Motioner i Föräta kammaren, Nr 16

Motion 1918:16 Första kammaren - urtima

Motioner i Föräta kammaren, Nr 16.

1

Nr 16.

Av herr Ekltiail, Karl Johail. i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse i vissa
delar av förordningen om kommunalstyrelse på landet m. m.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljer Kungl. Majrts
proposition nr 34 angående den kommunala rösträttsreformen, uttalar
hans exellens statsministern, att den universella strävan till en fullständig
demokratisering, som nu går över världen, i vårt land har en alldeles
särskild anknytning till de författningsproblem, som sedan år tillbaka
stått på dagordningen men hittills icke kunnat finna sin lösning. Det
förhåller sig också så. Men då hans excellens därefter tillägger, att för
en sund och på samma gång lugn svensk statsutveckling oundgängligen
kräves, bland annat, lika rösträtt i kommunerna för alla kommunalt skattskyldiga,
tror jag, att han grundligt misstager sig. Det är ej den lika
rösträtten, som kräves, utan den allmänna.

Min övertygelse härom är ej från i går; skälen därtill har jag
framlagt i ett år 1917 utgivet arbete om »Klasser och partier i Sverige».

Det forna samhället vilade såsom jag i nämnda arbete har
sökt uppvisa på jordbesittningen, den enskildes, ättens jord. Det
var en fast grund; den bestod under århundraden. Det var på
denna grund ståndsrepresentationen vilade. Och däröver svävade enande,
sammanhållande: rikstanken. Långt efter det den materiella grunden
för ståndssamhället rycktes bort har denna tanke levat kvar. Den
har varit det ideella underlaget för högerns alla strävanden intill denna
dag. Nu har världskriget ryckt bort även denna sista spillra av ståndssamhället.
Den materiella grunden slogs bort av 1800-talets liberalism.
Denna liberalism tillräknade sig 1866 års representationsförändring såsom
en stor seger. Vilken dårskap! Dess verk är redan grusat. Den
Bihang till urtima riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 7 höft. (Nr 1617.) 1

2

Motioner i Första kammaren, AV /tf.

förmådde ej uppbygga samhället på annan grund än kapitalet, penningen,
den uslaste grund på vilken ett samhälle kan byggas. Och den ande,
som svävade däröver, individualismens ande, vad var den annat än det
egna obetydliga jagets självförgudning? Kan det väl finnas någonting
ömkligare, någonting futtigare, än denna liberalism, ståndssamhällets likbärare
och klassamhällets jordemoder?

Ty det nya, som individualismen avlat och som nu under smärta
födes fram, är klassamhället, det klassbestämda massamhället.

Individualismen är av nedrivande art; den kan icke göra sig positivt
gällande i statslivet utan genom massan som dödar individualismen.
Och de olika intressena i massan kunna gent emot denna icke
göra sig gällande utan genom en utkristallisering i klasser. Tills vidare
är det blott arbetareklassen, som hunnit fram till facklig och politisk enhet;
men bakom denna skönja vi redan jordbrukareklassens uppmarsch.

Dessa stora folkgrupper, jämte dem som ytterligare kunna tillkomma,
särskilt för tillvaratagande av tjänstemanna- samt industri- och
borgareintresset, utgöra liksom de forna stånden en samhällets
arbetsorganisation och äro alla lika omistliga för det hela. Det nya klasssamhället
bygger på arbetet; och den ande, som enande och sammanhållande
svävar däröver, är folktanken, drömmen om nationernas, mänsklighetens
förbrödring.

Skall ett sådant samhälle kunna fylla sin uppgift, får ingen klass
tillåtas att egenmäktigt förtrycka den andra eller göra sina ensidiga
klassintressen gällande på de övriga klassernas bekostnad. Men faran
därför ligger synnerligen nära, så länge en enda klass, arbetareklassen,
i fråga om organisation, sammanhållning och maktmedel har så stort
försprång framför de andra knappt uppvaknade samhällsklasserna, som
hos oss är fallet. Då maktens överflyttning från det gamla samhället
till det nya nu krävés, innan detta nya samhälle ännu är fullt färdigbildat;
innan således dess olika delar ännu nått det jämviktsläge, som sätter
dem i stånd att själva försvara sina intressen och därmed också det
helas väl, som är beroende av att varje berättigat och för det helas
sammanhållning nödvändigt intresse i samhället fullt kommer till sin
rätt så framstår det såsom en oavvislig plikt för det gamla samhället
att vid vaktombytet tillse, att intet enskilt klassintresse ensidigt rycker
till sig makten till förfång för de övriga och för det hela.

Av det sagda följer, att utövningen av makten, den kommunala
lika väl som den politiska, hädanefter är att grunda icke på joräbesittningen,
icke heller på penningen, utan på personligheten såsom ingående uti
och uppbärande den samhälleliga arbetsorganisationen därför bör röst -

Motioner i Första kammaren, År 1 h.

3

rätten vara allmän; men också att denna rösträtt måste sä anordnas, att
icke i och med dess införande samhället utlämnas åt klassförtrycket.

