Vissa utgångspunkter för energisystemets omställning (prop. 1986/87:159)

Motion 1986/87:N181 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :N181

Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Vissa utgångspunkter för energisystemets
omställning (prop. 1986/87:159)

Tjernobylolyckan den 26 april 1986 ledde till att energipolitik och kärnkraftsprogram
världen över ingående granskades och prövades på nytt.
Kärnkraftens säkerhet ställdes under debatt i många länder. Det internationella
atomenergiorganet IAEA granskade den sovjetiska olyckan för att
utröna hur erfarenheterna kunde tas till vara för att göra kärnkraften säkrare.

Dagen efter att reaktorhaveriet i Tjernobyl blev känt i Sverige skrev folkpartiets,
centerns och moderaternas ledamöter i energirådet till statsrådet
Birgitta Dahl och begärde att rådet skulle informeras om och ges tillfälle att
diskutera eventuella åtgärder med anledning av kärnkraftsolyckan. Regeringen
gav därefter den 7 maj 1986 energirådet i uppdrag att bl. a. klarlägga
orsakerna till olyckan i Tjernobyl, kartlägga dess effekter och utvärdera hur
den påverkar bedömningen av säkerheten vid de svenska kärnkraftverken.

Energirådets expertgrupp presenterade sin rapport Efter Tjernobyl i oktober
1986. Rapporten har därefter remissbehandlats. Som också påpekas i
propositionen kom expertgruppen fram till ”att ingenting framkommit som
ger anledning att ompröva den tekniska riskbilden vad gäller haverier i
svenska reaktorer. Flertalet remissinstanser instämmer på denna punkt i
expertgruppens bedömning. De ser därmed inte heller någon anledning att
ompröva beslutet om avveckling senast år 2010.” Remissomgången visar
också att det numera föreligger en bred enighet om att kärnkraften bör vara
avvecklad till år 2010.

Den nu starka uppslutningen kring kravet att kärnkraften skall avvecklas
till senast år 2010 finner vi i folkpartiet mycket glädjande. Inom folkpartiet
har det länge funnits en medvetenhet om kärnkraftens problem.

Depositionen av förbränd uran och annat avfall från kärnkraftverken
kräver säker förvaring under tidsperioder som är svåra, närmast omöjliga
att överblicka. Det finns också risk för att kärnreaktorer kan utsättas för
härdsmälta eller annan skada som, under ogynnsamma förhållanden, kan
ge upphov till betydande skador på omgivningen — även långt från den
förolyckade reaktorn. Till detta kommer att kärnkraftverken, med hänsyn
till bl. a. risken för sabotage, förutsätter en bevakning som inte normalt
krävs för anläggningar för energiproduktion.

Efter Tjernobyl har det rått osäkerhet om den framtida energipolitiken.
Många aktörer har ställt sig frågan om riksdagsbeslutet om avveckling till
år 2010 skulle stå fast. Det har enligt vår mening varit nödvändigt att leva
med denna osäkerhet under den här perioden. Men nu när utredningsmate

rialet föreligger och har remissbehandlats borde det vara en uppgift för Mot. 1986/87
regeringen att bringa klarhet om inriktningen av energipolitiken. N181

Regeringens proposition ger dock ingen klarhet. Den lägger snarare ut
nya dimridåer. Uppenbarligen har oenigheten och splittringen inom det
socialdemokratiska partiet handlingsförlamat regeringen.

Folkpartiet har i en rapport, Offensiv energipolitik för ersättning och
avveckling av kärnkraften, presenterat ett handlingsprogram för energipolitiken.
1 rapporten sammanfattas folkpartiets ställningstaganden i energifrågan
efter Tjernobyl i följande punkter:

1. Utvärderingen av de händelser som förorsakade reaktorolyckan i Tjernobyl
ger inte anledning ompröva synen på säkerheten i de svenska kärnkraftverken.
Erfarenheterna från Tjernobyl skall beaktas i det fortlöpande
arbetet att höja kärnkraftssäkerheten i Sverige.

2. Riksdagsbeslutet från våren 1985 angående avvecklingen av det svenska
kärnkraftsprogrammet bör i allt väsentligt ligga fast. Den tid som står till
förfogande behövs för att utveckla den teknik (PFBC, förgasning, vind
m. m.) och de energiråvaror (biobränslen m. m.) som kan komma till användning.
Tid behövs också för att förhandla fram de avtal, t. ex. om eventuella
gasleveranser m. m., som kan bli aktuella. Att tiden utnyttjas väl är en
förutsättning för att en framgångsrik ersättning och avveckling av kärnkraften
skall komma till stånd.

