vädjar i tvistemål. Väl är det
berättigat att utgå från att brister ej skola förekomma i åklagares vadeinlaga,
men att med anledning härav stadga ett undantag torde vara överflödigt. Ej
heller synes det påkallat att uppställa andra regler för besvärsinlaga än de
som sålunda skulle komma att gälla för enskild kärandes stämningsansökan,
för vadeinlaga och för revisionsinlaga.

Lagrådet hemställer, att förevarande paragraf samt 52 kap. 6 § och 56
kap. 7 § ändras i överensstämmelse med vad nu förordats.

17 §■

Lagrådet:

Beträffande rättegången i hovrätten uppställer förslaget för tvistemålens
del den regeln, att den vid underrätten förebragta bevisningen skall framläggas
av parterna (50 kap. 17 §). I brottmål åter skall enligt förevarande
paragraf nämnda bevisning framläggas genom hovrättens försorg. Helt naturligt
måste brottmålens särskilda karaktär sätta sin prägel på huvudförhandlingen.
Hänsynen till den tilltalade och domstolens ställning till utredningen
i dessa mål torde i allmänhet tala för den ordning för bevisningens
framläggade som förslaget anvisar. Det kan dock understundom — naturligtvis
under förutsättning att den tilltalade biträdes av kunnig försvarare —
visa sig ändamålsenligt att, liksom i tvistemålen, bevisningen förebringas av
parterna, vilket ju i och för sig bättre ansluter sig till den ackusatoriska förhandlingsordning
som förslaget för brottmålens del gjort lill regel. Det hemställes
därför om sådan jämkning av stadgandet i första stycket av denna
paragraf, att detsamma ej kommer att innebära förbud mot att hovrätten,
när omständigheterna föranleda därtill, beslutar avvikelse från den ordning

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

förslaget anvisar. Uppenbarligen är det emellertid av särskild vikt i brottmålen
att, när underrättsbevisningen framlägges av parterna, referenten
noga övervakar att parterna riktigt återgiva den. Partsföredragning synes
över huvud icke böra komma i fråga annat än när båda parterna äro tillstädes.

Beslutas avvikelse från den vanliga förhandlingsordningen i förevarande
hänseende, böra parterna underrättas därom före huvudförhandlingen. Bestämmelse
i ämnet kan upptagas i hovrätternas arbetsordningar.

25 §.

Lagrådet:

Med de i andra punkten angivna fallen bör uppenbarligen likställas villkorligt
anstånd med straffs ådömande enligt den efter förslagets framläggande
tillkomna lagen den 22 juni 1939 örn villkorlig dom.

52 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Enligt denna paragraf skall tiden för anförande av besvär mot underrätts
beslut räknas, om beslutet meddelats vid sammanträde för muntlig förhandling,
från den dag då beslutet meddelades och eljest från den dag då klaganden
erhöll del av beslutet. Syftet härmed torde ha varit att såvitt möjligt
säkerställa att besvärstiden icke börjar löpa förrän klaganden fått kännedom
om beslutet. Av de stadganden beträffande meddelande av slutligt beslut,
som upptagits i 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 §, framgår emellertid, att parterna
i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande dom skola underrättas
örn tiden och sättet för meddelande av dylikt beslut i fall, då beslutet
icke avkunnas vid förhandling. Vid sådant förhållande torde anledning
saknas att för besvärstid i fråga om slutligt beslut bestämma annan
utgångspunkt än dagen för beslutets meddelande. Samma regel torde böra
gälla även beträffande beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt
beslut. För beslut, som meddelas under rättegången, bör däremot förslagets
regel bibehållas. Lagrådet hemställer, att paragrafen omarbetas i enlighet
med det nu anförda, lakttages denna hemställan, bör motsvarande
ändring ske i 56 kap. 1 §.

53 KAP.

1 §•

Lagrådet:

Det lärer vara åsyftat att, om i fall som avses i 2 kap. 2 § 2 vid stämningsansökan
ej fogats sådan skriftlig överenskommelse i huvudskrift eller styrkt

Kunell Maj.ts proposition nr 5.

249

avskrift som här omförmäles, rätten skall förelägga käranden att inkomma
med handlingen. En uttrycklig föreskrift härom torde i tydlighetens intresse
böra meddelas, varjämte bör stadgas att, därest givet föreläggande ej efterkommes,
42 kap. 4 § skall äga motsvarande tillämpning.

54 KAP.

8 §•

Lagrådet:

I förslaget har rätt att fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad
medgivits blott i vissa, i paragrafen angivna undantagsfall. I motsats till
vad nu gäller skall alltså i mål, som fullföljts till hovrätten, prövningstillstånd
jämlikt 11 § första stycket 1 i allmänhet icke kunna meddelas, då
fråga är om sådan talan. Och mål, vilka anhängiggjorts i hovrätten och i
vilka nu någon begränsning av fullföljdsrätten ej finnes, skola i nämnda avseende
jämställas med de fullföljda. Skälet till ändringen angives vara, att
frågor rörande enbart rättegångskostnader sällan äro av den vikt, att prövning
därav i högsta domstolen är påkallad. Enligt lagrådets mening är det
icke önskvärt, att högsta instansen beträffande någon fråga av principiell
art blir helt utesluten från möjlighet att påverka rättspraxis. I det nu föreliggande
spörsmålet bör beaktas, att förslagets stadganden angående rättegångskostnad
innefatta väsentliga nyheter gentemot gällande rätt och att,
om högsta domstolens avgöranden rörande rättegångskostnad begränsas till
mål, i vilka jämväl huvudsaken blir föremål för bedömande, vissa prejudikatfall
på ifrågavarande område — såsom när de gälla frågor om kostnadsersättning
åt tilltalad, vilken i åklagarmål frikänts men ej fått sådan
ersättning — aldrig kunna genom klagan dragas under högsta domstolens
prövning. Då fullföljd av talan i mål angående enbart rättegångskostnad,
av hittillsvarande erfarenhet att döma, icke kan antagas bliva vanlig, kan
ej heller den föreslagna ändringen betyda något för högsta domstolens arbetsbörda.
Vad särskilt beträffar fullföljd allenast rörande rättegångskostnad
i mål, som väckts i andra instans, lärer något behov av ändring i gällande
regler icke hava yppats.

På grund av det anförda förordar lagrådet, att talan mot hovrätts dom
eller beslut skall kunna fullföljas beträffande allenast rättegångskostnad men
att erforderligt prövningstillstånd må kunna meddelas endast jämlikt 11 §
första stycket 1. Medgives en dylik generell fullföljdsrätt i kostnadsfrågor,
lärer anledning saknas att göra skillnad mellan de fall, i vilka det gäller skyldighet
för annan än part eller för åklagare att ersätta rättegångskostnad, och
andra hithörande fall. Även i avseende å de förra bör prövningstillstånd
kunna meddelas endast jämlikt 11 § första stycket 1.

Lämpligen synes den förordade ändringen kunna genomföras på det sätt,
att 8 § uteslutes ur förslaget och att i 13 § upptages en föreskrift av innehåll,
att prövningstillstånd i anledning av talan beträffande rättegångskost -

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

nåd i fall, då sådant tillstånd ej meddelas i anledning av annan talan, må
lämnas allenast jämlikt 11 § första stycket 1.

12 §.

Lagrådet:

I samband med den efter tillkomsten av processlagberedningens betänkande
beslutade nya lagstiftningen om villkorlig dom fogades genom lag den
22 juni 1939 till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken en föreskrift av innebörd
att i momentet upptagna bestämmelser om begränsning av tilltalads
fullföljdsrätt icke skola utgöra hinder för tilltalad att söka ändring i hovrättsutslag,
varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med
straffs ådömande. I förevarande paragraf bör upptagas ett stadgande, gående
ut på att prövningstillstånd må meddelas tilltalad eller honom närstående
då den tilltalade erhållit villkorlig dom som nu nämnts.

17 §.

Lagrådet:

Samma rätt till befrielse från nedsättningsskyldighet, som enligt 30 kap.
19 § rättegångsbalken åtnjutes av tilltalad som i målet hålles häktad eller
enligt beslut i målet är intagen i allmän uppfostringsanstalt eller i avbidan
å sådant intagande hålles i förvar, skall enligt 25 § lagen den 15 juni 1935
om ungdomsfängelse tillkomma den som, sedan ungdomsfängelse ådömts
honom, intagits i anstalt för att undergå straffet eller i avbidan därå tagits
i förvar. Sistnämnda bestämmelse synes lämpligen böra överföras till andra
stycket av förevarande paragraf.

55 KAP.

2 §■

Lagrådet:

Väl kan det antagas att nedsättning av fullföljdsavgift och belopp till säkerhet
för motparts kostnadsersättning i allmänhet kommer att äga rum
samtidigt med att revisionsinlagan ingives. Då det emellertid skall stå käranden
öppet att jämväl utan samband därmed företaga nedsättningen eller ingiva
föreskrivet intyg, blott det sker före revisionstidens utgång, men de i
lagtexten använda ordalagen närmast angiva att en sådan ordning är utesluten,
synes en jämkning av avfattningen vara önskvärd i tydlighetens
intresse.

En motsvarande jämkning bör vidtagas i 56 kap. 2 §.

4 §.

Lagrådet:

För att erhålla prövningstillstånd behöver revisionskäranden ej inkomma
med särskild ansökan eller i revisionsinlagan framställa särskild begäran

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

251

därom. Men om han vill göra gällande, att tillstånd skall meddelas på grund
av att talans prövning är av synnerlig vikt för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
eller eljest har synnerlig betydelse utöver målet, då skall han
enligt andra stycket i förevarande paragraf närmare angiva de omständigheter
han vill åberopa till stöd härför. Det ligger alltid i kärandens intresse
att motivera sin ståndpunkt i frågan. Framför allt när käranden förmenar,
att prövning av hans talan har betydelse i avseende å något hans eget intresse
vid sidan om målet, är det för honom av vikt att upplysning lämnas
om detta förhållande. Om käranden emellertid ej närmare angivit sina skäl
eller om han ej ens givit tillkänna att han anser sin talan böra prövas på
någon av de nyss nämnda grunderna, är han enligt förslaget visserligen icke
rättsligt avskuren från möjligheten att få prövningstillstånd på sådan grund,
men av den ovillkorliga föreskriften i andra stycket av förevarande paragraf
jämförd med 7 § första stycket i kapitlet synes kunna utläsas, att prövningstillstånd
på sådan grund icke under några förhållanden skulle kunna beslutas
utan att käranden först förelagts att fullständiga revisionsinlagan. Mången
gång kan emellertid högsta domstolen därförutan klart se att kärandens
talan bör prövas på grund som nu nämnts. Ett föreläggande skulle då innebära
en onödig omgång. En sådan tydning av bestämmelserna, som nyss
berörts, torde kunna undvikas, om det i andra stycket av förevarade paragraf
utsäges, att käranden under där upptagna förutsättningar »bör» i revisionsinlagan
närmare angiva de omständigheter som han stöder sig på. Motsvarande
ändring torde böra ske i 56 kap. 4 § andra stycket.

Meddelas prövningstillstånd på en grund, som käranden ej åberopat, är
det önskvärt, att underrättelse därom lämnas parterna före huvudförhandlingen.
Något stadgande av sådant innehåll torde här ej erfordras.

13 §.

Lagrådet:

Innehållet i denna paragraf överensstämmer helt med motsvarande regler
i 50 kap. 22 § första och tredje styckena samt 51 kap. 22 § första och tredje
styckena. Därest i sistnämnda båda paragrafer, på sätt lagrådet i sitt yttrande
vid 17 kap. 9 § förordat, andra stycket kommer att utgå, kan därför även
förevarande paragraf utgå och i stället hänvisningarna i 55 kap. 16 § utsträckas
till att omfatta jämväl 22 § i 50 och 51 kap.

16 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf hänvisas till 51 kap. 15 § men icke till 13 § andra
stycket i samma kapitel. Härav följer att för hovrätt gällande bestämmelse
örn tiden för återupptagande av huvudförhandling i vademål, vari den tilltalade
är häktad, men icke motsvarande bestämmelse rörande den första
huvudförhandlingen får tillämpning beträffande revisionsmål i högsta domstolen.
Enligt 57 kap. skola däremot icke några liknande tidsbestämmelser
gälla i mål, som upptages omedelbart av högsta domstolen. Något bärande

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

skäl för denna olikhet torde icke föreligga. Då det icke lärer vara förenat
med någon olägenhet att låta de för hovrätt i förevarande hänseende gällande
bestämmelserna bliva i allo tillämpliga på förfarandet i högsta domstolen,
kan, om vad lagrådet förordat under 17 kap. 9 § vinner bifall, nödig följdriktighet
åstadkommas på det sätt att i 55 kap. 16 § hänvisning sker till
51 kap. 13 § i dess helhet och att i 57 kap. 1 § undantag ej göres från hänvisningen
till 53 kap.

58 KAP.

2 §•

Lagrådet:

I den på grundval av processlagberedningens betänkande utarbetade lagen
den 22 juni 1939 om särskilda rättsmedel upptogs i 2 § 3 en bestämmelse
motsvarande punkt 3 i förevarande paragraf men med ett något avvikande
innehåll. Någon anledning att nu frångå 1939 års lagstiftning i
denna del torde ej föreligga.

4 §.

Justitierådet von Steyern:

I den mån tid förflyter sedan ett mål blivit avgjort genom laga kraft ägande
dom, växa betänkligheterna mot att rubba domens rättskraft. Dessa
betänkligheter äro delvis av processuell art; bevismaterialet blir mera otillförlitligt,
och faran ökas att den nya domen kommer att vila på ett sämre
underlag än den gamla. Därjämte framträda med allt större styrka olägenheterna
av att omdana de materiella rättsverkningar, som inträtt på grund
av den en gång givna domen.

Förslaget, liksom 1939 års lag örn särskilda rättsmedel, innehåller endast
för ett speciellt fall — resning i tvistemål på grund av oriktig rättstillämpning
— ett stadgande som medför hinder mot att resning sökes längre tid
efter domen. Såvitt brottmålen angår synes en sådan ståndpunkt kunna
godtagas. Den som dömts till ansvar för ett brott bör, i allt fall om brottet
är någorlunda allvarligt, icke förmenas möjligheten till rättelse endast med
hänsyn till de ökade svårigheterna för en ny utredning. Och då fråga uppstår
om resning till men för den tilltalade, lära stadgandena örn preskription
av åtalsrätt i 5 kap. strafflagen kunna anses tillämpliga även på resningsansökning,
varigenom en åtminstone någorlunda tillfredsställande garanti
får anses vunnen mot olägenheterna av uppskjuten rättegång och
straffverkställighet.

För tvistemålens del framträder, vid sidan av den processuella synpunkten,
med styrka den ovan berörda önskvärdheten att ej ingripa i det rättsläge
med verkningar i olika hänseenden, som utvecklats i förlitande på den
en gång givna domens orubblighet. Oftast lär det väl för rättskänslan framstå
såsom föga tilltalande, då någon med stöd av en skriftlig handling eller
något annat bevismedel som kommit i hans händer söker omkullkasta en för

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 253

längesedan given dom, vilken gått honom eller någon av hans företrädare
emot.

Huruvida den föreslagna lydelsen av 1 § lämnar möjlighet för högsta
domstolen att vägra resning vid längre tids förlopp, ehuru någon av de i paragrafen
angivna resningsgrunderna är för handen, kan måhända vara tvivelaktigt.
I varje fall komma med stor sannolikhet parter och allmänheten
att uppfatta de i förslaget upptagna resningsfallen såsom grundande en
ovillkorlig rätt till resning. Därest lagstiftarens avsikt är, att en i övrigt motiverad
resningsansökan skall kunna avslås på grund av en längre tids förlopp,
bör för att resningsmyndigheten skall skyddas mot misstanke för godtycke,
denna avsikt komma till tydligt uttryck i lagen.

Detta kan ske genom att såsom i vissa främmande lagar stadga en frist för
ansökan om resning, räknad från den dag då domen vann laga kraft. Fristens
längd har i de norska och tyska lagarna satts till fem år och i den österrikiska
till tio; för vårt vidkommande torde den måhända böra bestämmas
till tio år. Med tanke på vissa fall, som kunna uppkomma särskilt i mål om
äktenskaplig börd och dylikt, bör tillfälle lämnas för resningsmyndigheten
att undantagsvis bevilja resning, även om ansökan inkommit efter fristens
utgång. En annan möjlighet är att i 1 § upptaga ett stadgande av den innebörden,
att resning ej må beviljas, då den med hänsyn till den tid, som förflutit
från det domen vann laga kraft, kan anses obillig mot annan än den
som sökt resning. Vilkendera av dessa vägar än följes blir det möjligt för
högsta domstolen att bevilja resning, då detta på grund av ond tro hos
motparten eller annat förhållande måste anses mest tilltalande för rättskänslan.

59 KAP.

1 §•

Lagrådet:

I likhet med vad som skett i 58 kap. 1—3 §§ bör lämpligen i förevarande
paragraf angivas att stadgandet avser dom som vunnit laga kraft. Sista
stycket i 2 § kan då utgå.

Justitierådet Lawski:

Vid granskningen av den mot förevarande paragraf svarande 12 § i det
förslag, som ligger till grund för den nu gällande lagen om särskilda rättsmedel,
anförde jag bland annat:

»I fråga örn domvilla har ej upptagits någon motsvarighet till de beträffande
resning föreslagna bestämmelserna örn inskränkning i parts rätt
att göra gällande nya omständigheter eller bevis på grund av underlåtenhet
att åberopa dem vid målets behandling eller genom fullföljd till högre rätt.
Då det nämligen, yttrar proceslagberedningen härom, främst åligger rätten
att tillse att rättegången försiggår i laga former, bör det icke läggas parten

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

till last att han icke kommit till insikt örn det förelupna rättegångsfelet å
sådan tid, att talan i vanlig ordning kunnat fullföljas.

Av detta uttalande lärer framgå att det, såvitt angår de i denna paragraf
under 1, 2 och 5 omnämnda grunderna, närmast tagits sikte på sådana fall
då rätten icke — åtminstone icke på ett för parten synligt sätt — uppmärksammat
den omständighet varom fråga är. Det anförda resonemanget äger
då sitt fulla berättigande. Har rätten åter prövat ett under rättegången aktualiserat
processuellt spörsmål och däri träffat uttryckligt avgörande, torde
anledning saknas att bereda möjlighet till omprövning av detta avgörandes
riktighet i annan ordning och under andra förutsättningar än som
i allmänhet gälla för överklagande av rättens beslut. Stadgandets sålunda
begränsade innebörd bör komma till uttryck i lagtexten, varigenom skulle
undvikas att part i vissa fall skulle kunna påkalla förnyad prövning av
högsta domstolens beslut rörande processuella spörsmål av mera omstridd
art.»

Denna hemställan som icke vann beaktande anser jag mig böra i det
väsentliga vidhålla. Jag vill i detta sammanhang särskilt belysa förslagets
innebörd i det fall att svaranden vid underrätten gjort invändning örn ett
rältegångshinder, t. ex. om att tvistefrågan redan blivit genom laga kraft
ägande dom prövad och att sålunda res judicata föreligger. Därest underrätten
ogillar denna invändning, kan svaranden ej blott på vanligt sätt
fullfölja talan mot domen, utan det står honom också öppet att inom sex
månader från det domen vann laga kraft i hovrätten fullfölja sin talan genom
domvillobesvär. Ogillas hans invändning även av hovrätten, då talan
där fullföljts i vanlig ordning, och kan eller vill han icke erhålla prövningstillstånd,
har han dock möjlighet att inom sex månader från det hovrättens
dom vann laga kraft föra domvillobesvär. Därest svaranden erhåller prövningstillstånd,
men även i högsta domstolen får sin invändning ogillad,
återstår honom alltjämt att inom sex månader från dagen för högsta domstolens
dom genom domvillobesvär påkalla förnyad prövning av invändningen
å en annan av högsta domstolens avdelningar.

Det tillägg till lagtexten, som enligt min mening bör göras, bör gå ut på
att besvär ej må bifallas på grund av förhållande, som avses i förevarande
paragraf under 1, 2 eller 5, om förhållandet tidigare åberopats i målet.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

255

Bilaga.

Statistisk utredning rörande de av vissa rådhusrätter, polisdomstolar
och poliskamrar med domsrätt under åren 1937 och 19:18 genom slutligt
utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

Ledamoten av processlagberedningen, revisionssekreteraren T. Strandberg
har i egenskap av föredragande hos lagrådet för dess räkning hemställt, att
statistiska centralbyrån ville verkställa utredning rörande fördelningen ur
viss synpunkt av de utav rådhusrätterna, polisdomstolarna och poliskamrarna
med domsrätt i 30 angivna städer under åren 1937 och 1938 genom slutligt
utslag avgjorda brottmål, vari talan om ansvar förts.

De angivna städerna äro följande: Stockholm, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna,
Linköping, Norrköping, Jönköping, Kalmar, Karlskrona, Kristianstad,
Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Varberg,
Göteborg, Uddevalla, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle,
Sundsvall, Östersund, Umeå och Luleå.

Målen skulle fördelas å 4 grupper allteftersom i dem talan förts örn ansvar
för 1. brott varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver; 2. brott
varå kan följa straffarbete, dock ej i två år eller därutöver; 3. brott varå
kan följa fängelse men ej svårare straff; samt 4. brott varå ej kan följa svårare
straff än böter.

Till grund för utredningen har i första hand lagts dels uppgifter från
domstolarna enligt form. 3 a till rättsstatistiken och dels — vad angår mål,
örn vilka uppgifter till kriminalstatistiken rörande de olika slagen av brott
erhållas ur saköreslängderna eller från generaltullstyrelsen — vissa i statistiska
centralbyrån för kriminalstatistiken uppgjorda arbetstabeiler.

Ur nämnda arbetstabeiler kunna visserligen icke omedelbart hämtas upplysningar
om antalet brottma/ av visst angivna slag, enär tabellerna avse antalet
brott, för vilka sakfällning i målen ägt rum, samt antalet personer,
som sakfällts för dessa brott. Med stöd av jämförelser mellan arbetstabellerna
och de summariska uppgifterna om antalet brottmål i processtatistiken för
åren 1937 och 1938 har emellertid kunnat approximativt beräknas de nu
ifrågavarande målens fördelning efter brottens strafflatituder. Detta förfaringssätt
har ansetts vara att föredraga framför direkt bearbetning av saköreslängderna
och det hos generaltullstyrelsen förefintliga materialet, enär
en sådan bearbetning skulle blivit synnerligen tidsödande utan at* likväl
kunna — på grund av den ofta återkommande svårigheten att i saköreslängderna
särskilja de olika målen — leda till nämnvärt exaktare resultat.
Härvid har icke förbisetts, att arbetstabellernas specifikation av brott och
personer efter de förstnämndas art beträffande vissa kategorier är något
mindre detaljerad än det statistiska primärmaterialets.

Den approximativa beräkningen har utförts på följande sätt. Hela antalet
brottmål av beskaffenhet, att uppgifter örn dem skola för kriminalstatistiken
hämtas ur saköreslängderna eller generaltullstyrelsens handlingar, har för
varje domstol erhållits ur det processtatistiska materialet. Hela antalet tilltalade
personer, varom uppgifter för kriminalstatistiken hämtas ur nyssnämnda
källor, har för varje domstol erhållits ur förenämnda arbetstabeiler.
Det procentuella förhållandet mellan antalet mål och motsvarande antal

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

personer har uträknats. Personerna lia för varje domstol med stöd av arbetstabellerna
fördelats efter de på personerna tillämpade strafflatituderna.
Förhållandet mellan antalet brottmål och antalet personer har för varje
därvid erhållen grupp antagits vara lika med den för domstolen, enligt vad
förut sagts, uträknade relationen mellan hela antalet mål och hela antalet
personer.

I likhet med vad som sker i processtatistiken har här såsom regel räknats
med ett mål för varje nummer i domboken. Den nyss antydda svårigheten
att i saköreslängderna särskilja de olika målen föranledes av den vid flera
domstolar tillämpade metoden att under ett och samma domboksnummer
sammanföra flera mål, vilka av domstolen handlagts vart för sig (t. ex. särskilda
mål rörande olika personers ansvar för fylleri). För sådana fall har
undantag gjorts från nyssnämnda regel.

De brott, för vilka ansvar yrkats, äro icke alltid i materialet så noggrant
angivna till sin beskaffenhet, att man med ledning därav kunnat fördela
målen på de av lagrådet angivna fyra grupperna. Det har därför i åtskilliga
fall varit nödvändigt att räkna med alternativa möjligheter. Matematiskt
sett skulle målen för varje domstol, om man utgår från nämnda gruppers
kännetecken, kunna tänkas bilda 16 (=24) olika massor enligt följande
schema:

Massa

nr

1

med endast

lia

gruppens kännetecken

2>

2

»

2:a

3

$

3:e

>

»

»

4

»

4:e

»

»

2>

»

5

»

alternativt lia

och

2:a

gruppernas kännetecken

»

>/

6

l:a

2>

3:e

» j-

5>

y>

7

■»

l:a

»

4:e

2>

8

»

2:a

2>

3:e

» »

9

2:a

»

4:e

» »

»

10

»

3:e

»

4:e

»

11

lia,

2:a

och

3:e gruppernas kännetecken

»

12

l:a,

2:a

4:e » »

2>

13

>

l:a,

3:e

4:e » j

14

»

2:a,

3:e

4:e » »

»

»

15

2>

l:a,

2:a,

3:e

och 4:e gruppernas kännetecken

Var och

16

en

2>

av

samtliga mål

femte t. o. m.

femtonde massorna skulle alltså utgöras

mål, bestämda av alternativa kännetecken till ett antal av 2, 3 eller 4. Det
har visat sig, att det för en fullständig fördelning av målen, såsom de ur här
ifrågavarande synpunkt kunnat bestämmas, i första hand varit nödvändigt
att utöver de av lagrådet angivna 4 grupperna taga i anspråk 9 grupper, motsvarande
de förenämnda massorna nr 5—11 samt nr 14 och 15.

Den av lagrådet angivna gruppindelningen hänför sig till maxima i de
för de särskilda brotten stadgade strafflatituderna. Avgörande för ett visst
brottmåls klassificering är sålunda, att talan i målet gått ut på ansvar enligt
en sträf latitud, vars maximum utgör 1. straffarbete i två år eller därutöver,
2. straffarbete under två år, 3. fängelse eller 4. böter. Där i ett och samma
mål talan förts om ansvar efter flera olika latituder, är den av dessa, som
har det högsta maximum, avgörande för målets placering. Avsättning och
suspension ha jämställts med fängelsestraff.

Vid klassificeringen har måst särskilt uppmärksammas givna stadganden
om straffskärpnings- och straffminskningsgrunder, d. v. s. omständigheter
som skola medföra, att en brottslig gärning av viss art bestraffas efter en

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

257

strängare respektive lindrigare strafflatitud än den som skall tillämpas, då
dessa omständigheter icke föreligga.

Någon allmän sträf f s kär pläng sorund, avseende samtliga brottsarter, finnes
ej föreskriven. De allmänna straffminsknmpsgrunderna, vilka äro minderårighet
(SL 5: 2), saknad av förståndets fulla bruk (SL 5: 6) samt nödvärn
(SL 5: 9 och 10), ha icke sådan inverkan å straffmaxima, att de behöva tagas
med i räkningen här.

Av de för vissa brottsarter stadgade speciella straffskärpnings- och straffminskningsgrunderna
ha endast de, som verka höjande eller sänkande på
maxima, behövt uppmärksammas. I de fall då dessa speciella straffmätningsgrunder
i lagen angivits i allmänna ordalag — såsom »försvårande», »synnerligen
försvårande», »mildrande», »synnerligen mildrande» omständigheter
eller liknande uttryck — ha vederbörande brottsarts olika strafflatituder,
den ordinära och den eller de extraordinära, tillsammans betraktats såsom en
enda. Maximum i denna tänkta latitud bär sålunda bestämt gruppen för
mål om ansvar för brottsliga gärningar av ifrågavarande art, vilkas straff
man haft att utmäta inom hela eller en större eller mindre del av sagda
latitud. Av lagen till den närmare beskaffenheten angiven speciell straffmätningsgrund,
som har den verkan, att maximum skall höjas (t. ex.
SL 11: 10 p. 2; 14: 21 st. 1 p. 2) eller sänkas (t. ex. SL 14: 27 st. 1 in fine),
har vid klassificeringen alltid ansetts konstituera särskild brottsart, vars
straffskala icke tänkts sammanfogad med det ordinära brottets till en enhet.

Huru målen fördela sig på de 13 grupper, som i första hand måste tagas
i anspråk för klassificeringen, framgår av kol. 3—15 i den bifogade tabellen.
Av de i kol. 7—15 redovisade målen angå de, som upptagits i
kol. 7, exempelvis brott efter SL 14: 27 andra stycket;
kol. 8, mestadels rattfylleri;

kol. 9, mestadels överträdelser av vägtrafikstadgan;
kol. 10, exempelvis brott efter SL 10: 5, 20: 12 eller 14: 21;
kol. 11, mestadels brott efter 1 § lagen angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

kol. 12, mestadels brott efter SL 22: 14;

kol. 13, mestadels olovlig varuinförsel, brott mot tullförfattningarna, olovlig
befattning med spritdrycker och vin samt brott mot brännvinstillverkningsförordningen,
allt utan närmare specifikation;

kol. 14, mestadels brott efter SL 22: 12 eller 30 § brännvinstillverkningsförordningen;
samt

kol. 15, exempelvis överträdelser av bestämmelserna örn skattefri sprit.
De i kol. 7—15 upptagna målen lia uppskattningsvis fördelats å grupperna
1—4. Härvid har tillgått så, att för var och en av kol. 7—11 och kol. 13—
15 målen fördelats efter proportionen mellan talen i kol. 3—6, till vilka senare
tal respektive delsummor därefter adderats, samt att talen i kol. 12 adderats
till motsvarande tal i kol. 3.

