om sysselsättningsstimulerande åtgärder.

Motion 1972:1723 av herr Helén m. fl.

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

PDF

om sysselsättningsstimulerande åtgärder.(pdf, 422 KB)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion nr 1723 år 1972

Mot. 1972:1723

Nr 1723

av herr Helén m. fl.

om sysselsättningsstimulerande åtgärder.

A. Inledning

Den höga arbetslösheten visar att regeringen har misslyckats med den
ekonomiska politiken. Andra tecken på detta är en fortsatt hög
inflationstakt, stagnation i den ekonomiska tillväxten och låg total
investeringstakt.

Regeringen har felbedömt tidpunkten för en konjunkturuppgång
liksom hur snabbt en sysselsättningsökning, som följer med en sådan
uppgång, inträffar.

Trots att stor enighet råder om behovet av åtgärder mot arbetslösheten
har regeringen likväl inte önskat förelägga riksdagen beslutsunderlag
i en sådan omfattning och i så god tid att riksdagen snabbt kan
påverka sysselsättningsläget för instundande vintersäsong.

Den bedömning av det ekonomiska läget och sysselsättningsutvecklingen
som så sent som i våras gjordes av regeringen har visat sig vara i
viktiga avseenden felaktig. Det är i detta läge naturligt för folkpartiet att,
under hänvisning till § 55 i riksdagsordningen, lägga fram förslag som, om
de antas av riksdagen, snarast kan påverka sysselsättningen och få i gång
en ekonomisk utveckling, som ger nya jobb på öppna marknaden.

Sammanfattning a v folkpartiets förslag

Mot bakgrund av det rådande läget på arbetsmarknaden begär
folkpartiet i denna motion omedelbara åtgärder:

1. Beslutet om att från januari 1973 fördubbla löneskatten måste
snarast rivas upp.

2. För att stimulera investeringarna inom näringslivet ytterligare en
tid begärs att det särskilda investeringsavdraget på 20 procent för maskinoch
inventarieanskaffningar förlänges till att gälla även första kvartalet
1973.

3. För att stimulera byggnadsverksamheten föreslås ett tidsbegränsat
investeringsavdrag på 10 procent för näringslivets byggnadsinvesteringar
för tiden fram till 1 oktober 1973.

4. Fastighetsägare, som under tiden fram till 1 juli 1973 påbörjar
upprustnings- eller ombyggnadsarbeten, bör beviljas avdrag i fastighetsdeklarationen
med 20 procent av investeringsbeloppet i de fall arbetet
utförts av från arbetsförmedling anvisad s. k. svårplacerad arbetskraft och
i övriga fall med 10 procent.

5. Ökade medel bör anslås för ökad upprustning av vägar, vilket
snabbt kan öka sysselsättningen särskilt i glesbygder.

1 Riksdagen 1972. 3 sami. Nr 1723

Mot. 1972:1723

6. SJ bör tidigare komma i gång med vissa arbeten.

7. Särskilda åtgärder måste nu sättas in av statsmakterna mot den
oroande ungdomsarbetslösheten.

8. Riksdagen bör uttala att statsmakterna inte ensidigt kommer att
utnyttja kreditpolitiken som stabiliserande faktor i nästa konjunkturfas.

9. Regeringen bör snarast inkalla en stabiliseringskonferens där
företrädare för regering, riksdag och arbetsmarknadens parter gemensamt
bedömer de grundläggande samhällsekonomiska frågorna i god tid före
den kommande avtalsperioden.

I övrigt behandlas i motionen de ekonomiska och näringspolitiska
åtgärder, som folkpartiet anser behövas för att även på sikt skapa trygga
jobb och en ekonomisk tillväxt som ger nödvändigt utrymme för en
socialliberal trygghetspolitik. Inte minst framhäves vikten av ett bättre
skattesystem och ett stopp för de kraftiga prisstegringarna. Det måste
löna sig att arbeta!

Ett års debatt

Redan under våren 1971 varnade vi för en försämrad sysselsättning. På
hösten för nära ett år sedan föreslog folkpartiet i motion 1971:1491 en
rad konjunkturstimulerande åtgärder. Även då åberopades det rådande
ekonomiska läget, som kännetecknades av stor arbetslöshet och stagnation
i ekonomin.

Folkpartiet föreslog bl. a. att mervärdeskatten skulle sänkas med 5
procent och att arbetsgivaravgiften skulle slopas helt i inre stödområdet
och sänkas till 1 procent för landet i övrigt. Den icke socialistiska
oppositionen enades i en gemensam reservation i ett helt program mot
arbetslösheten.

Debatten har under en längre tid främst gällt huruvida ekonomin skall
stimuleras med generella eller selektiva åtgärder — dvs. med allmänna
eller punktvis inriktade åtgärder. Folkpartiet har härvid hävdat, att man
bör kombinera generella och selektiva åtgärder. De nödvändiga arbetsmarknadspolitiska
insatserna måste understödjas av en ekonomisk politik,
som ger nya jobb.

Regeringens politik har emellertid i huvudsak varit inriktad på
selektiva åtgärder. Det dominerande inslaget har varit direkta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Men dagens arbetslöshetsstatistik visar, att regeringens
ensidigt selektiva åtgärder varit helt otillräckliga och delvis
felaktiga. Detta torde till stor del bero på att regeringen felbedömt
konjunktursituationen. Det har visat sig svårt att vända utvecklingen med
selektiva åtgärder. Utvecklingen visar i stället att generellt verkande
åtgärder av det slag som folkpartiet föreslog redan hösten 1971, som
stimulerar både efterfrågan och investeringsverksamheten på bred front,
skulle varit det rätta greppet. Så har inte skett och arbetslösheten har
bara förvärrats.

