Motioner i Andra kammaren, Nr 490

Motion 1917:490 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

1

Nr 490.

Av herr Stenudd, m. fl,, i anledning av Knngl. Maj:ts proposition,
nr 362, angående förändrade bestämmelser för trafikaktiebolaget
Grängesberg — Oxelösunds export av malm
från Grängesbergs malmfält.

Uti en denna dag avgiven, till statsutskottet hänvisad proposition,
nr 362, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t
medgiva sådan ändring av bestämmelserna i 1907 års kontrakt mellan
svenska staten, å ena sidan, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund å andra sidan, att trafikaktiebolaget berättigas att intill utgången
av år 1918, utöver vad bolaget enligt berörda kontrakt äger
exportera, ytterligare exportera en kvantitet av intill femhundrafemtiotusen
ton malm från Grängesbergs malmfält, mot det att exporten under
åren 1919—1932 inskränkes, så att den icke överstiger fyrahundratjugufemtusen
ton årligen.

Berörda kontrakt av 1907 hade till huvudsyfte att reglera malmexporten
från de stora norrbottniska malmfyndigheterna i Kiirunavaara
och Gellivare malmberg. De båda kontrakterande parterna, å ena sidan
staten som jordägare och innehavare av de för malmens utfrakt nödiga
järnvägsanläggningarna, å andra sidan de tre bolagen, som direkt eller
indirekt voro innehavare av inmutareandelen i de stora malmbergen,
fingo därvid genom den ökade malmbrytningen vardera sina rent ekonomiska
intressen i stor utsträckning tillgodosedda. Men samtidigt sökte
man även på flere olika sätt tillgodose ett tredje, ur nationalekonomisk
synpunkt minst lika viktigt intresse, tryggandet under en praktiskt taget
obegränsad framtid av den svenska järnhanteringens behov av malm.
Detta intresse utgjorde det ideella rättsmotivet för statsmakternas strävan
att begränsa malmbrytningen, medan deras innehav av kommunikationerna
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 saml. 222 höft. (Nr 490.) 1

1907 års
villkor.

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

från malmfälten utgjorde maktmedlet. Med detta intresse motiverades
ock i den kungl. propositionen i främsta rummet förslaget om statens
lösningsrätt till malmfälten, inskränkningen i export av fosforfattig malm
från Kiirunavaara utöver redan kontrakterade 700,000 ton och förpliktelsen
för bolagen att i främsta rummet till skäligt pris tillhandahålla
av sin produktion »de malmsorter, som åstundan för järn- eller
ståltillverkning inom Sverige» (kontraktets § 15). Utom dessa förbehåll,
som direkt angå Kiirunavaara och Gellivare malmfält, gjordes av bolagen
en rad ytterligare utfästelser till järnhanteringens förmån. Luossavaara
malmfält överlämnades till statens uteslutande dispositionsrätt intill år
1933 respektive 1938 med rätt för staten att därefter behålla malmfältet
som sin egendom eller ock återlämna detsamma till bolaget och
med skyldighet för detta att ersätta staten värdet av eventuellt för gruvdrift
utförda anläggningar, »byggnader och annat, liksom maskiner,
redskap och materiel» (kontraktets § 6 4:o). Samtliga Mertainens gruvaktiebolags
aktier, som ägdes av de kontrakterande bolagen och därmed
alla detta bolag tillhöriga malmfyndigheter, av vilka de förnämsta voro
Ekströmsbergs och Mertainens järnmalmsfält, överlämnades också till
staten, men med full äganderätt. För utnyttjandet av såväl dessa som
Luossavaara sattes dock det villkoret, att staten intill år 1933 respektive
1938 icke äger att inom desamma bryta eller låta bryta järnmalm annat
än för järn- eller ståltillverkning i Sverige. Samma utfästelse gent emot
de kontrakterande bolagen har staten för övrigt gjort även beträffande
Svappavaara, Leveäniemi m. fl. malmfält, som 1908 under samma bolags
medverkan inköptes av staten för en summa av 8 Y3 miljoner kronor.

Slutligen blev i 1907 års uppgörelse till förmån för den svenska
järnhanteringen även den överenskommelse träffad, som nu föreliggande
proposition avser att i viss mån modifiera, nämligen att exporten från
den del av Grängesbergs malmfält, som tillhör de kontrakterande bolagen,
inskränktes från och med år 1908 till högst 650,000 ton årligen
och från och med år 1918 till högst 450,000 ton årligen. Den stora
betydelsen härav har flera gånger efteråt blivit starkt framhållen, särskilt
vilja vi påpeka den så kallade Luossavaarakommitténs uttalande härom
i sitt underdåniga utlåtande av den 8 januari 1909. Då således eu
eftergift i avseende på denna inskränkning av exporten måste förorsaka
ett visst intrång på den svenska järnhanteringens intressen, torde denna
kunna med fog göra anspråk på en viss kompensation, för vars avvägande
man i första rummet torde böra klargöra, i vad mån det varit
möjligt att i praktiken utnyttja de förmåner, som 1907 års uppgörelse
avsett att bereda järnhanteringen.

