Motioner i Andra kammaren Nr 425

Motion 1918:425 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren Nr 425

1

Nr 425.

Av herr Vennerström m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 311, angående ändring i avlöning sstaten
för förste provinsialläkare och provinsialläkare in. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 311 avser jämte de nästföljande propositionerna,
nr 312 och 313, att förbättra den av ordinarie och extraordinarie
provinsialläkare utförda läkarevården på landsbygden, särskilt
i Norrland med dess mycket bristfälliga sjukvårds väsende, samt att öka
tillströmningen till provinsialläkarbanan. För att nå detta syfte föreslås
i proposition nr 311 inrättande av 32 nya ordinarie provinsialläkaretjänster.
Därjämte föreslås åtskilliga provisoriska löneförbättringar. I
propositionerna 312 och 313 föreslår Kungl. Maj:t höjning av läkaretaxan
samt statshjälp för utjämning av sjukvårdskostnaden på landsbygden.

Det kan betvivlas, att man genom de framlagda propositionerna
når det behjärtansvärda syftet. Det är gott och väl att 32 ordinarie
och 12 extra ordinarie läkartjänster tillsättas. Tvivelsutan äro de i hög
grad av behovet påkallade. Men denna omreglering av distrikten båtar
föga, om man icke erhåller läkare att sköta de nya tjänsterna. Den 8
februari 1918 voro enligt medicinalstyrelsens uppgifter 18 ordinarie och
35 extra ordinarie provinsialläkaretjänster vakanta. Med inrättandet av
flera nya tjänster torde antalet vakanser bli än större, såvida icke utomordentliga
åtgärder vidtagas för att locka in läkarkandidater på provinsialläkarbanan.
Att stimulera till kvantitativ och kvalitativ ökning av
provinsialläkarekåren är det viktigaste i hela reformen. Lyckas ej detta,
så faller hela reformen samman. I detta avseende ger regeringsförslaget
intryck av att vara palliativ, som knappast hjälpa för morgondagen,
än mindre för framtiden.

Det främsta lockelsemedlet är den i proposition 312 föreslagna
höjningen av läkaretaxan avsedd att vara. Den ger dock ej provinsialläkarkåren
den ekonomiska förbättring, den i förstone synes ge. Pro Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 4 saml. 188 käft. (Nr 425—426.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 425.

vinsialläkare ha uttryckt som sin mening, att höjningen i avsevärda delar
är en illusion. I den nya läkartaxan stadgas, att lägsta arvodet, en
krona, skall utgå i de fall, då den sjuke kan bli berättigad till statsbidrag
för bestridande av sjukvårdskostnaderna, eller då läkararvodet
avser sådana personer, för vilka kommun åtagit sig att bestrida läkarvård.
I förslaget till utjämning av sjukvårdskostnaderna på landsbygden
stadgas sedan, att rätt till statsbidrag medgives den, som betalar
inkomst- och förmögenhetsskatt för mindre än 2,000 kronors inkomst
eller skattar för inkomst av fastighet under 1,000 kronor. Den med
hänsyn till de fattigas och mindre bemedlades rättmätiga krav att få
billigare sjukvård företagna åtgärden åstadkommer, att den åt provinsialläkaren
beräknade ekonomiska förbättringen ej blir så över hövan

stor. ... ....

Den planerade löneregleringen åt provinsialläkarna uppskjutes tills
vidare. Likaså den planerade bostadsreformen. Provisoriskt har föreslagits
en extra löneförbättring i mera svårbesatta distrikt, huvudsakligen
i Norrland. Det är tvivel underkastat, att dessa löneförbättringar
skola stor verkan åstadkomma. 1917 års riksdag beviljade ett förslagsanslag
å 12,300 kronor för att få en del vakanta provinsialläkarebefattningar
besatta. Resultatet blev mycket magert. Vakanserna äro
alltjämt mycket talrika. Skall detta svåra missförhållande bringas ur
världen, om riksdagen enligt Kungl. Maj:ts förslag beviljar förslagsanslag
å 31,700 kronor? Näppeligen. I den bestämda förvissningen att
ovan vidrörda reformförslag icke ens om reformer i fråga om löner och
bostäder snarligen komma till stånd löser den brännande sjukvårdsreformen
stärkes man av utvecklingen efter 1911, då ganska betydande
förbättringar av provinsialläkarkårens ställning kom till stånd. Trots
de vidtagna förbättringarna har läget blivit alltmera förtvivlat. Tillströmningen
till provinsialläkarebanan har minskats än mera. Antalet
vakanta provinsialläkardistrikt har växt undan för undan, och sjukvården
har lidit svårt avbräck.

