Underhållsstöd vid växelvis boende

Motion 2002/03:L326 av Bo Könberg (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen låter utreda frågan om reglerna för underhållsansvar vid växelvis boende.

Bakgrund

I föräldrabalken stadgas att en förälder skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet om föräldern i fråga inte varaktigt bor tillsammans med barnet (7 kap. 2 § första stycket).

I propositionen (1978/79:12) som låg bakom lagrummet i fråga anfördes att i de fall barnet vistades ungefär lika mycket hos föräldrarna så kunde det ”te sig naturligt att varje förälder fullgör sin underhållsskyldighet genom att svara för de direkta kostnaderna för barnet under vistelseperioden. I så fall blir frågan om underhållsbidrag till barnet inte aktuell” (s. 91).

Lagutskottet hade i sitt betänkande inga invändningar mot den slutsatsen.

Av lagen om bidragsförskott, som 1996 ersattes med lagen om underhållsstöd, framgick att inte heller något bidragsförskott skulle lämnas vid växelvis boende. Från och med den 1 februari 1997 infördes underhållsstöd och rätt till utfyllnadsbidrag vid växelvis boende. Därefter har antalet ökat kraftigt från de ca 1 000 som fanns då systemet trädde i kraft. Reglerna har ändrats fr o m den 1 april i fjol, så att nivån på stödet inte ska påverkas av hos vilken av föräldrarna barnet är folkbokfört.

Är principen rimlig?

Under de dryga 20 år som gått sedan bestämmelsen om att en förälder vid växelvis boende inte behöver betala underhållsbidrag till barnet oavsett inkomst har bestämmelsen mycket sällan ifrågasatts. Detta är förvånansvärt eftersom denna princip på intet sätt är självklar.

Om föräldrar som bor ihop har avsevärt olika inkomster är det förstås så, enligt både moral och lag, att de svarar för olika stor andel av barnets kostnader. Den förälder som tjänar mer svarar för en större andel av kostnaderna för barnet än den förälder som tjänar mindre. Med dagens ojämställda villkor mellan könen är det i ca 85 % av fallen så att det är mannen som har den högre inkomsten.

Varför skall en någorlunda rättvis fördelning av det ekonomiska ansvaret under äktenskapet ersättas med en fördelning hälften-hälften vid skilsmässa och genomfört växelvis boende för barnet/barnen? Om föräldern med högre inkomst medan föräldrarna bor ihop svarar för – säg – 3/4 av barnets/barnens kostnader, varför skall detta ändras till att föräldern i fråga vid separation och växelvis boende för barnet/barnen enbart behöver svara för halva kostnaden? Och för föräldern med den lägre inkomsten, varför ska hennes/hans andel av det ekonomiska ansvaret fördubblas, från ¼ till ½?

I motion till förra riksmötet har dessa frågor väckts. Lagutskottet har i praktiken inte svarat på frågorna, men pekat på att föräldrarna frivilligt kan komma överens om en annan fördelning än 50–50. Och så är det förstås, men det är inget bra svar på en fråga av rättvisekaraktär. Dessutom förekommer det ju att makar vid skilsmässa inte är helt sams och att frivilliga lösningar till den enes nackdel därför kan bli svåra att åstadkomma.

Dessa frågor bör utredas närmare. I det sammanhanget bör också prövas om barnbidragen vid växelvis boende bör delas mellan föräldrarna eller på annat sätt vägas in då föräldrarnas ekonomiska ansvar för barnet/barnen bestäms.

Riksdagen bör uppdra åt regeringen att låta utreda frågan om föräldrarnas ekonomiska ansvar vid växelvis boende.

Stockholm den 23 oktober 2002

Bo Könberg (fp)