Motioner i Första kammaren, Nr 9

Motion 1918:9 Första kammaren - urtima

Motioner i Första kammaren, Nr 9.

ft

Nr 9.

Av herr Welander, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående extra krigstidstillägg åt befattningshavare i
statens tjänst.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 1 den 25 oktober 1918
angående extra krigstidstillägg till befattningshavare i statens tjänst för
senare halvåret 1918 och tillsvidare under år 1919 föreslås bland annat,
att extra krigstidstillägg skall utgå med en tredjedel av de å 1918 års
senare hälft belöpande avlöningsförmåner, varå krigstid stillägget beräknas,
dock minst 300 kronor och med iakttagande att ingen må uppbära mer
än 4 kronor 50 öre pr dag och ej heller mer än hälften av de avlöningsförmåner,
varå krigstidstillägget beräknas.''

Enligt den nådiga propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 25 sistlidne oktober har vederbörande
departementschef vid ärendets behandling bland annat anfört, att det
ekonomiska trycket blir mer kännbart ju längre dvrtiden varar och att
detta nu nått sådan höjd, att skuldsättning ofta varit ofrånkomlig, varför
den under senare halvåret fortgående prisstegringen måste försätta befattningshavare
och pensionärer i ett verkligt nödläge.

Departementschefen förklarar vidare, att ökad ekonomisk hjälp är
nödvändig icke enbart för att bispringa de nödställda befattningshavarne,
utan även av det skäl, att statens eget intresse kräver sådana löneförmåner,
att den för statens verksamhet nödiga arbetskraften icke äventyras.
Ifråga om den tid, för vilken ökat bidrag skall utgå, framhåller
departementschefen, att bidraget bör endast avse tiden efter 1 juli, vilket
vore i överensstämmelse med de faktiska förhållandena, enär prisstegringen
gjort sig särskilt gällande under årets senare hälft.

Man torde härav kunna draga den slutsatsen, att Kungl. Maj:t an -

4

Motioner i Första kammaren, Nr 9.

sett de av 1918 års lagtima riksdag beslutade lönetilläggen närmelsevis
motsvara det understöd, som oundgängligen erfordrades i förhållande till
prisstegringen under årets första hälft, och att det nu kräves den ytterligare
förhöjning av lönerna, som påkallas av den därefter inträdda prisstegringen.

Denna uppfattning torde icke allmänt delas av befattningshavarna
själva, men synes så till vida bekräftas av förhållandena, att det var först
på eftersommaren, som klagomålen började framträda med särskild styrka,
vilka slutligen i september togo sig uttryck i ett flertal enträgna framställningar
om effektiv och snar hjälp.

Åtminstone flertalet befattningshavare torde hava förmått att
någorlunda uthärda under förra delen av året med hjälp av de lönetillskott,
som anvisades av den lagtima riksdagen, men då prisstegringen
fortsatte och ännu hastigare efter 1 juli, närmade sig den ekonomiska
anspänningen hastigt en brytningspunkt, då befattningshavarne allmänt
sågo sig försatta i sådant nödläge, att statens hjälp var nödvändig.

Utgår man från ovan relaterade förutsättning och om det Över
huvud skall bli möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma i vad
mån det av Kungl. Maj:t föreslagna extra krigstidstillägget kan motsvara
ett oavvisligt behov, synes en utredning vara nödvändig, som utvisar,
huru de vid lagtima riksdagen och de nu begärda lönetillskotten
verka i förhållande till rådande medelprisstegring under vartdera halvåret,
och att det särskilt visas, huru mycket befattningshavare själva få
bära av levnadskostnadernas stegring under årets skilda hälfter.

Levnadskostnadernas stegring i medeltal under tiden 1 januari—
1 juli 1918 kan icke beräknas fullt noggrant, emedan stegringen är
känd endast för vissa månader, nämligen 1 april och 1 juli samt i
januari utan angiven dag. Men då stegringen vid slutet av november
1917 av socialstyrelsen angives till minst 72 procent (sid. 7 i propositionen)
och 1 april 1918 till 103 procent, kan stegringsprocenten den 1
januari 1918 beräknas till minst 80. Med en stegringsprocent av 119
den 1 juli erhålles således ett medeltal för första halvåret av cirka 100
procent, vilket ganska nära sammanfaller med procenten 103 vid halvårets
mitt den 1 april. För årets senare hälft är stegringsprocenten
känd endast 1 juli och 1 oktober med respektive 119 och 142 procent
(sid. 18 i propositionen). Medeltalet kan dock, som ovan visats, för
första halvåret antagas ganska nära sammanfalla med stegringsprocenten
vid mitten av halvåret. Men för att ej räkna för högt och då stegringen
möjligen icke blir så stark under årets tre sista månader, utgår
jag i det följande från en medelprocent av endast 140.

