Motioner i Andra kammaren, Nr 446:

Motion 1918:446 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 446:

13

Nr 446.

Av herr Röing m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 381, angående tillfällig lönereglering för tjänstemän
vid statens järnvägar rn. rn.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 381, angående tillfällig
lönereglering för tjänstemän vid statens järnvägar m. m. tillåta
vi oss framföra vissa från Kungl. Maj:ts förslag avvikande meningar
rörande innehållet i densamma.

Å sidan 61 meddelas, beträffande sådana fall, då tjänsteman av
lägre grad befordras till befattning såsom tjänsteman av högre grad,
att i § 2 i det för tjänstemän i postverket den 20 juni 1913 utfärdade
avlöningsreglementet är fastställt följande:

»Överpostiljon, förste postiljon, postiljon av klass 1 eller 2 eller
vaktmästare hos generalpoststyrelsen, som antages till extra postexpeditör,
må, i den mån generalpoststyrelsen finner honom böra komma
i åtnjutande av dylik förmån, i avseende å begynnelseavlöning och
avlöningsförhöjning såsom postexpeditör tillgodoräkna sig hälften av
den tjänstetid, under vilken han innehaft annan ordinarie anställning i
postverket.»

Mot förenämnda bestämmelse anse vi ingenting vara att erinra, i
synnerhet som, efter vad vi förvissat oss om, de nyss nämnda förmånerna
tillgodonjutits av framstående tjänstemän av lägre grad, vilka
under flere år innehaft tjänst i postverket och sålunda vid sin befordran
i annat fall kommit att, trots sin högre ålder, i avlöningsliänseende stå
efter yngre tjänstemän i samma grad.

Då denna fråga i anledning av framställningar till järnvägsstyrelsen
upptages till behandling av sistnämnda myndighet, framkommer det, att,
då en befordran vid statens järnvägar, från lägre till högre grad, hittills
ägt rum, denna i regel varit förenad med förlust för vederbörande,
och hava vi inhämtat, att denna förlust i flera fall belöpt sig till nära
300 kronor per år.

14

Motioner i Andra kammaren, Nr 446.

Att förhållandet icke är överensstämmande med billighet och rättvisa,
synes man nu kommit till insikt om. Hittills hava ett flertal framstående
tjänstemän fått vidkännas ifrågavarande direkta förluster, samt
äro fortfarande underkastade att under hela sin tjänstetid stå efter i
löneuppflyttningshänseende, vilket förhållande också föranleder järnvägsstyrelsen
att föreslå en bestämmelse avseende att förhindra den
nämnda oegentligheten. Departementschefen har insett, att något måste
göras för att borteliminera den ifrågavarande orättvisan mot här omhandlade
tjänstemän, men kan man ej undgå att särskilt fästa avseende
vid det förhållandet, att, under det att avlöningsförslaget beträffande
lönerna de jämnställda tjänstemännen vid de olika verken emellan,
såsom helhet betraktat, avser att genomföra likställighet, så är det, att
döma av innehållet i den kungliga propositionen (sista tillägget till
§ 4, mom. 3.) jämfört med motsvarande bestämmelse i postverkets avlöningsreglemente,
§ 2, oegentligt, att man här förordar bibehållandet
av väsentliga skiljaktigheter i avlöningshänseende mellan visst slag av
jämnställda tjänstemän.

Vid statens järnvägar såväl som vid postverket finnes bland de
lägre tjänstemännen ett ej så obetydligt antal intelligenta, framåtsträvande
män, vilka på lediga stunder ägna sig åt inhämtande av erforderliga
kunskaper och kvalifikationer för vinnande av bättre ställning
vid verket. V id postverket leder en sådan strävan slutligen till målet
och befordran vinnes, som medför en skälig avlöningsförhöjning. Då
en järnvägstjänsteman når samma mål, kan det visserligen vara en tillfredsställelse
att hava tillkämpat sig en ställning, som anses vara mer
uppskattad än den han förut innehaft, men de kostnader han nedlagt
på sina studier och de framstående tjänstemannaegenskaper, som
kommit verket tillgodo, bliva synnerligen illa betalda i detta sistnämnda
verk.. På sin höjd skall en sådan tjänsteman enligt det nya förslaget
undslippa den förut omnämnda förlusten.

