Kon r/l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 19

Proposition 1896:19

14

Kon r/l. Maj ds Nåd. Proposition N:o 19.

N:o 19.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser angående god man för
frånvarande delegare i dödsbo; gifven Stockholms slott
den 31 januari 1896.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag,

innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delegare
i dödsbo.

Med upphäfvande af förordningen angående den förvaltningsrätt, som
i vissa fall tillkommer god man, hvilken är förordnad att iakttaga frånvarande
arfvinges rätt, den 81 oktober 1873 stadgas som följer:

Den, som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnats att
vara god man för frånvarande delegare i dödsboet, ege att i allt, som med
det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan företräda;
och skall för gode mannen gälla hvad om förmyndares förvaltning, redovisning
och ansvarighet tinnes föreskrifvet.

Gode mannen njute skäligt arfvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR

Aug. östergren.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

15

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
'' Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 22 november 1895,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr iriinistern för utrikes ärendena grefve Do.uglas,
Statsråden: Friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson och
Wersåll.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Östergren anmälde i underdånighet: Riksdagens

skrifvelse den 5 maj 1893, deri Riksdagen anhållit att
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelse, hvarigenom den af rätten för en å okänd ort vistande
arfvinge förordnade gode mannens rättsliga ställning blefve i sin helhet
bestämd.

Efter att hafva redogjort för denna skrifvelses innehåll yttrade departementschefen
:

»God man för frånvarande delegare i dödsbo kan af domstol förordnas
dels enligt 15 kap. 5 § ärfdabalken, dels på grund af förordningen

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

angående vård af död mans bo den 24 september 1861. Enligt dessa
stadgandens ordalydelse innebär förordnandet uppdrag, i föira fallet att
arfvet vårda och förvalta, till dess den frånvarande arfvingen sin rätt
bevakar eller tiden dertill ute är, och i det senare att vårda den frånvarandes
rätt, till dess han sjelf kommer eller annorlunda förordnar. Närmare
bestämmelser om sådan god mans rättigheter och skyldigheter hafva
meddelats i förordningen angående den förvaltningsrätt, som i vissa fall
tillkommer god man, hvilken är förordnad att iakttaga frånvarande arfvinges
rätt, den 31 oktober 1873, af innehåll, att en jemlikt 15 kap. 5 §
ärfdabalken förordnad god man eger, under vissa vilkor,* med laga verkan
afyttra eller inteckna arffallen fastighet, samt i lagen om tillsyn å god
mans förvaltning af frånvarandes lott i dödsbo den 16 maj 1890, enligt
hvilken författning lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af
omyndigs egendom den 18 april 1884 skall ega tillämpning jemväl i afseende
å god man, som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnas
att vårda frånvarande delegares i dödsboet rätt eller förvalta hans lott
deri. Gode mannens rättsliga ställning kan emellertid icke anses vara
genom de sålunda gällande föreskrifterna med nödig fullständighet och
tydlighet bestämd. Särskild! lära, på sätt af Riksdagen framhållits, svårigheter
uppkomma i det fall, att den aflidne genom testamente förordnat
om sin egendom och i all synnerhet då fastighet borttestamenterats.

Såsom den lämpligaste utvägen att undanrödja den tveksamhet, som
nu är rådande i fråga om vidden af gode mannens befogenhet med afseende
på förefintligt testamente, och de af denna tveksamhet härflytande
olägenheter angifver Riksdagen, att i lag uttryckligt stadgande gifves om
gode mannens rätt att genom sina åtgöranden binda arfvingen. I sammanhang
härmed anföres, att gode mannens skyldighet att arfvet vårda
och förvalta »innebär ett förhållande, som närmast torde vara att förlikna
med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska angelägenheter»,
hvilken likhet blifvit än större i följd af förberörda förordning den 31
oktober 1873 och lag den 16 maj 1890, samt att på grund häraf »toxde
kunna ifrågasättas, huruvida ej skäl förefinnes att utsträcka denna likställighet
jemväl till återstående fall».

