Motioner i Första kammaren, Nr 207

Motion 1918:207 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

3

Nr 207.

Av herrar Fagerlin och von Geijer, i anledning av Knngl.

Maj:ts proposition angående anslag till bestridande av
vissa bidrag till kostnaderna för domsagornas förvaltning.

I proposition av den 19 april 1918, nr 389, har Knngl. Maj:t
föreslagit riksdagen att för år 1918 och 1919 såsom förslagsanslag bevilja
uppgivna belopp till bestridande av vissa bidrag till kostnaderna
för domsagornas förvaltning, att användas i huvudsaklig överensstämmelse
med grunderna uti ett vid propositionen fogat stadgeförslag
(bilaga E).

Emot ett bifall till de anslagsäskanden, som i propositionen innehållas,
hava vi intet att invända, men då vi förvänta, att riksdagen vid
beviljande av anslagen, helt eller till någon del, skall yttra sig över
stadgeförslagets grunder samt dessa icke synas böra utan vissa ändringar
komma till användning, så få vi i avseende å stadgeförslaget
anföra och yrka följande:

Enligt den ordning, som för närvarande inom rättegångsverken
följes, plägar den unge juristen erhålla sitt första tingsförordnande efter
ett och ett halvt års oavbruten eller av arbete i hovrätt eller rådstuvurätt
avbruten tjänstgöring hos häradshövding. Efter ytterligare ett och
ett halvt års eller sammanlagt tre års tjänstgöring hos häradshövding
har ett domarebiträde i regel erhållit det meritmått, sex ting eller sammanträden,
som ger honom utsikt att komma i åtanke till fiskalsförordnande
och att erhålla fortsatta förordnanden såsom vikarie för underdomare.
Samma meritmått plägar förläna sin innehavare ett gynnat
utgångsläge för befordran inom administrationen eller för advokatverksamhet.
Under tingsarbetet, särskilt under det som följer efter de tre
första tingen, plägar den unge juristen, som förut kanske följt härads -

i Motioner i Borsta kammaren, Nr 207.

hövdingens ledning, lära sig självständighet i omdömet och förvärva, ej
minst genom samarbetet med häradsrättens ledamöter, en nyttig uppfattning
om rättslivets realiteter, allt till gagn för honom själv och för
rättsskipningen vid underdomstolarna.

Det nu utarbetade stadgeförslagets syfte är att något minska den
löpande arbetsbördan för häradshövdingarna, att skärpa kompetensvillkoren
för erhållande av domareförordnande, att anordna en successiv
stegring av kompetenskraven efter göromålens beskaffenhet och att
främja en ökad växelverkan mellan hovrätterna och underrätterna. I
detta syfte har föreslagits, att den, som avlagt för utövande av domareämbete
föreskrivna kunskapsprov och ett och ett halvt år tjänstgjort
såsom biträde åt häradshövding, skulle berättigas att såsom ordförande
i häradsrätt handlägga ansökningsärenden och vissa mål av enklare
beskaffenhet, samt att den, som biträtt häradshövding i två år och tilllika
under 10 rättegångsdagar eller fem allmänna tingssammanträden
handlagt ärenden eller mål av nämnd beskaffenhet, därför i regel torde
åtgå ungefär ett år, skulle berättigas att hålla tre ting eller sammanträden,
men härmed skulle det vara slut med tingstjänstgöringen, vilken
således skulle omfatta ungefär tre och ett halvt år. Vederbörande
hade för framtiden antingen att försöka sig i hovrätten eller rådstuvurätt
av viss beskaffenhet eller ock att lämna rättegångsverken. I övrigt
skulle vikariat för häradshövding förbehållas den, som erhållit fiskalsförordnande
eller viss tids förordnande såsom ledamot i större rådstuvurätt.

Mot vad stadgeförslaget sålunda innehåller har anmärkts,
bland annat,

_ av åtskilliga hos häradshövdingarna anställda biträden, att den utbildning,
som skulle vinnas genom den föreslagna anordningen, icke
komme att motsvara den avsevärt långa tid, som för utbildningen toges
i anspråk,

av häradshövdingarna, att tjänstgöring såsom fiskal i hovrätt
näppeligen vore ägnad att utveckla den självständighet i omdömet och
den uppfattning av rättslivets realiteter, som särskilt krävdes av ordföranden
i häradsrätt,

och av hovrätterna, att bestämmelsen med syfte att befordra
växelverkan mellan domstolarna vore olämplig samt skulle medföra
menliga följder för rättsskipningen vid häradsrätterna, för rekryteringen
och för hovrätternas eget arbete. Dessa anmärkningar måste visserligen
anses synnerligen beaktansvärda, men å andra sidan kan man ej heller
vägra ett visst erkännande åt propositionens synpunkter. De uppgivna

