Ungdoms- och studentbostäder

Motion 2001/02:Bo298 av Hillevi Larsson m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att stöd till universitets- och högskoleutbyggnad i fortsättningen knyts till ett krav på berörd kommun att jämsides ordna bostäder till studenterna.

Motivering

Det är allmänt känt att det blir allt fler ”mambos”, d.v.s. ungdomar som bor kvar hos sina föräldrar för att de inte får tag i en egen lägenhet, speciellt i storstäderna där det är så gott som omöjligt att få tag i mindre lägenheter till överkomliga priser.

Ett särskilt problem är de bostadslösa studenterna. I takt med att det tillkommer fler platser på landets högskolor och universitet, vilket i och för sig är positivt, har eleverna fått allt svårare att hitta någonstans att bo. I de större städerna, där problemen är som störst, har man inte planerat utbyggnad av studentbostäder i samma takt som ökningen av antalet utbildningsplatser.

De som får bostad snabbt är i första hand de vars föräldrar kan betala insatsen, hyran och/eller gå i borgen. Andra studenter kan i vissa fall inte ens tacka ja till sin utbildningsplats då de inte har någonstans att bo. Somliga studenter inleder sin studietid med att flytta runt mellan kompisar och all fritid går åt till att jaga efter en lägenhet. Detta leder till svårigheter att sköta sina studier.

Studentkåren i Malmö har, i ett desperat försök att hjälpa sina medlemmar till en bostad, gått ut med en vädjan till Malmöborna att hyra ut extrarum till studenter. Detta är självklart bättre än inget, men målet måste vara att alla studenter som vill får bo i egna lägenheter. Detta både för studierons och privatlivets skull.

Invandrarungdomar har i än högre grad än svenska ungdomar hamnat i kläm på bostadsmarknaden, både när det gäller ungdoms- och studentbostäder. Många bor i underdimensionerade lägenheter i storstädernas ytterområden tillsammans med sina föräldrar och syskon. Dessa familjer har svårt att få tag i en lägenhet med fler än fyra rum, även fast familjen kan bestå av ett tiotal barn. Invandrarungdomarna får trängas med sina småsyskon på de små ytorna och försöka koncentrera sig på sina läxor trots ständiga distraktioner. En del av dessa ungdomar har dessutom extra svårigheter med språket, som en följd av att de är födda i ett annat land och/eller att svenska inte pratas i hemmet. Dessa svårigheter påverkar i sin tur möjligheterna att hänga med i alla andra ämnen, som vanligtvis förutsätter flytande svenska och fullständig läs- och skrivkunnighet.

När dessa ungdomar kommer upp i åldrarna tillkommer problemet att skaffa jobb. Många ungdomar, oavsett bakgrund, har svårigheter att få in en fot på arbetsmarknaden till följd av att de inte har utbildning och/eller arbetslivserfarenhet i bagaget. Ungdomar med invandrarbakgrund har dessutom ofta färre kontakter, till följd av att föräldrar och släktingar i större utsträckning är arbetslösa, och utsätts dessutom för fördomar och diskriminering.

På bostadsmarknaden är det samma sak. Den som saknar arbete och dessutom har invandrarbakgrund, släpps inte gärna in någonstans. Om de nu över huvud taget kommer så långt. Det förutsätter ju nämligen att man har pengar till insatsen eller hyran. Få ungdomar har det, med de priser som finns i de större städerna.

Ett annat problem är de ungdomar som har jobb, men inte fast jobb. Det blir allt vanligare att arbetsgivare inte vill binda upp sig genom att ge fast anställning. De som framför allt drabbas är ungdomar, inte minst unga tjejer. Dessa ungdomar får inte bostad eftersom de flesta hyresägare inte accepterar tillfälligt anställda som hyresgäster. Återigen blir det en fråga om vem som har rikast föräldrar. Bara de som har föräldrar som kan gå i borgen får hyreskontrakt utan fast anställning.

Vi kan konstatera att marknaden inte klarar de problem som finns för ungdomar på bostadsmarknaden. Marknaden är nämligen inte intresserad av ungdomar med lägre inkomster, eftersom det inte ger tillräckligt stora vinster att satsa på bostäder åt dessa. Samhället måste därför i större utsträckning ta ett ansvar och se till att dessa ungdomar får någonstans att bo. Visst innebär det kostnader, men det kan samtidigt ses som en investering för att andra satsningar ska få genomslag, som till exempel utbildningssatsningen. Hur går det med den om studenterna inte har någonstans att bo? Hur får vi upp barnafödandet om unga människor inte hittar en egen bostad? Vem vill bo kvar hos sina föräldrar med sitt lilla barn för att de inte har råd med en egen bostad?

Regeringen gör nu många offensiva satsningar, bl.a. en storslagen satsning på hyresrätter och studentbostäder. Tyvärr kommer detta inte fullt ut att lösa storstädernas enorma problem för ungdomar och studenter att skaffa en bostad de har råd med. Därför måste vi i framtiden i än högre grad förebygga innan katastrofen är ett faktum.

Stockholm den 3 oktober 2001
Hillevi Larsson (s)
Cinnika Beiming (s)	Martin Nilsson (s)
Lars U Granberg (s)