Motioner i Andra Kammaren, N:o 325

Motion 1908:325 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 325.

1

N:o 325.

Af herrar L. J. CnrlSSOll i Malmberget och K. H. Brailting''
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
för statens räkning af aktiebolaget Svappavaara
malmfält tillhöriga grufvor m. m.

I anslutning till de erinringar, som framställdes vid remissen af den
kungl. propositionen n:o 176 om inköp af Svappavaara in. 11. gruffält, tillåta
vi oss anföra följande:

Det är utan tvifvel för staten önskvärdt att åter vinna äganderätt
till de malmfält i Norrbotten, som staten en gång ägt, men som på grund af
en förvänd gruflagstiftning enskilda tillåtits komma i besittning af. Den
kungl. propositionen innebär ur den synpunkten en tanke i rätt riktning.
Men det synes dock som om staten äfven härvid — såsom oftast då staten
skall från enskilda förvärfva egendom — blir uppskörtad genom för högt
inlösningspris. Det torde ej kunna råda något tvifvel om, att säljarna af
dessa grufvor göra en oskäligt hög vinst på denna affär. De ha ju icke
genom arbete, eller på något annat sätt, åstadkommit det grundvärde, för
hvilket staten skall betala inlösningspriset, nämligen malmen, och de kostnader,
som af bolaget utlagts för inköp af mark omkring grufvorna samt
för undersökningar och försvarsarbeten, gå helt visst ej på långt när, med
ränta på ränta, till den summa, hvilken de nu betingat sig för grufvorna.

Då utredning om nämnda förhållanden saknas, kunde ju ligga nära
till hands att för närvarande yrka afslag på det hela., i förväntan att ett
billigare inlösningspris kunde föreläggas Riksdagen. Men vi kunna dock
ej bortse från den viktiga omständigheten, att fara måhända kunde förefinnas
att efter ett afslag nu det sedermera blefve svårare för staten att
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 150 Höft. (N:o 325.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 325.

komma i besittning af malmfälten i fråga, enär en koncession för bolaget
att bygga järnväg knappast kunde längre förvägras, i strid mot innehållet
i Riksdagens skrifvelse år 1901. Och kanske blefve då situationen den,
att staten ej komme till sin rätt förrän det mesta af malmen vore borta,
och det därefter ej vore något statsintresse att köpa de tomma grufhålen.

Under förhoppning att statsutskottet tillräckligt noga kommer att
pröfva frågan om det skäliga priset, afstå vi därför nu från att i denna
del göra något yrkande.

Men med afseende på den del af Kungl. Maj:ts förslag, som går ut
på att engagera Iviirunabolaget såsom förlagsgifvare till en mindre del af
inlösningssumman, måste vi i stället så mycket bestämdare vidhålla, att
denna Kiirunabolagets medverkan blir för staten oskäligt dyrköpt, hvarjärnte
principiella betänkligheter af allvarlig innebörd resa sig mot detta
förslag.

Detta går ju ut på, att bolaget skall för hälften af de 9 millioner
tons, som det 1915—1932 skulle få bryta utöfver hvad 1907 års kontrakt
medgifver, erlägga till staten en royalty, som beräknad med ränta på
ränta till 1932 skulle uppgå till ett kapitalvärde af 18,161,638 kronor.
Vid uppskattningen af den vinst, bolaget själf kan beräkna på denna affär,
kan man omöjligen frånse det faktum att bolagets styrelse i fjol på det
kraftigaste motsatte sig motionen om lösesummans begränsning till 150
millioner kronor, motsvarande cirka 3,20 kronor i nettovinst pr ton, ett
förslag hvilket också i Riksdagen betecknades som utpressning mot bolaget.
Antager man då bolagets vinst på dess hälft af de 9 millioner tons, på
hvilken ingen royalty kräfves, till blott 4 kronor, så svarar detta år 1932
mot ett kapitalvärde af 24,215,517 kronor, hvartill bör komma bolagets
öfverskjutande vinst på den andra hälften, 1 krona pr ton, d. v. s. 6,053,879,
alltså inalles 30,269,396 kronor. Härifrån afgår då värdet år 1932 af
de 3 V2 millioner bolaget nu skulle utbetala, d. v. s. 9,330,427 kronor —
alltså en ren present åt bolaget under denna förutsättning af 20,938,969
kronor.

Utgångspunkten för denna lilla kalkyl, en vinst af 4 kronor pr ton,
är sannerligen så blygsam att, när redan den ger dylika vinstsiffror för
det gynnade bolaget, staten har alla skäl att tänka sig för innan den ingår
ett sådant aftal. Och då är att märka, att staten icke får afräkna ett öre
af lösesumman för Kimma- och Gellivare-grufvorna, oaktadt dessa faktiskt
ju minskats i värde med 9 millioner tons, hvarförutom genom monopoliseringen
af malmexporten åt bolagen Grängesberg och Kiirunvaara vinstmöjligheterna
för dessa bolag i väsentlig grad höjas med påföljd att äfven
statens lösningspris för det kvarvarande af Kiirunamalmen blir högre.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 325.

o

Ur principiell synpunkt må framhållas olämpligheten af den bestämmelsen,
som finnes i 2 § af kontraktsförslaget, att staten ej förrän 1932
— eventuellt 1938 — skulle äga att efter eget godtfinnande tillgodogöra
sig de malmer, som till så dyrt pris blifvit inlösta. Med andra ord, staten
skulle afhända sig rätten att, om så befinnes lämpligt, exportera malm ur
sina egna grufvor, för att icke åstadkomma konkurrens med de båda
bolagen på exportmarknaden.