Det må i sammanhang härmed erinras om, att 1912 års kommission
för behandling av vissa personalförhållanden vid statens järnvägar ingående
behandlat frågor, som avse åstadkommande av bästa möjliga
utvägar att inom statsbanorna stödja sådana tjänstemän, som hava den
natur och de egenskaper, vilka äro ägnade att förutsätta tjänstemannens
lämplighet att uppflyttas till högre befattning. Och av vad
vi inhämtat framgår, att den reform, avseende underlättandet av övergång
från lägre till högre grad, som blev en följd härav, redan hunnit
verka mycket gott för rekryteringen av tjänstemannabefattningarna.
Det är också alldeles naturligt, att en tjänsteman, som under flera år

Motioner i Andra kammaren, Nr 446. 15

visat sig användbar i olika tjänster och uppdrag, skall hava förutsättningar
att såsom tjänsteman av högre grad göra sig avsevärt mer
gällande än en tjänsteman i samma grad, som är ung och nybörjare.
Att båda dessa skola inneha samma avlöning, synes oss icke vara välbetänkt,
såvida man verkligen vill bidraga till att skapa eu intresserad
och nitisk tjänstemannakår.

Såsom ovan framhållits, innebär ju visserligen det nu föreliggande
förslaget någon förbättring jämfört med hittills rådande förhållande,
men det är enligt vår mening icke nog med att blott förhindra uppkommande
av förlust för vederbörande tjänsteman, utan synes det vara
av synnerligen stor vikt, att man åstadkommer en full rättvisa, vilket
förslaget, sådant det nu föreligger, icke möjliggör. Om man nämligen
utgår ifrån ett vanligt befordringsläll av nu berörd art, då ett kontorsbiträde,
som nyss nått upp i högsta lönegraden 1,500 kronor, befordras
till stationsskrivare, så erhåller han i den nya befattningen samma arvode,
men förlorar förmånerna av beklädnadsersättning och läkarevård
för familjen samt i förekommande fall dyrortstillägg, belöpande sig till
sammanlagt omkring 300 kronor per år. Enligt det nu föreliggande
förslaget skulle han komma att erhålla ett lönetillägg motsvarande den
kontanta förlusten, men huru kompensation för den förlorade rätten
till fri läkarevård för familjen skall lämnas, framgår ej av förslaget.
Skulle man bortse från det sistnämnda förhållandet, blir hans inkomst
lika den förutvarande. Efter tre år erhåller han löneuppflyttning med
300 kronor, men bortfaller då lönetillägget, varigenom han skulle
komma att inneha samma kontanta inkomst av sin tjänst under sex
är i motsats till alla övriga, som erhålla verklig löneuppflyttning vart
tredje år.

Då han redan vid sin befordran är relativt gammal till åren såväl
som i tjänsten, så kan en sådan lönebestämmelse ej verka uppmuntrande
eller rättvis vid jämförelse med yngre tjänstekamrater inom
samma verk, eller vid jämförelse med bestämmelserna i postverkets
avlöningsreglemente.

På grund av vad vi sålunda framhållit tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen måtte besluta införandet i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid statens järnvägar
av ett stadgande, under punkt 3:o) i § 4, av följande
lydelse:

y>Tjänsteman av lägre grad, som befordras till be- •
fattning såsom tjänsteman av högre grad, må i avseende

Motioner i Andra hammaren, Nr 446.

å begynnelseavlöning och avlöningsförhöjning såsom tjänsteman
av högre grad tillgodoräkna sig hälften av den
tjänstetid, under vilken lian innehaft annan ordinarie
anställning vid statens järnvägar.»

Stockholm den 15 maj 1918.

Erik Röing.

Felix Hamrin. Herm. Carlson. A. Henrikson.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.