Motioner i Föräta kammaren, Nr 150

Motion 1918:150 Första kammaren

Motioner i Föräta kammaren, Nr 150.

I

Nr 150.

Av herr von Sydow, i anledning av Kung!. Maj:ts proposition
med förslag till vattenlag m. m.

I anledning av kungl. propositionen nr 128 med förslag till
vattenlag in. m. tillåter jag mig väcka följande motion.

De tillägg till vattenrätts- och dikningslagskommittéernas förslag
till vattenlag, sådan denna förelåg i de sakkunnigas bearbetning, vilka
av regeringen vidtagits, äro av djupt ingripande natur såväl ur principiell
som ur praktisk synpunkt samt enligt min tanke av beskaffenhet
att försvåra industriens strävanden att utnyttja landets tillgångar i
vattenkraft.

För att i min mån om möjligt bidraga till eu sådan utgång av
frågan, som skulle kunna möjliggöra tillgodogörandet av vattentillgångarna
i landet, har jag trott det vara av gagn att framlägga vissa
ändringsförslag i de bestämmelser i den kungl. propositionen, som synas
mig mest betänkliga. Emellertid är ifrågavarande betänkande så vidlyftigt
och de av regeringen vidtagna ändringarna så genomgripande
samt motionstiden så begränsad, att jag icke kan göra mera än en
antydan om de förändringar, som i min tanke äro mest nödvändiga.

Jag övergår härmed till de särskilda ändringsyrkandena.

1 KAP.

7 §•

I stället för föreskrifterna rörande kongsådra i detta ords hittillsvarande
betydelse hava kommittéerna föreslagit skyldighet för ägare
av strömfall i större vattendrag att utan ersättning avstå dels vattenmängd
intill Vs av lågvattenmängden, dels ock viss del av fallhöjden..

Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 3 sand. 61 käft. {Nr 150.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 150.

(Komm. 1: 5.) Detta för att tillgodose de hittillsvarande s. k. kungsådreintressena:
allmän farled och flottled, fiskvåg och torrläggning av
mark. De sakkunniga hava bibehållit samma ståndpunkt utan annan
huvudsaklig ändring än att till de nämnda berättigade intressena också
lagts: bevattning av mark. Även propositionen intager samma ståndpunkt.
(Prop. 1: 6.) Kommittéerna hade emellertid härtill i följande
paragraf föreslagit ett tillägg med avseende å strömfall, som bebyggts
enligt vattenlagen eller med tillämpning av nu gällande lag efter meddelad
kungsådreresolution. För sådana fall ansåg man böra stadgas
en övergångstid räknad från fallets bebyggande (respektive den nya
lagens ikraftträdande), under vilken strömfallsägaren visserligen icke
skulle vara befriad från skyldigheten att avstå vattenmängd och fallhöjd
till de nämnda intressena, men däremot om under samma tid
denna skyldighet kom i tillämpning äga åtnjuta gottgörelse för förlusten.
Sådan gottgörelse skulle utgå med hela skadans belopp under
20 år samt efter en fallande skala under ytterligare 20 år. De sakkunnige
hade häri endast gjort den modifikationen, att vattendomstolen
skulle efter förefallande behov äga att minska eller förlänga
denna övergångstid. Propositionen har däremot alldeles borttagit bestämmelse
om övergångstid, utom med avseende å företag för torrläggning
eller bevattning av mark. Tages i större vattendrag — propositionen
benämner dem med en ny innebörd av ordet kungsådrevattendrag
— fallhöjd eller vattenmängd i anspråk för nu nämnt
ändamål, skola enligt propositionen kommittéernas bestämmelser om
övergångstid för bebyggt fall vinna tillämpning. För farled, flottled
och fiskvåg skall enligt propositionen skyldighet att avstå vattenmängd
och fallhöjd utan ersättning inträda t. o. m. omedelbart efter det ett
strömfall blivit bebyggt. Har strömfall bebyggts med tillämpning av
nu gällande lag, utan att Kungl. Maj:ts tillstånd till överbyggande av
kungsådran erfordrats, är strömfallsägaren såväl enligt propositionen
som enligt de tidigare förslagen berättigad till full ersättning utan
avseende å tiden, då för allmänt ändamål ingrepp i vattenmängd eller
fallhöjd skett.