Därför preciserade folkpartiet, centerpartiet och moderata samlings

Mot. 1972:1723

partiet den ovannämnda grundsynen på den ekonomiska politiken också i
maj i år i en gemensam reservation (FiU 1972:25). Men regeringen
avvisade på nytt generella stimulanser.

Vad som nu framstår som särskilt olyckligt är att regeringen genom att
envist avvisa varje generellt verkande åtgärd allvarligt minskat sitt
handlingsutrymme i fråga om snabbt verkande åtgärder i ett förändrat
konjunkturläge.

Konjunkturläget

Finansministern har i de senaste finansplanerna, i de stora ekonomiska
debatterna i riksdagen och i en rad framträdanden givit uttryck för en
konjunkturuppfattning, som varit betydligt mer optimistisk än den som
företrätts av flertalet fackekonomer och olika organisationers utredningsorgan.
Optimismen har gällt såväl tidpunkten för som styrkan i
konjunkturomsvängningen. Finansministern har haft en sedvanligt optimistisk
syn på utvecklingen, som saknat faktiskt-statistiskt stöd. Folkpartiets
konjunkturuppfattning våren 1972 uttrycktes i en med centerpartiet
gemensam motion (1972:1700):

Sammantaget innehåller den aktuella konjunkturbilden både positiva
och negativa inslag, även om de positiva har tilltagande styrka. Bland de
negativa inslagen märks kvarstående arbetslöshet, osäkerhet beträffande
industrins kapacitet att möta en väntad exportefterfrågeökning och
osäkerheten om industrins investeringsvilja. Vi vill också poängtera att
vändpunkten för olika ekonomiska storheter kan inträffa vid olika
tidpunkter. Det kan t. ex. dröja innan en ökning i orderingången får
effekter på sysselsättningen, eftersom företagen under en tid kan ta varor
från lager. Konjunkturbilden blir därför sällan entydig. Den senaste
OECD-rapporten visar också att man inom OECD bedömer att den
svenska konjunkturuppgången kommer senare än vad finansplanen antar.

Rapporter och översikter senare under hösten 1972, t. ex. från LO
och statistiska centralbyrån, bekräftar vår konjunktursyn.

Föga har hänt som rubbar denna bild nu i höst även om den av alla
väntade konjunkturuppgången givetvis måste ligga tidsmässigt närmare nu
än för ett år sedan. Det avgörande är heller inte när konjunkturuppgången
— i form av ökad efterfrågan — sker, utan vilken effekten blir på
sysselsättningen. En ökad efterfrågan på varor torde inte tillräckligt
snabbt ge utslag i en ökad efterfrågan på arbetskraft. Därtill är
överkapaciteten för stor i industrin, därtill är lagren för stora i
ingångsskedet och därtill är ra tion ali se ringsivern — starkt påverkad av
löne- och kostnadsläget — för stor. Ett bevis på detta är bl. a. den
nettomässigt uteblivna efterf rågeökningen på arbetskraft, när arbetstidsförkortningen
trätt i kraft.

Sammantaget torde det sålunda behövas åtgärder för att hjälpa i gång
en väntad konjunkturuppgång, ge uppgången ett mera varaktigt verkande
stöd samt klara det besvärliga arbetsmarknadsläget i vinter.

Mot. 1972:1723

B. Sysselsättningsläget

När finansministern för ett år sedan avfärdade folkpartiets krav på
generella åtgärder för att stimulera efterfrågan skedde det under
hänvisning till en förestående konjunkturuppgång. I dag — ett år senare —
är i själva verket arbetslösheten än större. Arbetslösheten har varje månad
under 1972 varit högre än motsvarande månad 1971. Den arbetslöshet,
som uppmättes i statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning för
september — 121 000 personer — är i själva verket högre än arbetslösheten
under någon månad 1971. Inte heller det totala antalet sysselsatta
ligger högre 1972 än 1971. Antalet nyanmälda lediga platser har för varje
månad under januari till september varit lägre än motsvarande månad
1971. De senast presenterade siffrorna från oktober — enligt AMS-statistiken
— visar en fortsatt hög arbetslöshet och en minskning av antalet
lediga platser.

Sysselsättningen inom industrin ligger nu 5-6 procent lägre än i mitten
av 1970, vilket motsvarar ungefär 50 000 personer. Jämfört med första
halvåret 1971 var antalet anställda arbetare första halvåret i år 2,6
procent lägre. Detta motsvarar en minskning av arbetsstyrkan med ca
25 000 personer. Sysselsättningen mätt i arbetstimmar har under samma
tid minskat med hela 5,2 procent. Arbetstidsförkortningen har mest lett
till rationaliseringar i stället för till nyanställningar.

Särskilt drabbade grupper

Arbetslösheten har drabbat vissa grupper särskilt hårt. Äldre som
tjänat troget i årtionden men råkat arbeta i företag, som tvingas lägga ner,
handikappade som vill få tillfälle att känna arbetets glädje och själva tjäna
ihop sina pengar, kvinnor som är hemarbetande men vill ta ett
förvärvsarbete utanför hemmet, ungdomar som just avslutat sin utbildning.

64 000 kvinnor var arbetslösa enligt arbetskraftsundersökningen i
september. Arbetslösheten bland kvinnor i arbetskraften är betydligt
högre än bland män, i september 3,9 procent mot 2,4 procent för män.

