Motioner i Andra Kammaren, N:o 238

Motion 1899:238 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

1

S

N:o 238.

Af herr Curt Wallis, om skrifvelse till Kongl. Maj-.t angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik m. in.

En mängd allmänt kända fakta bevisa, att Sveriges industri är
stadd i en snabb utveckling. Så var t. ex. fabriksindustriens tillverkningsvärde
år 1840 endast 21 millioner kronor; 1860 hade värdet stigit
till 69 millioner och 1880 till 153 millioner kronor. Men det är i synnerhet
sedan dess, som en ytterst hastig ökning af fabriksindustriens
årliga tillverkningsvärde är skönjbar: år 1896 uppgick detsamma till icke
mindre än 692,400,000 kronor. Samma hastiga industriella utveckling
visas också af den allmänt kända högst betydliga förökningen af i industriens
tjenst anstälda arbetare.

Inför sådana fakta frågar man sig, huru i vårt fädernesland är
stäldt med det lagstiftningsarbete, hvilket i alla länder, som genomgått
en likartad industriel utveckling, visat sig vara nödvändigt för att bekämpa
de faror för samhället, hvilka enligt all erfarenhet medfölja sagda utveckling.
Hit höra bland annat de faror, som af barnens och de minderårigas
användande i industriens tjenst visat sig uppkomma för dessa
individers fysiska och moraliska utveckling.

Som bekant, vunno de mångåriga sträfvandena att ernå skydd för
de i fabriksarbete anstälda minderåriga först genom 1881 års lag en
större seger i vårt fosterland. Denna lags innehåll torde vara så allmänt
bekant, att endast några hufvudpunkter behöfva framhållas. Barnens
fysiska utveckling söker lagen betrygga genom att förordna, att i fabrik,
handtverk eller annan handtering ej må användas minderårig, som oj
fyllt 12 år eller som till följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet af
Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 61 Haft. (N:o 238.) 1

2

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 238.

det ifrågavarande arbetet kan anses komma att lida men ; i fabriksarbete
få 12- och 13-åringar användas högst 6 timmar dagligen, 14—17-åringar
högst tio timmar dagligen. Nattarbete är ej tillåtet, och arbetstiden måste
delas genom raster. Skolundervisningens kraf har lagen sökt tillgodose
genom att fordra, att i arbete ej må användas barn, som ej fyllt 12 år
och som icke inhemtat folkskolans minimiknrs, hvarjemte stadgas, att
barn under 15 år, som användas i fabriks- och handtverksarbete, skall
begagna fortsatt undervisning samt till näringsidkare aflemna intyg
derom. — Kontrollen öfver lägens efterlefnad är öfverlemnad åt helsovårds-
och kommunalnämnderna.

Förordningen af år 1881 angående minderårigas användande i
fabriker skulle träda i kraft den 1 januari 1882, men den väckte så
mycket missnöje från industriidkarnes sida, att anstånd med dess tillämpning
blef beviljad till den 1 juni samma år, och hvad särskild! beträffar
grufvor, masugnar och andra verk, som afse förädling af mineralrikets
alster, till den 1 november 1883. Innan dess hade en kongl. kungörelse
utfärdats, som väsentligt inskränkte förordningens bestämmelser angående
sistnämnda verk, och genom en kongl. skrifvelse af år 1883 meddelades
den förklaringen, att 1881 års förordning icke alls skulle ega tillämpning
på sågverks- och brädgårdsrörelsen.

Oaktadt dessa inskränkningar gaf förordningen fortfarande anledning
till starkt missnöje, hvilket gaf sig luft i en mängd petitioner och
skrivelser från industriidkare och äfven tog sig uttryck i riksdagsmotioner.
Till följd häraf tillsatte Kongl. Maj:t eu komité, som skulle
utarbeta förslag till ändringar i förordningen, och denna komité afgaf sitt
betänkande den 11 mars 1892.

