Motioner i Andra Kammaren, N:o 99

Motion 1895:99 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

1

N:0 99.

Af herr D. Persson i Tallberg, om skrifvelse till Kongl. 31aj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till sådan ändring af förordningen den 18 juni
1864 angående utvidgad näringsfrihet, att såsom vilkor
för erhållande af rättighet att idka sådan handel,
hvaröfver böcker skola föras, samt s. Jo. gårdfarihandel
fordras styrkande af insigt i bokföring m. m.

Genom kongl. förordningen af den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet lossades de band, som förut hämmande och tryckande tillbakahöllo
handel och industri i vårt land. Näringarne hafva under skyddet
af berörda förordning gått hastigt framåt och utvecklat sig till en ej
förut anad utsträckning. Och att Riksdagens år 1863 derutinnan fattade
beslut^ i hufvudsak var välbetänkt och för landet gagnande, är obestridligt.

Genom handelsordningen af den 22 december 1846 och kongl. kungörelsen
den / februari 1852 voro liandel och industri nästan städernas
uteslutande privilegium, till stort men för landsbygdens befolkning.

Om jag sålunda är villig att gifva allt erkännande åt vår nu gällande
näringsfrihetsförordning, så har jag icke dermed sagt, att ej denna förordning,
i likhet med många andra, behöfver ändras och reformeras, eftersom
förhållandena under tiden utvecklats och förändrats.

Oen lätthet, hvarmed handelsrättighet nu kan vinnas, har inom landet
alstrat en hel stab af småkrämare och gårdfarihandlare, hvarigenom en illojal
konkurrens, osunda spekulationer och deraf härflytande fallissement inträffat.

Bih. till Riksd, Prof. 1895. I Sami. 2 Afd. 2 Ila ml 26 Höft. (Nätt 99—110). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

•>

Huru strängt man än må hålla på näringsfrihetens grundsatser och
principer, så torde man icke gå dessa för nära, om man redan, innan en
person träder in på handelsbanan, genom stadgande i lag af honom fordrar,
att han då skall styrka sig ega just de egenskaper och den kompetens,
som lagen redan nu krafvel-, att han skall hafva, så snart han kommit in
på banan, eller ännu strängare fordrar, när han ofrivilligt nödgas sluta sin
verksamhet som handlande eller industriidkare.

Förklaringen till att inga kompetensvilkor för erhållande af handelsrättighet
eller för idkande af fabriksrörelse i allmänhet äro föreskrifua i
nu gällande näringsfrihetsförordniug finner man af 1863 års Riksdags allmänna
besvärs- och ekonom ie-utskotts betänkande n:o 119, hvilket utskott
hade att behandla de i ämnet väckta motionerna, som afsågo införandet af
eu friare näringslagstiftning.

Rörande nämnda sak säger utskottet :

»Det i författningarne för vinnande af näringsrättighet föreskrifua vilkor
att kunna skrifva läsligt och räkna quatuor species i enkla tal och, hvad
handeln särskildt angår, att jemväl kunna räkna bråk samt föra bok och
räkning på det för handeln i allmänhet öfliga sätt, har utskottet jemväl
ansett böra utgå, icke emedan utskottet anser den dermed uttryckta qvalifikationen
obehöflig, utan emedan vilkox-et bättre uppfylles genom bestämmelser,
som redan fått sin plats i eu annan författning.

Då nemligen den i stället för 17 kap. 2 § rättegångsbalken nu gällande
förordning angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 maj
1855 stadgar, att handlande eller den, som varor till försäljning tillverkar,
eller i allmänhet den, som drifver något af de uti ifrågavarande författning
omförmälda yrken till det omfång, att anmälan derom behöfver göras, skall
föra böcker öfver sin rörelse, på sätt i nämnda förordning närmare beskrifves,
vid det stränga äfventyr, som underlåtenhet af dessa föreskrifter kan
medföra, samt allmänna lagen på sådant sätt göra egendet af minst ofvannämnda
kunskapsmått nödvändigt för den, hvilken ansvarighet för rörelsen
åligger; har utskottet häraf trott sig ega anledning föreslå, att förstnämnda
stadgande, hvilket för äfrigt ej alltid föranleder till något säkert omdöme
om den sökandes insigter och lämplighet för yrket, måtte bortfalla».

