Motioner i Första Kammaren, N:o 49

Motion 1890:49 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

1

Af herr Roman, om vidtagande af åtgärder för att alla ämneslärare
vid de allmänna läroverken må erhålla en gemensam
benämning och lika drygt undervisn ing sarbete, m. m.

»Skollärarens kall är det vigtigaste af alla. Det är genom honom
som det kommande slägtet skall utveckla sig till ett starkt, rättsinnigt,
fosterlandsälskande, offervilligt folk. Det är på honom ett folks nationella
storhet mest beror.»

Med detta yttrande af Tysklands nuvarande kerskare tillåter jag
mig att inleda nedanstående framställning i en fråga, som torde böra
betraktas såsom en af de vigtigaste, med h vilka denna Riksdag har att
befatta sig. Jag menar den till särskild! utskott hänvisade frågan om
förändringar i de allmänna läroverkens organisation. I den af regeringen
till Riksdagen aflåta a propositionen i denna angelägenhet finner jag likväl
en lucka, enär den utan all jemförelse vigtigaste delen af en läroverksorganisation,
nemligen lärareinstitutionen, blifvit i pedagogiskt afseende
allt för litet påaktad.

Såsom qvarlefva från en tid, då de nuvarande allmänna läroverken
ej voro förenade till ett helt, utan utgjorde skilda delar, stodo under
olika ledning och hade olika benämningar, äro lärarne vid de allmänna
läroverken ännu indelade i tvenne temligen skarpt afgränsade klasser med
olika titulatur, olika aflöning och olika tjenstgöringsskyldighet.

Bill. till Biksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afl, 1 Band. 16 Höft.

‘2

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

Den ena klassen, som kallas Imfvudlärare (lektorer) har för närvarande
mellan 662/3 och 284/7 % högre aflöning, ej obetydligt mindre
fjenstgöringsskyldighet, hvilken vanligen begränsas till ett eller två ämnen
inom skolans öfre klasser, i hvilka i regel ett vida mindre elevantal förefinnes
inom hvarje klass än på det lägre stadiet, och arbetet alltså i detta hänseende
är mindre betungande. Desse lärare skola hafva aflagt undervisningsprof
i tre ämnen inom skolans högsta klass samt offentligen försvarat
en af dem utgifven afhandling eller några satser, som beröra deras
blifvande undervisning.

Den andra klassen af lärare, som kallas biträdande (adjunkter),
hafva, med betydligt mindre aflöning, större fjenstgöringsskyldighet och
kunna åläggas att — när så påfordras — undervisa i skolans alla klasser
och i skolans alla ämnen. Dessa lärare skola hafva aflagt undervisningsprof
i tre ämnen inom de allmänna läroverkens femte klass.

Begge klasserna af lärare äro skyldiga att på eget ansvar sköta sina
befattningar.

Ehuru adjunkter ofta hafva aflagt samma kompetensprof som lektorerna
och under många år undervisat på samma stadium som desse,
hör dock en öfvergång från den ena lärareklassen till den andra mera
till undantagen än till regeln; orsakerna till detta missförhållande blefve
för vidlyftigt att här utreda, men de hafva väsentligen sin grund i gällande
skollagstiftning.

Tager man i betraktande öfriga undervisningsanstalter i vårt land, som
äro närmast jemförliga med de allmänna läroverken, men förskrifva sig från
nyare datum — seminarierna, tekniska skolor och flickläroverken — så
söker man der förgäfves denna klassindelning af lärare, och ingen har
mig veterligen påyrka,t, att sådan borde införas till fromma för undervisningen.
Yid universiteten egde fordom ett med de allmänna läroverken
i viss mån jemförlig! förhållande rum derutinnan, att lärarne
indelas i professorer och adjunkter — dock så att de förre buro det större
ansvaret och hade betydligt vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet, och att
de senare hade den bättre aflönade platsen i expektans. Denna tudelning
af den akademiska lärarecorpsen har, som bekant, blifvit till undervisningens
fromma väsentligen modifierad.

År nu den ofvan påpekade för våra allmänna läroverk egendomliga
tudelningen af lärarecorpsen för undervisningen nyttig eller skadlig?

Denna fråga torde vara värd den allvarligaste undersökning. Så
mycket synes mig åtminstone vara klart, ätt tudelningen icke bidrager

Motioner i Första Kammaren, N:o 49.

till att väcka och underhålla eu god corpsanda eller befrämjar lärarecorpsens
sociala anseende, då den större delen af lärarne vid samma läroverk officiell
påtryckes en outplånlig stämpel af underlägsenhet. Lätt nog ledas
derigenom lärjungar och allmänhet att i lärareinstitutionen se något håglöst,
och derifrån är steget kort till ringaktning för lärarne och för lärdomen;
och ibland lärarne sjelfve uppstår en osund täflan att få läsa på
det högre stadiet, hvaraf åter blir en följd, att undervisningen på det
lägre stadiet, hvilket dock omfattar det större lärjungeantalet, betraktas
såsom mindre vigtig och blir mindre väl tillgodosedd. Men att ett sådant
förhållande länder till obotlig skada för undervisningen i dess helhet, hör
lätt inses; ty hvad som från början försummats eller utförts på felaktigt
sätt, blir svårt, om ens möjligt, att längre fram återtaga eller rätta. Det
torde derför få antagas vara såväl i undervisningens som dermed ock i
våra barns och hela vårt folks välförstådda intresse eftersträfvansvärdt att
erhålla blott en klass af lärare: vetenskapligt och pedagogiskt väl utbildade
män.

De medel, hvilka torde vara närmast egnade att föra till detta
mål, synas mig vara:

att blott en för alla ämneslärare vid de allmänna läroverken gemensam
benämning användes;

att hvarje ordinarie lärare, som fullgjort hvad gällande skolstadga
föreskrifver såsom kompetensvilkor för undervisning inom skolans högsta
klass, må från och med året efter det han sådant kompetensvilkor uppfylt
erhålla lämplig förhöjning i sin lön, oafsedt å hvilket stadium inom
skolan han får sig undervisning anvisad; samt

att lika drygt undervisningsarbete bör kräfvas af skolans alla lärare.
På grund af hvad jag bär ofvan anfört, får jag derför vördsamt
hemställa, att Riksdagen behagade besluta:

dels att i skrifvelse till Kongl. Maj:t. anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes utfärda förändrade bestämmelser i gällande skolstadga derhän, att
alla ämneslärare vid de allmänna läroverken må erhålla en enda gemensam
benämning samt påläggas lika drygt undervisningsarbete;

dels ock, att —- derest denna förändring af Kongl. Maj:t påbjudes
att, i den män sådant låter sig göra, från och med nästa år träda i kraft
— af det till de allmänna läroverken utgående anslag må disponeras erforderligt
belopp för att åt de ordinarie ämneslärare, som nu benämnas
adjunkter och hvilka behörigen styrka sig hafva fullgjort hvad skolstadgan
föreskrifver såsom kompetensvilkor för undervisning inom skolans högsta

4

Motioner i Första Kammaren, N:o åt).

klass, bereda förböjning i aflöningen med femhundra kronor utöfver den
aflöning, som är eller af Riksdagen kan varda bestämd att utgå till de
ordinarie ämneslärare, hvilka icke fullgjort nämnda lcompetensvilkor.

Stockholm den 15 mars 1890.

Julius Boman.

Stockholm, O. L. Sraabäcks Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.