Detsamma inledes af en historik öfver frågans utveckling i utlandet
och här, hvarpå följer en redogörelse för den statistiska undersökning
komitén företagit för att utröna, Indika verkningar förordningen
af år 1881 medfört under sin då ungefär 10-åriga tillvaro. Ur denna redogörelse
må hufvudsakligen följande anföras: att användningen af barn och
minderåriga i industrielt arbete väsentligen aftagit sedan förordningen trädt i
kraft; att ansökningar för anställning af minderåriga i industrielt arbete
ofta tillbakavisas på grund af lagens föreskrifter; att lagen i flertalet fall
betraktas med ovilja af de minderårigas målsmän; ött lagen i ekonomiskt
hänseende medfört förlust för arbetsgifvarne; att den likaledes i ekonomiskt
hänseende verkat skadligt för arbetarna; att lagen i flertalet fall

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

3

synts verka välgörande på de minderårigas fysiska, men skadligt på deras
moraliska utveckling.

Yi se, att resultaten af denna statistiska undersökning icke äro
glädjande och att de väl motivera nödvändigheten att vidtaga förändringar
i 1881 års förordning. Att denna likväl ännu består och att icke motståndet
mot densamma tvingat till dess upphäfvande förklaras helt naturligt
deraf, att, såsom komiténs undersökningar visa, densamma aldrig
kunnat i sin helhet tillämpas, oafsedt de inskränkningar i densamma,
som ofvan omtalats, utan att den i sj elfva verket endast varit en lag på
papperet. Detta beror naturligtvis derpå, att kontrollen öfver dess efterlefnad
varit särdeles bristfällig. Densamma har varit anförtrodd åt hälsovårdsnämnderna
i stad och kommunalnämnderna på landet, och en vigtig
kritik af denna anordning är lemnad i Andra Kammarens tillfälliga
utskotts utlåtande år 1886 angående en väckt motion i ämnet. Utlåtandet
är undertecknadt af J. H. G. Fredholm, och den åsyftade passus lyder:
»Hvilka förändringar man än må vidtaga med förordningen för att göra
den för sitt ändamål alltmera lämplig, så skall den likväl komma att
förblifva en mer eller mindre död bokstaf, om man ej tillika träffar sådana
bestämmelser, som möjliggöra en tillfredsställande kontroll öfver förordningens
efterlefnad, och i denna mening är utskottet ense med motionären.»

»Att såsom nu är stadgadt öfverlemna öfvervakandet af minderårighetsförordningens
efterlefnad åt helsovårdsnämnderna i städerna och
kommunalnämnderna på landet kan ej anses lämpligt. Kommunalnämnderna
måste i allmänhet anses ega för ringa insigt för att rätt uppfatta
inspektionens vigt och följaktligen sakna nödigt intresse för att verkställa
densamma. Af helsovårdsnämndernas medlemmar, hvilka sakna
någon som helst ersättning, kan man ej vänta eller fordra, att de, äfven
om de egde förmåga dertill, sjelfva skola sysselsätta sig med en så tidsödande
inspektion, utan torde väl stadsläkarne i de flesta fall blifva de,
som få förrätta densamma, hvilken för dem alltid skall blifva en bisak
vid sidan af deras medicinska praktik. Skall inspektionen blifva af något
gagn och ej inskränka sig till allenast en granskning af en hop betyg,
måste den således öfvertagas af särskilda inspektörer.»

Men eu lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, utan är
en död bokstaf gör icke blott icke den åsyftade nyttan, utan den skadar
genom den känsla af osäkerhet och af orättvis behandling dess ojemna
tillämpning medför, och den bör ersättas af en, som konseqvent tillämpas
vid hvarje fall.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

Under komiténs förhandlingar uppnåddes full enighet om icke få
ytterst vigtiga förslag till ändringar af 1881 års lag, men beklagligtvis
kunde komiténs medlemmar ej enas om andra lika vigtiga punkter. De
delade sig i två jemnstarka partier, bestående af tre medlemmar hvardera.
På ena sidan stodo industriens målsmän herrar E. Almström, F.
Blombergh och Lindvall, på den andra herrar E. Beckman, C. Loven och
ordföranden grefve E. de la Gardie, och genom den senares utslagsröst
blef det sistnämnda partiet segrare. Den förstnämnda reservationen är
undertecknad af de tre förstnämnda medlemmarna och innehåller minoritetens
ändringsförslag och motiven till detsamma.