Af det anförda finner man, att utskottet icke ansett kompetensvilkoren
öfverflödiga, men att utskottet trott sig finna tillräcklig garanti i det straff,
som lagen stadgar för underlåtenhet att fullgöra hvad lagen derutinnan
klöfver.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 09.

För min del tror jag, att det för den oerfarne är något förrädiskt,
att han utan hinder af lagens bud slappes in på en bana, der han till
följd af sin inkompetens kan komma i kollision med lagen och blifva straffad.
Det vore utan tvifvel både humanare och klokare, om, såsom jag
förut anfört, lagens bud och kraf härutinnan i tid framträdde för den
sökande.

Och vi hafva allt för många och sorgliga exempel på huru personer,
utan kännedom om lagens kraf i berörda fall och utan nödiga förutsättningar,
kastat sig in i affärer och ej allenast sj elfva biff vit ruinerade utan
ock dragit andra med sig, för att lagstiftaren likgiltigt kan åse sådant, utan
att göra åtminstone något i syfte att motarbeta detta onda.

Jag anser derför, att i lag böra stadgas vissa kompetensvilkor för den,
som söker rätt att utöfva handel eller näring till det omfång, som är af
beskaffenhet, att böcker deröfver enligt nu gällande lag skola föras.

Genom lagen angående handelsregister, firma och prokura af den 13
juli 1887 har visserligen proceduren för erhållande af handels- och fabriksrättighet
samt rätt till så kallad gårdfarihandel gjorts något vidlyftigare —
ja, kanske för vidlyftig, men någon kompetens fordrar den lagen likväl icke.

Den art och den utsträckning, som den så kallade gårdfarihandeln antagit,
är af sådan beskaffenhet, att den inger verkliga bekymmer och är ett
ondt icke allenast för platshandlaren a utan äfven för allmänheten på landsbygden.

Dessa gårdfarihandlare hafva gjort till sin uppgift att fara omkring i
bygderna och påtruga allmänheten hvarjehanda kram af mer eller mindre
dålig beskaffenhet till oskäligt höga och i all synnerhet obestämda pris.

Genom sin vana att »lura» folk genom att begära minst dubbelt mera
än varan är värd och så låta pruta med sig göra de troligt, att de sälja
till billigare pris än de fasta köpmännen, lyckas de vanligtvis att utsuga
allmänheten på deras penningar, införa moder, som förut varit främmande
på trakten och lemna efter sig demoraliserande exempel.

Genom sitt förfarande utöfva de en illojal konkurrens mot den fäste
köpmannen på platsen, hvars inkomster nedbringas och i samma mån äfven
lians skatteförmåga, till skada för hela kommunen.

Man kan visserligen invända, att konkurrensen är nyttig och nödvändig,
för att icke handlandena skola draga för stor vinst af allmänheten på
sina varor. Jag är äfven villig att erkänna rigtigheten deraf, men det finnes
nu så många bofasta handlande äfven på landsbygden, att man i allmänhet
icke kan klaga öfver brist på konkurrens, utan snarare tvärt om.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 99.

De fasta handlandena på landsbygden, som jag tillåter mig att benämna
alla som sälja sina varor ifrån handelsbod, de få för sina inkomster
skatta till den kommun, der de drifva sin rörelse, och kommunen får
således en del af deras vinst, men så är ej förhållandet med gårdfarihandlarena;
hvadan, om man ser saken äfven ifrån skattesynpunkt, en ändring
i nu gällande förordning är af rättvisan påkallad.

