Motioner i Andra kammaren, Nr 364

Motion 1918:364 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 364.

1

Nr 364.

Av herr LÖVgren i Nyborg in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 172, med förslag till lag om rätt i vissa
fall för nyttjänderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m.

Genom proposition nr 172 har regeringen framlagt förslag till lag
om ratt i vissa fall for nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område m. m. Det är här fråga om att hjälpa de s. k.
ensittarna d. v. s. alla dessa människor, som bo annorstädes än i samsammanträngd
befolkning, men lika väl äventyra hem o''ch
härd, darfor att de vant hänvisade till att kunna uppföra sin lilla bostad
allenast pa annans, med viss tids nyttjanderätt upplåtna mark. Även
dessa »ensittares» krav hava framförts i riksdagen många gånger och
slutligen enade man sig vid senaste riksdagen att framhålla för regeringen,
att ett lagförslag för deras räkning måste skyndsamt komma.

•i u ^förslag har i ovannämnda proposition kommit på

riksdagens bord. Det utgör ytterligare en liten del av den sedan länge
payrkade sociala expropriationen. Men en betydande del av denna sociala
expropriation ligger fortfarande orörd, utan att man gjort något åt saken.
Icke ens Norrlandskommitténs år 1904 framlagda förslag i detta senare
avseende har ännu behandlats av någon regering. Man har gått som
katten kring den heta gröten. Nu utlovas något bestämdare än förut,
att aven denna störa sak skall i sinom tid behandlas.

Förslaget i den nu framlagda frågan måste inom riksdagen noga
granskas. Saken ar viktig och dessutom så pass invecklad, att den lätt
lamnar utrymme för många förbiseenden, som minska författningens värde
or sitt ändamål. Vi skola här tillåta oss påpeka några punkter, där
v^sa o andringar enligt vår uppfattning är o behövliga, om lagen skall bliva
av något värde for dem, som man avser att hjälpa med densamma.

Bihang till riksdagens protokoll 1318. 4 samt. 154 käft. {Nr 364—366.) 1

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 364.

Husägaren skall enligt förslaget kunna förvärva marken genom eu
viss lösningsrätt och behöver ej anlita vanlig expropriation Aven denna
lösningsrätt är en expropriation ehuru i enklare former. Hela deri föreskrivna
proceduren skall ske på husägarens initiativ och bekostnad. Man
skall bestrida utgifterna för den lantmäteriförrättnmg (lantmatare och
o-ode män), vid vilken både löseskillingen och lösningsrätten skall avgöras,
samt själv göra ansökan om denna förrättning. År han missnöjd, ai
han själv föra talan i högre instanser. Den bestämma löseskillingen
skall han sedan vid lösningsrättens förlust nedsatta hos befallningshavanden
inom 90 dagar, efter det beslutet vunnit laga kraft. Mycket
sällan kan en husägare själv ombestyra allt detta iakttagande av lagens
alla bestämmelser utan måste anlita någon advokat eller annat biträde,

vilket också måste betalas. ... . ... ,

Betänkligt är, att förslaget genom att lägga hänsynslöst allt besvär

och omtanke på den lille nyttjanderättshavaren säkerligen i en myckenhet
ja kanske i de flesta fall räcker stenar i stället för bröd. Smaiolket
i allmänhet har icke utvägar och resurser för att sätta i gång en sådan
apparat. I många fall är nyttj anderättshavaren sa beroende av jordägaren
även i andra avseenden, att han icke vågar inlåta sig i ett dylikt
prpcessande med en ägare, som ställer sig obenägen mot lösningsrättens

utövande. ^ lagstiftning som den förevarande skall bliva till gagn icke
blott för de förmögnare, utan, såsom förnuftet bjuder, i all synnerhet för
de mindre bemedlade, måste det allmänna, helst staten, sjalv reda ut
denna sak åt den medborgare, som skall tillgodoses. Det allmänna bor t
lagen berättigas och förpliktas att genom egna organ anhängiggöra och utföra
saken samt förskottera vid behov både kostnaderna och löseskillnmgen
för att sedan uttaga dessa utgifter av den man vill hjälpa, pa ett överkomligt
sätt genom amorteringar på lång tid eller annorledes. Det allra
minsta man kan begära är att staten, samtidigt med lagens trådande i
kraft, åtminstone upplägger eu lånefond, ur vilken den lösningsberattigade
kan med lätthet beredas möjligheter att vinna det syfte, som lagen rar
antagas velat skänka honom, icke blott på papperet utan aven i rea iteten
— såvida ej avsikten är att egnahemslånefonden härvidlag skall kunna
anlitas, vilket emellertid i så fall torde nödvändiggöra vissa andnngar i

bestämmelserna för denna fond. , 011., . M ■,

Detta har mer än en gång uttryckligen framhållits i riksdagen i
motioner av herr C. Lindhagen, som uppfordrat regeringen att behjarta
dessa synpunkter. Men propositionen inlåter sig icke heller har ens pa
något som helst resonemang om eu så fundamental sak för en socia

Motioner i Andra kammaren, Nr ,''164.

lagstiftning. Detta föranleder oss att genom motion framföra frågan om
sådana förändringar i propositionen, att dessa synpunkter bli beaktade.