Den väsentligaste grunden för stadgandet om övergångstid är
behovet för strömfallsägaren att under viss tid kunna räkna med de
förhållanden, särskilt den kraftmängd, varpå kalkylerna om företaget
äro byggda. Detta behov blir uppenbarligen desto större, ju större
ingrepp i kraftmängden han kan nödgas vidkännas. Men härtill kommer
ock en annan omständighet av betydelse för denna frågas be
dömande. Det händer alltför lätt, att förlusten icke stannar vid av -

Motioner i Första kammaren, Nr 150.

ståendet av eu viss nlängd vattenkraft och nödvändigheten av dennas
ersättande med kraft från annan kraftkälla, t. ex. importerat bränsle.
Härtill kommer i många fall icke blott mistandet av vattenverksbyggnaderna
eller delar av dem, vilka kanske måste nedrivas, utan även
nödvändigheten att ombygga eller omändra dammar eller anordningarna
för kraftuttagningen, t. ex. turbinernas läge in. in. Sistnämnda slag
av skada kallas i propositionen 1: 13 »skada utöver den som förlusten
i sig innebär». Beträffande sådan skada uppställer 1: 13 olika regler
för förlust av vattenmängd och förlust av fallhöjd. Tages fallhöjd i
anspråk, skall dylik förlust ersättas till fullo. Tages vattenmängd i
anspråk för det med vattenverket konkurrerande intresset, skall vattenverksägaren
själv stå så stor del av jämväl denna skada, som belöper
på det belopp av vattenmängd, varför ersättning ej skall utgå.

Ilen åtskillnad mellan förlust i fallhöjd och förlust i vattenmängd,
vilken propositionen sålunda redan uppställer på ett annat område, synes
mig lämpligen kunna stadgas även i förevarande paragraf. Avstående
av fallhöjd är främmande för det nuvarande kungsådrebegreppet, varför
det med införande av eu övergångstid i avseende därå under inga förhållanden
kan vara tal om en försämring i nu rådande förhållanden
utan på sin höjd ett uppskov, innan en motsedd förbättring inträder
för med vattenkraftsintresset konkurrerande intressen. Icke blott för
torrläggning utan även för far- och flottled, samt väl också för sådant
intresse, som omförmäles i proposition 1: 12, kan behovet av bortsprängande
av forsnacken eller dämning nedanför ett fall vara en ändamålsenlig
åtgärd. Billigheten talar lika mycket i ena som i andra
händelsen för en övergångstid, under vilken vattenverket må ostört
kunna amorteras, och följaktligen dess ägare bör njuta full gottgörelse
för förlust i fallhöjd.

Men billigheten talar i själva verket åtminstone under vissa förhållanden
för en dylik övergångstid även med avseende å ersättningsfriheten
för vattenmängd. I all synnerhet gäller detta, om det är
fråga om större belopp, uppgående till Va av hela vattenmängden,
eller närmande sig dit. I visst avseende är sådan förlust för vattenverksägaren
svårare än förlusten i fallhöjd, enär, såsom nyss framhållits,
enligt proposition även den mera indirekta skadan (1: 13) blir
till motsvarande del utan ersättning. Med en väsentligt minskad vattentillgång
kanske turbinerna bliva oanvändbara eller måste ändras till
läge och dylikt. Det synes mig därför kunna vara en skälig lösningav
detta spörsmål, om man stadgar övergångstid för ersättningsfrihetens
inträdande med avseende å förlust i vattenmängd till belopp, över -

4 Motioner i Första kammaren, Nr 150.

stigande t. ex. 7m av den vattenmängd vattenverksägaren äger tillgodogöra
sig. Det starkaste motståndet mot stadgandet av övergångstid
överhuvud torde hava rests från flottningsintressets målsmän. Om
man ser på de kartor över befintliga allmänna flottleder, vilka åtfölja
de flottningssakkunnigas förslag till flottningslagstiftning och som tydligen
giva vid handen, att så gott som alla större vattendrag i landets
väsentligen skogbärande delar redan äro allmänna flottleder, och man
tillika betänker, att såväl nu gällande lag som det nämnda förslaget
(d. v. s. prop. 2: 11 vattenlagen) garanterar den flottleds förefintliga
behov, som tillkommit före ett ifrågasatt vattenverksbygge, måste man
i min tanke komma till det resultat, att flottningsintressets farhågor
på detta område äro minst sagt betydligt överdrivna (jfr. förslag till
ny flottningslagstiftning 1917, sid. 176 ff). I allt fall torde en bestämmelse,
som giver flottningen intill 1,j0 av vattenmängden i strömfall,
varom här är fråga, utan ersättning, vara ägnad att häva även
ganska långt gående betänkligheter.

