Skärgården

Motion 2002/03:N270 av Rosita Runegrund och Sven Brus (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en samlad politik för utveckling av de svenska skärgårdsområdena.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordningsansvaret för statlig verksamhet i skärgården.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Vägverkets och Glesbygdsverkets samlade ansvar för att utarbeta förslag om enhetliga regler för färjetrafiken.1

1Yrkande 3 hänvisat till TU.

Motivering

Visionen om framtidens skärgård som ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt bärkraftigt samhälle, som ger kvinnor och män i olika livsformer och med olika krav på levnadsvillkor, möjlighet att bo och arbeta i skärgården, urholkas alltmer med den nu förda regeringspolitiken.

Den svenska skärgården, på såväl väst- som ostkusten, står för unika naturvärden och är en oersättlig livsmiljö för människor, såväl bofasta som besökande. Trots uttalade visioner och framtagna handlingsprogram för en levande skärgård, finns idag en berättigad oro över att sådana värden riskerar att gå till spillo i brist på en aktiv och sammanhållen skärgårdspolitik. För att kust- och skärgårdssamhällena långsiktigt ska kunna överleva som rekreationsområde för stadsbor krävs också en bofast befolkning året runt. Långsiktig utveckling försvåras dock om alltfler samhällen efter våra kuster tillåts bli spöksamhällen. Likaså förutsätter ett socialt och kulturellt utvecklande fritidsboende att det finns fastboende. Att verka för bättre utvecklingsmöjligheter för åretruntboende är i grunden viktigt för alla som bor där, året runt eller bara delvis.

Det är alltså inte enbart ett lokalt intresse utan även ett starkt riksintresse att de stora och unika svenska skärgårdsområdena hålls levande. Det handlar om rimliga villkor för näringsverksamhet och boende för skärgårdsbefolkningen men också om att tillvarata den unika miljön för turism och rekreation. Dessa båda intressen torde dessutom i långa stycken vara samverkande.

Den statliga skärgårdsutredningen (SOU 1994:43) ledde beklagligtvis inte till någon proposition. Flera kristdemokrater har under åren motionerat om en mera sammanhållen skärgårdspolitik och i några avseenden har förslagen lett till riksdagsbeslut och vidtagna åtgärder. Den utredning som sett över jordförvärvslagen gällande såväl boende- som sysselsättningsfrågor vid fastighetsöverlåtelser har dock inte presenterat några förslag som gynnar en levande skärgård. För stora delar av skärgårdsbefolkningen är fastighetsbeskattningens villkor och nivåer helt avgörande frågor. De regionala miljö- och hushållningsprogrammen pekar på att för de människor som har sin försörjning i de traditionella skärgårdsnäringarna är taxeringsvärdena och fastighetsskatten betydande problem.

Trots många framställningar i saken och det arbete som lagts ned har situationen förvärrats. Orimligt höga taxeringsvärden leder i många fall till att sedan generationer bofast befolkning tvingas bort till förmån för penningstarka fastighetsspekulanter. Det är oacceptabelt att ta ut en skatt på imaginära värden där fastighetens pris bestäms av opåverkbara faktorer. Möjligheten att bo och verka i skärgården under hela året måste stärkas. Införandet av boendeplikt i förvärvslagstiftningen är en möjlighet som närmare bör utredas. Ett alternativ som kan övervägas är att ge kommunerna rätt att besluta om boplikt i vissa områden. Våra nordiska grannkommuner i kust- och skärgårdslandskapen har svårt att förstå den svenska politiken, som innebär att stå helt handfallen och med öppna ögon passivt åse en utveckling som hotar stora delar av den svenska kust- och skärgårdskulturen, både genom den orimliga omvandlingen och den höga fastighetsskatten.

Det är en känt kristdemokratiskt krav att fastighetsskatten skall avvecklas. I stället bör kommunerna ges möjlighet att ta ut en avgift som täcker kostnaderna för gatuunderhåll, brandförsvar och annan kommunal service kopplad till fastigheten.

Det finns anledning att fästa uppmärksamhet på några tidigare framförda krav kring skärgårdsbefolkningens villkor. Näringsutskottets betänkande från februari 1999 visar att frågan om en samlad skärgårdspolitik har bollats mellan olika utredningar och hanterats av såväl Glesbygdsverket som regeringen utan att leda till konkreta förslag. Detta förhållande pekar på behovet av ett samlat grepp där en tydlig aktör också agerar som en sammanhållande kraft. När det saknas en tydlig statlig samordning leder det till stora bekymmer i skärgårdsområdena, bl.a. i form av förlorade arbetstillfällen.

