Motioner i Andra kammaren, Nr 427

Motion 1918:427 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 427.

I

Nr 427.

Av herr Kjellberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 311, angående ändring i avlöning sstaten för förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. m.

Den ändring i avlöningsstaten för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
som i Kung]. Maj:t.s proposition nr 311 föreslås, innebär
i huvudsak dels inrättandet av 32 nya provinsialläkardistrikt och dels
en höjning av det lönetillägg, som hittills utgått för vissa svårbesatta
provinsialläkardistrikt i Norrland samt utsträckning till åtskilliga nya
distrikt av rätten till lönetillägg. På anförda skäl har däremot någon
allmän lönereglering för förste provinsialläkare och provinsialläkare —
vilken dock torde vara det enda medlet att få de många vakanserna å
provinsialläkartjänster besatta — icke kunnat föreläggas denna riksdag.
Genom en i annan proposition föreslagen ändring i provinsialläkartaxan
kunna emellertid provinsialläkarna påräkna någon liten förbättring i
sina inkomster. Om också denna taxeändring gäller även förste provinsialläkarna,
får den dock föga betydelse för dessa, då de inom flertalet
län numera äro så upptagna av rena tjänstegöromål, att något
nämnvärt arbete i den enskilda sjukvårdens tjänst i allmänhet icke kan
av dem medhinnas. Sålunda ha förste provinsialläkarnas expeditionsgöromål
alltmer ökats. I stigande utsträckning anlitas de av myndigheter
och andra för avgivande av utlåtande i sanitära angelägenheter.
Även tages deras tid alltmera i anspråk för tjänsteresor, på grund av
vilka de långa tider — i de större länen ända till omkring 5 månader av
åvet — måste vara borta från läkarstationen. På grund av alla dessa
förhållanden minskas alltmer möjligheterna för förste provinsialläkarna
att idka enskild praktik, då å ena sidan för flertalet av dem tiden ej
räcker till härför och å andra sidan allmänheten blir avvand från att
söka en läkare, som dels ofta är borta, dels, då han är hemma, på
grund av brådskande arbete i tjänsten icke alltid kan vara tillgänglig
för allmänheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 189 käft. (Nr 427—428.1 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 427.

Med förste provinsialläkarnas ökade arbetsbörda i och för tjänsten
ökas ingalunda inkomsterna, åtminstone icke på långt när i samma proportion
som den förra. I vissa hänseenden bli i stället utgifterna större
genom det ökade arbetet. Med den utvidgade expeditionen följa ökade
omkostnader för dess skötande, ökade utgifter till skrivmateriel, skrivbiträde
m. in. Förste provinsialläkarna hava nämligen icke — till
skillnad av vad förhållandet i allmänhet torde vara beträffande tjänstemän,
som hava större expedition — någon ersättning för denna, vartill
kommer, att de även äro i saknad av fri ämbetslokal, varför de för sin
expedition och för hysandet av det till tjänsten hörande arkivet måste
hålla större våningsutrymme med ökad hyra. Den allt ogynnsammare
ekonomiska ställning, vari förste provinsialläkarna på grund av ovan
anförda omständigheter kommit, har också haft till följd, att det på
senare tid visat sig förenat med svårighet att få en del av dessa tjänster
besatta.

I underdådig skrivelse den 29 februari 1916 föreslog medicinalstyrelsen
beträffande löneförbättring för förste provinsialläkarna bland
annat, att dessa skulle erhålla 500 kronor årligen till expenser. Provinsialläkarkommittén
har i sitt den 30 juni 1916 avgivna betänkande
icke funnit något att erinra häremot, men förordat att, i stället för att
ett särskilt anslag anvisas för ändamålet, tjänstgöringspenningarna höjas
med nämnda belopp. Då nu emellertid lönereglering för dessa tjänster
icke kunnat föreläggas denna riksdag, skulle förste provinsialläkarna
även för nästa år bli utan ersättning för expenser, därest icke anslag
härtill provisoriskt beviljades. I betraktande av den starka prisförhöjningen
å skrivmateriel, som inträtt, och den ökade kostnad, som även
biträde med skrivarbete numera betingar, föreligga dock goda skäl att
redan för nästa år bevilja förste provinsialläkarna den föreslagna ersättningen
för expenser.

Aven provinsialläkarna hava emellertid en del expedition, vars omkostnader
de likaledes själva måste bestrida. Uti ovannämnda underdåniga
skrivelse föreslog medicinalstyrelsen att provinsialläkarna måtte
tilldelas ett årligt anslag av 200 kronor till expenser. Provinsialläkarkommittén
har förordat, att detta belopp i stället skulle vid löneregleringen
ingå i tjänstgöriugspengarna, som härför skulle ytterligare höjas
med motsvarande belopp. Det vore väl emellertid inte mer än billigt,
om även provinsialläkarna, i avvaktan på löneregleringen, provisoriskt
för nästa år erhölle den föreslagna ersättningen för expenser.

På grund av vad sålunda blivit anfört, får jag hemställa,

Motioner i Andra kammaren, Nr 427.

3

att riksdagen villo besluta sådan ändring i den
kungl. propositionen angående ändring i avlöningsstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare,
in. in., att förste provinsialläkarna och provinsialläkarna
provisoriskt för år 1919 erhålla i ersättning
för expenser, de förra 500 kronor och de sistnämnda
200 kronor, samt att det av Kungl. Maj:t begärda
anslaget till förste provinsialläkare och provinsialläkare
höjes med det belopp, som härav kan betingas.

Stockholm den 8 maj 1918.

Knut Kjellberg.