Motioner i Första kammaren, Nr 155

Motion 1917:155 Första kammaren

Motioner i Första kammaren, Nr 155.

1

Nr 155.

Av herr Rosén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
omorganisation av och lönereglering för överintendentsämbetet
samt angående länsarkitekter m. m.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 258 angående omorganisation av
och lönereglering för överintendentsämbetet samt angående länsarkitekter
m. m. föreslås, bland annat, beviljande å extra stat för år 1918
av ett förslagsanslag av högst 24,000 kronor för anställande av 11 länsarkitekter.
Länsarkitekterna skulle avlönas med arvoden av i genomsnitt
2,000 kronor för år utom för länsarkitekten i det nordligaste distriktet,
som skulle uppbära ett arvode av 4,000 kronor.

Det torde vara uppenbart att länsarkitekten i ett distrikt av den
omfattning som Västerbottens och Norrbottens län tillsammans icke kan
vara till avsevärt gagn, då hans tid huvudsakligen torde komma att upptagas
av resor. Av denna anledning har det också ifrågasatts att ställa
ett biträde till denna länsarkitekts förfogande.

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i sitt den
29 augusti 1916 avgivna utlåtande framhållit, att det föreslagna nordligaste
distriktet helt visst bliver väl stort och att det kan befaras, att
arkitektens tid kommer att för mycket upptagas av långa och besvärliga
resor. Det oaktat har dåvarande landshövdingen ansett sig icke böra
för närvarande påyrka, att arkitektens område redan från början begränsas
att omfatta allenast Västerbottens län. Föredraganden hos länsstyrelsen
har i avgiven reservation utförligt motiverat behovet av en
särskild länsarkitekt för Västerbottens län. Denna reservation tillåter
jag mig att som bilaga vidfoga motionen.

Departementschefen har uttalat, att den ifrågasatta nya institutionen
i förslaget blivit väl starkt beskuren och att det med hänsyn till de
stora distrikten och de långa och kostsamma resorna väl kan ifrågasättas
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 3 samt. 92 höft. (Nr 155—156.) 1

2

Motioner i Första kammaren, Nr 155.

huruvida en organisation med flera distrikt i verkligheten bleve avsevär*
dyrare. Detta torde i alldeles särskild grad böra gälla det nordligaste
distriktet, där gagnet av eu arkitekt enligt min mening knappast torde
komma att motsvara kostnaderna.

Det nordligaste distriktet skulle omfatta 164,454.6 3 kvadratkilometer
eller 37 procent av hela rikets areal, medan genomsnittsarealen
av övriga distrikt blir 28,363.6 8 kvadratkilometer eller allenast omkring
6 procent av hela rikets areal. Folkmängden i det nordligaste distriktet
uppgår till i runt tal 343,000, medan medelfolkmängden i övriga tio
distrikt uppgår till 520,000, städernas folkmängd inräknad.

Skäl för det högre arvodet till arkitekten i det nordligaste distriktet
vore enligt det föreliggande förslaget att söka bland annat i de i regel
mindre utsikterna till lönande enskild praktik i ifrågavarande landsändar.
För mig synes det som om länsarkitekter i Västerbotten och Norrbotten
skulle kunna påräkna en ganska lönande enskild praktik. De behöva
nämligen icke befara någon konkurrens, alldenstund arkitekter förekomma
huvudsakligen i södra och mellersta delarna av landet. Städerna
i Västerbotten och Norrbotten ha för närvarande inga stadsarkitekter.
Av denna anledning hava stadsfullmäktige i Umeå den 15 september
1916 enhälligt beslutat erbjuda en till Umeå stad förlagd länsarkitekt
befattningen som stadsarkitekt samt att sätta arvodet till minst 1,000
kronor. Med en garanterad inkomst av minst 3,000, eventuellt 3,500
kronor synes det ligga i öppen dag, att sysslan bör bliva tillräckligt
inkomstbringande.

_ Härjämte torde böra erinras om, att de nordligaste länen utvecklas
kraftigare än andra. Ett flyktigt studium av statistiken för de senaste
åren visar att så är förhållandet. Skolväsendets uppryckning medför
nya skolhusbyggnader, de stora kommunernas klyvning föranleder nya
kyrkobyggen och andra kommunala anläggningar, järnvägarnas framdragande
skapar nya stationssamhällen och med vattenfallens utbyggande
följa industriella anläggningar, allt ägnat att giva en dugande arkitekt
rika tillfällen till lönande enskild praktik.

Det kan ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att bestämma arvodet
till en länsarkitekt till 4,000 kronor. Den sannolika följden blir
väl den, att samtliga länsarkitekter inom kort anse sig behöva samma
arvode. Och om det nordligaste distriktet gives den omfattning, som
Ivungl. Maj:t föreslagit, lärer det bliva svårt att vid en snart nödvändig
delning av distriktet minska arvodet till hälften. Fördelaktigare vore
det helt säkert att nu fastslå länsarkitekternas antal till 12, varvid
Västerbotten och Norrbotten bilda vardera ett distrikt, samt att, därest

3

Motioner i Första kammaren, Nr 155.

ett arvode av 2,000 kronor till de båda senare länsarkitekterna möjligen
anses för lågt, höja detta till 2,500 kronor för vardera. Härigenom
ökas utgifterna för länsarkitekterna från 24,000 till 25,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 258 med den ändring, att länsarkitekternas
antal bestämmes till 12 och att härför å extra stat
för år 1918 anvisas ett förslagsanslag, högst 25,000
kronor.

