Nr 1598—1602 Motion i Andra kammaren, nr 1598 år 1970

Motion 1970:1598 Andra kammaren - höst

Nr 1598—1602 Motion i Andra kammaren, nr 1598 år 1970

1

Nr 1598

Av fru Kristensson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, angående avveckling av Marvikenprojektet, m. in.

(Lika lydande med motion nr 1373 i Första kammaren)

A tomprogrammet

I Kungl. Maj :ts proposition nr 194 föreslås avveckling av Marvikenprojektet
sedan det har dragit en kostnad av bortåt en halv miljard kronor.
Det föreslås också att atomkraftstationen byggs om till en oljeeldad kondenskraftanläggning
av sedvanlig typ för att söka rädda något av det nedlagda
kapitalet. En häpen allmänhet, som har skandalen Durox i färskt
minne, frågar sig hur det varit möjligt att så handha en statlig investering
att hundratals miljoner kronor rinner bort till ingen eller ringa nytta. Har
inga kritiska invändningar rests mot projektet och, om så varit fallet varför
har dessa icke beaktats och vad ligger bakom frånvaron av löpande
redovisning, som skulle kunnat möjliggöra ett tidigare avbrytande av projektet?
Det är allt frågor som allmänheten har rätt att kräva svar på och
som skall beröras i det följande.

I mitten av 1950-talet godkände riksdagen riktlinjerna för ett omfattande
svenskt atomenergiprogram. Över AB Atomenergi har detta kommit
att till betydande del finansieras av staten. Kostnaderna för det hittillsvarande
programmet uppgår till över 2 miljarder kronor, varav ca 500 miljoner
kronor belöper sig direkt på Marviken. Den energipolitiska bakgrunden
var ökad självförsörjning, emedan vattenkraften så småningom skulle
komma att bli färdigutbyggd och Sverige därmed bli alltmer beroende av
oljeimport. I vissa svenska skiffersorter finns i fattiga koncentrationer
stora mängder uran, som representerar en icke ringa energikälla. Önskan
blev att kunna utnyttja denna genom att bygga atomreaktorer som kunde
drivas med s. k. naturligt uran och behövde tungt vatten som moderator.
Att i Sverige anrika uranet för att kunna driva andra reaktortyper t. ex.
med lättvatten ansågs inte tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Ett indus/ripolitiskt motiv för ett svenskt utvecklingsarbete efter tungvattenlinjen
låg i önskan att främja svensk elektrisk industris möjligheter
att för landets behov och för export kunna tillverka och försälja utrustning
för kärnkraftverk.

Även ett militärt motiv fanns med till en början.

För programmets genomförande lämnades ledningen för AB Atomenergi
stor handlingsfrihet. Atomdelegationen tillkom dock 1956 för att yttra sig
över bolagets anslagsäskanden in. m. Det kan inte sägas att invändningar
inte restes mot sättet att bedriva arbetet. I Atombolagets styrelse framför1
—Bihang till riksdagens protokoll 1970. 4 samt. Nr 1598—1602

2 Motion i Andra kammaren, nr 1598 år 1970

des kritik av professor Hannes Alfvén och i atomdelegationen av professor
Torsten Gustafson stödd av två utomstående experter. Men kritiken avvisades.
Vad meningarna i princip gick isär om gällde i första stadiet möjligheten
att bygga relativt små kraft- och värmereaktorer till rimlig kostnad
efter tungvattenlinjen och i andra stadiet att bygga en med lättvattenreaktorer
konkurrenskraftig driftsduglig tungvattenreaktor.

Den första anläggningen blev Ågesta som är en tryckvattenreaktor, vars
kostnad blivit omkring 200 miljoner kronor för 80 MW, dvs. 2 500 kronor/
kW. Även om Ågesta ekonomiskt sett är mångdubbelt för dyr har den dock
lämnat värdefulla bidrag till den tekniska utvecklingen samtidigt som den
visat att det inte varit möjligt att bygga små reaktorer ekonomiskt.