I öfverensstämmelse med hvad sålunda af Riksdagen uttalats anser
jag det böra genom uttryckligt lagstadgande fastställas, att en af domstol
. förordnad god man för frånvarande sterbhusdelegare eger att i allt, som
med uppdraget har samband, företräda den frånvarande med samma verkan,
som då en förmyndare handlar å myndlingens vägnar, samt att i fråga
om egendomens förvaltning, slutlig redovisning och ansvarighet samt arfvode
och kostnadsersättning samma bestämmelser som för förmyndare gälla

17

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.''

jemväl för sådan god man. Deremot finner jag ej tillräckligt skäl vara
för handen att utsträcka likställigheten derhän, att förmånsrätt i gode
mannens konkurs skulle tillkomma den frånvarande sterbhusdelegaren.
Medgifvandet af en tyst förmånsrätt är nemligen alltid från den allmänna
rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, och härtill kommer i detta fall att
förmånsrätt följdrigtigt borde medgifvas äfven för redovisningskraf hos
vissa andra gode män, särskildt hos de enligt 15 kap. 2 § giftermålsbalken
eller 20 kap. 7 § ärfdabalken förordnade.

Beträffande formen för den ifrågasatta lagändringen synes mig lämpligt
att upphäfva förordningen den 31 oktober 1873 och låta en mot dess
innehåll svarande bestämmelse ingå i den nya lagen. Oafsedt vigten deraf,
att samhörande föreskrifter icke onödigtvis fördelas i särskilda författningar,
skulle omförmälda förordning nemligen i allt fall icke kunna oförändrad
bibehållas. Enligt sin affattning har densamma endast afseende
på god man, som enligt 15 kap. 5 § ärfdabalken förordnas, medan behof
förefinnes att bestämma den rättsliga ställningen äfven för god man, som
af domstol utses i kraft af förordningen den 24 september 1861. Vidare
synes förstnämnda förordning utan giltiga skäl i någon mån afvika från
motsvarande bestämmelser om försäljning eller inteckning af omyndigs
fasta egendom. Härtill kommer slutligen, att enligt dess ordalydelse gode
mannens förfogande möjligen torde vara giltigt, äfven om den, som han
egt att företräda, icke är den verklige arfvingen, hvilket måste anses innebära
en opåkallad afvikelse från allmänna rättsgrundsatser.

Lagen den 16 maj 1890 lärer deremot så mycket hellre böra lemnas
orubbad, som dess i fråga om god man tillämpliga innehåll näppeligen
skulle kunna i en annorlunda affattad hänvisning med fullständighet angifvas.
»

i Departementschefen föredrog härefter ett i enlighet med de af honom
uttalade åsigter inom lagbyrån upprättadt lagförslag, af följande lydelse:

>'' Förslag

till lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delegare i dödsbo.

Med upphäfvande af förordningen angående den förvaltningsrätt, som
i vissa fall tillkommer god man, hvilken är förordnad att iakttaga frånvarande
arfvinges rätt, den 31 oktober 1873 stadgas som följer:

Den, som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnats att
vara god man för frånvarande delegare i dödsboet, ege att i allt, som
med det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan föreBih.
till Rikad. Prot. 1896. 1 Sami. 1 Afd. 11 Iläft.

3

18

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

träda; och skall för gode mannen gälla hvad om förmyndares förvaltning,
redovisning och ansvarighet finnes föreskrifvet.

Gode mannen njute skäligt arfvode, så ock ersättning för sina kostnader.

På statsrådets tillstyrkan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att öfver berörda lagförslag högsta
domstolens utlåtande skulle för det ändamål, § 87 regeringsformen
omförmäler, genom note ur protokollet infordras.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

19

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol tisdagen 10 december 1895.

I

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Hernmarck,

Ahlgren,

Norberg,

Hammarskjöld,

Huss,

Carlson,

Claéson.

T. f. byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren
Hammarskjöld föredrog i underdånighet:-

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet den 22 nästlidne november, hvarmedelst, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmälde, högsta domstolens utlåtande
infordrats öfver följande inom lagbyrån upprättade förslag till

Lag, innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande
delegare i dödsbo.

Med upphäfvande af förordningen angående den förvaltningsrätt, som
i vissa fall tillkommer god man, hvilken är förordnad att iakttaga frånvarande
arfvinges rätt, den 31 oktober 1873 stadgas som följer:

Den, som i anledning af timadt dödsfall af domstol förordnats att
vara god man för frånvarande delegare i dödsbo, ege att i allt, som
med det uppdrag har samband, den frånvarande med laga verkan före -

20 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

tråda; och skall för gode mannen gälla hvad om förmyndares förvaltning
redovisning och ansvarighet finnes föreskrifvet.