Men därutöver skulle vi vilja i denna sak framföra ytterligare några
. synpunkter rörande andra delar av förslaget.

Genom stadgandet i ^ 1 i förslaget skulle brukaren av en lägenhet
vara berättigad atl inlösa denna, om lian haft den åt sig upplåten
längre tid än tjugo år och värdet av hans däri uppförda byggnader
uppgå till en fjärdedel av lägenhetens värde. Det synes oss dock, som
om 20 år är en allt för långt tilltagen tidrymd och att man alltså bort
utsträcka förslaget att omfatta alla sådana lägenheter, som för eu längre
tid än femton år i följd varit upplåtna till brukande, skilda från huvudrastigheten,
även alltså sådana, som fått kontrakt på 5 å 10 år åt gången,
ävensom bolagsarrendatorer och torpare å enskildas domäner (även å
rekognitionsskogar) i sådana fall, då dessa lägenhetshavare icke äro ägare
till lägenhetens åbyggnader. Dessutom finnas särskilt i Norrland ett betydande
antal personer, boende å härads- och byaallmänningar och å enskildas
ägor, vilka bott där under årtionden utan att hava något som
•helst kontrakt eller skriftlig tillåtelse därtill. De ha i gångna tider, när
jordvärdet var ringa och befolkningen fåtaligare, erhållit löfte att uppföra
bostad åt sig och de sina på dessa marker, vilka nu genom befolkningens
ökning eller närheten till industri- eller stationssamhällen oerhört
stegrats i värde. Dessa lägenhetshavare hotas nu att antingen förlora
sina med svett och möda iordningställda lägenheter eller också
betala en oskäligt hög arrendeavgift för desamma.

Det i § 2 första stycke! införda stadgandet ansé vi högst olyckligt,
ty i stället för att bidraga till att öka antalet egna hem, som väl
måste anses vara lagens syfte, skulle detta stadgande troligen medföra
att otaliga lägenhetshavare blevo skilda från den torva, på vilken de
under årtionden nedlagt arbete. Yi anse alltså, att lösningsrätt bör tillkomma
jordägare under de betingelser med avseende på tid för upplåtelse,
som av oss i 1 § föreslagits, allenast om å huvudfastighet den 1
januari 1918 fanns och vid upplåtelsetidens slut fortfarande finnes boningshus,
tomtplatser eller trädgård på mindre än 200 meter från området
eller om eljest områdets inlösning skulle medföra avsevärd olägenhet
för huvudfastigheten.

It/n annan bestämmelse, som synes oss böra borttagas ur lagen, är
stadgandet i § 1 därom, att lösningsrätt ej äger rum där byggnaderna
^ ^ upplatelsetidens slut skola tillfalla ägaren. Manga gånger har kanske
en sådan bestämmelse påtvingats en brukare av annans mark. När det
kan göras troligt, att så skett och avtalet alltså tillkommit i ofrihet, för

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 364.

att bereda ägaren oskälig ockervinst å jord, då höra de för brukaren
ofördelaktiga konsekvenserna få annulleras och lösningsrätten alltså kunna
medgivas nyttjanderättshavaren efter prövning av dem, som avgöra dessa

frågor.^ gom här av ogg framförts, nödvändiggöra omredigering

av såväl paragraferna 1 och 2 i förslaget som vissa konsekvensändringai
i en del andra paragrafer. Ävenså anses en ändring dessutom böra ske
i § 3 på så sätt, att satsen »men må ej överstiga den för arbetets utförande
nödiga kostnad» borttages, alldenstund ett bibehållande av denna
bestämmelse synes obillig och lätt kommer att föranleda en tolkning, som
resulterar i alltför knappt tillmätt ersättning till nyttjanderättshavaren.
Samtliga dessa förändringar torde emellertid kunna ske i utskottet, varom
vi våga göra en vördsam anhållan, om vårt förslag vinner beaktande.

Vi inskränka oss alltså till att yrka,

att riksdagen måtte i Kungl. Maj:ts proposition
nr 172 med förslag till lag om rätt i vissa, fall för
n y tt j an deråt!.sb avare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område in. m. göra de ändringar som här
ovan av oss föreslagits.

Stockholm den 10 april 1918.

O. W. Lövgren. Ernst Hage. . , C. O. Johansson,

Sollefteå.

Rikard Eronn. Ivar Vennerström.