Motioner i Andra Kammaren, N:o 215

Motion 1896:215 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

11

N:o 215.

Af herr E. Wavrinsky m. fl., med förslag till ändrad lydelse af
åtskilliga paragrafer i regeringsformen och riksdagsordningen
m. m.

Samma betänkligheter mot grundlagens bestämmelser i afseende
på regeringsärenden, som angå rikets förhållanden till främmande magter,
hvilka vi i en annan motion framhållit, gälla i ännu högre grad för bestämmelserna
om behandlingen af s. k. kommandomål. Dessa senare
äro till och med beröfvade de svaga garantier, som omgifva de förra.

Regeringsformens § 15 icke blott undantager kommandomålen
från behandling i statsrådet, utan tillstädjer Kongl. Maj:t att afgöra
dem i närvaro af blott en rådgifvare, den bland krigsdepartementens
chefer, till hvars departement ärendet hörer.

»Finner nämnde embetsman dessa företag vara af en vådlig
rigtning eller omfattning, eller grundade på ovissa eller otillräckliga
medel att dem utföra, tillstyrke han jemväl, att konungen ville kalla till
ett krigsråd deröfver tvenne eller flere af de närvarande högre militära
embetsmän; Konungen dock obetaget att å denna tillstyrkan och, der
den bifalles, å krigsrådets till protokollet anförda tankar göra det afseende,
honom godt synes».

Häraf framgår tydligt, att lagstiftarne insett, att till kommandomålen
räknas åtgärder, som afsigtligt eller oafsigtligt kunna leda till
krig. Tydligt uttalas detta i konstitutionsutskottets memorial den 2
juni 1809, der bland medel, som en »krigslysten monark» eger att »förmå
sina grannar till fredsbrott», särskildt nämnes: »öfningsläger, anstälda
nära deras gränser».

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Och ändock har Konungen för dessa vigtiga ärenden endast en
rådgifvare med betydligt inskränkt ansvarighet.

Enligt regeringsformens § 15 behöfver nemligen ej protokoll i
sådant mål föras, när icke föredragandens mening afviker från konungens,
och enligt § 38 behöfver beslutet ej för att blifva gällande konungens
underskrift eller föredragandens kontrasignation. När protokoll föras,
äro de undantagna konstitutionsutskottets granskning, utom när utskottet
är i tillfälle att äska ett sådant protokoll i »allmänt kända och af utskottet
uppgifna händelser». Det bör ihågkommas, att konstitutionsutskottet
gång efter annan, deribland 18171818, 1851 1852,1868 och
1893, oafsedt de märkliga reservationer, som ej vunnit utskottets flertal
för sig, funnit graverande anmärkningar mot hvad sålunda i kommandoväg
handlagts och beslutats.

Särskildt betänkligt synes det vara, att grundlagen icke tydligt
bestämmer, hvad med kommandomål skall förstås. Ty 15 paragrafens
definition, att till kommandomål räknas »sådana, som konungen i egenskap
af högste befälhafvaren öfver krigsmagten till lands och sjös
omedelbarligen besörjer», uppdrager inga gränser.

Kongl. Maj:t har också länge sedan erkänt behofvet af grundlagens
förtydligande i denna del. Så skedde i Kongl. Maj:ts proposition
den 31 mars 1818, hvarvid Kongl. Maj:t föreslog Rikets Ständer ny
redaktion af 7 § i regeringsformen, hvari den förestående sväfvande
kommandomålsdefinitionen, om den ens så kan kallas, ursprungligen
förekom.

Något vägande skäl att fortfarande ställa kommandomålen i en
alldeles särskildt försvagad undantagsställning, hvarigenom lätt ödesdigra
beslut kunna fattas, finnas alldeles icke. Endast hänsyn till föråldrade
uppfattningar hafva här gjort sig gällande.

Vi få på grund häraf föreslå,

att ur § 7 regeringsformen uteslutas orden: »med
undantag af sådana, som i 11 och 15 §§ omförmälas»;
att § 15 regeringsformen upphäfves;
att ur § 38 regeringsformen uteslutas orden: »utom
i kommandomål»;

att ur § 105 regeringsformen uteslutas orden:
»utom dem, som angå ministeriella ärenden och kommandomål,
hvilka endast i det, som rörer allmänt
kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras»;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

13

att i § 38 riksdagsordningen uteslutas orden: »med
undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och
kommandomål, hvilka endast i hvad som rörer kända
och af utskottet uppgifna händelser kunna fordras».

Härigenom torde följande ord i regeringsformen
blifva öfverflödiga och böra utgå, nemligen: i § 106
»eller den embetsman, som i kommandomål konungen
råd gifvit» samt »konungens rådgifvare i kommandomål»,
och i § 4 »i de fall, här nedanföre stadgas».

Stockholm den 3 februari 1896.

Edvard Wavrinsky.

E. J. Ekman. P. J. M. Erikson.

O. Walter.

P. Norberg.
Adolf Aulin.

D. Persson.

John Ohlsson.

J. Mankell.

Oskar Eklund.

B. P. Ersson.

And. Olsson,

i Mårdäng.

E. Norman.

Joh. Er. Nordin.

Fritdjuf Berg.

Anton Hahn. Lars Eriksson.

J. Lindgren. C. J. Hammarström.

A. F. Broström.
Magnus Höjer.

David Bergström.
Curt Wallis.