Det kan ej anses lämpligt att staten för lång framtid binder sig
under ett sådant förmynderskap af ett enskildt bolag — äfven om detta
har namn om sig att vara en »stat i staten» och gynnats så mycket och
rundligt genom 1907 års kontrakt.

A sid. 9 i propositionen framhålles, att det skulle vara »nationalekonomiskt
riktigt» att från de under brytning varande grufvorna i Norrbotten,
hvilka ligga nära nu befintliga järnvägen, skulle tagas all för export
afsedd malm, medan man håller Svappavaara och Leveäniemi såsom reserv
för svenska järnhandteringens behof af malm i framtiden. Detta vill med
andra ord säga, att det skulle vara riktigast att rof bryta och uttömma det
ena fältet efter det andra för att slippa vidtaga kostbara anordningar för
att sätta ett flertal fält samtidigt under uthållighetsbrytning. Man bör
väl dock härvidlag taga med i räkningen, att vid hvarje gruffält som skall
tömmas nödvändiggöres uppkomsten af nya samhällen, hvilkas existens
uteslutande är baserad på malmbrytningen. Dessa måste åtaga sig ekonomiska
förpliktelser för framtiden, hvilka de ej förmå utfylla, sedan malmen
är slut. Med ett ord: dessa samhällen, ja hela kommuner, komma därefter
att sakna existensmöjligheter. De byggnader in. m., icke minst de egna
hem, som därvarande arbetarebefolkning genom nedläggande af besparade
slantar åt sig uppfört, bli värdelösa, sedan arbetsförtjänsten å platsen upphör.
Det synes oss vara rimligt att, då staten påtager sig att reglera
grufbrytningen i vårt land, detta sker med vid och förutseende blick på
det hela, utan att allt för mycket falla undan för ett exporterande malmbolags
intressen och önskningar.

De geologiska undersökningarna synas gifva vid handen, att en stor
del af malmerna i såväl de nu till inköp ifrågasatta fälten som i Luossavaara
in. fl. af de under statens nyttjanderätt varande grufvorna innehålla
sådana kvaliteter, som ej lämpa sig för förädling inom landet enligt någon
af nu i bruk varande förädlingsmetoder. Däremot anses ju grängesbergsmalmen,
som är belägen i hjärtat af den svenska järnindustrien men som
nu exporteras, till större delen vara lämplig för inhemsk förädling. En
framsynt malmpolitik synes då böra inriktas på att söka åt den mellansvenska
järnindustrien förvärfva lämplig malm från Grängesberg, medan

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 325.

där ännu finnes någon malm kvar. Detta kunde ske t. ex. på det sätt,
att staten satte ett flertal af sina grufvor i Norrbotten under uthållighetsbrytning
och från dessa ställde till Grängesbergsbolagets förfogande ett
mot Grängesbergs nuvarande export svarande tontal af sådana malmer,
som ej lämpa sig för inhemska förädlingsmetoder men för export. Genom
ett sådant arrangemang vunnes dels att staten kunde så reglera malmexporten,
att endast — utöfver hvad 1907 års kontrakt med Kiirunabolaget
innehåller — för den inhemska järnförädlingen mindre lämpliga malmer
blefve exporterade, dels att järnindustrien i mellersta Sverige på nära håll
och därför till rimliga priser kunde få sitt behof af för dem lämplig
malm tillgodosedt, dels att uthållighetsbrytning och därmed följande ökade
arbetstillfällen kunde beredas under en längre tidrymd vid så många af
grufvorna som möjligt samt slutligen att därigenom staten komme i tillfälle
att sälja af sina egna malmer i Luossavaara-Mertainen-Svappavaara
in. fl. och på så sätt göra sig betäckt för de utlägg den nu måste gorå
för inlösen af Svappavaara och eventuellt andra ännu i enskild ägo befintliga
norrbottniska malmfält.

Med det nu sagda anse vi oss ha visat, att andra sätt än de i den
kungl. propositionen föreslagna mycket väl skola kunna uttänkas för att
ersätta statens utlägg för återförvärf af Svappavaara m. fl. grufvor. Det
vore under sådana förhållanden synnerligen olämpligt att nu binda sig
vid Kungl. Maj:ts. förslag att medgifva en ännu mera forcerad brytning i
Kiiruna (ev. Gellivara) af där befintliga bättre och lättare åtkomliga malmer
för att blifva i tillfälle att för den svenska järnindustrien reservera de
aflägsnare, delvis sämre samt svåråtkomligare malmerna.

På grund af hvad sålunda anförts, få vi hemställa,

att Riksdagen, med afslag af Kungl. Maj:ts proposition
n:o 176 i hvad den afser ny öfverenskommelse
med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och Trafikaktiebolagt
Grängesberg—Oxelösund, måtte ställa till
Kungl. Maj:ts förfogande nödiga medel för inköp för statens
räkning af aktiebolaget Svappavaara malmfälts grufvor m.m.

Stockholm den 2 maj 1908.

L. J. Carlsson. Hjalmar Branting.

I motionens syfte instämmer:

Bernh. Eriksson.

1,o7/o8

Stockholm 1908. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.