Motioner i Andra Kammaren, N:o 26

Motion 1892:26 Andra kammaren - urtima

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

15

N:o 26.

Herr J. Olsson i Stockholm, om ändrad lydelse af § 52 värnpligtslagen.

Mer och mer synes den grundsats arbeta sig fram till ett allmännare
erkännande, att med- de ökade- försvarsbördor, som staten fordrar
af sina medborgare, böra ökade politiska rättigheter hålla jemna steg.
Ett mer än vanligt betydelsefullt erkännande af denna grundsats torde
man få se i de manliga och behjertansvärda ord, som nyligen i Andra
Kammarens namn uttalades af dess talman, då han till Konungen framförde
kammarens förhoppning, att vi med väl afvägda men fasta steg
må närma oss den dag, då hvar man eldas af medvetandet att han eger
hel medborgarrätt i det fosterland, för hvars lif han går att insätta sitt
eget. Och om också erkännandet af denna grundsats icke från alla
sidor tager sig ett lika öppet och otvunget uttryck, så lärer man i allt
fall icke ens på det håll, der man är van att fordra allt, men gifva
intet, längre kunna vägra att erkänna, att grundsatsen är rättvis.

Det är icke någon tillfällighet, att man velat ställa rösträtt och
värnepligt i samband med hvarandra. Tvärtom finnes det ett obestridligt
logiskt sammanhang emellan skyldigheten att försvara sitt land och
förmånen att der ega full medborgarrätt. Ingen kan derför undra öfver
att hos den stora medborgarklass, som man vägrar politiska rättigheter
men pålägger alltjemt ökade bördor, den tanken gör sig mer och
mer gällande, att de icke hafva något som är värdi att försvara. Vill
man verksamt motarbeta utbredandet af denna tanke, gif då massorna
under strecket medborgarrätt i det land, som man begär att de skola
försvara. Fara är eljest för handen, att de icke finna det landet värdi

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

de offer man af dem begär, att de antingen vända sitt fädernesland
ryggen för att der borta i vester söka sig ett nytt, eller ock nödd a
och tvungna qvarstanna och öka den oafbrutet växande skara af missnöjda,
som till sist kan blifva farligare för de magtegande klasserna än
någon yttre fiende.

Den utsträckning af värnpligtsskyldigheten, som utgör kärnpunkten
i det nu framlagda kongl. förslaget, hade enligt mitt förmenande
bort föregås, eller åtminstone åtföljas, af en grundlagsförändring, åsyftande
att utsträcka rösträtten till alla dem, som skulle komma att träffas
af de föreslagna ökade personliga och ekonomiska militäf-bördorna,
d. v. s. hela landets myndiga, manliga befolkning. Rättvisan och billigheten
af denna fordran har kraftigt och enigt framhållits på det ojemförligt
största antalet opinionsmöten i försvarsfrågan, som öfver allt i
landet hållits sedan kallelsen till urtima riksdag kungjordes. Ett faktum
är ock, att det obemedlade flertalets stora samhällsklass, till hvilken
man dock i främsta rummet maste lita för att fylla arméns leder, betraktar
en rösträttsreform såsom ett från dess sida oeftergifligt vilkor
för den ifrågasatta ökningen af värnpligtsskyldigheten. Rättvisan ej
mindre än den politiska klokheten torde sålunda bjuda de magtegande
att tillmötesgå denna billiga fordran.

Nu är det visserligen sant, att en dylik grundlagsändring icke kan
ifrågasättas vid en urtima riksdag, hvilken kanske bland annat just
derför befunnits lämpligare än en lagtima för behandlingen af det
kongl. förslaget. Men utan att träda grundlagens bud för nära, finnes
det dock en utväg att upprätthålla sambandet mellan försvars- och
rösträttsfrågan, nemligen om Riksdagen beslutar, att den af Kongl.
Maj:t föreslagna utsträckningen af värnpligten icke skall trädä i gällande
kraft förrän en grundlagsändring i ofvan nämnda syfte blifvit.
genomförd. Då ännu en lagtima Riksdag af treårsperioden återstår, behöfver
en dylik grundlagsändring icke fördröja tillämpningen af den
föreslagna värnpligten, derest den af Riksdagen beslutas, synnerligen
längre tid än Kongl. Maj:t sjelf föreslagit såsom en lämplig öfvergångstid.

Och är man å andra sidan angelägen att få denna utsträckta värnpligt
tillämpad, så finnes ju för regeringen och Första Kammaren ett
godt sätt att påskynda denna sin förnämsta försvarsangelägenhet genom
att snarast möjligt låta folkets stora flertal få genomförd sin i närvarande
stund främsta försvarsangelägenhet: den allmänna rösträtten.

På grund häraf tillåter jag mig vördsamt föreslå, att Riksdagen för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 26.

17

sin del ville besluta, att § 52 i värnpligtslagen den 5 juni 1885 skall
erhålla följande förändrade lydelse:

De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1 angående
de värnpligtiges öfningstid, derest de af Riksdagen
godkännas, träda icke i kraft förrän .Riksdagen
besluta och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit
och Riksdagen antagit sådan ändring i 14 § riksdagsordningen,
att rösträtt vid val af ledamöter i Andra
Kammaren tillkommer en hvar till myndig ålder kommen
man, med de undantag, som angifvas i 26 § riksdagsordningen
i fråga om valbarhet till riksdagsman.

Stadgandet i § 27 mom. 1 skall derefter omedelbart
tillämpas.

Stockholm den 28 oktober 1892.

John Olsson.

I motionens syfte instämma:

J. A. Fjällbäck. Anton Hahn.
Christian Biilow. Fridtjuv Berg.

Adolf Aulin.

C. F. Wallbom.

Bih. till Urtima Riksdagens Prot. 1802.

1 Sami.

2 Afd. 2 Band. 6 Käft. 3