Nej, efter allt att döma kräves ett djupare och mer radikalt grepp
på frågan än det 1904 och 1916 års kungl. kommittéer samt 1911 och
1918 års Kungl. Maj:t vågat sig på. Enligt vår mening är_ avskaffandet
av extra provinsialläkareinstitutionen samt de extra ordinarie provinsialläkarnas
upphöjning till jämnvärdig ställning med de ordinarie
provinsialläkarna det viktigaste medlet för en rationell lösning av det
invecklade sjukvårdsproblem, som i årtionden varit ett stort bekymmer
för statsmakterna. Kommittéerna 1904 och 1916 ha icke på allvar gett
sig i kast med extra provinsialläkarfrågan. De ha ganska lättvindigt
snuddat förbi den punkten.

Motioner i Andra kammaren, Nr 42ä. 3

Första gången man i Sverige stöter på extra provinsialläkare är
år 1829, då ständerna beviljade ett litet statsbidrag åt 8 provinsialläkare,
vilka för att utfylla de små lönerna med denna tjänst förenade
annan befattning, vanligen bataljonsläkaretjänst. År 1840 tillkommo
de s. k. distriktsläkarna, vilka också skulle kunna betraktas som ett
slags extra provinsialläkare, De voro anställda utav kommuner samt
av ägare till fabriker och bruk och åtnjöto rätt till befordring i likhet
med i statens tjänst befintliga läkare. År 1859 funnos 71 ordinarie
samt 26 extra provinsialläkare. Allt mera gjorde sig den tendensen
gällande, att statsmakterna borde knappa in på de extra tjänsterna och
utöka de ordinarie. År 1859 föreslog Sundhetskollegium, att 48 nya
ordinarie provinsialläkare skulle anställas samt att de 26 extra borde
uppföras på ordinarie stat med samma löner som de ordinarie. Av
ekonomiska skäl blev det storstilade förslaget ej helt antaget. Av de
48 ordinarie provinsialläkarna kommo blott 34 till stånd. Men den ene
efter den andre av de extra provinsialläkaretjänsterna uppfördes åren
efter på ordinarie stat. Redan på 1870-talet hade nybildningen av
extra provinsialläkaredistrikt upphört och alla äldre utom ett övergått
till ordinarie. Vid 1886 års utgång hade de extra distrikten försvunnit
och antalet ordinarie utgjorde 137. Dock funnos 56 distriktsläkare
kvar.

Då avbröts helt plötsligt detta lovande arbete på stabilisering av
den ordinarie provinsialläkareinstitutionen. År 1885 tillsattes en kunglig
kommitté, som 1887 hade sin utredning klar. På grundval av denna
tillkom 1890 års reform, varigenom statsmakterna fullständigt bröto med
den förut följda principen. Kommittén fann icke att en ytterligare utveckling
av den hittillsvarande ordinäre provinsialläkareinstitutionen var
för statens ändamål nödvändig. För statens egentliga uppgift, den allmänna
hälso- och sjukvården, de rättsmedicinska förrättningarna och
tillsynen över medicinalväsendet, var det enligt kommitténs mening väl
sörjt genom de 137 ordinarie provinsialläkarna samt de första provinsialläkare,
som kommittén föreslog. Utom dessa hade staten för sina
ändamål ej behov av flera läkare å landsbygden. Kommittén sammanfattade
sin principiella ställning sålunda: »På samma gång kommitte rade

funnit sig icke böra eller ens kunna framställa förslag till inrättande
av ett antal nya provinsialläkaredistrikt i riket, erkänna dock
kommitterade till fullo behovet och önskvärdheten av åstadkommandet
av ökade läkarekrafter för den enskilda sjukvården å landsbygden, och
då den bekvämlighet i fråga om tillgång till läkare, som på en
ort eftersträvas, redan å en annan ort kan hava blivit genom statens

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 425.