I enlighet med vad nu sagts föreslår jag en omarbetning av
denna paragraf sålunda, att strömfallsägare, som i paragrafen avses,
icke på grund av paragraf 6 blir pliktig att utan gottgörelse underkasta
sig minskning i den fallhöjd eller större minskning än en tiondel
i den vattenmängd han enligt domstolens beslut äger tillgodogöra sig,
i vidare mån än som i paragrafen sägs för tiden efter tjugo år. Med
min ståndpunkt synes det mindre behövligt att giva torrläggningsoch
bevattningsintresset en mindre gynnad ställning än andra allmänna
intressen. Jag anser, att alla kungsådreintressena böra ernå samma
rätt mot kraftintresset.

Det kan förtjäna påpekas, att de anspråk mot strömfallsägare,
varom här är fråga, kunna göras gällande lika väl mot kronans vattenfall,
som mot enskildas.

3 KAP.

26 §.

Med den uppställning, som använts i vattenlagen och enligt
vilken för olika ändamål med byggnader i vatten uppställts olika
regler såväl i materiellt som i processuellt hänseende, är det av stor
praktisk betydelse, att de olika kategorierna av företag genom klara
bestämmelser kunna åtskiljas från varandra. Ett område där gränserna
äro svårare att bestämt uppdraga än vad fallet är på andra områden

Motioner i Farstu kammuren. Nr 150.

av vattenlagen är vattenregleringens. Vattenreglering avser enligt
uttryckssättet i förevarande paragraf att »reglera vattnets afrinning
ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande
av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande av ökad
möjlighet att utnyttja vattenkraften» i strömfall. Det är tydligt, att

1 denna mening varje inrättande av allmän flottled och i de flesta fall
även av allmän farled innefattar vattenreglering. Ty man avser eu
bättre hushållning med vattnet och man reglerar dess avrinningsförhållanden.
Det samma gäller ock beträffande vattenverksbyggnader,
ty med anläggande av sådana, särskilt efter modernare metoder, följer
reglerandet av avrinningen och ofta skapandet av vattenreservoarer
att tillgripa under vattenfattiga årstider. För att få reda i dessa förhållanden
betraktade kommittéerna såsom vattenreglering i lagens
mening endast åtgärder av nu nämnd teknisk innebörd, vilka vidtagits
under sådana förhållanden, att eu samfällighet skapades mellan olika
intressenter som av företaget hade nytta. Åsyftades icke en dylik
samfällighet, skulle företaget anses och behandlas som byggande i
vatten enligt 2 kap. (Korum. 7: 1 och 2).

Härutinnan intager propositionen en annan ställning. Man har
nämligen uppgivit kravet på samfällighet såsom konstituerande för
vattenregleringens begrepp och bibehållit i detta avseende allenast den
tekniska beskrivningen på åtgärderna i fråga. Härigenom har man
fallit tillbaka på den situation, som kommittéerna velat förebygga,
nämligen att ett företag skulle kunna på samma gång hänföras till
olika kap. i vattenlagen. Det är sålunda icke uteslutet, att samma
företag skulle kunna betraktas både såsom byggande i vatten enligt

2 kap. och såsom vattenreglering enligt 3 kap. (Prop.). Visserligen
stadgas i 3: 26, att bestämmelserna i 2 kap. skola tillämpas beträffande
vattenreglering utan tvångsdelaktighet. Men huru förhållandet
skall gestalta sig med avseende å bestämmelser i övriga kap.
av vattenlagen lämnas oavgjort. Detta gäller sålunda förutom en del
processuella förhållanden i 11 kap. även de ingripande bestämmelser
som återfinnas i propositionens 3 kap. 27 § och 4 kap. Vad särskilt
bestämmelserna i 4 kap. angår, så äro dessa väsentligen olika för vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar. Man. skulle alltså mången
gång stanna i tvekan, vilken grupp av bestämmelser som skulle tilllämpas,
och den lösningen ligger ganska nära till hands, att båda
gruppernas bestämmelser skulle äga tillämpning på vattenverksbyggnad,
som tillika reglerar vattenavrinningen med vattenreservoarer och dylikt.
Det är ögonskenlig!, att betänkliga komplikationer härigenom skulle

6

Motioner i Första kammaren, Nr 150.

kunna komma att uppstå, särskilt med avseende å den omfattning
4: 13 i propositionen erhållit.

