Motioner i Andra kammaren, Nr 273

Motion 1918:273 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

1

Nr 273.

Av herr HailSSOIl i Mora, om skrivelse till Kungl. May.t angående
avskaffande av katekesundervisningen i skolorna och
dess ersättande med undervisning i sedelära.

Redan år 1903 anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om åtgärder för
den nu använda katekesutvecklingens ersättande med en ny efter barnaålderns
mottaglighet och behov avpassad handledning i den kristna trosöch
sedeläran. Sedan dess har det allra ivrigaste arbete i syfte att skapa
en ny katekes pågått. Ej mindre än ett 30-tal läroboksförslag ha utarbetats,
en del av ganska framskjutne män. Intet av dessa har dock vunnit
ens de kyrkliga myndigheternas gillande. Nu senast har den år 1911
tillsatta kungl. katekesnämnden framlagt ett ur långvarig möda och granskning
framarbetat förslag till lärobok i »vår kristna tro». Detta förslag
är just nu under omprövning ute hos domkapitlen m. fl. myndigheter.
Förslaget omfattar en mindre lärobok för folkskolans, en större för konfirmationsskolans
behov.

Kommittén har på sistone utgjorts av professor Einar Billing, ordförande,
hovpredikanten V. E. Rundgren, kyrkoherden (förre läroverksadjunkten)
N. A. G:son Bergstrand och överläraren vid Kiruna högre folkskola
J. E. Björkman. Den sistnämnda har låtit meddela, att han blott
deltagit i arbetet, så vitt det överskridit folkskolans behovskrets. Det har
vidare meddelats, att det är herr Rundgren som gjort mesta delen av arbetet.

Vi skola alltså nu äntligen få en ny katekes, en ny sammanfattning
av den kristna tron. Både formellt och innehållsligt borde detta innebära
en viktig reformation. En ny katekes liksom en ny psalmbok eller
en ny bibelöversättning bör ju vara ett utslag av kyrkans skapande kraft.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 109 käft. (Nr 273.)

2

Motioner i Andra kammaren Nr 273.

Det vore ej en minut för tidigt om kyrkan nu tillgodogjorde sig det i
sin art aktningsvärda och på sin tid lovande nydaningsarbete som den liberala
teologien utfört. Den Lutherska reformationen bräde i fjol sitt 400-årsjubileum. Det bör vara varje luthersk kyrka angeläget att visa sig ha
förstått hålla reformationens, nydaningens anda vid makt. Den nya katekesen,
vilken i företalet blygsamt framställer sig själv som ett litet jubileumsmonument
till och för 400-årsminnet, bör alltså vara ett gott vittnesbörd
om nämnda andas fortlevande.

Vi börja med att läsa titeln: Meddelande från kungl. katekesnämnden,
står där först. En kommitté, en kunglig kommitté, som skapare av ett
reformatoriskt verk, det är verkligen en mer originell än hänförande tanke.
Litet längre ner finna vi, att den nya katekesen tituleras underdånigt förslag.
Det är alltså en underdånig reformering varom här är fråga. Egendomligt
nog öppnas dock framställningen av den kungl. kristna tro, som
vi alltså i underdånighet skola omfatta, med en skildring av Luther och
Olaus Petri, ehuru det icke ens av kungl. katekesnämnden hävdas, att det
var en underdånig reformation som dessa åvägabragte.

Det kräves en utpräglad konstnärlig eller åtminstone stilistisk förmåga
för att skapa en bok av här ifrågavarande art. Men att den nya
katekesens författare åtminstone vid detta sitt arbete sakna denna förmåga
röjer redan dess motivering. Författande ha själva en aning därom.
Ideligen röja de sin osäkerhet i ordvalet genom att till de ord de
använda göra ett inskränkande eller omhöljande tillägg. Särskilt älska de
tilläggsorden mera (»en mera yttre synpunkt», »en mera inre väg») och
sä att säga (»så att säga konkurrera», »så att säga återspegla»). Men kan
man icke skriva bättre än att man ideligen måste be om ursäkt för sitt
språk, gör man mera klokt i att så att säga tiga.