Levande skärgårdssamhällen förutsätter också att de boendes hälsa och tillgång till social service beaktas. Det måste vara möjligt för barnfamiljer och äldre att bo i skärgården med tillgång till barnomsorg, skola samt vård- och omsorgsinsatser. Välfärdspolitiken måste utgå från individens och familjens behov och inte från geografin. Den moderna informationstekniken öppnar många nya möjligheter till försörjning och ger också möjlighet att utveckla och behålla de för svenska skärgårdar viktiga statliga verksamheterna. Försvaret, kustbevakningen, polisen, posten och SMHI är exempel på sådana verksamheter, vilka i sin tur är beroende av att det finns boende och yrkesverksamma i skärgården. Det stora antalet statliga aktörer aktualiserar behovet av en tydlig samordning. Ett skäl till sådan samordning är att värna om de arbetstillfällen som nu finns och som kan tillkomma i skärgårdsområdena. Kristdemokratiska motionärer har tidigare föreslagit ett särskilt statligt skärgårdsråd som en väg för att åstadkomma en bättre samordning.

Det är positivt att Glesbygdsverket medverkat till ett vidgat skärgårdsbegrepp. Det är nu ytterst angeläget att Sverige verkar för att dessa begrepp också får genomslag inom EU och leder till att EU:s strukturfonder på ett effektivare sätt än hittills kan medverka till en utveckling av skärgårdsnäringarna. Glesbygdsverkets nationella skärgårdsforum är betydelsefullt för att samordna de statliga myndigheternas insatser i skärgården. I utvecklingen av en levande skärgård har kommunikationsfrågorna en avgörande betydelse. Även på detta område är samordningsbehovet påtagligt mellan olika slags transporter. Skärgårdstrafiken måste värnas och utvecklas för att möjliggöra kvarboende och stimulera näringsverksamheten i området. Det måste också skapas förutsättningar för människor att bo i skärgården men arbeta på fastlandet. Färjetrafiken är livsavgörande för de boende på öarna och därför måste reglerna och deras tillämpning vara enhetliga och tydliga. Det bör åligga Vägverket och Glesbygdsverket att ta ett samlat grepp på regelverket samt klargöra statens ansvar för färjetrafiken i skärgårdarna.

Utredningen Enskild eller allmän väg (SOU 2001:67) saknade tyvärr tydliga trafikpolitiska mål. Utredningsdirektiven borde ha utgått från att trafik på land och till sjöss ska likställas och att trafik till sjöss är att betrakta som kollektivtrafik. Ett tydligare stöd bör ges till integrerade trafiklösningar. Det finns starka skäl att samordna trafikbehoven för de små öarna med få boende. Utredningens allmänna formuleringar om förhandlingar mellan centrala och regionala trafikhuvudmän ger inte tillräckliga incitament för att finna lokala lösningar på öarnas trafikproblem.

Det finns exempel på en rad andra skärgårdsfrågor av stor vikt, främst för den bosatta och yrkesverksamma befolkningen. Det gäller det fria fisket, ejderjakten, att minska skarvarnas skadeverkningar och att begränsa sälstammens ökning. Skarv- och sälbeståndet måste hållas på rimliga nivåer. Det är inom ramen för en samlad skärgårdspolitik som också dessa mycket konkreta frågor kan få tillfredsställande lösningar.

I avvaktan på en sådan samordning, inom ramen för ett skärgårdsråd eller liknande, är det av största vikt att ha en lyhördhet för de människor som är beroende av skärgårdsfisket för sin försörjning och i förlängningen för sina förutsättningar till kvarboende. Att så inte är fallet idag visar beslutet om torskfiskestopp, som beräknas träda i kraft till årsskiftet, vilket bestämdes utan att de berörda fick komma till tals. Beslutet kommer att få ekonomiska konsekvenser för yrkesfiskarna, men även för dem som arbetar inom den fiskerelaterade näringen i våra skärgårdssamhällen. Det gäller beredningsindustrin, vadbinderier, varv och annan service till fiskenäringen. Förutom de negativa konsekvenserna när det gäller ekonomin, är det ytterst allvarligt att framförallt den yngre generationens tro på en framtid för våra skärgårdssamhällen rubbats.

Stockholm den 21 oktober 2002
Rosita Runegrund (kd)	Sven Brus (kd)