Därav att rösträtten är allmän följer icke, att den under alla omständigheter
skall vara lika. Den skall vara sådan, att den ger ett noggrant
uttryck åt det demokratiska samhällets väsende. Även om man
därvid bortser från sådana betydande olikheter med avseende å kvalifikationerna
för maktens utövning, som medfölja högre bildning och ärvda
traditioner, och håller sig endast till massan, till den jämnstrukna demokratiska
genomsnittshopen, så återstår dock alltid en olikhet, som är
så grundad i själva personligheten, att den icke utan ett uppenbart våldförande
på densamma kan förbigås, nämligen den olikhet som den högre
åldern medför. Personligheten är icke ett dött ting; den utvecklas. Individerna
i massan äro icke svarvade spelbrickor, den ena oföränderligen
lik den andra, uti det kommunala och politiska maktspelet; de utvecklas,
de vinna dessa individer vid normala förhållanden i övrigt under levnadens
lopp en allt större samlad fond av insikt, erfarenhet och mognad
i omdömet inom det område, där de röra sig. Demokratien kan icke
undgå att erkänna denna olikhet vid bestämmandet av den första tidpunkten
för rösträttens inträde, vare sig denna bestämmes till 21 års
eller 24 års ålder. Det kan då icke strida mot demokratiens väsende,
om ett ytterligare ökat inflytande medgives t. ex. vid uppnådd 35 års
ålder.

Ingenting kan väl vara naturligare och ingenting kan säkerligen
i ett demokratiskt ordnat samhälle effektivare säkerställa en »sund och
på samma gång lugn» samhällsutveckling vilken ju alla önska än
om till den röst eu var i följd av den allmänna rösträtten äger lägges
ytterligare en tilläggsröst för var och en som uppnått 35 års ålder.

Jag tror icke, att en sådan anordning om man vill vara ärlig
skall kunna under några omständigheter uppfattas såsom en orättvisa.
Det skall tvärtom, ifall ett sådant ökat inflytande icke tillförsäkras
de äldre, erfarnare och mera stadigvarande elementen i samhället, för
dessa vilken klass eller folkgrupp de än tillhöra kännas såsom en
kränkande orättfärdighet, att de yngre, oerfarnare och flyktigare elementen
skola kunna, där de talrikare uppträda, rycka till sig all makten och
bringa de äldre på knä för sig. Därtill kommer i kommunerna faran
för, att, sedan dessa yngre måhända genom en missriktad kommunalpolitik
försänkt kommunen i skulder eller andra svårigheter, de själva till
följd av sin större rörlighet och lätthet att på annat håll finna sin utkomst
undandraga sig följderna av sina åtgöranden genom en utflyttning
och sålunda kasta hela bördan på de äldre, som inrättat sig på ett mera

4

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

stadigvarande sätt och icke hava så lätt att komma undan. Denna tillläggsröst
är ju för övrigt av den beskaffenhet, att den icke tillhör någon
särskild klass eller något särskilt parti såsom dess uteslutande företräde.
Den står öppen för alla, så snart de blott nått den ålder, som berättigar
till dess utövning. Den tillkommer en var röstberättigad, i mån som
han inträder i den fastställda högre åldern på samma sätt som den första
rösten tillkommer en var i mån som han inträder i den fasställda
lägre rösträttsåldern.

I de rena jordbrukskommunerna på landsbygden är kanske tilläggsrösten
för närvande mindre behövlig, ty de yngre söka sig i stor utsträckning
därifrån in till städerna och industriplatserna. Detta förhållande
kan ju dock ändras, och då torde tilläggsrösten bliva av värde. Så mycket
mera nödvändig är den i städerna samt i de allt talrikare industrikommunerna
på landsbygden. Yad en tilläggsröst för högre ålder där
betyder framgår av åldersstatistiken rörande de nu röstberättigade. Enligt
senast tillgängliga uppgifter utgjorde hela antalet i hemkommunen
röstberättigade i städerna 459,000 personer. Därav voro 244,000 eller
53 / över 35 år och 215,000 eller 47 % under 35 år. Då man betänker,
att i den förra gruppen funnos ett stort antal åldringar eller svaga och
sjukliga personer, som icke eller endast med svårighet kunde utöva sin
rösträtt, under det att den andra gruppen omfattar ungt, energiskt folk
i ålder 2135 år, står det utan vidare klart, vilkendera gruppen som
efter den allmänna rösträttens införande skulle få övertaget.

I min tanke är det den nuvarande första kammarens plikt att
tillse, att det beslut, urtima riksdagen kan komma att fatta rörande den
kommunala rösträtten, icke må träda i tillämpning förr än även frågan
om första kammarens bildande och sammansättning vunnit definitiv
lösning. Rörande detaljerna i övrigt i Kungl. Maj:ts förslag förbehåller
jag mig särskild granskningsrätt. Huvudsaken för mig är, att den nya
maktfördelningen kommer att byggas på allmän rösträtt med det större
inflytande för de äldre, erfarnare och mera stadigvarande elementen
inom samhället, som kan ernås genom en tilläggsröst för uppnådd 35
års ålder.

I enlighet härmed tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att riksdagen ville med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande den kommunala rösträtten
för sin del besluta:

l:o) att § 8 mom. b) i förslaget till lag om
ändrad lydelse i vissa delar av förordningen om kom -

Motioner i Första kammaren, Nr 16.

munalstyrelse på landet den 21 mars 1862 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

§ 8. Rättighet att deltaga i kommunalstämmans
överläggningar och beslut tillkommer man eller kvinna,
som

b) är medlem av kommunen,

2:o) att § 11 mom. 1 i samma förslag skall givas
följande lydelse:

§ 11 mom. 1. Varje röstberättigad äger en röst.
Därutöver tillkommer den röstberättigade en röst, om
han uppnått trettiofem års ålder; samt

3:o) att motsvarande ändringar måtte göras jämväl
i övriga i propositionen framlagda författningsförslag.

Stockholm den 25 november 1918.

K. J. Eicmctn.

Jönköping.