Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61

Proposition 1891:61

Antal sidor
9
riksdag
tvåkammaren
kammare
session
lagtima

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.

PDF

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

1

4

X:o 61.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående godkännande
af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Lunds hospital för Malmöhus läns räkning af en
vårdanstalt för sinnessjuke; gifven Stockholms slott den
2 april 1891.

Sedan, på sätt bifogade statsrådsprotokoll öfver ecklesiastikärenden
för denna dag utvisar, Malmöhus läns landsting gjort underdånig
framställning, att för sinnessjukes vård i de fall, om hvilka § 41 i
stadgan angående sinnessjuke den 2 november 1883 förmäler, måtte få
för landstingets räkning och på dess bekostnad å staten tillhörigt område
vid Lunds hospital uppföras en vårdanstalt, och att denna anstalt,
i allt hvad de sjukes vård anginge, måtte få ställas under medicinalstyrelsens
inseende mot skyldighet för landstinget att för vården lemna
ersättning, samt förslag uppgjorts till de närmare vilkor och bestämmelser,
som för det ifrågasatta medgifvandet synts böra uppställas,
så, och*efter det landstinget samma förslag godkänt, vill Kong], Maj:t
härmed föreslå Riksdagen att för sin del medgifva, att uti förevarande
ämne aftal af innehåll statsrådsprotokollet utvisar må mellan staten och
Malmöhus läns landsting träffas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen
med all kongl. nåd och ynnest städse • välbevågen.

OSCAR,

G. Wennerberg.

Bih. till Likså. Prof. 1891. 1 Smil. 1 Afd. 39 Höft. (N:o 61).

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 2
april 1891.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhiei.m,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Departementschefen, statsrådet herr Wennerberg, anförde härefter
vidare:

»Uti Eders Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående sinnessjuke
den 2 november 1883 är föreskrifvet, att inom hvarje län skall vid
något af dess lasarett beredas tillfälle till vård för sinnessjuke uti de i
§ 41 i stadgan omförmälda fall att sinnessjuk, hvilken är i trängande
behof af vård å hospital, ej genast kan der blifva intagen.

Kongl. Maj:fs Nåd. Proposition N:o 61. 3

Sedan medicinalstyrelsen i skrifvelse den 1 juni 1885 till Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län erinrat om åtgärders
vidtagande för fullgörande af sagda föreskrift, beslöt länets sistnämnda
år församlade landsting att, enär en särskild anstalt synes böra anläggas
för ifrågavarande ändamål och staden Lund måste anses vara
lämpligaste platsen för densamma, men passande byggnadsplats icke
förefunnes å lasarettets i Lund område, en dertill gränsande tomtdel
skulle för ändamålet inköpas. Efter inköpet af denna tomt, och sedan
en del af densamma måst upplåtas för annat ändamål, visade det sig,
att den återstående tomtdelen var otillräcklig och genom sitt läge
otjenlig för uppförande af en vårdanstalt för sinnessjuke.

Med anledning häraf anhöll 1887 års landsting i underdånig
skrifvelse, det täcktes Eders Kongl. Maj:t tillåta medicinalstyrelsen att
med styrelsen för länets sjukvårdsinrättningar i Lund träda i underhandling
om de vilkor, hvarunder ett nödigt antal platser kunde för
länets räkning reserveras inom den asyl, som för statens räkning då
var under uppförande å den så kallade Hunnerupsmarken invid Lunds
hospital.

