Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66

Proposition 1897:66

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

1

N:o 66.

Kongl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge; gifven Stockholms
slott den 23 april 1897.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga
närlagda förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och
ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

Claes Wersäll.

Bih. till Ri/csd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft.

1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

3

Förslag

till

Förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten
och gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

§ 1.

Alla i Norge inhemska fartyg och båtar, öppna eller däckade och af
hvad slag och drägtighet som helst, skola, ehvad de der äro bygda eller
naturaliserade, äfven i Sverige behandlas såsom inhemska och åtnjuta alla
dermed förenade rättigheter samt må således, utan afseende derå om de ankomma
eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro barlastade
eller lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra eller
högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska
fartyg och båtar skola utgöras.

Norska fartyg och båtar må ock inom svenskt område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och
båtar äro bestämda.

För tillgodonjutande af dessa och öfriga för varuskeppningen medgifna
förmåner skola norska fartyg vara försedda med sådana handlingar, som till
bestyrkande af deras nationalitet äro i Norge föreskrifna.

§ 2.

Mom. 1. Vid resa landvägen från Norge till Sverige vare det, med
undantag för spelkort, hvilka äro underkastade så väl stämpelafgift som tull,
samt bränvin och sprit jemte dermed beredda drycker äfvensom vin, för hvilka
senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af till införsel tillåtna, tull
underkastade naturalster eller tillverkningar tullfritt medföra följande mindre
partier, nemligen:

4

Kongl. Maj:ts Säd. Proposition N:o 66.

bröd 10 kg.,
fläsk 10 kg.,

garn, alla slag, tillsammans 5 kg.,

kaffe och kaffesurrogat tillsammans 5 kg.,

malt 10 kg.,

risgryn 5 kg.,

socker 5 kg.,

spanmål, omalen, 40 kg.,

„ malen, 25 kg.,
tobak 1 kg.,

väfnad er, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett sammanlagdt
värde af 25 kronor,

Öl 5 liter samt

andra varor till ett sammanräknadt värde af 20 kronor;
dock att för det fall, att resan sker öfver den del af gränsen, som
är belägen mellan Djeknelidens tullstation i Vermland och Ljusnebäcken i
Herjeådalen eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jernband och norr om
denna belägna orter, ofvan stadgade myckenheter i fråga om nedannämnda
varor sålunda ökas, att det skall vara den resande tillåtet att af dem tullfritt
medföra följande partier, nemligen:
bröd 20 kg.,
malt 40 kg.,
socker 10 kg.,
spanmål, omalen, 150 kg.,

„ malen, 100 kg.,

väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver ett värde
af 40 kronor,

Öl 10 liter,

andra varor, rörande hvilka icke här ofvan i detta mom. särskildt
stadgats, till ett sammanräknadt värde af 30 kronor.

För vara, som af resande medföres i större myckenhet, än ofvan stadgats,
skall tull, enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda
qvantiteten.

Tullfrihet, hvarom i detta mom. sägs, gäller icke för varor, som i handelsafsigt
införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas eller för att utlemnas
såsom ersättning för verkstäldt arbete, ej heller för varor, som af handlande
eller för handlandes räkning införas, så vidt de äro af de slag, med hvilka
han idkar handel.

Kesande vare, om tulltjensteman eller tullbetjent sådant fordrar, skyldig
att, jemte uppgift om yrke och hemvist, aflemna en under edlig förpligtelse

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

afgifven skriftlig försäkran, att de varor, han medför, icke införas i handelsafsigt,
på sätt ofvan förmäles. Införas varorna icke för resandes egen räkning,
skall sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas.
Underlåter någon aflemna dylik försäkran, skola varorna i vanlig ordning
tullbehandlas.

Mom. 2. Om i gränstrakterna någon eger eller brukar egendom på
båda sidor om gränsen, må utsäde, kreatur och redskap, som erfordras för
egendomens skötsel, tullfritt föras öfver gränsen till Sverige.

Mom. 3. Varor, som af gränsbefolkningen för hushållsbehof föras från
Sverige till Norge för att förädlas genom blekning, färgning, garfning, målning,
spinning, väfning eller annan dylik bearbetning eller för reparation och som
efter sådan förädling eller reparation återinföras, skola vid återinförseln vara
fria från tullumgälder.

Mom. 4. Dragare och fordon, som uppenbarligen användas endast för
transport af gods eller personer från Norge till Sverige, äro ej underkastade
tullafgifter.