Det slutliga resultatet av utredningen framgår av kol. 16—19 i den bifogade
tabellen. Dessa kolumner utvisa sålunda för var och en av här ifrågavarande
domstolar antalet under åren 1937 och 1938 genom slutligt utslag
avgjorda brottmål, vari talan örn ansvar förts, med ungefärlig fördelning på
de av lagrådet angivna grupperna.

Stockholm den 10 januari 1940.

ERNST HÖIJER.

Sverker Groth.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 5.

17

258

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Av vissa stadsdomstolar genom slutligt utslag avgjorda brottmål, vari talan örn

1

2

3

4

5

6

7

8

Approximativ fördelning eftersom talan

Hela

Domstolar

antalet

mål

(= s. a. i
2 år
eller där-

2

(= s. a.
under

2 år)

3

(= fäng-else)

4

(= böter)

1

eller

2

2

eller

3

utöver)

1

2

Stockholms rådhusrätt

(1937

(1938

3-443

4,000

m

39

51

Ul

39I

2

6

67

48

3

> polisdom-

(1937

18,526

3

f -

43°

401

11,200

4

stol......

(1938

20,189

1

12,824

5

Summa

(1937

21,969

558

39

973

»>,504

2

67

6

(1938

24,189

665

51

1,032

13,222

6

48

7

8

Södertälje rådhusrätt..

(1937

(1938

lil

II

15

7

5

lo4

192

245

_

I

9

10

Uppsala >

1937

11938

1,037

1,022

11

12

7

S

700

752

_

8

3

11

12

Eskilstuna >

(1937

(1938

43

59

17

18

4

6

21

2

3

I

1

13

» poliskam-

(1937

682

IO

537

- •

14

mare......

[1938

672

12

490

IS

Summa

(1937

725

17

4

l6

539

I

16

(1938

731

18

33

493

1

17

18

Linköpings rådhusrätt

(1937

11938

836

863

26

29

t

33

48

567

582

3

2

19

20

Norrköpings »

(1937

(1938

332

393

47

71

8

6

44

42

11

2

6

21

> poiisdom-

(1937

640

401

22

stol1 ....

(1938

624

401

23

24

Summa

(1937

(1938

972

1,017

47

71

8

6

44

42

435

436

2

6

25

26

Jönköpings rådhusrätt

(1937

1938

74°

1,085

26

24

ii

42

40

476

670

I

5

0

27

28

Kalmar >

(1937

(1938

^36

•9

27

6

4

28

33

356

485

I

1

2

29

30

Karlskrona >

(1937

11938

WL

27

26

3

2

22

20

242

255

_

3

1

31

32

Kristianstads >

(1937

[1938

669

860

12

20

2

34

3o

387

451

_

2

1

33

34

Malmö >

1937

[1938

IA59

1,089

149

192

88

108

ÖO

42

1

2

9

35

36

» polisdomstol ..•

1937

1938

5,981

5,455

I

1

128

143

4,074

3,448

37

38

Summa ■

(1937

[1938

7,140

0,o44

150

192

\i

216

251

4,134

3,490

1

2

9

39

40

Lunds rådhusrätt

1937

[1938

528

522

21

25

1

2

24

337

318

_

2

9

41

42

Landskrona >

1937

[1938

438

503

>7

20

2

2

22

22

253

240

_

1

1

1 Ar 1937 poliskammare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

259

ansvar förts, fördelade efter maxima 1 brottens strafflatituder, åren 1937 och 1938.

1 9

10

t 11

12

1 13

14

1 15

16

17

1 I»

1 18

1 1]

forts om ansvar

för brott med straffmaximum

På uppskattning grundat sam-mandrag av kol. 3—15: antal
mål, vari talan förts örn ansvar
för brott med straffmaximum

3

eller

4

1

eller

3

1,2

eller

3

1

eller

4

1,2,3

eller

4

2

eller

4

2,3

elier

4

1

2

3

4

1,017

151

8

5

744

6

2

928

64

1,617

834

1

1,460

64

5

10

652

10

1

964

75

1,840

1,121

2

6,8oo

93

4

774

17,748

3

6,861

102

1

711

19,477

4

7.8i7

244

8

5

744

6

2

932

64

2,391

18,582

5

8,321

166

5

10

652

10

1

965

To

2,551

20,598

6

187

45

2

13

8

69

389

7

202

37

17

6

37

464

8

214

3

I

43

13

79

902

9

157

2

1

6

2

45

7

63

907

10

13

—■

17

4

17

5

11

16

18

36

5

12

135

12

670

13

170

16

656

14

148

—■

•7

4

29

675

15

186

18

52

661

16

196

4

I

2

29

4

49

754

17

194

1

2

29

5

66

763

18

119

3

I

74

76

12

139

105

19

127

4

99

3

120

11

144

118

20

239

640

21

223

624

22

358

3

I

74

76

12

139

745

23

350

4

99

3

120

11

144

742

24

179

5

I

29

6

64

641

25

324

2

1

1

4

26

14

64

981

26''

109

3

2

59

3

26

7

43

511

27''

150

4

1

28

2

31

4

49

652

28

170

5

5

3i

3

41

402

29''

92

1

1

7

29

2

28

346

30

219

5

8

13

2

59

595

11

349

1

3

20

62

778

32

358

6

5

469

2

6

382

36

438

303

33

452

12

3

246

11

337

26

520

206

34

•.775

3

I

185

5,795

35

1,852

11

1

228

5,226

86

2.133

9

5

469

2

6

383

3*5

623

6,oq8

17

2,304

23

3

246

11

337

27

748

5,432

38

123

5

1

23

I

$6

448

39

141

1

1

1

27

3

42

450

40

112

4

I

24

21

2

.36

379

41

213

3

2

20

2

41

440

42

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

1

2

3 i

4 i

5

6

‘ 1

8

Approximativ fördelnin

g eftersom talan

Hela

1

,= s. a. i
2 år
eller där-

I

Doms

t o 1 a r

antalet

mål

2

(= s. a.
under

2 år)

3

(= fäng-else)

4

, = böter)

1

eller

2

2

eller

3

utöver)

1

Hälsingborgs rådhus-

f 1937

455

74

8

53

29

__

8

2

rätt....

(1938

476

75

10

63

29

6

3

>

polisdom-

(1937

i,s''oo

57

892

4

stol ....

(1938

1,641

1

59

1,219

5

Summa

(1937

L955

74

8

IIO

921

8

6

11938

2,117

76

10

122

1,248

6

7

8

Ystads

rådhusrätt

(1937

(1938

328

318

9

20

19

24

179

155

9

10

Trelleborgs

>

(1937

(1938

379

328

4

18

I

1

13

7

273

230

1

2

11

Halmstads

11937

661

38

4

28

311

2

12

>

(1938

784

34

9

43

359

2

13

Varbergs

11937

317

12

17

173

14

>

(1938

483

11

1

17

244

Göteborgs

11937

1,720

384

34

259

281

58

16

(1938

1,572

396

46

242

247

45

17

18

> polisdomstoljigjjg

8,083

7,743

I

_

222

205

5-945

5,867

_

19

Summa

(1937

9,803

385

34

481

6,220

58

20

(1938

9,315

396

46

447

6,114

45

: 21
22

Uddevalla rådhusrätt

(1937

(1938

643

622

14

11

1

2

36

32

316

412

1

2

23

Borås

(1937

1,029

52

10

58

688

7

24

(1938

1,139

64

15

67

671

1

3

25

26

Karlstads

>

(1937

(1938

1,251

1,652

44

t

73

72

687

1,088

I

3

2

27

Örebro

(1937

1,077

42

8

57

703

2

5

28

(1938

916

43

7

54

671

5

29

Västerås

(1937

1,172

40

9

62

54°

I

5

30

(1938

986

38

11

77

559

1

31

Falu

(1937

363

9

I

l6

26;

32

(1938

395

12

3

18

268

33

Gävle

(1937

1,113

3Z

4

44

635

2

34

(1938

1,064

38

6

53

611

1

3

35

Sundsvalls

(1937

1,233

.30

6

98

807

1

36

»

(1938

1,300

41

7

69

831

2

37

38

Östersunds

>

11937

(1938

681

817

l6

22

1

2

26

•580

493

2

4

39

Umeå

(1937

692

24

6

23

39°

2

40

(1938

692

20

7

15

439

41

Luleå

(1937

299

11

3

16

169

42

(1938

366

22

3

15

164

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

261

I 9

10

11

12

13

14

15

1C

17

18

19

1

forts om

ansvar för brott med straffmaximum

På uppskattning grundat sam-

mål, vari talan förts örn ansvar

3

1

1,2

1

1,2,3

2

2,3

för brott med straffmaximum

eller

eller

eller

eller

eller

eller

eller

4

3

3

4

4

4

4

1

2

3

4

201

7

I

I

6l

12

107

15

213

120

1

214

5

4

70

112

15

242

107

2

55i

90

i,410

3

362

1

76

1,564

4

752

7

I

I

6l

12

107

»5

303

1,530

5

576

5

4

70

113

15

318

1,671

6

101

4

_

l6

_

II

33

284

7

113

6

20

40

258

8

78

I

8

I

19

355

9

62

2

6

20

1

12

29o

10

226

6

44

2

45

5

55

556

11

295

3

1

27

11

38

9

82

655

12

97

17

I

13

27

277

13

192

16

2

12

1

30

440

14

357

z4

46

3

233

40

I

521

55

572

572

15

339

12

38

7

197

3

516

6b

518

472

16

1,898

17

I

307

7,775

17

1,654

17

278

7,465

18

2,255

41

46

3

233

40

I

522

55

879

8,347

19

1,993

29

38

7

197

3

516

66

796

7,937

20

269

I

_

3

I

I

H

I

65

563

21

148

1

14

11

2

47

562

22

189

I

1

6

2

15

53

II

82

883

23

306

2

3

4

2

1

69

16

99

955

24

367

4

2

1

56

2

I |

59

4

ug

1,069

25

388

5

1

38

7

3

48

4

104

1,496

26

2j''3

2

3

I

I

48

9

81

939

27

132

4

45

8

70

793

28

4>4

6

I

90

4

48

II

123

99°

29

271

1

1

27

41

11

115

819

30

66

3

_

3

IO

I

22

33°

31

86

7

1

12

3

24

356

32

301

2

I

2

84

6

39

4

73

997

33

264

1

1

77

8

1

43

8

85

928

34

209

4

_

68

IO

33

7

132

1,061

35

306

3

39

2

44

7

99

1,150

36

246

2

I

3

17

I

51

612

37

234

3

33

24

2

46

745

38

203

I

42

I

27

7

38

620

39

185

1

1

23

1

23

7

22

640

40

66

_

34

13

3

25

258

41

105

1

1

15

1

26

10

57

273

42

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 14 februari 1941.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler efter gemensam
beredning nied statsrådets samtliga ledamöter fråga om processlagberedningens
fortsatta verksamhet till förberedande av rättegångsväsendets
reformering.

Föredraganden anför:

»Lagrådet har den 8 november 1940 avgivit utlåtande över processlagberedningens
den 9 juni 1939 till lagrådet remitterade förslag till rättegångsbalk.
I utlåtandet har lagrådet uttalat, att lagrådet kunde obetingat ansluta
sig till de principer, vilka uppbära förslaget, och hyste den uppfattningen att
en allmän rättegångsreform är av behovet påkallad och bör utan dröjsmål
komma till stånd.

Med anledning av de erinringar lagrådet framställt mot olika stadganden i
förslaget har detta inom justitiedepartementet undergått överarbetning. I
samband därmed har utarbetats motivering till lagförslaget sådant det utformats
vid departementsbehandlingen.»

Efter redogörelse för det lagförslag, som sålunda föreligger och som jämte
lagrådets utlåtande finnes fogat vid statsrådsprotokollet såsom bilaga1, anför
föredraganden vidare:

»På grund av det läge, vari vissa av tidsomständigheterna föranledda, inom
finansdepartementet pågående besparingsutredningar för närvarande befinna
sig, anser jag mig förhindrad att hemställa, att förslaget till rättegångsbalk
nu förelägges riksdagen. Enligt vad jag inhämtat lära emellertid dessa
utredningar komma att bedrivas på sådant sätt, att deras resultat i den
mån det berör processreformens finansiella följder kommer att föreligga
före detta års utgång. I den plan, som uppgjorts för genomförandet av en

1 Den till bilagan hörande lagtexten, som är lika lydande med det vid propositionen fogade
lagförslaget, har här uteslutits liksom även lagrådets utlåtande, vilket återfinnes å sid. 156 o. f.
Av bilagan återgives sålunda i det följande (sid. 264—580) endast motiveringen till förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

263

ny rättegångsbalk, har beräknats, att några år skulle komma att ligga mellan
tidpunkten för lagtextens slutgiltiga antagande och dess ikraftträdande. Under
dessa år skulle det omfattande och detaljerade arbete slutföras, som erfordras
för att infoga en ny rättegångsbalk i vår rättsordning. En nödvändig
följd av det uppskov med lagförslagets framläggande för riksdagen, som
nu uppstår, behöver under dessa förhållanden icke bli ett dröjsmål med
rättegångsreformens genomförande under förutsättning att erforderliga riktlinjer
meddelas för förberedelsearbetets fortgång.

Sedan processlagberedningen avgivit sitt betänkande och lagförslag, har
beredningen påbörjat utarbetandet av förslag till de följdförfattningar och
de ändringar i gällande lagar, som sammanhänga med en ny rättegångsbalks
ikraftträdande. För att detta lagstiftningsarbete skall kunna fullföljas
är det av vikt att, ehuru något statsmakternas samfällda beslut rörande rättegångsreglernas
närmare utformning icke nu kan åstadkommas, processlagberedningen
likväl erhåller den ledning för arbetets fortsatta bedrivande,
som ligger däri att Kungl. Majit godkänner det inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget såsom grundval för beredningens verksamhet under den
närmaste tiden.

Med anledning härav får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte godkänna
detta lagförslag såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet,
intill dess förslag till rättegångsbalk blivit antaget av Kungl. Majit
och riksdagen.

Tillika hemställer jag, att processlagberedningen måtte bemyndigas att vid
sitt fortsatta utredningsarbete från ämbetsverk och övriga myndigheter infordra
de uppgifter och yttranden, som kunna erfordras för arbetet, ävensom
att efter samråd med departementschefen anlita särskilda sakkunniga
inom de lagstiftningsområden som bliva föremål för utredning.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen och förordnar tillika att
utdrag av protokollet i detta ärende må offentliggöras.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Departementschefens yttrande den 14 februari 1941.

Tidigare reformer och reformförslag.

Såsom jag tidigare erinrat har frågan om en reform av vårt rättegångsväsen
varit föremål för ett ingående och omfattande utredningsarbete. Reformarbetet
påbörjades redan år 1810 och utgjorde ett led i den allmänna
revision av 1734 års lag, som då uppdrogs åt den för detta ändamål tillsatta
lagkommittén. Efter att år 1815 ha framlagt ett betänkande örn underdomstolarnas
och hovrätternas antal och organisation behandlade lagkommittén
rättegången i tvistemål och avgav förslag härutinnan år 1822. Förslaget
ingick i reviderat skick såsom rättegångsbalkens första avdelning i lagkommitténs
år 1826 publicerade förslag till allmän civillag. Förslag till allmän
kriminallag, innefattande senare avdelningen av rättegångsbalken (om
rättegången i brottmål), avgavs år 1832. Reviderad upplaga av civillagförslaget
utkom år 1838 och av kriminallagförslaget år 1839.

För granskning av lagkommitténs förslag tillsattes år 1841 en lagberedning.
Lagberedningen framlade år 1842 utlåtande angående domstolarnas
organisation och år 1849 förslag till rättegångsbalk.

Lagkommitténs och lagberedningens förslag ledde endast till vissa begränsade
reformer, företrädesvis på domstolsorganisationens område.

Arbetet på en allmän processreform upptogs åter år 1880, då nya lagberedningen
fick upptaga behandlingen av rättegångsväsendets ombildning. Enligt
en av Kungl. Majit godkänd plan för arbetets bedrivande skulle först
utarbetas ett principbetänkande, innefattande dels en allmän utredning av
frågan i hela dess omfattning, dels ock en framställning av huvuddragen
i det system, vilket beredningen ansåg sig böra förorda till antagande i av -

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

265

seende å domstolsorganisationen och det processuella förfarandet, varemot
med det egentliga lagförslagets upprättande borde få anstå till dess de allmänna
grunderna undergått vederbörlig prövning. År 1884 avgavs principbetänkandet,
uppdelat i fyra delar, behandlande domstolsorganisationen, rättegångsordningen
i tvistemål, rättegångsordningen i brottmål m. m. samt plan
för rikets judiciella indelning och tingshusbyggnadsskyldigheten. I fråga
örn ärendets vidare behandling föreslog beredningen, att reformen av rättegångsväsendet
efter en på förhand fastställd plan skulle genomföras styckevis;
att sålunda vissa delar, som utan svårighet eller olägenhet kunde utbrytas,
skulle göras färdiga och, i den mån de erhölle sanktion, träda i kraft
såsom gällande lag; och att, först sedan sålunda en mycket betydande del
av lagstiftningsarbetet blivit på förhand undangjord och under tiden de återstående
delarna undergått den granskning eller förberedande behandling,
som ansåges lämplig, alla de spridda delarna skulle sammanföras till ett
organiskt helt i ett fullständigt kodifierat lagförslag. Vad beredningen sålunda
föreslagit gillades av Kungl. Majit, och det uppdrogs åt en med ett betydande
antal lekmannarepresentanter utvidgad beredning att med föranledande
av principbetänkandet avgiva yttrande rörande huvudgrunderna för
en ny rättegångsordning. Denna s. 1c. förstärkta lagberedning avgav sitt yttrande
år 1887. I huvudsak tillstyrktes nya lagberedningens principer om ock
med åtskilliga modifikationer och under betydande meningsskiljaktigheter
på många punkter.

I överensstämmelse med planen hade nya lagberedningen, redan innan förstärkta
lagberedningen avgivit sitt utlåtande, övergått till utarbetande av
lagförslag inom särskilda delar av ämnet och därmed fortsattes under de
närmaste åren. Samtliga av beredningen utarbetade förslag framlades för
riksdagen, men riksdagens godkännande vanns endast beträffande två av
förslagen, nämligen om ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål
(1886) och örn skiljemän (1887). De övriga avslogos av riksdagen.

Vid denna tid övergavs tanken på en allmän reform av rättegångsväsendet.
Detta kom till uttryck, då Kungl. Majit år 1889 gav nya lagberedningen
uppdrag att utarbeta förslag till lag angående villkoren för fullföljd av talan
i överrätt och hos Kungl. Majit samt därvid föreskrev, att förslaget borde
vara grundat på den förutsättningen, att gällande organisation av överdomstolarna
och förfarandet därstädes bibeliölles huvudsakligen oförändrade.

Under den följande tiden vidtogos åtskilliga partiella reformer på rättegångsväsendets
område. Här må endast erinras örn de viktigaste av de sålunda
tillkomna lagarna. År 1899 tillkom en lag, varigenom bestämmelserna
örn stämning reviderades, och 1901 en lag med regler örn fullföljd av talan
till hovrätt och till Konungen samt i samband därmed örn behandlingen
av invändningar i rättegång. På slraffprocessens område genomfördes år
1906 en lag örn rättegångsbiträde åt häktad. Med anledning av den stora
tillströmningen av mål till högsta domstolen och den därmed förenade långsamheten
i rättsskipningen i högsta instans vidtogos vissa åtgärder. Bland

266

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

annat antogs år 1915 lag om ändrad lydelse av 30 kap. rättegångsbalken,
varigenom rätten att fullfölja talan till högsta domstolen begränsades. För
påskyndande av rättsskipningen vid underrätt å landet, särskilt i avseende
å orter med mera sammanträngd befolkning, tillkom år 1918 en lag örn särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden. Förvaltningen
av domsagorna ordnades genom en samma år i administrativ väg
utfärdad stadga, vilken jämväl innehöll bestämmelser örn domsagas kansli.
Nya författningar i ämnet utfärdades 1920, 1925 och 1933. År 1919 genomfördes
en lag om fri rättegång, i samband varmed lagen örn rättegångsbiträde
åt häktad reviderades. Slutligen må nämnas, att år 1922 tillkom en lag örn
tiden för företagande av rannsakning med häktad.

Processkommissionens förslag.

Arbetet på en allmän rättegångsreform återupptogs år 1911, då riksdagen
beviljade medel för en förberedande utredning angående en dylik reform.
Syftet med denna utredning var att lämna en allsidig belysning av de särskilda
processuella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom
att anvisa den eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de
i vårt land givna förhållandena.

Utredningsarbetet uppdrogs åt en för ändamålet tillsatt kommission (processkommissionen).
Tillika tillkallades en representant för lantdomarna och
en för stadsdomarna ävensom ett antal företrädare av skilda lekmannaintressen
att med kommissionen överlägga om principerna för den blivande domstolsorganisationen
och de allmänna grunder i övrigt, på vilka en rättegångsreform
borde byggas.

Processkommissionen avslutade sitt arbete 1926. Det då avgivna betänkandet
(Statens off. utredn. 1926: 31—33) innefattar tre delar behandlande
domstolsförfattningen, rättegången i brottmål och rättegången i tvistemål.
Kommissionen förordade en allmän reform av rättegångsväsendet. I enlighet
med de givna riktlinjerna har kommissionen ej utarbetat förslag till lagtext,
utan betänkandet utgör en resonerande framställning angående de grunder,
som enligt kommissionens tanke böra läggas till grund för en allmän
processreform. Betänkandet är inom de olika avdelningarna uppdelat i kapitel,
och varje kapitel avslutas med en punktvis gjord sammanställning av
kommissionens förslag. Vid betänkandet äro fogade yttranden av de för
överläggningar tillkallade domstolsrepresentanlerna och lekmännen.

Förtjänster och brister i nuvarande rättegångsväsen.

I inledningen till sitt betänkande lämnar processkommissionen en redogörelse
för de viktigaste bristerna i vårt rättegångsväsen. Kommissionen erinrar
därvid om att man vid ett angivande av de allmänna krav, som böra ställas
på en god rättegångsordning, plägar säga, att den skall garantera rättsskipningens
säkerhet, skyndsamhet och billighet. Till en viss grad äro emel -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

267

lertid dessa krav stridande mot varandra. Om man i största möjliga mån
tillgodoser det ena, kan det sålunda hända, att det andra lider intrång. Det
gäller därför att väl avväga de särskilda kraven mot varandra. Kommissionen
anför vidare bland annat:

Den brist i vår nuvarande rättsskipning, som låter sig mest kännas av den
rättssökande allmänheten och som därför mest överklagats, torde vara dess
långsamhet. Vid underrätten behandlas i regel varje mål vid upprepade
rättegångstillfällen, och målens avgörande blir därigenom ofta fördröjt. Skall
målet sedan fullföljas till hovrätt och högsta domstolen, uppkommer ofta ytterligare
dröjsmål av ett eller flera år. Att konstatera, huruvida rättsskipningen
lider av bristande säkerhet, möter större svårighet. I den mån osäkerhet
i rättsskipningen förspörjes, kan detta i större eller mindre mån bero
på bristfällighet i den materiella (civila eller kriminella) lagstiftningen. Ett
närmare övervägande torde dock visa, att vårt rättegångsväsen lider av vissa
fel, som medföra, att domstolarna ofta nödgas döma på ett bristfälligt och
mindre tillförlitligt material. Dessa fel hänföra sig både till organisationen
och till förfarandet. Däremot kan i stort sett den anmärkningen ej riktas
mot vårt rättegångsförfarande, att det är för dyrt för parterna, örn ock rättegången
vid underrätten med dess upprepade förhandlingar vid särskilda rättegångstillfällen
medför utgifter, som skulle kunna undgås, om förhandlingen
vöre mera koncentrerad.

Underrätterna på landet äro så organiserade, att skötseln av ärendena i deras
helhet inom varje domsaga i princip ankommer på den ordinarie domaren.
Oaktat göromålen till sin art äro ganska olika, har någon uppdelning av
dem på olika befattningshavare icke gjorts. Häradshövdingen har ansvaret
för dem alla, han skall såväl utöva den egentliga rättsskipningen på tingen
som behandla de ärenden, vilka tillhöra den s. k. frivilliga rättsvården. Han
skall ock svara för protokollen i alla mål och ärenden, vilket med den i rättegången
rådande muntligt-protokollariska metoden medför, att hans göromål
till stor del komma att bestå i uppsättande eller justerande av protokollen.
Emellertid är det i de allra flesta domsagor icke möjligt för en person att ens
med anlitande av biträden uppfylla de fordringar ämbetet sålunda ställer
på honom. Häradshövdingen måste allt emellanåt taga ledigt, och utövandet
av hans göromål i deras helhet eller till viss del överlämnas då åt en vikarie,
som ofta är ung och oerfaren. Detta vikariatsystem har tagit en mycket stor
omfattning. En sådan ordning medför stora olägenheter. Genom domsagosfadgan
har man väl vunnit en bättre ordning, men då en mera genomgripande
omorganisation icke kunnat företagas, har förbättringen icke blivit så
omfattande som önskligt varit. I avseende å häradsrätterna må anmärkas, att
lekmannaelemenlet på grund av flera omständigheter icke äger det inflytande,
som bör tillkomma det. Detta beror i främsta rummet på förfarandets
natur, i det alt uppskovsväsendet och materialets antecknande i protokoll för
lekmännen försvåra behärskandet av materialet vid målets prövning. Men
det beror också delvis på organisationen av domstolarna. Nämndens betydelse
har mångenstädes kommit att försvagas i samband nied de sammanslagningar
av flera tingslag till ett, som under de senare åren i stor omfattning
iigt rum. Då nämndemännens antal efter en sammanslagning vanligen bibehållits
oförändrat, har en sådan arbetsfördelning mellan dem icke sällan
gjorts, att i allmänhet åtminstone de flesta av de vid eif måls avdömande
tjänstgörande nämndemännen icke mera än delvis övervarit målets handläggning.
Men som lekmännens uppfattning av elt mål huvudsakligen måste
grundas på den omedelbara iakttagelsen av vad vid rätten förekommit, medför
nämnda omständighet en väsentlig minskning av möjligheten för nämn -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

den att utöva inflytande på prövningen. Samma olägenhet uppstår ofta jämväl
med en nämnd av tolv nämndemän därav, att av de tolv nämndemännen
endast sju nödvändigtvis måste vara tillstädes, i följd varav samma nämndemän
ofta ej äro närvarande vid alla de tillfällen, då ett och samma mål handlägges.
Ett svårt hinder för ett skyndsamt avgörande av rättegångarna vid
häradsrätterna ligger i de långa mellanrum mellan dessa domstolars sammanträden,
som alltjämt i betydande omfattning förekomma. Den omständigheten,
att häradsrätternas sammanträden äro fåtaliga, medför ock, att vid
varje sammanträde ett synnerligen stort antal mål måste behandlas. Men
detta föranleder åter stor svårighet för domstolen att ägna varje mål den
grundliga och omsorgsfulla handläggning, som är önskvärd, samt mycken
olägenhet och besvär för den rättssökande allmänheten, som icke kan beräkna,
vid vilken tid på dagen ett mål skall komma före ulan därför ofta måste
förspilla lång tid i avvaktan på att det uppropas.

Genom sammansättningen av rådhusrätterna i de större och medelstora
städerna, vilka bestå av minst tre rättsbildade domare, har man sökt skapa
garanti för att målen skola erhålla en allsidig juridisk prövning. Det torde
dock kunna ifrågasättas, om icke anordningen är för stor och dyrbar, åtminstone
såvitt angår det stora flertalet av målen. Såsom en brist får jämväl anses,
att vid dessa domstolar lekmäns deltagande i rättsskipningen är okänt,
med undantag för handläggning av vissa speciella arter av mål. I de minsta
städerna består rådhusrätten i allmänhet av en lagfaren ordförande och två
eller flera illitterata rådmän. Då dessa städer icke kunna anslå mer än en
skäligen blygsam avlöning åt borgmästaren, kunna de icke erhålla särdeles
högt kvalificerade personer till ämbetets beklädande. Till följd av det ringa
antal mål av någon betydenhet, som förekommer vid dessa rådhusrätter, kan
borgmästaren icke heller genom sin verksamhet därstädes vinna ökad utbildning
utan måste snarare förväntas gå tillbaka i erfarenhet och kunskaper.
De illitterata rådmännen kunna på grund av sin ställning icke göra den insats
i rättsskipningen, som man med ett lekmannaelement avser att erhålla. Den
år 1924 genomförda lagstiftningen örn stads läggande under landsrätt har
blivit föga effektiv. I fråga om alla rådhusrätter gäller, att deras juridiskt
bildade ledamöter, liksom häradshövdingarna, på grund av den muntligtprotokollariska
metoden för rättegångens utförande få större delen av sid
arbete förlagt till uppsättning eller justering av protokoll.

Vad angår de överordnade domstolarnas organisation synes otvivelaktigt,
att de större hovrätternas jurisdiktionsområden äro för stora. Med den nuvarande
rent skriftliga proceduren i hovrätterna äro olägenheterna härav dock
ej så kännbara. Även i hovrätterna har vikariatsystemet fått en alltför stor
omfattning. Anmärkas kan ock, att lekmäns deltagande i prövningen är fullständigt
okänt även i brottmålen och detta oaktat ifrågavarande domstolar
pröva målen i hela deras vidd.

Vårt land har länge måst umbära den viktiga insats i rättsskipningen, som
en god advokatkår kan göra. Alltjämt kan så gott som vem som helst uppträda
såsom sakförare, och från det allmännas sida har icke gjorts något för
att organisera en advokatkår. Sedan en enskild sammanslutning av rättsbildade
advokater, Sveriges advokatsamfund, 1887 bildais, ha väl förhållandena
väsentligt förbättrats, men bristen på en statlig reglering av advokatverksamheten,
särskilt med hänsyn till advokaternas deltagande i rättsskipningen,
gör sig dock alltjämt kännbar.