Då emellertid denna anhållan icke vann Eders Kongl. Maj:ts godkännande,
uppdrog landstinget år 1888 åt en komité att efter vederbörlig
utredning afgifva förslag dels beträffande platsen för den ifrågasatta
anstalten, dels huru vida dylik anstalt kunde å mer än ett ställe
åvägabringas, utan att kostnaden synnerligen ökades. I utlåtande, afgifvet
till 1889 års landsting, framhöll denna komité, att endast eu
sjukvårdsanstalt borde komma till stånd och att densamma, med hänsyn
till staden Lunds centrala läge för länet och närhet till hospital
och asyl, borde, om möjligt, dit förläggas. Lasarettets i Lund område
lemnade emellertid icke utrymme för den ifrågavarande byggnaden;
och då densamma måste hafva ett isoleradt läge, kunde plats dertill i
närheten af lasarettet icke heller emot skäligt pris erhållas. Att förlägga
anstalten på längre afstånd från lasarettet kunde icke vara lämpligt,
så vida anstalten skulle stå under inseende af lasarettets styrelse
och sjukvården ombesörjas af lasarettets läkare. Vid sådana förhållanden
ansågo komiterade giltiga skäl förefinnas för en underdånig ansökning,
att sjukvårdsanstalten måtte få förläggas å Hunnerupsmarken
samt ställas under medicinalstyrelsens inseende, så att sjukvården mot
ersättning af landstinget komme att ombesörjas af den vid hospitalet
eller asylen anstälda personal. I enlighet med hvad komiterade härutinnan
föreslagit hemstälde landstinget i underdånig skrifvelse den 2
oktober 1889:

4

Kongl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 61.

att för sinnessjukes vård i de fall, om hvilka § 41 i stadgan
angående sinnessjuke förmäler, måtte få för landstingets räkning och
på dess bekostnad å Hunnerupsmarken uppföras en byggnad af sten,
afsedd att inrymma högst 20, minst 10 patienter; samt

att denna anstalt, i allt hvad de sjukes vård anginge, måtte få
ställas under medicinalstyrelsens inseende mot skyldighet för landstinget
att för vården lemna ersättning i enlighet med de vilkor, Eders Kongl.
Maj:t efter landstingets hörande kunde finna lämpligt bestämma.

I sammanhang härmed anmälde landstinget, att, för den händelse
dess framställning vunne nådigt afseende samt Eders Kongl. Maj :t täcktes
åt medicinalstyrelsen uppdraga de underhandlingar, hvilka för frågans
lösning vidare kunde erfordras, landstinget bemyndigat direktionen för
länets sjukvårdsinrättningar i Lund att derom med sagda styrelse förhandla.

Medicinalstyrelsen, som efter nådig remiss häröfver afgaf underdånigt
utlåtande den 30 december 1889, förmälde sig dervid visserligen
finna betänkligheter mot den gjorda framställningen, särskild! med hänsyn
till den sammanblandning, som kunde befaras uppstå af den vård
utaf sinnessjuke, som ålåge landsting och enskilde å ena sidan, och den,
som tillkomme staten å den andra, men då den underdåniga framställningen
i första hand afsåge, icke en bindande öfverenskommelse, utan
allenast uppgörande af ett förslag, hvilket, äfven om det blefve fördelaktigt
för landstinget, icke derför behöfde blifva ofördelaktigt för staten
och. i alla händelser skulle komma att medföra en ändamålsenligare
sjukvård än som kunde vinnas, derest landstinget nödgades annorstädes
uppföra den behöfliga anstalten, ansåg sig medicinalstyrelsen böra förorda
den gjorda framställningen; och täcktes härefter Eders Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 7 februari 1890 uppdraga åt medicinalstyrelsen
att genom någon sin ledamot underhandla i ämnet med direktionen
öfver Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar i Lund, hvarefter
medicinalstyrelsen borde afgifva förnyadt utlåtande i frågan jemte
förslag.

Sedan medicinalstyrelsen lemna! omförmälda uppdrag åt sin ordförande
generaldirektören A. Almén och denne, efter att hafva hört
direktionen och öfverläkaren vid Lunds hospital, förhandlat med lasarettsdirektionen
i Lund, dervid samstämmighet råd! om önskvärdheten att
åvägabringa en lösning af frågan i den rigtning landstinget föreslagit,
dock att den ifrågasatta anstalten borde förläggas icke på Hurmerupsmarken,
der asylen är belägen, utan på hospitalets område, der lämplig
byggnadsplats förefunnes, i hvilket fall nyligen insjuknade kunde