3. Åtgärder för en förbättrad energihushållning måste snarast vidtas.

Kraftföretagen kan ha en väsentlig uppgift också i detta sammanhang.

Energihushållning kan ibland vara liktydigt med elbesparing men det förekommer
också att en totalt förbättrad hushållning med energi förutsätter en
viss ökad användning av el. Statsmakterna bör uppställa mål för hushållningen
men inte inteckna sparandet i sin planering för avvecklingen förrän
detta har realiserats.

4. Man bör i planeringen utgå från att kärnkraften i betydande utsträckning
kan behöva ersättas av kraftproduktion i andra former.

5. En plan för ersättning och avveckling av kärnkraften bör därför snarast
utarbetas och föreläggas riksdagen. På en sådan plan bör ställas kraven
att den:

o tillgodoser högt ställda miljökrav,

o stimulerar utvecklingen av miljövänlig teknik inom hela energisektorn,
o inte undergräver förutsättningarna för samhällsekonomisk och regional
balans och bevarad hög sysselsättning,
o tillgodoser landets behov av el och inte leder till elransonering eller ökade
risker för elavbrott,
o överensstämmer med principerna för marknadsekonomi och god hushållning,

o uppmuntrar till hushållning med och effektiv användning av energi samt
o tillvaratar möjligheterna till ökad inhemsk energiproduktion inom rimliga
ekonomiska och miljömässiga ramar.

6. Olyckan i Tjernobyl har visat att radioaktivt nedfall kan drabba områden
långt från en havererad reaktor. Beredskapen att möta olyckor i kärnkraftverk
inom och utom Sverige måste därför förstärkas. Beredskapen är

särskilt otillfredsställande hos länsstyrelser i län där inga kärnkraftverk är 4

belägna. Den av regeringen utlovade utredningen om beredskapshöjande Mot. 1986/87
åtgärder bör snarast tillsättas. N181

7. Svensk kompetens inom områdena för kärnkraftssäkerhet och strålskydd
bör bevaras och, inom vissa områden, förstärkas.

8. Svenskt kärnkrafts-, säkerhets- och strålskyddskunnande skall ställas
till omvärldens förfogande.

9. Sverige bör intensifiera sina ansträngningar att inom IAEA nå beslut
om internationellt accepterade säkerhetsnormer för kärnkraften samt om
rätt och skyldighet för IAEA att kontrollera efterlevnaden av dessa normer.

10. Statsmakterna bör ange de långsiktiga riktlinjerna och principerna
för taxesättningen på el och för beskattningen av olika energiråvaror.

11. Ökade resurser bör tillföras forskning om teknik för framtagning,
överföring och användning av energi. Ett mål för forskningen bör vara att
på lång sikt finna vägar att till låga priser utvinna energi med ringa eller
ingen miljöpåverkan.

12. En kunnig och välmotiverad personal är en förutsättning för säker
drift av kärnkraftverken. Personalen vid de svenska kärnkraftverken fyller
mycket högt ställda krav i dessa avseenden. Så måste det förbli under hela
den tid kärnkraft ingår i det svenska energisystemet. Personalen skall ges
det erkännande den är väl förtjänt av. Den måste också kunna känna sig
förvissad om fortsatt anställning och meningsfulla arbetsuppgifter även
efter kärnkraftsavvecklingen. Utvecklingen och driften av de nya kraftverk
som skall ersätta kärnkraften ger sådana förutsättningar.

I rapporten finns vidare ett principförslag för vad som bör ingå i en
ersättnings- och avvecklingsplan för kärnkraften. Utgångspunkten bör vara
ett uppdrag från statsmakterna till kraftföretagen (vattenfallsverket i samråd
med övriga kraftföretag) att dessa inom viss angiven tid skall inkomma
med förslag om lokalisering av anläggningar för ny kraftproduktion. Detta
torde förutsätta att i varje fall de första anläggningarna förprojekteras. Studien
bör omfatta all den kraft, ca 9 500 MW, som kan behöva ersättas fram
till år 2010. Den bör ange flera möjliga lokaliseringsalternativ så att statsmakterna
i sin fortsatta prövning av ärendet ges viss valfrihet.

