Sambolagen

Motion 2002/03:L227 av Inger René m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lag (1987:232) om sambors gemensamma hem och lag (1987:813) om homosexuella sambor enbart blir gällande efter avtal mellan de sammanboende.

Vad innebär sambolagstiftningen?

Sambolagen gäller för par som bor tillsammans under så kallade äktenskapsliknande förhållanden. Det skall alltså röra sig om en man och en kvinna, båda skall vara ogifta och således leva i ett typiskt kärleksförhållande.

Sambolagen är konstruerad på ett familjerättsligt ovanligt sätt då det inte går att avtala om ingående av samboförhållande. Lagens tillämplighet infinner sig i stället successivt utan några fasta ramar eller formella handlingar som markerar att ett regelverk börjar tillämpas. Det är inte helt klart när ett samboförhållande uppstår. Förhållandet får inte bedömas som alltför kortvarigt, vilket är en ganska oklar tidsangivelse. Normalt anses sexuellt samliv, gemensam ekonomi och gemensamt hushåll böra finnas i förhållandet, även om så inte behöver vara fallet. Efter ett antal förtydligande fall från Högsta domstolen kan man dock konstatera att även om det behövs äktenskapsliknande samlevnad så krävs inte att förhållandet är ett idealäktenskap.

Finns det gemensamma barn brukar det indikera äktenskapsliknande samlevnad. Om det inte finns barn är gemensam folkbokföringsadress ett tecken på att ett samboförhållande föreligger. Har paret inte gemensam folkbokföringsadress krävs det normalt att de bott tillsammans i minst sex månader.

Lagen innebär att ett sammanboende pars gemensamma bostad och bohag, som förvärvats för gemensam användning, vid en separation skall delas i två lika delar. Undantag finns dock, vilka detaljerat stadgats i lagtexten.

Varför tillkom sambolagstiftningen?

Sambolagen skapades bland annat i syfte att skydda den svagare parten i ett oformaliserat samlevnadsförhållande. Meningen var att de kvinnor som sammanlevde i förhållanden utan att ha möjlighet att formalisera dem ändå skulle ha sin framtid säkrad. De kvinnor som levt som hemmafruar och skött mannens markservice skulle inte riskera att gå lottlösa ur en separation. Samboende, så kallade Stockholmsäktenskap, skulle göras rumsrena och anständiga, med tvingande ekonomiska åtaganden.

Varför bör lagen ändras?

Lagens syfte är på många sätt förfelat.

I och med att lagen endast gäller ogifta par som lever samman fallerar den när det gäller att skydda de kvinnor som lever med en separerad men inte skild man. Om den ekonomiskt starkare parten vill, kan han alltid avtala bort sambolagen, eller se till att de stora ekonomiska investeringarna läggs bortom lagens räckvidd. Sommarstuga, bil och annat som inte räknas till bostad eller bohag omfattas inte av lagen.

Lagen har visat sig skapa en falsk känsla av trygghet. Gemene man uppfattar i många fall att lagen ger ett ekonomiskt skydd motsvarande det äktenskapet, respektive partnerskapet, ger, vilket inte alls är fallet. I många fall tror samboende att man kan ärva varandra, vilket lagen inte tillåter. Denna falska trygghet ger paret mindre incitament att tänka över hur egendom och samlevnad bör regleras, eftersom det upplevs som om sambolagen säkrar tillvaron.

Bland annat på grund av den reglerade bostadsmarknaden har en lång rad olika samlevnadsformer uppstått. De som bor under samma tak är ytterst sällan medvetna om att sambolagen kan tillämpas på dem. Bevisföringen blir komplicerad om den ene parten påstår att samlevnaden skett under äktenskapsliknande former och den andre hävdar att samlevnaden sett ut på annat vis.

I dag krävs att sambolagen avtalas bort av de (eventuellt) samboende för att den inte skall gälla. Detta är en underlig ordning. Lagen smyger sig på även i de fall någon gemensam partsvilja inte finns.

För den som vill formalisera och juridiskt säkra sitt samliv finns äktenskap och partnerskap som frivilliga avtalsformer. Det finns även lagstiftning som hanterar samägande av lös egendom och de problem som kan uppstå i dessa situationer. Behovet av en tvingande lagstiftning som fungerar som en sorts kvasiäktenskap och som endast reglerar en del av egendomsförhållandena ter sig i sammanhanget endast förvirrande. I dagens moderna samhälle, där parterna oftast är jämnstarka ekonomiskt, finns inte längre något behov av denna typ av lagstiftning.

Vi hemställer därför att sambolagen, samt lagen om homosexuella sambor, enbart skall gälla då parterna gemensamt avtalat om att så skall ske.

Stockholm den 20 oktober 2002
Inger René (m)
Bertil Kjellberg (m)	Henrik von Sydow (m)
Hillevi Engström (m)	Nils Fredrik Aurelius (m)
Henrik S Järrel (m)