Av dessa skäl föreslår jag ett tillägg till förevarande paragraf
av innehåll, att företag, dels för ändamål, som i paragrafen angivas,
dels ock för vidtagande av andra åtgärder i vatten icke skola räknas
till vattenreglering, med mindre företagets ändamål huvudsakligan är av
förstnämnda slag.

4 KAP.

1 §•

Inom lagrådet liar gjorts anmärkning mot den i förslaget intagna
skyldigheten för ägare av vissa vattenverksbyggnader att tillhandahålla
s. k. bygdekraft intill Vio i stället för som enligt sakkunnigeförslaget
Vao av kraftmängden. Man har anmärkt, att varje utredning saknas,
om och i vad mån sådana mera skärpta villkor för vattenkraftanläggningar
äro i det allmänna livet behövliga och för industrien drägliga,
och har ansett, att försiktigheten kräver att icke nu företaga en sådan
generell höjning av maximum.

Då dessa skäl synas mig äga full giltighet, hemställer jag, att
man i denna del återgår till sakkunnigeförslagets bestämmelser om
kvottalets begränsning till V20.

6 §•

I propositionens 4 kap. 5—8 §§ och 16 § hava införts bestämmelser,
- enligt vilka ägare av betydligare strömfall skola vara underkastade
nyprövning »angående villkor, varunder med hänsyn till allmänna
intressen» vattenbyggnad eller regleringsföretag må äga bestånd.
Dessa bestämmelser måste utan allt tvivel för strömfallsägare bliva synnerligen
betungande och den fara ligger helt säkert närmare än vad
allmänheten föreställer sig, att dessa bestämmelser enbart för sig och
ännu mer i förbindelse med de andra bestämmelser till inskränkandet
av strömfallsägares rätt, som propositionen vill införa, skulle avskräcka
från tillgodogörande av många strömfall. Sveriges strömfall äro nämligen
på grund av de svenska vattendragens struktur oftast mycket
dyrbara att montera i jämförelse med strömfallen i andra länder.

Jag tillåter mig erinra, att strömfällsägaren i vattendrag, där
det finnes kongsådra, skulle kunna nödgas avstå utan ersättning dels
en tredjedel av vattenkraften enligt 1 kap. och dels en tredjedel av
återstoden enligt bestämmelserna om nyprövning eller således tillhopa

7

Motioner i Färskt kammaren, Nr 150.

"A» delar av fallets värde. Att underkasta sig en så oerhörd risk torde
få eller inga strömfallsägare reflektera på.

I anledning härav och med åberopande av vad som mot bestämmelserna
om nyprövning anförts inom kommittéerna, de sakkunniga
och lagrådet, hemställer jag, att dessa bestämmelser måtte utgå ur
lagen.

9 §■

I fråga om den inlösningsrätt till bebyggt strömfall, som kronan
enligt denna paragraf tillagts, hava de sakkunniga anfört, att en dylik
inlösningsrätt, även om full ersättning gives, från principiell synpunkt
icke borde ifrågakomma i annat fall, än då verkligt allmänt behov
krävde egendomens avstående till staten. Under vilka förhållanden
sådant allmänt behov kunde anses föreligga, tillhörde expropriationslagstiftningen
att närmare precisera. Införandet av skyldighet för
ägaren av ett bebyggt vattenfall att efter vissa år, därest Kungl.
Maj:t då så påfordrade, avstå sitt fall till staten, låt vara mot ersättning,
skulle helt visst medföra ett ovisshetstillstånd, som vore i höggrad
ägnat att hämma den på vattenkraften beroende industriens utveckling.

Då detta resonemang, vilket även inom lagrådet vunnit beaktande,
icke synes mig i något avseende vederlagt av departementchefens
yttrande, hemställer jag, att bestämmelserna om inlösningsrätt för
kronan måtte utgå ur lagen.