Kongl. Maj:t Nåd. Proposition No 61. 5

vårdas utan närmare beröring med öfriga patienter samt, der så nödigt
blefve, lättare öfverflyttas till andra afdelniugen af hospitalet, afgaf
medicinalstyrelsen den 21 juli 1890 underdånigt utlåtande, dervid styrelsen,
med öfverlemnande af ett utaf generaldirektören Almén i enlighet
med de förda förhandlingarna upprättadt förslag till bestämmelser
för en uppgörelse i ämnet, förmälde sig, då de ifrågastälda anordningarna
syntes fördelaktiga för sinnessjukes vård och icke heller blifva för statsverket
betungande, i allo biträda hvad af generaldirektören Almén
föreslagits. Öfver detta förslag inhemtades derefter yttrande af länets
senast församlade landsting, hvilket i underdånig skrifvelse den 22
nästlidne oktober förmält sig till alla delar godkänna detsamma.

Ifrågavarande, af landstinget för dess del godkända förslag innefattar
följande:

att landstinget berättigas att å staten tillhörigt område vid Lunds
hospital uppföra en för 20 patienter afsedd byggnad i enlighet med af
vederbörande myndighet godkänd ritning;

att landstinget vidkännes kostnaden ej mindre för nybyggnaden
med dithörande promenadgårdar, värmeapparater och vatterdedningsrör
än äfven för all annan fast inredning samt för framtiden bestrider underhållskostnaden
härför;

att staten anskaffar och underhåller afl den lösa utredningen samt
ombesörjer och bekostar allt hvad öfrigt för de sjukes vård erfordras;

att af platserna tio inredas för manliga och tio för qvinliga patienter; att

den nya anstalten införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården
afsedda afdelningar och hospitalets styrelse berättigas att fritt
förfoga öfver anstalten och använda densamma såsom en upptagningsanstalt
för nyligen insjuknade, utan afseende på om dessa tillhöra
Malmöhus län eller något annat län, dock med vilkor att tjugu platser
alltid och utan invändning finnas disponibla endast för sjuke från Malmöhus
län och att en fullgod vård desse beredes;

att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarettet
för tillfällig hospitalsvård behöfvande sinnessjuke sker i vanlig ordning,
så att ifrågavarande patienter till anstalten remitteras af lasarettets
läkare för att der vårdas, till dess för deras hospitalsvård föreskrifna
intyg och ansvarsförbindelser genom lasarettets målsmän anskaffats,
hvarefter dessa sjuke, så vidt de pröfvas vara till vård å
hospital eller asyl berättigade, höra der vinna inträde i alldeles samma
ordning som andra sinnessjuke och utan något företräde för dessa,
Malmöhus län tillhörande sinnessjuke;

6

Kongl Maj.is Nåd Proposition N:o 61.

att för hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för
de första fem åren utgår med 2 kronor 50 öre för dag och derefter
för fem år i sänder bestämmes af Eders Kongl. Maj:t, på förslag af
medicinalstyrelsen och sedan landstinget blifvit hördt;

att afgiften inbetalas qvartalsvis af lasarettsdirektionen;
att emellertid ett minimibelopp af 3,000 kronor skall för hvarje
år i patientafgifter till staten utgöras;

att så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk derifrån utskrifves,
äfvensom då han intoges å asyl eller hospital, landstingets betalningsskyldighet
för samme patient upphör, hvarför underrättelse härom
utan dröjsmål genom hospitalets syssloman lemnas lasarettsdirektionen
med uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit å anstalten
vårdad;

att staten och landstinget forbehålles ömsesidig rätt till uppsägning
af öfverenskommelsen att upphöra två år efter uppsägningen, med
skyldighet för staten att ersätta landstinget kostnaden för byggnaden,
derest uppsägningen sker af staten, med det belopp, som bestämmes
af fem gode män, deraf staten och landstinget utse två hvardera och
de sålunda valde den femte, dock att värdet ej får öfverstiga verkliga
kostnaden för byggnadens uppförande, samt, derest uppsägningen eger
rum från landstingets sida, med två tredjedelar af det på förenämnda
sätt bestämda värdet.

