Motioner i Första kammaren, Nr 192

Motion 1918:192 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 192.

1

Nr 192.

Av herr Nilson, Karl August, m. fl., i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 17 § .7 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker m. m.

I proposition nr 363 föreslår Kungl. Maj:t viss ändring av 17 § 5
mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
i syfte att begränsa försäljningsbolagens antal. För det ändamålet
föreslås, att icke inom något län rätt till detaljhandel med rusdrycker
må upplåtas till större antal bolag än sam motsvarar ett bolag
för varje påbörjat femtiotusental av länets folkmängd vid utgången av
året före det, under vilket ansökan om dylik rätt senast bort ingivas,
och i intet fall till flere bolag än som under år 1918 inom länet utövade
rättigheter till detaljhandel med brännvin.''

Förslaget grundar sig på en framställning från kontrollstyrelsen, som
iakttagit att, tvärtemot vad man avsett och väntat, rusdrycksförsäljningsförordningen
den 14 juni 1917 framkallat en väsentligt ökad bolagsbildning
för detaljhandel med rusdrycker. Propositionen meddelar, att
vid ansökningstidens utgång den 31 sistlidne mars inkommit ansökningar
om erhållande av rättigheter till detaljhandel med rusdrycker från ingången
av år 1919 från 191 bolag, under det att 126 bolag äga dylik
rättighet under år 1918. Det förtjänar anmärkas, att det i allmänhet är
från sådana län, som hittills varit rikligast försedda med försäljningsrättigheter,
de flesta nya ansökningarna inkommit. En begränsning av
bolagens antal synes sålunda tydligen vara av behovet påkallad såväl
ur folknykterhetens synpunkt som ur synpunkter av det statsfinansiella
intresset att minska administrationskostnaderna för rusdrycksförsäljningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 saml. 85 käft. (Nr 192—194) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 192.

Propositionen anvisar två tfägar till begränsning av bolagens antal,
nämligen å ena sidan hänsynen till invånareantalet inom respektive län,
å andra sidan hänsynen till existerande bolags antal. I båda fallen synes
oss både ur folknykterhetens och statsfinansernas synpunkt det vara
lämpligt att gå ett steg längre än det kungliga förslaget gör.

Med hänsyn till invånareantalet föreslå vi, att detaljhandelsrätt ej
må kunna upplåtas åt mer än ett bolag för varje fullt femtiotusental av
länets folkmängd i stället för som propositionen föreslår ett bolag för
varje påbörjat femtiotusental. Man synes därmed bättre vinna det mål,
som den Kungl. propositionen åsyftar. Enligt det förra alternativet skulle
inom 11 län, nämligen Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs
och Västmanlands, kunna upprättas 46 bolag med försäljningsrättigheter
eller ett bolag per 58,045 invånare och enligt det senare alternativet 57
bolag eller ett bolag per 46,842 invånare. De nämnda länen hade nämligen
den 31 december 1917 2,670,084 invånare. Inom de återstående
13 länen skulle däremot enligt båda förslagen ett bolag kunna upprättas
per 75,489 invånare, om nämligen antalet bolag 1918 sättes såsom maximum.
Härav framgår, huru överrepresenterade i fråga om bolag de förstnämnda
11 länen varit i förhållande till det övriga Sverige, och måste det anses,
att bolagens antal där varit större än behovet påkallat. Såväl av detta
skäl som för att få femtiotusentalet invånare såsom ett verkligt minimum
vid bestämmandet av bolagens antal torde vårt förslag vara väl motiverat.

Avsikten med propositionens förslag, att antalet bolag med försäljningsrättigheter
1918 ej må kunna utökas i något län torde vara att få
det existerande antalet bolag fastslaget som högsta antalet för framtiden,
vilket ej får överskridas. Denna tanke synes böra utvidgas i två avseenden.
De län, som få bolag indragna, skulle enligt regeringsförslaget
framdeles kunna återfå ett eller flera av dessa, om nämligen deras befolkning
ökades i motsvarande grad. Att på detta sätt lämna vissa län
så att säga en reservtillgång av bolag kan ej vara riktigt. Vi anse, att
det antal bolag, som fått oktroj för 1919, ej sedan må kunna ökas.
Skulle av en eller annan anledning antalet bolag år 1919 inom vissa
län sedermera minskas, bör detta mindre antal sedan få utgöra maximum.
Det måste nämligen vara lagstiftningens uppgift att tillse, att de vinster,
som samhället gjort i bolagshänseende till folknykterhetens befrämjande
och administrationens förenkling bli beaktade.

Motioner i Första kammaren, Nr 192.

3

Med anledning av vad vi sålunda anfört, få vi hemställa,

att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring
av Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse av
17 § 5 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker, att inom intet län
må upplåtas detalj handelsrätt till större antal bolag
än som motsvarar ett bolag för varje fullt femtiotusental
av länets folkmängd och i intet fall till flera
bolag än som under år 1918 inom länet utövade rättigheter
till detaljhandel med brännvin eller som för år
1919 erhållit rätt till detaljhandel med rusdrycker
eller det eventuellt mindre antal, som framdeles kan
erhålla dylik rätt.

Vi hemställa vördsamt, att vederbörande utskott måtte låta utarbeta
den härför nödiga texten i förordningen.

Stockholm den 10 maj 1918.

K. A. Nilson. Carl Ekman.

Alfred Stärner.