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

Vad då först beträffar malmleveranserna till svenska järnverk från
Kiirunavaara och Gellivare så har, förutom den av uppgörelserna med
staten icke berörda varpmalm från Gellivare, som enligt före 1907 uppgjorda
kontrakt levererats till anrikningsverket vid Luleå järnverk och
senare till Höganäs järnverk, under åren 1908—1915 till svenska järnverk
levererats endast obetydliga kvantiteter direkt användbar malm
från nyssnämnda malmfält. Orsaken till att avsättningen till svenska
järnverk blivit så liten, torde ligga dels däri, att sådana malmkvaliteter,
som kunna bära fraktkostnaderna till Bergslagen, icke i
nämnvärd utsträckning brutits uti ifrågavarande malmfält, dels däri,
att järnverken icke kunnat betala exportpriser för malmen. Vad
beträffar Bergslagens behov av fosforhaltig malm för tillverkning av
billigare kokstackjärn, torde detta kunna till fullo bliva fyllt av malm
från Grängesberg, som torde komma att tillhandahålla det nya järnverket
vid Oxelösund hela dess behov. Något koksjärnverk i Norrland
torde icke komma till stånd på ganska länge. Beträffande den övervägande
delen av de svenska järnverken, som äro baserade på tillverkning
av kvalitetsjärn, är det däremot sämre ställt med malmtillgången
åtminstone för framtiden. Medan exporten av fosforfattiga och fosforrena
malmer och sliger från Bergslagen, som huvudsakligen bedrives
från av utlänningar ägda gruvor, allt mera tilltager, såsom framgår av
uti motion nr 103, första kammaren, sid. 15—17, lämnade uppgifter,
har det icke lyckats att få någon brytning av de fosforrena malmerna
i statens malmfält i Norrbotten till stånd. Då man vid en rationell
brytning av dessa kvaliteter även måste medtaga andra bredvid liggande,
som till följd av sin sammansättning ej kunna annat än i mindre utsträckning
vinna avsättning för inhemsk förädling, måste dessa, då de
till följd av bestämmelserna i 1907 års kontrakt ej få exporteras, läggas
på upplag och därigenom blir brytningskostnaden för de användbara
kvaliteterna så stor, att någon vinst för staten på desammas brytning
och försäljning inom landet icke erhålles. Så länge något större behov
av fosforren malm vid norrländska järnverk icke yppats, hava emellertid
olägenheterna av detta icke så tydligt trätt i dagen. Frakterna till
Bergslagen ha nämligen även för dessa malmkvaliteter verkat återhållande
på efterfrågan därifrån.

Numera är emellertid efterfrågan på statens malm synnerligen stor, Vinst för järn.
såsom i motionen nr 140, första kammaren, sid. 7—9, närmare fram- hanterm9enhållits.
Så föreligger från Porjus smältverk en underdånig framställning
om årlig leverans av 50,000 ton Luossavaaramalm under en längre

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

tid framåt. Bifall till denna framställning är den enda ännu felande
förutsättningen för att elektriska masugnar skola omedelbart kunna uppföras
vid Porjus för ett kraftbelopp av 10,000 elektriska hästkrafter, varigenom
produktionen skulle kunna vara i gång redan under nästa års förra
hälft och de gynnsamma konjunkturerna kunna utnyttjas för starten av
företaget. Dessutom ha från övriga inom Norrland befintliga järnverk
och även en del andra yppats behov efter dels fosforren malm, dels sådan
fosforhaltig malm, varav genom anrikning kan erhållas fosforren
slig. Slutligen har ett starkt behov gjort sig gällande efter inhemska
råfosfater för tillverkning av fosforsyregödselmedel, och riksdagen har
för några dagar sedan genom att enhälligt antaga jordbruksutskottets
utlåtanden nr 46 och 47 uttalat sin förväntan, att Kungl. Maj:t tager
under övervägande, »huruvida och i vad mån råämnen må kunna från
fyndigheter, varöver staten äger att bestämma, tillhandahållas för framställning
av sådana gödselmedel». Förutom det behov av sådana råämnen,
som kan uppstå, då aktiebolaget Difosfats nuvarande försöksverksamhet
kan komma att övergå till fabriksmässig tillverkning, har
ju också skånska superfosfat- och svavelsj^refabriksaktiebolaget i en
underdånig framställning anhållit om apatithaltigt malmavfall från statens
gruvor och förklarat sig, om sådant erhålles, kunna omedelbart vid
redan färdiga fabriker igångsätta tillverkning av fosforsyregödselmedel.

