Motioner i Andra kammaren, Nr 277

Motion 1918:277 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 277.

1

Nr 277.

Av herr Hage, om skrivelse till Kungi. Maj:t angående åtgärder
för ett bättre ordnande av bostadstillg ängen inom
vissa samhällen.

Vid föregående års riksdag framförde undertecknad, E. Hage, tanken
på att genom en beskattning på innehavare av större våningar söka
åstadkomma en lindring av bostadsbristen särskilt å större platser. Påläggandet
av en sådan skatt skulle kunna — framhölls i motionen — i
vissa fall verka på sådant sätt, att den beskattade fann sig föranlåten inskränka
sitt rumsinnehav. I andra fall åter skulle kanske en sådan konsekvens
ej följa men skulle då, om en någorlunda hög skatt pålades, som steg med
skarp progression uppåt vid innehav av mycket stora bostäder, dessa innehavare
av stora bostäder tvingas att genom inbetalningar bidraga till
skapande av kapital, som kunde användas för förminskandet av den trångboddhet,
som de själva i viss mån äro orsak till.

Trångboddheten i vissa samhällen bar sedan den tid, då ovannämnda
motion väcktes, tilltagit i hög grad, och de sociala och sanitära vådor, som
följa med en sådan trångboddhet, ha i jämbredd därmed ökats. Ingen
ljusning kan heller skönjas på detta område. Visserligen torde någon liten
lättnad Jör tillfället kunna beredas, om riksdagen skulle komma att anslå
medel till byggnadsverksamhet i överensstämmelse med motionsyrkanden,
som gjorts vid innevarande års riksdag. Men även om sådana anslag beviljas,
ja, även om någon ökad byggnadsverksamhet skulle komma till
stånd som ett resultat av den mycket sakta arbetande kungl. kommittén
för ordnande av de mindre bemedlades bostadsfråga, så bar man likväl all
anledning antaga, att dessa åtgärder ej komma att räcka till för att åstadBihang
till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 112 höft. (Nr 277). 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 277.

komma någorlunda tillfredsställande förhållanden på detta område. Ty det
torde nog kunna befaras, att byggnadsverksamheten även med hjälp från
det allmänna ej kommer att uppnå sådan omfattning under lång tid efter
kristiden, att ett någorlunda normalt förhållande kan konstateras mellan
tillgång och efterfrågan å bostäder.

Alltså måste man utgå från den förutsättningen, att för åstadkommandet
av någorlunda tillfredsställande förhållanden inom detta område måste
man ovillkorligen samtidigt gå fram på två vägar, nämligen dels söka öka
bostadsbyggandet men åven samtidigt söka bättre utnyttja den befintliga
bostadstillgången genom åtgärder syftande till att uppdela stora bostäder i
mindre. Det torde kunna antagas, att med ett sådant uppdelande skulle
det inom speciellt de större städerna kunna åstadkommas en ej oväsentlig
lättnad i trångboddheten.

Huru en sådan lagstiftning i detalj bör ordnas, kan det naturligtvis
ej bli fråga om att här slå fast. Emellertid bar undertecknad, E. Hage,
framkastat vissa linjer till prövning i den av mig vid föregående års riksdag
väckta motionen. Mot denna motion invändes visserligen, att man
genom en beskattning, lagd på av mig föreslaget sätt, även skulle träffa
t. ex. en fattig änka, som förhyrde en större lägenhet för att kunna försörja
sig genom pensionatrörelse, eller att skatten skulle orättvist träffa t. ex.
en person, som på grund av stor familj måste ha en större lägenhet. Bägge
dessa anmärkningar träffa emellertid ej alls motionen, då i densamma påyrkades,
liksom i den motion, som nu väckes, en utredning om möjligheternaatt
kunna på ett lämpligt och smidigt sätt åstadkomma en lagstiftning, som
verkade i de fall, då lagstiftningen var berättigad. Givetvis innebar yrkandet
förra året liksom det gör nu, att söka åstadkomma en lagstiftning, som
gjorde undantag för sådana fall, som de nu omnämnda och som även tog
hänsyn till det större rumsbebov, som kan finnas bos en större familj.
Det torde heller icke möta några svårigheter att utforma en lagtext, som
tager tillbörlig hänsyn till sådana synpunkter, som de bär framförda.

