Motioner i Andra Kammaren, N:o 203

Motion 1896:203 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

1

X:0 203.

Af herrar FridtjllV Berg och E Hammarlund, om skrifvelse till
Kongl. Maj:t rörande vissa ändringar i undervisningsväsendet.

Genom en af herr C. G. Bäckgren vackt motion (n:o 14) kommer den s. k.
läroverksfrågan att under innevarande riksdag blifva föremål för uttalande åtminstone
från Andra Kammarens sida.

Den i nämnda motion påyrkade läroverksreformen är af mera genomgripande
art'' än någon oss veterligen hittills inom Riksdagen föreslagen. Den åsyftar
nemligen — i korthet sagdt — ingenting mindre än studentexamens afläggande
tre år tidigare än nu är fallet samt såsom konseqvens häraf de tre
högsta läroverksklassernas afskiljande från skolstadiet och anslutning till universitetsstadiet.

Ehuru vi för vår del anse den grundåskådning, hvarpå ifrågavarande motion
hvilar, vara i hufvudsak rigtig, tvifla vi dock, att Riksdagen skall befinnas
villig att förorda en så radikal omdaning af det bestående. Yi äro för
öfrigfc af den öfver tygel sen, att de önskemål, man genom en dylik omdaning
vill vinna, kunna i högst väsentlig mån uppnås genom anordningar, hvilka ej
behöfde uppkalla den nuvarande läroverksorganisationens vänner till motstånd
utan borde kunna genomföras under medverkan äfven från dem.

Bill. till Rikiid. Frat. 18HG. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 37 Höft. (N:o 203—208). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

För att sätta vederbörande utskott samt Andra Kammaren och eventuelt
jemväl den Första i tillfälle att vid behandlingen af herr Bäckgrens motion
äfven taga under ompröfning ett reformförslag, som på annan väg söker tillgodose
samma intressen, hafva vi ansett oss böra härmed förelägga riksdagen
ett sådant.

Enligt läroverksstadgans första paragraf hafva de allmänna läroverken
tvenne uppgifter: »att meddela medborgerlig bildning», samt »att grundlägga
de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola
vidare utbildas.»

Fordom betraktades denna senare uppgift såsom deras enda. Man inträdde
i läroverket för att kunna aflägga studentexamen, och man aflade denna
för att få idka universitetsstudier. Studentexamen måste rätta sig efter
universitetet, och läroverket måste rätta sig efter studentexamen.

I sjelfva verket är denna uppfattning ännu den bland lärare, lärjungar
och allmänhet förherskande. Med hänsyn till studentexamen är läroverkens
undervisningsplan i dess helhet uppgjord, och ett läroverk anses godt, om det
kan förete »vackra» afslutningsklasser, hvilka »med glans» genomgå censorernas
skärseld, dåligt deremot, om någon större del af dess lärjungar blifva
»kuggade» i studentexamen. Enligt teorien är det denna, som utgör målet
för läroverkets hela arbete.

Men sakförhållandena äro starkare än alla teorier. Det allmänna läroverket,
som till hela sin anläggning velat vara en förberedelseanstalt för universitetsstudier,
har genom omständigheternas magt mer och mer förvandlats
till en bildningsanstalt hufvudsakligen för sådana, som aldrig komma till universitetet,
ja icke ens till studentexamen, utan utgå i det praktiska lifvet
redan vid 13—16 års ålder.

Långt ifrån att de gossar, hvilka inträda i läroverkets första eller andra
klass (hvilken senare numera i stor utsträckning användes som begynnelseklass)
skulle i regel genomgå läroverket, förhåller det sig tvärtom så, att
hvarje »skolgeneration» under sitt fortskridande från klass till klass oupphörligen
minskas, så att det slutligen endast återstår ett fåtal, som eröfrar den
hvita mössan, och ett ännu mindre fåtal, som förvärfvar den akademiska medborgarerätten.

