Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40

Proposition 1893:40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

1

]tf:o 40.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring
af gällande bestämmelser om utbetalande af belöning för
dödande af björn och varg; gifven Stockholms slott den
24 februari 1893.

Under åberopande af bifogade protokoll öfver finansärenden för denna
dag vill Kongl. Maj:t härmed inhemta Riksdagens yttrande öfver det i
sagda protokoll omförmälda förslag, att belöning för dödande af björn ej
vidare må af statsmedel utbetalas och att den i § 20 af gällande jagtstadga
utfästa belöning för dödande af varg må höjas från tjugufem till
femtio kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen
med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

F. v. Essen.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 25. Käft. (No 40—41.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2i
februari 1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,
friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen anförde
i underdånighet:

»I belöning för dödande af rofdjur utbetalas af allmänna medel
enligt § 20 af gällande jagtstadga för björn 50 kronor, för varg eller lo
25 kronor och för järf 10 kronor. För unge af dessa rofdjur erhålles
lika mycket som för fullvuxet djur af samma slag.

I underdånig skrifvelse den 11 april 1891 har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i Norrbottens län omförmält, att styrelsen för svenska

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

jägareförbundets afdelning i nämnda län anhållit om Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes medverkan för åstadkommande af ändring i jagtstadgans
nyssnämnda bestämmelser, i syfte att skottpenningarne sänktes
eller borttoges för björn och höjdes för varg.

Till stöd för denna framställning har, enligt hvad Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande vidare meddelat, anförts följande.

Hvad först björnen beträffade, vore allmänt kändt, att jagten på detta
djur vore ett eftersökt nöje för den sportmessigt utbildade jägaren. Att
tillräcklig lockelse till dylik jagt skulle qvarstå, äfven om skottpenningarne
bortfölle, vore sålunda mer än sannolikt och framginge för öfrigt
deraf, att årligen så betydande summor betalades för björnringar och att
sådana anstalter och kostnader för den egentliga jagten gjordes af enskilda
sällskap och jagtvänner, att ensamt villebrådets penningevärde, inberäknadt
skottpenningarne, visst icke annat än i ovanliga fall kunde
sägas närmelsevis utgöra en ersättning derför. Men äfven om här och
der, såsom i aflägsnare trakter, sportsmannen icke alltid funnes till hands
att öfvertaga rätten till dessa björnringar, vore sjelfva bytet, huden och
köttet, dock alltid så värdefullt, att det äfven materiel ersatte de
ansträngningar och den uppoffring af tid, som den enskilda skogsbon nedlade
på inringningen och sjelfva jagten. De allmogemän, som härmed
plägade sysselsätta sig, vore för öfrigt icke heller alldeles okänslige för
det nöje och den retelse, som en björnjagt kunde hafva med sig. Någon
större ökning af detta djurslag och dermed följande större skadegörelse
vore sålunda icke att frukta såsom en följd af skottpenningarnes borttagande.

Det framginge för öfrigt icke af de statistiska uppgifterna för de
senaste åren, att tillgången på björn vore så synnerligen stor, liksom ej
heller att han bland de större tamdjur, som plägade vara utsatta för
hans roflystnad, anstälde någon svårare förödelse. Enligt den föreställning,
man inom Norrbottens län i allmänhet gjorde sig, vore björnen numera
nästan oskadlig för hästkreatur, och den tribut, han toge af nötboskapen
och fårhjordarne, vore icke heller allt för betydande. För renen vore han
väl i det hela ofarlig; om vintern, då renarne dragit sig ned från de
högre fjellen och norska kusten och ströfvade omkring i våra skogsmarker,
hade björnen för öfrigt sin hvilotid.

Med vargen åter vore förhållandet ett helt annat. Förföljelsen af
detta rofdjur innebure icke någon lockelse för den egentlige jägaren. Det
vore lappen, hvars hela egendom hotades med ödeläggelse, som i de flesta