Att samtliga dessa behov sannolikt skulle kunna tillfredsställas,
om en brytning av Luossavaara komme till stånd är i förut omnämnda
motion nr 140 närmare utvecklat. Av malmtillgången här torde ungefär
11 procent utgöras av fosforren eller så gott som fosforren malm,
58 procent av fosforfattig malm, som vid utförda laboratorieförsök visat
sig kunna genom anrikning giva fosforren slig; 10 procent av tillgången
utgöres av fosforrik malm, som vid försöksanrikning å laboratorium
givit en järnrik slig med några tiondedels procent fosfor jämte ett avfall
med 25 till några och trettio procent fosforsyra, således ett utmärkt
material för fosfatberedning. Men för att detta råfosfat skall kunna i
större utsträckning utvinnas, fordras avsättningsmöjligheter för de stora
mängder fosforhaltig järnmalmsslig, som samtidigt erhållas. Likaså
förutsätter en rationell brytning av Luossavaara, att man har avsättning
för den mindre fosforrika malmsort, ungefär 21 procent av tillgången,
varur genom anrikning varken torde kunna utvinnas fosforren järnmalmsslig
eller så fosforrikt avfall, att anrikningen blir lönande. Denna
fosforhaltiga slig och järnmalm, som motsvarar närmare 30 procent av
hela malmtillgången, torde endast till en mindre del kunna avsättas inom
landet, det mesta av den måste därför läggas på upplag, om den

Motioner i Andra kammaren, Nr 490. 5

ej får exporteras. Om medgivande härtill kunde erhållas från de bolag,
som varit kontrahenter vid 1907 och 1908 års uppgörelser, skulle man
möjligen kunna träffa uppgörelse med de utländska gruvbolag, som för
närvarande i stor utsträckning exportera fosforren eller fosforfattig malm
och slig från gruvor i Bergslagen att taga statens fosforhaltiga malm
och slig i utbyte för export, varefter den tillbytta fosforrena malmen
och sligen skulle kunna tillhandahållas närbelägna järnverk till pris, som
motsvarade en lämplig vinst för staten å dess malm. Ökning av totala
malmexporten skulle äga rum endast i den mån sådant utbyte ej kunde
ske med all den malm, som ej kan avsättas till svenska järnverk.

Staten skulle givetvis även göra betydande vinst på ett utnyttjande
av sina malmtillgångar. Med en brytning av endast 300,000 ton
malm årligen i Luossavaara, vilken lätt torde kunna avsättas på här ovan
antydda sätt, torde staten kunna påräkna en nettovinst på ungefär halvannan
miljon, vilket väl icke vore att förakta i de tider som äro och
stunda. Om Svappavaara-malmen, som till största delen är av den art,
att den icke lämpar sig för inhemsk förädling, efter något år kunde
bliva föremål för export, skulle staten kunna påräkna en årlig nettovinst
av ytterligare några miljoner kronor, vilket kunde behövas i betraktande
av att ett kapital på 8V2 miljoner för närvarande ligger räntelöst i dessa
fyndigheter. Samtidigt skulle även väg öppnas till de fosforrena malmerna
i Mertainen och Leveäniemi, vilka om några år torde behöva
tagas i anspråk, när efterfrågan på sådana malmer ytterligare ökats.
En brytning av statens malmfält skulle även bliva av betydelse för den
föreslagna elektrifieringens av järnvägen Kiruna—Svartön bärighet
genom den trafikökning, som därigenom uppkomme. Slutligen finnes
för en brytning i Luossavara även samma sociala motiv, som gjorts gällande
i propositionen beträffande Grängesberg. Under kriget har gruvbolaget
i Kiruna med flera hundra man måst minska sin arbetarestam,
och sedan elektriska lastningsskopor i stor utsträckning införts, uppges
det, att även med den starkt ökade brytning, som uppkommer efter kriget,
arbetarnas antal icke på långt när kommer att uppgå till vad det förut
varit. Kommer icke gruvdrift i Luossavaara till stånd, skulle den svåra
belägenhet, vari samhället genom inskränkningen i arbetareantalet vid
Kiirunavaara kommit, kvarstå även efter kriget. För lantbefolkningen
i trakten skulle icke heller längre finnas tillräckliga, för deras existens
nödvändiga arbetstillfällen vår och höst, som förut erhållits vid jordschaktnings-
och andra förberedande arbeten vid malmfälten i Kiruna
och Gellivare.