Stockholm den 8 maj 1917.

Gustav Rosén.

Avskrift -

Bilaga.

Reservation.

I ärendet har jag såsom föredragande haft följande avvikande mening.

För min del kan jag icke finna, att Konungens befallningshavandes förslag
eller att en länsarkitekt skulle anställas gemensamt för Västerbottens och Norrbottens
län med eventuellt biträde kan vara för länet lämpligt. Följden. blir uppenbarligen
den, att, under förutsättning att här ifrågavarande sakkunniges förslag
bifalles, en länsarkitekt anställes med Luleå stad som stationsort och att denne
arkitekt endast tillfälligtvis kommer att vara Västerbottens län till gagn. Jag har
så mycket mera grundad anledning till detta antagande, som Konungens befallningshavande
i Norrbottens län i avgivet yttrande avstyrkt förslaget om, att länsarkitekten
skulle vara gemensam för båda länen, därvid Konungens befallmngshavande
torde hava tagit särskild hänsyn till föreliggande förslag om inrättande av en stadsarkitektbefattning
inom Luleå stad.

Enligt de sakkunnigas utredning borde vid bedömandet av det antal lansarkitekter,
som skulle anses erforderligt, tagas hänsyn bland annat till kommunikationsförhållandena
inom landets olika delar, samt den lokala tillgången på för länsarkitektuppdrag
lämpliga byggnadsteknici, varmed enligt de sakkunnigas betänkande
å sid. 458 närmast avses enskilt praktiserande byggnadsexperter såsom statsarki tekter

eller stadsingenjörer. ...

Det är enligt min mening klart, att nom de södra delarna i landet, dar praktiserande
arkitekter äro till finnandes inom varje större stad och där sakkunskap pa
ifrågavarande område således är att med större lätthet tillgå, icke skall även frän

4 Motioner i Första kammaren, Nr 155.

statsverkets synpunkt föreligga så stort behov av anställandet av länsarkitekter och
kan således en sammanslagning av länsområden vara lättare genomförbar. Annat
måste förhållandet vara beträffande bland annat Västerbottens län, som dels är till
omfattningen så stort och dels hittills varit utan tillgång på nära håll av fackutbildning
på området i fråga särskilt under den tid då länet, såsom för närvarande
är under stark utveckling.

Vid förslaget om anställande av en gemensam länsarkitekt för Västerbottens
och Norrbottens län hava de sakkunniga, enligt vad betänkandet angiver, antagit,
att svårigheter skulle uppstå bland annat på grund av de besvärligare och mera
tidsödande reseförhållandena härstädes.

Härpå är givetvis förslaget om ett arvode åt denne länsarkitekt av 4,000
kronor mot ett arvode åt övriga länsarkitekter av allenast 2,000 kronor delvis
grundat.

Kommunikationsförhållanden inom länet borde emellertid enligt mitt förmenande
i och för sig utgöra tillr äcklig grund för att anställa särskild länsarkitekt
för Västerbottens län. Då nu härtill kommer länets stora behov av ifrågavarande
fackkunskap och då enligt utredningen i ärendet inom länet icke finnes anställd
någon arkitekt med sådan utbildning, som avses, måste man enligt min mening
komma till den uppfattningen, att en länsarkitekt bör anställas särskilt för Västerbottens
län.

Särskild anledning härtill föreligger ur ren ekonomisk synpunkt att redan
nu föreslå en sådan anordning, som inom Umeå stad pågår utredning om inrättande
av en särskild stadsarkitektbefattning. Lämpligheten av att kombinera denna befattning
med befattningen som länsarkitekt ligger i öppen dag. Vad byggnadsnämnden
i Umeå stad anfört emot en kombination av befattningen som stadsarkitekt
och länsarkitekt, anser jag utan vidare motivering icke förtjäna avseende. Därest
tiden för yttrandes avgivande medgivit infordrande av yttrande från stadsfullmäktige
i Umeå stad, är jag sålunda förvissad därom, att stadsfullmäktige skulle hava med
hänsyn till det angivna inrättandet av en stadsarkitektbefattning hava helt anslutit
sig till förslaget, att länsarkitekten i varje fall borde anställas med stationsort i
Umeå och antagligen förklarat sig villiga att mera ständigt bidraga till hans avlöning.

Det biträde, som länsstyrelsen skulle hava av länsarkitekten, kan ej heller
bliva av särskilt värde därest det skall utföras under tillfälliga besök härstädes.

En i Luleå stad bosatt arkitekt kan helt visst icke fylla behovet inom Västerbottens
län. Resekostnaderna bliva vidare väsentligt dyrare för statsverket med
denna kombination.

Fördelaktigare än att kombinera befattningarna vore således att fördela det
föreslagna arvodet 4,000 kronor lika mellan Västerbottens och Norrbottens län.
Det torde emellertid böra beaktas, att de flesta tjänstemän inom dessa nordliga län
åtnjutit dyrorts- eller kallortstillägg varför ett sådant tillägg av 500 kronor till en
grundlön av 2,000 kronor får anses skälig. Även med detta lönetillägg bliva kostnaderna
för statsverket ej större än om de sakkunnigas förslag skulle oförändrat
bifallas. Umeå i landskontoret den 29 augusti 1916.

Gustaf Heintz.