De ändringsförslag, som komiténs af år 1892 alla medlemmar
kommo öfverens om, voro följande:

Minimiåldern för barns intagande i industriens tjenst skall höjas
från 12 till 13 år. Skälen härtill äro dels hygieniska, lätt insedda, dels
ock framför allt pedagogiska, i det att erfarenheten visat, att folskolans
minimikurs i regeln först under tolfte året afslutas. Undantag skulle dock
kunna ske från denna regel, ifall denna minimikurs redan förut tillryggalagts
ock läkarebetyg presteras om att den platssökandes helsa ej lägger
hinder i vägen, och skulle då som hittills den dagliga arbetstiden ej få
öfverskrida 6 timmar.

Kontrollen öfver lagens efterlefnad bör öfverlemnas åt särskilda
inspektörer, och komiterade föreslå här — enligt utlandets föredöme —
yrkesinspektörerna, hvilkas antal derför föreslås skola ökas. Ur motiveringen
kan följande korta passus anföras: »Det torde emellertid vara

uppenbart och numera jemväl från alla sidor erkändt, att utan tillsyn
från sjelfständiga, dertill särskildt förordnade, sakkunniga personer hithörande
lagbestämmelser blifva utan egentlig verkan och, der de tillämpas,
gifva anledning till så mycket större missnöje, om å andra håll deras
öfverträdande saklöst får ega rum. Med åberopande af hvad 1875 års
komité i detta ämne anfört, vill fördenskull komitén som sin mening uttala,
att ett af de oeftergifligaste vilkoren för att en lagstiftning på detta
område, hvarom nu är i fråga, skulle kunna utöfva det gagn, som dermed
åsyftas, är, att tillsynen öfver lagens efterlefnad anförtros åt särskilda,
af staten tillsatta inspektörer.»

En tredje punkt, hvarom komiterade blefvo ense, är den om
läkareundersökningarna. Komiterade yttra: »En af de vigtigare åtgärder
till minderåriga arbetares skydd är att sörja för läkares tillsyn öfver
deras helsa och kroppsbeskaffenhet. I detta afseende hafva de engelska

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

5

fabrikslagarna sedan länge innehållit bestämda föreskrifter och verkningarna
deraf hafva utan gensaga befunnits välgörande.» Komiterade
föreslå, att läkareundersökning icke blott må föregå barns och minderårigas
intagande i yrkesarbete, utan att äfven årligen läkarebesigtning
af de i arbete anstälda utföres, samt att det arfvode, som härför bör utgå
och som komiterade ansett kunna för de i allmän tjenst anstälda läkare
fixeras till 50 öre för hvarje undersökt barn, bör erläggas af vederbörande
näringsidkare.

Vidare äro komitémedlemmarna ense om att såsom ytterligare
garanti för att barnen ej lida men till sin helsa genom arbete, föreslå,
att minderårigas användande i farligt, helsovådligt eller synnerligt ansträngande
arbete må af Konungen förbjudas eller inskränkas utöfver hvad
de allmänna bestämmelserna innehålla.

Slutligen äro också samtliga komiténs ledamöter ense om att för
minderåriga, fylda 15 år, föreslå en arbetstid af till och med 11 timmar,
medan 1881 års förordning för dessa ålderskategorier medgifver endast
10 timmars arbetsdag. Denna senare 1881 års föreskrift har väckt utbredt
missnöje i industriella kretsar, och komiténs ledamöter ansågo alla
detta missnöje böra förtjena afseende, hvithet så mycket mindre kan väcka
förvåning, som de nyss omtalade läkareundersökningarna höra utgöra ett
korrektiv mot att klena individer, som kunna lida men af en så pass
utsträckt arbetstid, komme att blifva underkastade densamma.