Mom. 5. Till förekommande af missbruk utaf de i mom. 2, 3 och 4
gjorda medgifvauden eger generaltullstyrelsen eller i särskildt fall tullmyndighet
vid gränsen att meddela de närmare kontrollföreskrifter, som kunna anses erforderliga.

\ t- \. t’ '' ■ ■ i ". *■

§ 3.

Varor, som öfver Svinesund eller Idefjorden öster om Svinesund föras
från Norge till Sverige i färja, pråm eller båt under fyra tons drägtighet eller
om vintern öfver isen, skola, med hänsigt till tullväsendet, anses såsom vore
de landvägen införda, såvida de icke antingen sjövägen transporterats till norska
sidan af nämndaffärjställe eller fjord och derifrån sedan öfverförts till svenska
sidan eller ock blifvit till denna senare öfverförda för att derifrån omedelbart
sändas sjövägen vidare.

Denna förordning skall träda i kraft den 13 nästkommande juli och
der icke annorlunda stadgas, lända till efterrättelse till och med den 15
maj 1898.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 april

1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt,
von Krusenstjerna.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet:

Då, på sätt jag redan haft tillfälle att inför Eders Kongl. Magt anmäla,
de förhandlingar, som i sammanhang med beslut om mellanrikslagens uppsägning
blifvit inledda för utarbetande af förslag till nya bestämmelser om Sveriges
och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, icke ledt till
resultat, torde det nu tillåtas mig att, sedan jag i korthet redogjort för det
sätt, hvarpå dessa förhållanden komma att gestalta sig efter den 12 nästkommande
juli, med hvilken dag mellanrikslagen upphör att gälla, bringa under
nådigt öfvervägande frågan om de anordningar, som med föranledande af den
inträdda förändringen må böra vidtagas.

Handels- och sjöfartsförhållandena mellan Sverige och Norge äro med
förbindande kraft för båda länderna ordnade genom mellanrikslagen. Under

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

den olika form, som betingas af unionsförhållandet mellan de båda länderna,
fyller sålunda mellanrikslagen samma uppgift som i förhållandet mellan Sverige
och flertalet öfriga länder de med dessa afslutade handels- och sjöfartstraktater.
Dessa innefatta såsom regel tillförsäkran om ömsesidig behandling
såsom den mest gynnade nation. Skulle mellanrikslagens giltighetstid gå till
ända, utan att några anordningar blifvit träffade för reglerande under den
följande tiden af handels- och sjöfartsförhållandena mellan Sverige och iSorge,
komme de båda länderna att till hvarandra befinna sig i samma ställning som
två länder, hvilka icke med hvarandra äro förbundna genom öfverenskommelse
om ömsesidig behandling som den mest gynnade nation. Härigenom komme
gifvetvis hvartdera af de förenade rikena att sakna kontraktsenlig säkerhet
att icke i det andra blifva ogynsammare behandladt än någon annan nation;
hvilken behandling åter under sådana förhållanden skulle inträda, skall jag
nu söka påvisa.

Hvad dervid först Norges ställning till Sverige angår, komme på grund
deraf, att differentialtullsystemet är främmande för vår tullagstiftning, Norge
efter mellanrikslagens upphörande icke att i tullhänseende på den svenska
marknaden intaga en ogynsammare ställning än de länder, som åtnjuta behandling
såsom den mest gynnade nation.

Annorlunda gestaltar sig förhållandet i fråga om sjöfarten. Utgångspunkten
för de bestämmelser, som för närvarande reglera främmande fartygs
rätt till sjöfart på Sverige, bildas af det så kallade produktplakatet eller nådiga
förordningen den 10 november 1724, hvilken vid äfventyr af fartygs
och lasts konfiskation förbjöd främmande fartyg att hit till riket införa andra
varor än sådana, som vore producerade i det land, till hvilket fartygen hörde,
äfvensom af nådiga förklaringen den 28 februari 1726, enligt hvilken det
är främmande fartyg förbjudet att idka kustfart mellan svenska hamnar. Påföljden
af konfiskation af fartyg och last är fortfarande bibehållen vid främmande
fartygs kustfart mellan svenska hamnar, hvaremot ansvaret för öfverträdelse
af förbudet att med främmande fartyg till riket införa andra än eget
lands produkter blifvit genom nådiga kungörelserna den 20 oktober 1824 och
den 19 oktober 1888 mildradt, så att detta ansvar, då varorna behörigen
angifvas till förtullning, är bestämdt till erläggandet åt dubbla tullafgifter,
men i annat fall till det straff, som drabbar lurendrejeri eller tullförsnillning.
Med omförmälda mildring i straflbestämmelserna är 1724 ars produktplakat
fortfarande lagligen gällande, hvilket äfven är fallet med 1726 års förklaring.
Men faktisk tillämpning eger numera produktplakatets förbud mot införsel med
främmande fartyg af andra än eget lands produkter icke gent emot något
land, som med Sverige eger i någon mån afsevärda sjöfartsförbindelser. Genom
ett stort antal sjöfartstraktater, afslutade från och med år 1826, hafva nem -