mellankomst beredd, synes billigheten fordra, att staten, där så i särskilda
fall prövas skäligt, deltager i kostnaden för läkarhjälpens åstadkommande.
Kommitterades uppfattning i frågan är sålunda, korteligen
uttryckt, den att sedan staten sörjt företrädesvis för sina ändamål genom
anställandet av läkartjänstemän för rikets alla delar, böra kommunerna
själva draga försorg om de för den enskilda sjukvården ytterligare
behövliga läkare, om och med avseende å svårigheten för landsbygden
att underhålla dessa läkare staten för detta ändamål bör tills vidare lämna
landskommunerna ett understöd, som icke kommer stadskommunerna till
del.» Denna motivering gillades av statsmakterna. Inrättandet av ordinarie
provinsialläkaretjänster avbröts fullständigt och den nuvarande
extra provinsialläkareinstitutionen i modern mening infördes. Den nya
läkarinstruktionen beredde kommunerna stor frihet att bilda distrikt för
kort tid, dock minst fem år. Staten bidrog med ett anslag, högst 1,500
kronor pr år.

I 1890 års olyckliga reform, varigenom statsmakterna sökte från
staten till kommunerna överflytta den tunga bördan för provinsialläkarvårdens
på landsbygden framtida utveckling, ligger väsentligen roten
och upphovet till provinsialläkarfrågans mycket svåra läge för närvarande.
Den efter 1890 års plan organiserade extra provinsialläkarinstitutionen
vann en synnerligen rask utveckling, under det att den
ordinarie provinsialläkareinstitutionen stannade på samma fläck. Vid 1890
års slut hade riket 137 ordinarie provinsialläkare men blott 73 extra,
s. k. distriktsläkare. Vid slutet av 1905 funnos blott 139 ordinarie
samt 169 extra. Blott ett par ordinarie distrikt hade tillkommit men
hundratalet extra. En klass utav tjänstemän hade nu skapats, av vilka
en del ej åtnjöt någon som helst lön, en del hade lön från sina respektive
distrikt och en del hade bidrag från staten till sin avlöning,
en ganska brokig institution. Dessa tjänstemän, som ålades alla en ämbetsmans
skyldigheter, hade med undantag för de relativt få statsunderstödda
distrikten ingen annan ersättning för sitt arbete åt staten än
att de fingo räkna sig sina tjänsteår till godo vid sökande av ordinarie
tjänst, en onekligen bra mager ersättning. De fingo ej ens räkna sin tjänstetid
eller någon del därav sig till godo för beräkning av pensionsår
som ordinarie, ehuru samtidigt militär-, järnvägs- och fängelseläkare
fingo för erhållande av pension räkna 5 år av föregående tjänstgöring
vid eventuell befordran till provinsialläkaretjänst. De extra provinsialläkarna
sutto ock i en mycket lösare och mer beroende ställning än de
av staten avlönade provinsialläkarna. Femårsperioden jämte de därmed
följande omvalen gjorde dem beroende av kommunen och de därstädes

5

Motioner i Andra lcammarcn, Nr 425.

för tillfället styrande. Deras ställning blev därför så svag och osäker,
att de ofta nog ej kunde göra sina hygieniska åsikter gällande.

Av dessa skäl råkade den extra provinsialläkareinstitutionen snart
i misskredit bland läkarna. Redan efter ett tiotal år var missnöjet
synnerligen starkt och eu livlig oppositions- och reformrörelse bland do
extra provinsialläkarna i gång. Den 1904 tillsatta kommittén tick till
en av sina väsentligaste uppgifter att föreslå åtgärder för att undanrödja
det befogade missnöjet. Kommittén underkastade den extra provinsialläkareinstitutionen
en skarp kritik. 1911 beslöt riksdagen en del
reformer i enlighet med kommitténs förslag. En del extra distrikt
skulle omvandlas till ordinarie. Så har också skett under de senare
åren och år 1917 funnos endast 122 extra distrikt kvar. Ändrade bestämmelser
i avseende på bildande av extra provinsialläkaredistrikt
utfärdades, varigenom initiativet lades i landstingens händer. En pensionskassa
för extra provinsialläkare bildades. I det stora hela behölls
dock den extra provinsialläkareinstitutionen oförändrad, då man hade
bort slopa densamma. Nu sattes i stället några stöttor under den
murkna byggnaden, varigenom dess fortbestånd i hög grad tryggades
utan att någon verklig förbättring kom till stånd.

