Motioner i Farstu kammaren, Nr 152

Motion 1918:152 Första kammaren

Motioner i Farstu kammaren, Nr 152.

1

Nr 152.

Av herr Aspiund, i anledning av Kungl. Maj.ts förslag till lag
innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till
inmutning inom vissa län.

Uti den 26 sistlidne mars avlåten proposition nr 183 har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen ett tillfälligt frigivande intill den 1 oktober
1919 av inmutningsrätten för enskilda å viss kronojord inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län beträffande alla inmutningsbara
mineral med undantag av järnmalm. Den rådande stora bristen
å ifrågavarande mineralier, av vilka många äro oundgängligen nödvändiga
för landet, i främsta rummet kopparmalmer, svavelkis, apatit,
har föranlett bland annat tillsättandet av den s. k. 1917 års kommission
med uppgift »att fortast möjligt igångsätta arbete för vinnande av
upplysning angående å kronojord, därå inmutningsförbud gäller, redan
upptäckta, men ej närmare kända fyndigheter av andra mineral än
järnmalm, att verkställa försöksarbeten å sådana fyndigheter samt att
i övrigt efter ,omständigheterna vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå
åtgärder för fyndigheternas vidare tillgodogörande». Vid de överväganden
om nödiga åtgärder, som företagits dels av denna kommission
dels av andra kommissioner och myndigheter, har emellertid den meningen
överallt gjort sig gällande, att det resultat, som »1917 års
kommission» ensamt för sig skulle kunna åstadkomma, icke kunde bliva
tillfyllest i avseende på framskaffandet av för landet behövliga mineralier,
utan måste därutöver sådana åtgärder vidtagas, som kunde dels förmå
de enskilda, som efter inmutningsförbudets genomförande (för Norrbottens
län år 1902 för de båda övriga länen år 1907) upptäckt fyndigheter,
att uppenbara dessa, dels åstadkomma tillräcklig uppmuntran
för uppletande och bearbetande av nya fyndigheter. Då den år 1916
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 sand. 63 haft. (Nr 152.) 1

2 Motioner i Första kammaren, Nr 152.

tillsatta gruvlagstiftningskommittén icke lärer inom den närmaste tiden
kunna få något definitivt förslag till ny gruvlagstiftning för fyndigheter
å kronojord färdigt, hava samtliga hörda myndigheter tillstyrkt framläggande
av ett provisoriskt lagförslag, grundat i huvudsak på nu
gällande gruvstadga, men med vissa betydelsefulla förändringar beträffande
dels inmutningsrättens giltighetstid, dels utnyttjandet av kronans
rätt som jordägare. Den rätt inmutare har enligt nu gällande gruvstadga
skall nämligen enligt det kungl. förslaget upphöra att gälla
tjugu år efter mutsedelns utfärdande och skall inmutaren därefter »vara
underkastad de förändrade bestämmelser, som genom ny lagstiftning
kunna bliva fastställda och hava avseende å rätten att nyttja den
genom inmutningen uppkomna gruvanläggningen eller gruvdriftens bedrivande
å densamma (4 §)». Efter denna tid kan kronan, om sådana
bestämmelser intagas i blivande gruvlagstiftning, förbehålla sig rätt
även till den hälft av fyndigheten, som genom mutsedeln upplåtits åt
inmutaren.

Vad beträffar kronans jordägareandel, föreskriva nu gällande författningar,
att den skall utarrenderas, men under sådana former, att
kronan får så gott som ingen inkomst av densamma och, vilket är
betänkligare, icke heller har tillfälle att utöva inflytande på att fyndigheten
i nationalekonomiskt hänseende rationellt utnyttjas. Enligt
det nya lagförslaget förbehålles kronan emellertid rätt att inom fem
år efter mutsedelns utfärdande, när helst den så finner för gott, i likhet
med vad gruvstadgan medgiver en enskild jordägare, eller ständig
nyttjanderätts- eller boställsinnehavare å kronomark beträffande å deras
mark inmutade fyndigheter, anmäla sig för jordägareandelens begagnande
genom direkt deltagande i gruvarbetet och den därav fallande
vinsten. Härigenom förbehålles kronan å ena sidan initiativrätt att
även på ett tidigt stadium med eget gruvarbete belägga en fyndighet,
vars inmutare icke alls eller i otillräcklig omfattning utnyttjar densamma
och vars malm prövas behövlig för landet. Detta anser jag
vara det kraftigaste medlet att i en kristid som denna, då vissa malmer
måste anskaffas till snart sagt vad pris som helst, frampressa ett utnyttjande
av landets tillgångar, och jag har därför icke tvekat att
tillstyrka en förlängning av fristen för inmutaren att underkasta sig en
eventuell ny gruvlagstiftning från av gruvlagstiftningskommittén föx-eslagna
tio år till tjugu år, när samtidigt kommitténs förslag att under de
tio åren överlämna även jordägareandelen till inmutaren, slopats. A
andra sidan förbehålles kronan rätt att, ifall en fyndighet, som tagits
under arbete av en inmutare, först efter någon tid visar sig lönande,

