Motioner i Andra kammaren, Nr 441

Motion 1918:441 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 441.

5

Nr 441.

Av herr Söderhielm, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition,
nr 361, angående tillfällig löneförbättring åt viss personal
vid armén.

De sakkunniga, vilka enligt den 29 juni 1917 givet nådigt bemyndigande
inom lånt- och sjöförsvarsdepartementen biträtt med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande tillfällig löneförbättring
från och med 1918 åt viss personal vid armén och marinen, hava i sitt
den 15 mars 1918 avgivna betänkande vad armén angår, lämnat åsido
frågan om manskapets avlöning. Vad åter marinen beträffar, hava de
sakkunniga föreslagit, att de underofficerskorpraler, vilka icke komme
att, enligt väntad nådig proposition, uppflyttas till underofficerare, skulle
erhålla en efter vissa angivna grunder utgående tillfällig löneförbättring.

I båda de berörda avseendena har nu Kungl. Maj:t i propositionerna
nr 361 och 362 följt de sakkunnigas förslag. En av arméfjjrvaltningen
i dess utlåtande över sakkunnigeförslaget gjord framställning,
att arméns furirer av 1. klassen till utjämnande av den skillnad i löneförmåner,
som skulle uppkomma mellan dem och marinens underofficerskorpraler,
måtte från och med år 1918 tillerkännas en tillfällig löneförbättring
av i jämnat tal 175 kronor för år, har alltså icke föranlett
något förslag till riksdagen från Kungl. Maj:ts sida.

De skäl, som härvid varit bestämmande, angivas (propositionen nr
361 sid. 112—113) hava varit, dels att furirerna av 1. klassen fått sin
avlöning reglerad i samband med 1914 års härordning, dels att departementschefen
ämnade taga under omprövning, huruvida icke en omläggning
av volontärinstitutionen vid armén borde äga rum, dels slutligen
att frågan om löneförbättring för marinens underofficerskorpraler genom
överflyttande av samtliga eller åtminstone flertalet av dessa beställnings -

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 441.

havare till marinens underofficerskår förelåge i helt annat skick än motsvarande
spörsmål beträffande arméns furirer.

I proposition nr 356 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
också föreslagit, att å 1919 års stat för flottan måtte uppföras 675 och
å motsvarande stat för kustartilleriet 183 underofficerare av 3. graden.
Samma statförslag upptaga emellertid fortfarande vid flottan 63 och vid
kustartilleriet 70 manskapsbeställningar av 1. lönegraden (underofficerskorpraler).

Visserligen torde man icke kunna bestrida riktigheten därav, att
arméns furirer av 1. klassen icke, särskilt om hänsyn företrädesvis tages
till föregående anställningstid, utan vidare kunna likställas med marinens
underofficerskorpraler. Men då man från vissa håll synes vilja göra
gällande, att större skillnad ifråga om tjänstgöringens art skulle föreligga
mellan arméns furirer av 1. klassen och arméns underofficerare än
mellan marinens underofficerskorpraler och mariDens underofficerare,
måste detta påkalla eu erinran därom att i själva verket samtliga 1.
klassens furirer och en stor del av 2. klassens göra samma eller i huvudsak
samma tjänst som sergeanter.

Genom den föreslagDa uppflyttningen av flertalet underofficerskorpraler
till underofficers ställning torde man kunna anse, att det försteg
framför furirerna, vartill marinens underofficerskorpralskår med hänsyn
till dess högre tjänsteålder och vissa övriga förhållanden för närvarande
skäligen kan anses berättigad, bleve vederbörligen beaktat från och med
år 1919. Under 1918 tillgodoses samma synpunkter genom den på ålderstillägg
byggda skala, efter vilken den tillfälliga löneförbättringen enligt
proposition nr 362 avpassats; den nyutnämnde underofficerskorpralens
ställning torde däremot icke i och för sig böra berättiga honom till något
mera betydande försteg i avlöningshänseende framför samtliga arméns
furirer av 1. klassen.

Ännu tydligare framstår detta, i den händelse marinens stater för
1919 godkännas av riksdagen. Den därå kvarstående underofficerskorpralsgraden
(manskap av första lönegraden) kommer nämligen mera än nu
är fallet att intaga en med 1. furirsgraden jämställd ställning såsom den
högsta manskapsgraden, ur vilken resp. underofficerskårer rekryteras.
Som av motiveringen till proposition nr 356 synes framgå, avses större
delen av de kvarstående underofficerskorpralerna för mindre kvalificerade
poster vid mobilisering; åtminstone under de närmaste åren synes för
övrigt ett ej obetydligt antal komma att utgöras av sådana underofficers -

Motioner i Andra kammaren, Nr 441. 7

korpraler, vilka icke ansetts lämpliga för befordran till underofficerare
av *3. graden.