Statsmakterna lyckades icke alls bringa den extra provinsialläkareinstitutionen
i bättre kredit bland läkarna. Fastmera är läget än mera
förtvivlat efter än före reformen. Blott en enda utväg synes vara möjlig
ur detta nödläge, nämligen att avskriva extra provinsialläkarekåren
och att göra de extra provinsialläkarna jämnställda med de ordinarie.
För denna uppfattning tala synnerligen starka skäl ur såväl de extra
provinsialläkarnas som kommunens och statens synpunkter.

I sitt förhållande till staten ha de extra provinsialläkarna precis
samma ansvar och skyldigheter som de ordinarie. De äro skyldiga
att utföra eu ordinarie provinsialläkares alla funktioner som statsämbetsman.
De måste ställa sig provinsialläkareinstruktionen till efterrättelse.
Den för provinsialläkarna gällande läkartaxan är i samma form giltig
för extra provinsialläkare. Det är då icke mer än rättvist, att de extra
provinsialläkarna av staten tillerkännas samma rättigheter som de ordinarie.
Läkare som göra staten samma tjänster böra ha samma förmåner
och samma ställning. Så är långt ifrån fallet. Provinsialläkarna
sitta säkra och trygga i sin statstjänst. En viss osäkerhet och otrygghet
vidlåder alltjämt de extra provinsialläkarnas ställning, ehuru förbättringar
vidtagits. Ordinarie provinsialläkare ha rätt till en månads
semester varje år eller två månaders semester vartannat år med bibehållen
lön. Extra provinsialläkare ha ingen statsgaranterad rätt till

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 425.

semester med bibehållen lön. År icke en extra provinsialläkare med
hårt och uppslitande arbete i behov av samma vederkvickelse som en
ordinarie? Åven efter pensionsreformen av 1911 äro extra provinsialläkare
sämre ställda i pensionsbänseende än de ordinarie. En ordinarie
provinsialläkare har nu 4,500 kronor i hel pension. En extra provinsialläkare
har vid 65 års ålder med stadgeenlig inbetalning 4,000 kronor
i hel pension. Därtill kommer de i vissa fall oerhört stora tilläggsavgifter
extra provinsialläkare vid inträde i pensionskassan nödgas
betala. Denna brist på erkännande från statens sida gör att även de
mera givande extra distrikten äro olustiga och föga lockande. Vilket
än mera är fallet i fråga om de ekonomiskt dåliga distrikten, där den
årliga inkomsten understiger vad som i förhållande till den långa studietiden,
de stora studieskulderna och en rimlig levnadsstandard kan anses
skäligt. Detta inverkar avgörande på den extra provinsialläkarekårens
rekrytering och därigenom medelbart även på den ordinaries.

Åven med hänsyn till kommunerna är den extra provinsialläkareinstutionens
bibehållande en orättvisa, som bör bringas ur världen. 1
de ordinarie provinsialläkaredistrikten, där staten helt avlönar läkarna,
bidrager befolkningen till läkarens avlöning blott med sin del i den till
staten utgående skatten. I de extra provinsialläkaredistrikten, där
läkarens avlöning betalas huvudsakligen av kommunerna själva med
ett litet bidrag av landstingen och i bästa fall av staten, nödgas befolkningen
i det stora hela utan hjälp avlöna sina läkare, de extra
provinsialläkarna, från vilken börda befolkningen i de ordinarie distrikten
är befriad. Därjämte nödgas de extra distriktens befolkning bidraga
till avlöningen av de ordinarie provinsialläkaredistriktens läkare, eftersom
denna utgår helt av statsmedel. Denna i och för sig upprörande
orättvisa mot en del kommuner och dess befolkning ter sig än mera
skriande, om man betänker av vilka kommuner de ordinarie och de
extra ordinarie distrikten bildas. De rikare, mera välbelägna kommunerna
ha i regel ordinarie provinsialläkare. Alltså äro de gynnade av
staten. De extra distrikten återigen bildas ofta av fattiga, avlägset
liggande kommuner. Alltså äro de missgynnade av staten. Statsmakterna
hjälpa de bättre ställda och stjälpa de sämre ställda kommunerna. Det
är på tiden att full rättvisa skipas i fråga om statens förhållande till
kommunernas sjukvård.