Motioner i Första kammaren, Nr 152. 3

deltaga till hälften i gruvarbetet och den därav fallande vinsten, utan
att kronan, så länge ovisshet rått, huruvida fyndigheten vore brytvärd,
behövt riskera några kostnader utöver lagstadgat försvarsarbete för
undersökningar och försöksdrift. I detta sammanhang vill jag, med
anledning av vad som yttras av departementschefen a sid. 26 femte
och följande rader, framhålla, att jag alltid ansett nyssnämnda förhållande
under normala tider vara den mest betydelsefulla fördel kronan
skulle vinna genom att utnyttja sin jordägareandel på samma sätt som
en enskild jordägare har rätt till enligt gällande gruvestadga, ehuru
jag ej särskilt framhållit detta i mitt yttrande. Vad jag i detta närmast
hade anledning framhålla, var den obestridliga fördel, som en
mindre bemedlad malmupptäckare-inmutare skulle hava däri, att, där
förhållandena därtill gåve anledning, kronan kunde med begagnande
av sin jordägareandel igångsätta undersökning och eventuellt gruvdrift
å hans fyndighet med rätt för honom till hälften av eventuell vinst
eller till deltagande i gruvarbetet till hälften, vilket borde erbjuda en
avsevärd lockelse till malmletning.

Om jag således anser det kungl. förslaget i huvudsak vara väl
avvägt, har jag dock en del invändningar att göra beträffande vissa
detaljer, vilka jag här vill söka i största korthet motivera.

Inmutares rätt till ny upplåtelse. Då det kungl. förslaget med hänsyn
till, att ovillkorlig rätt till ny upplåtelse ej bör tillerkännas inmutaren, i 4 §
bestämt, att inmutares skyldighet att underkasta sig de förändrade bestämmelserna
i eventuell ny lagstiftning ej skall inträda förrän efter så lång tid
som tjugu år från mutsedelns utfärdande, synes det mig skäligt, att, under
förutsättning att i den nya lagen begränsad upplåtelsetid stadgas, från
denna tid göres lämpligt avdrag, som avpassas efter de större förmåner,
som tilläventyrs kunna beviljas genom den nya gruvlagstiftningen, men
dock ej tages större än 20 år. Redan den fördel inmutaren får av att
utan avvaktan på den nya gruvlagstiftningen genast tillgodogöra sig
upptäckta malmfynd, torde vara tillräcklig att locka till eftersökande
av nya fyndigheter och inmutande av redan upptäckta men hemlighållna
sådana. Får inmutaren avräkning för de tjugu årens upplåtelse
på grund av inmutning enligt denna lag från upplåtelsetiden enligt eu
eventuell ny lagstiftning, så tvingas han att utnyttja dessa tjugu år så
väl som möjligt, vilket ju överensstämmer med denna lags syfte. Däremot
torde, för den händelse villkoren för gruvbrytning i den nya
lagen skulle bliva mindre förmånliga än enligt nu föreliggande förslag,
större avdrag av upplåtelsetiden än tjugu år likväl icke böra göras,
emedan detta kunde inbjuda till fortsatt hemlighållande av fyndigheter.

4

Motioner i Första kammaren, Nr 152.

Den här förutsatta tilläggsbestämmelsen har här nedan förslagsvis
formulerats i en mening, som torde kunna fogas som direkt fortsättning
till första stycket av 4 §.