Stora brister vidlåda ock vårt åklagarväsen. Till allra största delen äro
åklagarna icke rättsbildade. Detta gäller i regel såväl om landsfiskalerna som
om stadsfiskalerna. Hos landsfogdarna förutsättes juridisk utbildning, men
det är endast ett begränsat antal mål, med vilka de taga befattning. Att så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

269

lunda icke rättsbildade åklagare lia att såväl verkställa förberedande undersökning
som utföra åtal jämväl beträffande grova brottmål ävensom att besluta
om tvångsåtgärder, såsom häktning, husrannsakan och beslag, är uppenbarligen
ägnat att äventyra en tillfredsställande rättsskipning och kan
innebära en stor fara ur rättssäkerhetens synpunkt. Härtill kommer att landsfogdarna
och framför allt landsfiskalerna tillika äro överhopade med andra
göromål av administrativ art, vadan de icke kunna ägna tillbörlig uppmärksamhet
åt sina åklagargöromål. En stor brist i organisatoriskt hänseende är,
att samtliga åklagarna icke äro sammanslutna i en kår under ledning av en
högste chef. Åklagarväsendet saknar därför önsklig fasthet och sammanhang.

I fråga örn själva processen har vår underrättsprocedur det företräde framför
de främmande ländernas procedur, sådan denna i allmänhet var före de
senaste nydaningarna, att skriftligheten icke blivit driven till samma ytterlighet
som i sagda länder. Materialet framlägges vid en kontradiktorisk förhandling
mellan parterna inför den dömande domstolen, och denna förhandling
är offentlig. Parternas anföranden kunna väl lia skriftlig form och ha
det ofta, men i regel förekommer dock en muntlig förhandling. Även bevisningen
förebringas vanligen inför den dömande domstolen. Domaren står
således icke under sakens handläggning alldeles främmande för saken utan
har möjlighet att utöva processledande verksamhet.

Det kan förefalla, som om ordningen vöre tillfredsställande, men detta är
långt ifrån fallet. Vi sakna föreskrifter om en sådan förberedande behandling
av målen, som allmänt förekommer i den moderna utländska processen och
som möjliggör, att själva huvudförhandlingen kan koncentreras och materialet
därvid i god ordning framföras. I tvistemålen och de brottmål, som anhängiggöras
av enskild part, förekommer ingen annan förberedelse, än att käranden
uttager en stämning, som delgives svaranden. Denna stämning är ofta
synnerligen ofullständig. Även örn den skulle någorlunda klart upptaga kärandens
yrkanden och grunden därför, innehåller den i allt fall i regel icke
något om den bevisning käranden tänker använda. Av svaranden har icke före
det första rättssammanträdet avgivits något yttrande. När förhandlingen vid
rätten tager sin början, är därför vardera parten i allmänhet okunnig om den
andres ståndpunkt, om de angrepps- och försvarsmedel han ämnar använda.
Parterna kunna därför icke inför rätta uppträda vederbörligen rustade. Härav
följer nödvändigheten av uppskov. Ställningen är väsentligen densamma i de
åtal för mindre brott, som anställas av allmän åklagare. När fråga är örn ett
något grövre brott, som skall utgöra föremål för allmän åklagares beivran,
hålles däremot vanligen, innan åtal anställes, en förberedande undersökning,
vilken företages av åklagar- eller polismyndighet. Angående sådan undersökning
saknas emellertid så gott som fullständigt legala regler, vilket bland andra
olägenheter medför ovisshet örn undersökningsförrätlarens befogenheter. Därmed
följer ock, att undersökningen stundom ej är fullständig. Vad beträffar
mål angående häktade, är det ofta icke heller möjligt att åstadkomma en fullständig
förundersökning på den korta tid, inom vilken målet enligt lag skall
företagas vid domstolen. I följd härav inträffar det även i nu ilrågavarande
mål ofta, att det för domen erforderliga materialet icke kan framläggas redan
vid första rättegångstillfäilet; uppskov blir nödvändigt. Rättens handläggning
får sådan karaktär, att den motsvarar både elen förberedande undersökningen
och huvudförhandlingen i den moderna utländska stratfprocesscn.

Praxis har utvecklat ett uppskovsväsen, som visat sig synnerligen menligt.
Parterna eller deras sakförare ägna alltför ringa intresse åt en skyndsam behandling
av målen. Och oaktat lagen ger domaren anvisning att stikå förekomma
onödiga uppskov, bar i praxis domarens verksamhet i sådant syfte
blivit ganska obetydlig. Följden därav har blivit, att rättegångarna ofta dragas

270

Kunni. Maj.is proposition nr 5.

ut på tiden vida längre än erforderligt vore. Det inträffar sålunda ej sällan,
att svaranden å inställelsedagen icke är beredd att avgiva sitt svaromål utan
begär och erhåller uppskov för sådant ändamål. Nästa gång begär käranden
uppskov för att bemöta det svaromål, som då avgives. Så erhålla bägge parterna
uppskov för att förebringa bevisning. Slutligen skola parterna var för
sig lia uppskov för att yttra sig angående bevisningen, för att avgiva slutpåstående
o. s. v. De uppskov, som sålunda både i tviste- och brottmål talrikt
förekomma, äro ofta rätt långa. Det följer, vad landsbygden angår, redan
därav, att rätten icke sammanträder annat än med ganska långa mellantider.
En annan anledning till uppskovens långvarighet ligger däri, att ett förnyat
företagande av ett mål svårligen kan äga runi, förrän det protokoll över förhandlingen,
som, enligt vad i det följande sägs, skall uppsättas, blir färdigt.
Och när slutligen förhandlingen mellan parterna är till ända och målet överlämnat
till dom, fordras ytterligare ett uppskov, för att domstolen må få tid
att studera handlingarna och fatta sitt beslut.

Sedan kommissionen till belysning i omförmälda hänseende anfört vissa
siffror, fortsätter kommissionen:

Det är emellertid icke nog med att sålunda behandlingen av målen dragés
långt ut på tiden, det råder ock brist på reda och planmässighet i rättegångens
utförande. Det inträffar ofta, att parterna icke från början noga precisera
sin ståndpunkt, utan att detta sker först sedan målet långt framskridit, varvid
ej sällan alldeles nya synpunkter göras gällande. Något försök att samla bevisningen
förekommer i allmänhet icke, utan vid ett tillfälle framtages ett vittne,
vid ett följande tillfälle ett annat, en tredje gång ett kontrakt o. s. v. På grund
härav möter det stor svårighet för domaren att överskåda materialet; han kan
därför icke genom sin processledande verksamhet uträtta så mycket för att
bringa reda och ordning som möjligt vore, örn förhandlingen vore mera koncentrerad.
Ställningen försämras ytterligare, vad häradsrätterna angår, genom
den förut omnämnda ständiga växlingen i domarpersonalen, som gör, att sällan
samma domare handlägger ett mål i dess helhet, och att det kan hända,
att den domare, som skall avgöra ett mål, icke någonsin förut tagit befattning
med detsamma.

En prövning omedelbart på grund av det för domstolen enligt nu angivna
ordning förebragta materialet skulle vara omöjlig. I fall en domare, som har
att deltaga i den slutliga prövningen av ett mål, icke varit tillstädes vid alla de
föregående rättegångstillfällena, skulle han uppenbarligen icke vara i stånd
att döma omedelbart på grund av det vid dessa tillfällen förebragta materialet.
Med avseende å den långa tid, varunder en rättegång i allmänhet pågår,
och det oordnade skick, vari materialet för domstolen förebringas, skulle han
icke kunna hålla i sitt minne vad som förekommit så, att han omedelbart
därpå skulle kunna grunda en dom. Det blir sålunda nödvändigt, att allt vad
som förekommer upptecknas i ett protokoll, och att detta protokoll blir grundvalen
för den blivande domen. Denna ordning utgör det s. k. muntligt-protokollariska
systemet. I motsats häremot utmärkes den på den rena muntligheten
och omedelbarheten grundade rättegångsordningen därav, att materialet
i rättegången skall i muntlig form förebringas omedelbart inför den dömande
domstolen, och att domen skall grundas på det sålunda förebragta
materialet. Oavsett de nackdelar, som det muntligt-protokollariska systemet
i och för sig måste medföra och vilka processkommissionen senare skall behandla,
ligger en svaghet i det sätt, varpå det hos oss i regel tiliämpas. Protokollet
göres vanligen icke färdigt genast vid ett måls handläggning utan uppsättes
någon tid därefter på grund av memorialanteckningar, som gjorts vid
handläggningen. Dessa göras ofta icke av domaren utan av en notarie. Som

Kungl. Majlis proposition nr 5.

271

grund för det slutliga protokollet måste dessa anteckningar icke sällan vara
behäftade med brister, vilka i sin ordning återverka på protokollets tillförlitlighet.

Av vad nu anförts framgår, att förfarandet vid våra underrätter lider av
svagheter, som ej blott bidraga till långsamheten i rättsskipningen utan ock
kunna vara en fara för dess säkerhet. Målens handläggning erbjuder icke garantier
för en fullständig och allsidig behandling, och det kan därför icke undvikas,
att målen icke sällan avgöras utan att vara fullständigt utredda. Då prövningen
av ett mål uteslutande sker på grund av de däri förda protokollen,
måste de brister, av vilka dessa lida, menligt inverka på prövningen och
kunna leda till domar, som endast bristfälligt svara mot vad som är det materiellt
riktiga.

På senaste tiden har en rörelse uppstått i syfte att utan lagändring verka
till en förbättrad ordning för målens behandling i underrätten. Då domstolarna
enligt gällande lag icke sakna medel att genomföra vissa sådana förbättringar,
särskilt till vinnande av en mera koncentrerad behandling av målen,
kan utan tvivel åtskilligt vinnas genom en sålunda ändrad praxis. Att
de mera omfattande bristerna i vår rättegångsordning icke kunna utan lagändring
botas, synes dock processkommissionen uppenbart.

Processen i de högre domstolarna är icke sådan, att förhandlingen mellan
parterna ger anledning till liknande tidsutdräkt som vid underrätterna. Förfarandet
är rent skriftligt, och skriftväxlingen avslutas ganska snabbt. Om
ny bevisning genom vittnen skall förekomma vållas väl därav något uppskov,
men detta är icke av större betydelse. I de högre instanserna föranledes
emellertid dröjsmål därav, att arbetskrafterna icke äro tillräckliga för att
medgiva en skyndsam behandling av målen.

Efter att med siffror ur rättsstatistiken lia belyst den tid, som i de högre
instanserna åtgick från det mål inkommo till dess dom meddelades, anför
kommissionen vidare:

Själva proceduren är, såsom nämnts, rent skriftlig. Materialet är allenast
de av parterna växlade skrifterna jämte protokollen över vad som förekommit
vid underrätten. Såsom en följd därav förekommer ej heller någon offentlighet.
Förfarandet lider i hög grad av alla de olägenheter, som den
fullständiga saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle till medverkan
från domstolens sida vid processledningen och sanningsforskningen äro ägnade
att medföra. Genom 1901 års lagändring beredes väl möjlighet för
domstolen att anordna muntligt förhör med parterna. Men med sådant förhör,
som blott skall avse att vinna upplysning om viss av domstolen angiven
omständighet, är, enligt vad erfarenheten visar, föga att vinna, och det medför
dessutom stor omgång. Möjligheten att anställa sådant förhör begagnas
därför endast i ringa omfattning.

En allvarlig svaghet i vår rättegångsordning beror därpå, att denna alltjämt
i väsentlig omfattning kvarstår på den legala bevisteoriens ståndpunkt. Denna
har visserligen genom praxis kommit alt så småningen undergå betydliga
jämkningar, men det muntligt-protokollariska systemet i underrätterna och
i än högre grad det skriftliga förfarandet i överrätterna försvåra likväl den
fullständiga frigörelsen från den legala bevisteorien. I flera viktiga hänseenden
upprätthålles också teorien ännu tillfullo. De synnerligen vittgående
reglerna örn vittnesjäv medföra en avsevärd begränsning av det bevismaterial,
som må brukas till domstolens övertygande. Även örn denna begränsning i
grövre brottmål göres mindre kännbar därigenom, att jäviga personer där
kunna höras upplysningsvis, medför den dock i övrigt betänkliga hinder fölen
materiellt riklig rättsskipning. Det är utom allt tvivel, att i synnerhet i

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

tvistemålen parter icke sällan av vittnesjäven utestängas från möjligheten att
vid domstol få sin rätt. I samma riktning verka i dessa mål också de i många
hänseenden olämpliga reglerna om utnyttjande av parts egen utsaga för sanningens
utforskande. Bristen på regler örn parts plikt att förete skriftliga
handlingar, som av honom innehas och som kunna tjäna som bevis i en rättegång,
har likaledes i praxis visat sig leda till en begränsning av bevisningsmöjligheterna,
som illa stämmer med en god rättsskipnings fordringar. Andra
brister vidlåda också vår rättegångsordnings bevissystem. Sålunda saknas
tillfredsställande regler örn sakkunnigbeviset och örn möjligheten att företaga
besiktning av omstridda föremål och dylikt.

Processkommissionen har icke lämnat någon sammanfattande framställning
av de förtjänster, som tillkomma vårt nuvarande rättegångsväsen. Kommissionen
uttalar emellertid, att det myckna värdefulla, som finnes i vårt nuvarande
rättegångsväsen, icke får förspillas: institutioner och former, som
äro införlivade med folkets vanor och föreställningssätt och som omfattas av
dess förtroende, få icke utan vägande skäl avlägsnas Såsom ett förtjänstfullt
drag hos vårt rättegångsväsen framhåller kommissionen den starka, på folkets
förtroende grundade ställning, som våra underrätter intaga; för att bevara
denna avvisar kommissionen den annorstädes vanliga uppdelningen av
underrätterna på skilda domstolar för viktigare saker och för bagatellmål.
Lekmannadeltagandet i form av nämnd och ej, på sätt i utlandet är vanligt,
såsom jury har vunnit kommissionens livliga anslutning. Även organisationen
av mellaninstansen bygger på de nuvarande hovrätterna, liksom självfallet
högsta domstolen behålles. Med avseende å förfarandet betraktar kommissionen
offentligheten vid underrätterna och den muntlighet och omedelbarhet,
som alltjämt i viss grad präglar förhandlingen i första instans, såsom
en värdefull tillgång och föreslår åtgärder i syfte att utveckla rättegångssättet
i denna riktning. Även på många andra punkter av mindre principiell
betydelse upptagas nuvarande institutioner och former.

Några principfrågor i kommissionens förslag.

För de förut angivna bristernas avhjälpande erfordras enligt processkommissionens
tanke, att rättegångsväsendet underkastas en allmän revision, och
kommissionen uppdrager ganska utförliga riktlinjer för en sådan reform.
Redogörelsen för förslaget torde lämpligen inledas med en framställning av
kommissionens ståndpunkt till vissa av de grundläggande problemen.

Muntlighet och koncentration.

Kommisionens förslag avser främst att på ändamålsenligt sätt ordna själva
förfarandet. Därmed vill kommissionen uppnå, att det erforderliga processmaterialet
vid domens beslutande skall föreligga för domarna i bästa möjliga
skick samt att förutsättningar skapas för en verklig processledning och sanningsforskning.

I båda dessa hänseenden utgör enligt kommissionen uppskovsväsendet för
närvarande ett allvarligt hinder. En följd av uppskoven är, att domarna

Kunell. Mnj:ts proposition nr 5.

273

vid målens avgörande äro hänvisade till den kunskap om sakförhållandet,
som står att hämta ur protokollen. Dessa återgiva emellertid i fråga om muntliga
anföranden och utsagor endast vad som enligt protokollförarens eller
ordförandens mening är anförandets eller utsagans väsentliga innehåll. Och
oftast ha de tillkommit i en ordning, som innebär föga säkerhet mot missuppfattningar.
Även om möjlighet förefunnes att stenografiskt eller på annat
sätt uppteckna allt som yttrats, ger skriften endast en matt och färglös
bild av händelseförloppet. Läsaren därav får ej samma intryck som den,
vilken omedelbart iakttagit vad som förekommit. Vissa moment måste helt
lämnas åsido. Sålunda, säger kommissionen vidare, är det för uppskattningen
av ett vittnesmåls värde ofta av avgörande betydelse att se och höra
hur vittnesmålet avlägges och att få en på omedelbar iakttagelse grundad uppfattning
av vittnets person. Likaledes kan man ofta av en målsägandes eller
tilltalads hela uppträdande få en god ledning för bedömande av vilken trovärdighet
man skall tillerkänna hans utsaga. Ett förfarande, som tillhandahåller
utredningen endast i form av protokoll, innebär därför, att domarna
icke bliva i stånd att vid sitt avgörande beakta alla omständigheter, som äro
av betydelse i bevisningsavseende.

Ett förbättrat domsgrundlag vill kommissionen vinna genom att sätta domarna
i stånd att döma omedelbart på vad parter, vittnen och andra muntligen
anföra inför domstolen. Förutsättningen härför måste till en början vara,
att partsframställningar och bevisutsagor avgivas muntligen inför den dömande
rätten och ej tillföras denna genom skriftliga inlägg, attester eller
annan domstols protokoll. Skrift må sålunda ej uppläsas eller ingivas. Dock
äger part naturligen begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet. Sitt
förslag i denna del motiverar kommissionen med att uppläsningen av inlagor
berövar förhandlingen dess naturlighet och friskhet. Processledningen hämmas
och möjligheten att snabbt och säkert tränga fram till tvistens kärna försvåras.
Särskilt för lekmän är en uppläsning av långa inlagor svår att följa
med oförminskat intresse. Förhandlingen skall alltså vara genomfört muntlig.
Men ej nog härmed. För att minnet av vad muntligen framställes skall
vid domens beslutande stå levande för domarna får någon längre tid ej förflyta
mellan förhandling och överläggning till dom. Härav föranledes kommissionen
till kravet på förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
vid vars slut överläggning örn domen skall äga rum. Förfarandet skall
vara ej blott muntligt utan även koncentrerat; först därigenom uppnås den
eftersträvade omedelbarheten hos domsmaterialet. Fördelen av det muntliga
koncentrerade förfarandet ser kommissionen ej enbart i den bättre form,
vari utredningen ställes till domstolens förfogande. Processmaterialets samtidiga
tillgänglighet gör det möjligt att utöva en verksammare processledning,
snabbheten i rättsskipningen främjas, och lekmannabisittarna i rätten
bliva i stånd att följa förhandlingen och tillgodogöra sig processmaterialet.

För möjliggörande av förhandlingens koncentration till ett enda rättegångstillfälle,
huvudförhandlingen, vid vilken parterna muntligen utföra sin
talan och förebringa bevisningen och som ensam utgör grundlag för domen,

Piliang till riksdagens protokoll 19i‘2. 1 sami. Nr 5.

18

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

föreslås, att denna skall föregås av ett förberedande förfarande. Dettas uppgift
är att utreda vilka ståndpunkter parterna å ömse sidor intaga och vilka
bevismedel de ämna förebringa. Därigenom hoppas man undvika överraskningar
vid huvudförhandlingen och därav motiverade uppskov. Koncentrationen
skall ock främjas genom en föreskrift av innebörd, att part, vittne eller
annan, som genom att utebliva eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
vållar uppskov i rättegången, skall vara pliktig att vidkännas därigenom
uppkomna kostnader. I samma riktning skulle också verka en av muntlighetsgrundsatsen
och kommissionens önskan att beskära förhandlingsprotokollen
betingad regel att, om uppskov av längre varaktighet blir nödvändigt
under huvudförhandlingen, denna skall inställas eller, till den del den redan
företagits, upprepas.

Kommissionen förbiser icke, att svårigheter äro förbundna med genomförandet
av dessa grunder för förfarandet. Såsom en svårighet räknar kommissionen
det nyssnämnda tvånget att upprepa förhandlingen, då trots allt
ett längre uppskov ej kunnat undgås, och en upprepning är också föreskriven,
då ombyte av ledamot äger rum under huvudförhandlingen. Vidare
har hänsyn måst tagas till att förhör vid huvudförhandlingen med ett vittne
kan vara uteslutet på grund av vittnets sjukdom, bortresa eller annan orsak
eller i allt fall förenat med oskäliga kostnader eller besvär. I sådant fall må
enligt förslaget vittnet höras utom huvudförhandlingen och dess utsaga tillföras
domstolen genom föredragning av det vid förhöret hållna protokollet.

Än större svårigheter framträda med avseende å förfarandet i de högre
instanserna. Grundtanken i förslaget, nämligen att en muntlig och omedelbar
förhandling ger ett säkrare underlag för domen än skrifter och förhandlingsprotokoll,
vill kommissionen, såvitt möjligt, genomföra även i rättsmedelsförfarandet.
Från denna utgångspunkt borde förfarandet i hovrätt och
högsta domstolen gestaltas såsom en fullt ny förhandling med muntlig partsframställning
och förnyat avhörande av parter och vittnen. Att i full utsträckning
genomföra detta skulle likväl vålla orimliga kostnader och besvär.
Kommissionen har därför i de högre instanserna föreslagit väsentliga modifikationer.

Vad först hovrättsproceduren angår finner kommissionen parternas närvaro,
personligen eller genom ombud, vara av det värde för utredningen, att
förfarandet alltid bör inrättas såsom en muntlig förhandling, vid vilken parterna
äro tillstädes och utföra sin talan. Part skall ock — även om han anlitar
ombud — vara skyldig att inställa sig till personligt förhör, när sådant
påfordras. Med avseende å vittnen och sakkunniga upprätthålles i grövre
brottmål muntlighetskravet i samma utsträckning som i underrätten. I dessa
mal, till vilka räknas de, där fråga är om brott, som är belagt med svårare
straff än fängelse i sex månader, skall alltså en fullständigt ny förhandling
komma till stånd. I övriga brottmål liksom i tvistemålen har däremot större
hänsyn ansetts böra tagas till kostnadssynpunkterna. Vid handläggningen
av dessa mal skall i allmänhet vittnes- och sakkunnigbevisning kunna föras
genom protokoll, som upptages vid förhandlingen i underrätten. Vittnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

275

eller den sakkunnige skall likväl vara skyldig att infinna sig till förhör i hovrätten,
om det påkallas av part eller hovrätten.

De med en muntlig förhandling förbundna svårigheterna stegras än mera
i högsta instansen. Kommissionen har ansett kostnaderna utesluta att påbjuda
muntlig förhandling i högsta domstolen ens i den omfattning, att
parterna skola själva eller genom ombud vara tillstädes. Denna ståndpunkt
innebär, enligt kommissionens åsikt, att högsta domstolen komme att sakna
ett lika tillförlitligt underlag för bevisspörsmålens bedömande som stått de
lägre instanserna till buds. Kommissionen har härav dragit den slutsatsen,
att frågan om vad som skall anses bevisat i rättegång ej må fullföljas till
högsta domstolen. Rättsmedlet mot hovrätternas domar skall vara av den
typ, som brukar benämnas revision, och endast avse rättsliga spörsmål och
vad därmed äger samband. Anordningen vilar på den förutsättningen, att
hovrätten i sin dom noga angiver vad den anser bevisat, varefter det blir
högsta domstolens uppgift att pröva, om rättens regler blivit av hovrätten
riktigt tillämpade på det bevisade sakförhållandet. Kommissionen anser
sitt förslag örn fullföljdsrättens begränsning i och för sig vara till rättsskipningens
fördel, då dess genomförande skulle bereda högsta domstolen tillfälle
att ägna mera tid åt sin väsentligaste uppgift, att vårda rättsenheten i
landet. Kommissionen antager, att i domstolens arbetsbörda skulle uppkomma
en sådan minskning, att de nuvarande inskränkningarna i fullföljdsrätten
(lagstiftningen örn den s. k. summa revisibilis) kunna upphävas.

Bevisningen.

I fråga örn bevisningsrätten föreslår kommissionen genomgripande förändringar,
som enligt kommissionens mening göra behovet av ett muntligt, koncentrerat
förfarande än starkare. Kommissionen framhåller, att den legala
bevisteorien — vilken innebär, att vissa såsom otillförlitliga betraktade bevis
uteslutas från användande, under det att andra äro underkastade reglering
med hänsyn till sitt bevisvärde, och att domaren sålunda är begränsad i
sin prövning av vad i målet skall hållas för sant — är stridande mot sakens
natur och ägnad att motverka rättsskipningens uppgift att nå det materiellt
sanna. De legala bevisreglerna äro visserligen uttryck för långa tiders allmänna
erfarenhet örn de olika bevismedlens värde för sanningens utletande, men
de taga icke hänsyn till den rika växlingen i de förhållanden, under vilka
bevisningen kan förekomma, och kunna därför tvinga domaren att godtaga
något, som han icke anser vara sant, eller förneka något, varom han är övertygad.
Ett fullständigt underkännande av vissa bevismedel måste alltid bliva
mer eller mindre godtyckligt och komma att från beaktande utesluta bevis,
som under vissa omständigheter kunna vara pålilligare än de som tillåtas.

Den fria bevisprövningen synes däremot enligt kommissionen bereda bevisningen
en naturlig ställning. Den innebär, att bevisning för sanningen av
en faktisk omständighet får föras med varje medel, som kan lämna upplysning
därom. Allt som kan vara ägnat att inverka på domarens övertygelse

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

i saken får förebringas och skall beaktas av honom. När han bildar sin övertygelse
om sanningen i målet, är han bunden endast av den regeln, att övertygelsen
skall vila på allmänt giltiga grunder, icke på subjektivt förgottfinnande.
Enligt kommissionens mening är det icke tvivel underkastat, att en
genomgripande reform av vårt rättegångsväsen måste innebära de ännu återstående
legala bevisreglernas ersättande med principiellt fri bevisprövning.
I enlighet härmed har kommissionen föreslagit, att nu gällande regler för
uppskattning av den bevisning, som förebragts genom olika slags bevismedel,
skola upphöra att gälla. Främst innebär detta, att vittnes jäven skola avskaffas.

Parts sanningsplikt.

En tillämpning av den fria bevisprövningens grundsatser leder till att även
partens utsaga kan tjäna som bevismedel. Här möter frågan örn paris sanningsplikt
och över huvud hans förpliktelse att medverka till målets utredning.
Med avseende å tvistemålen vilar reformförslaget på den uppfattningen,
att part har sanningsplikt icke endast i den meningen, att han är
skyldig att i sina utsagor hålla sig till sanningen, utan även i så måtto, att
han vid påfordran har att yttra sig för sakens upplysning och alltså positivt
bidraga till utredningen. Kommissionen förordar, att denna parts sanningsplikt
fastslås i lagen. Några tvångsmedel för att utkräva sanningsplikten föreslås
i allmänhet ej, utan kommissionen håller före, att den möjlighet, som
den fria bevisprövningen lämnar domstolarna att bedöma partens sätt att
förhålla sig, skall giva tillräcklig vägledning. Att parts personliga avhörande
skall påkallas i vida högre grad än nu för att få sakförhållandet upplyst,
följer emellertid av den ändrade anordningen av förfarandet. Såsom ett medel
att vid behov göra sanningsplikten effektiv förordar kommissionen, att
i tvistemål rätten skall, sedan övrig utredning förebragts, kunna förordna, att
förhör, förenat med straffansvar i händelse av falsk utsaga, skall anställas
med endera eller båda parterna angående viss omständighet.

Parternas och rättens verksamhet för utredningen.

Till frågan om parternas och rättens verksamhet för utredningens åvägabringande
i tvistemål intager förslaget för övrigt en ståndpunkt, som ej synnerligen
mycket avviker från det nuvarande förfarandet. Utredningen skall
i första hand åstadkommas genom parternas försorg och rättens verksamhet
vara av supplerande art. Avsett är emellertid, att rätten skall utöva en mera
effektiv processledning än nu ofta är fallet bland annat för att undanröja
oklarhet i parternas framställningar, en uppgift, som främst får betydelse,
då part för sin talan själv utan biträde av advokat. Sålunda skall domstolen
genom frågor till parterna eller påpekanden kunna föranleda dem att i rättegången
åberopa de faktiska omständigheter, som de vilja göra gällande, och
förete den erforderliga bevisningen. Men domstolen skall ej äga till grund
för domen lägga en omständighet, som part ej åberopat. I fråga om bevisningen
reglerar förslaget domstolens initiativ så, att en skillnad göres mellan

Kuriol. Maj.ts proposition nr 5.

277

olika bevismedel. Domstolen skall kunna självmant besluta syn eller sakkunnigs
hörande eller inkalla part till förhör. Vittnesförhör skall däremot
domstolen ej kunna föranstalta av eget initiativ. Dessa regler gälla de vanliga
tvistemålen, där parterna äga förfoga över tvistens föremål; i andra tvistemål
äro rättens befogenheter med avseende å bevisningen mera vidsträckta.

Vad angår frågan om domstolens och parternas verksamhet för utredningen
av sakförhållandet inom straff processen har man av ålder brukat skilja
mellan inkvisitorisk och ackusatorisk process. I den inkvisitoriska processen
är det domstolen, som har att utreda målet; den äger självmant upptaga undersökning
angående ett förövat brott och fullfölja denna för att slutligen
fälla dom eller tillsvidare inställa undersökningen. Någon åklagare erfordras
ej; den misstänkte har ej ställning av part med de rättigheter, som därav
kunna följa, utan är ett medel för undersökningen. Den ackusatoriska rättegången
åter förutsätter tillvaron av två parter, som inför domstolen föra sin
talan, å ena sidan en allmän åklagare eller målsägande och å den andra den
för brottet tilltalade. Dessas rättsliga ställning är reglerad. Utan åtal täger
domstolen ej befattning med brottet. På parterna, och naturligen främst åklagaren
eller målsäganden, ankommer att utreda saken. Domstolens uppgift
är väsentligen begränsad till att döma i målet på den förebragta utredningen.
I den mån åtal skola utföras genom allmän åklagare, måste för hans information
en förundersökning äga rum. Genom denna samlas det material, som
sedan förelägges rätten.

Det nuvarande förfarandet i brottmål är, framhåller kommissionen, såtillvida
ackusatoriskt, att processen i allmänhet förutsätter tillvaron av två parter,
å ena sidan en åklagare eller målsägande och å den andra den tilltalade.
Men flera omständigheter, främst åklagarväsendets svaghet och, såvitt häktade
angår, den korta tid, inom vilken förhandlingen inför rätta skall företagas,
ha medverkat till att målen ofta komma till rätten i ett ofullständigt
förberett skick och att en betydande verksamhet fordras av domaren för
sanningens utforskande. Förhandlingen, särskilt i mål angående grövre brott,
får karaktären av en av domaren ledd rannsakning med den tilltalade, syftande
till att framkalla bekännelse. På det hela taget torde vårt rättegångsskick
förete mera inkvisitoriska drag än annorstädes numera är vanligt. Det
plägar ock betecknas såsom inkvisitoriskt i ackusatoriska former.