Men härvid stannade'' sämjan. I några vigtiga punkter kunde
öfverenskommelse ej träffas, och man kan säga, att striden mellan de två
jemnstarka partierna gälde 13- och 1 Käringarna.

Herrar de la Gardie, Lovén och Beckman föreslå, att för dessa
13- och 14-åringar ej längre arbetstid än 6 timmar skulle ifrågakomma,
och de motivera detta dermed, att det synts dem svara af stor vigt, att
de minderåriga icke beröfvas tillfälle att begagna den fortsatta skolundervisning,
hvarom i ^ 5 i folkskolestadgan den 20 januari 1882 förmäles
och för hvilken anordningar af flere kommuner äro vidtagna, eller undervisningen
i aftonskolor eller tekniska skolor, som ä flera orter inrättats.
Med en längre arbetstid låter denna undervisning näppeligen förena sig.
Vid fylda 14 är infaller ock vanligen konfirmationsundervisningen. Yrkandet
har dessutom sitt berättigande i nödvändigheten att, så mycket
som möjligt är, skydda de yngsta arbetarna för öfveransträngning.»

Industriens målsmän anse i motsats härtill, att man genom detta
ändringsförslag skulle komma ur askan i elden; den nya lagen skulle af

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

näringsidkare ock barnens föräldrar mötas med ännu större afvogket än
1881 års lag. Ty i stället för att denna lags bestämmelser blefve mildrade
ock för industrien mindre betungande, skulle motsatsen komma att
ega rum. 1881 års lag medgifver nemligen för 14-åringarne en arbetstid
af 10 timmar dagligen, ock denna skulle nu komma att inskränkas till 6
timmar. De yttra i den anledningen: »Af alla bestämmelser i 1881 års
förordning torde ingen kafva mötts af , så stark gensaga, som just den om
6 timmars arbetstid för 13-åringar. Petitioner ock utlåtanden, kvilka af
yrkesidkare ock föreningar enskildt eller på möten blifvit afgifna såväl
före som efter förordningens utfärdande, kafva från mångfaldiga synpunkter
framkållit denna bestämmelses skada ock olämpligket, ock erfarenheten från
den tid, då försök gjordes att efterlefva förordningen, kar ådagalagt det
berättigade i dessa protester, så att man endast kar myndigketernas
öfverseende med öfverträdelser mot förordningen att tacka för, att den
icke burit sämre frukter. I detta afseende kar man att söka den förnämsta
anledningen till att det missnöje med lagstiftningens ingripande
å ifrågavarande område, som, enligt kvad komitén uppgifver, vid utfärdandet
af förordningen år 1881 gaf sig så starka uttryck, efter kand
lemnat rum för en mera lugn uppfattning.» Minoriteten föreslår alltså,
att 14-åringar må som kittills få arbeta 10 timmar dagligen, ock att
13-åringars arbetstid må ökas från 6 timmar dagligen till 10 timmar.
Den påpekar, att skolans kraf kan tillgodoses genom bestämmelsen, att
minderårig, som ej erhållit afgångsbetyg från folkskolan, skall begagna sig
af den för honom af skolrådet, efter arbetsgifvarens körande, anordnade
undervisningen ock eger för den skull, att två eftermiddagar i veckan
lemna arbetet, så mycket tidigare som skolgången fordrar. Ock kvad de
hygieniska klufven beträffar, så höra de anses tillgodosedda genom införandet
af de föreslagna läkareundersökningarna såväl vid inträdet i
arbetet som sedan en gång årligen äfvensom genom särskilda bestämmelser,
som Ivongl. Maj:t skulle ega att utfärda angående minderårigas
sysselsättning i helsofarligt arbete.

För att göra ett val mellan de två partierna torde det vara rigtigast
att pröfva, huru förslagen ställa sig till de fordringar hygienen och folk•skolan
måste ställa på en gagnelig lagstiftning i frågan, och vi börja med
hygienens fordringar, dels emedan det öfverallt är omvårdnaden om det
uppväxande slägtets fysiska helsa, som först bragt denna lagstiftning på

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

tal, dels också emedan denna omvårdnad hittills ansetts vara dess giltigaste
motiv. Industrimännen hafva också insett vigten af denna fråga och
gjort sitt bästa för att ur hygienens synpunkt göra sitt förslag acceptabelt.