Ungefär 40 procent av de arbetslösa är ungdomar under 25 år. Antalet
arbetslösa ungdomar var i september 46 000. Bara drygt en tredjedel av
dessa är registrerade på arbetsförmedlingarna, vilket ökar svårigheterna
att ge dem den hjälp de behöver.

Till detta kommer 23 000 ungdomar, som är latent arbetslösa, dvs.
som skulle vilja ha ett jobb men inte anser det mödan värt att söka.
Många förlänger också sina studier utöver vad de avsett, eftersom de inte
får något jobb. En konsekvens av detta är ökad skuldsättning, som senare
skall klaras. Detta gäller bl. a. många som läser på universitet. Ungefär
7 000 långtidsutbildade är registrerade som arbetslösa arbetssökande vid
arbetsförmedlingarna. Den faktiska arbetslösheten är självfallet betydligt
större.

Flertalet ungdomar står utan försäkringsskydd vid arbetslöshet. Detta

Mot. 1972:1723

är en allvarlig brist i vårt trygghetssystem. Trots många löften har detta
problem hitintills lämnats obeaktat av den socialdemokratiska regeringen.

Den stora ungdomsarbetslösheten utgör givetvis också ett stort socialt
problem. Sysslolösheten upplevs så negativ och så förnedrande av många
ungdomar, att allvarliga sociala skadeverkningar hotar. Socialarbetare på
fältet rapporterar ”negativ aktivitet” bland ungdomar, och att sysslolösheten
bidrar till detta är uppenbart. Därför framstår vaije åtgärd som kan
ge ökad sysselsättning för ungdom som ytterligt viktig.

Otrygghet för nya grupper

Arbetslösheten har också nått grupper som tidigare varit relativt
skyddade. Den ökning av efterfrågan på arbetskraft som nu sker gäller
framför allt yrkesutbildade arbetare inom industrin. För icke specialutbildade
arbetare och för tjänstemän, tekniker och dem som är inriktade
på serviceyrken är läget betydligt mer bekymmersamt.

Under 1960-talets första hälft låg i genomsnitt antalet arbetslösa
arbetslöshetsförsäkrade tjänstemän på 500—600. Sedan ökade arbetslösheten
till drygt 2 000 under lågkonjunkturen 1968. Den låg kvar på
denna nivå över högkonjunkturen 1969—1970 och ökade sedan kraftigt
1971 för att i sommar vara uppe i över 6 000. Andelen arbetslösa
tjänstemän av samtliga arbetslösa försäkrade i arbetslöshetskassa har ökat
de senaste åren för att nu vara uppe i 16 procent. Det finns också en
tendens att tjänstemännen är mer långvarigt arbetslösa än andra
kategorier. Varannan arbetslös medlem i en tjänstemannakassa är
arbetslös mer än tre månader.

Också om man ser på industrins efterfrågan på tjänstemän och
tekniker blir bilden dyster. I december 1971 uppgav 26 procent av
företagen i en enkät för konjunkturinstitutet att de hade brist på
yrkesarbetare och i juni i år säger 36 procent att de har en sådan brist.
Men vid bägge tillfällena uppger bara en procent av företagen, att de har
brist på tekniker och en procent att de har brist på andra tjänstemän.
Detta är en klar försämring för tjänstemännen jämfört med tidigare år.

Strukturproblem

En konjunkturuppgång löser inte i sig hela sysselsättningsproblemet.
Inom den egentliga industrin krävs det en ganska lång tid av starkt ökad
försäljning för att företagen skall behöva nyanställa i större omfattning.
Den ökade efterfrågan på arbetskraft som då följer är dessutom i stor
utsträckning inriktad på en annan typ av arbetskraft än den som i dag är
arbetslös, framför allt specialutbildade yrkesarbetare. Nedgången i
byggandet — med betydande återverkningar också utanför den egentliga
byggnadsindustrin — är mera ett strukturproblem än en fråga om
konjunkturer. Den offentliga sektorn kan förväntas expandera betydligt
mindre under de närmaste åren än vad den tidigare gjort. När företagen

Mot. 1972:1723

får starkt ökade arbetskraftskostnader leder det till rationaliseringar och
kostnadsbegränsande (=sysselsättningsminskande) investeringar. Rationaliseringar
bedrivs nu i allt större utsträckning på tjänstemanna- och
kontorssidan. Utbildningsexplosionen kulminerar och förser arbetsmarknaden
med ett stort antal välutbildade personer — tyvärr i huvudsak på
andra områden än där det råder brist på arbetskraft.

Denna utveckling fordrar åtgärder på en rad områden. En sak står
dock klar: den gör det än mer nödvändigt att få i gången industriexpansion
som både skapar nya resurser och ger fler sysselsättningstillfällen.