Från statens synpunkt sett kan det icke vara staten värdigt att
för sina syften ta de extra provinsialläkarnas krafter och arbete i anspråk
i alldeles samma utsträckning som de ordinarie provinsialläkarnas
men lika fullt placera dem i eu mindrevärdig ställning. Det kan

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 42ä.

icke heller vara staten värdigt att helt bekosta provinsialläkarevården
åt de förmögnare, välbelägnare kommunerna men överlämna åt de fattigare,
skattebetungade, dåligt belägna kommunerna att själva bekosta
provinsialläkarvården. I 1918 års riksstat upptogs till förste provinsialläkare
och provinsialläkare i ordinarie anslag 865,200 kronor. Samma
års riksstat upptog i bidrag till extra provinsialläkares avlöning ett
förslagsanslag å blott 40,000 kronor. Skillnaden är allt för orimligt
stor. Det är icke heller gagneligt för staten, att den extra provinsialläkarekåren
blir försatt i sämre läge än den ordinarie samt att de extra
distrikten få eu sämre ställning än de ordinarie. Det är dock ett statsintresse
av första rang, att befolkningen i hela landet erhåller den
bästa möjliga läkarevård. Detta kan icke gärna ske på annat sätt än
att landets samtliga i provinsialläkarevården anställda läkare samt. att
samtliga landets kommuner av staten vederfaras samma ekonomiska
hjälp och omvårdnad.

Det riktiga i denna syn på extra provinsialläkarefrågan har ock
erkänts av såväl 1904 års som 1916 års kommittéer. 1904 års kommitté
uppvisar ingående de väsentliga bristerna i organisationen och
fortsätter därpå: »En institution som visat sig behäftad med så stora
brister och under sin utveckling medfört så betydande olägenheter som
den ifrågavarande syntes kommittén vid början av dess arbete icke vara
att hålla på, om det stegrade behovet av läkaretillgången på landsbygden
på annat sätt kunde fyllas.» Kommittén tog därför till en början
under övervägande, om den åsyftade regleringen av statens provinsialläkaredistrikt
skulle kunna utsträckas därhän, att extra provinsialläkare
blevo obehövliga. Med vissa smärre inskränkningar tänkte sig kommittén
möjligheten av att extra provinsialläkareinstitutionen kunde avskaffas.
Kommittén gjorde också ett försök att reglera de ordinarie
provinsialläkaredistrikten i syfte att göra de egentliga extra provinsialläkaredistrikten
obehövliga. Men kommittén vågade icke framlägga
detta förslag. Om anledningen därtill upplyser kommittén i följande
ordalag: »Antalet nya ordinarie distrikt skulle därigenom blivit, så stort
och statens utgifter därför så ansenliga, att en dylik reglering icke
borde ifrågasättas och, ifrågasatt, enligt kommitténs uppfattning skulle
sakna varje utsikt att vinna bifall.»

1916 års kommitté säger i sitt betänkande den 31 juli 1917 bl. a.
följande: »De kommuner, som bilda ett extra distrikt, ingå nu alltid i
ett ordinarie distrikt, och befolkningen i det extra distriktet har alltså
rättighet att anlita den ordinarie provinsialläkaren mot ersättning enligt
gällande läkaretaxa, men endast då extra provinsialläkaretjänsten

8

Motioner i Andra lcammaren, Nr 425.

ej behörigen uppehälles. På grund av de långa avstånden till den ordinarie
provinsialläkarens station eller andra skäl har befolkningen i
vissa kommuner funnit det vara fördelaktigt att anställa och kanske
med störa ekonomiska uppoffringar avlöna en extra provinsialläkare.
Det måste för denna befolkning, särskilt om den är fattig, te sig egendomligt,
att staten i många trakter med burgen befolkning ensam bekostar
läkarens avlöning, medan den däremot i fattigare trakter låter
befolkningen själv eller med något bidrag från staten bära bördan.
Det riktigaste hade nog varit att i regel endast ordinarie provinsialläkare
för landsbygden blivit anställda.» Kommittén ansåg det sålunda
i och för sig önskvärt, att alla distrikt, som kunde anses nödvändiga,
blevo ordinarie. Att kommittén icke följde denna sin uppfattning berodde
enligt kommitténs uppgifter därpå att detta för närvarande av
ekonomiska skäl icke kan helt låta sig göra. Sålunda samma ståndpunkt
som 1904 års kommitté.

