Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51

Proposition 1897:51

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

1

N:o 51.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående tilläggspensioner
åt viss personal vid värfvade arméns disciplinkompani
efter kompaniets upplösning; gifven Stockholms
slott den 5 mars 1897.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen medgifva,

att åt följande personal vid värfvade arméns
disciplinkompani, nemligen t. f. chefen, majoren m. m.
Oscar Wilhelm Gyllenhammar, redogöraren, fanjunkaren
Johan August Pettersson och expeditionshafvande
underofficeren, fanjunkaren Alfred Ferdinand Flach,
må å allmänna indragningsstaten beviljas pensioner
af 1,380 kronor åt Gyllenhammar, 410 kronor åt
Pettersson och 360 kronor åt Flach, att, utan minskning
i de till hvar och en af dem nu utgående pensioner
från arméns pensionskassa och fyllnadspensioner
från statsmedlen, af dem för deras återstående
lifstid åtnjutas från och med månaden näst efter den,
i hvilken hvarderas anställning vid disciplinkompaniet
upphör.

De ärendet tillhörande handlingar skola vederbörande utskott
tillhandahållas, och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

Bill. till Riksd. Prot. 1897.

OSCAR.

Axel Rappe.

1 Sami. 1 Afd. 41 Höft. (N:o 51.)

1

2

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 51.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,
Statsråden: friherre Åkerhielm,

Wikblad,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

VON KRUSENSTJERNA.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe anförde härefter i
underdånighet:

»Uti en af chefen för tredje arméfördelningen till Eders Kongl.
Maj:t insänd skrifvelse har t. f. chefen för värfvade arméns disciplinkompani,
majoren i armén m. m. Oscar Wilhelm Gyllenhammar
i underdånighet anhållit, att efter kompaniets förestående indragning
honom måtte tilldelas någon pensionstillökning, och såsom stöd härför
åberopat sin mer än 30-åriga sträfsamma och svåra tjenstgöring vid

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 51.

nämnda kompani samt sin ekonomiska ställning, hvilken vore sådan,
att han efter kompaniets för honom oförmodade indragning motsåge
svåra bekymmer för sin och sin familjs bergning, derest icke något
understöd kunde genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga mellankomst varda
honom beredt; till hvilken ansökning arméfördelningschefen tillstyrkt
nådigt bifall, med vitsord, att Gyllenhammar under sin långa tjenstetid
på ett i alla afseenden förtjenstfull! sätt handhaft chefskapet vid berörda
kompani.

Sedan Eders Kongl. Maj:t behagat häröfver infordra arméförvaltningens
å intendents- och civila departementen underdåniga utlåtande,
har bemälda myndighet med anledning häraf under den 22 nästlidne
januari anfört följande.

Då de vid disciplinkompaniet anstälde officerare, underofficerare
och redogöraren innehade sina befattningar derstädes endast på förordnande,
förefunnes ingen bestämd rättighet för dem att vid befattningarnas
upphörande till följd af kompaniets upplösning undfå särskild!
skadestånd för derigenom förlorad aflöningsinkomst. Deremot torde,
enligt arméförvaltningens åsigt, en del af denna personal ur billighetssynpunkt
böra kunna vänta någon dylik godtgörelse. Till denna del
hörde icke de ännu i aktiv tjenst med lön på stat vid vederbörligt
truppförband . qvarstående, hvilka naturligtvis finge vid upphörande af
denna liksom hvarje annan kommendering utan vidare återgå till tjenstgöring
vid sina egna truppförband. Annorlunda gestaltade sig dock
förhållandet för dem, hvilka redan med pension afgått ur eget regemente
och endast qvarstode vid sin befattning i disciplinkompaniet.