Kommissionen framhåller, att då utvecklingen medfört reformer av straffprocessen
i ackusatorisk riktning — en strömning, som även hos oss kunnat
förnimmas —- detta haft sin grund i insikten örn att den inkvisitoriska processen
ålägger domaren uppgifter, som svårligen låta sig förenas, och tenderar
till en behandling av den för brottet misstänkte, som illa svarar mot humanitetens
krav. Av en och samma person kan ej förväntas, att han skall tillgodose
det allmännas intresse av att förövaren av brottet blir uppdagad och
befordrad lill straff och samtidigt lämna erforderligt bistånd åt den, på vilken
en misstanke örn brottet fallit, samt slutligen opartiskt döma i målet.
Erfarenheten visar, all den förstnämnda uppgiften gärna träder i förgrunden,
enär domaren, ställd inför uppgiften att utreda saken, ogärna vill

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stanna vid ett negativt resultat. Den misstänktes skäliga anspråk på skydd
vid undersökningen blir däremot tillbakasatt, och domaren kommer på grund
av sitt arbete med sakens utredning lätt att bliva så fången i ett därvid av
honom uppställt antagande om brottet, att hans möjlighet att döma fullt
objektivt sättes på spel.

En sådan farlig anhopning av oförenliga uppgifter i domarens person
undvikes i den ackusatoriska processen. Funktionerna fördelas mera naturligt
mellan åklagare, försvarare och domare. Undersökningen bedrives smidigare
och mer effektivt, om den handhaves av särskilda, därför avsedda
organ än om den skall bedrivas av den dömande rätten, den misstänktes
rättsskydd blir bättre tillgodosett, och domaren står helt opartisk inför avgörandet.
Att man likväl allestädes finner de ackusatoriska grundsatserna
genomförda endast med åtskilliga modifikationer beror främst på att det
allmännas intresse i utredningen av allvarliga brottsfall framträder så starkt,
att domarens medverkan vid denna ej kan helt undvaras. Om domaren finner
brister föreligga i den av åklagare och försvarare åvägabragta utredningen,
tillåter man honom att ingripa för att få saken upplyst. En rättegångsordning,
byggd på strängt genomförda ackusatoriska principer, skulle
också kräva stora kostnader för en fullgod organisation av åklagarmakt
och försvararinstitution.

Dessa överväganden ha föranlett kommissionen att eftersträva en fortsatt
utveckling av vår straffprocess i ackusatorisk riktning. Det initiativ i fråga
om upptagande av undersökning angående grövre brott, som lagen tillägger
domstol men som redan nu i praxis så gott som förlorat all betydelse,
skall bortfalla och mål endast på talan av åklagare eller målsägande bliva
föremål för handläggning av domstol. I mål, där allmän åklagare för talan,
skall åtalet föregås av en fullständig, av åklagaren ledd förundersökning,
vid vilken den misstänkte har rätt att låta sig biträdas av försvarare och
jämväl i övrigt åtnjuter rättigheter såsom part. Domstolens befattning med
förundersökningen inskränker sig till en viss kontroll huvudsakligen i den
misstänktes intresse. Vid domsförhandlingen ankommer det i första hand
på parterna att förebringa utredning, men rättens ordförande skall tillse,
att målet blir allsidigt och uttömmande behandlat, och rätten äger föranstalta
örn bevisnings införskaffande, därest den av parterna åberopade ej är
tillfyllest. Såsom ett led i förhandlingen ingår alltjämt ett förhör med den
tilltalade. Denne är emellertid ej skyldig att avgiva svaromål, och snärjande
frågor eller andra sådana medel för att framkalla bekännelse få ej komma
till användning.

Förutsättningarna för att straff processen i tillämpningen skall gestalta sig
så som kommissionen avser måste vara, att åklagarväsendet och försvararinstitutionen
förbättras, så att partsuppgifterna bliva mera tillfredsställande
utförda än nu ofta är händelsen. Betänkandet innefattar också förslag
i detta syfte.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 5.

279

Lekmäns deltagande i rättsskipningen.

I sitt betänkande upptager processkommissionen till undersökning de omständigheter,
som tala för eller mot lekmäns användande som domare. Kommissionen
framhåller, att för vårt vidkommande denna fråga ej bör bedömas
ur politiska synpunkter utan uteslutande med hänsyn till det värde lekmännens
deltagande i rättsskipningen i och för sig kan ha.

En fördel av sådant deltagande är — anför kommissionen — att folkets
förtroende för rättsskipningen därigenom underhålles och stärkes. Folket
betraktar icke rättsskipningen såsom en främmande samhällsverksamhet
utan känner sin samhörighet med den. Kunskap örn rätten samt vördnad
för dess upprätthållande och skipande i landet sprides och slår rot bland
folket. Ur dessa synpunkter har häradsnämnden varit en styrka. Mindre
vikt är kommissionen benägen att tillmäta en annan, eljest hos oss ofta
framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillföra domstolen personoch
ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som förutsättes bliva
förebragt i en efter moderna principer anordnad process, antages denna omständighet
ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten bör däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,
huruvida ett lekmannadeltagande kan antagas bereda ökade förutsättningar
för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattar i allmänhet
två moment, först en prövning av vad som skall anses bevisat i fråga örn de
faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och sedan en tilllämpning
av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.
Prövningen av sakfrågan ■—• yttrar kommissionen — är, om fri bevisprövning
gäller, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme, och här kunna
lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet de representera
göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan är däremot
enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av lika stort värde,
då de sakna den kännedom om rätten och den vana vid dess tillämpning,
som härtill erfordras. En viss uppgift menar kommissionen att lekmännen
likväl kunna fylla vid denna sida av den dömande verksamheten. Juristdomaren
har ett uppövat sinne för kontinuiteten i rättsskipningen; han beaktar
särskilt vikten av att lika fall behandlas lika. Lekmannen däremot
är böjd att fästa mest avseende vid de individuella omständigheterna i det
föreliggande fallet. Visserligen beaktar ämbetsmannadomaren i allmänhet
tillbörligen även dessa omständigheter, men hans rutin kan göra honom benägen
att underskatta deras betydelse till förmån för generaliseringssynpunkten,
och då kan lekmäns deltagande vara av värde. Många bestämmelser
i nyare lagar överlämna ett ganska fritt spelrum åt domarens beaktande
av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementct framhåller kommissionen en benägenhet
att tillgodose individualiseringssynpunktcr i större utsträckning än
lagen medgiver eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå ett

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

resultat, som överensstämmer med lekmannens uppfattning om billighet.
Särskilt i upprörda tider kan också befaras, att lekmännen ej visa samma
motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade ämbetsmannen.

Kommissionen framhåller till sist, att värdet av lekmannadeltagandet i rättsskipningen
otvivelaktigt är större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra är
bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål, som möta,
ej sällan sådana, att de väl ägna sig för lekmännens uppfattningsförmåga. Deras
insats vid straffmätningen brukar anses värdefull. För att bevara och
stärka förtroendet för rättsskipningen är det av vikt att just i de grövre brottmålen
försäkra sig om lekmännens medverkan. I utlandet tagas också lekmän
i bruk för brottmålsrättsskipningen i vida större utsträckning än för tvistemålen.

Efter att ha erinrat om att lekmäns deltagande i rättsskipningen förekommer
i två skilda former, antingen såsom jury eller såsom meddomare, samt
utförligt behandlat de olika systemens fördelar och olägenheter, har kommissionen
kommit till den slutsatsen, att den bästa formen för lekmäns medverkan
är den, som återfinnes i meddomarsystemet.

Från nu angivna utgångspunkter förordar kommissionen, att lekmän skola
deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen av
nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angår, nämnden
skall deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s. både i
brottmål och tvistemål.

I fråga örn städerna utgår kommissionen — som förutsätter, att staten övertager
rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av de medelstora
bland dem icke längre få bilda egna domkretsar utan komma att i
rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd. I dessa städer,
liksom i de städer, vilka redan lyda under häradsrätt, anser kommissionen
förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande i samma omfattning
som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis av land och delvis av
stad bestående domkretsar medverka både i brottmål och tvistemål.

I de större städerna åter, vilka enligt kommissionens förslag skulle bilda
egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga, antager
kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande i rättsskipningen
äro betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande finnes ej
här, och hos inbyggarna torde i allmänhet saknas tillräckligt intresse för rättsskipningens
gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som ett
offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande i viktigare
brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för rättsskipningen,
stannar kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer lekmän i form
av nämnd skola sitta i rätten vid avgörandet av brottmål, dock att Kungl. Maj:t
skall äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål) skola behandlas utan
nämnd.

Såsom redan framhållits skola enligt kommissionens förslag hovrätterna,
liksom nu, äga pröva målen i hela dess omfattning. Den i brottmålen meren -

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

281

dels dominerande bevisfrågan skall här få sitt slutliga bedömande. Kommissionen
har på grund härav ansett, att lekmän böra i viktigare brottmål deltaga
i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål skulle
däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle liksom i underrätt
äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som de rättsliga
frågorna.

Organiserandet av det lagfarna elementet i underrätt.

Kommissionen förordar, att det lagfarna elementet i underrätt såväl i stad
som på landet alltid skall utgöras av en enda domare. Vid huvudförhandlingen
i underrätt, vars område innefattar uteslutande landsbygd eller landsbygd
jämte en eller flera städer, skall rätten alltså bestå av en lagfaren domare
med nämnd; underrätt, vars jurisdiktion endast omfattar en stad, skall vara
domför i tvistemål med en lagfaren domare ensam och i brottmål med en lagfaren
domare och nämnd. Har förordnande givits om polismåls handläggning
utan nämnd, utövas denna rättsskipning av en lagfaren ensamdomare.

Kommissionen har alltså ställt sig avvisande till en organisation av underrätterna
i form av juristkollegier. Denna ståndpunkt har kommissionen grundat
på följande överväganden.

Den kollegiala behandlingen mellan ett flertal lagfarna domare ökar utsikten
för att icke någon omständighet av vikt i fråga om saksammanhanget blir
förbisedd eller missuppfattad. Rådplägningen vid besluts fattande, det ömsesidiga
växlandet av skäl och motskäl leder till ett djupare och mångsidigare
skärskådande av de frågor, som föreligga till lösning. Arbetet i ett kollegium
är ägnat att skärpa den kritiska förmågan och stegra sinnet för noggrannhet.

För en ensamdomare åter går arbetet i allmänhet snabbare. Förfarandet
kan inför en sådan domare gestalta sig enklare och mindre bundet av former.
Den omständigheten, att domaren ensam representerar lagfarenheten, stärker
känslan av det ansvar, som vilar på honom. Han drives därför att söka
fördjupa sin uppfattning, att söka skärskåda sakerna så allsidigt som möjligt;
därigenom utvecklas den skarpsinnighet, som må finnas hos honom.

En rättegång, ordnad efter ett modernt muntligt och omedelbart system,
ställer större anspråk på domstolen än ett skriftligt förfarande. Det kan med
hänsyn härtill vara av värde, att domstolen innefattar ett domarkollegium.
Denna invändning försvagas dock i viss mån, örn man tillåter part att i alla
mål fullfölja talan mot underrättens dom i hela dess vidd till en högre domstol.
Denna domstol, där det gäller att överpröva underdomstolens beslut, bör
enligt sakens natur vara kollegial. Genom att tillåta appell ger man således
parten alltid möjlighet att skjuta sin sak under en kollegial domstol.

Särskilt avseende fäster kommissionen vid kostnadssynpunkten. Tydligen
drager det större anlalet domare i en kollegial organisation högre kostnader
än om enmanstypen väljes. Detta är i och för sig en stor olägenhet ur statsekonomisk
synpunkt men kan ytterligare medföra det för rättsskipningen
betänkliga förhållandet att domarnas löner bliva nedpressade, varigenom

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

utsikterna att för domarbanan förvärva goda krafter minskas och domstolens
värde sjunker. En ensamdomare av framstående kvalitet bör tillerkännas
företrädet framför ett kollegium av mindre framstående ledamöter.

Om man — anför kommissionen vidare — avvisar tanken på olika sammansatta
underrätter för olika mål, skulle det vara en överorganisation
att använda kollegiala domstolar för huvudmassan av målen, vilka äro av
enkel beskaffenhet. De svårare målen kunna få en tillfredsställande behandling
utan att kollegiala domstolar inrättas, om man blott sörjer för att dessa
mål omhändertagas av högt kvalificerade domare. Detta skulle bliva fallet
med kommissionens förslag till arbetsfördelning inom domsagorna, vilket
bygger på en fördelning av målen alltefter dessas betydenhet emellan högre
och lägre kvalificerade domare. Häradsrätterna gå nu väl i land med att
pröva även de största och svåraste saker. Vidare hänvisas till att parterna
enligt kommissionsförslaget skulle kunna avtala, att tvistemål omedelbart
upptagas i hovrätt. Därigenom få parterna möjlighet att redan från början
skjuta saken under kollegial domstols skärskådande.

Då juristkollegier nu finnas i de större städerna, upptager kommissionen
därefter till dryftande frågan, huruvida, trots kommissionens allmänna sympatier
för domstolstypen med endast en lagfaren domare, kollegier likväl
borde behållas i de städer, som skola bilda egen domkrets. Därvid uttalas
först den meningen, att målen i de större städerna i genomsnitt icke kräva
handläggning av ett juristkollegium i högre grad än målen i mången domkrets
på landet med tät befolkning och livlig handel och industri. Såsom
redan anförts bör enligt kommissionens tanke nämnd även i dessa städer
i allmänhet deltaga vid behandlingen av brottmål. Men en domstol sammansatt
av tre jurister och nämnd vore en onödigt stor och vidlyftig organisation.
För de övriga brottmålen (polismålen) vore ett juristkollegium än
mindre behövligt.

Beträffande tvistemålen, där ju i dessa städer nämnd ej skulle deltaga,
medger kommissionen, att en organisation med endast en lagfaren domare
kan te sig såsom medförande en fara för rättsskipningens säkerhet. Kommissionen
har därför övervägt att behålla juristkollegierna i tvistemål. Den omständigheten
att lekmän ej anses behövliga i tvistemål bör dock, enligt kommissionens
uppfattning, ej medföra en så betydande ändring, att man för
dessa mål inrättade ett juristkollegium. Vidare åberopar kommissionen kostnadssynpunkten
och det förhållandet, att flertalet tvistemål äro av den enkla
beskaffenhet, att ett kollegium av jurister är obehövligt. Om man besätter
underrätten i dessa städer med tre jurister, kan det sättas i fråga, örn det
domföra antalet ledamöter i hovrätt kan begränsas till tre. Slutligen anföres,
att en stor del av de viktigare målen, särskilt de i dessa städer talrikt förekommande
handelsmålen, antagligen icke komme att behandlas vid underrätten
utan anhängiggöras omedelbart i hovrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

283

Huvuddragen av processkommissionens förslag i övrigt.

Processkommissionens förslag avser en allmän reform av rättegångsväsendet,
omfattande såväl domstolsorganisationen, åklagarväsendet och advokatväsendet
som förfarandet i tvistemål och brottmål. Utsökningsprocessen
och konkursförfarandet beröras däremot ej i annan mån än att vid behandlingen
av domstolsorganisationen föreslås, att överexekutorsgöromålen skola
överflyttas från länsstyrelser och magistrater till underrätterna.

Domstolsorganisationen enligt förslaget ansluter sig nära till den nuvarande
organisationen. Domstolarna skola ordnas i tre instanser, lagmansätter,
hovrätter och högsta domstolen.

Lagmansrätterna utgöra de allmänna underrätterna, vilka i regel äro första
domstol i alla mål utan avseende å deras beskaffenhet. Kommissionen avvisar
sålunda tanken att inrätta särskilda bagatelldomstolar för handläggning
av enklare och mindre viktiga mål. Den nu bestående skillnaden mellan
land och stad med hänsyn till rättsskipningen i första instans upphäves, och
staten övertar därmed rättsskipningen också i städerna. Underrätternas domkretsar
— tingslag — kunna därför ordnas så, att de innefatta både landsbygd
och stad eller endast landsbygd eller endast stad.

Lagmansrätten i tingslag, som omfattar landsbygd och stad eller endast
landsbygd, består av lagfaren ordförande och nämnd. Antalet nämndemän,
som skola sitta i lagmansrätt, är fem, vilkas rösträtt bestämmes så, att örn
fyra äro ense om en mening, skall den gälla men eljest den lagfarne domarens.
I tingslag, som omfattar endast stad, består lagmansrätten i tvistemål
av en lagfaren domare och i brottmål av domare och nämnd, sammansatt
enligt samma regler som i övriga domkretsar. Kungl. Maj:t kan dock för viss
domkrets förordna, att mindre brottmål (polismål) skola handläggas utan
nämnd. Processkommissionen utgår från att städer med minst 14- till 15,000
invånare skola bilda eget tingslag. Om båda de olika grupperna av tingslag
gäller emellertid, att nämnden icke skall deltaga i behandlingen av inskrivnings-
eller de flesta andra ansökningsärenden eller i måls förberedande
behandling eller i andra rättens åtgärder utom själva huvudförhandlingen i
målen.

Varje tingslag skall i regel bilda egen domsaga. Dock skall företrädesvis
i de mindre tätt befolkade delarna av landet eller där domsaga utgöres av
större stad med angränsande landsbygd, domsaga kunna vara fördelad i två
tingslag med var sin lagmansrätt. Enligt processkommissionens approximativa
beräkning skulle i stället för dåvarande 119 domsagor och 88 rådhusrätter
komma omkring 100 domsagor. Indelningen i domsagor bör ske i nära
anslutning till nuvarande tingslagsindelning, men vid indelningen bör i regel
tillses, att domsagan bereder en arbetsbörda, som är så stor, att den kan fördelas
på flera domarkrafter inom domsagan. Processkommissionen avser nämligen
att öppna möjlighet för genomförande av en fördelning efter kvalitativa
grunder av en domsagas arbetsbörda. Enligt förslaget skall i regel i

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

varje domsaga finnas tre eller två domare, mellan vilka domargöromålen
skola fördelas. Den främste kallas lagman och är ordförande i den eller de
lagmansrätter, som finnas i domsagan. Han skall handlägga företrädesvis
de viktigare tviste- och brottmålen och skall leda arbetets fördelning inom
domstolen. I domsagan anställas därjämte en eller flera lagfarna rådmän att
med lagmannen dela tjänstgöringen som ordförande i lagmansrätten. De
skola handha inskrivnings- och andra ansökningsärenden samt mindre viktiga
mål. Beträffande arbetets fördelning mellan rådmännen anser kommissionen
lämpligast, att inskrivningsärendena förläggas hos en av dem och att
bestyret såsom överexekutor handhaves av denne, medan de smärre tvisteoch
brottmålen samlas hos en domare. I de mera arbetstyngda domsagorna,
såsom de större städerna, skola finnas flera domare och sålunda vid lagmannens
sida finnas en eller flera vice lagmän, som med honom dela de viktigare
målen, och likaså ett större antal rådmän.

De lagfarna domarna skola tillsättas av Kungl. Maj :t. Någon motsvarighet
till de nuvarande borgmästar- och rådmansvalen bibehålies icke.

Antalet nämndemän bestämmes särskilt för varje tingslag och beror på
det antal domstolssammanträden under året, vid vilka nämnd skall närvara,
och den arbetsbörda, som anses kunna krävas av varje nämndeman. Med
utgångspunkt från att varje nämndeman bör tjänstgöra femton dagar om
året har beräknats, att i en genomsnittlig domsaga antalet nämndemän skulle
bliva omkring fyrtiofem. I de största städerna torde antalet bliva större,
oaktat nämnden där icke skall deltaga i andra mål än brottmål, som icke
undantagas för behandling av lagfaren domare ensam.

Lagmansrätt skall sammanträda så ofta det kräves med hänsyn till arbetet.
För huvudförhandling i de egentliga rättegångsmålen skall i allmänhet hållas
ett regelbundet sammanträde i varje vecka. I vissa domkretsar, såsom i de
större städerna, fordras vida flera regelbundna sammanträden; i vissa andra
domkretsar åter måste antalet minskas. Som allmän grundsats för anordnandet
av arbetet vid domstolssammanträdena uppställes, att till handläggning
å en tingsdag icke skola utsättas flera mål än att de kunna beräknas bliva
slutförda på dagen med en arbetstid av omkring sex timmar, och att varje
mål skall utsättas till visst klockslag på dagen.

För varje domkrets skall finnas ett fast tingsställe. Därjämte kunna emellertid
anordnas bitingsställen, där rätten jämväl skall hålla sammanträden,
utan att därmed förenas någon uppdelning av domkretsen i skilda tingslag.

Som andra instans tjäna liksom nu hovrätterna. Det muntliga förfarandet
i hovrätterna påkallar åtgärder i syfte att göra dessa domstolar lättare tillgängliga
för parter och andra, som skola komma tillstädes vid förhandlingar.
Av denna anledning föreslås en uppdelning av de nuvarande hovrätterna till
ett sammanlagt antal av minst sju, högst nio. Processkommissionen förmodar,
att med det förra alternativet hovrätternas förläggningsorter lämpligen torde
bliva Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Gävle, Sundsvall eller Härnösand
samt Umeå eller Luleå, samt att, örn antalet ökas till nio, en hovrätt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

285

Karlskrona och en i Örebro torde tillkomma. Hovrätterna skola kunna hålla
sammanträden även å andra orter inom domkretsen än där de ha sitt säte.

Hovrätt består av president och ett antal hovrättsråd samt är domför med
tre ledamöter. I brottmål, vari fråga kan uppstå örn den tilltalades dömande
till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månades, skall vid de lagfarna
domarnas sida nämnd ha säte i hovrätten. Denna består av fem nämndemän,
vilkas rösträtt bestämmes på följande sätt. Om nämndens alla ledamöter förena
sig om annan mening än den, som gäller bland de lagfarna ledamöterna,
och denna nämndens mening ej är strängare, skall nämndens mening gälla.
Likaså skall, om bland de lagfarna ledamöterna äro olika meningar och fyra
av nämndens ledamöter biträda den mening en lagfaren ledamot yttrat, denna
mening gälla. I andra fall skall såsom rättens beslut anses den mening,
som enligt allmänna omröstningsregler är gällande bland de lagfarna ledamöterna.

I de hovrätter, beträffande vilka Kungl. Maj:t så bestämmer, skola inrättas
särskilda avdelningar för handels- och sjörättsmål. Å sådan avdelning skola
döma två lagfarna ledamöter av hovrätten och tre handelskunniga ledamöter,
av vilka var och en har en röst. Denna anordning får sin huvudsakliga betydelse
därigenom, att enligt processkommissionens förslag överlämnats åt
parterna att med vissa undantag avtala om att i hovrätt som första instans
anhängiggöra tvistemål. Mål, som rör penningar eller sådant, som kan skattas
i penningar, får ej omedelbart upptagas i hovrätt, därest sakens värde
understiger 1,500 kronor.

I högsta domstolens organisation föreslås endast några obetydliga jämkningar,
påkallade av domstolens förändrade uppgift och av möjligheten att
anordna muntlig förhandling. Sålunda räknar kommissionen med någon
nedsättning av antalet justitieråd. I spetsen för domstolen ställes en president,
och på varje avdelning förordnas en ordförande. Avdelningarna sammanträda
alltid med fem ledamöter. Plenarsammanträden hållas efter samma
regler som nu.

Processkommissionen föreslår, att överexekutorsgöromålen skola överflyttas
från länsstyrelsen, magistraten eller viss ledamot av magistraten till lagmansrätten.
Därigenom komma både lagsökningsförfarandet och exekutionsväsendet
att höra till lagmansrätterna.

För åklagarväsendet genomföres en ny organisation. I spetsen för denna
ställes justitiekanslern, som med erforderligt biträde tillika bestrider åklagarfunktionerna
vid högsta domstolen. Nästa led i organisationen äro hovrätternas
åklagare, advokatfiskalerna, en vid varje hovrätt och även de försedda
med biträden i mån av behov. För åklagaruppgifterna vid underrätterna avses
de båda sista leden i organisationen, statsåklagare för grövre brott och
under dem underåklagare för lindrigare brott, d. v. s. brott, som ej äro belagda
med högre straff än fängelse i sex månader, ävensom för första resan

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

enkel stöld. För de båda kategorierna av underrättsåklagare skall landet indelas
i distrikt. Sålunda skall i varje län finnas i allmänhet en, i några länsdistrikt
flera statsåklagare. För underåklagarna, som tänkas utgöras av de
nuvarande lands- och stadsfiskalerna, behålles i allmänhet nuvarande distriktsindelning.
Vid sjdan av åtals utförande i underrätt ha stats- och underåklagare
att bedriva förundersökning angående brott. Statsåklagare och
advokatfiskaler skola uteslutande tagas i anspråk för åklagarverksamhet.
Underåklagarna beräknas liksom nu lia andra tjänsteåligganden, ehuru någon
lindring i detta avseende bör eftersträvas. Alla åklagare utom underåklagarna
skola vara rättsbildade.

Processkommissionen utgår från att de yrkesutövare, som äro i besittning
av erforderliga kvalifikationer såsom rättegångsombud, böra bilda en särskild
kår, som å ena sidan erhåller en i viss mån privilegierad ställning i
fråga om utövande av ombudsmannaskap men å andra sidan är underkastad
särskild disciplinär kontroll. Något tvång för part att anlita advokat har icke
föreslagits beträffande något skede av rättegången. Part är alltid behörig att
själv föra sin talan. Örn part vill anlita ombud, är han däremot i hovrätt
och i högsta domstolen bunden att anlita advokat, men vid lagmansrätt får
han begagna också annat ombud. För varje domstol utser Kungl. Majit ett
lämpligt antal advokater att i brottmål tjänstgöra såsom offentliga försvarare
efter domstolens förordnande för varje särskilt fall.

I samband härmed föreslår kommissionen en offentligrättslig organisation
av de yrkesutövare, som skola betraktas som advokater med dessas
rättigheter och skyldigheter. Denna organisation utgöres av en förening, till
vilken alla, som vilja erkännas som advokater, skola ansluta sig. Tillträde
till denna sammanslutning är fritt för envar, som uppfyller vissa fordringar.
Främst kräves att ha avlagt för domarämbetets utövning föreskrivna kunskapsprov
och därefter erhållit viss praktisk utbildning. En ansökan om att
antagas till advokat må emellertid avslås, ej blott när sökanden gjort sig
skyldig till brott av viss beskaffenhet, utan ock örn omständighet eljest föreligger,
som utmärker, att sökanden ej fört en redbar vandel.

Advokatföreningen, som själv väljer sin styrelse, har att främja sakförarväsendets
utveckling men ock att övervaka medlemmarnas verksamhet och
öva disciplinär kontroll över dem. Denna kontroll sker genom styrelsen.
Försummelse eller fel, vartill advokat i sin yrkesutövning gör sig skyldig,
kan sålunda av styrelsen bestraffas med varning, förbud mot utövande av
advokatverksamhet under högst ett år eller uteslutning ur föreningen. Mot
beslut, varigenom någotdera av de två senare straffen ådömes, kan talan föras
i högsta domstolen. Domare, tjänstemän och allmänna åklagare vid de
allmänna domstolarna samt polistjänstemän må ej vara advokater.

Processkommissionen föreslår avskaffande av det nu särskilt i häradsrätterna
och hovrätterna florerande vikariatsystemet. I underrätterna skall finnas
ett tillräckligt antal fasta domarbeställningar, och det förutsättes, att hov -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

287

rättsledamöterna icke med bibehållande av sina fullmakter för längre tid förordnas
till annan verksamhet. Vikariat skall sålunda i allmänhet endast förekomma,
när semester, sjukdom och liknande omständigheter påkalla det.

Vad angår förfarandet åsyftar kommissionen som redan berörts att bereda
domstolarna tillgång till ett fullständigt och tillförlitligt material såsom
grundval för domen. I detta syfte vill kommissionen skapa en muntlig och
koncentrerad huvudförhandling och införa ett obligatoriskt förberedande förfarande.

I underrättsprocessen skola parterna vid huvudförhandlingen muntligen
utföra sin talan. Yrkande må uppläsas ur skrift men eljest får skriftligt anförande
ej användas. Dock äger part begagna skriftliga anteckningar till
stöd för minnet. Förhandlingen inledes med att parterna angiva sina ståndpunkter
och därefter, var i sin ordning, utveckla sin talan, såvitt möjligt i
ett sammanhang. De skola därvid anföra de omständigheter, på vilka de
grunda sin talan, samt förklara sig över vad motparten anfört. Därefter förebringas
den bevisning genom vittnen eller sakkunniga, som parterna vilja
åberopa. Skriftliga bevis uppläsas. Det ankommer främst på parterna att
förebringa utredningen i målet. Är part icke själv i stånd härtill och har
han ej hjälp av kunnigt biträde, skall rätten dock giva honom erforderlig
vägledning till förebyggande av fel eller försummelse i utförandet av hans
talan. Handläggningen av ett mål skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till
dess målet är färdigt till avdömande. Uppskov med påbörjad handläggning
må ej beviljas, med mindre särskilda skäl därtill äro för handen. Kan målet
ej företagas till fortsatt handläggning senast å sjunde dagen efter den, då
handläggningen avbröts, skall hela handläggningen upprepas. Har protokoll
förts rörande bevisning, som upptagits vid den föregående handläggningen,
må protokollet användas som bevis, såvida ej rätten finner nödvändigt, att
bevisningen ånyo upptages, och detta kan ske. Kan vid början av förhandlingen
förutses, att ett längre uppskov skall bliva nödvändigt, skall förhandlingen
i allmänhet ej påbörjas utan inställas och målet utsättas till annan dag.