13 §.

Bland de allra mest tryckande olägenheterna med det nu gällande
systemet i vattenmåls bedömande och behandling är den dubbelprövning,
som i vattendrag med kungsådra skall äga rum, nämligen dels
hos domstolarna och dels hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Vad beträffar
den sistnämnda prövningen, så sker den efter grunder, om vilka lagstiftningen
just ingenting bestämmer. De materiella villkoren kunna
uppställas olika, och hava faktiskt i viss mån uppställts olika efter
de olika åskådningar, som gjort sig gällande hos de personer, som vid
varje tillfälle haft avgörandet i statsrådet. Härtill kommer den betydande
tidsutdräkt, som vållas genom en sådan prövning, då den ena
myndigheten måste vänta på den andra och dessutom före avgörandet
i statsrådet remiss måste ske åt olika håll och svar på remisserna
avvaktas.

Ett av de förnämsta syftemålen med vattenrättskommitténs om -

8

Motioner i Första kammaren, Nr 150.

skapande av lagstiftningen på vattenrättens område liar utan tvivel
varit att genom avgörandets koncentrerande på en hand, vattendomstolen,
där ledamöterna handla under personligt ansvar gent emot
högre domstolar och måste sörja för kontinuitet i rättstillämpningen,
skapa starkare rättsliga garantier för likartat bedömande av hithörande
frågor efter rättens och billighetens krav och förebygga den för
affärsverksamhet mer än på de flesta andra områden olidliga tidsutdräkten
med avgörandet längre än vad för en grundlig prövning är
ofrånkomligt. Samma ståndpunkt hava de inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga intagit, liksom ock den med vattenrättskommittén
samarbetande dikningslagskommittén. På alla dessa händer har i
denna fråga rått fullständig enighet.

Det är vid sådant förhållande särdeles påfallande, att den kungl.
propositionen intager en annan ståndpunkt och genom stadgandena i
förevarande paragraf velat upprätthålla och i själva verket lämna rum
för väsentligt utvidgande av de rådande olägenheterna.

Kommittéerna och de sakkunniga hava visserligen för de allra
betydelsefullaste vattenregleringarna förbehållit Kungl. Maj:t eu prövningsrätt
(komm. 7: 15, sakk. 7 : 12), men detta har gällt endast regleringar
av vissa uppräknade stora sjöar, vartill kommitterade lagt
också andra vattenregleringar av synnerlig omfattning. Och prövningen
i statsrådet har begränsats till att avse allenast, huruvida hinder möter
mot företaget av militära skäl eller av hänsyn till viss orts allmänna
ekonomiska intressen. Denna prövning kommer ej heller störande in
i utredningens jämna förlopp. Endast verkställigheten måste eventuellt
uppskjutas i avbidan på denna prövning. Uppskov torde dock i verkligheten
knappast varit att befara, enär Kungl. Maj:ts besked säkerligen
i regel kunnat förväntas före målets rättsliga avgörande.

I propositionen har motsvarande stadgande flyttats till 4 kapitlet,
och, som nämnts, åt detsamma givits ett mycket olika innehåll.

För det första har tillämpningsområdet betydligt utsträckts, eller
i själva verket möjlighet givits till en i det närmaste obegränsad tilllämpning.
Allenast Kungl. Maj:t i statsrådet dekreterar, att en viss
vattenreglering är av »särskild betydelse ur allmän synpunkt» kan
stadgandets tillämpning påkallas. Det finnes ingen säkerhet för att
icke synpunkter av helt annat slag än vattenrättsliga skulle kunna
komma att läggas på frågan, om ett visst regleringsföretag bör förbehållas
Konungens prövning. Detta är så mycket betänkligare, som,
på sätt jag påpekat under 3:26, det ej är uteslutet, att med proposi -

Motioner i Första kammaren, Nr ISO.

9

tionens lydelse av lagtexten även verkliga vattenverksbyggnader kunna
i detta hänseende betraktas som vattenregleringar.