I den år 1877 faststälda pensionsregleringen för armén vore
pensionsbeloppen för kompaniofficerare och underofficerare bestämda
under förutsättning af en tvungen afgång vid 53 års ålder. Vid pensionsbeloppens
fastställande torde väl derför hafva tagits i beräkning, att
ifrågavarande personal, om än i allmänhet olämplig till trupptjenstgöring
å fältet, dock befunne sig i eu ålder, då den ännu länge egde
krafter nog att genom arbete af ett eller annat slag förskaffa sig
väsentliga bidrag till eget och familjens underhåll. Den vid jemförelsevis
så unga år afgående officeren eller underofficeren måste således i
god tid söka ordna för erhållande vid afskedet af någon anställning
vare sig hos enskild person eller hos staten, och den af honom eftersträfvade
sysselsättning måste helst vara af den art, att han kunde
förvänta dess bibehållande under så lång tid, som krafterna räckte till
dess skötande, ty vid ännu längre framskriden ålder blefve det alltid
svårt, oftast omöjligt att erhålla en ny verksamhet. Såsom alldeles

4 Kongl. Maj:fs Nåd. Proposition N:o 51.

säkert torde det kunna antagas, att den, som vid sträfvandet efter
dylik anställning lyckats på grund af duglighet och lämplighet erhålla
en befattning i statens tjenst, äfven blefve vid denna bibehållen, så
länge han vore i besittning af nämnda egenskaper. För denne måste
det således blifva icke blott en sviken förhoppning, utan äfven efter
omständigheterna en verklig olycka, om han till följd af oförmodad
indragning af den anstalt, vid hvilken han tjenstgjorde, i förtid försattes
i overksamhet, och det syntes derför ur dessa allmänna synpunkter
icke orimligt, om staten, som afsett att på indragningen göra
en beaktansvärd vinst för framtiden, skulle söka i någon mån lindra
bekymren för den enskilde statstjenaren, ehvad denne utöfvat sin
befattning på grund af förordnande eller derå innehaft konstitutorial
eller fullm agb

Ännu mer syntes en sådan statens mellankomst böra vara att
hoppas, då den af indragningen drabbade statstjenaren på ett framstående
sätt utfört det honom anförtrodda värfvet. Detta vore, efter
arméförvaltningens åsigt, fallet med majoren Gyllenbammar, hvilken
sedan den 16 september 1866 varit anstäld vid disciplinkompaniet.
Han hade följt detsamma från Borghamn till Bollö, från Bollö till
Tjurkö, derifrån till Karlsborg och sist 1885 till Varberg, och han hade
enligt arméfördelningschefens vitsord, hvaruti arméförvaltningen fullkomligt
instämde, på ett särdeles förtjenstfull sätt handhaft sitt chefskap
för nämnda kompani. Svårigheten att föra befälet öfver en dylik
trupp vore nogsamt känd. Dess manskap bestode, fastän ej af brottslingar
i detta ords vanliga betydelse, likväl af folk, som hunnit temligen
långt på förfallets trappa, och hvars vildsinthet, oregerlighet och oefterrättlighet,
hvilka egenskaper gjort det omöjligt att behålla dem vid
deras förra truppförband, stält på befälet vid disciplinkompaniet de
starkaste kraf på sådana befälsegenskaper, som lugn, sinnesnärvaro
och derpå beroende rådighet, kraft parad med klokhet och framför allt
med den välvilja och sinnesgodhet, som vet att till sist besegra föremålens
oemottaglighet derför. Med sådana egenskaper hade det under
de senaste 11 åren, då kompaniet varit förlagdt å Varbergs fästning,
hvarest all hjelp till oordningars undertryckande med fysisk magt
saknats, lyckats en handfull befäl att genom moralisk öfverlägsenhet
hålla denna illa beryktade, stundom till ett par hundrade uppgående
trupp i det goda skick, som af vederbörande fördelningsgenerals årliga
mönstringsberättelser vitsordats, och till ett sådant uppförande, att
Varbergs samhälle, som med farhåga betraktade kompaniets förläggning
till fästningen, numera med ledsnad torde se dess upplösning, hvarför -