C. Fler och tryggare jobb

Industrins investeringar

I en lång rad motioner och reservationer rörande den ekonomiska
politiken har folkpartiet — liksom centerpartiet och moderata samlingspartiet
— påtalat den oroande låga investeringsbenägenheten i industrin.
Lika ofta har finansministern uttryckt förhoppningar om höga investeringstal
och lika ofta haft anledning att besviket konstatera, att det råder
betydande gap mellan förhoppningar och faktiskt utfall. Nedanstående
tabell visar detta tydligt

Förändringarna av industrins bruttoinvesteringar i fasta priser (volym)
sedan 1965

Är Förändring frän föregående är enligt

	Finansplan	Kompl. prop.	Faktiskt utfall
	%	%	%
1965	+ 6,5	+ 9	+ 7
1966	+ 14	+ 13	+ 7,5
1967	+ 3	± 0	- 2,5
1968	± 0	+ 4/5	-3,5
1969	Viss ökning	+ 6	+ 5,7
1970	+ 10,5	+ 15	+ 5,0
1971	+ 12	+ 9	+ 3,0
1972	+ 3,5	+ 6

En del försök — huvudsakligen av selektivt slag — har gjorts från
regeringens sida för att stimulera industrins investeringar. Tidvis har man
i den allmänna debatten uttryckt förvåning över att företagen, trots dessa
extra stimulanser, inte tycks reagera i önskvärd riktning i vad gäller
investeringarna. Det torde främst bero på att investeringsbeslut baseras på
förväntade avsättningsmöjligheter, priser, löner, kostnader - kort sagt, på
förväntad lönsamhet. Om avkastningen på en utbyggnad av kapaciteten
inte ger mer än eller ens når upp till vanlig bankränta hjälper det inte
mycket att det finns pengar tillgängliga.

De mest aktuella bedömningarna rörande investeringsökningama inom

Mot. 1972:1723

industrin för år 1972 tyder på ökning i storleksordningen 3—5 procent i
fasta priser. Detta är dock lägre än vad finansministern antagit i den
reviderade finansplanen 1972. Utvecklingen för 1973 tyder på än svagare
ökning. En betydande andel av investeringsökningarna 1972 faller på
miljövård, vilket i och för sig är värdefullt. Dessutom är en stor del av
investeringarna till för att hålla tillbaka kostnadsstegringar och inte för
att bygga ut kapaciteten. De ger alltså färre arbetstillfällen, inte flera.

Visserligen utgör industriinvesteringarna en relativt liten del av den
totala efterfrågan — 4—5 procent av totala BNP — men den tilldrar sig
ändå stort intresse. De är ett mått på ekonomisk aktivitet och
framtidstro. I dagsläget när de kommunala investeringarna och bostadsbyggandet
visar sjunkande tendens finns alltså ett större utrymme för
industrin att expandera inom. Den stora frågan är alltså om industrin
förmår eller vill utnyttja detta läge och investera i byggnader, teknik och
maskiner. Enligt vår bedömning torde det därför vara av stor betydelse —
både i vad gäller sysselsättningen på kort sikt inom den utsatta
byggnadssektorn och på längre sikt i vad gäller näringslivets produktionskapacitet
— att ge särskilda stimulanser till byggnadsinvesteringar.

Eftersom det ännu inte råder någon risk att överhettningstendenser
beträffande sysselsättningen gör sig gällande i samhällsekonomin torde en
extra stimulans för byggnadsinvesteringar inom näringslivet få anses som
en adekvat konjunkturpolitisk åtgärd. Men en tidsbegränsning måste
göras. Folkpartiet föreslår sålunda att en tioprocentig skattemässig
avdragsrätt för byggnadsinvesteringar inom näringslivet införes att gälla
sådana byggnadsprojekt som är igångsatta — enligt arbetsmarknadsmyndigheternas
tidigare gällande kriterier — före den första oktober 1973.
Därvid vinner man en gynnsam inverkan på byggarbetssektorns sysselsättning
även vintern 1973-1974. Det är vidare vår förhoppning att denna
extra konjunkturpolitiska stimulans även kan medverka till att arbetsmiljön
kan förbättras genom att arbetslokaler repareras, byggs om eller helt
nyuppföres.

Dessutom föreslås i denna motion att den nu t. o. m. utgången av
1972 skattemässigt gällande avdragsrätten för maskininvesteringar utsträcks
att gälla även första kvartalet 1973.

Lönsamheten

Avgörande för industrins investeringar är de framtida bedömningarna
om lönsamhet.

Även om man använder olika kriterier på lönsamhet så har ekonomer i
skilda läger länge pekat på en sjunkande nettoavkastning på investerat
kapital. De större företagen visar härvidlag upp en bättre situation än de
mindre och medelstora.

Enligt en rapport från industrins utredningsinstitut har nyföretagandet,
mätt både i antal sysselsatta och antal arbetsställen, sjunkit drastiskt
sedan mitten på 1960-talet. Det gäller också s. k. framtidsbranscher.

Mot. 1972:1723

Nedgången har skett parallellt med en nedgång i lönsamhet och soliditet.

Var sjätte anställd i verkstadsindustrin arbetar i förlustföretag.

Om man betraktar lönsamheten enbart som ett mått på hur väl man
lyckats med att producera och marknadsföra en vara eller en tjänst, pekar
utvecklingen på att företagen har mött större och större svårigheter. En
allmänt sjunkande lönsamhet innebär framför allt att benägenheten att
satsa på nya objekt minskar. Dels finns det mindre eget kapital att
investera tillbaka i företagen, dels innebär det mindre förmåga att dra till
sig riskvilligt kapital utifrån.

Kreditpolitik

Även om god tillgång på krediter inte är nog för att utlösa
investeringsbeslut är en fungerande kreditmarknad givetvis av stor
betydelse. Därför är det viktigt att riksdagen klart uttalar sig för en
ekonomisk politik, som inte på nytt kan komma att innebära ett ensidigt
utnyttjande av kreditåtstramning som stabiliseringsmetod för den händelse
konjunkturläget skulle motivera åtstramande åtgärder.