De sålunda givna reglerna örn handläggningens upprepande äro enligt
kommissionens mening ägnade att motverka uppkomsten av ett uppskovssystem.
I detta syfte har även föreslagits skyldighet för part, vittne eller
annan, som genom försummelse vållar uppskov, att bära de kostnader, som
härigenom uppkomma. Sålunda stadgas, att om part genom vårdslöshet eller
försummelse föranlett onödigt uppskov i målet, han skall, oavsett huru angående
kostnaderna i övrigt förordnas, vidkännas de genom försummelsen å
ömse sidor uppkomna rättegångskostnaderna. Likaså föreslås, att vittne eller
sakkunnig, som behörigen kallats men utan giltig anledning uteblivit eller
som eljest genom sin försummelse vållar onödig processuell åtgärd, skall
kunna åläggas att helt eller delvis bära de kostnader, som uppstått härigenom.

Det förberedande förfarandet inledes genom skriftlig ansökan av käranden
örn stämning å motparten. Stämningsansökningen skall vara så avfattad.
att den skall kunna vara en tjänlig utgångspunkt för rättegången. Först

288

Kungl. Mcij:ts proposition nr 5.

och främst skola kärandens yrkande och grunden därför angivas. Vidare
bör givas en framställning av de faktiska omständigheter, på vilka yrkandet
grundas, uppställda efter tidsföljd och inbördes sammanhang, samt, när så
lämpligen kan ske, i särskilda med nummer försedda punkter. För varje
punkt i kärandens faktiska framställning bör därjämte om möjligt lämnas
uppgift å de bevismedel han åberopar och vad han avser att styrka med varje
särskilt bevismedel, såvida icke käranden har anledning antaga, att bevisning
ej erfordras. Stämningsansökan skall inlämnas till lagmansrätten,
som, om ansökan icke motsvarar vad nu sagts, skall genom erinran till käranden
söka föranstalta, att bristerna avhjälpas. Om icke ansökan av vissa
formella skäl avvisas, skall rätten utfärda stämning å svaranden att svara
å käromålet. Under den förberedande förhandlingen skall vardera parten
angiva sina yrkanden och motparten giva till känna i vad mån dessa medgivas
eller bestridas.

Parterna skola vidare var för sig sanningsenligt och fullständigt angiva de
faktiska omständigheter de åberopa och yttra sig angående de omständigheter
motparten åberopar. I den mån det icke redan skett, skola de också uppgiva
de bevismedel de var för sig vilja åberopa och vad de vilja styrka med varje
särskilt bevismedel, men bevisningens förebringande skall i regel ske först
vid huvudförhandlingen. Skriftliga handlingar, som åberopas, böra dock redan
under förberedelsen ingivas. Vill part, att motpart eller annan, som
innehar skriftlig handling, skall enligt den honom åliggande editionsplikten,
vars omfattning senare beröres, åläggas att förete handlingen, skall detta
kunna genomföras redan under förberedelsen.

För ernående av dessa förberedelsens syften äro två alternativa former för
förfarandet anordnade, muntlig eller skriftlig förberedelse, och det tillkommer
domstolen att, främst med ledning av stämningsansökningen, träffa valet
mellan dessa. I stämningen skall rätten förelägga svaranden antingen att
å viss dag tillstädeskomma inför rätten för muntlig förhandling eller, där
sådant med hänsyn till målets beskaffenhet finnes ändamålsenligare, att
inom viss tid avgiva skriftligt genmäle å stämningen. Den muntliga förberedelsen
sker alltid inför lagfaren domare utan nämnd. Förberedelsen kan
i vissa fall uppskjutas från ett sammanträde till ett annat och i vidlyftiga
mål kanske ytterligare en eller flera gånger. Ett mål, som utsatts till muntlig
förberedelse, kan visa sig bliva bättre berett skriftligen. Rätten bör då
förordna om skriftväxling. Har från början den skriftliga förberedelseformen
valts, ankommer det på rätten att leda skriftväxlingen mellan parterna
och avsluta den, när den fyllt sitt syfte. Finner rätten lämpligt att övergå
till muntlig förberedelse, bör den förordna därom.

Förberedelsens huvudsakliga ändamål är icke, att materialet skall förebringas
för målets avgörande, utan att parternas ståndpunkter skola klargöras,
så att parterna med ledning därav kunna utföra sin talan och anskaffa
den bevisning de anse erforderlig. Bevisningen skall därefter förebringas
vid huvudförhandlingen, och på grund av vad därvid förekommer skall målet
avgöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

289

I synnerhet av det skälet, att någon särskild enklare form för behandlingen
av bagatellmål icke upptagits, äro emellertid vissa möjligheter öppnade
att redan under förberedelsen även döma i klara och enkla mål. Dom skall
genast meddelas, om i mål, däri parterna äga förfoga över tvistens föremål,
svaranden vid sammanträde för förberedande muntlig förhandling eller i
ingiven skrift medgiver käromålet. Vid förberedelsesammanträde må domstolen
också eljest i vissa fall upptaga målet till avgörande. Detta är möjligt
dels när bägge parterna äro ense därom och de till sammanträdet medtagit
all den bevisning de vilja förebringa, och dels när rätten finner uppenbart,
att vad käranden åberopat till stöd för sin talan enligt lagens regler icke kan
medföra bifall därtill. I båda fallen har rätten emellertid också att pröva,
om det är lämpligt, att målet sålunda upptages till avgörande. Likaså kan,
då endera parten uteblir från muntlig förberedande förhandling, på yrkande
av den tillstädeskomna parten vid denna förhandling meddelas tredskodom
mot den uteblivne.

Den förberedande förhandling inför domaren, som nu berörts, har sin
största betydelse i tvistemål och sådana brottmål, där åtalet utföres av målsägande.
I åklagarmålen skall den för koncentrationens genomförande erforderliga
förberedelsen väsentligen komma att försiggå vid en av åklagaren
ledd, före målets anhängiggörande bedriven förberedande undersökning, motsvarande
den s. k. polisundersökning, som redan nu äger rum. Rörande
denna förberedande undersökning föreslås utförliga regler.

Finnes anledning antaga, att brott förövats, skall förberedande undersökning
verkställas av statsåklagare eller polismyndighet. I allmänhet åligger
det i första hand polismyndighet att företaga undersökningen, och är brottet
sådant, att det kan åtalas av underåklagare, kan denne även fullfölja och avsluta
undersökningen. Är det åter fråga om ett grövre brott, skall anmälan
göras hos statsåklagaren, så snart sådan utredning vunnits, att undersökningen
riktats mot viss person som misstänkt. Statsåklagaren skall därefter vaka
över att undersökningen behörigen utföres och därvid hålla sig noga underrättad
om undersökningens förlopp samt, örn så erfordras, lämna anvisningar
om undersökningens förande eller själv vidtaga nödiga åtgärder eller i viktigare
fall själv övertaga undersökningen.

Den förberedande undersökningen måste enligt sakens natur till stor del
bestå i förhör med personer, vilka kunna antagas ha kännedom om något,
som kan lända till upplysning i saken. Förhör med den misstänkte är därvid
av särskild betydelse. Är fråga om förhör inför statsåklagare, är, oberoende
av brottets beskaffenhet, envar, som anlages kunna lämna upplysning
örn brottet och som befinner sig i den stad eller eljest inom visst mindre
avstånd från den ort, där förhöret hålles, skyldig att på kallelse inställa sig.
I fråga örn förhör inför polismyndighet är tvånget åter väsentligen begränsat
till den misstänkte och till grövre brott. För förhör med den misstänkte givas
föreskrifter åsyftande att förhindra, att han göres till föremål för en
olämplig behandling. Vid förhör med den misstänkte må ej för framkallan Bihang

till riksdagens protokoll 1942. 1 sorni. Nr 5.

10

290

Kunc/l. Maj:ts proposition nr 5.

de av bekännelse snärjande frågor framställas eller löften, förespeglingar,
hot eller tvångsmedel användas. Tillfälle skall, senast innan undersökningen
avslutas, beredas den misstänkte att taga del av det mot honom förebragta
materialet och yttra sig över detsamma samt att redan på detta stadium framföra
sådan utredning, som må vara till hans förmån. Begär han viss utredning
åvägabragt men avslås denna begäran, kan han göra anmälan därom
hos domstolen, som äger besluta om den åtgärd, som må finnas påkallad.

Den ställning, som under den förberedande undersökningen eller under
rättegången angående brott tillkommer den misstänkte eller tilltalade, är
noggrant reglerad. Särskilt föreslås bestämmelser, som bereda möjlighet för
honom att redan under den förberedande undersökningen, innan ännu åtal
anställts, erhålla biträde av försvarare. Så snart någon blivit för brott anhållen
eller häktad, skall, örn han det begär eller han finnes icke förmå själv
behörigen utföra sin talan, offentlig, av allmänna medel gottgjord försvarare
för honom förordnas. Denne skall äga utan vittne meddela sig med honom.

Här må nämnas, att kommissionen föreslår en ändring i fråga om åtalsrätten.
I mål, där allmän åklagare har åtalsrätt, äger målsäganden föra talan
örn ansvar allenast om allmän åklagare beslutat att ej anställa åtal mot
den, som av målsäganden angivits för brottet, eller om allmän åklagare nedlägger
av honom väckt åtal.

I samband med frågan örn förundersökning i brottmål står spörsmålet om
sträffprocessuella tvångsmedel. Även i detta hänseende innehåller förslaget
utförliga bestämmelser.

Beträffande de omständigheter, under vilka häktning kan ske, avviker förslaget
endast föga från nu gällande regler. En med rättegångens allmänna
byggnad sammanhängande förändring består däri, att häktningen endast utgör
en förberedande tvångsåtgärd, vilken icke som nu samtidigt innebär
åtals anställande. Nya stadganden äro föreslagna om den för häktning förberedande
åtgärd, som anhållandet innebär, och förfarandet vid prövningen
av häktningsfrågan är förändrat. Även om fullt tillräckliga skäl för omedelbart
häktande av misstänkt person ej föreligga, utan för sådan åtgärds vidtagande
ytterligare utredning är av nöden, kan likväl statsåklagare eller polismyndighet
förordna om den misstänktes anhållande, därest det finnes vara
av synnerlig vikt, att han tages i förvar i avvaktan på utredningens fullständigande.
Polisman må i brådskande fall gripa den misstänkte men skall därefter
av behörig myndighet begära beslut om hans anhållande. När någon
blivit anhållen, skall anmälan därom inom viss kort tid, som föreslås till tre
eller fyra dagar, göras hos rätten, varvid tillika skall överlämnas protokoll
över vad dittills under den förberedande undersökningen förekommit. Rätten
skall därefter så snart ske kan hålla sammanträde för behandling av frågan
om den anhållne skall häktas. Endast rätten äger besluta häktning.

På detta stadium av förfarandet är den förberedande undersökningen i
regel ingalunda avslutad, och den tid, som härför återstår, är ytterst olika
i olika fall. Å andra sidan strider det mot den föreslagna processens natur

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

291

att upptaga mål till huvudförhandling inför rätten, innan den förberedande
undersökningen är färdig. Det har därför uppdragits åt rätten att, då den
beslutar häktning, tillika bestämma viss tid, inom vilken undersökningen
skall avslutas och den häktade skall instämmas till rätten eller frigivas.
För att möjliggöra kontroll från rättens sida över undersökningens förlopp
skall vidare, örn nyssnämnda tid bestämmes längre än till fjorton dagar,
rätten senast å fjortonde dagen och sedermera var fjortonde dag, så länge
den misstänkte är häktad, hålla nytt sammanträde för att pröva, om den
misstänkte fortfarande skall hållas häktad, och tillse, att undersökningen ej
utdrages längre än som är oundgängligen nödigt.

Under vissa omständigheter kan anhållande eller häktning ersättas av reseförbud.
Förutsättningarna för anställande av hus- eller kroppsrannsakan äro
också närmare reglerade. Husrannsakan må under noga angivna förutsättningar
hållas för eftersökande av den misstänkte eller av föremål av betydelse
för utredningen eller av spår efter brottet och kan hållas både hos
den misstänkte själv och hos annan, men förutsättningarna äro i senare fallet
strängare.

Sedan den förberedande undersökningen är avslutad, har åklagaren att
avgöra, om han skall åtala eller icke. Beslutar han åtal, skall han utfärda
stämning å den han vill åtala, vilken stämning skall inlämnas till rätten.
Rätten har därefter att, sedan den tilltalade förelagts att angiva, vilken bevisning
han ämnar å sin sida förebringa, utsätta tid för huvudförhandlingen
och att till denna kalla åklagaren, den tilltalade, försvararen, om sådan
finnes, målsäganden, örn hans närvaro erfordras, samt vittnen och sakkunniga.

I fråga om bevisningen föreslår kommissionen, såsom redan framhållits,
att nu gällande legala bevisregler avskaffas. Rätten äger sålunda att efter
övervägande av allt som förekommit i målet bedöma vad som skall anses
bevisat. Vidare innebär detta, att vittnesjäven försvinna. Envar, som ej är
part i målet, kan höras såsom vittne. Målsägande må dock ej höras i denna
ordning, även om han ej för talan i målet. Vissa närmare anhöriga till part
må icke mot sitt bestridande avfordras vittnesmål. Även i vissa andra fall
kan vittne undandraga sig att avgiva utsaga. Vittne skall höras på ed eller
efter avgivande av försäkran på heder och samvete. Vittnesattest får i regel
ej åberopas; däremot må naturligen vittne till stöd för sitt minne anlita
skriftliga anteckningar. I mål, där parterna äga förfoga över tvistens föremål,
skall vad part inför rätten erkänner gälla mot honom, örn icke rätten
finner uppenbart, att saken förhåller sig annorlunda. I annat mål skall
grundsatsen örn fri bevisprövning tillämpas även vid bedömande av parts
erkännande. För vinnande av sanningsenlig utredning äger rätten höra part
personligen och för sådant ändamål kalla part att personligen inställa sig.
Finnes i tvistemål, efter det övrig bevisning blivit förebragt, att ytterligare
upplysning erfordras örn visst sakförhållande, må rätten förordna, att förhör
under straffansvar skall hållas därom med endera parten eller bägge. Har

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

rätten förordnat om sådant förhör med ena parten, äger den andre påkalla,
att förhör anställes även med honom. Innan förhör med part under straffansvar
hålles, skall parten avgiva försäkran på heder och samvete, att han
skall hålla sig till sanningen. Rätten äger enligt den allmänna regeln om
fri bevisprövning bedöma, vilken verkan må tilläggas parts under straffansvar
avgivna utsaga eller den omständigheten, att part undandrager sig förhör
eller vägrar att besvara viss fråga. För falsk utsaga vid dylikt förhör
stadgas straff. Beträffande mål angående faderskap till barn utom äktenskap
tages i övervägande, huruvida parts ed bör bibehållas. Eljest skall
parts ed ej förekomma vare sig i tvistemål eller brottmål. Om det finnes
nödigt att för prövning av viss fråga inhämta yttrande av sakkunnig, äger
rätten uppdraga åt myndighet eller annan att avgiva yttrande i frågan. Till
sakkunnig må ej utses någon, som lill saken eller någondera parten står
i sådant förhållande, att hans tillförlitlighet kan anses förringad. Något tvång
för sakkunnig att åtaga sig uppdrag skall ej införas. Den sakkunnige skall
i regel avge skriftligt utlåtande. Muntligt förhör med honom skall i tvistemål
hållas endast om part yrkar det eller rätten finner det nödigt. I brottmål
skall däremot den sakkunnige i allmänhet, oaktat han avgivit skriftligt
utlåtande, inkallas för att höras vid huvudförhandlingen. Även sakkunnig
skall i regel höras på ed eller under förklaring på heder och samvete.
Närmare regler givas om besiktning och syn samt örn upptagande av bevisning
till framtida säkerhet. Åberopar i tvistemål part såsom bevis skriftlig
handling, som finnes i motpartens besittning, skall denne vara skyldig att
på rättens anmaning förete handlingen, om den kan antagas innehålla upplysning,
som är av betydelse för målet. Även för tredje man föreligger editionsplikt
beträffande dylik handling. Då part, som åberopar handlingen,
saknar materiell rätt att den hålles honom tillhanda, är dock editionsplikten
betingad av att partens rätt finnes väsentligen beroende på att handlingen
företes och av att innehavaren ej kan åberopa sig på vissa legitima skäl mot
att utlämna handlingen. Då rätten finner part vara berättigad till skadestånd
men fullständig utredning angående skadans storlek icke förebragts,
äger rätten bestämma skadeståndet till belopp, som med hänsyn till omständigheterna
kan anses skäligt.

Med avseende å protokollens omfattning innebära förslagets regler en
ganska fullständig protokollering vid sammanträden under förberedelsen.
Vid huvudförhandlingen däremot skall protokollet vara långt mindre fullständigt
än nu är fallet. Protokollet vid huvudförhandlingen skall utvisa ramen
för förfarandet och förfarandets yttre förlopp. I enlighet härmed skall i protokollet
antecknas, bland annat, framställda yrkanden och invändningar, ändringar
däri samt i tvistemål medgivanden av motpartens anspråk, vidare vilka
vittnen och sakkunniga, som höras, och vilken bevisning i övrigt förebringas.
Vad parterna anföra vid huvudförhandlingen antecknas ej, med mindre särskild
vikt ligger på anförandets ordalydelse. Innehållet i vittnens berättelser
antecknas regelmässigt ej. Dock skall så ske a) när särskild vikt ligger på

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

293

ordalydelsen, b) när det kan antagas, att målet måste uppskjutas mer än sju
dagar samt att nytt förhör med vittnet icke kan äga rum eller skulle medföra
i förhållande till målets beskaffenhet och vittnets betydelse för utredningen
oskäliga kostnader eller besvär och c) när det kan antagas, att målet
kommer att fullföljas till hovrätten och att underrättens protokoll över utsagan
kommer att i hovrätten tjäna som bevis i målet. Sistnämnda regel anknyter
till grunderna för hovrättsprocessen, enligt vilka i mål angående brott,
varå kan följa fängelse i sex månader eller strängare straff, förnyat avhörande
av vittnen i allmänhet skall äga rum men i övriga brottmål och i
tvistemål vittnesbevisning må föras medelst av underrätten upptaget protokoll,
dock att även i dessa mål vittne skall höras inför hovrätten, om denna
eller part påkallar det. I tvistemål och lindrigare brottmål överlämnas det
alltså åt underrätten att bedöma dels sannolikheten för att målet kommer att
fullföljas till hovrätt och dels huruvida i sådant fall det är antagligt, att nytt
förhör kommer att påkallas med vittnet. Om protokollering av sakkunnigs utsaga
skall gälla detsamma som om vittnesberättelse. — Sammanfattningsvis
kan örn den regelmässiga verkan av de föreslagna protokolleringsreglerna sägas,
att partsframställningarna och parternas berättelser vid personliga förhör
ej komme att protokolleras, att detsamma bleve fallet med vittnens och
sakkunnigas utsagor i grövre och mellansvåra brottmål, men att i lindriga
brottmål och tvistemål sannolikt uppteckning av vittnesmål och sakkunnigutsagor
bleve ganska allmän.

Kommissionen har alltså låtit sin ståndpunkt till frågan om protokollering
vid huvudförhandlingen i huvudsak bestämmas väsentligen av behovet av
protokoll vid målets handläggning i högre instans. Synpunkten att underrättens
domare i större mål kunna hava behov av anteckningar till stöd för sitt
minne har däremot icke ansetts böra medföra föreskrift om protokollering.
För detta ändamål hänvisar kommissionen till de privata anteckningar, som
det står varje domare fritt att föra.

Till skillnad från vad nu är vanligt skall protokollet uppsättas i fullständigt
skick och justeras omedelbart vid förhandlingen.

Då domstolen skall fälla sin dom i målet endast på grund av vad som förekommit
vid huvudförhandlingen, är det nödvändigt, att inga andra domare
deltaga i avgörandet än de, som övervarit hela huvudförhandlingen, och att
domstolen skrider till överläggning till dom omedelbart efter det huvudförhandlingen
avslutats. Den möjlighet, som protokollsväsendet nu öppnar att
efter omständigheterna dröja med avgörandet, blir stängd. Domaren har
vanligen också i förväg kunnat med ledning av förberedelsen i målet sätta
sig in i uppkomna juridiska spörsmål, som kunna erbjuda svårigheter. Emellertid
kan naturligtvis ett mål vara så invecklat, att vid överläggningen rådrum
för beslutets fattande eller domens uppsättande finnes oundgängligen
erforderligt. Med domens beslutande och avkunnande men icke med överläggningen
skall då kunna anstå någon kortare tid.

294

Kunni. Mcij:ts proposition nr 5.

I överensstämmelse med nu gällande grundsatser skall talan mot dom eller
beslut av domstolen i första instans i regel kunna föras i hovrätt, och dess
prövning skall kunna omfatta domen eller beslutet i hela dess vidd. För sådan
talan inrättas två olika ordinära rättsmedel, av vilka det ena, som kallas vad,
avser talan mot dom i själva saken och det andra, besvär, avser talan mot
vissa beslut i bifrågor, såsom då domstolen skilt målet från sig utan prövning
av själva saken eller i vissa fall före eller under rättegången avgjort uppkommen
fråga. För begagnande av dessa rättsmedel förutsättes alltid, att part
fullföljer talan i högre rätt, varvid i enlighet med åklagarorganisationens allmänna
byggnad talan i brottmål å åklagarsidan endast kan fullföljas av åklagaren
i hovrätten, advokatfiskal!.

Vadeproceduren inledes med en skriftlig vadeinlaga. Denna inlämnas till
lagmansrätten och icke som nu omedelbart till hovrätten. Tillsammans med
akten i målet, vilken utgöres av stämningen, under den förberedande behandlingen
inför rätten förda protokoll eller ingivna skrifter, lagmansrättens protokoll
vid huvudförhandlingen och dess dom samt åberopade skriftliga bevis
ävensom i brottmål anteckningar från förberedande undersökning, sändes
därefter denna inlaga till hovrätten, som först företager en viss formell prövning
och genom anordnande av skriftväxling mellan parterna förbereder
huvudförhandlingen.

I formen för hovrättens prövning av saken kommer en av rättegångsreformens
mest genomgripande ändringar till synes. Prövningen skall i likhet med
vad som gäller för lagmansrätten ske på grund av vad som förekommer vid
en muntlig förhandling inför hovrätten. Huvudförhandlingen där måste sålunda
gestalta sig som en förnyad förhandling i målet, vid vilken parterna
intaga samma ställning som vid lagmansrätten och ha att styrka sin talan.
Bevisningen skall således återupprepas för hovrätten. Emellertid måste av
praktiska skäl åtskilliga jämkningar göras i denna allmänna grundsats. Har
i lagmansrätten förts protokoll över utsaga av vittne, sakkunnig eller målsägande,
som hörts i bevisningssyfte, kan detta protokoll få begagnas i hovrätten
i stället för att förhöret där upprepas. Detta tillätes naturligtvis, om nytt
förhör är omöjligt eller möjligt endast med orimliga kostnader eller besvär,
och är dessutom alltid tillåtet i tvistemålen och i de mindre brottmålen. Även
i mål, där lagmansrättens protokoll sålunda användas som bevis i hovrätten,
gestaltar sig förhandlingen i övrigt dock som en muntlig förhandling, vid vilken
dessa som bevis åberopade protokoll skola föredragas av parterna.

Förfarandet i besvärsmålen är annorlunda ordnat. De frågor, som där prövas,
kunna i regel bedömas på grund av de i målet tillgängliga handlingarna,
som föredragas för hovrätten av en av domstolens ledamöter. Förfarandet
blir sålunda likartat den nuvarande hovrättsprocessen. Erfordras förhör med
parterna eller bevisnings upptagande, kan hovrätten dock förordna därom,
och förfarandet blir då offentligt.

Mot hovrätts domar och beslut kan talan fullföljas i högsta domstolen. Härför
äro två olika rättsmedel anordnade, det ena, revision, för talan mot domar

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 29j

i själva saken och det andra, besvär, motsvarande samma rättsmedel från lagmansrätten.

Beträffande det förra äro särskilt tvenne viktiga förändringar föreslagna i
förhållande till motsvarande rättsmedel nu. Talan kan grundas endast på,
att hovrätten bedömt målet oriktigt i rättsligt hänseende eller att vid målets
behandling förelupit rättegångsfel. Hovrättens bedömande av vad som skall
anses bevisat i målet kan sålunda icke dragas under högsta domstolens prövning.
Den andra ändringen består däri, att nu gällande regler, enligt vilka
vissa mål ej må fullföljas till högsta domstolen, bortfalla.

Förfarandet vid revision inledes med inlämnandet av skriftlig revisionsinlaga,
varefter skriftväxling mellan parterna äger rum. I regel sker högsta
domstolens prövning av målet på grund av föredragning av handlingarna i
målet, vilken verkställes av en revisionssekreterare. Dessa handlingar utgöras
av, förutom inlagorna till högsta domstolen, akten från lagmansrätten
samt de i hovrätten nytillkomna handlingarna, såsom parternas skrifter samt
hovrättens protokoll och dom. Föredragningen skall i olikhet mot nu ske i
offentlig session. Muntlig förhandling, vid vilken parterna utföra sin talan
och på grund av vilken domstolen dömer, skall dock äga rum, örn part framställer
begäran därom eller högsta domstolen beslutar det.

När högsta domstolens prövningsuppgift begränsas såsom nyss nämnts,
medför detta, att domstolen, om den ogillar hovrättens dom, dock icke alltid
är i stånd att själv meddela en ny dom i stället. I vissa fall nödgas högsta
domstolen återförvisa målet till hovrätten. Några fasta regler om när återförvisning
sålunda bör ske kunde dock enligt kommissionens mening icke givas;
det borde få bero på högsta domstolen att efter omständigheterna besluta
härom.

Utlätanden över processkommissionens betänkande.

över processkommissionens betänkande lät Kungl. Majit inhämta yttranden.
Sålunda anbefalldes rikets hovrätter att efter hörande av domhavande,
rådhusrätter, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i samtliga län, överexekutorer
och magistrater inkomma med utlåtanden över betänkandet, såvitt
avsåge dess huvudgrunder. Vidare infordrades utlåtanden från justitiekanslersämbetet
och kommerskollegiet, vartdera i vad anginge dess ämbetsområde
och kommerskollegiet efter hörande av de organisationer och sammanslutningar
inom näringslivet, vilka kollegiet kunde finna lämpligt anmoda
om yttrandes avgivande. Tillfälle lämnades de juridiska fakulteterna,
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges
Advokatsamfund och svenska stadsförbundet att inkomma med yttranden.
Av de juridiska fakulteterna inkom emellertid endast den i Lund
med utlåtande, därvid professorn Kallenberg avgav särskilt yttrande. Från
häradshövding- och stadsdomarföreningarna liksom från styrelsen för advokatsamfundet
inkomino utlåtanden. Stadsförbundets styrelse anmälde, att
förbundet i avvaktan på resultatet av vissa pågående undersökningar för det

296

Kimot. Maj.-ts proposition nr 5.

dåvarande avstode från att inkomma med yttrande. De avgivna yttrandena
befordrades till trycket (Statens off. utredn. 1927: 15 och 1929: 25). Jämväl
föreningen Sveriges landsfiskaler inkom med yttrande.

Sedan yttranden inkommit i den omfattning nu angivits, förordnade Kungl.
Maj:t den 23 september 1927, att lagrådets yttrande skulle inhämtas över
kommissionens betänkande, såvitt anginge betänkandets huvudgrunder. Lagrådets
utlåtande avgavs den 3 juli 1928 (Statens off. utredn. 1928: 19).

Allmänna omdömen örn processkommissionens förslag.

I de avgivna utlåtandena ha uttalats mycket olika omdömen om processkommissionens
förslag. Redan i fråga om förtjänster och brister i vårt nuvarande
rättegångsväsen ha mycket delade meningar gjort sig gällande. Flera
av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha i likhet med kommissionen
framhållit, att vårt rättegångsväsen lider av betydande brister.

Svea hovrätt finner sig icke kunna såsom obefogade avvisa kommissionens
anmärkningar, att målens handläggning vid underrätterna icke erbjuder garantier
för fullständig och allsidig behandling, enär uppskovssystemet hindrar
erforderlig processledning och målen därför ej sällan avgöras utan behövlig
utredning; att enär domen bygges på ett ofta bristfälligt protokollsmaterial,
den stundom endast bristfälligt motsvarar det materiellt riktiga; att
överrättsförfarandet lider av alla de olägenheter, som följa av den fullständiga
saknaden av muntlighet, offentlighet och tillfälle för domstolen att utöva
processledning och bidraga till sanningens utforskande; att bevissystemet
på grund av varjehanda brister är ägnat att i många fall utestänga part
från möjlighet att utfå sin rätt; samt att åklagarna sakna erforderliga kvalifikationer
för sin uppgift, särskilt i de grövre brottmålen.

Göta hovrätt uttalar, att domstolarna till följd av brister i rättegångsväsendet
stundom nödgas döma på ett ofullständigt och mindre tillförlitligt material
samt att även bortsett härifrån vissa faktorer föreligga, som minska
rättsskipningens säkerhet. Bland dessa andra faktorer nämner hovrätten
särskilt, att domarbesättningen i de mindre städernas rådhusrätter ofta kvalitativt
ej fyller måttet, vilket inverkar såväl på utredningen som på dömandet.
I fråga om den påtalade ofullständigheten i domsmaterialet anför hovrätten
som orsaker dels bristande processledning, beroende i fråga om häradsrätterna
på bristande tid för domaren att genomtränga och skärskåda
den med långa mellanrum successivt sammanbragta utredningen samt på
personväxlingar å ordförandeposten, som dessutom ej sällan beklädes av
alltför oerfarna krafter, dels frånvaron av effektiva regler, som kunde positivt
främja koncentration, reda och planmässighet i förhandlingen, dels protokollens
bristande tillförlitlighet och dels slutligen beträffande brottmålen
åklagarväsendets tillstånd. Vidare erinras beträffande överrättsprocessen om
den stelhet i hovrättsförfarandet, som praktiskt sett utesluter muntlig partsförhandling,
samt vidkommande rättegångsordningen i dess helhet om den

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

allvarliga svaghet, som inskränkningarna i den fria bevisprövningen medföra.

