Våld mot kvinnor med missbruksproblem

Motion 2007/08:So210 av Carina Hägg (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om insatser för kvinnor med missbruksproblem.

Motivering

Våld mot kvinnor är utbrett i vårt samhälle och förekommer i alla samhällsgrupper. Också missbrukande kvinnor finns i alla samhällsgrupper, även om det är svårt att med säkerhet fastställa antalet. För att nå missbrukande kvinnor krävs riktade insatser.

Våld mot kvinnor som missbrukar och behovet av stöd uppmärksammas inte tillräckligt i den offentliga debatten. Problemet tonas ned liksom männens ansvar. Mäns våld mot kvinnor är ett kvinnofridsbrott och ska inte ses som en del av missbrukets subkultur. Våldet mot kvinnan utövas främst av en man i en nära relation. Men därutöver utsätts kvinnorna också för våld av okända, av bekanta och av dem som i sin profession möter kvinnorna. Det är viktigt att kvinnorna får hjälp utan att det krävs att de upphör med sitt missbruk. Idag fokuseras på missbruket där våldet ses som en effekt av missbruket. Det kan leda till att de inte får tillgång till adekvat behandling. Det kan vara våldet som är huvudproblemet och missbruket en följd av fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, kontroll och isolering.

Kvinnor ska inte tvingas delta i program med män som utsatt dem för våld eller med män som har utsatt andra kvinnor för våld. De våldsutsatta kvinnornas rätt att själva komma till tals ska respekteras. Riktade stödprogram och skyddat boende krävs för kvinnor inom denna grupp. Kvinnojourer kan utifrån sina resurser av säkerhetsskäl tvingas neka missbrukande kvinnor boende. Det är därför angeläget att kvinnojourerna har resurser för att kunna ta emot kvinnor med en extra komplicerad problembild. Anslagen för skyddat boende på kvinnojourerna är idag otillräckliga.

Skyddat boende ska ses om en tillfällig åtgärd och ett annat boende ska erbjudas i direkt anslutning till den åtgärden. Dessa kvinnor riskerar att bli hemlösa. Dålig ekonomi är ett hinder för att bryta upp från ett fast förhållande. Missbrukande kvinnor tillhör dem som är även ekonomiskt utsatta. Ett eget boende är ofta ett viktigt steg för att, som utsatta kvinnor har uttryckt det, ”få vara ifred”. Men då våldet oftast utförs av en man i kvinnans närhet krävs fler insatser som komplement till ett eget boende för att det ska bli tryggt. Den hyresgaranti som kommuner kan ansöka om har inte bostadssökande missbrukande kvinnor som målgrupp. Inträde och återinträde på bostadsmarknaden har höga trösklar för den som missbrukar. Detta är inte acceptabelt.

Våld mot kvinnor omfattar fler juridiska aspekter än brottsrubriceringen misshandel. Under den grova kvinnofridskränkningen finns hemfridsbrott, misshandel, ofredande och sexuellt tvång. Synen på missbrukare leder till att handlingar inte identifieras som brott av personer som i sin profession möter brottsoffer inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården samt socialtjänsten.

Kvinnor kan missbruka som en form av ”självmedicinering” utifrån den misshandelssituation de lever i. Mannen kan använda droger som ett medel att kontrollera kvinnan. Mannen kan också hota att avslöja kriminalitet och missbruk för polisen om hon anmäler honom. Han kan förhindra att kvinnan får tillgång till rehabilitering. Han kanske följer med vid samtal med social-, hälso- och sjukvården så att informationen begränsas.

För unga kvinnor och flickor uppstår en konflikt mellan att genomföra nödvändig behandling och att få en polisanmälan utredd och prövad i domstol. Men behandling av unga kan inte skjutas upp i avvaktan på ett rättligt avgörande. Kvinnors rättssäkerhet kan inte ställas mot deras rätt till adekvat vård och behandling. Att det är socialtjänsten och inte den personal som möter flickorna i vardagen som ska initiera en polisanmälan medför att våld och övergrepp mot unga kvinnor och flickor består av ytterligare ett led innan polisanmälan eventuellt görs. Det är också många gånger svårt för missbrukande kvinnor i en kriminell miljö att vända sig till polisen.

Missbrukande kvinnor med skador bemöts som ”knarkare” och inte främst som misshandlade personer. Attityder som att den missbrukande kvinnan får skylla sig själv medför en överföring av ansvar från mannen till brottsoffret, kvinnan. Däremot finns ett kulturellt ursäktande för män som är dominanta och brukar våld i samband med alkoholintag. Det gängse språkbruket omtolkar inte sällan våld till ”bråk”. Män ansvarsbefrias för sitt beteende medan kvinnor skuldbeläggs utifrån samhällets patriarkala strukturer. En annan viktig aspekt är den rädsla som finns hos dessa kvinnor att förlora barnen om missbruket uppmärksammas.

Stockholm den 21 september 2007

Carina Hägg (s)