Motioner i Andra Kammaren, N:o 213

Motion 1896:213 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

N:o 213.

ÅT herr M. Alstcrllllld in. fl., om skrifvelse till Konyl. Maj:t
angående skiljande af handeln med vin ocdi maltdrycker
från annan handel, m. inunder
en lång följd af år hafva i Riksdagen gjorts framställningar
i syfte att få åtkomsten af äfven de svagare rusdryckerna, Öl och vin,
försvårad. Det har nemligen visat sig, att i samma mån som de spirituösa
dryckerna blifvit svåråtkomligare, har särskildt ölet trädt i deras
ställe. Detta betraktades till en början såsom ett lyckligt förhållande,
enär man i ölet såg mindre en rusgifvande än en nyttig och närande
dryck, som måttligt njuten Vore ofarligare än bränvinet. Men erfarenheten
intygar, att ölet äfven kan i hög grad missbrukas och, särskildt
i en del samhällen, der stora arbetareskaror finnas, vålla oordningar,
fylleri och störande uppträden af allehanda slag. Att personer
fullständigt berusa sig af öl, blir en allt mera vanlig företeelse. I den
af kongl. nykterhetskommissionen år 1892 utgifna skriften »om spritdryckerna»
förekommer å sid. 49 följande, som tydligt ådagalägger i
huru hög grad ölmissbruket gripit och allt mera griper omkring sig.

»Erfarenheter från Göteborg ådagalägga, att icke ensamt missbruk
af bränvin framkallar ett starkt rus, utan att äfven ölmissbruk i icke
ringa grad bidrager att höja summan af fylleriförseelser. Yi finna
nemligen för de senaste fem åren från nämnda stad följande uppgift
angående de lokaler, i hvilka de för fylleri anklagade före ruset senast
intagit förtäring.

	Motioner i	Andra Kammaren, N:o 213.
			hos enskilda
År.	å bolags-krogar.	it ölkrogar.	personer eller ur medhåll!	okändt.
			daska.
1885	727	483	330	1,183
1886	798	582	358	1,240
1887	840	614	464	1,174
1888	688	679	549	1,215
1889	765	753	574	1,371
Medeltal	för år 764	622	455	1,237.»

Men det är icke blott der, hvarest ölstugor finnas, som ett omättligt
förtärande af Öl och deraf följande oordningar förekomma. Som
ölet betraktas såsom en vanlig handelsvara, är det icke svårt att åtkomma
det när och hvar som helst, äfven om det ej får urdrickas på
platsen, der det köpes. Visserligen har genom bestämmelsen, att i
vanlig handelsbod på landsbygden ej får försäljas Öl och vin till afhemtning
i mindre parti än tio liter någon inskränkning i fråga om
handeln med nämnda drycker blifvit gjord; men då dels denna bestämmelse
ofta kringgås och kontrolleringen är svår att verkställa,
dels försäljning af Öl från fordon, utsända af bryggerier eller så kallade
öltappare, fritt pågår, kräfvas i ordningens, sedlighetens och nykterhetens
intresse mera tidsenliga och effektiva lagstiftningsåtgärder.

En sådan af verklig betydelse vore hvad Riksdagen år 1892 beslöt
och i skrifvelse till Kongl. Maj:t begärde, nemligen Öl- och vinhandelns
skiljande från vanlig handelsrörelse, en begäran, som då icke
vann Kongl. Maj:ts godkännande, men föranledde till utfärdande af den
så kallade tiolitersförordningen.

Undertecknade, som äro lifligt öfvertygade .om nödvändigheten
af en sådan reform, som den vi här angifvit och hvilken äfven Riksdagen
år 1892 ansåg nödvändig och nyttig, vilja härmed upptaga denna
fråga och hemställa, att Riksdagen måtte på nytt göra eu framställningtill
Kongl. Maj:t om Öl- och vinhandelns skiljande från vanlig handel.

I Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t om det år 1892 fattade
beslut i denna angelägenhet säges bland annat:

»Innan Riksdagen öfvergår till uttalande af sin åsigt i nu förevarande
fråga, torde böra erinras derom, att redan 1885 års Riksdag
hos Eders Kongl. Maj:t anhöll om sådan ändring i då gällande lagstiftning,
att rättighet att försälja vin och maltdrycker till afhemtning
i mindre myckenhet än tio liter skulle kunna förvärfvas blott i samma
ordning, som vore bestämd för rättighet att utskänka berörda drycker,

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

men att Eders Kongl. Maj:t ej fann skal bifalla nämnda anhållan i vidsträcktare
mån, än hvad den rörde handeln med vin å landsbygden,
hvaremot lagstiftningen angående försäljning af maltdrycker både i
stad och på landet äfvensom af vin i stad af Eders Kongl. Maj:t lemnades
oförändrad, på sätt inuehålles i nu gällande kongl. förordningen
af den 24 oktober 1885. Vid hvar och eu af riksdagarne åren 1886
1891 hafva i afgifna motioner framhållits behofvet af ändring i denna
kongl. förordning, ledande till inskränkning å landsbygden i handeln
med ifrågavarande drycker. Uti alla dessa motioner har åberopats
bestämd erfarenhet om ett utbredt och oafbrutet växande missbruk af
denna handel samt vitsordats det i flera hänseenden föga ändamålsenliga
i de derför gällande lagbestämmelser, framför allt i fråga om
möjlighet för kommunalmyndigheterna att motverka det onda, som af
handeln förorsakas, och om effektiv kontroll mot lagens kringgående.
Att dessa hos Riksdagen gjorda framställningar icke förut föranledt till
en anhållan hos Eders Kongl. Maj:t om ändrad lagstiftning uti ifrågavarande
ämne, torde hafva berott icke på olika åsigter om behofvet
af denna ändring, utan förnämligast på skiftande meningar om de
lämpligaste medlen att nå det med ändringen afsedda målet.

Ätt anledningar till missbruk af berusande drycker med deraf
föranledda följder snarast äro att befara, der större eller mindre folksamlingar
vanligen förekomma, torde vara uppenbart, och enär handelsbodar
af naturliga skäl utgöra ett slags centralpunkter, der personer från olika
håll sammanträffa, lärer det'' icke kunna betridas, att denna omständighet
i och för sig för mången kan utgöra en anledning till att i dessa
bodar förse sig med och sedan omättligt förtära dylika drycker, då de
der stå till buds. Sannolikt medverkade denna omständighet väsentligen
till det stadgande i gällande bränvinsförsäljningsförordning, enligt
hvilket. »minuthandel med eller iskänkning af bränvin icke må vara
förenad med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan
erfordras».

Då nu en lika bestämd som sorglig erfarenhet vittnar, att rus
med alla dess följder kan framkallas lika väl af vin och Öl som af
bränvin, och att skilnaden består endast deri, att af de svagare dryckerna
en större qvantitet erfordras än af de starkare, hvilken skilnad
i ej ringa mån torde utjemnas deraf, att vinet och ölet äro mera lättdruckna
än bränvinet, samt att, hvad särskildt angår ölet, detta i förhållande
till myckenheten är billigare, anser Riksdagen, att det vore
en naturlig och följdrigtig lagstiftningsåtgärd, om, efter i så riklig mån
vunnen erfarenhet om eu dylik åtgärds behöflighet, handlande, af samma

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

anledning som dem redan förut vägrats att afyttra bränvin, jemväl förbi
ödes att försälja vin och Öl.