Både 1904 och 1916 års kommittéer äro alltså ense därom att den
extra provinsialläkareinstitutionen rätteligen borde avskaffas. Blott ett
enda skäl talar däremot, nämligen det ekonomiska. Mot detta kan
invändas, att ingendera kommittén har framlagt en tillfyllestgörande
ekonomisk utredning. Hur den extra proviusialläkareinstitutionens
avskaffande skulle ekonomiskt verka i fråga om ökandet av statens
utgifter veta vi i denna stund alls icke. Det är nödvändigt att få denna
dunkla punkt ordentligt klarlagd. Åro verkligen de ekonomiska konsekvenserna
så avskräckande? Vi tro det icke. Om alla extra ordinarie
distrikt i ett slag upphöjdes till ordinarie och, låt oss säga, en fördubbling
av alla provinsialläkaredistrikt komme till stånd, så skulle detta
betyda en fördubbling utav utgifterna. År det icke för staten överkomligt
att i läkarelöner betala i runt tal ett par miljoner kronor om
året i stället för i runt tal en miljon kronor? Icke heller övriga i samband
med en sådan reform ifrågakommande utgifter torde vara omöjliga
att komma över. Dessa ökade utgifter kunna måhända synas vara för
staten litet påkostande. Men är det då icke än mer påkostande för
fattiga kommuner och deras fattiga innebyggare att bära den ekonomiska
börda för sjukvården, som staten rätteligen borde bära. Det bör
ock ihågkommas, att statens ökade utgifter för läkarvården neutraliseras
genom de ökade inkomster, som följa med en ökad hygien inom
landet.

Vi våga därför föreslå, att Kungl. Maj:t får i uppdrag att snarast
möjligt utreda och för riksdagen framlägga förslag till den extra provinsialläkareinstitutionens
avskaffande. I samband därmed anse vi det

Motioner i Andra kammaren, Nr 425.

9

rimligt att de nu tjänstgörande extra provinsialläkarna få räkna sig sina
tjänsteår som extra ordinarie till godo, då det gäller pension och lönetillägg.
De skulle därigenom vid sin uppflyttning på ordinarie stat på
en gång komma i ett väsentligen bättre ekonomiskt läge. Denna ersättning
kan anses vara förtjänt, då ju extra provinsialläkarekåren sedan
1890 gjort staten mycken tjänst mot ringa betalning. Genom dessa
av oss föreslagna åtgärder skulle på en gång en betydande höjning och
rekrytering av provinsialläkarekåren komma till stånd. Därigenom
skulle befolkningen komma att betydligt gagnas, och i yttersta hand
skulle staten dra den största nyttan av reformen.

Den frågan reser sig nu, om man med en sådan uppfattning bör
yrka avslag på eller bifall till den av Kungl. Maj:t i proposition nr
311 föreslagna omregleringen av provinsialläkaredistrikten. Det första
borde uppenbarligen vara fallet, om regleringen i fråga kunde anses
lägga hinder i vägen mot den större, av oss föreslagna reformen. Då
vi emellertid icke kunna finna att detta är händelsen, vilja vi yrka bifall
till Kung!. Maj:ts förslag till omreglering av provinsialläkaredistrikten
på samma gång som vi gå fram med vårt längre syftande yrkande,
att denna provisoriska indelning snarast möjligt måtte utbytas mot en
sådan, varigenom samtliga extra provinsialläkaredistrikt upphöjas till
ordinarie.

Med denna motivering hemställa vi,

att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 311 måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utrednings verkställande samt förslags framläggande
snarast möjligt till riksdagen om den extra
provinsialläkareinstitutionens avskrivande och de extra
provinsialläkarnas uppflyttning till ordinarie.

Stockholm den 8 maj 1918.

Ivar Vennerström. C. O. Johansson, K. J. Karlsson.

Sollefteå.

Rikard Eronn. H. Hansson O. W. Lövgren.

i Mora.

Sten Berglund. Fabian Månsson. Alfr. Werner.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 188 käft. (Nr 425—426.) 2

:*