I själva katekesstyckena möter samma bristande stilistiska förmåga.
Å ena sidan vilja de uttrycka sig kärnfullt, i korta satser. Därför börja
de så många meningar med »Och», vilket alltid är det lättaste men ingalunda
det bästa medlet att hopknyta meningarna. Vidare vilja de skriva
pedantiskt logiskt riktigt. Därför duger t. ex. ej den nuvarande katekesens
verkligt goda definition på vår nästa: »Alla människor, både vänner
och ovänner, kända och okända, fattiga och rika», utan det skall heta:
»Varje människa som vi på något sätt kunna göra gott eller ont är vår
nästa» en sats så professorat riktig, att barnen omöjligt kunna fästa
nåo-on klar föreställning därvid. Ibland blir emellertid nämndens logik
så fin, att den icke tål minsta beröring med den vanliga logiken. Exempelvis
säger den: »När vi tjäna vår IJerre Kristus .... kunna vi icke
undslippa frestelser». Ett med normal logik (icke katekeslogik) utrustat

Motioner i Andra kammaren, År 273.

3

barn måste givetvis därav sluta: enklaste sättet att slippa frestelser är
alltså att icke tjäna vår Herre Kristus.

Men nämnden vill ock skriva känsligt och rörande. Därav sådana
rubriker å lärostyckena som denna »Huru kärleken talar sanning»; varigenom
naturligtvis barnen måste få den föreställningen, att det ej är de
själva som skola tala sanning utan något absolut obestämt som kallas
»kärleken». Svårare torde de få att taga till hjärtat lärdomen, att vi böra
frukta Gud över allting, eftersom detta sä,ges innebära, att »vi icke våga
leva utan honom». Detta måste, om det tages ordagrant och barnen taga
gärna allting ordagrant betyda, att, när man icke längre tror på Gud,
så bör man begå självmord.

Den stora pedagogiska nydaning, som den nya katekesen bjuder, är,
att bibelspråken, vilka hittills satts efter katekesstyckena, nu komma före.
Detta skall betyda ett återvändande till bibeln. Det bör emellertid anmärkas,
att ett dylikt återvändande, ehuru ur andra synpunkter tilltalande,
ej i logiskt hänseende är någon fördel. Tv bibelns böcker stamma ju
från vitt skilda tider och författare och hur god logiken i den ena eller
andra boken må vara i och för sig, kan man ej vänta att de inbördes
skola stämma lika fullkomligt som leden i ett genomarbetat filosofiskt
system. Ej heller upphjälpes logiken, om man som nämnden plockar
ihop en massa lösryckta utsagor av skilda författare från skilda tider för
att sedan göra en av dess egen åskådning färgad blandning av alltsammans
i katekesstycket och så till sist låta stycket åtföljas av en psalm,
som kanske i sin tur präglas av en säregen individuell religiositet.

Exempelvis säger nämnden, att sabbaten skall firas på en söndag, vilket
icke står någonstädes i bibeln (det är i själva verket ett hedniskt bruk
vilket icke hindrar att det kan vara gott), och kräver, att man då skall
hålla gudstjänst, vilket ej heller påbjudes i bibeln. På tal om bönhörelse
citeras först ett bibelspråk »Ty var och en som beder, han får» och sedan
ett annat »Ty mina tankar äro icke edra tankar», varav för ett kritiskt
anlagt barn (och sådana finnas många) slutsatsen naturligtvis blir,
att den som heder, han får någonting annat.

Men nämnden är i alla fall ganska varsam i sin återgång till bibeln,
den vill ju dock ej lämna dogmerna så helt i sticket. Dess ivrigare är
den att återvända till Luther. Som bekant har den skarpa kritiken av
den nu gällande katekesen ej blott gällt »utvecklingen» (= storkatekesen)
utan ock själva grundstommen, Luthers lilla katekes. All frisinnad kritik
har därom varit ense, och även en moderat man som kyrkoherden
Ljungqvist (vilken utgivit ett uppmärksammat katekesförslag) har förklarat
sig bibehålla den lutherska lillkatekesen blott av nödtvång. Men katekes -

4

Motioner i Andra kammaren, AV 273.

nämnden förklarar tvärtom, att skillnaden mellan dess förslag och nu gällande
katekes ligger i att dess förslag ansluter sig till Luthers katekes
ännu mycket trognare än denna. I motsats mot vad ända hittills varit
fallet citeras Luther flera gånger uttryckligen därstädes som hemulsman
för »vår kristna tro». Lilla katekesen kallas vidare för den viktigaste av
alla hans böcker. Men även denna vördnad för Luther och lillkatekesen
har sina gränser. Ty när det gäller att översätta honom rätt, vägrar
nämnden i flera fall att göra det, då den rätta översättningen står i strid
mot svensk kyrklig tradition.