Som det första försöket i full skala att driva en reaktor industriellt fullgör
Ågesta en viktig uppgift, som dock främst är experimentell och icke ekonomisk.
Marviken, som projekterades som i sammanhanget blott obetydligt
större, var avsett att bli det följande steget i utvecklingen. I fyra väsentliga
hänseenden planerades dess reaktor med svårbedömbara och komplicerade
avvikelser från Ågestareaktorn. Den utformades som kokare,
skulle drivas med anrikat uran som bränsle, konstruerades för att möjliggöra
nukleär överhettning samt skulle byggas för att använda direktcykel
med tungvattenånga för att driva turbinen. Redan genom valet av anrikat
uran hade den svenska linjen i realiteten övergivits. Provdriften av anläggningen,
när den var färdig härför, har dessutom visat att konstruktionen
inte motsvarat förväntningarna ens tekniskt, utan driften har stött på stora
svårigheter och problem.

När 1962 års riksdag fattade principbeslut om Marviken och 1963 års
riksdag godkände projektets tekniska utformning och finansiella uppläggning,
var den amerikanska utvecklingen inte känd. I början av år 1964
kom emellertid det ekonomiska genombrottet i USA för lättvattenreaktorerna.
Det framstod då också klart på många håll på grund av de mycket
stora prisskillnaderna mellan lätt- och tungvattenreaktorer att de senare
icke skulle kunna bli konkurrenskraftiga ekonomiskt. Det statliga Vattenfall,
som tillsammans med Atombolaget träffat avtal med ASEA om huvudleverantörskap
av reaktordelen, skulle självt svara för byggnadsarbetena
i övrigt. Vattenfall blev emellertid under intryck av lättvattenreaktorernas
tydliga överlägsenhet tveksamt och frånträdde det tekniska och ekonomiska
ansvaret, som helt överfördes på Atombolaget. I början av år 1965
sattes dock arbetena i gång med att uppföra stationen.

När det nu föreslås i propositionen att tungvattenprojektet i Marviken
skall avvecklas, betecknar det det slutgiltiga misslyckandet för Atombolagets
tungvattenlinje, såsom den hittills fullföljts.

Ett av motiven för atomprogrammet har varit att främja den industriella
utvecklingen i Sverige på detta område. Det har därvid uppgivits att
erfarenheterna av arbetet med tungvattenlinjen och Marvikenprojektet
möjliggjort att man i vårt land genom ASEA, ASEA-ATOM, Uddcomb in. fl.

3

Motion i Andra kammaren, nr 1598 år 1970

företag lyckats etablera en självständig reaktorindustri. Erfarenheterna av
systemarbetet och projektledningen uppges på ett avgörande sätt ha bidragit
till att ASEA kunnat klara de åtaganden som följt av huvudleverantörskapet
för Oskarshamnsverkets lättvattenanläggning.

Beträffande den sistnämnda kan nämnas att den första enheten i allt
väsentligt är färdig, att en serie prov genomförts och alltjämt pågår samt
att laddning med den första bränslesatsen just i dagarna påbörjats. Man
räknar med att anläggningen, inemot ett år försenad, framemot våren eller
försommaren kommer att ge sina första väsentliga leveranser in på det
svenska kraftnätet. Sedermera har ASEA erhållit beställning på ytterligare
en enhet i Oskarshamnsverket, en enhet till Barsebäck och en till Ringhals.
Dessa reaktorer utgör vidareutveckling av Oskarshamn I.

Den öppna och den undertryckta kritiken

Redan på ett tidigt stadium framfördes, som redan påpekats, kritik emot
den svenska linjen. Den ovannämnda ändringen av avtalsförhållandena
mellan Vattenfall och Atomenergi är ett tecken på detta. Numera är det
även känt att en grupp tekniker inom Atomenergi, vilka bl. a. sysslat med
att utvärdera erfarenheterna från Ågesta, i en PM och även på annat sätt
framförde stark kritik mot Marvikenprojektet. Denna kritik tystades ned
inom bolaget och kom aldrig till offentlighetens kännedom. I eu tidningsartikel
i Dagens Nyheter den 10 april 1968, vartill hänvisas, har ledamoten
av atomdelegationen professor Torsten Gustafson riktat hård kritik mot
hemlighetsmakeriet i Atombolaget och påvisat omöjligheten även för atomdelegationens
ledamöter att fa taga del av protokoll och övriga handlingar
rörande atomprogrammets genomförande. Om dessa uppgifter är riktiga,
måste det betecknas såsom anmärkningsvärt och stämmer föga med kraven
på insyn, företagsdemokrati och medinflytande.