I de af ecklesiastikdepartementet utgifna årsberättelserna rörande statens
allmänna läroverk för gossar finner man följande uppgifter om de olika »skolgenerationernas»
fortgående minskning:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203. 3

Begynnelse- år		S	colgeneratioiiens storlel	i klass		Afslntnings- 1 ar
I	11	III	IV	V	VI: 1	VI: 2	VII: 1	VII: 2
1876	2236	2542	2380	2194	1804	1375	1051	900	795	1884
1877	2317	2726	2424	2195	1742	1281	958	848	713	1885
187.8	2293	2777	2564	2276	1777	1308	972	846	728	1886
1870	2455	2750	2520	2249	1835	1370	1102	933	790	1887
1880	2365	2676	2440	2187	1759	1248	992	850	729 |	1888
1881	2307	2557	2366	2144	1753	1286	959	820	685 1	1889
1882	2161	2510	2260	2078	1661	1184	858	763	632	1890
isas	2187	2487	2331	2159	1(578	1188	881	744	634	1891
1884	2121	2494	2341	2067	1636	1161	876	745	648	1892
1885	2052	2469	2306	2086	1552	1064	751	660	587	1893

Dessa uppgifter visa, att läroverkets andra klass är den som kar största
lärjungeantalet (bvilket beror på det redan påpekade förhållandet, att ett ganska
stort antal barn, 300-400, använda nämnda klass som begynnelseklass),
men att klasserna derefter undan för undan minskas, så att öfre sjunde slutligen
hyser knappa 24 proc. af andra klassens antal. Mer än tre fjerdedelar af
de i allmänna läroverken studerande utgå således i lifvet utan att nå det mål,
hvarpå deras studier enligt hela sin anläggning varit rigtade.

Försök hafva visserligen icke helt och hållet saknats att tillgodose dessa
»i förväg afgåendes» behof. Man har för dem anordnat icke mindre än två
»afslutningskurser», den ena i tredje, den andra i femte klassen. Men från
alla håll synes man numera vara ense om, att dessa försök i det hela taget
stannat på papperet. Med afseende på afslutningen i tredje klassen har den
uppfattningen gjort sig allt mer gällande, att barn, hvilka vid 12—13 års ålder
måste utgå i lifvet, i de flesta fall hafva långt större nytta af att genomgå
en ordentlig folkskola än de tre lägsta klasserna af ett allmänt läroverk,
och hvad afslutningen i femte klassen angår, betecknas den af läroverkens
egna män såsom synnerligen otillfredsställande, enär den dels kommer ett år
för tidigt (vid 14—15 år i stället för vid 15-16), dels på grund af kursernas

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

afpassning efter de för klasserna Yl och YII faststälda icke kunnat erhålla
någon verkligt afsilande och efter det praktiska lifvets kraf lämpad karakter.

Man står således fortfarande inför det sakförhållandet, att allmänna läroverket
genom hela sin inrättning är afpassadt nästan uteslutande för de 24
procent af dess lärjungar, hvilka genomgå detsamma till slut, medan det deremot
lemnar de öfriga 76 procentens bildningskraf utan synnerligt afseende.

Det synes oss ej sannolikt, att en sådan sakernas ställning rätt länge
skall kunna upprätthållas Antingen måste läroverket undergå en genomgripande
yttre och inre omdaning, så att det i första hand kommer att tillgodose
det stora flertaiets behof och låter de blifvande studenternas samt
universitets- och embetsmännens fordringar komma endast i andra rummet,
eller ock måste för nämda stora flertal nya banor anvisas, på hvilka det kan
få sina berättigade bildningskraf tillfredsstälda.

Principielt synes oss visserligen det första af dessa båda alternativ vara
att föredraga. Enligt vår mening måste nemligen allmänbildningen föregå och
utgöra grundvalen för de olika slagen af specialbildning, liksom det äfven är
vår öfvertygelse, att det offentliga undervisningsväsendet, så vidt möjligt är.
bör gifva lärjungen (och hans målsman) tillfälle och anledning att såväl vid
barndomsålderns som vid öfvergångsålderns slut fritt välja den iefnadsbana,
för hvilken han under sina grundläggande studier befunnits mest; passande.
Vi tro derför, att den i och för sig rigtigaste skolorganisationen skulle vara
en sådan, som bestode af tre på hvarandra följande stadier: en för barndomsåldern
(till 12—13 år), en för öfvergångsåldern (från 12, 13 till 15, 16 år),
samt en för ungdomsåldern (från 15-16 år).