Bruten järnmalms användning. I 5 § lämnas inmutaren medgivande
att* i likhet med vad gällande gruvstadga medgiver beträffande brutna
icke inmutningsbara mineral, av järnmalm, som för ett ändamålsenligt
drivande av gruvan behöver brytas, använda vad som behöves för gruvdriftens
ändamål. Då mellan nämnda mineral och järnmalm i regel
förefinnes en stor värdeskillnad, synes det mig nationalekonomiskt oriktigt
att för ett gruvdriftsändamål, varmed rätteligen endast torde kunna
avses igensättningsmaterial eller dylikt, använda ett så värdefullt ämne
som järnmalm, då härtill lika väl kan användas vanligt gråberg, som
kan brytas för ringa kostnad i gruvans omedelbara närhet. Härtill
kommer att uttrycket »för gruvdriftens ändamål» är ganska obestämt
och mig veterlig^ varit föremål för ganska långt gående tolkningar
även från auktoritativt håll. Så har i apatitkommissionens utlåtande
i början av 1890-talet den tolkningen gjorts gällande, att det då icke
inmutningsbara mineralet apatit, som erhölls vid brytning av järnmalm
i Gellivare malmfält, skulle kunna användas för »gruvdriftens ändamål»
även på det sätt. att det såldes i blandning med fosforhaltig järnmalm
för att få upp dennas fosforhalt i tillräcklig grad för tomastillverkning.
Då givetvis med lika stort fog järnmalm omvänt skulle kunna användas
»för gruvdriftens ändamål» såsom nödvändig blandning med apatit
för tillverkning av tomasfosfat, torde detta vara ytterligare ett skäl
att icke utan vidare medgiva järnmalmens användande för något »gruvdriftens
ändamål». I sammanhang och konsekvens härmed torde även
böra påpekas, att järnmalm, som förekommer på sådant sätt tillsammans
med annan malm, som blir föremål för brytning, att dess kvarlämnande
i gruvan i högre grad försvårar dess framtida tillgodogörande,
icke må kvarsättas utan bör brytas och utfraktas ur gruvan.

Med hänsyn till de av departementschefen å sid. 24 i proposition
berörda möjligheterna för kringgående av inmutningsförbudet å järnmalm,
anser jag visserligen den bestämmelsen av behovet påkallad, att inmutaren
icke må utan Konungens tillstånd behålla bruten järnmalm, ehuru
jag av praktiska skäl fortfarande håller före, att när järnmalmen endast
brytes i ringa mängd i förhållande till andra malmer i samma fyndighet,
densamma mot viss förutbestämd avgift kunde utan vidare omgång
överlåtas åt inmutaren. Men då möjligheten att ekonomiskt tillgodogöra
sig en annan malm ofta torde bliva helt och hållet beroende därav,
att även eventuellt åtföljande järnmalm får tillgodogöras eller åt -

Motioner i Första kammaren, Nr 1~>2.

minstone att brytningskostnaderna för densamma bliva täckta, torde
man få taga för givet, att Kungl. Maj:t i de fall, där Kungl. Maj:t
icke kan finna lämpligt, att bruten järnmalm mot erläggande av brytningskostnaderna
övertages av kronan, skall medgiva inmutare att mot
skälig avgift behålla så stor del av den järnmalm, en inmutare befinnes
hava måst bryta för gruvarbetets ändamålsenliga drivande eller för
undvikande av förlust av järnmalm genom dess kvarsättande i gruva,
att åtminstone brytningskostnaderna för järnmalmen bliva täckta. Någon
detaljerad bestämmelse härom torde emellertid icke vara nödigt intaga
i lagen, utan torde saken kunna ordnas genom Kungl. Maj:t, som ju
enligt lagen har att besluta över dispositionen av bruten järnmalm.

De ändringar i 5 §, som skulle bliva en följd av ovanstående synpunkters
tillgodoseende, har jag förslagsvis formulerat här nedan.

Malmexportförbud. Ehuru det torde vara självklart att ett lösgivande
av inmutningsrätten, vilket tillkommit uteslutande för tillgodoseende
av landets stora behov av vissa malmer, står i direkt sammanhang
med nu gällande exportförbud å sådana malmer, anser jag dock,
när lagens verkningar i fråga om gruvdrift komma att göra sig gällande
hela tjugu år och således antagligen betydligt längre än de nuvarande
kristidsförordningarna, att det vore lämpligt, att i lagen intoges
ett påpekande därav, att de inmutningsbara mineral, som inmutaren
enligt denna lag äger tillgodogöra sig, icke må utan Konungens
tillstånd såsom råvaror exporteras. I detta hänseende torde kunna
som stöd åberopas 1910 års kungl. förslag om gruvdrift å kronojord,
ehuruväl detta förslag endast talar om exportförbud för järnmalm. En
sådan bestämmelse torde lämpligen kunna införas i 5 §, exempelvis
som fortsättning till första stycket och formuleras förslagsvis härnedan.

Marklösen. Av rent praktiska skäl synes det mig kunna ifrågasättas,
huruvida icke bestämmelserna om marklösen m. m. vid utmålsförrättning,
som finnas intagna i nu gällande gruvstadgas 30 och
31 §§, kunde fortfarande få gälla i stället för de i 9 och 10 §§ av
det kungl. förslaget intagna nya bestämmelserna om viss årlig avgift i
stället för marklösen.