Gode mannen njute skäligt arfvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Justitieråden Hernmarck, Ahlgren, Norberg, Hammarskjöld, Huss och
Claeson lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Carlson yttrade: »Då gode mannens befogenhet i förslaget
bestämmes sålunda, att han eger »med laga verkan företräda den frånvarande»,
torde deraf följa, att giltigheten af de utaf gode mannen i sådan
egenskap vidtagna rättshandlingar i allmänhet blir beroende deraf, huruvida
den, till hvilkens gode man han förordnats, verkligen är den aflidnes
närmaste arfvinge eller icke. Om det sålunda befinnes, att den frånvarande
förmente arfvingen i sj elfva verket aflidit före arflåtaren, skulle gode
mannens åtgöranden icke vara för den verklige arfvingen bindande. Ett
sådant fall torde lätt nog kunna inträffa, då gode män icke sällan förordnas
för personer, om hvilka man under en följd af år icke haft någon
underrättelse. Att emellertid i ett dylikt fall svåra rättsförvecklingar skulle
kunna uppstå, ligger i öppen dag. Under sådana förhållanden synes det
kunna ifrågasättas, huruvida icke den befogenhet förslaget tillerkänner god
man borde i sin fulla omfattning inträda först, sedan tiden för okänd
arfvinge att anmäla sina anspråk gått till ända. Skäl för en omarbetning
af förslaget i nu antydda rigtning torde så mycket mindre saknas, som
billigheten kräfver, att frånvarande arfvinge lemnas något rådrum att sjelf
taga vård om arfvet, innan sådana på hans rätt i hög grad inverkande
åtgärder som t. ex. godkännande af testamente eller arfskifte af gode
mannen vidtagas. Derjemte synes, för främjande af det med förslaget
åsyftade ändamål, böra beredas möjlighet för delgifning af testamente med
tilläfventyrs varande okänd arfvinge.»

Ex protocollo

Carl Boheman.

Kong!. Maj.in Nåd. Proposition N:o 19.

21

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 31 januari 1896,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ^ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

Justitieråden: Lindbäck,

Claéson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Östergren föredrog i underdånighet: Högsta

domstolens yttrande öfver det genom Kongl. Maj:ts beslut den
22 sistlidne november till högsta domstolen remitterade förslag till lag,
innefattande vissa bestämmelser angående god man för frånvarande delegare
i dödsbo;

och anförde departementschefen härefter:

Sex bland de sju högsta domstolens ledamöter, som deltagit i granskningen
af förevarande lagförslag, hafva lemnat, detsamma utan anmärkning.
En ledamot har deremot, på anförda skäl. ifrågasatt, dels att den af förslaget
god man tillerkända befogenhet borde i sin fulla omfattning inträda
först, sedan tiden för okänd arfvinge att anmäla sina anspråk gått till ända,

Bill. till Kilcsd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afd. It Höft, 4

22

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 19.

dels att det borde beredas möjlighet för delgifning af testamente med
tilläfventyrs varande okänd arfvinge. Hvad det förra af dessa yrkanden
angår, synes det emellertid vara uppenbart, att det åsyftade ändamålet att
förebygga de rättsförvecklingar, som kunna uppstå, när den frånvarande
förmente arfvingen i sjelfva verket aflidit före arflåtaren och gode mannens
åtgöranden till följd häraf äro ogiltiga icke kan vinnas utan en
genomgående omarbetning af de nu gällande i 15 kap. ärfdabalken innefattade
bestämmelserna om tiden att göra arfsanspråk gällande, en omarbetning,
som näppeligen torde böra i detta sammanhang företagas. Äfven
det andra yrkandet skulle för sitt genomförande förutsätta ganska ingripande
lagändringar, utan att detsamma lärer kunna genom hänvisning på.
något känbart behof förordas. Vid sådant förhållande anser jag mig sakna
anledning att ingå i närmare granskning af ifrågavarande tvenne yrkanden
eller att i följd af desamma föreslå någon åtgärd.

Jag hemställer alltså, att det remitterade förslaget i oförändradt skick
måtte jemlikt § 87 regeringsformen för Riksdagen till antagande framläggas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen i nåder lemna
bifall; och skulle till Riksdagen afiåtas nådig proposition
af den lydelse bil. A vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo

Aug. von Hartmansdorff.

Stockholm, tvär Hseggströras boktryckeri, 1896.