De erinra derom, att ett 10 timmars arbete ingalunda alltid kan
anses vara för 13- och 14-åringar öfveransträngande och således för
helsan menligt. Är det lindrigt och afpassadt för deras krafter, tillåter
det fullt väl en orubbad utveckling af deras fysiska helsa, och om detta
måste anses gälla storindustrien, så gäller det i ännu högre grad andra
näringar, handtverk och handel, som enligt komiténs förslag också skulle
underkastas den nya stadgan — fullt konseqvent och till stor praktisk
fördel, emedan ett af 1881 års lags många fel beståi'' deri, att bestämmelserna
angående arbetstidens längd endast galt fabriker och ej handtverkare
och lagen således blifvit ofta svår att tillämpa äfven derför, att
man i ett särskilt fall ej visste, om denna bestämmelse galt detta fall
eller ej. Men hvem kan tro, att en 10-timmars sysselsättning som springpojke
eller dylikt biträde skulle nödvändigt vara oförenligt med 13- eller
14-åringars helsa?

Tvärtom anse industriens målsmän i motsats till komiténs majoritet
på grund af långvarig erfarenhet, att ett sådant arbete i industriens tjenst
för dessa barn med sin regelbundna och väl afpassade gång, i stället för
att hämma barnets utveckling, kan icke obetydligt medverka för att stärka
såväl deras fysiska krafter som deras andliga helsa. Härtill kommer den
vigtiga omständigheten, att den större arbetsförtjenst, som tillfaller barnet
genom den längre arbetstiden, förskaffar det bättre och rikligare föda,
varmare och ändamålsenligare beklädnad o. s. v., något som af litet hvar
torde föredragas framför ledighet, förenad med nöd och brist.

Industriens målsmän söka ytterligare stärka sin ställning genom
att hemta stöd för densamma i Frankrikes lagstiftning, som tillåter en
maximalarbetsdag af 10 timmar för 13- och 14-åringar, och de skulle
kunnat vinna ett ytterligare stöd för sin åsigt genom att citera Englands,
som tillåter en maximalsarbetsdag af 10 timmar för 14-åringarna och gör
det äfven för 13-åringar, såvidt dessa afslutat folkskolan. Båda dessa
länders lagstiftning tillåter således principielt eu 10 timmars arbetsdag
för dessa ålderskategorier, men dessa stöd äro ej starka, ty man kunde
från flera andra kulturstaters lagstiftning citera bestämmelser, som utvisa,
att eu sådan arbetstid förefallit lagstiftarna för lång — (i eller 8 timmar
för 13-åringar, 8 eller 10 för 14-åringar äro vanliga bestämmelser, ja, i
Schweiz få barnen ej i industriens tjenst intagas förrän vid fylda 14 år.

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

Industriens målsmän hafva derför sett sig om efter bättre öfvertalningsmedel
för att göra sitt förslag af hygienici antagligt, och det
synes, som om de funnit ett sådant medel; det är från dem förslaget om
utsträckt användning af läkareundersökningar utgått, hvilket förslag sedan
af hela komitén accepterades.