För att kraftföretagen skall kunna genomföra det uppdrag som statsmakterna
ålägger dem måste statsmakterna ange de förutsättningar som skall
gälla med avseende på bl. a.

a) Miljön. Hit hör bl. a. utsläppsgränser och avgifter på medgivna utsläpp.
Här ingår också förbehåll mot utbyggnad av orörda älvar m. m.

b) Beredskapen. Här kan t. ex. anges att den totala oljeanvändningen för
kraftproduktion över en viss tidsperiod i genomsnitt inte får överstiga en
viss kvantitet per år. Beredskapssynpunkter kan också behöva läggas på
användningen av kol och naturgas.

c) Priser och tariffer för et. Det är de långsiktiga riktlinjerna och principerna
för taxesättningen som bör anges. En förutsättning för ersättningsinvesteringarna
är att dessa långsiktigt blir lönsamma. Detta innebär att priset på
el kommer att stiga. Statsmakterna kan därför t. ex. finna skäl ange att
prishöjningen bör ske successivt och i jämn takt över en längre tidsperiod.

Ett syfte härmed skulle vara att ge såväl hushåll som företag möjlighet att på

rimliga villkor se över sin energiförbrukning. En marginalkostnadsprissätt- 5

ning på el skulle t. ex. innebära att priserna kom att variera kraftigt mellan Mot. 1986/87
vinterdagar och sommarnätter. N181

Statsmakterna bör också ange om kraftföretagen skall ges ökade möjligheter
att fondera medel för kommande utbyggnad av ersättningskraft.

d) Beskattningen av energi. Statsmakterna bör här ange om nuvarande
principer för beskattningen av bränslen (mest skatt på olja, något mindre på
kol och ingen skatt på torv och flis) bör bibehållas. Bör viss elkonsumtion,
t. ex. den till starkt elberoende industrier, åsättas en lägre skatt? Avser
statsmakterna låta energibeskattningen ingå under mervärdeskatten?

e) Statligt stöd till energiteknisk utveckling. Här bör anges det stöd statsmakterna
kan vilja ge till demonstrationsanläggningar t. ex. för att verifiera
och testa sådan ny teknik som kan bli nödvändig för att klara uppställda
miljö- och effektivitetskrav. Statsmakterna bör här också ange eventuellt
stöd till odlare av energiskog och energigrödor och till beställare av vindkraftsanläggningar
m. m.

f) Åtgärder för ökad hushållning med energi/el. Här bör bl. a. anges riktlinjer
för energihushållning inom industrin, bostadssektorn m. m. samt
kraftföretagens eventuella medverkan i ett program för förbättrad hushållning.
I planen bör redovisas det resultat statsmakterna tror är möjligt att
uppnå genom olika åtgärder för hushållning. Det bör också uttalas att om
målen nås minskar behovet av nya anläggningar för kraftproduktion. Samtidigt
bör noteras att medan energihushållning i vissa fall är liktydigt med
elbesparing kan det i andra fall förutsätta en ökad användning av el.

Starka skäl talar således för att statmakterna i sin planering för kärnkraftsavveckling
inte i förväg intecknar resultatet av åtgärder för en förbättrad
hushållning.

Det är också väsentligt att kostnaderna för och miljöeffekterna av åtgärder
för hushållning är väl utredda.

g) Regionalpolitiska aspekter. Statsmakterna bör ange både de positiva
och de negativa konsekvenserna för olika regioner av ersättningen och avvecklingen
av kärnkraften samt om dessa konsekvenser motiverar särskilda
åtgärder från statsmakternas sida.

Mot bakgrund av vad vi framhållit inledningsvis kan vi instämma i propositionens
konstaterande ”att inget avgörande kommit fram som ger anledning
att tidigarelägga den tidpunkt när kärnkraftsavvecklingen skall
vara helt genomförd”. Vi kan också instämma i att effekterna för samhället i
hög grad blir beroende av den takt med vilken avvecklingen sker.

Det måste dock betonas att ju tidigare man väljer att påbörja avvecklingen
ju högre blir de samhällsekonomiska kostnaderna. Statens energiverk
anger merkostnaderna för att avveckla två reaktorer mellan 1993 och 1996
till 15 — 20 miljarder kronor. Detta jämfört med om avvecklingen sker under
en tioårsperiod med slutpunkt 2010.