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

utom den håg för ordning och godt uppförande, som bibragts manskapet
vid kompaniet, syntes, så vidt det eljest låtit sig göra att om disciplinsoldatens
uppförande efter afskedandet vinna kännedom, hos ett flertal
medföljt till hemorten och fortfarande öfvat sin goda inverkan. Utan
att vilja förringa betydelsen af den medverkan, som af öfrigt befäl och
underbefäl lemnats, ansåge arméförvaltningen detta goda resultat böra
i öfvervägande grad skrifvas Gyllenhammar till godo och gorå honom
förtjent af ett erkännande, hvadan arméförvaltningen funne sig böra
på det varmaste tillstyrka bifall till den underdåniga ansökningen.

I sammanhang härmed har arméförvaltningen till Eders Kongl.
Maj ds nådiga bepröfvande hänskjuta frågan om särskild tilläggspension
jemväl åt den vid disciplinkompaniet anstälde redogöraren, fanjunkaren
Johan August Pettersson och åt expeditionshafvande underofficeren
derstädes fanjunkaren Alfred Ferdinand Flach, hvilka begge, i likhet
med Gyllenhammar, redan inträdt på arméns pensionsstat.

Efter att hafva redogjort för de aflöningsförmåner, som Gyllenhammar,
Pettersson och Flach å disciplinkompaniets stat åtnjutit, har
arméförvaltningen på grund af hvad i ärendet sålunda förekommit
slutligen hemstält, att Eders Kongl. Majd behagade föreslå Riksdagen,
att bemälde officer och underofficerare måtte från den tidpunkt, då
hvarderas aflöning vid disciplinkompaniet upphörde, utöfver dem redan
tillerkänd pension ur arméns pensionskassa och fyllnadspension af
statsmedlen, å allmänna indragningsstaten eller alternativt från de till
fyllnadspension vid armén anvisade medel få åtnjuta särskild tilläggspension
till belopp för Gyllenhammar af 1,760 kronor, för Pettersson
af 1,000 kronor och för Flach af 700 kronor.

Af handlingarne i ärendet inhemtas:

beträffande majoren Gyllenhammar, att han, som är född den 28
april 1834 och således inom kort uppnår 63 års ålder, tjenat staten i
nära 44 år; att han mer än 30 år varit anstäld vid disciplinkompaniet,
hvilket han såsom chef förestått sedan i augusti 1870; att han den 30
juli 1886 erhållit afsked från då innehafvande kaptensbeställning vid
Skaraborgs regemente samt dervid tillagts pension med fyllnadspension
till sammanlagdt belopp af 2,240 kronor; att enligt den 18 juni 1884
nådigts faststäld stat för disciplinkompaniet chefens aflöningsförmåner
utgöras af, förutom servisersättning 30 kronor samt bostadsförmån med
ljus och eldning, ett arfvode af 4,495 kronor, hvarifrån dock skall afgå
lön vid vederbörande regemente; samt att Gyllenhammar på grund af
särskildt beslut fått efter sitt afskedstagande från iregementet å nämnda
arfvode vidkännas eu afkortning, svarande mot fyllnadspensionens be -

6

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 51.

lopp 1,640 kronor, hvadan hans aflöning å kompaniets stat sedan nämnda
tid utgått ^med allenast 2,285 kronor kontant;

beträffande redogöraren Pettersson, att denne, som är född den
28 november 1834 och således 62 år gammal, varit i statens tjenst
anstäld omkring 43 år och deraf i mer än 20 år innehaft redogörarebefattningen
vid disciplinkompaniet; att han i maj 1885 erhållit afsked
från fanjunkarebeställning vid fortifikationen, hvarefter han uppburit
pension med fyllnadspension till det för fanjunkare bestämda belopp
af tillhopa 870 kronor, och att hans aflöning såsom redogörare enligt
förutnämnda stat utgjorts af ett arfvode å 1,600 kronor, hvarjemte han
åtnjutit fri bostad med eldnings- och belysningsämnen;

