Motioner i Andra Kammaren N:o 238

Motion 1896:238 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren N:o 238.

1

N:o 238.

Herrar J. Mankill och D. Bergström, med förslag till ändrad
lydelse af §§ 14 och 11 riksdagsordningen.

Af Sveriges myndiga manliga befolkning är inemot 1 million i saknad
af politisk rösträtt. Det förslag till ändrad lydelse af §§ 14, 17 och
25 riksdagsordningen, som i Kongl. Maj:ts proposition n:o 41 blifvit årets
Riksdag förelagdt, afser, enligt hvad motiveringen till förslaget upplyser,
att af denna million flytta en knapp tjugondei öfver det politiska strecket.
Icke ens denna obetydliga utsträckning af valrätten till Andra Kammaren
har regeringen emellertid vågat föreslå, utan att förbinda den med ett
förslag om tvåfaldiga garantier, till betryggande af ten normal och sund
samhällsutvecklings.

I fråga om den ena af dessa garantier, hvilken innehålles i de föreslagna
bestämmelserna i § 14 riksdagsordningen angående inkomsttagarnes
rösträtt, har det redan vid propositionens remittering till konstitutionsutskottet
bland annat blifvit anmärkt att nödig utredning rörande dess verkningar
fullständigt saknas. Visst är, att, från den stund dessa bestämmelser
om inkomsttagarnes rösträtt blefve lag, ett betydligt antal af dem som
dittills egt rösträtt komme att förlora densamma. Det lins ingen utredning,
som garanterar, att icke på denna punkt manfallet blir så stort, att
det fullständigt uppväger den af regeringen beräknade ökningen i antalet
politiskt röstberättigade.

Detta om den ena garantien. Den andra — införandet åt proportionella
val i vissa valkretsar — skulle säkerligen äfven medföra betänkliga
verkningar i flera afseenden. Den naturliga förutsättningen för användandet
af ett dylikt valsystem är ju tydligen, att det bör kunna användas
öfver hela valområdet och icke, såsom här, endast i ett fåtal valkretsar.
Om det användes endast i ett fåtal kretsar, kommer detta valsätt att gifva

Bih. till Rikad. Prut. 1806. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 60 Höft. (N:o 238). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

ett oriktigt uttryck åt ställningen i det hela och särskilt verka till förfång
med afseende å de ifrågavarande kretsarnes representationsrätt. Denna
erfarenhet har man gjort- i England och derför också der upphört med den
partiella användningen af det proportionella valsystemet. Men härtill kommer
i fråga om vår svenska Riksdag en annan särdeles vigtig synpunkt.
Införandet af proportionella val i större eller mindre utsträckning till allenast
den ena af Riksdagens kamrar kommer gifvetvis att i betydlig grad
minska denna kammares inflytande med afseende å alla de frågor, som
kunna afgöras genom gemensam omröstning. Skall ett dylikt valsystem
införas vid val till Andra Kammaren, så lär det väl sålunda blifva eu nödvändig
konseqvens, att det, med fixering af Första Kammarens valperioder,
samtidigt införes äfven vid val till Första Kammaren.

Hvarken med afseende å det positiva — valrättens utsträckande till
vissa klasser af medborgare — eller med afseende å de ifrågasatta garantierna
är regeringens förslag egnadt att tillfredsställa, ehvad man nu ser
det ur de orepresenterades, de representerades eller representationens synpunkt.

Man skulle hafva förstått, om en konservativ regering, sådan som
den nuvarande, på samma gång den föreslagit en verkligt afsevärd utsträckning
af den politiska valrätten, dock dermed förbundit en s. k. garanti,
hvars närmaste verkningar varit utredda och på siffran beräknade.
Man skulle också hafva förstått om vår nuvarande regering, efter alla dessa
utredningsförsök, helt enkelt hade stannat vid den af Andra Kammaren
ofta gillade tanken på ett 500-kronorsstreck eller möjligen vid det s. k.
kommunala strecket, utan att dermed förbinda några obehöfliga garantier.

I senare fallet hade ju dock rättvisa blifvit gjord åt åtminstone
1—200,000 politiskt röst-rättslöse medborgare. Och i förra fallet borde
det kunnat tänkas, at-t till och med en konservativ regering, med upptagande
af en från konservativt håll i Första Kammaren uttalad tankegång,
gått ända till allmän rösträtt, men dermed förbundit t. ex. den »garantien»
att alla de hittills enligt- § 14 riksdagsordningen röstberättigade erhållit
hvardera två röster, under det att de nytillkomne erhållit hvardera eu röst.