Hur mycket man än må beundra Luther, måste man finna det absolut
reaktionärt att i en bok, som skall giva uttryck åt vår tids medvetande,
gå tillbaka och det i ännu högre grad än förut fyra sekler i tiden.
Just de vetenskapliga undersökningar som gjorts i anslutning till Lutherjubileet
ha med tull klarhet visat, att Luther, liksom för övrigt nästan
alla stora andar, dock i många och väsentliga punkter kvarstod på sin tids
grund i fråga om världs- och livsåskådning. Framför allt står emellertid
denna dyrkan av Luther och hans verk i skarpaste strid mot reformatorns
egen vilja och anda; Luther var fiende mot allt som smakade av
människodyrkan och särskilt lillkatekesen var endast ämnad till en hjälp
för lärarna, men icke alls som en hart när ofelbar lärobok, vilken av barnen
skulle inläras utantill.

Ganska egendomligt är ock nämndens sätt att vidröra de nedärvda
dogmerna. Den uttrycker sig regelbundet så att den på en gång bekänner
och icke bekänner dem. Här finns intet av den manliga anda som kom
eu Fredrik Fehr att ärligt och klart förneka dessa dogmer eller en S. A.
Fries att lika ärligt fast ej lika klart bortskjuta dem. Nämnden har ej
ens som herr Ljungqvist eller framlidne professor Johansson (vilken utarbetat
ett katekesförslag på regeringens uppdrag) haft mod att helt enkelt
utlämna de av vår tids vetenskap och sedliga medvetande skarpast kritiserade
dogmerna.

Angående Kristi gudom påstår den visserligen ej att Kristus är Gud
men val att han uppenbarat sig som sann Gud. Hans uppståndelse och
himmelsfärd omtalas men i största förbigående och med tolkningen lämnad
åt läraren. Den gamla tron på återlösningen, som gick ut på att Gud
fastställt ett visst mått av sträft för människans synd, vilket Kristus fullgjorde
slaktaridén, som Tegnér kallade den den tro kan, men behöver
ej utläras ur nämndens ord, att »Kristus utgivit sig själv till ett
offer för våra synder» och »därmed har förvärvat rättighet till oss, att vi
skola vara hans egna». Det sägs vidare ej direkt, att de oomvända skola
evigt fördömas, men det står, att »de som hava fått Kristus till sin Herre»

Motioner i Andra hammaren, Nr 273.

5

skola leva i evig salighet, »men de onda bortkastas», varvid man av sammanhanget
helt naturligt sluter, att Hven detta gäller för evigt. 1 fråga om
treenigheten upprepas ej den gamla formeln, att det i Guds väsende som
är ett tinnes tre personer, men det sägs, att »i Guds väsen tinnes eu helig
trefaldighet» och att församlingen därför bekänner »den treenige Guden».
På samma sätt låter nämnden förstå utan att direkt säga det, att de små
nyfödda barnen »med tron mottaga Guds nådelöften i döpelsen». Rent
och klart bekänner egentligen endast nämnden sin tro på djävulen. Han
nämnes gång på gång, och i kraftiga ord skildras »onda andemakter som
söka fördärva våra själar. Det är djävulen och hans änglar».

Till sist må anmärkas som ett genomgående drag, att nämnden gör
dygden liktydig med tron. på Gud och Kristus (»att stå i rätta ställningen
till Gud» är t. ex. för den = rättfärdighet), men skildrar avfall från denna
tro som all synds källa. Om barnen, i fall de ej kunna vidhålla kristendomen
(och alla veta ju mer än väl att många, många icke kunna det),
bli goda människor eller lymlar, det skulle alltså vara eu sak som ej skulle
angå skolans moralundervisning. Utanför kyrkan ingen frälsning. År
detta verkligen en luthersk tankegång?

Man väntar naturligtvis ej att katekesen skall förkunna social rättfärdighet,
men man hade åtminstone rätt att fordra social neutralitet av en
dylik bok. Därmed är det dock som det kan. Exempelvis läses i ett
stycke, egendomligt nog under tredje budet, följande:

»Åt somliga människor har Gud givit särskilda uppdrag. Dem äro
vi skyldiga särskild heder. Men alla människor äro vi skyldiga kärlek».

Här synes ej blott kungadömet med Guds nåde utan ock ett ämbetsmanna-
ja ett arbetsgivardöme med Guds nåde predikas. Också återupprepas
i hustavlan (som dock blott förekommer i konhrmationsupplagan) de
gamla buden, att all överhet (alltså även ryske tsarens både i Ryssland och
Finland) är av Gud, och tjänarne skola »med all fruktan i allt underordna
sig sina herrar, även de obilliga. För att ej i något avseende bli missförstådd
har t. o. in. nämnden tillagt ett påbud att »betala tull till den tull
tillkommer».