samt beträffande slutligen underofficeren Flach, att han, född den
10 maj 1843 och således 53 år gammal, erhållit sin första anställning
i statens tjenst den 12 augusti 1863, då han antogs till volontär vid
Skaraborgs regemente; att han den 3 augusti 1880 antagits till tjenstgöring
vid disciplinkompaniet, hvarest han sedan den 29 juli 1890 i
egenskap af fanjunkare innehaft anställning såsom expeditionshafvande
underofficer; att han den 26 april 1894 erhållit afsked från sergeantsbeställning
vid sistnämnda regemente och dervid tillagts pension med
fyllnadspension såsom sergeant af lista klassen till sammanlagdt belopp
af 510 kronor; samt att han jemte nyssnämnda pensionsbelopp uppburit
de enligt merberörda stat expeditionshafvande underofficeren vid
disciplinkompaniet tillagda aflöningsförmåner, utgörande arfvode 1,100
kronor, servisersättning 12 kronor och dessutom fri bostad med eldnings-
och belysningsämnen.

Statskontoret, som efter nådig remiss jemväl yttrat sig uti ifrågavarande
ärende, har dervid — med erinran att anställningen vid disciplinkompaniet
innehades endast på grund af förordnande, hvadan derstädes
anstälde personer måste vara beredde att när som helst lemna
sina befattningar utan att kunna göra gällande något anspråk på ersättning
för mistade inkomster — i underdånighet anfört, att beträffande
tvenne af dem, hvarom nu vore fråga, det dock ville synas statskontoret
som om billighetsskäl talade för beredande åt dem af någon högre
pension än den de, hvar för sig, på grund af gällande stndganden egde
att utbekomma från arméns pensionskassa. Så väl kompanichefen Gyllenhammar
som redogöraren Pettersson hade nemligen i så lång tid, den
ene 30 och den andre 20 år, bestridt ansvarsfulla befattningar vid disciplinkompaniet
och dessförinnan begge i flera år tjenstgjort vid kronoarbetscorpsen,
att det icke torde kunna anses obilligt, derest denna
deras, särskildt hvad chefen vidkomme, magtpåliggande tjenstgöring

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

hugnades med något*erkännande utöfver den vanliga militärpensionen,
hvilken blifvit till beloppet bestämd efter helt andra förutsättningar,
och ansåge sig statskontoret till förmån för tilläggspension åt Gyllenhammar
jemväl böra erinra om den besparing å anslaget till disciplinkompaniet,
som uppkommit genom det afdrag å chefsarfvodet till belopp
af 1,640 kronor om året, som egt rum sedan år 1886. Vidkommande
åter underofficeren Flack, hvilken icke vore mer än 53 år gammal och
således nu befunne sig i den ålder, att han, derest han qvarstått i sin
sergeantsbefattning vid regementet, varit skyldig att derifrån afgå med
den pension jemte fyllnadspension, som han redan uppbure, så ansåge
statskontoret vid sådant förhållande och då härtill komme, att han
endast i 33 år varit i statens tjenst och under blott 6 år bestridt befattningen
såsom underofficer vid disciplinkompaniet, tillräcklig anledning
saknas att tillstyrka någon ytterligare pensionsförmån för honom.

I afseende å storleken af de ifrågasatta tilläggspensionerna har
statskontoret, utan att vilja göra någon bestämd erinran mot de af
arméförvaltningen för Gyllenhammar och Pettersson föreslagna belopp,
dock ansett sig böra förorda ett annat beräkningssätt för dessa pensioner.
Det syntes nemligen statskontoret, som om ett billigt och lämpligt
resultat skulle vinnas, derest å de arfvoden, hvilka vore förenade
med bemälde personers nuvarande befattningar, pension finge beräknas
efter enahanda grunder som de, hvilka tillämpades vid bestämmande
af pension med fyllnadspension från arméns pensionskassa. Då nu 80
procent af Gyllenhammars arfvode utgjorde 3,620 kronor och af Petterssons
1,280 kronor, borde i sådant fall deras redan innehafvande pensioner
eller 2,240 kronor för den förre och 870 kronor för den senare
ökas med respektive 1,380 kronor och 410 kronor. Och har statskontoret,
som ansett tilläggspensionerna böra utgå från allmänna indragningsstaten,
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t måtte till Riksdagen aflåta
nådig proposition i enlighet med statskontorets sålunda uttalade
åsigter.