Det är mot den bakgrunden häpnadsväckande att föredraganden i propositionen
hävdar att ekonomiska skäl talar för att avvecklingsplanen utsträcks.

6

Prissättningen på el Mot. 1986/87

Folkpartiets grundläggande inställning är att verka för god hushållning N181
genom en väl fungerande marknadsekonomi. Vi har därför inget att invända
mot den i propositionen angivna utgångspunkten för prisbildningen på
elmarknaden: att både producenter och användare får riktiga signaler om
kostnaderna i elproduktionen. Varje avsteg från en sådan princip leder
enligt vår mening ofrånkomligen till misshushållning med tillgängliga resurser.
Vi välkomnar därför klarläggandet att regeringen inte ser någon
anledning att ändra elmarknadens grundläggande funktionssätt.

Vi instämmer med propositionen att kärnkraftsavvecklingen och därmed
följande investeringar i ny produktionsteknik kommer att leda till en högre
prisnivå på el. De framtida elprishöjningarna måste enligt vår mening ske
successivt. Anpassningen till den framtida energisituationen måste ske i
små steg. Språngvisa förändringar skulle drabba konsumenterna orimligt
hårt. Mot den bakgrunden finns det skäl att vara kritisk till Vattenfalls
prispolitik, som hittills under 1980-talet inneburit en negativ realprisutveckling
på el.

Det är vår uppfattning att statsmakterna i framtiden måste vara mer
observanta när det gäller energibolagens taxepolitik och prissättning. Vattenfall
är prisledande när det gäller energidistribution. Det är mycket svårt
för övriga bolag att välja en taxepolitik och en prisnivå som väsentligt
avviker från Vattenfalls. Regeringen bör därför kontinuerligt bevaka att
Vattenfall tillämpar en taxesättning som stimulerar till effektiv energianvändning
och som jämnar ut energikonsumtionen över dygn och årstider.

Vi instämmer i analysen att prissättning torde bli rimligare med ett mera
marknadsanpassat avkastningskrav på Vattenfall.

Ett höjt elpris kommer att bli kännbart för den eltunga exportindustrin.

Många hävdar att det säkert finns ytterligare effektiveringsvinster att göra
när det gäller industrins energianvändning. Den uppfattningen delar vi
men vi är också medvetna om att det finns ett tak över vilket ytterligare
investeringar i syfte att effektivisera energianvändningen inte längre är lönsamma.

För att få riktiga och rimliga styreffekter av prishöjningar på el bör prisoch
skattesystemet vara utformat så att en höjning av elpriset främst slår
igenom på icke elspecifika användningsområden. Endast här kan priselasticiteten
förväntas vara så hög att man kan förvänta sig en substitutionseffekt.

Mot den här bakgrunden anser vi att det ånyo finns skäl att pröva en
inordning av energibeskattningen, helt eller delvis, i mervärdeskattesystemet.
Då skulle man nå flera styreffekter som är önskvärd i den framtida
energipolitiken. Vi ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu i propositionen
signalerar att frågan om moms på energi kommer att prövas
inom ramen för en utredning av de indirekta skatterna.

Av några aktörer i energidebatten, bl. a. Greenpeace, har föreslagits att
avvecklingen skall påskyndas genom att etablerad elproduktion beläggs
med en extra avgift. Därigenom fördubblas elprisen för konsumenten på
relativt kort tid. Inbetalda medel skall utnyttjas för att stödja sparande och

konvertering bort från elanvändning. Tyvärr är nackdelarna med förslaget Mot. 1986/87

större än fördelarna. Det beror på följande faktorer. N181

Att öka elpriserna för slutkonsumenten med en extra, ej kostnadstrogen,
del medför ett avsteg från grundkravet på kostnadsriktiga taxor. Samhällsekonomiskt
uppstår förluster genom att tillgängliga resurser för elproduktion
och elanvändning inte utnyttjas. Detta faktum blir inte bättre av att den
ekonomiska förlusten genom utnyttjandet av stödsystemet delvis döljs för
elkonsumenten.

En ytterligare merkostnad uppstår genom att omställningen blir så snabb
att överhettning uppstår inom tillverkningsindustrin och på arbetsmarknaden.
Ju snabbare omställningen sker, desto mer måste man utnyttja energiutrustning
och energiråvaror som importerats.