Jag tillåter mig alltså att åter framföra till riksdagens prövning den
av mig vid 1917 års riksdag framförda motion om åtgärder mot bostadsbristen.
Men på det att den eventuella utredningen må kunna få möjlighet
att röra sig inom ett större område, tillåter jag mig föreslå en annan
formulering av riksdagens beslut i frågan. Det kan ju nämligen tänkas,
att en sådan följd som den, som av mig avses, även kan nås genom en
ransonering av bostäder utan andra därmed sammanhängande åtgärder. Ett

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 277.

sacknt krav som på ransonering av bostäder torde väl oj vara längre gående
än kravet pa ransonering av allehanda andra förnödenheter, på vilka
brist råder, och som redan underkastats ransonering. Ja, man kan nästan
jaga det påståendet, att överflödet på ena sidan och bristen å den andra
tramtrader på ett ännu mera iögonträdande sätt inom detta område än
vad det gör, när det gäller livsmedel. Jämför t. ex. å ena sidan 10 —20
rumslägenheterna, bebodda i vissa fall endast av man, hustru och några
t-,1™.are’ 1 !lssa deIar av Stockholms och andra storstäders centrum, med de
tillfälliga lagenheter, med dess rent abnorma trångboddhet t. ex. i Stockholms
städs folkskolor och utkanterna av storstäderna, där samma kvadratyta, som
i förra fallet upptages av endast 3 å 4 personer, i senare fallet får mottaga
kanske ett hundratal personer, ja, kanske flera.

Att den nuvarande situationen på detta område nödvändiggör åtgärder
av sådan art, som den ifrågasatta, har man synbarligen klart för sig även
pa hall, dar man annars ej vill vara med om att understödja förslag av
denna art. Så innehöll en moderat tidning i Stockholm en insändare, däri
man förordade åtgärder av ovan antydd art, utan att vederbörande tidningsredaktion
hade något att däremot invända. Även på detta håll torde man

alitsa ,aaske, 1 någ°n mån tyUa den uppfattningen, att man under abnorma
tidsförhållanden har rätt att ålägga den enskilde inskränkningar i hans rörelsetnhet
aven pa detta område. I viss mån har man också i en eller annan
stad slagit in på en linje, som i någon mån överensstämmer med den ransoneringsplan
för bostäder, som här ifrågasatts. Man har nämligen i vissa
tall givit eller ifrågasatt premier till personer med stora bostäder, vilka personer
vant villiga upplåta någon del av sin bostad till andra familjer, vilket
i vissa fall skett även av den anledningen, att vederbörande innehavare av
större bostader ej nu kunnat tillfredsställande uppvärma eller belysa hela
den störa lagenheten. En sådan åtgärd torde emellertid ej vara synnerligen
effektiv. De kommuner, där bostadsbrist är rådande, torde ej heller
med nu gällande lagstiftning ha möjlighet att effektivt inskrida för att åstadkomma
någorlunda tillfredsställande förhållanden på detta område. Kommunerna
ha ej heller i allmänhet råd eller möjlighet att giva så stora anslag,
aven med bidrag från staten, att ett tillfredsställande lösande av bostadsfrågan
kommer till stånd. Riksdagen bör alltså inskrida för att även tillskapa
en sådan lagstiftning, som giver kommunerna möjlighet att åstadkomma
bättre förhållanden på detta område. Denna lagstiftning borde väl
da kunna utsträckas till städer och orter efter ungefärligen samma grunder
som galla för den nya av 1917 års riksdag antagna hyreslagen.

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 277.

Åstadkommande av en sådan lagstiftning förutsätter emellertid en föregående
utredning rörande i vilken mån den ena eller den andra av de här
framkastade alternativvägarna bör beträdas. Det kan då visserligen invändas,
att med en sådan föregående utredning kommer den ifrågasatta
lagstiftningen kanske till stånd, först sedan själva kristiden är slut. En
sådan invändning synes emellertid ej alls berättigad, ty även om kriget
skulle taga slut inom en kort tid, bar man dock all anledning antaga, att
bostadsbristen kommer att äga bestånd en lång tid framåt. Och i övrigt
torde det icke vara omöjligt, att en utredning av denna fråga kan åstadkommas
under innevarande års riksdag och proposition i frågan föreläggas
riksdagen — detta dock under förutsättning att riksdagen fattar sitt beslut
om utredningen så tidigt, att det förstnämnda möjliggöres.

Med hänvisning till vad som ovan sagts, bemställes alltså,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:ts
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida
och i vilken mån åtgärder kunna och böra vidtagas
för att i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder,
som ovan nämnts, söka åstadkomma ett bättre ordnande
av bostadstillgången inom de samhällen, där sådana
åtgärder äro behövliga, samt för riksdagen framlägga
det resultat, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 5 februari 1918.

Ernst Hage.

CENTRALTRYCftERIET, STOCKHOLM ISIS -