En av de mera dystra erfarenheterna som näringslivet fick anledning
notera från den förra konjunkturfasens järnhårda kreditpolitik var den
osäkerhet och ryckighet den skapade för planeringsarbetet. I många fall
varken kunde eller vågade man planera för en kommande tidsperiod,
eftersom just kredit- och finansieringsläget var så oklart och osäkert.
Ryckighet och osäkerhet i företagens planering blev alltså ett av flera
negativa resultat av den förda kreditpolitiken. Erfarenheterna från förra
konjunkturfasen 1970—1971 har heller inte glömts i de mindre och
medelstora företagen. Många företag gick omkull och deras anställda
förlorade sina arbeten, därför att kreditpolitiken var onödigt brutal.

En ny näringspolitik

Näringspolitikens första och största uppgift är att skapa sysselsättning.
Näringspolitiken skall stödja och stimulera den inneboende utvecklingskraften
som finns i ett näringsliv.

Den första försvarslinjen mot arbetslöshet går inne i de stabila
företagen. Bara lönsamma, utvecklingsbara och solida företag kan ge de
anställda trygghet. Givetvis gäller det inte bara tryggheten att ha och
behålla ett arbete utan också att själva arbetsmiljön är trygg. Bara de
lönsamma företagen kan i längden klara de stegrade kraven på bättre och
sökrare arbetsmiljöer.

I olika motioner till 1972 års riksdag har folkpartiet bl. a. velat
framhålla följande som inslag i en socialliberal näringspolitik för trygga
jobb:

— Smidigare anpassning av konjunkturpolitiken

— Utveckling av den ekonomiska planeringen

— Åtgärder särskilt inriktade på de mindre och medelstora företagen,

Mot. 1972:1723

t. ex. ökat stöd till företagarföreningarna, bättre kapitalförsörjning och
exportstöd

— Regionalpolitik som en viktig del av näringspolitiken, lindrigare
energiskatt, differentierad arbetsgivaravgift, regionalpolitisk användning
av investeringsfonder, utvidgat transportstöd, sänkta tele-, flyg- och
tågtaxor, fler satsningar på industricentra

— Ökad tillgång på riskvilligt kapital genom ökat sparande

— AP-fondernas medel tillbaka ut på lånemarknaden i decentraliserade
former

— Ökat sparande inom företagen i vilket de anställda också får del.

Stabiliseringspolitik

Det måste löna sig att arbeta både för den enskilde och för företagen.

Ett skatte- och bidragssystem med starka inflationsdrivande inslag som
det nuvarande liksom stora prisökningar går knappast att förena med
kravet på en fortsatt ökad realstandard. Åtskilliga beräkningar har gjorts
— nu senast LOs höstrapport — där man kan visa att stora nominella
löneökningar äts upp av skatter och priser. Av 9 procent återstår endast 1
procent i realförbättring. På de två år som gått sedan regeringen införde
prisstopp har livsmedelspriserna stigit med nära 20 procent.

Inte minst för att undvika en sådan utveckling och för att skapa balans
i ekonomin är det viktigt att regeringen i god tid före nästa avtalsrörelse i
stabiliseringskonferensens form söker samråd med riksdagen och arbetsmarknadens
parter. Där kan statsmakterna bl. a. presentera sin syn på det
ekonomiska läget och ange vilka åtgärder av betydelse för avtalsrörelsen
den tänker vidta inom den ekonomiska politiken.

Stabiliseringskonferensemas viktigaste uppgift är att tjäna som ett
forum för överläggningar mellan regeringen och berörda parter om det
samhällsekonomiska läget och de aktuella fördelningspolitiska problemen.
Självfallet skall dessa överläggningar stå helt fria från själva
förhandlingsarbetet. Därför är det viktigt att konferenserna hålls i god tid
före en kommande avtalsperiod.

Det är folkpartiets uppfattning att motiven för sådana överläggningar
har ökat och blivit ännu klarare i ljuset av de erfarenheter som parterna
på arbetsmarknaden redan nu dragit av innevarande treårsavtal. Av den
aktuella debatten framgår att stora löntagargrupper nu ger uttryck för en
uppfattning att stora nominella löneökningar endast leder till ökad
inflation och därmed på sikt hotar de reala förbättringarna. Så har
tydligen skett i bl. a. den senaste avtalsperioden. I den stora kompensationskapplöpningen
mellan löner och priser/skatter är staten genom
avsaknaden av bl. a. ett inflationsskydd i skattesystemet den part som
vinner en för stor andel.

Konferenserna och diskussionerna måste startas redan nu för att det
rätta tidsmässiga avståndet till avtalsrörelsen skall kunna erhållas. Därför
föreslår folkpartiet detta i raden av omedelbara åtgärder i denna motion.

Mot. 1972:1723

Inte minst har den nästan uteblivna reallöneökningen för stora löntagargrupper
alltså nu blivit ytterligare ett starkt argument.

Med tillfredsställande besked om statsmakternas avsikter skulle
arbetsmarknadens parter kunna förbereda en lugnare avtalsrörelse som
ger realinkomstökningar utan att företagens konkurrenskraft äventyras.
Om arbetsmarknadens parter kan ha förtroende för en regerings vilja och
förmåga att klara inflationen är det i sig inflationsdämpande.

Skattesystemets inbyggda kompensationskrav får inte bara ogynnsamma
effekter för stora löntagargrupper utan ställer också många företag i
en kostnadssituation som gör produktionen olönsam och starkt minskar
konkurrenskraften. Antalet utslagna företag har ökat medan nyetableringarna
visar låg takt. Även den internationella konkurrenskraften
försvagas.