Jag inser visserligen det formellt riktigare, att avgift erlägges,
då upplåtelsetiden är begränsad och att även praktiska skäl kunnat finnas
härför, när förslaget först av gruvlagstiftningskommittén framställdes
med en upplåtelsetid av endast tio år. Men då nu denna tid blivit förlängd
ända till tjugu år, synes det mig att de rent praktiska skälen helt
och hållet tala för erläggande av marklösen en gång för alla i stället för

6

Motioner i Första kammaren, Nr 152.

årliga avgifter. För de nordliga fjäll- eller obrukade skogstrakter,
varom det här i regel är fråga, blir marklösen i de flesta fall en obetydlighet,
så mycket mera som inmutaren icke är skyldig inlösa större
del av utmålsområdet än han behöver använda för arbete ovan jord,
och hela marklösen kan då knappast överstiga kapitalvärdet av den
tjuguåriga avgift, som enligt det kungl. förslaget skulle träda i stället
för marklösen, så mycket mindre som denna avgift i regeln på grund
av sitt obetydliga belopp torde komma att något avrundas uppåt. Övergiver
inmutaren självmant sin fyndighet före de tjugu årens utgång,
sker honom ingen större orätt än en inmutare på enskild jord, om han,
liksom denne under samma förutsättning, till jordägaren får återlämna
marken utan ersättning. Denna är också i regeln av gruvarbetet så
förstörd och olämplig för andra ändamål än gruvdrift, att dess värde
för framtiden är mycket obetydligt. Erlägges full marklösen vid utmålsläggningen,
så blir varje ytterligare värdering för den händelse
gruvanläggningen övergives onödig, varigenom otvivelaktigt större inbesparing
göres å förrättningskostnader m. m. än den obetydliga minskning
i lösen, som genom det i propositionen föreslagna förfaringssättet
skulle kunnat ernås till inmutarens förmån.

Vid bibehållande av fullständig lösen för mark vid utmålsförrättning
torde, dels i enlighet med bestämmelserna i gruvstadgans 30 §
2 mom., för det fall att kronan efter utmålsförrättningen jämlikt förslagets
6 § anmäler sig till begagnande av sin jordägareandel till fullo
eller till viss del, dels efter utgången av tjuguårsperioden för det fall,
att kronan enligt förslagets 4 § icke medgiver inmutaren förlängd upplåtelsetid,
i samband med den i nämnda paragrafer föreskrivna värdering
av byggnader och övriga anläggningar, som äro erforderliga för
den fortsatta gruvdriften m. m., lämpligen värdering kunna ske i enlighet
med vid utmålsförrättningen gällande värderingsgrunder av den
mark, som av inmutaren blivit inlöst, i det skick den vid den senare
värderingen befinner sig och ersättning i enlighet därmed beredas inmutaren.
Jag har därför tillåtit mig att samtidigt som jag föreslår
slopande av förslagets 9 och 10 §§, föreslå, att här nedan formulerat
tillägg i antydda syfte göres dels till näst sista punkten i andra stycket
av 4 §, dels i näst sista punkten i tredje stycket av § 6.

Delgivning av mutsedel. Slutligen tar jag mig friheten påpeka
lämpligheten av en åtgärd, som torde bereda större möjlighet än nuvarande
bestämmelser för ett hastigare påbörjande av försöksarbete å
en inmutad fyndighet, vilket icke är utan betydelse för det med lagförslaget
avsedda syftet. Enligt gruvstadgans 13 § 1 mom. skall in -

7

Motioner i Första kammaren, Nr 152.

mutaren minst fjorton dagar, innan något arbete påbörjas, vid inmut»ingsrättens
förlust och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad
skada ansvara såsom för åverkan, lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln
till såväl det inmutade områdets ägare som den, vilken det med
nyttjanderätt innehar och brukar. Detta tillvägagångssätt är betydligt
mera tidsödande, än om bergmästaren finge i uppdrag, att på inmutarens
bekostnad samtidigt med mutsedelns utfärdande översända officiell
avskrift till Konungens befallningshavande inom det län, där inmutningspunkten
är belägen, samt till eventuell uppgiven brukningsrättsinnehavare.
Utom den tidsvinst, som härigenom ernås för försöksarbetets
påbörjande, kan även kronan snarast möjligt få kännedom om gjorda
inmutningar, vilket av 1917 års kommission framhållits såsom en fördel,
då det gäller att även begagna kronans initiativrätt som jordägare
att anställa försöksarbete å de fyndigheter, som inmutas å
kronomark. Någon bestämmelse i nu nämnda avseende torde dock
icke behöva inflyta i lagen, utan torde kunna göras genom särskild
instruktion.