I afseende å det sålunda uppgjorda förslaget torde jag böra anmärka,
huruledes, då förslaget innehåller, att landstingets betalningsskyldighet
för patient, som från lasarettet till anstalten remitterats, skulle
upphöra då patienten intages å hospital eller asyl, sistnämnda uttryck
uppenbarligen afser det fall, att patienten efter i stadgad ordning vunnen
behörighet till vård å hospitalet eller asylen derstädes erhåller sådan,
men deremot icke åsyftar den händelse, att någon till anstalten
hörande patient, innan behörighet till vård såsom hospitals- eller asylpatient
i vederbörlig ordning ernåtts, i stället för att vårdas i anstalten
inlägges å hospitalet eller asylen.

I fråga om det föreliggande förslagets lämplighet samt till närmare
motivering af detsamma har generaldirektören Almén, hvars framställning
medicinalstyrelsen till alla delar biträdt, hufvudsakligen anfört
följande.

7

Kong!. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 61.

Frågan, huru vida den föreslagna anordningeii kunde åstadkommas
utan uppoffringar för staten och svårigheter för sjukvården vid hospitalet,
vore beroende på det sätt, hvarpå anstalten ordnades. Ville man
undvika, att sjukvården vid hospitalet försvårades och fördyrades, så
måste den nya anstalten, på sätt förslaget innehölle, införlifvas med
hospitalets öfriga för sjukvården afsedda afdelningar, och hospitalets
styrelse berättigas att fritt förfoga öfver densamma till upptagningsanstalt
för nyligen insjuknade, utan afseende på om dessa tillhörde
Malmöhus län eller något annat län. Skulle anstalten reserveras uteslutande
för vård af sjuke från Malmöhus län, blefve följden deraf,
dels att samma anstalt under vissa tider blefve obetydligt använd, dels
ock att underhållskostnaden för dessa sjuke blefve högst betydligt fördyrad,
enär anstalten alltid måste hållas uppvärmd och försedd med
fulltalig betjening m. m. Från landstingets synpunkt syntes det för
öfrigt vara temligen likgiltigt, om några länet tillhöriga sjuke vårdades
inom denna anstalt eller efter de sjukes olika tillstånd öfverflyttades
till andra för deras vård mera lämpliga afdelningar inom hospitalet,
blott de erhölle eu fullgod vård, hvarom intet tvifvel kunde förefinnas,
då dessa sjuke intoges å statens väl inrättade hospital vid Lund och
anförtroddes åt der anstälde läkares vård. En dylik upptagningsanstalt
för vård af nyligen insjuknade hade länge varit af behofvet påkallad,
såsom medförande stora fördelar för sjukvården, enär dessa ofta botliga,
alltid särdeles ömtåliga sjuke derigenom skulle kunna bättre isoleras
och undslippa en för dem påkostande, ofta menlig beröring med eller
åsyn af andra sinnessjuke, hvartill komme att våldsamma eller stormande
sinnessjuke skulle vid behof kunna öfverflyttas till andra, särskild!
för sådana patienter afsedda afdelningar inom hospitalet, derest
den nya anstalten betraktades såsom en del af det hela, öfver hvilken
läkarne på vanligt sätt förfogade och hvarigenom anstalten äfven för
framtiden kunde förblifva hvad den borde vara, en för nyligen insjuknades
vård särskild! afsedd lugn anstalt, der nödig’ ro och sömn kunde
de sjuke beredas. Dessa fördelar vore af hospitalets öfverläkare så
högt skattade, att han vid olika tillfällen föreslagit, det en dylik anstalt
måtte der anordnas. Härmed hade dock måst tills vidare anstå så väl
beträffande Lunds som Upsala hospital, enär andra nybyggnader vid
hospitalen varit än mer af behofvet påkallade. Ehuru eljest i allmänhet
förvecklingar och svårigheter kunde befaras, derest den sjukvård,
som ålåge landstinget, sammanblandades med den hospitalsvård, som
öfvertag!ts af staten, och ett bifall till förslaget kunde framkalla likartade
anspråk från andra län, syntes dock i föreliggande fall, då mot -

8

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61.

tagningsanstalten kunde komma till stånd utan nämnvärda uppoffringar
från statens sida, men till stor fördel för sjukvården, den föreslagna
anordningen kunna förordas.