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

igen i detta afseende flertalet främmande länders fartyg blifvit likstälda med
svenska. Äfven från kustfartsförbudet hafva i några under senare tider afslutade
sjöfartstraktater undantag medgifvits.

På grund af § 12 i mellanrikslagen af den 30 maj 1890 ega produktplakatets
bestämmelser icke tillämplighet på norska fartyg. Enligt nämnda §
skola nemligen alla i det ena riket inhemska fartyg och båtar, öppna eller
däckade och af hvad slag och drägtighet som helst, ehvad de der äro bygda
eller naturaliserade, äfven i det andra behandlas såsom inhemska och åtnjuta
alla dermed förenade rättigheter samt således, utan afseende om de ankomma
eller afgå från eller till in- eller utländsk ort eller om de äro barlastade eller
lastade med in- eller utländska varor, icke åläggas andra eller högre utgifter
till kronan, städer eller särskilda inrättningar, än af inhemska fartyg och båtar
skola utgöras. Då det vidare i andra momentet af samma § heter, att det
ena rikets fartyg och båtar ock må inom det andra rikets område idka fraktfart
med samma rätt och under enahanda vilkor, som för inhemska fartyg och
båtar äro bestämda, följer häraf äfven, att norska fartyg icke allenast äro
fritagna från kustfartsförbudet, utan derutöfver åtnjuta den andra främmande
länders fartyg icke tillkommande rätten att inom Sveriges område idka fart
å insjöar, floder och kanaler.

Om mellanrikslagen skulle upphöra, utan att nya särskilda bestämmelser
trädt i stället, skulle det sålunda blifva norska fartyg förbjudet att idka varuförsel
på Sverige med andra än inhemska produkter, hvarjemte norska fartyg
vid lagens upphörande komme i mistning af rätten att idka fraktfart inom
svenskt område.

Hvad derefter angår de utgifter, som drabba sjöfarten, framgår af nyss
omförmälda stadgande i mellanrikslagens § 12, att norska fartyg icke i Sverige
må åläggas andra eller högre afgifter till kronan, städer eller särskilda inrättningar,
än af inhemska fartyg och båtar skola utgöras. De afgifter, om hvilka
här kan vara fråga, äro lastpenningar, lotspenningar, fyr- och båkafgifter, tonafgifter
till sjömanshusen äfvensom hamnafgifter och andra afgifter till kommuner.
Af dessa afgifter utgå jemlikt § 4 i tulltaxeunderrättelserna lastpenning
ar ne med lika belopp af norska och andra främmande fartyg som af
svenska. Enahanda är förhållandet med ej mindre fyr- och båkafgiften, i
afseende å hvars erläggande och beloppet deråt numera enligt §§ 44 och 49
i gällande förordning angående lotsverket ingen olikhet eger rum mellan svenska
och utländska fartyg, än äfven tonafgiften till sjömanshusen, hvilken, enligt
hvad i § 34 af reglementet för sjömanshusen i riket uttryckligen stadgas,
utgår med lika belopp för norskt som för svenskt fartyg. Norska fartygs
likställighet med svenska i fråga om utgörande af nu omtörmälda tre slag af
afgifter komme sålunda icke att rubbas genom mellanrikslagens upphörande.