Regeringen har icke gjort och icke velat göra något i dylik rigtning.
Dess ledstjerna, då den gått till den politiska rösträttsfrågans lösning,
har varit att se till, att icke »någon förändring i Andra Kammarens
karakter och sammansättning deraf skulle blifva en följd». Sådan AndraKammaren
nu är, är dess sammansättning enligt regeringens åsigt »betryggande
för en normal och sund samhällsutveckling». Det- gäller, att den må
så förblifva och derför har regeringens förnämsta sträfvan gått ut på att
utjemna »den skiljaktiga uppfattning» — såsom statsrådet och chefen för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

3

justitiedepartementet i mindre artiga ordalag mot Andra Kammaren uttrycker
sig — »som i denna fråga hittills rådt. emellan Riksdagens kamrar».

Från deras sida, som äro afgjorda motståndare mot en effektiv rösträttsreform,
har den taktiken på senare tiden flitigt användts att afskräcka
de nu röstberättigade och särskilt majoritetens män inom Andra Kammaren
dermed, att hvarje sänkning af strecket skulle vara liktydig med
att makten ginge dem ur händerna. Härmed har man skrämt och hotat
inom och utom Riksdagen, och i samma anda talar nu den kongl. proposition,
som varnar särskilt landtrepresentanterna i Andra Kammaren för
hvarje verklig och genomgripande rösträttsreforin.

Bör Riksdagen eller någon del af densamma tillmäta dessa hotelser
och varningar någon betydelse, och böra de deraf låta bestämma sin ståndpunkt
i rösträttsfrågan? För 25 år sedan, vid 1871 års lagtima och urtima
riksdag, fick Andra Kammarens landtmannamajoritet också höra icke
så litet hot med klasserna nedom strecket. Men hotet framkastades då af
andra bevekelsegrund^''. Denna majoritet visade sig icke villig att antaga
de framlagda militära förslagen, och i starka ordalag varnade man majoritetens
män för att missbruka sin makt. Särskild! vid 1871 års urtima
riksdag, då det sista slaget i försvarsfrågan skulle stå, kom hotet med
klasserna nedom strecket i allt starkare och starkare toner, så starka att
det icke längre kunde leinnas obesvärad!.

Det svar, som gafs, var märkligt, både genom sitt innehåll och på
grund af namnet, som stod bakom detsamma:

»Jag har begärt ordet» — yttrade hr Sven Nilsson i Österslöf (Kristianstads
län, Villands härad) den 2 oktober 1871 i Andra Kammaren —
»för att bemöta några yttranden af åtskilliga talare, som sökt hota oss med
samhällsklasserna under det så kallade strecket. Vi allmogens söner känna
dock alltför väl dessa klasser, för att man skulle med dem kunna skrämma oss.
Ett sådant hot är alldeles overksamt emot oss, vi, som ätit deras torra bröd,
delat deras hårda läger, veta hvad de önska och känna alla deras farhågor
och förhoppningar; det kan icke blifva någon farlig söndring emellan oss
och dem. För min del är jag, om herrarne, som hota med dem, så vilja,
gerna med om att flytta dessa klasser öfver strecket; låtom oss höja dem,
och samhället skall derigenom icke löpa någon fara, ty det finnes bland
dessa samhällets lägre klasser mera sundt omdöme och mera rättskänsla, än
man måhända förmodar, och säkert är, att man bland dem ofta träffar mera
heder och rättskaffenshet, än man stundom finner hos de högt uppsatte.»

Ett dylikt svar förtjenar att gifvas äfven nu, och det icke allenast i
ord utan äfven i handling. Om, såsom mången antager, Riksdagens kamrar
icke heller denna riksdag komma att enas om något förslag till än -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

drade bestämmelser rörande valrätten till Andra Kammaren och förklara
detsamma hvilande för vidare grundlagsenlig behandling, och om sålunda
deras beslut endast kunna tjena såsom en opinionsyttring och såsom en
ledning för landets regering vid dess framtida arbete på rösträttsfrågans
lösning, är det af vigt, att det blir utsagdt, och klart, huruvida den kammare,
saken framför allt gäller, nu för tiden är mera benägen än förr att
lyssna till detta slags bot och varningar, eller om den utan afseende härå
vill ofvan det politiska strecket flytta de massor, som härpå framställa berättigade
anspråk.

Det må i dessa dagar, då så mången ropar, att grunderna för representationsrätten
icke böra undergå någon genomgripande förändring, och
då landets regering förklarat det af stora massor af landets befolkning
framstälda krafvet på politiska rättigheter vara alldeles oförenligt med en
lugn och ostörd samhällsutveckling, förtjena att erinras, att det nya riksdagsskickets
skapare ingalunda tillslutit ögonen för nödvändigheten att en
gång lägga nya grundvalar för representationen. 1 vårtöra visade lian. sig
hafva öppnare blick än mången annan för vår nuvarande riksdagsordnings
allra största fel: att utesluta den stora massan af folket från alla politiska
rättigheter och endast skapa en ny fåtalsrepresentation i stället för ståndsrepresentationen.