Skånska hovrätten angiver särskilt såsom en brist uppskovsväsendet och
den bristande koncentrationen av förfarandet, som föranleder långsamhet
och äventyrar målens behöriga utredning.

Stadsdomarföreningen, som anser klagomålen över den nuvarande rättsskipningen
i flera avseenden överdrivna, framhåller såsom den allvarligaste
bristen långsamheten i överrättsförfarandet Därjämte kunde dock ej sällan
med skäl anmärkas på otillräcklig utredning av målen samt bristande reda
vid processmalerialets framförande och upptagande i protokollet. Härtill
bidroge bland annat svårigheterna för domaren att med nuvarande lagstiftning
utöva erforderlig processledning ävensom åklagar- och advokatväsendets
tillstånd. Rörande nödvändigheten att införa fri bevisprövning delar
föreningen kommissionens uppfattning.

Advokatsamfundet ger åter uttryck för den meningen, att kommissionen
icke med den skärpa som vederbort framhållit gällande ordnings betänkliga
brister. I fråga om rättsskipningens kostsamhet för parterna vöre det
ingalunda väl beställt, i det att underrättsproceduren ställde sig relativt dyr
i små mål, relativt dyrare ju mindre målet vore, och icke särdeles billig i de
stora, överrättsproceduren och där gällande kostnadsregler medförde åter,
att det ställde sig ganska dyrt att få sin rätt slutligt domfäst, men ganska
billigt för den, som onödigtvis dragit målet under högre rätts prövning. Proceduren
vore med andra ord ofta dyr, där den borde vara billig, och billig,
där den borde draga högre kostnader. Därtill komme, att den dyrt vunna
rätten ofta bleve illusorisk till följd av rättsskipningens långsamhet. Denna
långsamhet, som jämväl vidlådde processen i underrätt, vore ingalunda en
fristående brist, beroende på bekvämlighet hos ombuden och svag processledning
från domarens sida — även örn dessa fel i viss mån inverkade fördröjande
— utan sammanhängde intimt med vårt förfarandes och vår domstolsorganisations
allmänna grunder och kunde alltså ej bortarbetas utan
verklig omläggning av hela systemet. Det successiva framläggandet av materialet
vore vidare, vid sidan av skriftligheten och ödesdigra inskränkningar
i bevisrätten, en huvudorsak till att i det viktigaste av alla hänseenden,
nämligen rättsskipningens säkerhet, det bruste långt mer än i allmänhet erkändes
och långt mer än vad som vore rimligt och försvarligt.

Häradshövdingföreningen har visserligen föga inlåtit sig på att diskutera
rådande bristfälligheter och deras orsaker; men såväl av yttrandets inledande
stycke som av den mer eller mindre oreserverade anslutningen till åtskilliga
djupt ingripande ändringsförslag, vartill i flera fall fogats nya sådana,
är det tydligt, att dessa bristfälligheter enligt föreningens mening äro
högst betydande.

Lagrådet framhåller, att — vid sidan av tidsutdräkten — den bristande
säkerheten framträder såsom det allvarsammaste onda. Såvitt underrätterna
angår grundar sig denna enligt lagrådets mening ej minst på saknaden
av koncentration, och lagrådet påvisar, hurusom uppskovsväsendet på olika

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

sätt medför svårigheter för sanningens utforskande och domarens processledning.
Även andra omständigheter angivas, som äventyra processledningen,
såsom växlingarna på ordförandeplatsen, hopandet av mål på tingen och, i
de små städerna, ordförandenas bristande övning och förmåga. Ännu ett
hinder för utredningen finner lagrådet i bevisförings- och bevisprövningsreglernas
föråldrade skick. Med avseende å brottmålen, särskilt de grövre,
tramhåller lagrådet åklagarväsendets och den förberedande undersökningens
behov av reformering. Slutligen anmärkes, att protokollen, som tjäna till
grund för domen, ej sällan brista i fullständighet och korrekthet. Beträffande
de högre instanserna betonar lagrådet, att de brister i utredning och
protokoll vid underrätt, som äro ägnade att förrycka resultatet av dennas
arbete, med så gott som oförminskad styrka göra sig gällande även i högre
rätt, då det skri! (liga förfarandet i regel gör det omöjligt att komplettera
utredningen. De högre domstolarna äro bundna vid protokoll över förhandlingar,
som deras ledamöter ej övervarit.

Samtidigt som förslagets granskare sålunda angivit bristerna hos vårt nuvarande
rättegångsväsen, ha de med styrka framhållit, att den bestående
ordningen även har betydande förtjänster. Det göres gällande, att vårt rättegångsväsen
i stort sett vilar på väl avvägda och efter vårt lands förhållanden
lyckligt anpassade grunder. Organisation och förfarande ha uppvuxit
under en långvarig tradition och vunnit rotfäste hos befolkningen. Den form
för lekmäns deltagande i rättsskipningen, som genom nämndemansinstitutionen
vunnit hävd i vårt land, har icke blott ur reell synpunkt visat sig funktionsduglig
och nyttig utan äger även den ideella fördelen av befolkningens
förtroendefulla och intresserade anslutning, överhuvud framhålles, att rättsskipningen
äger folkets förtroende och att domarna åtnjuta anseende för
oväld och skicklighet. Förfarandet är, särskilt i de högre instanserna, billigt
för allmänheten.

En del av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna lia sammanfattat
sina utlåtanden i ett omdöme, huruvida kommissionens förslag är ägnat
att läggas till grund för lagstiftning eller ej, och man har därvid funnit
än att så ej är fallet och än att förslaget, ehuru med angivna modifikationer,
lämpar sig såsom utgångspunkt för det fortsatta arbetet.

Svea hovrätt uttalar, att rättegångsväsendets brister påkalla ganska väsentliga
ändringar i gällande rättegångsordning, som emellertid på samma gång
bär väsentliga förtjänster och — såsom i det hela uppburen av långvarig tradition
och allmänhetens förtroende — icke bör underkastas onödiga rubbningar.
Göta hovrätt anser kommissionens betänkande kunna tjäna till utgångspunkt
för det fortsatta reformarbetet först sedan det blivit omarbetat
i de mycket väsentliga delar, i fråga om vilka hovrätten framställt erinringar.
Skånska hovrätten förklarar sig icke kunna tillstyrka, att betänkandet utan
genomgripande omarbetning lägges till grund för en ombildning av rättegångsväsendet,
och förordar en reform, som går ut på att med bibehållande i
stort sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

299

avseenden, vari detsamma brister. Häradshövdingföreningen finner förslaget
kunna bliva utgångspunkt för reformarbetets fortsatta bedrivande, om vissa
delvis ganska väsentliga ändringar och jämkningar däri vidtagas i syfte att
vinna närmare anslutning till hos oss bestående förhållanden. Stadsdomarföreningen
förklarar betänkandet icke böra läggas till grund för rättegångsväsendets
omdaning och förordar mera partiella förbättringar enligt av föreningen
antydda riktlinjer. Advokatsamfundet åter hemställer, att förslag till
rättegångsväsendets ombildning måtte utarbetas på i huvudsak de grunder
processkommissionen framlagt och med beaktande av de erinringar och förslag
samfundet framställt. Slutligen uttalar lagrådet såsom sin mening, att
arbetet på en allmän rättegångsreform bör utan uppskov fullföljas samt att
processkommissionens betänkande synes väl ägnat att därvid tjäna såsom
grundval, dock med iakttagande av de delvis rätt väsentliga jämkningar,
som lagrådet förordar.

Yttranden över förslagets huvuddrag.

Koncentration.

Till själva grundtanken i förslaget med avseende å underrättsförfarandet,
eller att uppskovsväsendet skall avskaffas och ersättas av en såvitt möjligt
till ett enda sammanträde koncentrerad muntlig förhandling, ställa sig förslagets
granskare åtminstone i princip välvilliga. Samtliga hovrätter, professorn
Kallenberg, häradshövdingföreningen, advokatsamfundet och lagrådet
uttala sig för åtgärder i detta syfte, örn också stundom under antydan,
att strävandet efter koncentration måhända drivits väl långt. Särskilt har
förslaget att huvudförhandlingen skall inställas eller upprepas, om uppskov
varat mer än sju dagar, rönt ganska allmänna gensagor såsom alltför betungande
för domstolen, parter och vittnen. Anmärkning av sådan innebörd
framställes av, bland andra, hovrätterna och häradshövdingföreningen. Även
lagrådet anser ett större utrymme att laga efter lägligheten kunna medgivas
domstolarna. Allmänt gillande har däremot mött kommissionens förslag att
såsom medel för koncentrationens åvägabringande införa ersättningsskyldighet
för part eller annan, som genom förfallolös utevaro eller eljest obehörigen
vållar uppskov i rättegång.

Förberedelse.

Då kommissionen såsom det förnämsta medlet för förhandlingens koncentrering
förordar förfarandets uppdelning på en förberedande behandling
och en huvudförhandling, har även denna anordning vunnit allmänt gillande
utom från stadsdomarföreningen, som förordar, att målen liksom nu
skola omedelbart gå till förhandling inför fullsutten rätt och uppskovens
antal sedan nedbringas genom en tvistefrågorna utredande skriftväxling mellan
parterna. Professorn Kallenberg anser förberedande behandling ej böra
vara obligatorisk.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Såsom redan berörts har kommissionen tänkt sig den förberedande förhandlingen
väsentligen såsom ett medel för den efterföljande huvudförhandlingens
koncentrering och därför endast i snävt begränsade undantagsfall
tillåtit, att mål avgöras på detta skede. Ett av dessa undantag, nämligen då
parterna i tvistemål äro ense om att målet avgöres under förberedelsen och
medtagit all erforderlig bevisning, avstyrkes av Svea hovrätt såsom ägnat
att sätta häradsnämnden ur spelet. I andra yttranden åter, såsom häradshövdingföreningens
och advokatsamfundets, påyrkats vidsträcktare möjligheter
för måls avgörande under förberedelsen, detta i syfte att få till stånd
ett enkelt och billigt bagatellförfarande och på det att nämndens tjänstgöring
ej må bliva för tung. Lagrådet betonar i denna fråga vikten av att den
förberedande förhandlingens karaktär av förberedelse till den verkliga förhandlingen
fasthålles och att endast undantagsvis dess sålunda begränsade
uppgift i någon avsevärd mån överskrides.

En fråga, som tillvunnit sig ett betydande intresse i de avgivna utlåtandena,
är huruvida vad under förberedelsen förekommit och återfinnes i då
upptagna protokoll eller växlade skrifter skall få utgöra grundval för domen,
oberoende av huruvida sådant material framföres vid den muntliga
förhandlingen eller ej. Kommissionen har i syfte att hindra parterna att
förlägga rättegångens tyngdpunkt till det förberedande förfarandet besvarat
denna fråga nekande; endast vad som muntligen förebringats vid huvudförhandlingen
får läggas till grund för domen. Svea och Göta hovrätter samt
häradshövdingföreningen anse däremot akten från förberedelsen böra betraktas
såsom processmaterial och motivera sin ståndpunkt särskilt med att
den av kommissionen uppställda grundsatsen vore skäligen formalistisk och
skulle ställa för stora anspråk på parterna, varjämte åberopas, att det vore
för rättskänslan stötande om domstolen nödgades bortse från sådant, som
av förbiseende ej kommit att omnämnas vid huvudförhandlingen. Kommissionen
har däremot vunnit stöd för sin mening hos ett antal reservanter i
Svea hovrätt samt hos advokatsamfundet och lagrådet, vilka liksom kommissionen
hänvisa till, bland annat, domarens processledande verksamhet
såsom en tillräcklig garanti för att intet väsentligt processmaterial blir förbigånget
vid huvudförhandlingen och framhålla vikten av att grundsatsen
upprätthålles för att ej huvudförhandlingen skall förlora sin dominerande
betydelse och det nuvarande uppskovsväsendet återkomma i annan form.
Emellertid har särskilt lagrådet varnat för en pedantisk tillämpning utan
naturliga modifikationer. En ståndpunkt, som på sätt och vis representerar
en medelväg, företrädes av andra reservanter i Svea hovrätt, vilka påyrka,
att huvudförhandlingen inledes med en av rättens ordförande verkställd
kort sammanfattning av vad som förekommit vid förberedelsen. Lagrådet,
som avstyrker även detta uppslag såsom ägnat att förlägga förfarandets
tyngdpunkt till förberedelsen, hyser för sin del ej tvekan örn att parterna
och deras ombud skola vara i stånd att nöjaktigt framlägga tvisten för
rätten vid huvudförhandlingen och finner deras uppgift härvidlag snarare
försvårad, om den reduceras till att fullständiga eller rätta domarens framställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

301

Processkommissionens förslag, att den förberedande behandlingen skall,
alltefter domarens beprövande, kunna anordnas antingen såsom ett eller
flera sammanträden med muntlig förhandling eller såsom skriftväxling och
att förberedelse, som inletts i den ena formen, skall kunna övergå i den
andra, har i allmänhet lämnats utan erinran. Advokatsamfundet, med understöd
av lagrådet, uttalar den förmodan, att förberedande behandlingen lämpligen
alltid bör inledas med ett sammanträde för muntlig förhandling.

Förundersökning i brottmål.

Vad angår förslaget om förundersökning i brottmål tillstyrkes allmänt,
att förundersökningen skall ledas av åklagaren. En avvikande ståndpunkt
intager dock justitiekansler sämb etet, som förordar rättslig förundersökning
under ledning av en domare eller, om detta ej skulle bifallas, att undersökningen
får ankomma på polismyndighet under mera ingående domstolskontroll.
Från flera av de granskare — bland andra Göta hovrätt, skånska hovrätten
och häradshövdingföreningen — som biträda kommissionens principståndpunkt,
göres den erinran, att åklagaren, särskilt statsåklagaren, bör
äga större självständighet med avseende å häktning och andra straffprocessuella
tvångsmedel än förslaget medgiver och sålunda rättens kontroll
inskränkas. Lagrådet anser domstolskontrollens omfattning böra bero på hur
kvalificerad åklagarkåren blir och vilka garantier kunna erhållas för att en
duglig och nitisk uppsättning av försvarsadvokater är att tillgå samt erinrar
om frågans samband med de blivande reglerna om försvarares frihet att
följa undersökningen och konferera med den misstänkte.

Hu v udförh andlingen.

Örn sålunda den grundtanken i processkommissionens förslag, att förfarandet
bör koncentreras och såsom medel härför en förberedande förhandling
införas, på det hela mottagits välvilligt, har mera kritik väckts till liv
av de föreslagna reglerna beträffande huvudförhandlingens närmare utformning.
Såsom förut erinrats innebär förslaget bland annat, att parterna skola
muntligen utföra sin talan. Skrift må ej ingivas eller uppläsas, part likväl
obetaget att uppläsa sina yrkanden och att vid sin muntliga sakframställning
begagna skriftliga anteckningar till stöd för minnet, när så erfordras.

Svea hovrätt synes ej lia något att erinra mot vad sålunda föreslagits. Göta
hovrätt däremot finner parterna väl böra muntligen framställa saken men
ej vara uteslutna från möjligheten att hänföra sig till skrifter. Skånska
hovrätten anser part böra få uppläsa skriftligt anförande. I samma riktning
uttalar sig häradshövdingföreningen; skrift bör ej utan vidare fa ingivas
och biläggas handlingarna, men det bör stå i parts skön att uppläsa
skritt eller redogöra för dess innehåll och sedan få skriften räknad till processmaterialet.
Uppläsning bör dock endast förekomma undantagsvis. Professorn
Kallenberg betonar, att denna punkt i underrättsförfarandet kanske
är den, där reformbehovet gör sig starkast gällande, och påyrkar otvetydiga,

302

Kungl. Majlis proposition nr 5.

skarpt och bindande formulerade lagbestämmelser, som ej medgiva undantag
för annat fall än då sakens beskaffenhet oundgängligen fordrar det.
Även advokatsamfundet avråder från att tillåta skriftliga partsinlägg, och
lagrådet ansluter sig på denna punkt till kommissionsförslaget. Såsom skäl
för yrkandet, att parterna skola få uppläsa skriftliga inlagor framhålles i
allmänhet, att den muntliga framställningen utan andra hjälpmedel än anteckningar
till stöd för minnet skulle ställa alltför stora krav på parterna.
Man befarar, att det i regel skulle bliva dem omöjligt att själva föra sin talan
och att — som det uttryckes i flera utlåtanden — ett faktiskt advokattvång
skulle komma att råda.

Protokoll.

För kommissionens ståndpunkt till förhandlingsprotokollen har förut utförligt
redogjorts. Här må erinras, att kommissionen principiellt avvisar protokollering
av parternas sakframslällning, deras utsagor vid förhör liksom
vittnens och sakkunnigas berättelser, men medgiver åtskilliga undantag.
Viktigast bland dessa är, att vittnes- och sakkunnigutsagor skola tagas till
protokollet, när det kan antagas, att målet kommer att fullföljas till hovrätten
och att protokollet där kommer att användas till bevis. Detta undantag
hänför sig till reglerna för hovrättsprocessen, enligt vilka i grövre brottmål
förnyad bevisföring skall äga rum men i tvistemål och lindrigare brottmål
vittnes- och sakkunnigbevisning må föras genom uppläsning av underrättens
protokoll, dock med rätt för part eller hovrätten att i stället påfordra
nytt förhör.

Allmänt, på något enstaka undantag när, har i utlåtandena ansetts, att
kommissionen gått för långt i att beskära förhandlingsprotokollet. Sålunda
påyrka alla hovrätterna, professorn Kallenberg och de båda domarföreningarna
protokollering av vittnesförhör och sakkunnigutsagor i alla mål. Parternas
sakuppgifter anses böra protokolleras, i allt fall såvitt de innefatta
ändring i eller tillägg till vad som innehålles i akten från den förberedande
förhandlingen. Vad parterna anföra till närmare utveckling av sin talan
ävensom deras rättsdeduktioner anses däremot överflödigt att uppteckna. Häradshövdingföreningen
berör särskilt parts utsaga vid förhör och finner
uppenbart, att den bör tagas till protokollet. Såsom skäl mot den föreslagna
beskärningen av protokollet framhålles risken av att i vidlyftiga eller invecklade
mål domstolarnas ledamöter icke utan stöd av ett protokoll kunna
sammanhålla vad som förekommer vid förhandlingen; kommissionens hänvisning
till domarens privata anteckningar anses ej vara tillfyllest. Vidare
göres gällande, att saknaden av protokoll utesluter längre rådrum för domens
övervägande och därför kan befaras framtvinga förhastade avgöranden,
att protokollen innebära en kontroll för domstolen, parterna och dem,
som höras inför rätta, på att vad de yttrat blivit rätt uppfattat, att med ett
fullständigt protokoll kan undgås den tyngande regeln om förhandlingens
upprepning vid uppskov, att ett bevis kan gå förlorat för de högre instanserna,
om uppteckning ej skett i underrätten, att en utsaga ofta framkom -

Kung/. Maj.ts proposition nr 5.

303

mer i försämrat skick, när den upprepas, att rättsmedelsförfarandet kan anordnas
enklare och billigare, om fullständiga protokoll från underrätten föreligga,
att domen kan avfattas mindre utförligt, örn protokoll föras, samt att
protokoll erfordras för prövning av frågor om resning, nåd, villkorlig frigivning
och åtal för falsk utsaga. Stundom — så professorn Kallenberg —
framföras dessa erinringar under erkännande av det värde, som ligger i en
fullt muntlig och koncentrerad förhandling, varvid då hävdas, att nyttan
av en sådan ordning ej förspilles genom att protokoll samtidigt fores.

Advokatsamfundet däremot ansluter sig i huvudsak till kommissionsförslagets
ståndpunkt i fråga om protokolleringens omfattning. Samfundet befarar,
att en utförlig protokollsföring skulle tynga förhandlingen, inbjuda
till uppskov och, om protokollet tillerkändes avgörande betydelse i målet,
förkväva muntlighet och omedelbarhet.

Lagrådet, som i likhet med häradshövdingföreningen erinrar, att även
kommissionens regler sannolikt skulle medföra en vittgående protokollering
av vittnesutsagor i tvistemål och mindre brottmål, biträder för sin del yrkandet
på protokollering i alla mål av vittnesmål och partsförhör. Parternas
eller deras ombuds sakframställningar anser lagrådet däremot ej böra föras
till protokollet utan gör gällande, att privata anteckningar här äro till fyllest;
nödiga relationer av saksammanhanget lämnas naturligare i domen utan
föregående nedteckning i rättsprotokollet. Lagrådet framhåller också det
vanskliga i att särskilja sakframställning och plädering. Likväl ifrågasättes,
att måhända uteslutandet av sakframställningarna från protokollering ej
borde göras så kategoriskt, som kommissionen tänkt sig, utan ett visst utrymme
lämnas åt domarens bestämmande.

Processkommissionens förslag, alt protokollet skall uppsättas och justeras
vid förhandlingen, har fått allmän anslutning, någon gång med den modifikationen,
att med protokollets färdigställande bör kunna få anstå men endast
en helt kort tid.

Domen.

Kommissionens förslag, att överläggning till dom skall äga rum omedelbart
efter huvudförhandlingens slut och att domen skall avkunnas antingen genast
efter överläggningen eller inom viss kort i lagen bestämd tid, har på sina
håll väckt den farhågan, att i invecklade mål erforderlig tid att överväga
domen ej skulle komma att stå domarna till buds. Uttalanden i denna riktning
fällas särskilt av hovrätterna. Häradshövdingföreningen däremot finner
de föreslagna bestämmelserna knappast giva större skäl till invändning
men ifrågasätter, huruvida ej en något mindre skarp formulering vore tillrådlig.

Bevisningen.

Vad betänkandet innehåller om bevisning och särskilt om upphävandet av
vittnesjäven och andra binder för fri bevisföring har allmänt tillstyrkts stundom
under polemik mot kommissionens påstående, att den fria bevisprövningen
vore oförenlig med annat rättegångssätt än det rent muntliga.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

Med anledning av den föreslagna bestämmelsen, att i tvistemål rätten —
sedan all annan utredning förebragts — skulle kunna förordna, att endera
eller båda parterna skulle i fritt förhör efter avläggande av högtidlig försäkran
höras om viss omständighet, har i några utlåtanden frågan örn realiserandet
av parternas sanningsplikt upptagits till behandling. Sven hovrätts
pluralitet tillstyrker därvid den föreslagna anordningen med subsidiärt förhör
under straffansvar. En minoritet inom hovrätten liksom advokatsamfundet
förorda i stället, att det straffsanktionerade partsförhöret skall komma till
användning som ett primärt bevismedel, och att part skall hava en ovillkorlig
rätt att bliva sålunda hörd. Häradshövdingföreningen uttalar sig för en allmän
kriminalisering av parts osanna utsaga efter förebild av det ur bruk fallna
stadgandet i 14 kap. 8 § rättegångsbalken.

Förfarandet i hovrätt.

Vad angår den dominerande frågan med avseende å rättsskipningens utövande
i hovrätterna eller huruvida dessa domstolar liksom nu böra pröva
målen på grundval av underrättens protokoll och av parterna ingivna skrifter
eller örn en muntlig förhandling, eventuellt förbunden med upprepande
av bevisningen skall komma till stånd, märkes, att förslaget om obligatorisk
muntlig förhandling vunnit anslutning av Svea hovrätts pluralitet, häradshövdingföreningen,
advokatsamfundet och lagrådet. Även professorn Kallenberg
biträder förslaget så till vida, att han anser, att en offentlig föredragning
bör äga rum med rätt för parterna att komma tillstädes och yttra sig och att
i grövre brottmål en verklig förhandling bör vara obligatorisk. En minoritet
inom Svea hovrätt finner muntlig förhandling böra äga rum endast om part
yrkar det eller hovrätten finner det erforderligt; dock borde möjligen stadgas,
att ändring i underrättens dom ej finge ske utan muntlig förhandling. Även
skånska hovrätten förordar muntlig förhandling allenast då part yrkar det
eller hovrätten anser det påkallat. Göta hovrätt intar en mera reserverad
ståndpunkt: muntlig förhandling skulle anordnas dels på parts anhållan, om
hovrätten ej finner uppenbart, att intet därmed står att vinna, och dels när
hovrätten självmant finner sådan förhandling lämplig. — Såsom skäl mot
införande av obligatorisk muntlig förhandling i hovrätt framhålles, att en
dylik ordning icke vore påkallad i rättssäkerhetens intresse samt att den skulle
fördröja målens avgörande och tillskynda parterna betydande kostnader.

Den muntliga förhandlingen bör enligt en mening, som omfattas av Svea
hovrätt, skånska hovrätten, professorn Kallenberg och häradshövdingföreningen,
inledas med en referentföredragning, varefter parterna skulle få tillfälle
att yttra sig. Advokatsamfundet och lagrådet avvisa däremot en sådan
anordning av förfarandet och giva sitt förord åt den av kommissionen anbefallda
partsföredragningen. Även Göta hovrätt anser underrättsproceduren
böra tagas till förebild. I fråga om bevisningen antager Svea hovrätt, att om
parters och vittnens utsagor bliva protokollerade i underrätten, nytt förhör
i hovrätten bomme att äga rum mera sällan än enligt kommissionens förslag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

305

men förordar rätt för part att utan särskilt angivna skäl påkalla vittnes hörande
inför hovrätten. I de grövre brottmålen antager hovrätten, att detta
bleve det vanliga. Göta hovrätt förordar, såsom nämnts, att underrättsförfarandet
tages till förebild för den muntliga förhandlingen i hovrätt. Professorn
Kallenberg anser ny bevisning böra framställas omedelbart i hovrätten.
Häradshövdingföreningen finner underrättens protokoll i regel böra utgöra
material för hovrättens omprövning men medger, att det möjligen beträffande
grövre brottmål i vissa fall kan befinnas önskligt att ånyo förebringa
den i underrätten åberopade bevisningen, dock icke tillnärmelsevis i
den omfattning som följer av kommissionsförslaget.

Fullfölj dsrätten till högsta domstolen.

Processkommissionens förslag att begränsa högsta domstolens uppgift till
att avgöra, huru det faktiska sakläge, som hovrätten funnit vara för handen,
bör i rättsligt avseende bedömas, har icke vunnit understöd i utlåtandena.
Man åberopar, att enligt svensk uppfattning bevisfrågans prövning i högsta
instansen innefattar ett sådant värde, att dess upphävande skulle betraktas
som ett allvarligt försvagande av rättsskipningen. Det befaras, att bevisfrågornas
undantagande skulle komma att förläna domstolens rättsskipning en
formalistisk och verklighetsfrämmande prägel. Domstolens tid skulle — erinras
det — i betänklig mån komma att upptagas av spörsmål, huruvida de
förhållanden, som parterna lägga till grund för sitt överklagande av hovrätternas
domar, böra anses tillhöra bevisfrågan eller ej. Den med revisionsprincipen
förbundna nödvändigheten av en fullständig redogörelse i hovrättens
dom för saksammanhanget befaras komma att i hög grad belasta hovrätterna
med arbete. Slutligen framhålles att högsta domstolen ofta skulle nödgas återförvisa
målen till hovrätten, då erforderlig grundval för ny doms meddelande
ej komme att förefinnas i hovrättsdomens sakrelation. Dylika överväganden
ha föranlett hovrätterna, professorn Kallenberg, domarföreningarna och advokatsamfundet
att avstyrka, att bevisfrågan undantages från fullföljdsrätten
till högsta domstolen. Därvid uttalas också ofta den meningen, att lagstiftningen
örn summa revisibilis är ett vida lämpligare medel att begränsa domstolens
arbetsbörda. Med erkännande av att högsta domstolens bevisprövning
måste anses vara av jämförelsevis underordnad betydelse jämfört med
domstolens insats i rättsliga spörsmål ifrågasätter emellertid Svea hovrätt ett
lagstadgande av innebörd, att, när fråga är om annat än rättsgrundsats eller
lagtolkning, ändring i hovrättens dom ej bör ske, med mindre domen prövas
vara uppenbart oriktig. Lagrådet, som ägnar det förevarande problemet en
utredande dryftning, slutar med att såsom sin mening uttala, att ganska betydande
modifikationer i kommissionens förslag synas möjliga och påkallade.
Det bör enligt lagrådets tanke övervägas, huruvida det är lämpligt att uppställa
någon positiv begränsning i fullföljdsrätten eller örn det icke är bättre
att blott giva ett stadgande av innebörd, att vid hovrättens prövning av bevisningen
rörande de faktiska omständigheterna i målet skall i allmänhet bero,

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 5. 20

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

samt vidare huruvida denna regel bör göras fast, låt vara med vissa angivna
undantag, eller om den icke hellre bör förklaras gälla, endast försåvitt ej
särskilda skäl giva anledning till avvikelse. De nu lagstadgade inskränkningarna
i fullföljdsrätten anser lagrådet ej böra upphävas. En ledamot av
lagrådet betvivlar, att andra restriktioner beträffande omfattningen av domstolens
prövningsrätt böra stadgas än att frågor örn straffmätning inom föreskriven
latitud uteslutas och, möjligen, att i regel nya bevis ej må gälla. En
annan ledamot framställer till övervägande ett alternativt förslag i frågan.

Skyldighet att anlita biträde.

Förslaget att endast rättsbildade advokater skola få anlitas såsom rättegångsombud
i hovrätt och högsta domstolen har i allmänhet lämnats utan
erinran. Svea hovrätt, häradshövdingföreningen och advokatsamfundet uttala
uttryckligen sin anslutning. Göta hovrätt föreslår beträffande hovrättsförfarandet,
att regeln endast skulle gälla vid muntlig förhandling, som ju
enligt denna hovrätts tanke mera sällan skulle ifrågakomma. Å andra sidan
saknas ej röster för att strängare regler borde uppställas för de icke rättsbildade
ombudens befogenhet att föra talan i underrätt. Flera häradshövdingar,
till vilka en ledamot i Svea hovrätt ansluter sig, förorda domstols
auktorisation. Advovaktsamfundet påyrkar advokatmonopol knutet vid huvudförhandlingen
i underrätt med övergångsbestämmelser avseende att tillgodose
det i vissa orter ännu förefintliga behovet av illitterata ombud ävensom
nuvarande yrkesutövares intresse. Det av kommissionen föreslagna förbudet
för vissa tjänstemän, däribland statsåklagare, att uppträda såsom ombud
anses av Svea hovrätt och advokatsamfundet böra utsträckas till underåklagare
och utmätningsmän.

