Motioner i Första Kammaren, N:o 51

Motion 1890:51 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

1

No 51.

Af herr Lull floberg, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till ändring i grufvestadgan
i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter
ä viss kronojord, ni. in.

De skäl, Indika uti till 1889 års Riksdag afgifven motion anfördes
för förändring af grufvestadgan i den rigtning, att staten skulle tillförsäkras
möjlighet att vid inmutning af malmfyndigheter kunna komma
i åtnjutande af med grufbrytningen förenade fördelar, hafva fortfarande,
enligt mitt förmenande, full giltighet, samt hafva än mer vunnit i styrka
af sedan förlidet år inträdda förhållanden.

Så hafva enligt benäget lemnade uppgifter blifvit under år 1889
inom Norrbotten lagde 33 utmål, hvaraf 17 för jernmalmsfyndigheter
och 16 för andra fyndigheter. — Under samma tid hafva utfärdats 247
mutsedlar, hvaraf 217 å jernmalmsfyndigheter. Rörande 44 af dessa
äro dock inmutarne jemlikt Kongl. Maj:ts kungörelse af den 19 augusti
1889 förpligtade att underkasta sig de bestämmelser angående jordegareandelen,
hvilka kunna komma att blifva utfärdade.

Förestående siffror bestyrka än mera det förut kända förhållandet
att inom nordliga delen af vårt land finnas ymniga tillgångar af malmfyndigheter,
hvarjemte oförtydbart framgår det tilltagande intresset hos
enskilde att söka komma i besittning af dessa fyndigheter, ett intresse,
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 18 Höft.

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

som helt naturligt ökats i samma mån, som utsigterna växa för erhållande
af lättade kommunikationer och i sammanhang dermed lättare
afsättning för malmerna.

Efter all anledning får detta intresse en ytterligare näring af
den lyftning inom jernmarknaden, som sedan slutet af förra året inträdt
inom de flesta länder, och som manat jernhandteringens idkare att
kollationera sina tillgångar af jernmalm. Denna undersökning har visat,
att tillgångarne i de hittills kända grufvor, hvarifrån köpmalm hufvudsakligen
erhållits, på ett betänkligt sätt minskats och snart nog blifva
uttömda, ett förhållande som mer än förut fäst uppmärksamheten vid
de inom öfre delen af Norrland befintliga rika malmfyndigheterna,
hvilka inom en ej aflägsen framtid måste blifva af största betydelse
för fyllande af de större jernproducerande ländernas behof af köpmalm.

Hafva dessa vårt lands stora naturrikedomar för fosterlandsvännen
varit en anledning till glada förhoppningar för vårt fäderneslands
framtida utveckling och välstånd, så har likväl dispositionen af
desamma ej hittills motsvarat dessa förhoppningar och önskningar.
Väl är nemligen kändt, att det bolag, som egt de mest betydande af
de inom Norrbotten hittills kända malmfälten, på senare tider icke
allenast icke begagnat dem för bergsbruksrörelse inom Sverige, hvilket väl
borde hafva varit hufvudvilkoret för afgiftsfritt upplåtande till enskilde
af statens värdefulla domäner, utan tvärt om, i strid mot detta intresse,
afstått brytningsrätten i grufvorna till ett utländskt jernvägsbolag,
liviket med grufbrytningen ej haft annat mål, än att medelst export
och försäljning åt malmerna söka betrygga sitt jernvägsföretag.
Hade grufegarne vetat att genom den af dem gjorda upplåtelsen tillförsäkra
sig eu skälig afkomst af malmbrytningen, så skulle visserligen
mindre varit att säga om denna malmexport. Den hade då kunnat
förutsättas medföra åtminstone någon nytta för vårt land, då den skulle
hafva satt grufegarne i tillfälle att med det vunna öfverslcottet. på ett
eller annat sätt verka till gagn för den bygd, hvarifrån detsamma
vunnits, om man ock härutinnnan ej varit berättigad att hafva så stora
förväntningar, enär grufvorna till hufvudsakligaste del egas af utländske
män, hvilka endast af formella skäl använda svenske män såsom styrelse.
Den afgift af ungefär 11 öre per centner, som tillfallit grufegarne,
är emellertid så obetydlig, att för visso kan påstås, att ifrågavarande
vårt lands naturrikedomar i hvarje fall gått ut ur landet, utan att för
detsamma medföra någon som helst motsvarighet i ökadt välstånd eller
kapitalförbättring, ett förhållande så beklagligt, att endast detta borde
vara eu kraftig maning till grufvelagstiftningens ordnande i den rigt -

Motioner i Första Kammaren, N:o 51.