Motioner i Första kammaren, Nr 9. 5

Redan på grund av dessa siffror måste man känna sig tveksam,
huruvida Kungl. Maj:ts förslag kan vara ägnat att innebära någon effektiv
hjälp. Då man måste räkna med en ökad prisstegring i medeltal av
40 procent under senare halvåret, men förslaget innebär ett lönetillskott
av endast 33 Va procent, är uppenbart, att befattningsliavarnes ekonomiska
ställning blir vida sämre efter 1 juli än under första halvåret. I varje
fall lärer icke det föreslagna tillägget vara så tilltaget, att befattningshavarne
kunna räddas ur det nödläge, vari de enligt departementschefens,
i det föregående relaterade framställning befinna sig. Detta skall ock
bekräftas av den belysande jämförelse jag i det föregående förordat för
vartdera halvåret. En sådan jämförelse framträder tydligast genom
nedanstående konkreta exempel för ett flertal löneklasser och för en
familj av viss storlek. Som exempel användes en familj av samma
storlek som i Kungl. Maj:ts proposition sid. 20, d. v. s. hustru eller
husföreståndarinna och 3 barn.

För en årslön av t. ex. 2,000 kronor utgör krigstidstillägget enligt
den å sid. 20 i propositionen uppställda tablån 1,032 kronor, vartill
kommer krigstidshjälp med 120 + 3 x 60 = 300 kronor, alltså summa tilllägg
och hjälp 1,332 kronor för hela årét 1918 och för årets första
hälft 666 kronor. Detta bidrag uttryckt i procent av lönen under samma
tid, 1,000 kronor, utgör 67. Då levnadskostnadernas stegring under
första halvåret utgjorde i medeltal 100 procent, har en sådan befattningshavare
således själv fått bära en stegrad levnadskostnad av 33
procent i förhållande till gällande priser i maj 1914.

Göres för’ samma löneklass eu beräkning för senare delen av 1918
och under antagande av i föreliggande proposition föreslagna extra
krigstidstillägg, 33 V3 procent, jämte övriga bestämmelser, erhålles ett
lönetillskott av förut nämnda 666 kronor samt extra tillägg 333 kronor
eller tillsammans 999 kronor, som på en lön under halvåret av 1,000
kronor motsvarar en löneökning av 100 procent. Då levnadskostnadernas
stegring för senare halvåret utgör omkring 140 procent, skulle denna
befattningshavare få själv bära en kostnadsstegring av 40 procent, således
icke obetydligt mer än under årets första hälft.

För att närmare belysa, huru Kungl. Maj:ts förslag verkar för ett
flertal tjänstemannagrupper, har jag på ovan relaterade sätt beräknat
den ökade levnadskostnad, som befattningshavare med familj av i det
föregående angiven storlek får själv bära, uttryckt i procent under vartdera
halvåret, varigenom erhållits följande sammanställning för skilda
löneklasser från 1,000 till och med 10,000 kronor.

6

Motioner i Första kammaren, Nr 9.

Befattningshavaren får själv härå en ökad levnadskostnad uttryckt i
procent år 1918.

1 1,000	kronor under tiden	Vi-1	/ 7 0 V 7	—1“A, 0
1,500	»	»	»	22	»	23
2,000	»	»		33		40
2,500	»	))		43	»	50
3,000	»	»	»	47	»	54
3,500		x>	»	52	»	59
4,000	»		»	54	»	61
4,500	»	»	»	59	»	65
5,000	»	»	»	60	»	67
5,500	»	»	»	64	»	74
6,000		it	»	67	»	79
6,500	»	»	»	69		84
7,000	»	»	»	71	»	88
7,500	»	»	»	73	»	91
8,000	»	»	»	75	»	95
8,500	»	»	»	76	»	97
9,000				78		100
9,500	»	»		79	»	102
10,000	»	))	»	80	»	104
iga om	löneklassen	1,000 kronor	anmärkes,	att	lönetillskottet

överstiger levnadskostnadernas stegring såväl för förra som senare
hälften av året med respektive 7 och 17 procent.

I övriga löneklasser får befattningshavaren alltjämt bära en avsevärd
del av levnadskostnadernas ökning, och denna andel blir till och
med större och därmed även befattningshavarens ekonomiska tryck hårdare
under senare delen av året, trots det extra krigstidstillägget.