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

fall finge upptaga striden med denne fruktansvärde fiende. En oerhörd
uthållighet, en otrolig förmåga af umbäranden och dessutom gynsamma
snö- och väderleksförhållanden erfordrades såsom förutsättningar för att
en dylik jagt, såsom den vanligen bedrefves, skulle lyckas. Ehuru statistiken
för åren 1888 och 1889 uppgåfve antalet dödade vargar inom
riket till respektive 24 och 22 samt björnar till 88 och 19, berättigade
dessa siffror ingalunda till den slutsatsen, att vargen icke förekomme talrikare
än björnen. De utgjorde i stället, rätt fattade, ett vältaligt bevis
på de oerhörda svårigheter, som, i jemförelse med björnjägarens vida beqvämare
uppgift, vore förenade med vargjägarens; och, innan man komme
till början af jagten, vore i vanliga fall redan så stor skada skedd, att
den godtgörelse, de nu gällande skottpenningar^ kunde ställa i utsigt,
föga betydde. En högre premie skulle utan tvifvel locka till flitigare
förföljande af vargarne, under det att man nu i många fall funne sin
räkning vid att, så godt sig göra läte, hels passivt skydda hvar och en
sin renhjord för de objudna gästernas påhelsningar. Utom premien vore
det också endast djurets hud, som hade värde.

Toge man å andra , sidan i betraktande den skada, som af detta rofdjur
förorsakades, så mötte häpnadsväckande siffror. Antalet under år
1889 af rofdjur dödade renar uppgåfves till 4,000, hvaraf endast inom
Norbottens län 2,566. Det vore vissersigen sant, att äfven järfven hade
sin andel i denna förstörelse, men som detta djur vore ojemförligt mycket
mera lättjagadt, kunde dess andel antagas åtminstone vara den mindre.
Något vidare ordande om vargens allmänt kända förderflighet för renhjordarne
syntes ej vara af nöden, men framhållas borde, att disproportionen
mellan den skada, han förorsakade, och det pris, som af staten
utbetalades för hans dödande, vore alltför stor samt att denna disproportion
vid jemförelse med de tal, som gä,Ide björnen, rent af blefve skärande.
En ändring, sådan som den föreslagna, skulle utan tvifvel kraftigare
verka till vargens utrotande. Genom densamma skulle vidare den
rikligare skottpenningen i de flesta fall komma dem till del, som mest
vore utsatta för förluster genom detta rofdjurs härjningar, och skulle i
allmänhet utgöra en välbehöflig lindring och hjelp i de vidrigheter af
alla slag, med hvilka den vanlottade nomaden hade att kämpa. Derigenom
syntes ej heller komma att uppstå några väsentliga rubbningar i
de utgiftsposter, som af statsverkets medel utginge under denna rubrik.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som öfver denna framställning
inhemtat yttranden från öfverjägrnästaren i Norrbottens distrikt och

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

5

samtlige inom länet anståide jägmästare, har för egen del anfört, bland
armat, att de särskilda belopp, med hvilka skottpenningar för björn och
varg utginge, redan länge visat sig stå i strid med den uppfattning, som
angående dessa rofdjurs större eller mindre skadlighet hystes af allmänheten,
åtminstone i de delar af riket, der båda dessa slag af rofdjur hade
sitt tillhåll, samt att vargarne under de senare årtiondena betydligt förökat
sig inom riket, särskildt inom Norrbottens län, och börjat allt mera
utbreda sig söderut. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har derför
hemstält, att Eders Kongl. Maj:t täcktes till Riksdagen göra framställning
om borttagande af skottpenningarne för björn och höjande af skottpenningarne
för varg till i allmänhet 50 kronor, med skälig förhöjning af
detta belopp för drägtig hona och nedsättning deri för modern följaktiga
ungar.

Genom nådig remiss anbefald att häröfver afgifva underdånigt utlåtande,
har domänstyrelsen med afseende derå, att den ifrågasatta ändringen
i gällande bestämmelser rörande skottpenningar för björn och varg
berörde äfven de öfriga län, der dessa rofdjur förekomme, inhemtat yttranden
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande och landstingen i
Vesterbottens, Jemtlands, Kopparbergs och Vermlands län äfvensom från
de inom nämnda fyra län anstälde jägmästare och vederbörande öfverjägmästare;
och har styrelsen, som jemväl inhemtat Norrbottens läns landstings
yttrande i frågan, med eget underdånigt utlåtande till Eders Kongl.
Maj:t öfverlemnat de sålunda afgifna yttrandena.

Länsstyrelserna i Vesterbottens, Kopparbergs och Vermlands län äfvensom
landstingen i nämnda tre län och i Norrbottens län hafva tillstyrkt
bifall till det framstälda förslaget, dervid af Vesterbottens läns landsting
särskildt blifvit upplyst, att björn endast sparsamt förekomme inom länet,
men att deremot vargarnes antal under senaste åren i oroväckande grad
ökats och att en stor mängd renkreatur, särskildt under vintern 1890—1891,
af dem dödats i länets fjelltrakter. Jemtlands läns landsting har väl biträdt
förslaget om skottpenningarnes höjande för varg, men deremot ansett
anledning saknas för premiernas borttagande för dödande af björn. Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län har uttalat sig emot
hvarje förändring i afseende å skottpenningarne vare sig för björn eller
varg. Af de hörde skogstjenstemännen hafva samtlige, med undantag af
en, ansett en förändring i angifvet syfte af ifrågavarande bestämmelser
vara önskvärd. Mot den ifrågasatta bestämmelsen, att skottpenningarne
skulle utgå med högre belopp för dödande af drägtig varghona samt med

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

lägre belopp för ungar, hafva dock någre skogstjenstemän uttalat betänligheter
i anseende till de svårigheter, som i sådant fall ansetts skola
uppstå vid utfärdande af de för skottpenningarnes utfående erforderliga

intyg Domänstyrelsen

har i sitt underdåniga utlåtande till en början erinrat,
att enligt 1808 års jagtstadga jordegarne voro skyldige att genom skallgång
och anskaffande af vissa jagttyg medverka till rofdjurens utrotande,
i hvilket syfte jemväl skottpenningar utbetalades, ehuru till högst ringa
belopp, utgörande för björn tre riksdaler banko och för varg 1 riksdaler
och 24 skillingar banko, samt att genom den förnyade, nu gällande nådiga
jagtstadgan af den 21 oktober 1864 skottpenningarne, i sammanhang
med upphäfvandet af den jordegarne åliggande skyldighet med afseende
å skallgång och anskaffande af jagttyg, blifvit ganska betydligt höjda,
nemligen för björn till 50 kronor och för varg till 25 kronor.

För att belysa förhållandet angående ifrågavarande djurslags förekomst
inom landet och de förändringar, som derutinnan uppstått under
den tid, som förflutit, sedan skottpenningarnes nuvarande belopp bestämdes,
har domänstyrelsen meddelat följande, ur den officiella statistiken
hemtade uppgifter.

Antalet dödade björnar och vargar utgjorde under nedanstående
perioder:

	B j	örn	V a	r g
	i hela riket	i Norrbottens och Vester-bottens län	i hela riket	i Norrbottens och Vester-bottens län
	årligen i medeltal	årligen i medeltal	årligen i medeltal	årligen i medeltal
1861 — 1865 ..............................	106	28	in	54
1866—1870 ..............................	99	33	47	20
1871—1875 ..............................	52	18	46	33
1876—1880 ..............................	60	22	37	21
1881—1885 ..............................	82	16	34	31
1886—1890 ..............................	83	17	29	22
under år 1891...........................	17	12	61	41

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

Antalet af rofdjur dödade större husdjur utgjorde under motsvarande
perioder:

	Hästar	Nötkreatur	Renar
1861—1865 .............................................	25	284	78
1866—1870 .............................................	6	92	1,464
1871—1875 .............................................	2	53	2,281
1876—1880 .............................................	2	31	2,442
1881—1885 .............................................	endast en bäst under hela perioden	11	2,149
1886—1890 .............................................	1	9	3,151
under år 1891 .......................................	4	2	5,936

Det kunde, enligt hvad domänstyrelsen vidare anför, med all säkerhet
antagas, att hästarne och nötkreaturen blifvit rifna af björn samt att
renarne fått sin bane hufvudsakligen af vargar, ehuru till någon mindre
del äfven af järf.

Så vidt af de dödade rofdj urens antal kunde dömas, syntes deras
mängd hafva betydligt aftagit. Detta vore ock i sjelfva verket fallet, i
det att dessa rofdjur, som tillförene förekommo jemväl i mellersta delarne
af landet, numera hufvudsakligen hade sitt tillhåll i de norra orternas
mera otillgängliga skogs- och fjelltrakter. Men äfven i dessa sistnämnda
trakter förekomme björnen temligen sparsamt, hvaremot vargen under de
senare åren väsentligt ökats, hvilket nogsamt jemväl ådagalades genom
det större antal renar, som enligt de statistiska uppgifterna för de senaste
åren blifvit af rofdjur dödade.