Jag skulle ändå icke så mycket klandra gårdfarihandlarena, om de
kunde ersätta de fasta handlarena, men det kunna de aldrig göra, ty dels
äro de icke alltid tillstädes, när behof af varor gör sig gällande, och dels
föra de i allmänhet icke på lager, hvad man vanligen kallar för nödvändighetsvaror,
utan tvärt om.

Häraf torde framgå, att jag hyser den åsigten, att vi utan afsaknad
kunde undvara de s. k. gårdfarihandlarena; men ett sådant steg torde vara
för stort och skulle äfven kunna betraktas som en inskränkning i näringsfriheten,
och jag anser mig icke berättigad att gå så långt, men om gårdfarihandeln
jemstäldes med s. k. realisation, så torde man hafva träffat den
lämpligaste medelväg, som man bör gå, så att 10 § 1 mom. i kongl. förordningen
af den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet i alla afseenden
tillämpas på gårdfarihandlarena, om ock afgiften till de kommuner,
som de vilja besöka, sättes till något lägre belopp i vissa fall, än hvad som är
föreskrifvet i nämnde §. Derigenom erhölle den kommun, i hvilken de
drefve sitt geschäft, åtminstone någon andel af den vinst, de der skördade;
eller, med andra ord, kommunen blefve på det sätt i tillfälle att beskatta
en inom densamma drifven rörelse. ■ •

På grund af hvad ofvan blifvit aufördt, hemställer jag vördsamt,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t, om möjligt redan till nästa Riksdag, täcktes
framkomma med förslag till sådan ändring af kongl.
förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,
att för erhållande af rätt till idkande af
handel eller annan rörelse, som är af den omfattning,
att böcker deröfver enligt lag skola föras, samt så kallad
gårdfarihandel, såsom kompetensvilkor stadgas, att
den sökande skall styrka sig ega erforderliga insigter
för verkställande af den i lag föreskrifna bokföring,
samt att gårdfarihandlare skola underkastas samma skyldigheter,
som i 10 § 1 mom. i berörda förordning äro

Motioner i Andra Kammaren, N:o 100.

o

föreskrifria för erhållande af rätt till så kallad realisation,
så att den sökande ålägges att uppgifva, hvilka
kommuner han ämnar besöka, och en viss afgift till desamma
bestämmes.

Stoskholm den 26 januari 1895.

D. Perssson

i Tallberg.

•-KinUw

No 100.

Af herr E. Olsson i Kyrkebol, med förslag till ändring i pp'' 1 och 5
af tryckfrihetsförordningen.

.rökfri? i*. TvJji.ji, Tf 7*!* it?''!* r • T t * ••; ■ U'' :

•> •; O j ’- , ; • . r i '' > I l . \ • ; • f; *n : r,; ; ’ i

Enär behofvet af boktryckerier å landsbygden allt mer gör sig gällande,
hvilket förhållande bäst torde framgå af det stora antalet så kallade accidenstryckerier,
som bär mångenstädes uppstått, samt en mängd större platser,
de flesta i folkmängd vida öfverstigande många af landets mindre städer,
nödgas att i någon stad låta trycka tidningar, som de för platsens behof
ej kunna undvara, synes det ej vara för tidigt, att lagstiftningen afskaffa!''
städernas och deras närmaste omgifnings boktryckerimonopol.

Den utgång denna fråga erhöll vid 1882 års riksdag, då genom Första
Kammarens afslag det af begge kamrarne förut antagna förslaget om
rättighet att anlägga boktryckeri äfven utom stad och dess närmaste omgifning
föll, verkade nedslående på nationen. Mångenstädes frågades i tal
och skrift: hvad har nationen att vänta af eu Första Kammare, som ej en
gång vill vara med om att bereda tillfälle till mera upplysning i landet?
I den föreställning, att tiden numera bör vara inne för ett borttagande af
ifrågavarande monopol, får jag som min motion upptaga det af konstitu -