Vid föredragning af här ofvan åberopade riksdagsskrivelse inför
Hans Maj:t Konungen anförde statsrådet och chefen för civildepartementet
bland annat följande:

»Hvad då först angår Riksdagens framställning, att försäljningen
af vin och maltdrycker till afhemtning ej skulle å landsbygden få förenas
med annan handel, så framgår af den redogörelse jag lemnat för
länsstyrelsens yttranden, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Elfsborgs, Skaraborgs,
Örebro, Vestmanlands, Kopparbergs, Jemtlands och Vesterbottens län
afstyrkt bifall till denna framställning och såsom skäl derför hufvudsakligen
anfört, att, om ett förbud för handlande å landet att till afhemtning
försälja maltdrycker meddelades, dylik handel skulle komma
att bedrifvas å särskilda ställen, uteslutande inrättade för ölförsäljning,
och hvilkas innehafvare, för sin utkomst hänvisade endast till inkomsten
af denna rörelse, skulle helt naturligen söka uppdrifva omsättningen
så mycket som möjligt och sålunda bedrifva handeln på ett sätt, som
ingalunda befrämjade nykterheten; att sådana särskilda ölförsäljningsställen,
hvad sedlighet och ordning beträffade, säkerligen skulle gifva
anledning till stora och befogade klagomål; att, då sedan lång tid tillbaka
maltdrycker, och särskilt svagdricka, ingått uti allmänhetens
näringsbehof, åtkomsten af sagda drycker icke borde allt för mycket försvåras,
helst användandet af desamma uti icke oväsentlig grad inskränkt
bruket af bränvin och andra spirituösa drycker samt i sin mån
bidragit till hämmandet af lönkrögeriet; samt att. den rättighet, som
enligt nu gällande stadganden tillkommer kommunalnämnd att förbjuda
handlande att till afhemtning sälja maltdrycker, om derigenom oloflig
iskänkning- främjas eller oordningar eljest föranledas, utgör en tillräckligt
kraftig utväg att förhindra missbruk.

På de af länsstyrelserna sålunda anförda skäl och då ett stadgande
i det af Riksdagen ifrågasatta syfte måste under nuvarande förhållanden
blifva gällande äfven i fråga om svagdricka, hemställer jag att
Riksdagens framställning i denna del icke måtte till någon Eders Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.»

Endast elfva länsstyrelser afstyrkte, som synes, Riksdagens hemställan.
Såsom skäl för afslag anfördes först att, om ölhandeln skildes
från annan handel, det då skulle uppstå »särskilda ställen, uteslutande
inrättade för ölförsäljning och hvilkas innehafvare, för sin utkomst hänvisade
endast till inkomsten af denna rörelse, skulle helt naturligen
Bill. till Rifcsd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 41 Käft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

söka uppdrifva omsättningen så mycket som möjligt och sålunda bedrifva
handeln på ett sätt, som ingalunda befrämjade nykterheten». Att
sådana särskilda ölförsäljningsställen under omnämnda förhållanden
skulle uppstå, vilja vi visst icke bestrida. Men enligt vår åsigt skulle
detta visst icke vara mera skadligt för nykterheten än det nuvarande
förhållandet, snarare tvärt om. Och alldeles säkert skulle reformen ur
ordningens synpunkt visa sig förmånlig. Sådana ölförsäljningsställen
skulle gifvetvis bli färre till antalet än de nu befintliga handelsbodarne,
hvarigenom kontrollen från ordningsmagtens sida blefve jemförelsevis
lätt att verkställa. Att dessa särskilda ölförsäljningsställen skulle söka
uppdrifva omsättningen så mycket som möjligt och på ett sedlighet och
nykterhet störande sätt bedrifva sin handel, är ett antagande, för hvars
grund inga skäl anförts eller kunna anföras. I nykterhetens och sedlighetens
intresse har bränvinshandeln skilts från vanlig handel och
man har deraf icke vunnit den erfarenheten, att bränvinsomsättningen
uppdrifvits högre än hvad den var förut. Snarare har förhållandet varit
tvärt om. Och då, enligt vårt förslag, landtkommunerna skulle komma
att få ökadt inflytande öfver ölhandeln, torde det vara antagligt, att
myndigheterna i dessa kommuner skola förstå att ingripa, der det visar
sig, att de särskilda ölförsäljningsställena söka bedrifva handeln på ett
för nykterheten olämpligt sätt.