Det mest uppmärksammade inslaget i denna allvarliga framtidsbild
utgör givetvis de ökade avgifterna. Särskilt arbetsgivaravgiftens beslutade
höjning har mött stark kritik. Att i nuvarande konjunkturläge fördubbla
denna löneskatt är givetvis en direkt sysselsättningshämmande åtgärd.
Det beslutet har f. ö. redan påverkat investeringsplaneringen för 1972
och den närmaste framtiden i dämpande riktning.

Det är vår uppfattning att en samlad satsning inom den ekonomiska
politiken på bred front och med den inriktning vi här skisserat är ett
alternativ till regeringens politik, som lett till arbetslöshet och stagnation.
Garantin för fler trygga jobb består i ett starkt och fritt näringsliv inom
en socialliberal ramhushållning.

D. Omedelbara åtgärder inriktade på att snabbt motverka arbetslösheten

De tidigare berörda ekonomisk-politiska åtgärderna kan sägas vara mer
långsiktigt inriktade.

Men som också visats tidigare i avsnitt B är arbetslösheten för
närvarande oacceptabelt hög, och åtgärder måste vidtagas med snabb
inverkan.

Riv upp beslutet om fördubblad löneskatt

Den just nu viktigaste åtgärden är att beslutet om löneskatten rivs
upp.

Det är orimligt att mitt i en vinter med rekordhög arbetslöshet
fördubbla skatten på arbete.

Beslutet om den fördubblade löneskatten verkar redan innan det
formellt träder i kraft. Det är viktigt att beslutet rivs upp så snart det är
tekniskt möjligt. Riksdagen bör därför med förtur behandla denna fråga.

Om man rev upp beslutet om arbetsgivaravgiften nu, skulle det
otvivelaktigt också ha en viktig indirekt positiv inverkan. Det skulle vara
själva beviset för att regering och riksdag solidariserar sig med de
arbetslösa och är beredda att satsa på en politik som skapar arbeten.

Mot. 1972:1723

Företagen skulle därmed få anledning och råd att inte bara behålla utan
också nyanställa arbetskraft. Inom industrin har man beräknat att den
höjda löneskatten kan omräknas till en rationaliserings- och sysselsättningspotential
på ca 12 000 arbetstillfällen. Det har säkert också stor
betydelse att de tusentals ansvariga i mindre och medelstora företag
upplever att de inte får ständigt nya pålagor. Det gäller att direkt påverka
själva den ekonomiska möjligheten att nyrekrytera, när nu förestående
konjunkturuppgång troligen stimulerar rekryteringsbenägenheten i
näringslivet.

Särskilda åtgärder mot ungdomsarbetslösheten

Folkpartiet för här fram fem förslag mot ungdomsarbetslösheten:

1. Återigen, den viktigaste åtgärden är att inte höja löneskatten. En
stor del av dagens ungdom har en utbildning som är inriktad på
arbetskraftsintensiva sektorer. När personal- och driftsinskränkningar
måste göras, drabbar den ungdomen, som vanligen har den kortaste
anställningstiden. Löneskatten motverkar nyanställningar.

2. Arbetsförmedlingen måste få större möjligheter att hjälpa arbetslösa
ungdomar. Personalsituationen på arbetsförmedlingarna — särskilt i
tätortsområdena — är nu sådan att den omöjliggör en individuell arbetsoch
utbildningsplanering för arbetssökande ungdomar och en önskvärd
uppsökande verksamhet för att öka antalet lediga platser.

Personalförstärkningar måste göras. Förmedlingarna har inte resurser
och organisation för att hjälpa alla kategorier och individer på det sätt
som skulle behövas. Det leder också till att många inte tar kontakt med
arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingarna måste också få bättre överblick
över arbetsmarknaden, bl. a. genom interlokal arbetsförmedling och
skyldighet för företag med fler än 10 anställda att anmäla lediga platser.

3. Fler praktikplatser måste skapas. Man beräknar att ca 17 000 i
gymnasieskolans fyra- eller tvååriga tekniska linjer för sin utbildning
måste skaffa praktikplatser.

Statliga verk och myndigheter bör inte bara komplettera näringslivets
möjligheter utan gå i spetsen för att öka antalet praktikplatser. Enligt en
undersökning inom statens personalnämnd är myndigheternas intresse
lågt; 64 myndigheter har inte tagit en enda praktikant, bland dessa
statens järnvägar med 42 500 anställda. Möjligheter för ungdomar att få
praktikarbete är viktigt för att öka deras yrkeserfarenhet och bredda
deras allmänna kunnande.

4. Att utnyttja en ofrivillig arbetslöshet för utbildning eller omskolning
är en självklar tanke i arbetsmarknadspolitiken. Men den har i alltför
liten grad kommit att gälla de unga, som just lämnat skolan och ännu inte
fått arbete. Såväl utbildningsmässiga som sociala skäl talar för att
myndigheterna här borde gripa in och med kompletterande yrkesanpassad
utbildning fylla arbetslöshetstiden med meningsfylld sysselsättning.