För det andra är statsrådsprövningens innebörd och syfte väsentligen
utvidgat. Enligt de föregående förslagen avsåg den allenast
säkerställande av militära hänsyn och av ortens allmänna ekonomiska
intressen. Enligt propositionen skall statsrådsprövningen avse tillika
bland annat naturskydd, far- och flottleder, klimatet, allmänna hälsotillståndet
och »eljest allmänna intressen». Det torde vara tydligt, att
med eu så omfattande prövningsrätt, det för företagaren måste te sig så
gott som alldeles oberäkneligt, vilka villkor kunna komma att uppställas
för hans företag. Att de nämnda intressena måste skyddas är
ovedersägligt, och det göres enligt kommittéernas och de sakkunnigas
förslag i rikt mått genom föreskrifter till vattendomstolens efterrättelse.
Men att de skola skyddas både av vattendomstolen och av Kungl. Maj:t
i statsrådet, är föga rimligt.

För det tredje har, som sagts, den dubbla tidsutdräkten åter ansetts
böra tagas till nåder, och detta samtidigt som man genom återinförande
av hovrätten som mellaninstans utöver kommittéernas och
de sakkunnigas förslag förlängt själva rättsproceduren.

Jag har ansett mig böra föreslå en återgång'' till kommittéförslagets
bestämmelser i denna del.

11 KAP.

4 §•

Propositionen häri allmänhet bibehållit den organisation av vattendomstolen,
som föreslagits av kommittéerna och de sakkunniga. Dock
har i ett betydelsefullt hänseende gjorts en avvikelse, nämligen beträffande
sättet för utseende av vattenrättsnämndemän och därmed också
i många fall beträffande de befolkningslager, bland vilka sådana nämndemän
tänkas bliva utsedda. Vid avgivandet av förslaget till vattendomstol
synas kommittéerna och de sakkunniga hava letts av en önskan
att avväga de olika intressena mot varandra, så att vattendomstolens
beslut måtte ernå inom såvitt möjligt alla särskilt i dessa frågor intresserade
personers kretsar det största möjliga förtroende såsom meddelat
av på skilda områden erfarna män. Att denna avsikt måtte förverkligas,
är otvivelaktigt ett allmänt intresse av första rang. Det
målet kan icke nås, om icke den jordbrukande befolkningen genom
betrodda representanter deltager i dömandet. Så gott som alla föreBihany
till riksdagens protokoll 1918. 3 sand. 61 höft. (Fr 150.) 2

10 Motioner i Första kammaren, Nr 150.

tag enligt vattenlagen beröra jordbruket på ett mycket intimt sätt,
och dettas utövare äro helt annorlunda än andra yrkesutövare, ämbetsmän,
arbetare m. h., beroende av sättet för lagtillämpningens handhavande
på vattenrättens område. Det är därför i min tanke icke
annat än rättvist, att jordbruket har en stark representation i vattendomstolen.
Och detta av dem, som verkligen praktiskt utöva yrket.
Lantbruksingenjören har andra, mera tekniska uppgifter att fylla.

Vid sådant förhållande böra i utseende av sockenfullmäktige för
val av vattenrättsnhmndeman icke deltaga andra än sådana röstberättigade
inom kommunen, som äga deltaga i frågor rörande jordbruket,
eller såsom saken uttryckes i 10 § i kungl. förordningen om
kommunalstyrelse på landet, de som äga deltaga i överläggningar och
beslut »över ärenden, som angå endast i mantal satt jord». Att i
mantal satt jord må vara ett något åldrigt beteckningssätt för vad
man vill säga, kan vara sant. Men även propositionen bibehåller detsamma
med avseende å bestämmandet av det röstvärde varje sockenfullmäktiges
röst vid själva valet av vattenrättsnämndeman äger. Dessa
förhållanden bliva ju antagligen snart moderniserade, om skifteskommitterades
förslag av år 1911 till lag om skifte av jord blir lag. I
191 § av detta förslag stadgas qm val av ägodelningsrättsledamöter
enligt modernare principer. Men endast jordbrukare skola deltaga i
valet.

För vinnande av det mål jag nämnt föreslår jag en nödigändring
i denna paragraf.

Jag anhåller, att utskottet benäget ville formulera de av mig
påyrkade ändringarna samt därvid även företaga de jämkningar i andra
paragrafer än som ovan nämnts, vilka tilläventyrs kunna påkallas av
mina ändringsförslag.

Stockholm den 9 april 1918.

Hjalmar von Sydonv.

%

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1918.