Kommissionen har vunnit allmänt stöd i de avgivna utlåtandena därutinnan,
att treinstanssystemet med underrätter, hovrätter och högsta domstolen
bör bibehållas, att skilda domstolar för brottmål och tvistemål ej böra inrättas
liksom ej heller för bagatellmål och viktigare mål, att lekmannadeltagande
i rättsskipningen, där sådant bör ifrågakomma, skall äga rum i form
av nämnd och icke såsom jury samt att landsbygdens underrätter alltjämt i
alla mål böra bestå av en rättsbildad domare med nämnd. Endast justitiekanslersåmbetet
förordar brottmålens fördelning på olika sammansatta domstolar
och framhåller vissa företräden hos juryn. Stadsdomarföreningen och
professorn Kallenberg uttala rent principiella sympatier för kollegiala underrätter
både i stad och på landsbygden.

Underrätterna.

Statens övertagande av rättsskipningen i städerna tillstyrkes allmänt. Endast
stadsdomarföreningen är såtillvida av motsatt mening, att föreningen
— ehuru ej enhälligt — håller före, att stad i allmänhet ej bör utan sitt samtycke
kunna berövas sin egen jurisdiktion. Professorn Kallenberg biträder

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

307

i princip förslaget men förklarar, att om processreformen begränsas på sätt
han tillstyrker, rättsskipningens förstatligande ej vore något trängande reformkrav.
Rådhusrätterna i smärre städer borde dock avskaffas. Skånska
hovrätten och lagrådet framhålla de stora svårigheter, som möta vid genomförandet,
och anse, att rättegångsreformen bör kunna förverkligas utan avbidan
på den slutliga lösningen av nämnda fråga, dock att rättsskipningen i
de mindre städerna — enligt lagrådet de som vid en domkretsindelning icke
äro tillräckligt stora att bilda eget tingslag — ovillkorligen måste övertagas
av staten före eller i samband med revisionen av förfarandet. — Vad särskilt
domarvalen beträffar framhålla Svea hovrätt, advokatsamfundet och
lagrådet med styrka de vådor för rättsskipningen, som äro förbundna därmed.
Stadsförbundet yttrar, att därest ändring av grunderna för tillsättande
av borgmästare och rådmän funnes erforderlig, det torde låta sig göra att

— med bibehållande av kommunalt inflytande å dessa tjänsters tillsättande
— skapa garantier för en god rekrytering.

Däremot har förslaget att organisera underrätten i stad, som bildar egen
domsaga eller eget tingslag, såsom en enmansdomstol, i brottmål förstärkt
med nämnd, blivit föremål för en ganska enstämmig opposition till förmån
för bevarande av städernas kollegiala juristdomstolar utan nämnd. Härvid
har framhållits, att en enmansdomstol vöre otillfredsställande med hänsyn
till de viktiga och svårlösta tvistemål, som ofta förekomme i de större städerna.
De självständiga stadsdomstolarna borde därför vara sammansatta
av tre lagfarna ledamöter. I denna riktning yttra sig hovrätterna, professorn
Kallenberg och stadsdomarföreningen. Även lagrådet är av samma mening
men anser — med undantag av en ledamot — brottmål, då fråga är örn verkligt
allvarsamma förbrytelser, böra handläggas av en fackdomare med nämnd.
Häradshövding föreningen tillråder, att i de ifrågavarande städerna bildas
kollegier av (två eller) tre av de i domsagan anställda domarna eller rättsbildade
biträdena. En helt skiljaktig ståndpunkt intager advokatsamfundet,
som förordar domstol av typen enmansdomare med nämnd även för tvistemål.
Förslaget att, särskilt i de stora städerna, mindre brottmål (polismål)
skulle kunna avgöras av en ensamdomare har ej mött gensaga.

Mycket delade meningar ha yppats angående kommissionens förslag om
en fördelning av arbetet i domsagorna alltefter dess mer eller mindre krävande
beskaffenhet mellan flera domare av högre och lägre kvalifikationer samt

— för att skapa det nödiga underlaget för arbetsfördelningen — en domsagoindelning
med i allmänhet avsevärt större domsagor än de nuvarande. Tanken
har vunnit obetingat understöd av häradshövding föreningen, advokatsamfundet
och lagrådet. Emellertid utvisa de av enskilda häradshövdingar
avgivna yttrandena, att betydande meningsskiljaktigheter i denna fråga förefinnas
inom lantdomarkåren. Även Göta hovrätt tillstyrker under erinran,
att domsagorna likväl ej böra göras för stora. Skånska hovrätten finner det
önskligt, att häradshövdingen befrias från ansökningsärendena, men anser
domsagorna ej böra göras så stora, att de förlora sin nuvarande karaktär.
Professorn Kallenberg framhåller vikten av att häradshövdingen icke av ar -

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

bete med ärenden och de enklare rättegångsmålen hindras från att ägna full
kraft och odelat intresse åt de ansenligare rättegångsmålen. Svea hovrätt
ställer sig i princip avvisande till förslaget och gör gällande, att domsagorna
i allmänhet böra förbliva vid sin nuvarande storlek; i vissa fall kunde sammanslagning
av domsagor eller stads införlivande med domsaga vara motiverat,
men å andra sidan borde de större domsagorna delas. Såsom norm
förordar hovrätten, att domsagorna ej göras större än att häradshövdingen
kan handlägga alla mål och fatta beslut i inskrivningsärenden samt kontrollera
protokollsföring och anteckningar i fastighetsböckerna. Själva protokollsuppsättningen
och utfärdandet av gravationsbevis ävensom expeditionsgöromålen
skulle däremot ankomma på en i domsagan förordnad sekreterare
och en eller två notarier. I större domsagor skulle självständig inskrivningsdomare
vara anställd. Stadsclomarföreningen och stadsförbundet avstyrka
kvalitativ arbetsfördelning.

Den kritik, som framkommit mot processkommissionens förslag örn domsagoreglering
och arbetsfördelning i domsagorna, synes till en del bero på
farhåga, att rättsskipningen genom indragning av tingsställen och domarkanslier
skulle bliva mindre lätt tillgänglig för allmänheten. Med invändningar
hava även gjorts ur synpunkten, att förslaget vore ägnat att ödelägga
vissa betydande värden, som ansetts vara förbundna med de mindre domkretsarna.
Det befaras sålunda, att de stora domstolarna med ett flertal domare
skola i viss mån förlora kontakten med folket och att deras rättsskipning
kan komma att få en byråkratisk prägel. Särskilt göres gällande, att
den förnämste domaren, örn han, såsom förslaget avser, ej hade att taga befattning
med inskrivningsväsendet och andra ansökningsärenden, skulle sakna
tillfälle att förvärva den kännedom örn domsagans förhållanden, som
häradshövdingen nu besitter. En annan synpunkt, som Svea hovrätt kraftigt
understryker, är att nämndens ställning kan försvagas, örn domkretsen
blir större och därtill det domföra antalet nämndemän minskas. Hovrätten
fäster särskilt avseende vid att under handläggningen av varje mål en representant
för orten bör ha säte i nämnden; därigenom tillföres rätten orts- och
personkännedom, och närvaron av en ortsrepresentant i rätten förmenas utöva
ett hälsosamt inflytande på parter och vittnen och bidraga till att stärka
förtroendet för rättsskipningen. Hovrätten befarar ock, att svårighet skall
yppas att förvärva personer, som vore villiga att stanna på de befattningar,
vilkas innehavare företrädesvis skulle syssla med de föga intresseväckande
inskrivningsgöromålen.

Processkommissionens förslag att nedsätta antalet i häradsrätten deltagande
nämndemän till fem och låta domaren överröstas av fyra eniga nämndemän,
har av professorn Kallenberg och lagrådets pluralitet ansetts kunna
utan våda godtagas. Även advokatsamfundet lämnar förslaget utan erinran.
Eljest gå uttalandena till förmån för bibehållande av nuvarande bestämmelser
eller i allt fall en mindre nedsättning i nämndemännens antal samt omröstningsregler,
som mera närma sig det gällande kravet på enhällighet inom
nämnden. För status quo uttala sig ledamöter i Svea hovrätt. Två ledamö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

309

ter av lagrådet förorda kollektiv rösträtt och nuvarande antal eller, om
tjänstgöringen bleve för betungande, minimiantalets nedsättning till fem.
Den ene av dessa ledamöter förklarar sig likväl ej hysa några allvarligare
betänkligheter mot kommissionsförslaget. Svea hovrätts pluralitet förordar
nio ledamöter, av vilka åtta, om de äro ense, skulle kunna överrösta domaren.
Häradshövdingföreningen, med instämmande av skånska hovrätten, förmenar,
att det nuvarande domföra antalet helst bör bibehållas, och att örn antalet
nedsättes till fem, kollektiv rösträtt bör fordras. Skulle yrkandet om
kollektiv rösträtt ej vinna gehör, borde det domföra antalet ej sättas lägre
än till sju, därav sex skulle vara ense för att överrösta domaren. Göta hovrätt
anser, att nämnden bör behålla sin nuvarande karaktär och icke bliva
så fåtalig, som kommissionen föreslagit; den borde endast kollektivt kunna
överrösta domaren. Även stadsdomarföreningen förordar en stor nämnd
och vidhåller kravet på enhällighet. — De framförda erinringarna bero till
en del på uppfattningen, att ökat inflytande för lekmannaelementet skulle
vara ägnat att medföra våda för rättsskipningen, eller i allt fall, att kommissionen
gått längre än försiktigheten bjuder. Vad särskilt nedsättningen av
antalet angår göres också gällande, att den lokalkännedom, som nämnden
anses böra företräda, därigenom sättes på spel.

Förslaget om den nuvarande tingsordningens ersättande med tätare sammanträden
har vunnit allmän anklang hos de granskare, som yttrat sig i
denna fråga. Svea hovrätt förmodar emellertid, att av hänsyn till nämnden
det normala bör vara, att ting hålles endast var fjortonde dag. Häradshövdingföreningen
tillstyrker en anordning med tätare tingssammanträden och
begränsad daglig arbetstid samt erinrar, att kommissionsförslaget förutsätter,
att hänsyn skall tagas till förhållandena på varje särskild ort. Liksom
advokatsamfundet understryker föreningen kraftigt de olägenheter, som vidlåda
den nuvarande ordningen.

Hovrätterna.

Den av kommissionen förordade uppdelningen av hovrätterna till ett antal
av sju å nio har blivit olika bedömd. Allmänt är man ense örn att hovrätternas
antal måste ökas, men på de flesta håll anser man, att kommissionen
drivit uppdelningen längre än lämpligt. Intagandet av ståndpunkt i denna
fråga har naturligtvis blivit till stor del beroende på olika uppfattningar örn
den utsträckning, i vilken muntlig förhandling och omedelbar bevisföring
bör förekomma i hovrätt, liksom om lämpligheten av att hovrätterna, på
sätt kommissionen förordat, delvis utöva sin rättsskipning på ting i orterna.

Svea hovrätt, som — under förutsättning att anordningar träffas för utseende
av en hovrättsnämnd, som förfogar över orts- och personkännedom
— ansluter sig till tanken på hovrättsting, förmodar, att inrättandet av en
ny hovrätt för de fyra nordligaste länen skall vara tillräckligt. Göta hovrätt,
som likväl avstyrker hovrättstingen, är av samma mening i fråga örn antalet
hovrätter. Skiljaktiga meningar ha uttalats inom Svea hovrätt till förmån

310

Kungl. Marits proposition nr 5.

för sex och inom Göta hovrätt för sju och för fem hovrätter. Skånska hovrätten
antager, att även om muntlig förhandling ej blir obligatorisk, utflyttning
bör ske i den omfattning processkommissionen föreslagit. Häradshövdingföreningen
förklarar, att muntligt förfarande i hovrätt förutsätter, att
nya hovrätter inrättas, men uttalar sig ej om antalet. Advokatsamfundet var-,
nar för att göra hovrätterna för små; de böra ej bestå av mindre än två divisioner.
Lagrådet slutligen håller före, att det skall befinnas lämpligt att stanna
vid eller till och med under det av kommissionen föreslagna minimiantalet,
och förutser, att anordningen med hovrättsting för grövre brottmål,
vilken lagrådet i och för sig betecknar som mycket tilltalande, av arbetsbesparingshärisyn-
måhända måste få en mera begränsad användning.

Processkommissionens förslag, att hovrättsavdelning skall vara domför
med tre, i regeln ordinarie ledamöter, tillstyrkes av Svea hovrätts flertal, en
minoritet inom Göta hovrätt, håradshövding föreningen och professorn Kallenberg.
Göta hovrätts flertal förordar nuvarande regler om 4 eller 5 ledamöter,
vid muntlig förhandling alltid 5. Sedan de ekonomisakkunniga föreslagit
det domföra antalet till fyra ledamöter, varvid som fjärde ledamot
kunde anlitas en extraordinarie befattningshavare, har detta förslag vunnit
anslutning av häradshövdingföreningen, skånska hovrätten och advokatsamfundet.

Nämnds deltagande i hovrätt, som föreslagits av processkommissionen
med avseende å brottmål, där fråga kan uppkomma örn att döma den tilltalade
till straffarbete eller till fängelse i mer än sex månader, tillstyrkes
av Svea hovrätt, under förutsättning att nämnden utses så, att garanti vinnes
för att den inom sig innesluter orts- och personkännedom. Häradshövdingföreningen
avråder; åtminstone bör användningen begränsas. Avstyrkande
utlåtanden föreligga från de båda sydliga hovrätterna och professorn Kallenberg.
Lagrådet däremot finner anordningen förtjäna att införlivas med
vårt rättegångsväsen, ehuru man bör stanna vid en betydligt snävare gräns
än kommissionen tänkt sig. En lagrådsledamot avstyrker.

Vad processkommissionen föreslagit om rätt för parterna att anhängiggöra
tvistemål i hovrätt såsom första instans och om inrättande i vissa hovrätter
av handelsavdelningar bestående av fackdomare och handelskunniga
bisittare för prövning i första eller andra instans av handels- och sjörättsmål
har i allmänhet ej vunnit understöd i utlåtandena. Förslagen avstyrkas av
samtliga hovrätter och domarföreningarna. Ej heller lagrådet ger förslagen
sitt förord. En minoritet i Svea hovrätt är för förslagen både om prorogation
och handelsavdelningar. Några ledamöter i Göta hovrätt ha röstat för prorogation
enbart, och till samma resultat har advokatsamfundet kommit,
under förutsättning att högsta domstolen får pröva sakfrågan. Professorn
Kallenberg tillstyrker handelsavdelningar och prorogation men vill begränsa
denna till handels- och sjörättsmål. Kommerskollegiet, som endast yttrar
sig i fråga om handelsdomstolar, tillstyrker för sin del, att handelsavdelningar
inrättas i hovrätterna i de två eller tre största städerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

311

Åklagarväsendet.

I utlåtandena vitsordas allmänt, på något undantag när, det nuvarande
åklagarväsendets bristfällighet, och huvudlinjerna för reformen tillstyrkas.
Kritik riktas av bland andra de båda sydliga hovrätterna mot anställandet
av advokatfiskaler för utförande av åklagartalan i hovrätt; i stället förordas,
att statsåklagarna få fullfölja målen till hovrätterna. Även lagrådet finner
detta böra övervägas. Göta hovrätt anser statsåklagarna böra utföra åtal
även i högsta domstolen. Advokatsamfundet förordar, att åklagarväsendet
vid underrätt i sin helhet ombesörjes av ett tillräckligt antal rättsbildade
statsåklagare och att dessa jämväl föra talan i hovrätt.

Advokatväsendet.

Processkommissionens förslag, att en offentlig sammanslutning av samtliga
rättsbildade advokater skall komma till stånd med uppgift, bland annat, att
utöva disciplinär kontroll över advokatkåren, dels genom viss befogenhet att
avvisa moraliskt mindervärdiga inträdessökande och dels genom att utöva
bestraffningsrätt över medlemmarna, har i allmänhet ej föranlett några uttalanden
men tillstyrkes av advokatsamfundet, stadsdomarföreningen och
Svea hovrätt, som emellertid hemställer, att även domstol tillerkännes
disciplinär avvisningsbefogenhet gentemot advokat.

Överexekutorsgöromålen.

Förslaget, att överexekutorsgöromålen skulle överflyttas till underrätterna,
har framkallat delade meningar. Hovrätterna avstyrka, Göta hovrätt dock
väsentligen på grund av bristande utredning. Däremot tillstyrka häradshövdingföreningen
och lagrådet, dock med den reservation, att den disciplinära
uppsikten och kontrollen över underexekutorernas verksamhet ej bör överflyttas
till domstolarna.

Allmän reform eller partiella reformer.

Slutligen må framhållas, att flera av de hörda myndigheterna inlåtit sig
på frågan, huruvida en allmän rättegångsreform bör komma till stånd eller
om — såsom det uttryckes — de partiella reformernas väg bör beträdas. Kommissionen
själv yttrar härom, att de allvarliga och djupgående brister, som
vidlåda vårt rättegångsväsen, icke kunna avhjälpas genom smärre, partiella
reformer. Endast genom att underkasta rättegångsväsendet i hela dess omfattning
en ingående granskning och revision står, enligt kommissionens mening,
en verklig förbättring att vinna. En av kommissionens lekmannarepresentanter
förklarar sig däremot anse, att en så genomgripande reform som den
föreslagna icke kan anses vara trängande, utan att fastmera de partiella reformernas
väg bör beträdas.

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Svea hovrätts utlåtande torde utgå från den uppfattningen, att en allmän
reform tarvas och att denna i huvudsak bör genomföras i ett sammanhang.
Göta hovrätt däremot håller före, att det icke låter sig göra att i ett sammanhang
omdana vårt rättegångsväsen och ansluter sig till nya lagberedningens
på sin tid uttalade tankegång att, sedan grundlinjerna för en reform blivit
uppdragna och vunnit allmän anslutning, arbetet med dess genomförande bör
äga rum genom partiella lagstiftningsåtgärder. Skånska hovrätten förordar,
såsom tidigare framhållits, att reformen bör gå ut på att med bibehållande i stort
sett av det nuvarande systemets huvudgrunder vidtaga jämkningar i de avseenden,
vari detsamma brister, och anser detta arbete lämpligen böra genomföras
på de partiella reformernas väg. Professorn Kallenberg finner, att bristerna
i vårt rättegångsväsen ej kunna avhjälpas med smärre reformer utan
att en ganska genomgripande omarbetning av processlagstiftningen erfordras.
Häradshövdingföreningen uttalar som sin mening, att reformarbetet bör utföras
med varsamhet och lämpligen på de partiella reformernas väg. Stadsdomarföreningen
hävdar, att reformen bör inskränkas till mera partiella förbättringar.
Av annan mening är advokatsamfundet, som anser bristerna i det
nuvarande rättegångsväsendet vara så djupt liggande och så intimt sammanhängande,
att de icke kunna bortarbetas på de partiella reformernas väg. Ett
tillfredsställande rättegångsväsen — yttrar samfundet — kan vinnas endast
genom en enhetlig och grundlig omarbetning av hela systemet. Lagrådet,
slutligen, fäster uppmärksamheten på att här egentligen möta två spörsmål,
som böra noga åtskiljas. Det ena av dessa gäller reformarbetets allmänna
inriktning eller med andra ord huruvida vår nuvarande rättsskipning är behäftad
med så allvarsamma brister och huruvida dessa stå i ett sådant inbördes
sammanhang, att reformarbetet måste från början inriktas på en
grundlig omdaning av förfarande och organisation såsom slutmål, eller man
kan äga grundad förhoppning att åstadkomma en tillfredsställande förbättring
genom att ingripa på ett antal enskilda punkter. Det andra spörsmålet
däremot, som får egentlig aktualitet endast om man bestämmer sig för en
genomgripande reform, gäller huruvida denna bör genomföras i ett slag eller
i skilda etapper, sålunda att först vidtagas förberedande åtgärder, som träda
i funktion innan den allmänna reformen sättes i verket, och å andra sidan
med vissa i det allmänna programmet ingående led får anstå till dess reformen
i övrigt genomförts. I den förra av dessa frågor uttalar lagrådet, att
utredningen bekräftat riktigheten av processkommissionens åsikt, att det är
nödvändigt att gripa sig an med en allmän rättegångsreform och att försök
att genom upplappning och modernisering i enskilda delar råda bot för befintliga
missförhållanden äro dömda att väsentligen misslyckas och endast
kunna förhala det angelägna verket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

313

Reformfrågans behandling vid 1931 års riksdag.

Redan vid planläggningen av processkommissionens arbete hade förutsatts,
att huvudgrunderna för en rättegångsreform skulle före lagtextens utarbetande
underställas statsmakternas övervägande. Vid anmälan i statsrådet den
6 februari 1931 av frågan om en dylik reform anförde dåvarande chefen för
justitiedepartementet, att han ansåge en allmän reform av vårt rättegångsväsen
vara av behovet påkallad samt att en sådan borde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa av honom närmare angivna riktlinjer, så snart sig göra
läte, komma till stånd. För detta ändamål borde enligt departementschefens
mening arbetet med ny lagstiftning angående rättegångsväsendet och vad
därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas. Med hänsyn till denna lagstiftnings
å olika områden djupt ingripande betydelse syntes lämpligt, såsom
ock tidigare ifrågasatts, att riksdagen dessförinnan sattes i tillfälle att yttra
sig över de tillämnade huvudgrunderna för reformen. Att i ett sådant yttrande
icke finge inläggas den innebörden, att riksdagen därmed tagit slutlig
ståndpunkt till de olika spörsmål, som vore förknippade med denna lagstiftningsfråga,
läge i öppen dag. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som
lagstiftningsarbetet gjorde nödvändigt, kunde framkomma nya synpunkter,
som påkallade beaktande. Emellertid vore det av stor vikt att redan på detta
stadium klarhet vunnes, huruvida huvudgrunderna för reformen uppbures
av en mera allmän åskådning inom riksdagen och den i sinom tid färdigställda
lagstiftningen alltså kunde väntas då vinna riksdagens godkännande.
Skulle den sålunda antydda förutsättningen visa sig icke föreligga, torde
tanken på att skrida till ett lagstiftningsarbete av den omfattning, varom här
vore fråga, böra övergivas.

Genom proposition den 6 februari 1931 (nr 80) lämnade Kungl. Majit riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för en rättegångsreform. Propositionen och i anledning
därav väckta motioner hänvisades till ett särskilt utskott, som avgav
utlåtande (nr 1) däröver. I utlåtandet anförde utskottet — efter att ha yttrat
sig rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för en rättegångsreform
— att utskottet ansåge en i vissa hänseenden genomgripande
reform av vårt rättegångsväsen böra komma till stånd. Med hänsyn härtill
borde såsom departementschefen uttalat arbetet med ny lagstiftning angående
rättegångsväsendet och vad därmed sammanhängde utan dröjsmål upptagas.
Dessförinnan syntes emellertid riksdagen böra yttra sig över de tillämnade
huvudgrunderna för reformen. På sätt departementschefen anfört
finge i ett sådant yttrande icke inläggas den innebörden, att riksdagen därmed
tagit slutlig ståndpunkt till de i nämnda lagstiftningsfråga ingående
spörsmålen. Vid det ytterligare inträngande i ämnet, som betingades av lagstiftningsarbetet,
kunde nya synpunkter framkomma, som påkallade beaktande.
Riksdagen borde således, då utarbetade förslag framlades, äga att
upptaga dessa till förutsättningslös prövning. Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte såsom eget yttrande angående de genom propositionen framlagda

314

Kunni. Maj:ts proposition nr 5.

huvudgrunderna för en rättegångsreform åberopa vad utskottet i sitt utlåtande
anfört.

Vid frågans behandling i riksdagen godkändes i huvudsak utskottets utlåtande;
på vissa punkter stannade dock kamrarna i olika beslut.

I det följande lämnas en redogörelse för innehållet i propositionen samt
för utskottets och riksdagens uttalanden.

Propositionen.

I propositionen anförde departementschefen till en början, att bland de
mångskiftande uppgifter, som åvila samhället, torde icke någon intaga en
mera central ställning än rättsvården. Efter att ha framhållit, att en första
och oavvislig förutsättning för rättsskipningens säkerhet vore en domarkår,
utmärkt genom såväl oväld, skicklighet och erfarenhet som förståelse för
samhällslivet, fortsatte departementschefen:

Säkerhet i rättsskipningen vinnes emellertid ej endast därigenom, att tillgång
finnes till en högt kvalificerad domarkår. Rättegångsförfarandet måste
vara så ordnat, att domaren erhåller ett tillförlitligt underlag för sina avgöranden.
I varje rättstvist gäller det i regel först att fastställa det sakförhållande,
varom i målet är fråga, och därefter att på detta sakförhållande
tillämpa den gällande rättens regler. På detta sätt ställes domaren i allmänhet
inför två skilda frågor, den ena: vad skall i målet anses för sant? och den
andra: vad skall i målet anses för rätt? Dessa frågor kunna var för sig vara
av synnerligen svårlöst beskaffenhet, men det är utan vidare tydligt, att
svaret på den första frågan är av avgörande betydelse för rättstvistens riktiga
lösning. Utan ett korrekt klarläggande av saksammanhanget kan materiell
rättvisa icke ernås. Med hänsyn härtill framstår sanningsprövningens
tillförlitlighet som en nödvändig förutsättning för säkerhet i rättsskipningen.

Av stor vikt för statens rättsskipande verksamhet är även, att domstolarna
vid fullföljande av sin uppgift åtnjuta allmänhetens förtroende. Endast under
denna förutsättning kunna de förvärva erforderlig auktoritet. Detta mål
främjas i hög grad, därest domstolarnas verksamhet står öppen för allmänheten,
såväl på det sätt, att deras förhandlingar äro offentliga, som därigenom,
att lekmän deltaga i den dömande verksamheten. Tack vare offentligheten
är det möjligt för envar att följa rättsskipningen och själva bilda sig
ett omdöme därom, och genom lekmännens deltagande kommer folket att
känna sin samhörighet därmed och sitt ansvar för rättsordningens upprätthållande.
Rättsskipningen måste alltså för att kunna rätt fylla sin uppgift
äga en stark folklig anknytning.

På en god rättsskipning pläga ytterligare två krav uppställas: den skall
vara snabb och ur kostnadssynpunkt billig. För en part, vilkens anspråk bifalles,
är det gynnsamma avgörandet ej sällan av ringa värde, därest han nödgas
länge vänta på sin rätt. I straffprocessen är det av stor betydelse såväl
att straffet snabbt följer på brottet som att den oskyldige snarast möjligt får
en frikännande dom. Parternas kostnader i rättegången böra stå i rimligt
förhållande till processens föremål. Därest förfarandet medför betungande
kostnader, leder detta lätt till att möjligheten för de mindre bemedlade att
söka domstolarnas hjälp i hög grad beskäres. Vid förfarandets anordnande
bör alltså skälig hänsyn tagas till båda de nu antydda kraven. Tydligt är
emellertid, att vid tillgodoseendet av dessa krav rättegångens viktigaste egenskap,
dess säkerhet, icke får äventyras.

315

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

En reform av ett lands rättegångsväsen är i allmänhet en omfattande och
i hög grad invecklad fråga. Detta omdöme gäller ej minst det svenska rättegångsväsendet,
som på grund av sin ålder och sina traditioner kanske i högre
grad än något annat lands, med undantag av Englands, är knutet vid folkets
vanor och föreställningsliv och beträffande vilket en reform alltså icke
kan undgå att beröra viktiga intressen. Att en sådan reform icke bör genomföras
med mindre den påkallas av ett verkligt behov, ligger i öppen dag. För
att erhålla en fast utgångspunkt för bedömandet av denna fråga torde det
vara nödvändigt att objektivt skärskåda det nuvarande rättegångssystemet
med dess förtjänster och brister samt därefter undersöka, huruvida dessa
brister kunna avlägsnas och något bättre sättas i stället utan att det beståendes
förtjänster äventyras. Att utsträcka reformens syfte utöver den sålunda
angivna ramen av vare sig teoretiska eller andra grunder, synes med den varsamhet,
som lagstiftaren alltid har att ålägga sig, särskilt då det gäller i samhällslivet
djupt ingripande spörsmål, icke böra ifrågakomma.

Utgångspunkter för en rättegångsreform.

Domstolarna.

Departementschefen övergick härefter till en redogörelse för det nuvarande
rättegångssystemets förtjänster och brister. I fråga örn domstolarna framhöll
departementschefen såsom ett för vårt rättegångsväsen utmärkande drag
den olikhet, som beträffande underdomstolarna består mellan land och stad.
Den bärande grunden för häradsrätternas organisation vöre ovtivelaktigt den
gamla germanska och särskilt svenska uppfattningen, att folket har att deltaga
ej blott i lagarnas stiftande utan ock i deras vårdande och upprätthållande.
Lekmannen kallas i domstolen att taga del i ett av de ansvarsfullaste
värv, som kunde åläggas en medborgare, att skipa rätt. Den betydelse, som
detta förhållande haft och alltjämt hade för den svenska rättsordningens
styrka, sträckte sig förvisso långt utöver det rent judiciella området.