Lika med de i ärendet hörda myndigheter anser jag det vara med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, att majoren Gyllenhammar
och fanjunkaren Pettersson, hvilka, efter erhållna afsked från vederbörande
truppförband, så lång tid egnat sina krafter åt en ansträngande
verksamhet i statens tjenst, på något sätt godtgöras för den oförutsedda

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

förlust, hvaraf de genom disciplinkompaniets indragning drabbats, allrahelst
som de dem förut tillerkända militärpei*sioner, på sätt jemväl
statskontoret erinrat, blifvit bestämda under andra förutsättningar både
i afseende å lefnads- och tjenstår samt verksamhetsområde. Genom att
tillägga dem särskilda tilläggspensioner efter den af statskontoret föreslagna
beräkningsgrund skulle en dylik godtgörelse i någon, om än
ringa, mån kunna dem beredas, hvadan jag tillstyrker, att hvad statskontoret
i berörda hänseende föreslagit måtte bifallas såsom eu minsta
gärd af erkännande för en i allo förtjenstfull och, särskildt hvad majoren
Gyllenliammar vidkommer, ytterst magtpåliggande verksamhet i
statens värf.

Beträffande slutligen fanjunkaren Flach, är det visserligen sant,
att han under blott 6 år bestridt befattningen såsom expeditionshafvande
underofficer vid disciplinkompaniet, men om honom gäller, liksom förhållandet
är med Gyllenhammar och Pettersson, att han, äfven sedan
han vid uppnådd pensionsålder erhållit afsked från sin beställning på
stat vid vederbörande regemente, egnat tid och krafter åt statens tjenst,
och synes det så mycket mera obilligt, om han nu skulle lemnas utan
någon ersättning för sina genom det förtidiga afbrottet i hans verksamhet
vid disciplinkompaniet förlorade inkomster, som han vid nämnda
kompani tjenstgjort i egenskap af fanjunkare och deremot vid eget
regemente intjent endast sergeants-pension. Rättvisan torde derför
kräfva, att Flach åtminstone beredes en tilläggspension motsvarande
skilnaden emellan fanjunkarepensionen 870 kronor och sergeantspensionen
510 kronor, eller ett belopp af 360 kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag i underdånighet,
det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå’Riksdagen medgifva,

att åt följande personal vid värfvade arméns disciplinkompani,
nemligen t. f. chefen, majoren m. m.
Oscar Wilhelm Gyllenhammar, redogöraren, fanjun*
karen Johan August Pettersson och expeditionshafvande
underofficeren, fanjunkaren Alfred Ferdinand
Flach, må å allmänna indragningsstaten beviljas pensioner
af ett tusen trehundraåttio kronor åt Gyllenhammar,
fyrahundratio kronor åt Pettersson och trehundrasextio
kronor åt Flach, att, utan minskning i
de till hvar och en af dem nu utgående pensioner
från arméns pensionskassa och fyllnadspensioner från
statsmedlen, af dem för deras återstående lifstid åt -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 51.

njutas från och med månaden näst efter den, i hvilken
hvarderas anställning vid disciplinkompaniet upphör.»

Till hvad departementschefen sålunda hemstält behagade Hans
Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter, lemna
nådigt bifall; och skulle proposition i ämnet, sådan den finnes detta
protokoll bilagd, till Riksdagen aflåtas.

Ex protocollo
Trygve Hermelin.

Bih. till Itiksd. Prof. 1897.

1 Somt 1 Afd. 41 Höft.

2