Detta måste väcka de allvarligaste betänkligheter, då ju erfarenheten
redan visat, att den ökning av levnadskostnaderna som inträdde
under juli och augusti månader undergrävt befattningshavarnas eknonomi
till sådan grad, att ett ordnande av frågan icke kunnat uppskjutas ens
till instundande lagtima riksdag.

En förklaring härtill ligger otvivelaktigt i vad departementschefen
framhållit, att dyrtiden trycker hårdare ju längre den varar. Åven i
mellanklasserna från 2,000 och intill 4,000 kronor torde den ekonomiska
bärkraften numera vara så försvagad, att dessa befattningshavare icke
längre förmå själva bära någon avsevärd del av prisstegringen än mindre
någon ytterligare belastning. Och även för lönegrader 4,000 kronor

7

Motioner i Första kammaren, Nr 9.

och däröver kan det icke Vara billigt, att de skola avsevärt betungas
utöver vad de fått bära under årets första hälft.

Då det emellertid av Kungl. Maj:ts proposition framgår, att det
statsfinansiella läget icke medgiver ökade utgifter aunat än i särskilt
trängande fall och det är uppenbart, att familjeförsörjare pressas mycket
hårdare av nödläget än ogifta, bör en höjning av det extra krigstidstillägget
utöver Kungl. Maj:ts förslag inskränkas till de förstnämnda.

Dyrtiden har dock nu efter 4 års oavbruten stegring så försvagat
särskilt familjefädernas motståndskraft, att tiden är inne att medgiva
särskilda förmåner för familjeförsörjare även i löneklasser över 4,000
kronor. Jag får därför föreslå, att det extra krigstidstillägget höjes
från 33 Vs procent till 40 procent för samtliga befattningshavare som
äro familjeförsörjare.

Gifta befattningshavare i de lägre löneklasserna 2,000—4,000
kronor äro emellertid, som jag i det föregående anfört, knappast i stånd
att längre själva bära någon nämnvärd del av prisstegringen och i behov
av ytterligare lindring, varför en höjning även av minimigränsen bör
ske från 300 till 500 kronor.

Då minimigränsen 300 kronor och gränsen uppåt, 4.5 0 kronor per
dag, måste antagas vara avvägda i skiiligt förhållande till varandra,
fordra rättvisa och billighet, att även maximigränsen höjes i någorlunda
motsvarande grad, och föreslås en höjning av maximum av 1,200
kronor för senare halvåret eller 6 kronor 52 öre per dag.

Det bör så mycket mindre kunna anföras några avgörande skäl
mot sådan maximiförhöjning, som maximigränsen enligt Kungl. Maj:ts
förslag går ned till 5,000 kronor samt här föreslagna förhöjningen endast
avser befattningshavare med familj.

Ifråga om högre löntagare lärer det för övrigt icke kunna av
någon bestridas, att så länge staten för dessa befattningar fordrar en
mycket lång och dyrbar utbildningstid bör detta för statsmakterna innebära
en förpliktelse att icke oskäligt nedpressa reallönerna. Såvitt vi
icke skola ganska snart komma därhän, att söner från mindre bemedlade
hem skola praktiskt taget utestängas från de högre befattningarna, måste
lönerna för dessa så avpassas, att det blir möjligt för en högre tjänsteman
att med sträng sparsamhet så småningom amortera oundvikliga
studieskulder. Göres en närmare beräkning på samma sätt som i det
föregående skett över den andel, som befattningshavare i skilda löneklasser
skulle få bära enligt mitt här framförda förslag, under tiden
''A—S1/i2 1918, framgår, att av mig uttalade önskemål i möjligaste mån
vinnas, d. v. s. att löntagare under 2,500 kronor icke längre få bära

8

Motioner i Första kammaren, Nr 9.

någon avsevärd del av prisstegringen och att för befattningshavare i
löneklasserna 2,500—6,000 kronor andelen av prisstegringen blir lika
stor som under årets förra hälft samt något men icke avsevärt större
för löneklasser 6,500 kronor och däröver.

På grund av vad i det föregående anförts får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen behagade besluta sådan ändring
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, att det extra krigstidstillägget
höjes från 33 l/s till 40 procent, att minimigränsen
höjes från 300 kronor till 500 kronor samt
att maximibeloppet höjes till 1,200 kronor, motsvarande
6 kronor 52 öre per dag, samt att dessa ökningar
utöver Kungl. Maj:ts förslag endast tillkomma
familjeförsörjare.

Stockholm den 9 november 1918.

I motionen instämma:
J. Sandler.

P. O. Weländer.

J. Bergman.

STOCKHOLM 1918, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG.