Motioner i Andra kammaren, Nr 272

Motion 1918:272 Andra kammaren

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

1

Nr 272.

Av herr Sköld in. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
införande vid skolorna av konfessionslös religionsundervisning.

Att den nuvarande religionsundervisningen vid våra skolor är långt
ifrån tillfredsställande, är en sak, som från alla sidor vitsordas. Upprepade
framställningar om dess reformerande ha också gjorts inom riksdagen.
Men är man ense om en reforms nödvändighet, så är man däremot
allt annat än ense om de linjer, en eventuell reform bör följa. För
somliga ter sig vår religionsundervisning alltför rationalistiskt färgad, för
fattig på liv, innerlighet och värme, för benägen att skjuta fömuftssynpunkter
i förgrunden på trossynpunkternas bekostnad. För andra ter den
sig alltför dogmbunden, ljusskygg och efterbliven och alltför oberörd av
en vetenskapligt betonad livsåskådnings landvinningar. Frikyrkomedlemmen
känner det motbjudande, att hans barn bibringas vissa dogmer, som han
i likhet med sitt samfund nödgas stämpla som falska. Fritänkaren finner
det otillbörligt, att hans barn fostras i en livssyn, som är honom djupt
fientlig. Den strängt rättrogne statskyrkoanhängaren är orolig för att renlärigheten
lider förfång och att hans barn icke få samma orubbliga hängivenhet
för statskyrkan och dess bekännelse, som besjälar honom själv.

Så har religionsundervisningen blivit en brännande stridsfråga, i vilken
ofantligt många medborgare med fog mena sig ha verkliga livsintressen att
bevaka. Religionsundervisningen ger barnen de första och grundläggande
föreställningarna om tillvaron. Föräldrar och målsmän kunna icke stå likgiltiga
för vad som meddelas deras barn eller skyddslingar i de frågor
som för dem kanske äro frågor på liv och död, frågor, som gälla
deras högsta och bästa värden.

Man skulle vara blind på båda ögonen för att icke se och erkänna,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 saml. 108 Käft. (Nr 272.) 1

2

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

att lagstiftningen här har eu oavvislig plikt att eftersträva den eller de
former av religionsundervisning, som medföra den minsta möjliga kränkning
av medborgarnes samveten. Alltför ofta förenklar man syftet med
kraven på reformer i dessa stycken därhän, att man utan vidare tolkar
dem som försök att komma religionen själv till livs. Man glömmer, att
en religion för att växa sig stark och sund och få vid rymd, måste växa
under frihetens hägn. Man glömmer, att religionen är något levande,
växande och vardande, att den liksom allt levande star under utvecklingens
och förvandlingens lag och att varje avslutad formel strider mot denna
utvecklings och förvandlings väsen. Man glömmer, att människornas metafysiska
behov söker sig fram på vitt skilda stigar, och att ingen makt i
världen kan tvinga in det på en och samma stig. Därför glömmer man
också, att varje försök att tvinga människoandens sanningssökande in på
andra stigar än dem den själv efter fri prövning väljer är ett övergrepp
på friheten. Reformkraven på religionsundervisningens område äro och
böra vara förestavade av den frihetskärlek, som är människans omistliga
egendom.

Det är en gammal beprövad regel att neutralisera områden, om vilkas
besittning man icke kan enas. Måhända gäller samma regel här. Måhända
är det möjligt att förläna religionsundervisningen en sådan karaktär,
att den icke längre erbjuder en valplats för människans stridigaste intressen
och värderingar. Om en sak måste man då redan fråii början vara överens,
och det är, att religionsundervisningen i så fall icke får vara eu för
någon viss bekännelse monopoliserad plantskola, utan en undervisning,
vilande på sådana grunder, att vad som däri meddelas är lika litet ägnat
att sätta lidelserna i rörelse som t. ex. det som meddelas i historieundervisningen.

I det följande skola vi söka i korthet utveckla motiven och principerna
för en dylik religionsundervisning.

Med en statsreligion kan menas antingen en religion, som staten har,
eller eu religion, som åtnjuter statens hägn och stöd framför andra. En
statsreligion i den förra bemärkelsen är en orimlighet. Endast ett personligt
väsen kan ha religiösa föreställningar, alltså ha en religion. Staten
är intet personligt väsen och kan därför icke ha en religion i angiven
mening. Återstår alltså blott det senare alternativet, det vill säga att statsreligionen
betyder den religion, som av statsmakten är auktonserad och
privilegierad på bekostnad av andra.

I Sverige är statsreligionen kristendomen, men icke vilken utformning
som helst av kristendomen utan den speciella utformning, som föreligger

3

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

i den sa kallade rena evangeliska läran, det vill säga de tre symbola, den
oförändrade Augsburgiska bekännelsen av är 1530 och Uppsala mötes
beslut av 1593. Staten har sålunda icke nöjt sig med att till statsreligion
upphöja eu av de historiskt givna religionerna, utan gatt ända därhän, att
den till statsreligion upphöjt en speciell bekännelseriktning inom eu av de
historiska religionernas ram. Det är alltså icke tillfredsställande, när man
säger, att vår statsreligion är kristendomen. Den är en av kristendomens
många utgestaltningar.

På intet område kan tvånget vara olidligare än på religionens. Medborgaren
bör ha en solklar rätt att på grundvalen av fri prövning bilda
sig sin egen uppfattning av tillvaron, dess mål och mening. Varje tvång
på detta område är ett upprörande oförnuft. Eeligionsfriheten i betydelsen
av friheten för var och en att dana och hysa sin egen mening om det,
som till sin natur är sådant, att det faller utanför vetandets räckvidd och
endast kan tillägnas i tron, borde väl vara den elementäraste frihet, en
medborgare får åtnjuta. Staten må ha rätt att tvinga medborgaren att
tillägna sig ett visst kunskapsmått, att fastställa, varom medborgaren bör
ha ett visst kunskapsmått — vad han exempelvis bör veta i räknekonsten,
naturläran, om sitt lands historia, geografi och språk eller om landets
materiella och andliga kultur — och staten må därför också ha rätt att
av medborgaren fordra en viss kunskap om ett så viktigt inslag i dess
andliga kultur som kristendomen. Men även om staten må ha rätt att av
medborgaren fordra eu viss kunskap om t. ex. Gustaf Vasa, har den icke
rätt att av medborgaren fordra, att han om Gustaf Vasa skall fälla det
eller det värdeomdömet och icke något annat.

Med andra ord: staten må ha rätt att av medborgaren fordra vissa
kunskaper om åtskilliga företeelser, men den har icke rätt att av honom
fordra en tro på det som icke kan vetas eller värdeomdömen i den ena
eller den andra riktningen.

Med avseende på religionen har sålunda staten icke rätt att påtvinga
medborgaren de föreställningar och värdeomdömen, som äro utmärkande
för dessa religioner, ej heller att påtvinga honom vissa värdeomdömen om
dessa religioner. Staten må ha rätt att fordra en viss religionskunskap i
betydelsen av en viss kunskap om någon religion, men icke en viss religiositet
i betydelsen av bekännelse av den eller den religionen. Staten har
icke rätt att till medborgaren säga: den eller den religiösa föreställningen
skall du hysa! eller: det eller det skall du tro! eller: så eller så måste
dina värdeomdömen utfälla!

År detta erkänt — och det måste av varje förnuftig människa er -

4

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

kännas — så kan statens krav i fråga om religionsundervisningen icke
sträcka sig längre än att den är en vissa fordringar uppfyllande undervisning
om religion och icke i religion.

En undervisning om religion föreligger, där religionsundervisningen
har karaktären av ett faktiskt kunskapsmeddelande. I en sådan undervisning
sker ett klarläggande av religiösa föreställningar. En undervisning
i religion föreligger, där religionsundervisningen har karaktären icke blott
av ett faktiskt kunskapsmeddelande utan av en strävan att bibringa lärjungarna
och till deras egna göra de religiösa föreställningar, om vilka
kunskap meddelas. I en sådan undervisning sker ett inplantande av religiösa
föreställningar.

I det följande kalla vi den förra formen av religionsundervisning
konfessionslös, den senare konfessionell.

Redan av vad i det föregående sagts följer med nödvändighet, att
staten i och genom den konfessionella religionsundervisningen ställer på
medborgaren krav, som förnuftigtvis icke kunna rättfärdigas, dy såsom
konfessionell stannar denna religionsundervisning icke vid att om den för
landets religiösa kultur representativa religionen — kristendomen meddela
faktiska kunskaper, utan strävar, att till lärjungarnas egna gorå de
religiösa föreställningar och värdeomdömen, som äro karaktäristiska för eu
enda av kristendomens bekännelseriktningar. Med andra ord: denna konfessionella
religionsundervisning avser icke att bibringa medborglig kunskap
om kristendomen, utan den avser att dana lärjungarna till övertygade
bekännare av statsreligionen, det vill säga den »rena evangeliska
läran».

Det hjälper icke att här göra den invändningen, att, eftersom en
statsreligion finns, alla medborgare skola bekänna denna statsreligion. En
sådan invändning förbiser, att statsreligionen icke är en religion, som
staten har, utan en religion, som staten skänker en privilegierad ställning.

Det är alltså uppenbart, att den omständigheten, att en viss religiös
bekännelseriktning åtnjuter statsmaktens stöd framför de andra, icke med
ens ett spår av förnuft kan påstås innebära en förpliktelse för alla medborgare
att bekänna statsreligionen. För övrigt är att märka, att medborgarnas
bekännande av statsreligionen förutsättes vara betingad av deras
eget fria val, eftersom regeringsformens § 16 uttryckligen stadgar, att

religionsfriheten är en svensk medborgerlig rättighet.

Statsreligionens förbandenvaro betyder emellertid med ofrånkomlig
följdriktighet den fulla religionsfrihetens bortavaro. Ty att tala om full
religionsfrihet i ett land, där åt en viss bekännelseriktning inrymmes eu

Motioner i Andra kammaren, Nr 272. 5

statligt privilegierad ställning förbunden med medborgarnas ekonomiska
understödsplikt till denna bekännelseriktnings kyrka, är närmast ett dåligt
skämt.

Endast under en förutsättning skulle ordningen med en statsreligion
undgå att kränka religionsfriheten, oeh det vore under den förutsättningen,
att alla medborgare i anda och sanning bekände statsreligionen. Då
denna förutsättning självklart är orimlig, så är och förblir statskyrkosystemets
vidmakthållande oundgängligen en kränkning av religionsfriheten.

År en statsreligions blotta förhandenvaro en kränkning av religionsfriheten,
så blir denna kränkning så mycket påtagligare och kännbarare,
om staten utöver kravet på medborgarens ekonomiska bidrag till statskyrkan
jämväl söker påtvinga honom de för statsreligionen karaktäristiska
föreställningarna. Därmed är den i § 16 regeringsformens stadgade
religionsfriheten i själva verket förbytt i ett notoriskt religionstvång. Detta
religionstvång blir icke mindre därigenom att bekännandet av statsreligionen
göres till kompetensvillkor för erhållandet av profana ämbeten.

Men här tillkommer därjämte en omständighet, som i utomordentlig
grad medverkat till att bringa hela frågan om vår religionsundervisning
in i en akut kris.

Den till statsreligion upphöjda kristna bekännelseriktningen rör sig
med eu mängd dogmer, som i den mån de göra anspråk på att återgiva
fakta, fått sin trovärdighet underkänd av eu oemotståndligt framåtskridande
forskning. Den teologiska vetenskapen har icke stått stilla efter Uppsala
mötes beslut 1593. Oupphörligt har kyrkans dogmbygnad ställts under
vetenskapens granskning. En med modärna språkvetenskapliga och historiska
metoder arbetande forskning har utfört ett kritiskt värv, som på
väsentliga punkter raserat grundvalarna för innehållet i kyrkans bekännelseskrifter.
Det behöver väl knappast påpekas, att i den män vissa
fakta, som utgjort nödvändiga förutsättningar för religiös övertygelsebildning,
ovedersägligt uppvisas vara falska, i samma mån måste detta utöva
ett avgörande inflytande på den religiösa övertygelsebildningen själv.

Men icke blott inifrån genom den teologiska forskningen har statsreligionens
dogmbyggnad sönderfrätts. Även utifrån har en påverkan
kommit, som i minst lika hög grad bidragit att göra byggnaden fallfärdig.

Yi ha bevittnat, huru vetenskapens landvinningar på alla områden
förvandlat världsbilden. Naturvetenskapen har åstadkommit en revolution i
uppfattningen av människans ställning i natursammanhanget. Astronomiens
framsteg ha låtit bilden av universum framträda i ny gestalt. Biologien
har kastat nytt ljus över den lagbundenhet, varunder det organiska livet

6

Motioner i Andra hammaren, Nr 272.

är ställt. Filosofien har vunnit resultat, som rivit de gamla bryggorna till
en osinnlig värld genom att dra gränsen för kunskapens räckvidd. Hela
denna utvecklingsprocess har självfallet medfört en radikal förändring i
hela vårt sätt att se på tillvaron. Här har kristendomen med den mottaglighet
för skiftande världs- och livsåskådningar, som är dess styrka,
icke kunnat undgå att röna inflytande. Den har själv skiftat gestalt och
står i denna dag, i den mån den företrädes av västerlandets kulturella
kretsar, med ett väsentligt annat innehåll än det, som fått sitt uttryck i
vår statsreligions bekännelseskrifter. Den gamla dogmbyggnaden är redan
fållen inför den modärna kulturmänniskans medvetande.

Det är denna dogmernas rasering under det dubbla trycket av teologisk
och profan vetenskap, som gör det till en upprörande förnuftsvidrighet
att i en konfessionell religionsundervisnings gestalt tvångsfostra medborgaren
i en på denna faktiskt raserade dogmbyggnad fotad statsreligion.

Vilket skolämne vi än ta, så räknas det som ett självklart anspråk,
att vad däri i skolundervisningen meddelas skall överensstämma med det
vetenskapligt fastställda. Ingen skulle väl finna det klandervärt, att eu
historielärare i en för lärjungarna lättfattlig och njutbar form korrigerade
eller kompletterade den använda lärobokens uppgifter med av den historiska
forskningen nyuppdagade fakta. Detta gäller i varje ämne — utom i
religionsundervisningen. Vi ha därför också fått bevittna det sällsamma
skådespelet, att vad universitetsundervisningen i teologi i vissa stycken avfärdar
som lögn, det är i skolundervisningen sanning och tvärtom. Ju
längre religionsundervisningen kvarhålles som konfessionell, desto bredare
blir denna klyfta mellan dess föreställningsvärld och universitetsteologiens.
Och ehuru lagen uttryckligen ställer samma fordran på teologiprofessorns
renlärighet som på folkskollärarens, så får den förre onäpst förkunna vad
den senare blir straffad för, därest han i sin undervisning skulle upprepa
det.

I detta överseende med universitetsteologiens kätterier ligger en glädjande
bekräftelse på, att man känner renlärighetskravet vara en absurditet
i detta fall. Men nog borde den enklaste anständighet bjuda att öva
samma överseende när det gäller dem, som i sin undervisning helt enkelt
återgiva den teologiska vetenskapens resultat.

Här har den konfessionella religionsundervisningen bragts i eu återvändsgränd,
som borde vara uppenbar för alla. Och den kommer aldrig
ut ur denna återvändsgränd, utan att den avskaffas såsom konfesssionell
och utbytts mot en konfessionslös religionsundervisning.

Den konfessionslösa religionsundervisningens införande skapar den

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

7

neutralitet, som var förutsättningen för att bilägga tvedräkten på detta område.
Frikyrkans medlemmar befrias från oron för att deras barn bibringas
talska dogmer. Statskyrkans anhängare behöva icke längre oroas för sina
dogmers skull. Fritänkaren känner det icke längre som ett övergrepp.
Ty det blotta kunskapsmeddelandet iakttager samma neutralitet mot dem
alla. För läraren själv måste reformen bli en befrielse från ändlösa samvetskonflikter.
Religionsundervisningen förpliktar honom icke längre till
någon som helst kompromiss med den egna övertygelsen. Han står i sitt
samvete lika fri i religionsundervisningen som t. ex. i historieundervisningen.
Alla parter måste här vinna på reformen.

Ingen må inbilla sig, att den modärna teologiens kätterska resultat
bli allmänheten obekanta. Även teologien populariseras, och medan skolans
religionsundervisning står och stampar i sin återvändningsgränd och ängsligt
håller sig inom ramen av den rena evangeliska läran, förmedlar en
växande populärvetenskaplig litteratur forskningens nya rön till en vetgirig
publik.

Behöver det månne påpekas, vad följden härav blir? Yad skolundervisningen
meddelat som absolut sanning, förlorar snart nog för det stora
flertalet det absolutas prägel, och ett förakt för ett undervisningssystem,
som metodiskt undanhåller lärjungarna, att en mängd av de så kallade
absoluta sanningarna redan underkänts av den teologiska forskningen själv,
blir det kvarstående intrycket. För att illustrera det ohållbara i den situation,
som här föreligger, vilja vi erinra om den moderna teologiens ställning
till en för statsreligionen så central dogm som dogmen om Jesu uppståndelse.
Samtidens utan gensägelse störste teolog, han som efter Luther
anses med den största hedern bära äretiteln »preceptor Germanise» (Tysklands
lärare), nämligen Adolf von Ilarnack, skriver i sitt bekanta arbete
»Dogmengeschichte» på tal om Jesu uppståndelse''

»Det är ett ofta upprepat tal, att kristendomen vilar på tron på
Kristi uppståndelse. Detta tal kan vara riktigt, om man förut förkunnat,
vem denne Jesus Kristus är och vad hans liv betyder. Men om påståendet
hänför sig på den nakna berättelsen, som man på förhand skall böja sig
för, och till på köpet, såsom icke sällan sker, »fullständigas» med tillägget,
att Kristi uppståndelse är världshistoriens säkraste faktum, så vet man
inte, vad man mest skall förvånas över, tanklösheten eller otron i detta
tal. På ett faktum behöver man icke tro, och det, vartill tarvas religiös
tro, det vill säga förtröstan på Gud, det kan aldrig någonsin vara ett
faktum, som skulle stå fast även med bortseende från en dylik tro. Här
måste den historiska frågan och trosfrågan skarpt hållas isär.»

8

Motioner i Andra kammaren, Nr 272.

Harnack anför så sex argument mot flen historiska trovärdigheten av
uppståndelseberättelsen och tillägger:

»Historien kan här alltså icke ge tron något stöd. Tron på att Jesus
visat sig efter döden må ha varit aldrig så fast i hans lärjungars krets
— och det var den— att tro på grund av syner, som andra haft, är ett
lättsinne, som alltid skall hämna sig genom uppstigande tvivel.»

Harnack har här säkerligen uttryckt, vad som är en för hela den
riktning, han företräder, gemensam ståndpunkt i detta stycke.

Det sagda må vara nog för att med fog berättiga oss till slutsatsen ,•
att den konfessionella religionsundervisningen representerar ett tvång, vars
förnuftsvidrighet och olidlighet måste växa ju längre tiden går. Kravet
på den konfessionslösa religionsundervisningen kan icke längre hållas tillbaka.
Det tränger sig oemotståndligt fram.

Vi ha i det föregående betonat statens rätt att av medborgaren fordra
ett visst mått av religionskunskap. Därmed är intet utsagt om vare sig
vad denna religionskunskap skall begränsas till eller på vilket stadium av
skolan dess meddelande skall börja. För dessa frågors avgörande tarvas
en särskild utredning. För oss har det varit nog att inskärpa ohållbarheten
i det nuvarande systemet och framhäva nödvändigheten av dess om1
äggning. Så mycket må emellertid sägas, att principen för utstakandet av
det område, religionskunskapen skall omspänna, måste vara den, att de
religiösa företeelserna röna uppmärksamhet i mån av sin historiska betydelse
för den kultursvär, till vilken vårt land hör.

På grund av vad sålunda anförts få vi hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning i syfte att ersätta
den konfessionella religionsundervisningen vid våra
skolor med en konfessionslös religionsundervisning.

Stockholm den 5 februari 1918.

Per Edvm Sköld.
Gustav Möller.

J. A. Ingvar son.

O. L. Johansson.

P. Albin Hansson.
Sven Persson.
Ernst Lindley.

Sven Ljungkvist.

Wilhelm Björck.
Bernh. Eriksson.
A. H. Hansson,

Sölvesborg.

J. W. Billqvist.

O. L. Svanbäck8 Boktr. Stockholm 1918.