Det borde vara uppenbart, att en sådan lärobok vars pinsammaste
drag dock är, att den står i strid mot den teologi som läres vid våra universitet,
ty den röjer mycket större frisinne än man unnar folkskolebarnen
det torde vara uppenbart, att en sådan lärobok ej kan godkännas. Den
synes ock bli skarpt krisiserad ute bland de lokala myndigheterna. Men
därmed synes det ock vara klart, att en ny katekes för närvarande ej kan

6

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

skapas. De otaliga förslag som förgäves framlagts intyga det. Ty antingen
är ett förslag för frisinnat och förkastas då av kyrkan, eller står det på
1500-talets synpunkt och förkastas då av vårt folks överväldigande flertal,
eller ock är det en ängslig kompromiss, vilket är det värsta av allt.

Enda möjligheten att komma ur detta olidliga dilemma är att resolut
avskaffa allt vad katekes heter. Ej blott storkatekesen, ej blott varje slags
försök att ersätta denna, ej blott lillkatekesen utan varje slags katekes
överhuvud har faktiskt utdömts av erfarenheten. Enda möjlighet att tillgodose
skolans, tillgodose barnens, tillgodose samvetets krav är att bortse
från trosläran, varom nu en gång så stor oenighet råder och koncentrera
undervisningen under de första skolåren på det, varom alla eller nästan
alla tänkande människor äro eniga nämligen sedeläran, etiken.

En lärobok i etik behövde på intet sätt bli pedantiskt moraliserande.
Den borde vara åskådlig, levande, personlig. Den borde anknyta sig till
några stora etikers personliga gestalter. Man kunde nämna flera sådana.
Man kunde nämna både kineser och indier. Det förakt det kristna västerlandet
hyst för österns sedelära och sedeliv borde avsevärt minskas, tycker
man, inför den uppvisning i västerländsk kristlig moral världskriget inneburit.
Men främst bör man ju hålla sig till de livs- och tankevärldar
som äro vår kulturs förnämsta och ännu ej rätt tillgodogjorda källor
antiken och urkristendomen. En skildring ur Sokrates, antikens ädlaste
och mest idérika etikers, liv med ett urval ur hans för barnen mest fattliga
samtal om sedliga spörsmål skulle både fängsla och förädla barnens
sinnen. Men framför allt bör den undervisning som skall ersätta katekesen
omfatta Jesu etiska förkunnelse.

En sådan undervisning kan omöjligen stöta någons samvete. Aven
fritänkarne ha i regeln den djupaste respekt för Jesu etik. De kristet

troende böra å sin sida med glädje se barnen inhämta sin mästares ord,

utan att några för dem motbjudande vetenskapliga religionsmeningar tillfogas,
och därtill ord som denne tillmätte så stor och avgörande vikt i
sin förkunnelse. Visserligen förefinnes ur kyrklig synpunkt den olägenheten,
att en hel del av dessa ord stå i klar strid mot statskyrkans praktik
och lära, så t. ex. förbudet mot edgång och budet att ej stå emot den

som är ond. Men då kyrkan själv även låtit dessa ord följa med i den

religionsundervisning den hittills velat och fått påtvinga andra, bör den
ej kunna klaga över samvetstvång, om de fortfarande läsas.

Visserligen kan enligt vår mening en vetenskapligt grundad religionshistorisk
undervisning ej undvaras i våra skolor. Men en sådan kan ej
gärna ersätta katekesundervisningen, vilken ju framför allt varit avsedd
eller bort vara avsedd att inriktas på barnens vilja och känsla. Även

7

Motioner i Andra kammaren, Nr 273.

motståndarne mot en objektiv historisk religionsundervisning borde alltså
kunna vara med om vårt här framställda krav på en etisk undsrvisning
med Jesu etik som främsta grundval.

Läroböcker för denna undervisning få absolut icke skapas av en
underdånig kungl. kommitté eller av någon kommitté överhuvud. De böra
skapas av personligheter personligheter med etiskt sinne, pedagogisk
blick och levande framställningsgåva. De böra ej heller granskas och antagas
(eller rättare förkastas) av någon kungl. kommitté eller överhuvud
av någon särskild myndighet, allra minst kyrkomötet. De böra få väljas
och användas på samma villkor och under samma former som våra övriga
läroböcker.

På anförda skäl föreslår jag,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t ville helt avskaffa varje slags
katekesundervisning i våra skolor och i stället låta införa
en för barnaåldern lämpad, levande och åskådlig
undervisning i sedelära, vartill läroböcker böra anskaffas
på samma sätt som läroböcker i andra skolämnen.

Stockholm den 5 februari 1918.

H. Hansson

i Mora.