Om ölförbrukningen får anses hafva inskränkt bruket af spirituösa
drycker, så är detta intet skäl hvarför Öl utan vidare skulle få försäljas,
ty det är flera gånger ådagalagdt, att personer njutit Öl i sådan mängd,
att de deraf blifvit berusade, och då sådant blir allt mer och mer vanligt,
är det visserligen på tiden, att någon inskränkning göres i ölförsäljningen,
så att sådan berusning ej må komma att »ingå i allmänhetens
näringsbehof». Vi kunna derför omöjligen inse, att herr civilministerns
anförande i detta stycke innebär något skäl mot ölhandelns
skiljande från annan handel.

Det enda talande skäl mot vår framställning är den omständigheten,
att svagdrickat för närvarande är underkastadt samma lagstiftning
som öl och vin. Men vi påminna derom, dels att 1892 ars Riksdag
äfven önskade bestämmande af en gräns mellan svagdricka och
Öl, samt att handeln med svagdricka icke skulle drabbas af samma inskränkande
bestämmelser som handeln med Öl, dels att i år i särskild
motion framställes yrkande i samma rigtning. När i vårt grannland
Danmark en sådan gräns är bestämd, torde väl sa ock kunna ske i
Sverige.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

11

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 47), af herr
C. O. Bergman, säger motionären bland annat:

»Så länge en hvar, som förvärfvat handelsrättigheter, eger rätt
att försälja Öl i partier om tio liter, är det omöjligt att med någon
framgång bekämpa dryckenskapen, alldenstund den ene efter den andre
förvärfvar dessa lättköpta rättigheter och derefter etablerar öltappningsaffärer,
der varan får en strykande afgång och der man icke heller gör
sig något samvete af att öfverskrida sina rättigheter.»

På samma gång vi till alla delar instämma häri, tillåta vi oss att
äfven fästa uppmärksamheten på en annan sida af denna sak, säkerligen
ej den minst vigtiga. Det fins i vårt land en mängd handlande,
som af religiösa och nykterhetsskäl icke skulle vilja sälja Öl och vin
till afhemtning. Visserligen hafva de i detta fall sin frihet. De kunna
låta bli, om de så önska. Men konkurrensen rent af tvingar dem att
idka sådan försäljning. De ha att välja emellan antingen att mot sin
öfvertygelse och sitt samvete tillhandagå en del af sina kunder med
Öl och vin eller ock utsätta sig för risken att mista dessa kunder och
dermed se möjligheten för sin utkomst tillintetgjord.

Om handeln med Öl skildes från annan handel, skulle denna svårighet
icke längre förekomma.

På här ofvan anförda skäl tillåta vi oss vördsamt hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte
anhålla om sådana förändringar i nu gällande förordning
om handeln med vin och maltdrycker med mera:

att handeln med vin och maltdrycker skiljes från
annan handel, så att ingen allenast på grund af förvärfvade
handelsrättigheter må ega att sälja Öl vare
sig i mindre eller större partier; och

att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan
vederbörande kommuns hörande och bifall.

Stockholm den 8 februari 1896.

M. Alsterlund.

And. Olsson,

A. H. Göthberg.

Jlårdäng.

C. J. Hammarström.

S. M. Olsson,

J. Andersson,

Lysvik.

W. Bengtsson.

A. F. Broström.

E. Andersson,
Upsala.

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 213.

0. Anderson.	Halvar Eriksson.	Nils Hanson.
0. Walter.	J. Nordin.	A. G. Jönsson.
J. Lindgren.	A. Göransson.	Jonas Andersson i Olsund.
D. Persson, Tallberg.	J. G. Hazén.	C. F. Wallbom.
B. P. Er sson.	K. E. Holmgren.	J. M. Johansson.
Edvard Wavrinsky.	Ollas A. Ericsson.	C. J. Mustaparta.
Adolf Aulin.	C. G. Thor.	Oskar Eklund.
Carl Carlson Bonde	J. M. Erikson.	C. J. Öberg.
Lars Petter Larsson.		L. Dahlstedt.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTID AD A RES TRYCKERI, 1896.