Även inom sakkunniga industri- och kraftverkskretsar växte sig kritiken
allt starkare. De experter som stod till atomdelegationens förfogande torde
åtskilliga gånger ha givit uttryck för denna. Därtill utvecklades utförligt
starkt kritiska synpunkter av ett antal skribenter i Teknisk Tidskrift samt
av Ingenjörsvetenskapsakademien i en utförlig inlaga.

Genom att atomdelegationen givits en annan uppgift än tidigare och inriktats
på i första hand säkerhetsfrågor, isolerades industridepartementet
från ett tekniskt och vetenskapligt kunnande som det är i starkt behov av.

I motionerna I: 464 och II: 553 år 1965 samt I: 491 och II: 561 år 1966
har vi sammanfattat och utvecklat vår kritik mot Marvikenproj ektet.

Vi framhöll Marvikenproj ektets komplicerade tekniska karaktär. Framför
allt uttalade vi tvivel på att den nukleära överhettningen kunde genomföras.
Vi ansåg det osannolikt att den svenska linjen någonsin skulle
kunna utvecklas till en bärkraftig sådan. Vi påvisade samtidigt den utveckling
som försiggick i andra länder och framhöll att det föreföll osan1*
— Bihang till riksdagens protokoll 1970. 4 samt. Nr 1598—1602

4

Motion i Andra kammaren, nr 1598 år 1970

nolikt att någonsin en självständig svensk atomenergilinje skulle kunna
hinna i fatt och konkurrera med t. ex. amerikanska lättvatten- eller engelska
gaskylda reaktorer. Vi ansåg vidare att svensk industri på ett billigare
och enklare sätt skulle skaffa sig erforderliga erfarenheter.

Vi framhöll båda åren att eu nedläggning av Marvikenproj ektet skulle
bli billigare än ett färdigställande och yrkade på att proposition med förslag
till fortsatt utbyggnad av Marvikens atomkraftstation skulle avslås.
Vi yrkade också 1965 på att man skulle utreda frågan om Marvikens utnyttjande
för energialstring i andra former.

Erfarenheterna har nu visat att de i motionerna framförda farhågorna
på alla punkter fullständigt slagit in. Det hade vid varje tidigare tillfälle
varit billigare att lägga ner projektet än att fullfölja det. Detta måste särskilt
ha gällt år 1965 då arbetena knappast mer än påbörjats. Ingen hänsyn
togs till motionerna. De avslogs.

Det är uppenbart att det ansvariga statsrådet och regeringen i sitt ståndpunktstagande
stött sig på ett mycket litet antal personer som dessutom
varit hårt knutna till regeringen. Man har omöjligt kunnat vara okunnig
om den växande kritiken men uppenbarligen bestämt sig för att icke fästa
något avseende vid den. Detta belyser en av svagheterna vid statligt företagande;
man behöver icke göra rent företagsekonomiska bedömningar i
vetskap om att skattemedel i sista hand står till förfogande om det går illa.

Mot bakgrund av det bedrövliga resultatet för atomprogrammets del och
de stora skattemedelsbelopp som gått till spillo samt de ytterst otillfredsställande
förhållandena i fråga om insynen talar många skäl för att en
parlamentarisk undersökningskommission tillsättes. Denna skall ha till
uppgift att utöver den redovisning som regeringen gör i sin s. k. vitbok
klarlägga omständigheterna kring handhavandet av de medel som riksdagen
beviljat. Den skall dessutom ha att föreslå de åtgärder som kan erfordras
för att för framtiden förebygga att tekniskt komplicerade och för lekmän
svårförståeliga industriprojekt med statens pengar igångsättes och
utföres utan en effektiv övervakning och kontroll från riksdagens sida.

Åberopande det anförda hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att en parlamentarisk undersökningskommission tillsättes
för att granska atomprogrammet och dess utförande
och att framlägga förslag i överensstämmelse med motionen
till förekommande av liknande händelser i framtiden.

Stockholm den 24 november 1970

Astrid Kristensson (m)

Staffan Burenstam Linder (m) Leif Gasset (m) Rolf Eliasson (in)

i Moholm

Carl Eric Hedin (m) Tage Magnusson (m) Karin Wetterström (m)

i Borås