3

ning, att utländske undersåtar blifva förbjudna att inom vårt land besitta
grufvor och idka grufdrift, detta så mycket hellre som det nu
anförda exemplet ej är det enda beviset på, huru svenska grufvor sköfias
af utländingar, utan att något kapitalutbyte tillföres vårt land.

Sammanställas dessa nu nämnda faktorer: den enskildes intresse
att förvärfva sig monopol på dessa vårt lands ypperliga naturrikedomar,
den enskildes, som det vill synas, oförmåga att på ett för landet
gagneligt sätt tillgodogöra desamma, samt vissheten derom, att
behofvet af köpmalm inom de jernproducerande länderna är större, än
att det i en snar framtid kan fyllas, om icke malmerna i det nordliga
Sverige blifva derför disponibla, framställer sig osökt den frågan, huru
vida icke nu gällande grufvestadga borde undergå revision samt ändringar
i densamma vidtagas i här ofvan angifna syfte, och äfven,
huru vida det icke kunde för vårt land vara fördelaktigast samt bäst
befordra en lugn utredning af hithörande förhållanden, om staten ensam
hade dispositionsrätten af å kronojord befintliga malmfyndigheter,
hvilka ännu icke blifvit inmutade, intill dess grufvelagstiftningen blifvit
ordnad på ett sådant sätt, att staten vid upplåtelse af dess malmfyndigheter
till enskilde kan förskaffa sig bästa garantier för, att grufdriften
inom desamma ordnas och bedrifves på det för statens intressen
och ändamål mest gagnande sätt.

Åtgärder i detta syfte äro så mycket mera påkallade, som, derest
staten skulle — vare sig genom grufvors Boning eller annorledes —
komma i besittning af å dess marker belägna gruffält, hvilken enskild
person som helst genast derefter skulle kunna, med stöd af nu gällande
grufvestadga, verkställa inmutning af gruffälten, samt staten sålunda
å nyo skulle gå miste om sin återförvärfvade egendom.

För eu förändring af grufvestadgan talar äfven det förhållandet,
att en del mineralier, hvilka vid grufvestadgans fastställande ansågos
såsom värdelösa samt till och med skadliga för bergshandteringen, numera,
med den utveckling vetenskap och teknik vunnit, blifvit beaktansvärda
samt delvis äro så värdefulla, att de i vissa fall hafva större
värde än jernmalm. Dessa mineraliers tillgodogörande bör sålunda
äfven blifva föremål för lagstiftningens omsorger och bestämmelser.

I sammanhang med förestående tillåter jag mig erinra, att, sedan
1872 års Riksdag begärt grufvestadgans omarbetning, särskilt i fråga om
stenkol, fann Kongl. Maj:t lämpligt att under den 24 maj 1872 förordna,
att, till dess annorlunda kunde blifva stadgadt, mutsedlar å stenkolsfyndigheter
icke finge utfärdas. De skäl, som nu föreligga för förbud
tills vidare af inmutning å kronans marker, äro utan allt tvifvel fullt

4

Motioner i Första Kammaren, N:o SI.

ut så giltiga som de, hvilka gälde för Kongl. Maj:ts omnämnda förbud
för mutsedlars utfärdande å stenkolsfyndigheter samt berättiga till
skyndsamma åtgärders vidtagande.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt får jag vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

l:o) att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
nästkommande Riksdag framlägga förslag om sådan
ändring i nu gällande grufvestadga, att malm och
andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande
upptäckas å kronojord, som ej är under
ständig besittningsrätt upplåten, må på för staten
gagneligaste sätt kunna disponeras; samt

2:o) att Kongl. Maj:t ville förbjuda all inmutning
af malmfyndigheter å sådan kronojord, som i föregående
moment omförmäles, intill dess ändringar i
ofvannämnda syfte blifvit i grufvestadgan vidtagna.

Om remiss till Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 an hålles.

Stockholm den 23 april 1890.

C hr. Lundeberg.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1890.