Vid sådant förhållande torde det icke kunna anses med rättvisa och
billighet förenligt, att samtliga furirer av 1. klassen vid armén, vilka
utgöra en för såväl utbildningen som, ej minst disciplinens upprätthållande
synnerligen viktig befälskategori, och av vilka ett stort antal räknar
många tjänsteår i furirs- (distinktionskorprals-)grad, i avlöningshänseende
ställas avsevärt sämre än även sådana underofficerskorpraler, som
ännu icke intjänt något ålderstillägg, och sådana, vilka kvarstå i graden
på den grund att de ej varit lämpliga för befordran.

Vid en blivande definitiv lönereglering för arméns och marinens
manskap torde man kunna antaga, att överensstämmelse i nu förevarande
avseende bliver åvägabragt. Men under de år, som dessförinnan förflyta,
kommer här att föreligga eu ojämnhet i avlöningshänseende, som
icke kan undgå de sämre ställdas uppmärksamhet och som kan befaras
medföra beklagliga följder för arméns rekrytering, särskilt å sådana orter,
där truppförband av armén äro förlagda jämte avdelningar tillhörande
marinen. Detta vore desto mera beklagligt, som de svårigheter, varmed
arméns rekrytering för närvarande har att kämpa, redan förut äro så
stora, att de måste väcka allvarliga farhågor.

Genom riksdagens beslut att underofficerskorpralernas övervägande
flertal vid åtnjutande av krigstidstillägg skola erhålla den s. k. grundplåten
å 365 kronor, medan furirer icke komma i åtnjutande av sådan
förmån, hava de senare blivit i viss mån missgynnade. Skulle nu riksdagen,
såsom föreslagits, tillerkänna marinens manskap av 1. löneklassen,
men icke arméns furir av 1. klassen tillfällig löneförbättring, skulle detta,
som det vill synas icke utan fog, kunna hos de senare framkalla föreställningen,
att deras arbete av statsmakterna undervärderades, och därmed
minska deras benägenhet att kvarstanna i tjänst. Den framtida
omläggning av volontärinstitutionen, som av departementschefen ställes i
utsikt, kan knappast få någon större betydelse för dessa de äldste i
manskapsgrad. I jämförelse med vikten av att tillse, att det sätt varpå
flen tillfälliga löneförbättringen anordnas icke ytterligare kommer att öka
underbefälsbristen vid armén, synes slutligen den formella synpunkten,
att tillfällig löneförbättring ej borde tillerkännas furirerna av 1. klassen
på grund därav, att deras nuvarande avlöning bestämts i samband med
1914 års härordning, icke böra tillmätas någon avgörande betydelse.

Arméförvaltningen har, som ovan nämnts, på skäl, vilka återfinnas

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 441.

i propositionen nr 361, sid. 110—112, hemställt att tillfällig löneförbättring
måtte utgå till furir av 1. klassen med ett belopp av
175 kronor. Detta belopp täcker icke hela den av ämbetsverket
beräknade skillnaden mellan underofficerskorprals (utan ålderstillägg)
och furirs av 1. klassen avlöningsförmåner, vilken skillnad beräknats
komma att uppgå till 229 kronor 25 öre. Ej heller har ämbetsverket
ansett erforderligt beräkna högre tillfällig löneförbättring för
sådana furirer, vilka med tillämpande av för marinen föreslagna grunder
skulle vara berättigade '' till förhöjning på grund av högre tjänsteålder.
Även om furirerna skulle tillerkännas det föreslagna beloppet, komme
sålunda ändock icke hela den ifrågavarande skillnaden i avlöningsförhållandena
att bortfalla. Den resterande skillnaden synes också fullt
tillräcklig att utesluta sannolikheten för att man skulle behöva befara ett föregripande
av en blivande definitiv lönereglering. Å andra sidan torde
det såsom löneförbättring för furirerna avsedda beloppet icke kunna bestämmas
lägre än som skett i arméförvaltningens förslag, om man skall
våga hoppas vinna det önskade stödet för furirgradens rekrytering genom
en effektiv förbättring av furirernas ekonomiska ställning.

Emellertid synes den förändringen lämpligen böra företagas av beloppet
ifråga, att det höjes till 180 kronor för år, varigenom detsamma
i likhet med manskapets-fasta lön blir jämnt delbart med 12. Den tillfälliga
löneförbättringen komme på så sätt att betyda 15 kronors förhöjning
av månadsavlöningen.

Då antalet furirer av 1. klassen enligt 1918 års stater utgör 651
och enligt av riksdagen gillade stater för år 1919 656, skulle den här
föreslagna löneförbättringen medföra en ökad kostnad av för år 1918 —
117.180 kronor och för år 1919 — 118.080 kronor.

På grund av vad här ovan anförts, får jag alltså, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig löneförbättring åt viss personal
vid armén, hemställa,

att riksdagen måtte besluta sådan ändring av de
i nämnda proposition för löneförbättringens utgående
angivna grunderna, att furir av 1. klassen må äga
uppbära tillfällig löneförbättring för åren 1918 och
1919 med 180 kronor för helt år räknat.

Stockholm den 14 maj 1918.

K. E. W. Söderhielm.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1918.