Det var hvarken representationsförslagets argaste vedersakare, presteståndets
ledamöter i de sista ståndsriksdagarnes konstitutionsutskott, ej
heller någon af motståndets främste banérförare inom ridderskapet och
adeln, utan det var förslagets egen upphofsman, justitiestatsministern friherre
Louis De Geer, som kort före dess antagande fälde följande dom
öfver detsamma:

»Så vål vår nuvarande (1810 års) riksdagsordning, som det hvilande
förslaget (1866 års riksdagsordning), lida af det gemensamma väsentliga
framtidsfelet att helt och hållet utestänga den egentlige arbetaren, som,
utan eget kapital eller högre intelligens i sin arbetsprodukt, hufvudsakligen
är inskränkt till sin fysiska kraft. Detta vore måhända icke något
fel af betydenhet, om det till hela den utsträckning, som af teoretici ofta
antages, vore en sanning, att den representation är den bästa, som i sig
innesluter de bästa representanterna. Men det är visserligen icke nog, att
representanterna äro i sig sjelfva förträffliga menniskor och utrustade med
en representants yppersta egenskaper. De måste äfven ha folkets förtroende
och ha just detta förtroende att tacka för sitt uppdrag. Ett folk vill
liksom hvarje enskild ha sitt eget ord med i laget vid afgörandet af sina
angelägenheter och nöjer sig icke med att de skötas val af andra. Ingen
afsäger sig gerna helt och hållet den makt, han känner sig ega. Nu är visser -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

5

ligen intelligensen den största magten i samhället, men den numeriska öfvervigten
får icke heller lemnas ur räkningen, och en otrygghet hvilar alltid
öfver det samhälle, der en stor magt står utom den krets, inom hvilken
rättigheterna finnas.»

Dessa ord grunda sig onekligen på ett vida säkrare bedömande af
vilkoren för en sund och ostörd samhällsutveckling än de uttalanden, som
i det till K. M:ts proposition fogade statsrådsprotokollet blifvit gjorda af
den nuvarande justitieministern. Den som förmår att, liksom friherre De
Geer, se den vigtiga frågan från vidare synpunkter, han förstår, att det är
till samhällets båtnad, som de stora massorna nedanför strecket en gång
skola erhålla politiska rättigheter, och han planerar icke för att få det så
stäldt, att de förut rösträttslösa, åt hvilka rösträtt in rym mes, väl skola
ega att afgifva sin röst, men att denna röst ingenting skall kunna betyda
och uträtta.

För vår del äro vi icke vänner af någon som helst skenreform eller
rösträttsreform bakåt. Vi kunna sålunda icke ansluta oss till regeringens
rösträttsförslag, utan vilja, under åberopande af de talrika och talande
skäl, som vid föregående riksdagar blifvit anförda för yrkandet på allmän
rösträtt, härmed föreslå:

att Riksdagen för sin del måtte antaga till hvilande
för grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 14 och 17 riksdagsordningen:

Nuvarande lydelse:

§

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en hvar
i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad man, hvilken
antingen eger eller med stadgad
åborätt innehafver fast egendom på
landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst ett tusen riksdaler,
eller för lifstid eller för minst fem
år arrenderar jordbruksfastighet till
taxeringsvärde, ej understigande sex
tusen riksdaler, eller ock erlägger
till staten bevillning för en till
minst åtta hundra riksdaler uppskattad
årlig inkomst.

Bill. till Riksd. Prot. 1836. 1 Sami.

Föreslagen lydelse:

14.

Valrätt tillkommer inom den
kommun, der han bosatt är, en hvar
svensk medborgare, från och med
början af kalenderåret efter det han
fy It tjuguett år, så länge han uppfyller
de i § 26 stadgade vilkor för
valbarhet.

2 Afd. 2 Band. 60 Höft.

2

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 238.

§ 17 mom. 2.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de för kommunerna gällande
röstlängder, som böra innehålla
anteckning om dem, hvilka
enligt § 14 valrätt tillkommer.

Stockholm den 14 april 1896.
J. Mankel!-.

Vid dessa val skola till efterrättelse
tjena de röstlängder öfver valberättigade
vid riksdagsmannaval till
Andra Kammaren, som å landet, af
kommunalnämnden och i stad af magistraten
eller, der.sådan ej finnes,
stad sstyrelsen böra upprättas.

David Bergström.

Stockholm 1896. Knngl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Stttier.