Mot. 1972:1723

Inom den befintliga skolorganisationen bör kommunerna kunna starta
kortare eller längre kurser med yrkesinriktning för att ta hand om denna
ungdom. Man skulle således utnyttja befintliga lokaler, lärare och
undervisningsmateriel. En rad formella krav i fråga om antal elever, tid
för avslutande av yrkesinriktade kurser, kursernas längd etc. finns i dag.
Situationen är så allvarlig att statsmakterna nu bör ge kommunerna friare
händer att anordna också kurser som inte uppfyller de formella kraven.
Statsbidrag, förmedlat förslagsvis av arbetsmarknadsstyrelsen, måste
givetvis skaffas fram för att täcka kommunernas extra kostnader liksom
för ekonomiskt stöd till ungdomarna. Utifrån dessa förutsättningar bör
kommunerna noga inventera vilka möjligheter som kan finnas att göra en
extra insats. Inom arbetslöshetsnämnden i Stockholm har t. ex. redan
frågan om kombinerade halvdagspraktikantplatser och halvdagsyrkesstudier
varit uppe till behandling.

5. Den allmänna sysselsättningsförsäkring, som regeringen utlovade
redan i valrörelsen 1968, har ännu inte kommit till stånd. Det har hårt
drabbat många arbetslösa, särskilt den stora andelen ungdomar som
saknar försäkringsskydd vid arbetslöshet. En allmän sysselsättningsförsäkring
skulle ge dessa ungdomar ett grundskydd, men genom att också
leda till en registrering av dem öka möjligheterna till samhälleliga insatser.

Reparera mer - riv mindre

En av orsakerna bakom den höga arbetslösheten är den sjunkande
igångsättningen av byggande av nya bostäder. Det är i sin tur bl. a.
förorsakat just av den stagnerande ekonomiska utvecklingen. Med en
större efterfrågan på arbetskraft följer också en större efterfrågan på
bostäder. Det vore därför felaktigt att dra långtgående slutsatser om
bostadsefterfrågans totala omfattning på längre sikt av det läge som i dag
råder på bostadsmarknaden.

Trots en sådan reservation är det uppenbart att större andel av de
bostäder av fullgod standard som årligen produceras kan erhållas genom
upprustning av äldre fastigheter. Ett stelbent normtänkande i kvalitetsfrågor
och den från kristiden kvarvarande hyresregleringen har bidragit till
att många fastigheter förslitits och förslummats till dess endast rivning
kunnat komma i fråga. En märkbar omsvängning är nu på väg. Det är då
nödvändigt att den överenskommelse om statlig bostadsfinansiering som
årligen ingås mellan riksbank och olika kreditinstitut inte lägger hinder i
vägen för en sådan utveckling.

Behovet av en intensifierad upprustning av bostadshus är klart
dokumenterat. Av 1970 års folk- och bostadsräkning framgår att ca
300 000 lägenheter saknar wc och centralvärme och drygt 600 000
lägenheter saknar eget bad- eller duschrum. Det är naturligtvis nödvändigt
att dessa bostäder i görligaste mån rustas upp om riksdagens bostadspolitiska
mål skall nås. En mycket viktig strävan därvidlag är att de
hyresgäster som så önskar får möjlighet att återvända till sin bostad eller

Mot. 1972:1723

fastighet när reparationen är utförd. Det är därför viktigt att inte orimligt
höga kvalitetsnormer ställs upp som villkor för statliga lån. För att snabbt
komma i gång med reparationsarbetena bör de tomma lägenheterna i nya
flerfamiljshus i viss utsträckning ställas till förfogande som tillfälliga
evakueringsbostäder.

Vi vill i det sammanhanget starkt understryka att den möjlighet att
erhålla förbättringslån, som enligt vad regeringen aviserat skall ges
allmännyttiga och kommunala företag, även måste utsträckas att gälla
kooperativa och enskilda fastighetsägare. Enligt inrikesdepartementets
beräkningar blir hyran per lägenhet ca 1 000 kr. lägre om reparationen
finansieras med förbättringslån. För alla hyresgäster som bor i kooperativt
eller enskilt ägda fastigheter begås en oacceptabel orättvisa om inte
villkoren att erhålla förbättringslån får gälla för alla.

Den arbetslöshet som finns inom byggarbetskåren och bland hantverkare
måste även på kort sikt leda till en snar expansion av ombyggnadsoch
reparationsarbete på äldre fastigheter. Det kan möjliggöras på flera
vägar. Det av regeringen antydda stimulansstödet på 40 procent för
byggarbetskraft, som av arbetsförmedlingarna bedöms som svårplacerad,
är en väg som vi tidigare anvisat. Det räcker dock inte utan måste
kompletteras med ytterligare åtgärder.

Det finansiella utrymme som skapats genom lägre igångsättning av
nyproducerade bostäder måste i första hand användas för lån till
reparationsarbeten. För att stimulera fastighetsägarna att snabbt komma i
gång med dessa arbeten bör ett investeringsavdrag på fastighetsdeklarationen
beviljas för arbeten som sätts i gång fram till 1 juli 1973.
Investeringsavdraget bör beräknas på hela kostnaden för reparationsarbeten
på flerfamiljshus, dvs. omfatta såväl bostadslägenheter som lokaler
för butiker, kontor och hantverk. Det innebär emellertid att i de fall
arbetena utförs av svårplacerad arbetskraft, för vilken det utgår särskilt
bidrag, kommer underlaget på vilket investeringsavdraget beräknas att
sjunka i motsvarande mån.

För att inte eliminera något av den stimulans att anställa äldre
arbetskraft som det 40-procentiga bidraget till lönekostnaden utgör, bör
procentsatsen för investeringsavdraget i dessa fall höjas. Vi föreslår
sålunda att fastighetsägarna får göra ett investeringsavdrag på fastighetsdeklarationen
för arbeten som satts i gång fram till 1 juli 1973 med 20
procent för de arbeten som utförts av arbetskraft för vilken särskilt
sysselsättningsstöd utgår och för övriga arbeten med 10 procent.