Beträffande den från ekonomisk synpunkt vigtiga frågan om dagafgiftens
bestämmande, så borde denna afgift naturligen lämpas efter
de verkliga kostnaderna för de sjukes vård, men då desamma dels
vore nära nog omöjliga att nöjaktigt beräkna, dels ock vore beroende
af, huru vida anstalten vore mer eller mindre använd, af vexlande pris
på lifsförnödenheter, betjeningens aflöning m. m., hade dagafgiften
ansetts icke böra nu bestämmas såsom bindande för framtiden, men väl
för en viss tid och på sådant sätt, att såväl statens som landstingets
intressen blefve behörigen tillgodosedda, hvilket synts kunna säkrast
ernås, derest dagafgiften föresloges af medicinalstyrelsen och efter
landstingets hörande bestämdes af Eders Kongl. Maj:t för viss tid åt
gången.

Hvad anginge den för de närmaste fem åren föreslagna dagafgiften
af 2 kronor 50 öre, så kunde densamma, om den ock förefölle
hög i jemförelse med dagafgifterna för tredje och andra klassens
hospitalspatienter eller med medelkostnaden för sinnessjukes vård å
hospital, dock sägas vara för landstinget billig, derest man to ge i betraktande
de kostnader, som skulle uppstå, i händelse landstinget skulle
bestrida alla med patienternas vård å en för ändamålet uppförd och
särskildt underhållen anstalt förenade utgifter, oafsedt om få eller många
sjuke komme att der vårdas. A andra sidan vore afgiften, om än förmånlig
för länet, fullt tillräcklig att bestrida alla statens af anordningen
föranledda utgifter, då naturligen statens sjukvård å anstalten, bestridd
i samband med hospitalets öfriga sjukvård och der redan befintliga inrättningar
samt af dess läkare, tjensteman och betjening, kunde åstadkommas
för ett relativt lågt pris.

Ehuru den föreslagna överenskommelser) syntes komma att lända
till ömsesidig fördel och således kunde antagas blifva beståndande äfven
för en lång framtid, hade dock bort förutsättas, att sådana omständigheter
i en framtid kunde inträffa, som gjorde det önskvärdt-, att öfverenskommelsen
upphörde, hvadan ock i förslaget upptagits bestämmelse
om aftalets upphörande efter viss tids förutgången uppsägning, med
skyldighet för staten att dervid tillösa sig byggnaden. Den olikhet i
ersättningsbeloppet, som föreslagits allt efter som uppsägningen skedde
från statens eller från landstingets sida, hade synts erforderlig, på det
att staten ej utan giltiga skäl måtte nödgas öfvertaga en byggnad, som
uppförts på landstingets begäran. Men å andra sidan hade sagda in -

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

lösningsskyldighet icke ansetts böra vara betungande för staten, då den
afsåge en byggnad, som äfven för framtiden blefve för hospitalet behöflig.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit synes mig det
ifrågastälda aftalet vara af beskaffenhet att kunna från statens sida biträdas.
Obestridliga fördelar för sjukvården skulle genom förslaget ernås;
och då vilkoren i detsamma synas mig affattade med behörigt afseende
å så väl statens som landstingets intressen, hemställer jag i
underdånighet, det täcktes Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition föreslå
Riksdagen att för sin del medgifva, att uti förevarande ämne aftal
af angifvet innehåll må mellan staten och Malmöhus läns landsting
träffas.»

Hvad departementschefen sålunda hemstält och
tillstyrkt täcktes Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan
af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla; och
skulle proposition till Riksdagen aflåtas med den
lydelse bilagan vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

C. E. Blom.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 89 Käft.

2

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.