Vinst för
staten.

Vinet för
Grängesberg.

f> Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

Då staten genom 1907 års överenskommelse blivit hälftendelägare
i största delen av de kontrakterande bolagens gruvegendom, nämligen
Kiirunavaara och Gellivare malmberg, torde man få taga för givet, att
det då stadgade förbudet för staten att exportera malm från de malmfält,
söm bolagen ställt till statens uteslutande disposition eller överlämnat
med äganderätt, icke föranletts av någon farhåga för att staten
skulle etablera någon konkurrens med bolagen på malmexportmarknaden,
en misstanke, som staten under alla förhållanden borde vara fredad från
(staten har tvärtom genom Svappavaaraköpet 1908 befriat ifrågavarande
bolag från en befarad enskild konkurrens från förutvarande ägarne av detta
malmfält). Vid sådant förhållande återstår endast den förklaringen på sagda
förbuds tillkomst, att man velat skydda svenska järnhanteringen, som man
antagligen då trodde kunna tillgodogöra sig dessa malmtillgångar i deras
helhet, från den risken, att staten skulle förledas till någon större export
av desarhma. Såsom det torde framgå av vad här förut anförts, har
detta förbud i stället för att vara till gagn för järnhanteringen tvärtom
ytterligt försvårat utnyttjandet av den vackra gåvan av år 1907 och
gjort det år 1908 i Svappavaara nedlagda kapitalet räntelöst. Då nu
ett upphävande av detta förbud icke skulle i någon mån ekonomiskt skada
de kontrakterande bolagen, synes det vara en billig begäran, att staten
genom lösgivande av sagda exporträtt sättes i tillfälle att låta den svenska
järnhanteringen komma i åtnjutande av de i 1907 års kontrakt densamma
tillförsäkrade förmåner, i gengäld för den eftergift till dessa
bolags förmån, som järnhanteringen får göra genom nu föreliggande
kungl. proposition, även om denna eftergift efter de numera konstaterade
större malmtillgångarna å djupare nivåer i Grängesberg, icke
längre synes vara av så stor betydelse för järnhanteringen. Då emellertid
såväl staten som järnhanteringen genom medgivande av exporträtt
onekligen skulle göra en betydande vinst på en därigenom möjliggjord
brytning av statens malmfält, samt å andra sidan den föreslagna
minskningen i den förut kontrakterade brytningen till 425,000 ton årligen
från 1919 års början kan antagas bereda bolaget svårigheter, så
torde det med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke en mjukare övergång
till minskad brytning borde medgivas än den i propositionen föreslagna,
och torde därför Kungl. Maj:t böra bemyndigas att till lämplig
tid framskjuta den ifrågasatta minskningen.

Under åberopande av vad vi här anfört få vi således vördsamligen
hemställa,

att riksdagen ville

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 490.

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 362
bemyndiga Kungl. Maj:t medgiva sådan ändring av
bestämmelserna i 1907 års kontrakt mellan svenska
staten, å ena sidan, samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan,
att trafikaktiebolaget berättigades att intill utgången av
år 1918, utöver vad bolaget enligt berörda kontrakt
äger exportera, ytterligare exportera en kvantitet av
intill femhundrafemtiotusen ton malm från Grängesbergs
malmfält, varav 350,000 ton böra avräknas på den till
1932 års slut kontrakterade sammanlagda brytningen
på sätt Kungl. Maj:t bestämmer, samt med villkor,
att nämnda bolag medgiva upphävandet av det i sagda
kontrakt av år 1907 samt i det år 1908 mellan staten
och samma bolag med anledning av statens inköp av
Svappavaara m. fl. malmfält upprättade kontraktet,
stadgade förbudet för staten att före 1932, eventuellt
1937 års utgång bryta eller låta bryta järnmalm annat
än för järn- eller ståltillverkning inom Sverige.

Stockholm den 12 maj 1917.

O. W. Stenudd. Ant. Wikström. Axel Lindström.
Gustaf Olsson i Ramsta. Ernst Hage. N. A:son Berg i Munkfors.
Nils Olsson i Rödningsberg. Per Henning Sjöblom.

I motionens syfte
Adolf Janson.

C. J. Öberg.
Johan Olofsson.

instämma:

Bob. Karlsson.

Per Norm.

O. W. Edbom.
Linus Lundström

W. Bäckström.

O. Nilsson, Tånga.
Ernst Bindley.