I sjelfva verket synes det sjelfklart, att det beror på sysselsättningens
eller arbetets art, huruvida en 1 O-timmars arbetsdag för 13-eller
14-åring skall vara till gagn eller skada, och det synes äfven sjelfklart
att samma arbete kan för den ene vara oskadligt eller till och med
gagneligt, medan det för ett annat svagare barn är till skada. De faror
af en 1 O-timmars arbetsdag för 13- och 14-åringars helsa, som onekligen
kunna förefinnas, skulle helt visst kunna undvikas genom en väl anordnad
läkareundersökning, som ej blott pröfvade en platssökandes helsobeskaffenhet
före platsens tillträdande, utan äfven årligen pröfvade, huruvida
arbetet äfven fortfarande vore passande för hans | krafters beskaffenhet.
Och sådana ordentligt anordnade och bedrifna läkareundersökningar skulle
dessutom medföra den stora fördelen, att man snart finge reda på de
yrken, som för barnens helsa vore farliga, och för hvilka Kong! Maj:t
enligt komiténs förslag egde rätt stifta undantagslagar, inskränkande
arbetstiden eller till högre åldersklasser uppskjutande de minderårigas
inträde i yrket. Och härigenom erhålles ytterligare en vigtig garanti för,
att ej arbetet kunde medföra skada för de i detsamma sysselsatta minderårigas
helsa.

Man bör, synes det mig, vara industriens målsmän tacksam för
deras förslag, så mycket mer som det enligt detsamma skulle vara arbetsgivarna,
hvilka skulle bekosta dessa undersökningar. Men man bör ej
lemna oanmärkt, att undersökningarna endast på det vilkoret kunna
blifva förtroendeingifvande, att de verkställas af läkare, som stå fullt
oberoende af arbetsgifvarna. I England, der dessa läkareundersökningar
spela en stor roll och visat sig allmänt verka välgörande, är det läkare,
hvilken direkt eller indirekt är intresserad i en rörelse, förbjudet, att
hvad angår denna rörelse utfärda läkarebetyg för der anstälda minderåriga.

Under förutsättningen af fullt opartiska läkareundersökningar och
kontroll för öfrigt genom särskilda inspektörer, såsom af komitén föreslagits,
synes alltså förslaget om 13- och 14-åringars 10-timmars arbetstid
från hygienisk synpunkt acceptabelt.

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

Som jag redan nämnt, var det främst den tanken, att barnens
fortsatta utbildning i folkskolan, i afton- och yrkesskolor vore oförenlig
med en längre arbetstid än 6 timmar dagligen för 13- och 14-åringar,
som föranledde majoriteten inom komitén att fordra denna arbetstid som
maximum. Minoriteten, industriens målsmän, säga, att det är dem svårt
att förstå, huru den i deras förslag bestämda arbetstiden, 10 timmar dagligen
för dessa 13- och 14-åringar, skulle kunna utöfva någon hämmande
inverkan på undervisningen. Barnen lemna ju, som komitén sjelf upp1}
st, i de allra flesta fall folkskolan vid 13 års ålder, vid hvilken de,
exempelvis i Stockholm, inhemta! ej blott folkskolans minimikurs, utan
till och med genomgått 12 kurser, d. v. s. hela folkskolan. Då det
likväl skulle komma att inträffa, att i arbete anstäldes barn, som icke
erhållit fullständigt afgångsbetyg från folkskolan, vilja de tillmötesgå dessa
folkskolebildningens målsmäns önskningar på det sättet, att de föreslå,
att sådan minderårig skulle begagna sig af den för honom af skolrådet’
efter arbetsgifvarens hörande, anordnade undervisning, och för den skull
ega att två eftermiddagar i veckan lemna arbetet så mycket tidigare,
som denna skolgång fordrar.

De hålla dessutom före, att större faror för barnens såväl intellektuella
som moraliska utveckling härflyta af sysslolösheten än af ett ordna^
arbete inom industrien, hvilket upptager större delen af deras tid.
De yttra i så hänseende:

»Det är ett kändt förhållande, att barnen i de flesta fall icke
kunna qvarhållas i skolan, sedan de fylt 13 år. Om de då till följd af
lagstadganden icke kunna erhålla arbete eller, då sådant undantagsvis
eihålles, icke tillatas arbeta längre än 6 timmar dagligen, hänvisas de
till mer eller mindre sysslolöst lif med alla dess frestelser och faror.
Följderna häraf äro lätta att inse och hafva äfven låtit skönja sig, såsom
bland annat framgår af fångvårdsstyrelsens berättelser.»