Utan att göra anspråk på att kunna tillfredsställande utforma de
förändringar i lagtexten, som bliva en följd av de utav mig föreslagna
ändringarna i lagen, har jag dock här nedan gjort ett försök för att
möjligen kunna något förtydliga, vad jag förut sökt framhålla. Ändringar
och tillägg äro kursiverade.

4 §.

Inmutare —------— — — utfärdande. För den

händelse — — — — — — gruvanläggningen. Stadgas i den blivande

lagen begränsad upplåtelsetid, skall lämpligt avdrag, dock ej större än tjugu
år, av denna tid äga rum med hänsyn till den rätt till gruvdrift inmutar en
enligt denna lag redan åtnjutit.

Därest enligt ny lagstiftning--— — — —, skall inmutaren

vara berättigad till ersättning dels för värdet å byggnader----

— — ligga färdiga för brytning, dels ock för värdet i befintligt skick av
den mark, som blivit inlöst av gruvägaren, i enlighet med vid inlösningen
gällande värderingsgrunder. Inmutaren skall vara underkastad vad den
nya — — — skall fastställas.

5 §•

När inmutning skett — — — — — även andra enligt gruvstadgan
inmutningsbara mineral med undantag av järnmalm; dock må
icke utan Konungens tillstånd sagda mineralier såsom råvaror exporteras.

8

Motioner i Första kammaren, Nr 152.

Förutom de mineral, vilka inmutaren efter vad nu är sagt äger
tillgodogöra sig, må järnmalm ävensom övriga mineraliska ämnen inom
det inmutade området eller utmålet även av honom brytas, i den mån
sådant är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och
äge inmutaren därav använda vad som behöves för gruvdriftens ändamål.
Bruten järnmalm må inmutaren dock icke till sagda ändamål använda
ej heller utan Konungens tillstånd behålla. Andra brutna mineral

— — — — efter tillsägelse. Uppstår tvist — — — — efterrättelse.

Därest brytning av järnmalm visas vara erforderlig för gruvarbetets
ändamålsenliga drivande eller för järnmalmens framtida åtkomlighet,
vare inmutaren berättigad att få sig av kronan anvisat lämpligt område
i närheten av utmålet för att användas till upplagsplats för sådan
malm, till den del inmutaren icke får tillstånd att behålla densamma.
Anvisning — — — — i B5 § gruvstadgan sägs. För begagnande —

— — — ersättning.

6 §•

Med avseende å fyndighet — — — — Konungens befallningshavande.

Där kronan ej begagnar — — — — angivna avgäld.

Från den tid kronan bevisligen hos inmutaren gjort anmälan om
begagnande av sin jordägareandel, njute kronan delaktighet i anläggningen,
dock med förbindelse — — — — erfordras, ävensom att i
enahanda förhållande ersätta dels värdet av de för arbetet nödiga och
nyttiga byggnader, redskap och förråd, som dessförinnan blivit anskaffade,
dels ock, där sagda anmälan skett efter utmålsför rättning en, värdet
i befintligt skick av den mark, som blivit inlöst av inmutaren, i enlighet
med vid inlösningen gällande värderingsgrunder. I kostnad — — — —
— — — — taga del.

Uppstår tvist — — — — — anläggningen till godo.

9 och 10 §§ utgå.

Under åberopande av vad jag här anfört och i förhoppning, att
lagutskottet måtte vidtaga nödiga rättelser i föreslagna formuleringar,
får jag således vördsamligen hemställa,

att riksdagen ville med sådana förändringar antaga
det. i Kungl. Maj:ts proposition nr 183 fram -

9

Motioner i Första kammaren, Nr 152.

ställda förslag till »lag innefattande särskilda bestämmelser
angående rätten till inmutning inom vissa
län» att

dels 9 och 10 §§ uteslutas;

dels de förändringar i formuleringen av 4, 5
och 6 §§ vidtagas, som påkallas dels av i motionen
föreslagna inskränkningar i förnyad upplåtelsetid, i
rätten att använda bruten järnmalm samt att exportera
brutna inmutningsbara mineral såsom råvaror
dels ock av föreslagen ändring i sättet för erläggande
av ersättning för mark m. m.

Stockholm den 9 april 1918.

C. I. Asplund.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 3 samt. 63 käft. (hr 152.)

2