En annan nackdel är att tiden för utvecklande av nya effektiva och miljövänliga
metoder för energianvändning och energiproduktion inte skulle
räcka till. Vid en snabb avveckling av kärnkraften skulle därför anläggningar
för ny kraftproduktion i allt väsentligt behöva baseras på befintlig teknik.

Denna uppfyller inte de höga miljökrav som vi i folkpartiet vill ställa på
anläggningar som skall vara i bruk in på 2020-talet. Vi vill understryka, att
ny och ur miljösynpunkt väsentligt bättre teknik håller på att utprovas och
kan vara färdig att sättas i storskalig produktion redan inom cirka fem år.

Det gällande riksdagsbeslutet om tiden för kärnkraftsavvecklingen utgick
också från de fakta och synsätt vi här har redovisat. För vår del finner vi
alltjämt dessa sakligt välgrundade.

Inom delar av värmemarknaden kan man redan finna tekniskt acceptabla
lösningar för att ersätta elvärme med andra former av uppvärmning. Det
är däremot inte möjligt att snabbt bygga om elintensiva industrier. En
snabb och kraftig ökning av elpriset skulle slå ut företag och öka arbetslösheten
i redan hårt utsatta regioner — särskilt i Norrland — på ett sätt som
för oss vore helt oacceptabelt.

Elhushållning och elersättning

Vi delar i huvudsak vad i propositionen sägs om åtgärder som bör vidtas för
elhushållning och elersättning. Målet bör vara att ersätta el där kostnaden
för att ersätta 1 kWh är lägre än kostnaden för att producera 1 kWh1. Från
folkpartiets sida vill vi betona att det är hos energianvändaren som beslutet
skall tas. Behovet av informationsinsatser till olika grupper elanvändare
kan därför inte nog betonas.

Det är också viktigt att kraven på god miljö inte glöms bort i detta sammanhang.
Elvärmen har eliminerat lokala pannor i bostadsområdena. En
återgång till förbränning får inte innebära försämrad inomhus- och utomhusmiljö.
Särskild hänsyn bör tas till fastigheter med radon och fuktproblem.

1 Härvid måste självfallet kostnaderna för miljö och beredskap inkluderas i kalkylen.
Detta leder, enligt vår bedömning, till ett ambitiöst program för hushållning.

8

Mot. 1986/87
N181

Hemställan

Med hänvisning till vad som i motionen anförts hemställs

1. att riksdagen av regeringen begär förslag till en ersättnings- och
avvecklingsplan för kärnkraften och därvid anger de förutsättningar
som bör gälla med avseende på miljön, beredskapen, priser och tariffer
för el, beskattningen av energi, statligt stöd till energiteknisk utveckling,
åtgärder för ökad hushållning med energi/el och regionalpolitiska
aspekter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
övrigt i motionen anförts om kärnkraftsavveckling och användning
av och hushållning med energi.

Stockholm den 1 juni 1987
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman fp)

Karin A hr/and fp) Birgit Friggebo fp)

Anne Wibble fp) Jan-Erik Wikström fp)

Hadar Cars fp)

Ny elproduktion

Nuvarande kärnkraftskapacitet är knappt 66 TWh per år. Det är ställt utom
allt tvivel att en betydande del av avvecklingen måste klaras med nya kraftverk
för basproduktion. Vägledande för arbetet med nya kraftverk skall
vara miljö och ekonomi. Höga miljökrav måste gälla för de anläggningar
som skall ersätta kärnkraften. Ett skäl är att kärnkraftverken i normal drift
är praktiskt taget utan utsläpp. Även med extremt hårda miljökrav kommer
således utsläppen att öka.

Nya anläggningar skall uppfylla de hårda miljökrav som statsmakterna
bör ställa upp. Sedan detta huvudkrav uppfyllts bör de anläggningar väljas
som har den bästa ekonomin. Det vore värdefullt om miljöfördelarna i
kraftproduktion baserad på energiskog och biomassa kunde tas till vara.
Detsamma gäller också vind och naturgas även om den senare energikällan
har kvar problemen med koldioxidutsläpp. I det fortsatta arbetet bör prövas
vilka ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas för att skapa förutsättningar
för ekonomiskt sunda projekt baserade på användning av dessa
energiråvaror.

De ställningstaganden och förslag som redovisas i denna motion rörande
kärnkraftsavveckling och användning av och hushållning med energi bör
läggas till grund för den energiproposition som 1988 skall föreläggas riksdagen.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

9