* "Vi välja ett yttrande af predikanten vid kronohäktet i

Norrköping, industristaden par preference: »På grund af gällande för ordning

få minderåriga numera användas i arbete mycket färre timmar
om dagen än förr. Blefve fritiden tillbragt på rätt sätt, skulle naturligtvis
nämnda åtgärd i mänga hänseenden vara synnerligt välgörande. Men
så sker icke i vanliga fall. I stället samlas ungdomen på lediga stunder
för öfvandet af alla möjliga odygder.» — — »Det behöfver icke kär
påpekas, huru stort moraliskt inflytande, som utöfvas af ett jemnt och
ständigt arbete, hvilket vid tidiga år vänjer vid ordning och idoghet samt
Bih. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 61 Käft. " 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

höjer sjelf aktningen vid medvetandet om att man är nyttig för sig sjelf
och andra. Detta är så erkändt, att förtänksamma föräldrar och målsmän
äro angelägna om att deras barn och skyddslingar så tidigt som
möjligt må visa lust att inträda i arbete och sa ihärdigt som möjligt
bedrifva det. Skulle omdömet utfalla annorlunda och i motsatt retning,
då det gäller arbete i industriens tjenst? Yi äro tvärtom öfvertygade
om att det är icke den minsta af de förtjenster, som industrien inlagt
om samhället, familjerna och de unga sjelfva, att den velat och kunnat
lemna sysselsättning, arbetsförtjenst och utdaning åt minderåriga.» _

Men äfven om det nu refererade resonnem entet skulle vara rigtigt,
följer ej deraf, att man eger rätt att förbise denna ungdoms kraf på fortsatt
intellektuel utveckling under åren, sedan de inträdt i yrkenas tjenst.
Det är ett oafvisligt kraf för eu sund samhällsutveckling att söka höja
arbetsklassens intellektuella och moraliska nivå genom att söka bereda
densamma ökadt tillfälle till utbildning efter genomgåendet af den egentliga
folkskolan; man inrättar fortsättningsklasser till folkskolan, aftonock
yrkesskolor. Men skola dessa anstalter göra det med dem åsyftade
gagnet, måste man också bereda tid för den ungdom, för hvilken de äro
afsedda, att använda dessa bildningsanstalter, och de ofvan citerade anbud,
industriens målsmän inom komitén gjort, synas för knapphändiga och
behöfva ökas. Dock måste påpekas, att det vigtigaste af dessa — förslaget,
att barnen ej vid 12 års ålder såsom nu, utan först vid fylda 13
år få'' inträda i yrkena — redan innebär särdeles stora fördelar för
folkskolan, och att detsamma jemte en tillfredsställande kontroll genom
yrkesinspektörer och läkare af det senaste allmänna folkskoleläraremötet
i Norrköping år 1898, hvilket möte tillkommer förtjensten af att å nyo
hafva bragt den oss sysselsättande frågan på tal, uppsattes som folkskolans
förnämsta kraf på en förbättrad lagstiftning i ämnet. Ty genom
dessa två förbättringar skulle folkskolan åtminstone komma att till det
13:de året odeladt rå om sina lärjungar, hvilket nu mycket ofta icke
är fallet.

Jag har sökt visa, att, under förutsättning af på tillfredsställande
sätt anordnade läkareundersökningar och ökadt tillmötesgående af kraf vet
på att tillfälle för de i arbete anstälda minderåriga lemnas till fortsatt
undervisning i fortsättningsskolor, yrkesskolor och dylikt, komiténs förslag