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

Vidkommande deremot lotspenningarne meddelas i nådiga kungörelsen den
27 november 1896 angående ändrad lydelse af § 1 samt upphäfvande af § 29
i förordningen angående lotsverket den 15 februari 1881, så väl i afseende
å befrielse från skyldigheten att anlita kronolots som rörande lotspenningar
erläggande, vissa bestämmelser, gällande svenskt fartyg och sådant utländskt
fartyg, som traktatsenligt skall i afseende på skyldighet att anlita kronolots
vara med svenskt fartyg likstäldt. Ehuru sådan likställighet icke uttryckligen
omnämnes vare sig i mellanrikslagen eller i gällande traktater, lärer
densamma få anses inbegripen i den nationela behandling, som enligt nämnda
lag och traktater tillkommer norska och andra främmande fartyg, och följaktligen
för norska fartyg bortfalla med mellanrikslagens upphörande. Hvad slutligen
beträffar hamnafgifter och andra afgifter till kommuner, grundar sig norska
fartygs likställighet med svenska i fråga om dessa afgifter uteslutande på
mellanrikslagens bestämmelser, och den lagstadgade likställigheten skulle sålunda
komma att upphöra med denna lag, ehuruväl, då taxorna för sagda afgitter
fastställas af Eders Kongl. Maj:t, ett eventuelt beslut af någon kommun om
olikhet i afgifter för svenska och för norska fartyg icke kunde vinna tilämpning
utan Eders Kongl. Maj:ts medgifvande.

I det föregående är redogjordt för den förändrade ställning, Norges handel
och sjöfart på Sverige skulle komma att intaga, för den händelse mellanrikslagen
bortfölle, utan att i någon mån ersättas af andra bestämmelser. Beträffande
åter den ställning, som den svenska handeln och sjöfarten under enahanda
förutsättning skulle komma att intaga i Norge, varder förhållandet
delvis ett annat. Enligt den norska tulltaxan behandlas för närvarande, likasom
enligt den svenska, alla varor oberoende af deras ursprung i tullhänseende
lika, och den svenska handeln kom me sålunda äfven efter mellanrikslagens upphörande
faktiskt att åtnjuta behandling såsom den mest gynnade nations.
Då de norska författningarne ej heller känna till någon olikhet i skeppsafgifter
af det ena eller andra slaget för olika nationers fartyg, lika litet som något
förbud för ett lands fartyg att till Norge införa andra varor än sådana, som
producerats i eget land, komme sålunda svenska fartyg att i dessa afseenden
blifva likstälda med norska. I fråga slutligen om rätt till kustfart och inrikes
sjöfart är genom lagen af den 17 juni 1869 främmande fartyg i allmänhet
och utan vilkor af reciprocitet medgifvet. att lika med inhemska föra varor,
intagna på en inländsk ort, till annan plats i landet, derest ej Konungen förordnar,
att någon viss främmande nations fartyg ej må begagna sig af denna
tillåtelse. Äfven efter mellanrikslagens upphörande komme sålunda med nu
i Norge gällande lagstiftning Sverige att för sin handel och sjöfart på Norge
i alla afseenden åtnjuta behandling som den mest gynnade nation.

Bih. till Riksd Prof. 1807. 1 Sami. 1 Afd. 54 Höft,

10

Kongi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 66.

Den ordning för handels- och sjöf artsförhållanden a mellan Sverige och
Norge, som är grundad i den ännu gällande mellanrikslagen, innefattar till
sina allmännaste drag, jemte behandling såsom den mest gynnade nation, ömsesidig
tullfrihet för hvartdera landets naturalster och tillverkningar samt vissa
lättnader för gränstrafiken. Genom nämnda lags upphörande kornine det för
den hittillsvarande mellanrikslagstiftningen särskildt kännetecknande eller det,
hvarigenom densamma väsentligen skiljer sig från våra handels- och sjöfartsaftal
med andra länder, nemligen den ömsesidiga tullfriheten för vissa varor,
att bortfalla. Skulle dertill efter mellanrikslagens upphörande de båda ländernas
ömsesidiga behandling ej blifva lika med den mest gynnade nations,
komme de till hvarandra i sämre ställning än till hvarje annat folk, med hvilket
de faktiskt hafva handelsförbindelse. Att åtgärder böra vidtagas till förebyggande
häraf, synes uppenbart. Förhandlingar hatva derföre varit inledda
med norska regeringen om upprättande af förslag till en författning af samma
ömsesidigt förbindande kraft som mellanrikslagen, enligt hvilken författning
de båda länderna skulle tillerkänna hvarandra behandling såsom den mest gynnade
nation i fråga om handel och sjöfart äfvensom erforderliga lättnader
beredas gränstrafiken. Dessa förhandlingar hafva emellertid icke ännu ledt till
resultat af anledning, att fråga i Norge blifvit väckt om införande af differentialtullsystemet
och att, då denna fråga ej ännu hunnit genomgå förberedande
behandling, det ansetts mindre lämpligt att för närvarande binda sin handlingsfrihet
genom ett aftal med Sverige om behandling såsom den mest gynnade
nation.