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

olägenheterna synas dock i huvudsak kunna undanröjas genom några
mindre förändringar i stadgeförslaget. Antalet ansökningsärenden och
enklare mål avseende rättegångsdagar eller sammanträden, som av häradshövdingens
biträde skola intjänas för rättighet till vanlig tingshållning,
kunna nedsättas till fem rättegångsdagar eller tre ting eller sammanträden,
och skyldigheten att avbryta tingstjänstgöringen kan tramskjlitas
till den tidpunkt, då biträdet hållit fem allmänna tingssammanträden.
Härigenom skulle för biträdena möjliggöras att efter den enligt
stadgeförslaget förhöjda tid av två år efter anställningen hos domaren
förordnas att hålla allmänt tingssammanträde, ombytena av vikarierande
ordförande i häradsrätterna skulle minskas, och biträdena skulle inom
rimlig tid vinna bättre utbildning och större meriter, varigenom åtminstone
ökad möjlighet till nödvändig rekrytering kunde vinnas. Det
borde ock tagas i beaktande, huruvida icke tjänstgöring i andra rådstuvurätter
än de i förslaget nämnda kunde medföra samma förmån,
som enligt förslagets 21 § antydes i avseende å där angivna rådstuvurätter.
Vid bifall till detta förslag skulle antalet sammanträden, från
vilka häradshövding enligt 16 § skulle vinna befrielse, behöva ökas till
fyra, samt således bestämmelserna om de tider, under vilka häradshövding
må erhålla semester eller ledighet för enskilda angelägenheter, behöva
ändras sålunda, att häradshövding för nämnda ändamål skulle
kunna få ledighet under sådan tid, att han vunne befrielse från fyra
allmänna tingssammanträden om året. På det att de föreslagna bestämmelserna
ej må föranleda allt för starkt stillestånd i omsättningen
bland dem, som nyss börjat eller snart komma att börja arbeta hos
häradshövdingarna med blivande tingsförordnande såsom mål, synes
föreskriften, att den, som före den 1 januari 1919 förestått häradshövdingeämbete,
må utan hinder av vad eljest är föreskrivet, förordnas att
förvalta sådant ämbete, kunna utsträckas till den 1 januari 1920.

På grund av vad sålunda anförts få vi vördsamt hemställa,

att riksdagen, med godkännande av de i propositionen
gjorda anslagsäskandena, i övrigt måtte göra
det uttalande, att riksdagen efter granskning av huvudpunkterna
i det vid propositionen fogade stadgeförslaget
emot detsamma funnit skäl till följande erinringar
:

i avseende å 21 § dels att förordnande att med
vidsträcktare befogenhet förvalta häradshövdingeämbete
må kunna meddelas utom för ordinarie domare, vice

6

Motioner i Första kammaren, Nr 207.

häradshövdingar samt dem som tjänstgjort såsom hovrättsledamöter,
fiskaler eller såsom ledamöter i vissa
rådstuvurätter, jämväl för dem som två år efter examen
tjänstgjort såsom biträde åt häradshövding och
under fem rättegångsdagar eller tre allmänna tingssamm
anträden handlagt mål och ärenden, som avses
i 1 § av lagen om särskilda tingssammanträden för
handläggning av vissa mål och ärenden, och dels att
den, som icke tjänstgjort såsom ledamot eller fiskal i
hovrätt eller under sex månader uppehållit befattning
såsom ledamot i sådan rådhusrätt, som ovan sagts,
och ej heller är ordinarie innehavare av domarämbete,
icke må, innan han fullgjort sådan tjänstgöring, som
förut nämnts, förordnas att hålla flera än fem allmänna
tingssammanträden, utan så är att annan
vikarie ej finnes att tillgå;

i avseende å 16 § att häradshövding må kunna
beviljas ledighet för semester och för enskilda angelägenheter
å sådan tid, att han därigenom vinner befrielse
från fyra allmänna tingssammanträden om året,
och i avseende å 47 § att utan hinder av vad i
21 och 22 §§ är stadgat den, som före den 1 januari
1920 förestått häradshövdingeämbete, må förordnas att
förvalta sådant ämbete, dock icke för tid, som infaller
efter det stadgan varit tre år gällande.

Stockholm den 17 maj 1918.

Axel E. Fagerlin.

K. v. Geijer.