Motioner i Andra Kammaren, K:o 238. 11

med den af reservanterna föreslagna ändringen, att 13- och 14-åringars
arbetstid må få uppgå till högst 10 timmar dagligen, borde kunna utgöra
grundvalen för eu tillfredsställande lösning af denna samkällsvigtiga
fråga. Att denna fråga måste lösas, synes mig sjelf klart —- vi äro i
sjelfva verket det enda kulturland med utvecklad industri, som icke eger
någon lagstiftning angående minderårigas användning i arbete; ty att
den lagstiftning, vi ega, endast utgöres af eu lag på papperet, har många
gånger påpekats. Och att nu rätta tidpunkten är inne för eu sådan
lagstiftning, synes påtagligt. Frågan har vunnit ett allt mera aktuelt
intresse under de senaste åren. Fordom sade man, att Sverige ju icke
vore något industriland, och derför vore eu skyddslagstiftning för minderåriga
obehöflig. Hu kan ingen komma med ett sådant argument, såsom
af de ofvan meddelade siffrorna å industriens hastigt stigande produktionsvärden
nogsamt framgår. Och denna stigning torde komma att fortgå,
då, såsom det synes, Sverige eger alla betingelserna för ett framgångsrikt
arbete på industriens område. Men för att en sådan industriel utveckling
skall kunna ega rum, fordras i främsta rummet, att det uppväxande
arbetareslägtet skyddas under sin uppväxttid. De ofvan meddelade omdömena
om den nuvarande lagstiftningens otillräcklighet i detta hänseende
finna stöd i flera i den dagliga pressen meddelade uppgifter,
hvilka mig veterligen icke dementerats. Hit höra exempelvis uppgifterna
om barns användande vid glasbruk. Vid ett glasbruk i Elfsborgs län
hade 65 barn i en ålder af mellan 8 och 14 år användts vid nattarbete,
och vid småländska glasbruk användas till och med barn af 6—7 års
ålder till arbete i två olika arbetslag, af hvilka det ena börjar klockan
3 förmiddagen och slutar klockan 12 middagen med Va timmes rast
2 gånger, medan det andras arbetstid är från klockan 1 eftermiddagen
till 10 eftermiddagen med endast Va timmes rast.

Af allt det nu sagda framgår, att eu reform af den nuvarande
lagstiftningen till skydd för barn och minderåriga i industrielt arbete
synes hos oss vara i hög grad af behofvet påkallad. Fn sådan reform
synes mig böra hufvudsakligen afse följande hufvudpunkter:

Lagstiftningen bör göras effektiv derigenom, att kontrollen öfver
densammas efterlefnad öfverlemnas — liksom i utlandet med framgång
skett — åt yrkesinspektörerna, och att lagens bestämmelser angående
arbetstidens längd, rasterna in. m. affattas på ett sådant sätt, att det
blir möjligt för dessa kontrollanter att med framgång öfvervaka lagens
efterlefnad, ty erfarenheten från utlandet liar lärt, att, om så ej sker,

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

arbetsgifvarne hafva många möjligheter att eludera lagen och att göra
kontrollen öfver dess efterlefnad icke verksam. Anordnas dessutom, såsom
komiterade år 1892 enhälligt föreslagit, eu kontroll af den arbetande
ungdomens helsotillstånd genom läkare, Indika dock böra stå i en från
arbetsgifvaren fullt oafhängig ställning, så synas mig tillräckliga garantier
förefinn as, att denna lagskipning skall kunna utföra det med densamma
åsyftade gagnet, och det betyder då icke så mycket, om till en början
smärre misstag skulle begås i afseende på arbetstidens maximum, minimiåldern
för de platssökandes inträde i arbete med flera dylika bestämmelser,
ty i sådana sakkunniga, för saken intresserade och i utöfvandet af sitt
värf fria och oberoende kontrollanter eger lagstiftaren de bästa medhjelpare
för en vidare utveckling och fullkomning af lagstiftningen, om en sådan
af behofvet är eller blir påkallad.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag få hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och,
så fort ske kan, till Riksdagen inkomma med förslag
till ny lag angående minderårigas användande i arbete
vid fabrik, handtverk eller annan handtering, i hvilket
förslag, på samma gång industriens, hygienens och
folkundervisningens berättigade kraf vid eu sådan
lagstiftning tillgodoses, framför allt måtte tillses, att
lagstiftningen blifver verksam genom att åt yrkesinspektionen
öfverlemna kontrollen öfver lagens efterlefnad.

Om remiss till utskott hemställes.

Stockholm den 15 mars 1899.

Curt Wallis.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1899.