Den omständighet, att en ömsesidigt förpligtande öfverenskommelse i
ämnet sålunda icke kunnat komma till stånd, synes dock icke innebära giltig
anledning att icke medgifva Norge behandling som den mest gynnade nation.
När mellanrikslagen gått till ända, skulle, med nu gällande bestämmelser, Sverige
fortfarande komma att i Norge åtnjuta behandling såsom den mest gynnade
nation, men Norges sjöfart deremot att i Sverige vidkännas en högst
väsentlig inskränkning i sina hittillsvarande förmåner. Anledning att försätta
den norska sjöfarten på Sverige i eu sådan undantagsställning, vida ofördelaktigare
än deu, som åtnjutes af andra länders sjöfart här i riket, lärer icke
förefinnas, och jag har derföre trott, att, oaktadt öfverenskommelse om ömsesidig
behandling som den mest gynnade nation icke kunnat komma till stånd, förhållandet
genom en af Norges samtycke oberoende lag borde ordnas sålunda,
att sådan behandling komme Norges handel och sjöfart här i riket till godo.
Tydligt är emellertid, att eu dylik lag icke bör ega gällande kraft längre, än
motsvarande förmån tillkommer svensk handel och sjöfart i Norge. Då likväl lagens
giltighet svårligen kan till sitt fortbestånd göras beroende af inträffandet eller uteblifvandet
af en norsk lagstiftningsåtgärd, synes vilkoret af reciprocitet ej böra i sjelfva

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66. IT

lagen upptagas. Lämpligare torde vara, att lagen antages att gälla till och med
någon dag vid slutet af nästkommande års riksdag, exempelvis den 15 maj
eller den tidigare dag, då nytt beslut blifvit af Riksdagen fattadt. Dermed
vinnes ock möjlighet att få denna lag, som ju till följd af sin beskaffenhet
hör vara gemensam, bragd till stånd såsom sådan, om de i Norge nu pågående
utredningar då hunnit föras till slut.

Ledd af de åsigter, jag sålunda uttalat, har jag låtit upprätta ett förslag
till förordning i ämnet. Detta förslag, som äfven upptager de bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan de förenade rikena, hvilka ansetts erforderliga,
sedan de i mellanrikslagen för närvarande innefattade bestämmelserna
i ämnet trädt ur kraft, är af följande lydelse.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst omförmälda
författningsförslag, hvilket finnes detta protokoll under litt. — bilagdt, yttrade
departementschefen vidare:

Beträffande de särskilda §§ i det nu upplästa lagförslaget anhåller jag
att få anföra följande.

§ 1. Denna § är af samma innehåll som §|12 i mellanrikslagen
af den BO maj 1890, allenast med de ändringar, som påkallas deraf,
att förstnämnda § blott afser att reglera norska fartygs rättigheter i
Sverige. De norska fartygen bibehållas derigenom vid den likställighet med
de svenska, som nu är dem förunnad, och således äfven vid rätten att å insjöar,
floder och kanaler inom riket idka fraktfart, eu rätt, hvilken, såsom
förut blifvit framhållet, icke tillkommer någon annan främmande nations fartyg.
Då emellertid svenska fartyg i Norge åtnjuta motsvarande förmån och denna i
öfrigt icke kan sägas vara af någon större betydelse, har jag ansett skäl
saknas att föreslå rubbning i det hittills bestående förhållandet i detta afseende.

§ 2. Då två länder äro med landgräns förenade med hvarandra, är
det, åtminstone så vidt gränsen går genom någorlunda befolkade trakter,
vanligt, att särskilda bestämmelser meddelas rörande gränstrafiken i syfte att
bereda befolkningen i gränsdistrikten den lättnad i samfärdseln öfver gränsen,
som med bevarande af nödig kontroll i tullhänseende må vara förenlig. Till
lättnader af sådant slag hör den i § 4 af gällande mellanrikslag medgifna
rättighet att tullfritt öfver gränsen i mindre qvantiteter föra vissa eljest tullpligtiga
artiklar. Behofvet af denna lättnad kommer naturligtvis äfven framgent
att göra sig gällande, med afseende hvarå i mom. 1 af förevarande
§ upptagits bestämmelser motsvarande de i mellanrikslagens § 4 innefattade,
dock med iakttagande, att varuqvantiteterna i allmänhet sänkts till
de belopp, som upptagits i det inför Eders Kongl. Maj:t den 12 sistlidne
februari anmälda, af svenska och norska ombud vid sammanträde å Holmenkollen
vid Christiania den 2 oktober 1896 upprättade förslag till mellanriks -

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 66.

lag. Enär emellertid, enligt hvad jag inhemtat, de i sistnämnda förslag upptagna
maximiqvantiteterna för fläsk och spanmål, nemligen 5 kilogram för
det förstnämnda varuslaget samt 25 kilogram för omalen och 15 kilogram
för malen spanmål, i gränsorterna ansetts otillräckliga, har jag ansett samma
qvantiteter utan betänklighet kunna något höjas, nemligen till 10 kilogram
för fläsk samt till 40 kilogram för omalen och 25 kilogram för malen
spanmål.