Nämndens deltagande i rättsskipningen vore — framhöll departementschefen
— av största värde för häradsrätternas verksamhet. Främst komme därvid
i åtanke den del av densamma, som hänförde sig till sanningsprövningen.
I äldre tid hade ock denna, åtminstone i vissa fall, uteslutande tillkommit
nämnden. Även om förhållandena numera i viss mån ändrats, torde dock
ingen vilja bestrida, att nämnden med den stora människokännedom och
livserfarenhet, som i allmänhet rymdes därinom, å detta område alltjämt
hade en viktig uppgift att fylla. Nämndens betydelse vöre emellertid icke
begränsad till bevisprövningen. Jämväl vid tillämpning av gällande lag vore
dess medverkan av värde. Med sin friare, av erfarenheten mer omedelbart
påverkade uppfattning hade nämnden otvivelaktigt starkt medverkat till att
åt vår rättsskipning ge ett mera konkret och realistiskt drag, en anda av skälighet
och billighet, som torde fördelaktigt känneteckna den svenska rättsskipningen
framför vissa främmande länders. Då det från många håll gjordes
gällande, att nämndens insats i rättsskipningen numera vore väsentligt
mindre än tidigare, kunde detta påstående icke helt gendrivas. Till detta förhållande
torde i hög grad ha bidragit den omläggning av rättegångsförfa -

316

Kungl. Majj:ts proposition nr 5.

randet, som ägt rum under 1700-talet och därefter. Det vore utan vidare tydligt,
att nämndens möjlighet att göra sig gällande väsentligen berodde därav,
att förhandlingen inför domstolen skedde i muntlig form och icke medelst
skrifter, som måhända utan uppläsning bifogades protokollet, samt att
målets behandling såvitt möjligt fullföljdes och avslutades vid ett enda rättegångstillfälle,
då vad som förekommit ännu vore i friskt minne. Med nuvarande
uppskovssystem inträffade understundom, att helt andra nämndemän
deltoge i målets avgörande än de, som övervarit förhandlingen. Och även örn
så ej vore fallet, kunde det knappast begäras, att nämnden skulle hålla i
minnet alla omständigheter från den ofta årslånga, vid ett flertal tillfällen
avbrutna förhandlingen. Under sådana förhållanden läge det nära till hands,
att nämndens intresse för sin uppgift alltmer slappades.

Departementschefen anförde vidare, att det torde ligga i sakens natur och
ej kunde göras till föremål för någon berättigad invändning, att ordförandeplatsen
i häradsrätten intoges av en för sin uppgift särskilt utbildad juristdomare.
I själva verket saknades ej anhängare av den åsikten, att juristelementet
i häradsrätten vore alltför svagt företrätt samt att underrätten på
landet borde organiseras såsom ett kollegium av ämbetsdomare. En sådan
förändring skulle enligt departementschefens mening innebära ett avsteg från
en obruten tradition i fråga om våra häradsrätters sammansättning och borde
redan av denna anledning icke förordas utan synnerliga skäl.

I fråga örn häradsrätterna framhöll departementschefen vidare, att då ordföranden
vore den enda av domstolens ledamöter, som besutte skolad juridisk
insikt, det uppenbarligen vore av stor betydelse, att han härutinnan
motsvarade högt ställda krav. Genom skärpta villkor för befordran på lantdomarbanan
hade under senare tid ytterligare garantier skapats för att till
häradshövding finge ifrågakomma endast person med beprövad juridisk insikt
och skicklighet. Slutligen anmärktes, att det vid häradsrätterna tillämpade
extraordinariesystemet visserligen icke numera hade samma omfattning
som tidigare men att en väsentlig del av rättsskipningen dock alltjämt ombesörjdes
icke av häradshövdingen utan av rättsbildade biträden.

Vad angår rådhusrätterna erinrade departementschefen bland annat därom,
att rådhusrätten redan i äldre tid i egenskap av magistrat utgjorde stadens
egentliga styrelse och alltjämt — örn ock numera i väsentligt begränsad
omfattning — intoge samma ställning. Rådhusrättens ledamöter hade sålunda
allt fortfarande att handlägga åtskilliga ärenden av kommunal och allmän
förvaltningsnatur. I den mån vidgad erfarenhet och ökat intresse för
allmänna angelägenheter på detta sätt tillfördes domstolen och dess auktoritet
därigenom stärktes, syntes häremot ur rättsskipningens synpunkt intet
vara att invända. Emellertid torde det starka statliga intresse, som vore knutet
vid rättsskipningen, icke vara på ett betryggande sätt tillgodosett genom
den gällande ordningen för tillsättande av rådhusrätternas ledamöter. Denna
ordning hade bland annat i stor utsträckning haft till följd en helt annan
befordringsgång än den som gällde för andra domarbefattningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

317

Mot stadsdomstolarnas förmåga att fullgöra sin uppgift hade — yttrade
departementschefen vidare — icke veterligen framställts någon anmärkning,
som hänförde sig till organisationen såsom sådan. Frågan om enmans- eller
flermansdomstolar vore enligt departementschefens förmenande icke ett principiellt
utan huvudsakligen praktiskt spörsmål. I de fall, där den ena eller
andra organisationsformen uppbures av en ännu livskraftig tradition, borde
den icke utan synnerliga skäl övergivas. Till stöd för rådhusrättens nuvarande
sammansättning av tre ledamöter borde också framhållas, att vid
ett system med fri bevisprövning det måhända icke kunde anses betryggande
att anförtro denna uppgift åt allenast en person. Därest en sådan organisationsform
skulle väljas, torde väl följdriktigheten kräva, att jämväl i
städerna vid den juridiskt utbildade domarens sida ställdes en nämnd. En
sådan anordning saknade emellertid i fråga örn stadsdomstolarna all hävd.
Huruvida nämnd borde anlitas i vissa slag av mål, såsom de grövre brottmålen,
där skälen för lekmännens deltagande i rättsskipningen gjorde sig
särskilt starkt gällande, skulle senare upptagas till behandling.

Departementschefen framhöll vidare, att ehuru några berättigade erinringar
sålunda icke kunde riktas mot stadsdomstolarnas organisationsform,
en allmän mening dock rådde därom, att rådhusrätterna i de mindre städerna
icke erbjöde fullgoda garantier för en tillfredsställande rättsskipning.
Svårigheter hade yppats för dessa städer att erhålla för sitt värv fullt kompetenta
domare. Domstolens arbetsuppgifter vore allt för obetydliga och fåtaliga
för att hos domarna kunna vidmakthålla intresse för rättsskipningen
och erforderliga juridiska kunskaper. Gjorda försök att i de minsta städerna
bringa den egna jurisdiktionen att upphöra hade stött på segt motstånd från
städerna. Tydligt vore emellertid, att det i fall varom här vore fråga icke
borde tillkomma staden att förhindra en reform av dess rättsskipning, av
vilken dock jämväl andra än stadens invånare vore beroende. Att på denna
punkt förelåge missförhållanden av den art, att en eljest berättigad hänsyn
till en livskraftig tradition måste vika, torde stå utom tvivel.

I fråga om hovrätterna framhöll departementschefen, att de genom sina
ledamöters juridiska insikt samt den noggrannhet och omsorg, som utmärkt
hovrätternas arbete, i hög grad bidragit att skapa en fast och säker rättstillämpning.
Särskilt framträdande vore hovrätternas betydelse med hänsyn
till den utbildning och juridiska skolning, som de meddelat de unga domaraspiranterna.
Denna utbildning hade kommit till nytta å statsförvaltningens
olika områden, i det att hovrätternas arbetskrafter i stor utsträckning tagits
i anspråk jämväl för administrativa uppgifter och lagstiftningsuppdrag — ett
förhållande som emellertid medfört den för hovrätternas egen verksamhet
mindre önskvärda följden, att vikariatsystemet fått ett betydande insteg jämväl
i hovrätterna. Mot hovrätterna hade riktats den anmärkningen, att deras
prövning bure en i allt för hög grad formell prägel. Denna anmärkning sammanhängde
med det i underrättens protokoll återgivna materialets bristfällighet
samt hovrättsprocedurens skriftlighet och avsaknad av offentlighet.

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Allmänheten hade därigenom kommit att i viss mån stå främmande för hovrätternas
verksamhet, vartill jämväl bidragit dessa domstolars starkt centrala
förläggning.

Beträffande högsta domstolen anförde departementschefen, att dess betydelse
särskilt för rättstillämpningens enhet vore allmänt erkänd men att
ej heller denna domstol torde ha kunnat helt undgå de menliga verkningarna
av isoleringen från den rättssökande allmänheten.

Den framställning av det nuvarande domstolsväsendets förtjänster och
brister, som sålunda lämnats, sammanfattade departementschefen på följande
sätt: Våra underrätter ägde, främst i sin folkliga anknytning och nied
den rika livserfarenhet, som vore företrädd bland domstolens ledamöter, bestående
förtjänster. Den nu tillämpade förhandlingsordningen vid häradsrätterna
försvårade emellertid nämndens deltagande i rättsskipningen och
minskade dess betydelse. Befogade anmärkningar kunde riktas jämväl mot
det rådande vikariatsystemet vid häradsrätterna. Den gällande ordningen för
tillsättande av rådhusrätternas ledamöter kunde icke anses trygga en god
rekrytering. Allvarliga betänkligheter kunde resas mot rättsskipningen i de
mindre magistratsstäderna. överrätterna lede av allt för stark isolering och
bristande folklig anknytning.

Förfarandet.

Efter att ha lämnat en historisk översikt över rättegångsförfarandets utveckling
i vårt land och därvid påvisat, hurusom den ursprungliga muntliga
och koncentrerade förhandlingsformen alltmer undanträngts av skriftligheten,
framhöll departementschefen, att de båda systemens inbördes skiljaktighet
i första hand bomme till synes i det sätt, varpå domstolen tillgodogjorde
sig det i rättegången förebragta materialet för sin sanningsprövning. Vid ett
muntligt förhandlingssystem vore det detta material — parternas uppgifter,
utsagor av vittnen och andra, som höras inför domstolen, samt domstolens
egna iakttagelser — sådant det omedelbart framträdde för domstolen, som
utgjorde grundvalen för dess sanningsprövning. Det muntliga systemet vore,
såsom det plägade uttryckas, grundat på omedelbarhetsprincipen. I det skriftliga
förhandlingssystemet vore det däremot icke detta material i och för sig
utan den i skrift verkställda uppteckningen därav, som vore av betydelse. Vad
som icke upptagits i domstolens protokoll lämnades vid denna prövning utan
beaktande; domstolen hade varken skyldighet eller rätt att taga hänsyn därtill.

Departementschefen anförde vidare:

Denna principiella olikhet i utgångspunkter framträder i all sin skärpa i de
konsekvenser, vartill de båda förhandlingssystemen leda. Vid ett skriftligt förhandlingssystem
är det ej någon oeftergivlig fordran, att samma domare, som
övervarit själva förhandlingen inför domstolen, skola avdöma målet. Allt,
vartill domstolen vid sin prövning av målet har att taga hänsyn, finnes nämligen
återgivet i protokollet. Det är ej heller någon sällsynthet i vår nuvaran -

Kunell. Maj:ts proposition nr 5.

319

de rättegång, att under ett måls handläggning personerna växla såväl å ordförandeplatsen
som, kanske ännu oftare, bland rättens bisittare. Ej heller
möter något ovillkorligt hinder mot att förhandlingen uppdelas på ett flertal
rättegångstillfällen. Det är ju hos oss tvärtom regel. Slutligen är det utan betydelse,
om domen följer omedelbart efter förhandlingens avslutande eller
därmed anstår längre eiler kortare tid. För att draga ut konsekvensen till det
yttersta kan det tili och med sägas, att det för sakprövningen är likgiltigt när
denna företages.

Vid ett skriftligt förhandlingssystem måste uppenbarligen ställas de största
krav å protokollets fullständighet och tillförlitlighet. Protokollet måste irmehålla
hela det inför domstolen förebragta materialet, såvitt det är av någon
betydelse för domstolens prövning, då ju i annat fall förutsättningen för dess
riktiga resultat undanrycka. Som känt är nedlägges också vid våra underrätter
mycken möda å protokollens uppsättning.

De konsekvenser, vartill det muntliga förhandlingssystemet leda, äro av
annan och helt motsatt natur. Då grundvalen för domen här är det omedelbart
iakttagna, följer, att målet från början till slut måste handläggas och
avdömas av samma domare. Eljest skulle hos den domare, som skall döma
i målet, föreligga en lucka, i det att hans prövning skulle komma att grunda
sig på allenast en del av det förebragta materialet. Det är därför angeläget,
att hela förhandlingen försiggår vid ett och samma tillfälle. Men denna koncentration
av förhandlingen är än mera nödvändig ur en annan synpunkt.
Då domarens omedelbara intryck av förhandlingen utgör grundvalen för domstolens
prövning, är det oeftergivligt, att detta intryck vid prövningen ännu
är friskt och levande. Därest förhandlingen uppdelas på flera tillfällen med
mera betydande mellanrum, komma förhandlingens olika delar att vid den
efterföljande prövningen för domaren framträda med olika styrka och sålunda
den faran föreligga, att de nytillkomna intrycken undantränga eller
i varje fall försvaga de i tiden mera avlägsna. Vid den muntliga förhandlingen
är det därför av stor vikt, att hela materialet framlägges för domstolen i såvitt
möjligt oavbruten följd.

Vid den nu lämnade redogörelsen för de båda systemens natur och konsekvenser
har utgångspunkten för jämförelsen varit deras betydelse för s^anningsprövningen
eller med andra ord för bedömandet av vad som i målet
skall anses bevisat. Det torde ligga i öppen dag, att motsatsen deni emellan
icke är lika framträdande i fråga om rättsprövningen. Huruvida parternas
synpunkter å själva rättsfrågan förebringas i den ena eller andra formen,
kan icke tilläggas samma avgörande betydelse. Vid ett muntligt förfarande
faller det sig emellertid helt naturligt, att också denna del av förhandlingen,
den s. k. pläderingen, sker i muntlighetens form.

Departementschefen övergick härefter till frågan om de båda systemens inbördes
företräde med hänsyn till rättsskipningens säkerhet och framhöll, att
denna fråga innefattade jämväl den större, huruvida en mera djupgående
reform av vårt rättegångsväsen vore av behovet påkallad och alltså överhuvud
taget borde ifrågasättas. Han yttrade vidare i denna fråga:

Mot det muntliga förfarandet pliigar i främsta rummet anföras, att det
talade ordet ej har det skrivnas fasthet och varaktighet samt att det förflyktigas
och blir utan verkan, örn det ej genast upptages i medvetandet. Givet
är, att muntligheten ställer mycket stora anspråk på domarens förmåga att
hastigt och säkert uppfatta. Ilan kan ej i likhet med domaren i den skriftliga
processen, som ju har materialet i skriftlig uppteckning tillgängligt, i
lugn och ro genom läsning av protokoll eller annan skrift inhämta eller upp -

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

liva minnet av vad som förekommit och bilda sig ett omdöme därom utan
han måste bevara det i minnet till dess han skall träffa sitt avgörande. Å
andra sidan framliålles, att muntligheten erbjuder betydande fördelar. Sålunda
yttrar en av dennas främste förkämpar i vårt land, framlidne presidenten
Afzelius: ’Det är en erfarenhet, som på livets alla områden bekräftas,
att det skrivna ordet aldrig kan ersätta det talade, att det omedelbara intrycket
är livligare, fullständigare och därför också riktigare, än det medelbara
som den skriftliga uppteckningen giver. Lika litet som en beskrivning
eller till och med en fotografiskt tagen bild kan ersätta den egna åskådningen,
lika litet kan det skrivna ordet träda i stället för det talade, ty uppteckningen
kan icke medtaga allt det som sagts. Och även om detta skulle
vara möjligt — stenografin giver numera därtill en utväg — kan den icke
återgiva det sätt, på vilket det yttrats; vid en sådan transformering förloras
ovillkorligt mycket, som för yttrandets rätta uppfattning är av beydelse. —

--Erkänner man, att domaren bör för sakens bedömande få använda

allt vad till upplysning kan tjäna, bör man icke hänvisa honom till ett protokoll,
som endast ofullständigt kan återgiva detta.’

De argument, som sålunda framförts för eller mot den muntliga, koncentrerade
förhandlingen, hänföra sig till själva väsensskillnaden mellan det
skrivna och det talade ordet. Med denna sin allmänna läggning torde de
icke i och för sig ge något uttömmande svar på den uppställda frågan. Härför
kräves en undersökning av deras bärighet i förhållande till de särskilda
uppgifter, som åvila domaren, något som ock antydes i slutorden av det citerade
uttalandet. Vid en sådan undersökning bör, såsom redan framhållits,
det huvudsakliga intresset inriktas å de spörsmål, som sammanhänga med
sanningsprövningen eller med andra ord bevisningen och dess värdering.

Departementschefen framhöll, att bevisningens uppgift vore att förskaffa
domstolen det material, på grundval varav dess sanningsprövning skulle äga
rum. Här mötte en mängd skiftande, var för sig viktiga spörsmål såsom
angående beskaffenheten av de bevismedel, som finge tillåtas, samt sättet
för bevisningens upptagande och dess värdering.

Den bärande grundtanken i det system av bevisregler, som från äldre tider
kommit att bliva rådande och som fortfarande, om ock i modifierad
form, behärskade vår bevisningsrätt, den s. k. legala bevisteorien, vore —
yttrade departementschefen — att domaren vid uppskattning av bevisningen
ej ägde följa sin ur fri och allsidig prövning framsprungna övertygelse utan
vore bunden av vissa regler, av vilkas tillämpning berodde det mått av bevisvärde,
som i varje särskilt fall borde tillerkännas ett bevismedel. En
konsekvens av denna teori vore, att från användning som bevis helt utestängdes
sådana bevismedel, som med hänsyn till sin natur framstode som
mindre pålitliga. Denna uppfattning komme till uttryck uti de i vår lag
upptagna stadgandena örn vittnesjäv. Med den uppfattning, varå den legala
bevisteorien vore uppbyggd, vore det icke förenligt att tillägga partens egen
utsaga något som helst bevisvärde; partens större eller mindre trovärdighet
vore följaktligen icke av betydelse för bevisprövningen. Allenast i två fall
hade utsaga av part tillagts bevisverkan och då såsom fullt bevis, nämligen
i fråga om partseden och parts erkännande.

Departementschefen framhöll vidare, att den legala bevisteorien sedan
gammalt blivit utdömd såväl av det praktiska rättslivets som av den juri -

Kunni. Mctj:ts proposition nr 5.

321

diska vetenskapens män. Man hade insett, att en sådan reglering, som denna
teori sökte genomföra, vore stridande mot sakens natur och att ett bevismedels
värde vore alltför skiftande för att kunna mätas efter en på förhand
uppgjord och för varje tänkbart fall fastställd beräkningsgrund. Domaren
borde icke vara bunden av annat än sin egen på objektiva grunder förvärvade
övertygelse. I 1734 års lag hade den legala bevisteorien icke erhållit
samma logiska tillspetsning som i många samtida, främmande rättsordningar.
Med utgångspunkt från de undantag, som redan lagen medgåve, hade dess
system i rättstillämpningen alltmera genombrutits. Dock kvarstode alltjämt
de hinder för en fri bevisprövning, som de ännu gällande vittnesjäven innefattade.

Departementschefen anförde vidare, att därest bevisvärdet icke reglerades
efter vissa allmängiltiga normer utan värderingen i stället överlämnades åt
domarens fria bevisprövning, förelåge icke längre någon anledning att från
beaktande utesluta något bevismedel på grund av den misstro, som vore förenad
med detsamma. Även om vissa omständigheter såsom släktskap med
part eller ekonomiskt intresse i en tvist kunde vara ägnade att i allmänhet
nedsätta en persons trovärdighet, kunde dock en sådan persons utsaga i ett
visst fall framträda under förhållanden, som gjorde den förtjänt av tilltro
särskilt vid dess sammanställning med annat bevismaterial. Att utesluta
dessa personers hörande kunde icke leda till annat än att det material, varpå
domstolen hade att verkställa sin sanningsprövning, bleve ofullständigt
och missvisande. De nuvarande vittnesjäven utestängde i mångå fall domstolen
från upplysningar just av de personer, som bäst kände till saken. En
fri bevisprövning innebure, att uppskattningen av bevisvärdet skedde individuellt
och med hänsyn till de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.
Även vid en sådan uppskattning komme uppenbarligen de gamla
vittnesjäven, som ju i stort sett måste anses grunda sig på erfarenhetens rön,
att bibehålla en faktisk betydelse, i det att ett sådant förhållande alltid utgjorde
en omständighet — låt vara icke den enda — vartill domstolen i varje
särskilt fall hade att taga hänsyn vid sitt bedömande av bevisvärdet. Ett
övervägande av samtliga förekommande omständigheter kunde emellertid
leda till att ett vittne, som enligt nu gällande regler vore att anse som jävigt,
godtoges som fullt bevis, under det att jämväl motsatsen kunde inträffa
eller att ett nu ojävigt vittne frånkändes bevisvärde. Vid fri bevisprövning
förelåge ej heller något skäl att i varje fall frånkänna parternas
utsagor bevisvärde. Enligt den legala bevisteorien måste ett påstående för
att förtjäna tilltro styrkas med det mått av bevis, som lagen kräver. Det
lage i öppen dag, att en sådan grundsats minst av allt vore ägnad att inskärpa
den sanningsplikt, som inför domstolen borde åvila parterna, samt
alt den i stället beredde jordmånen för alla slag av undanflykter, halvsanningar
och grundlösa bestridanden, något som enligt mångas mening vore
cn av det nuvarande rättegångsväsendets allra allvarligaste brister. Ofta
kunde det sätt, på vilket en parts utsaga avgåves eller av motparten bemöttes,
eller utsagans sammanhang med övriga i målet styrkta förhållanden in Bihang

lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 5.

21

322

Kungl. Maj.ts proposition nr 5.

nefatta tillräckliga skäl tor domaren att känna sig övertygad om uttalandets
sanning. Överhuvud taget vore det för den fria bevisteorien utmärkande,
att intet bevismedel redan på förhand uteslötes som odugligt, att fullgiltig!
bevis kunde åstadkommas på vad sätt som helst samt att det ankomme på
domaren ensam att avgöra, vilket värde ett bevis skulle anses äga. Naturligen
finge emellertid domarens övertygelse rörande vad i målet skulle anses
för sant icke stanna vid hans mer eller mindre subjektiva förmodan eller
en viss grad av sannolikhet. Hans uppfattning måste vara objektivt grundad;
den borde jämväl för andra omdömesgilla iakttagare framstå som riktig.

I fråga om sambandet mellan förhandlingsform och bevisteori yttrade departementschefen
:

Redan tidigare har jag antytt den inre samhörighet, som föreligger mellan
den legala bevisteorien, å den ena, och den skriftliga förhandlingsprincipen,
å den andra sidan, ett förhållande, som också historiskt bestyrkes
därav, att de i allmänhet framträtt gemensamt. Det ligger också i öppen
dag, att i ett bevissystem, där det icke tillkommer domaren att bilda sig en
egen uppfattning om parters eller vittnens trovärdighet, utan där bevisuppskattningen
måste ske efter en allmängiltig, en gång för alla fastställd norm
och utan hänsyn till det särskilda fallet, något behov av ett muntligt förfarande
knappast kan anses föreligga. För en sådan prövning torde till och
med den skriftliga uppteckningen erbjuda vissa fördelar, förutsatt att denna
verkligen upptager alla de faktiska uppgifter, som framkommit. På grundval
av denna uppteckning erbjuder det ingen svårighet att riktigt utmäta det
bevisvärde, som tillkommer varje utsaga, och med ledning härav fastställa
resultatet. Det är här närmast fråga om en räkneoperation, för vars noggrannhet
det endast kan vara till gagn, att materialet föreligger i skrift.

Helt annorlunda gestalta sig förhållandena vid ett system med fri bevisprövning.
Vad som kan återgivas i ett protokoll är i allmänhet allenast ett
färdigt omdöme, såsom att ett vittne visat sig ostadigt i sin utsaga eller att
han avgivit densamma under inre strid, men de skiftande och ofta komplicerade
intryck, vilka bibringat domstolen en sådan uppfattning, kunna
endast sällan fångas i skrift. Och även om så skulle vara möjligt, komme
protokollet härigenom att erhålla en omständlighet och en vidlyftighet, som
i hög grad skulle försvåra dess uppsättande under själva förhandlingen och
föranleda dennas uttänjande i det oändliga. Att åt en uppteckning, som
verkställes först efter förhandlingens slut, tillmäta något värde i detta hänseende,
låter sig uppenbarligen icke göra. För den domare, som icke själv
övervarit förhandlingen eller, örn han så varit, ej längre har densamma i
friskt minne, blir protokollet i varje fall blott döda bokstäver. En fri bevisprövning
i ett skriftligt förfarande tenderar därför av omständigheternas
egen makt att nedsjunka till en, visserligen ej av lag, men av vissa schematiska
regler bunden prövning. Den fria bevisprövningen förlorar härigenom
sitt egentliga innehåll.

Mot den uppfattning, åt vilken jag nu givit uttryck, har framhållits, att
vi i vår nuvarande, till stor del skriftliga rättegång i rättstillämpningen genomfört
fri bevisprövning i betydande omfattning samt att resultatet därav
icke kan betecknas som annat än tillfredsställande. Att den omläggning av
vår bevisningsrätt, som å rättstillämpningens väg sålunda kommit till stånd,
utgör ett betydande framsteg, torde ingen bestrida. Emellertid är det tydligt,
att den nuvarande skriftliga förhandlingen icke erbjuder det utrymme

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

323

åt den fria bevisprövningen, som måste anses önskvärt. På denna punkt
torde den nuvarande rättegångens kanske största svaghet vara att söka. Att
olägenheterna av skriftligt förfarande bliva än mera framträdande, om
i enlighet med den fria bevisprövningens grundsatser vittnesjäven borttagas
och partsutsagan inordnas bland bevismedlen, torde icke kunna betvivlas.

De fördelar i avseende å en på fri bevisteori grundad sanningsprövning, som
den muntliga, koncentrerade förhandlingen erbjuder, sammanhänga i främsta
rummet med den intensitet och livaktighet samt det rikare utbyte, som
måste antagas komma att känneteckna en förhandling, där alla, som ha något
att meddela i saken, såväl parter som vittnen, äro samtidigt tillstädes
och, var och en i sin ordning, deltaga i förhandlingarna. Spörsmålen träda
härigenom i skarpare belysning. Parters och vittnens uttalanden komma
i omedelbar följd. Det sålunda vunna materialet kan sammanställas och
jämföras. Skiljaktigheter i uppgifter kunna granskas och göras .till föremål
för närmare skärskådan. Under förhandlingens hela förlopp äro domstolens
ledamöter i tillfälle att göra sina iakttagelser om parters och vittnens uppträdande
samt deras sätt att bemöta framställda anmärkningar eller besvara
till dem riktade frågor. Det är på grundval av dessa på en gång samlade
intryck av hela förhandlingen, som bevisprövningen skall äga rum.

Förhandlingens koncentration utgör redan i och för sig ett verksamt
medel för sanningens utforskande. Partens benägenhet att genom oriktiga
eller eljest vilseledande uppgifter påverka domstolens uppfattning minskas
uppenbarligen i hög grad i den mån dessa kunna omedelbart gendrivas av
vittnen eller andra, som samtidigt övervara förhandlingen, och något rådrum
icke lämnas för ytterligare undanflykter. Materialet vinner i tillförlitlighet.
Genom framläggandet av detta material i ett sammanhang inför
domstolen erhåller denna en fast grund för sin sanningsprövning. För att
denna fördel skall kunna helt tillgodogöras måste domstolen äga att taga
hänsyn till varje omständighet, som finnes vara av betydelse för sanningens
utletande, liksom å andra sidan rättegångens koncentration och muntlighet
utgöra förutsättningar för att syftet med en fri bevisprövning skall kunna
nås.

På denna punkt föreligger enligt min mening det avgörande skälet för
ett koncentrerat muntligt förfarande. Det torde vara allmänt erkänt, att en
reformering av vår bevisningsrätt ej längre kan undanskjutas. För en dylik
reform lia ej minst från riksdagens sida vid olika tillfällen ådagalagts starka
sympatier. Det skriftliga förfarandet kan icke anses vara i stånd att fylla de
krav, som med hänsyn till bevisningsresultalets tillförlitlighet måste ställas
på en fri bevisprövning. Redan med den begränsade fria bevisprövning, som
nu allmänt tillämpas av våra domstolar, torde detta omdöme vara berättigat,
och det blir det uppenbarligen i än högre grad vid den utvidgning av
den fria bevisprövningen, som av sakens egen natur måste anses påkallad.

Departementschefen sammanfattade den lämnade redogörelsen för den
rådande förhandlingsordningen sålunda: Förhandlingen, som från äldre
tid bibehållit vissa inslag av omedelbarhet och muntlighet, hade särskilt i
tvistemål alltmera övergått till ett skriftligt förfarande. I samband därmed
hade ett uppskovssystem vunnit insteg. Härigenom hade allmänhetens intresse
för rättsskipningen försvagats och lekmännens deltagande däri försvårats.
Vår bevisningsrätt kvarstode alltjämt i betydande utsträckning på
den legala bevisteoriens grund. Den sanningsplikt, sorn borde åvila parterna,
utkrävdes endast i ringa omfattning. I samma mån som bevisprövningen

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

frigjordes och överlämnades åt domstolen till fritt övervägande, framträdde
det skriftliga förfarandets oförmåga att härför skapa de nödvändiga förutsättningarna.

Huvudgrunder för en rättegångsreform.

Förfarandet.

Departementschefen övergick härefter till spörsmålet, huru en förhandlingsordning,
grundad på förhandlingens koncentration och muntlighet,
skulle anordnas och inpassas i vårt nuvarande rättegångssystem. Därvid
framhölls till en början, att här uppenbarligen mötte ej obetydliga svårigheter
men att å andra sidan dessa svårigheter icke borde överskattas. Det
finge ej förglömmas att vi — till skillnad från många främmande länder,
som genomfört en muntlig, koncentrerad rättegång — ägde en inhemsk
tradition att bygga på samt att det sålunda i främsta rummet gällde att
vinna anknytning till denna, som i folkets allmänna uppfattning aldrig
förlorat sin livskraft. Vidare betonades, att åt principerna om rättegångens
muntlighet, omedelbarhet och koncentration icke borde tillmätas ett absolut
herravälde så att varje avvikelse därifrån vore bannlyst. De förhållanden,
varunder rättsskipningen hade att fullfölja sin uppgift, vore alltför
skiftande för att kunna helt inordnas under några abstrakta principer.
Dessa principer ställdes i särskilda fall inför verklighetens krav på hänsynstagande
jämväl till