Inventering av projekt för omedelbar igångsättning

Som ett led i bekämpningen av arbetslösheten förra vintern utgick
särskilda statsbidrag till företag och kommuner för miljövårdande
anläggningar. Det resulterade i en omfattande inventering i kommunerna
av projekt som med kort varsel kunde sättas i gång. Den typen av
inventering borde oftare än vad fallet är i dag ingå som en naturlig del av

Mot. 1972:1723

en långsiktig investeringsplanering.

I ett yttrande över bl. a. vägverkets och SJ:s petita betonar AMS
vikten av att investeringsplaneringen sker med hänsyn även till möjligheten
att snabbt påbörja arbeten, som är lämpliga i tider med svag
sysselsättning. En hög beredskap av det slaget i samtliga statliga verk
skulle sannolikt avsevärt förkorta arbetslöshetstiden för många, samtidigt
som arbetena väl anslöt till respektive verks prioriteringar.

Karlskrona utgör ett bra exempel på en kommun där denna typ av
planering har utvecklats till en ”sysselsättningsbank”. Därigenom har
man ett gott grepp om vilka arbeten som omedelbart kan påbörjas när
arbetslösheten stiger. Det vore i hög grad önskvärt om en motsvarande
planeringsberedskap byggdes upp i landets samtliga kommuner.

Inom de statliga verken torde även på kort sikt ett stort antal arbeten
kunna påbörjas som förbättrar sysselsättningsläget. Såväl vägverkets som
SJ:s petita ger vid handen att planeringen inte lägger hinder i vägen för
att snabbt komma i gång med projekt som prioriteras högt av verken och
som också ger ett betydande sysselsättningstillskott.

Sålunda skulle ytterligare medel till underhåll av vägnätet vara ytterst
angelägna. Det nuvarande tillståndet med en fortgående kapitalförstöring
på grund av otillräckligt underhåll av vägarna borde ha lett till att den
verksamheten starkare expanderat för att öka sysselsättningstillfällena.
Inte minst eftersläpningen av upprustningen av enskilda vägar hade bort
föranleda ökade anslag. Inför den stundande vintern med befarad fortsatt
hög arbetslöshet är det viktigt att ytterligare medel tilldelas vägsektorn
för att därigenom skapa fler arbeten.

Detsamma gäller järnvägstrafiken. Den långa rad av angelägna investeringsprojekt
som SJ redovisar i sina petita bör prövas med förtur inom
departementet för att så långt möjligt tidigarelägga igångsättningen. Det
gäller såväl om- och nybyggnad av järnvägslinjer som diverse husbyggnader
och säkerhetsanordningar utefter järnvägarna etc.

E. Hemställan

För att den akuta arbetslösheten effektivt skall kunna bekämpas
fordras en fortsatt utbyggnad av de arbetsmarknadspolitiska insatserna,
varvid åtgärder särskilt riktade mot ungdomsarbetslösheten framstår som
synnerligen angelägna. Vissa, delvis selektiva, insatser måste alltså
fortsätta och troligen också kompletteras med nya inslag. Men biträdes
våra i denna motion framförda förslag till åtgärder kommer emellertid
samtidigt behovet av sådana selektiva åtgärder att minska. Till bilden hör
givetvis också att en underbalansering av statsbudgeten i rådande dåliga
sysselsättningsläge är konjunkturpolitiskt väl motiverad.

Med hänsyn till sysselsättningsläget förutsätter vi att riksdagen med
största skyndsamhet behandlar våra förslag.

Med hänvisning till det i förhållande till vårriksdagen nya läge, som
främst gäller beträffande konjunkturer och sysselsättning, hemställer vi

Mot. 1972:1723

A. att riksdagen beslutar

1. att fördubblingen av den allmänna arbetsgivaravgiften efter
den 1 januari 1973 inte skall träda i kraft;

2. att den nuvarande rätten till skattemässiga avskrivningar av
gjorda maskin- och inventarieinvesteringar utsträckes till att
gälla även första kvartalet 1973;

3. att en särskild rätt till skattemässiga avskrivningar med 10
procent införes avseende byggnadsinvesteringar inom näringslivet
igångsatta före den 1 oktober 1973;

4. att fastighetsägare som under tiden fram till den 1 juli 1973
påbörjar upprustnings- eller ombyggnadsarbeten beviljas avdragi
fastighetsdeklarationen med 20 procent av investeringsbeloppet
i de fall arbetet utförts av av arbetsförmedling
anvisad s. k. svårplacerad arbetskraft och i övriga fall med 10
procent;

5. att på tilläggsstat anslå erforderliga medel för drift av såväl
statliga, kommunala som enskilda vägar;

B. att riksdagen hos Kungl Maj:t begär

6. att de av statens järnvägar planerade investeringarna prövas
med förtur för att så långt möjligt tidigarelägga igångsättningen;

7. att särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder av det slag som
redovisas i denna motion vidtas mot ungdomsarbetslösheten;

8. att stabiliseringspolitiska konferenser snarast anordnas i
enlighet med vad som framhållits i denna motion; samt

C. att riksdagen uttalar sig för

9. att ett ensidigt utnyttjande av kreditpolitiken som stabiliseringsmetod
i en uppåtgående konjunktur ej bör ske.

Stockholm den 24 oktober 1973

GUNNAR HELÉN (fp)

OLLE DAHLÉN (fp)

SVEN GUSTAFSON (fp)
i Göteborg

SVEN ANTBY (fp)