Om än något tvifvel ej kunde råda om obehöfligheten af att staten
fortfarande utbetalade skottpenningarne för björn i de af lätta kommunikationer
gynnade orter, der en björnring städse vore mycket eftersökt och
betingade högt pris, kunde å andra sidan möjligen ifrågasättas, huruvida
tidpunkten ännu vore inne för dessa skottpremiers borttagande inom de
nordligaste orterna, för hvilkas inbyggare, enligt hvad de statistiska
uppgifterna utvisade, björnen ännu vållade någon, om än ringa skada.
Men då dessa landsdelars representanter i de flesta länens landsting sjelfve

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

icke haft något att erinra mot skottpremiemas upphörande och jagten
efter detta djurslag genom numera väsentligt förbättrade kommunikationer
äfven i nämnda orter syntes, om så ej redan vore fallet, efter hand liksom
annorstädes blifva eftersökt och ganska inbringande för dem, som
sysslade med djurets uppspårande och ringning, hade ej heller domänstyrelsen,
isynnerhet som jagtbytets värde vore ganska betydande, något
att erinra mot det nu framstälda förslaget, att skottpenningarne för björn
måtte upphöra.

Hvad beträffar förslaget att höja skottpenningarne för varg, har domänstyrelsen,
då sagda rofdjurs efterhållande i anseende till dermed förenade
svårigheter och stora tidspillan samt jagtbytets ringa värde, tvifvelsutan
behöfde större uppmuntran, helst i följd af vargarnes tilltagande
antal detta rofdjurs skadegörelse å renhjordarne under de senare åren
väsentligt ökats, äfven härtill tillstyrkt bifall dock med erinran, att skottpenningarne
för varg syntes styrelsen likasom hittills böra utgå med lika
belopp för unge som för fullvuxet djur, vare sig drägtig hona eller
annat djur.

Hvad i det föreliggande ärendet blifvit till stöd för den af svenska
jägareförbundets afdelning i Norrbottens län gjorda framställning anfördt
synes mig innebära tillfyllestgörande bevisning ej mindre om obehöfligheten
under nuvarande förhållanden af de enligt § 20 i jagtstadgan utgående
skottpenningar för björn, än äfven om angelägenheten af en höjning
i beloppet af de i samma § bestämda skottpenningar för varg, och
denna bevisning vinner i styrka genom det förhållande, att i de två län,
der björn och varg ännu. förekomma i något större antal, eller Norrbottens
och Vesterbottens, länsstyrelser, landsting och det öfvervägande
antalet skogstjenstemän biträdt förslaget. Då jag derför finner mig ega
grundad anledning att understödja detsamma, anser jag i fråga om det
belopp, med hvilket de förhöjda skottpenningarne för varg böra utgå,
detsamma i enlighet med hvad de flesta myndigheter, som i ärendet yttrat
sig, förordat, lämpligen böra bestämmas till 50 kr. På sätt domänstyrelsen
anfört, lärer detta belopp böra under alla förhållanden utgå med
samma belopp, således lika för ungar, drägtiga honor och andra djur.

Den sålunda ifrågasatta förändringen torde ej komma att förorsaka
någon betydligare ökning i statsverkets utgifter för skottpenningar. Från

9

Kongl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 40.

det under sjunde hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till belöningar för
rofdjurs dödande, hvilket i riksstaten upptages med 12,000 kronor, utbetalades
under år 1891 allenast 2,505 kronor. Skottpenningarnes borttagande
för björn och höjande till 50 kronor för varg skulle för femårsperioden
1886—1890, under hvilken period årligen i medeltal dödades
83 björnar och 29 vargar, hafva medfört en årlig besparing af i medeltal
925 kronor och för år 1891, hvarunder dödades 17 björnar och 61
vargar, en ökning i utgift af 675 kronor, allt under förutsättning, att
förändringen icke inverkat på antalet dödade rofdjur af ifrågavarande
slag. Äfven om, såsom ju afsedt är, höjningen i beloppet och skottpenningarne
för varg skulle medföra en ökning i antalet dödade vargar,
torde utgifterna från nyssberörda anslag dock icke på långt när komma
att uppnå anslagets i riksstaten uppförda siffra. Då denna siffra under
nuvarande förhållanden kan anses högre än behofvet kräfver, torde frågan
om nedsättning i anslagets belopp vid en blifvande statsreglering böra
komma under öfvervägande.

Under åberopande af hvad jag nu anfört och då Eders Kongl. Maj:t
torde pröfva lämpligt att i den föreliggande frågan höra Riksdagen, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes genom nådig
proposition inhemta Riksdagens yttrande öfver det af mig förordade förslaget,
att belöning för dödande af björn ej vidare må af statsmedel utbetalas
och att den i § 20 af gällande jagtstadga utfästa belöning för
dödande af varg må höjas från tjugufem till femtio kronor.»

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfrige ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen gilla och
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåta^ af den lydelse, bilagan litt. — — vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo
G. Vilh. Smerling.

Bih■ till Riksd. Prof. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 25 Häft. 2