Vissa gränsorter på den svenska sidan äro så aflägset belägna från stad
eller annan handelsplats inom riket, att de för sin tillförsel af allehanda förnödenheter
äro företrädesvis hänvisade till Norge, der de ock måste söka afsättningsort^
för sina produkter. Detta är särskildt förhållandet med gränstrakterna
inom nordligaste delen af Vermland, inom Dalarne och Herjeådalen
samt inom nordligaste delen af Jemtland och vidare norrut.. För dessa trakter
måste den föreslagna sänkningen af de till tullfri införsel medgifna varuqvantiteterna
komma att medföra kännbar olägenhet. Vid sådant förhållande och då
besvärligheten af kommunikationerna på den svenska sidan torde utgöra tillräcklig
garanti mot missbruk i handelsändamål af en något rymligare tilltagen införselrätt,
hafva de i mellanrikslagens § 4 stadgade varuqvantiteterna synts mig böra
bibehållas såsom undantagsvis gällande för nyssnämnda landsdelar. Dervid
hafva likväl, enligt nyssnämnda komiterades förslag, artiklarna bränvin och
sprit och dermed beredda drycker samt vin äfvensom den numera tullfria
artikeln salt uteslutits, hvarjemte den till tullfri införsel medgifna qvantiteten
socker höjts från 8 kilogram till den med gällande decimalsystem mera öfverensstämmande
siffran 10 kilogram.

Sista stycket i förevarande mom. öfverensstämmer till innehållet med sista
stycket i mellanrikslagens § 4 med den skilnad, att den uti ifrågavarande
lagrum omförmälda skriftliga försäkran föreslagits skola, på sätt af nyss omförmälda
komiterade blifvit hemstäldt, afgifva^ under edlig förpligtelse.

Bestämmelserna i mom. 2, B, 4 och 5 i § 2 af författningsförslaget
sakna motsvarighet i mellanrikslagen, och dylika bestämmelser hafva ej heller
varit af behofvet påkallade, så länge ömsesidig tullfrihet för hvartdera landets
produkter och tillverkningar varit medgifven. Enligt upplysningar inhemtade
från med ortförhållandena förtrogna personer skulle flerstädes i gränstrakterna
ganska kännbara rubbningar uppstå i det dagliga lifvets förhållanden, derest
icke den i sagda momenter omförmälda samfärdsel med Norge obehindradt
tillätes. Genom stadgandet i mom. 5, enligt hvilket vederbörande tullmyndighet
eger meddela erforderliga kontrollföreskrifter, lärer faran för missbruk vara
förebygd.

§ 3 i författningsförslaget är af enahanda innehåll med § 6 i mellan -

13

Kongl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 66.

rikslagen, allenast med den ändring, som påkallas deraf, att nu endast afses
att reglera förhållandena vid varuförsel från Norge till Sverige.

Sedau generaltullstyrelsen genom nådig remiss erhållit befallning att afgifva
underdånigt utlåtande öfver omförmälda författningsförslag, har styrelsen
den 22 i denna månad sådant utlåtande afgifvit och deruti anfört, att, med
afseende å den korta tid, den föreslagna förordningen vore afsedd att gälla,
syntes i detta sammanhang något styrelsens yttrande icke kunna anses påkalladt
i fråga om, huruvida omständigheterna kunde för framtiden böra föranleda
ändring i nu gällande bestämmelser angående norska fartygs behandling
i svenska hamnar, med hvilka bestämmelser förslagets § 1 i alla delar öfverensstämde;
och hade styrelsen i öfrigt icke något att erinra vid föreskrifterna i
det remitterade förslaget.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga det af mig nu anmälda
förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjöfarten och gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.

Hvad föredragande departementschefen sålunda tillstyrkt,
deruti statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. — vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Hugo Malm.

Bih. till BiJcsd. Prot. 1897. 1 Sami. 1 Afd. 54 Häft.

3