Motioner i Andra Kammaren, N:o 217

Motion 1896:217 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 217.

17

N:o 217.

Af herr E. Wavrinsky m. fl., med förslag till ändrad lydelse
af § 15 regeringsformen.

I Norges grundlovs § 25 föreskrifves, att rikets landt- och sjömagt
»ikke maa överlädes i fremmede Magters Tjeneste.» Denna föreskrift
hafva unionskomitéerna upptagit i sina respektive förslag till
Föreningsakt, såväl 1844 års komité som 1867 års. Den förra komitén
motiverar sitt förslag sålunda (§ 37):

»Ingen stat kan öfverlemna sina söner i främmande magters
krigstjenst utan att derigenom minska sin egen försvarsförmåga. Det
är af högsta intresse för begge de förenade rikena, att hvardera af
dem är. i besittning af så stor försvarskraft som möjligt, och det kan
derför icke vara öfverlemnadt till ett af rikena att, efter godtfinnande,
minska sin försvarskraft; tv genom att minska det ena rikets stridskraft,
minskas också föreningens, om än förmågan att tillvägabringa
det minimum af bidrag till gemensamt försvar, hvarom man öfverenskommit,
derigenom icke tillintetgöres. Härigenom förmenas vara visadt,
såväl att frågan om konungens rättighet eller icke rättighet att öfverlemna
krigsmagten eller någon del deraf i främmande magters tjenst
är en gemensam angelägenhet, hvilken följaktligen bör genom föreningsakten
bestämmas, som att stadgandet härom bör vara lika för begge
rikena, så att den gemensanune konungen ej må innehafva rättighet
att öfverlemna det ena rikets krigsmagt i främmande magters tjenst,
under det han icke eger rättighet att i sådan tjenst öfverlemna ens
någon del af det andras.

Förbudet i Norges grundlags § 25 emot att öfverlemna rikets
krigsmagt eller någon del deraf i främmande magters tjenst synes
alltså komitén i sig sjelft så rigtigt, att, om än icke afgörande skäl,
hemtade från föreningen, talade derför, detsamma likväl äfven för
Sverige borde göras gällande.»

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 Häft.

3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 217.

Samma uppfattning uttryckte 1867 års komité.

Frånvaron af en sådan bestämmelse gjorde det möjligt för grefve
Manderström att 1863 såsom Sveriges utrikesminister uppgöra förslag
till allianstraktat med Danmark, deri konungen af Sverige åtog sig att
ställa en truppstyrka, tills vidare ej öfverstigande 20,000 man af alla
truppslag, »till konungens af Danmark disposition». (Aktstykker vedkommende
den dansktyske Strid. Kjobenhavn 1865.)

Det är uppenbart, att svenska folket djupt känner behofvet af
och allmänt fordrar att landets fred och neutralitet bevaras, att den
icke genom något slags äfventyrspolitik sättes på spel. Att emellertid
grumliga intressen lyckas tränga sig fram, så fort den fredliga allmänandan
försvagas, det hafva vi sett. Detta är ett varsel för nationen,
som ej bör underskattas.

Och då det så ofta upprepas, att Kongl. Maj:ts utrikespolitik under
en 80-årig fredsperiod allt igenom stält som sin uppgift att upprätthålla
en orubbad neutralitet, så torde vi hafva skäl erinra oss, att
vi åren 18481849, 1855 och 1863 stodo kriget nära utan att någon
magt hotade oss med anfall eller kränkte vår neutralitet.

Vi få på grund häraf föreslå,

att § 15 i regeringsformen må få följande lydelse:
Ej må rikets krigsmagt eller någon del deraf öfverlåtas
i främmande magters tjenst.

Stockholm den 3 februari 1896.

Edvard Wavrinshy.

O. Walter.
D. Persson.

E. J. Ekman,
P. Norberg.
And. Olsson

J. M. Erikson
John Olsson.
Adolf Aulin.

B. P. Er sson.
E. Norman.

i Mårdäng.

J. Mankell.
Joh. Er. Nordin.

Oskar Eklund.
Anton Plahn.
J. Lindgren.

Lars Eriksson. Fridtjuv Berg.

C. J. Hammarström. N. F. Broström.
David Bergström.

O. Anderson.

Magnus Höjer.
Curt Wallis.

Halvar Eriksson.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1896.