Sådana förhållandena nu en gång äro, torde det emellertid vara föga
sannolikt, att en så fullständig omdaning af vårt offentliga undervisningsväsende
skulle under rimlig tid vara att förvänta. Gent emot de många,
hvilka önska en genomgripande reform, stå fortfarande de många, hvilka yrka
läroverkets bibehållande vid hvad det nu är, och det högsta, som under slitningen
dem emellan skulle kunna vinnas, vore en rad af kompromisser och
halfhetsåtgärder, hvari hvarken det gamla eller det nya komme till sin rätt,
och hvarmed ingenderas vänner kunde vara tillfredsstälda.

I betraktande häraf har det förefallit oss önskvårdt, att man från båda
sidor måtte enas om en lösning, hvarigenom den nya organisationen, hvilken
är afsedd för flertalet och har allmänt medborgerlig bildning såsom mål, kunde
få utveckla sig vid sidan af den hittills bestående, hvilken är anlagd för studentexamen
och universitetet samt omedelbart endast kan komma ett mindretal
till godo.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203. 5

Ett förslag i denna syftning hafva vi framlagt redan vid tvenne föregående
tillfällen, då läroverksfrågan varit underkastad Riksdagens pröfning,
nemligen genom motioner i Andra Kammaren 1892 (n:o 96) och 1893 (n:olll).
Yi tilläto oss i den senare af dessa motioner hemställa, att Riksdagen måtte
för sin del besluta upprättandet af ett nytt slags undervisningsanstalter,
utgörande praktiska öfverbyggnader på folkskolan (-realskolor», »mellanskoior^
»borgareskolor»), anordnade enligt följande grunder:

1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka
vid 15—16 års ålder skola utgå i det praktiska lifvet.

2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som flickor samt förses med såväl
manliga som qvinliga lärarekrafter.

. 3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat skolans kurs, bör anordnas en

särskild afgångspröfning, hvars genomgående medför vissa rättigheter.

4. Fordringarna för inträde i första årsklassen böra vara: fylda 12 år samt kännedom
af det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt A.) kan
bibringa.

5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.

6. Folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som, på sätt Kongl. Maj:t genom särskilda
bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig ega de för undervisning vid skolan
erforderliga kunskaper och färdigheter, må vid densamma kunna vinna anställning.

7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas dels af staten, dels af kommunen,
detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af 1882
års läroverkskomité föreslogos beträffande de då ifrågasatta »kommunalskolorna».

8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på alla sådana orter, der behofvet
af en dylik bildningsanstalt gör sig så känbart, att vederbörande kommun vill åtaga sig de
på dess del belöpande utgifterna.

På det de föreslagna allmänt medborgerliga läroverken skulle kunna komma
till stånd utan allt för stora uppoffringar från statens sida, ansågo vi oss i
samband härmed böra föreslå, att samtliga ännu bibehållna pedagogier och
treklassiga allmänna läroverk måtte inom viss tid helt och hållet indragas.
Icke allenast de 36 fullständiga läroverken utan derjemte äfven de 22 femklassiga
lemnades således af vårt dåvarande förslag alldeles oberörda.

Ur den utförliga motiveringen tillåta vi oss här anföra följande:

Den åsigten, att våra småläroverk böra ombildas till sådana öfverbyggnader på
folkskolan, är mycket gammal. Redan den s. k. stora läroverkskomité a af 1828 föreslog,
att alla läroverk med mindre än tre lärare skulle förvandlas till högre eller lägre folkskolor.
Med den ringa utveckling folkskolan då för tiden nått, hade detta sig dock
mycket svårt. År 1842 blef folkskolan en kommunalinrättning, och vid 1856 — 58 års
riksdag vardt den genom tilldelande af högre statsunderstöd i vidsträcktare mening än
förut erkänd äfven såsom en statens angelägenhet. Det var samma Riksdag, som genom

Ii Motioner i Andra Kammaren, S:o 203.

sina, närmast af grefve Rudenschöld föranledda, beslut genomförde folkskolans organiserande
i »småskolor», »egentliga folkskolor» och »högre folkskolor», och som i dessa senare grundade
en förut ej erkänd offentlig skolart, i hvilken småläroverken helt naturligt kunde
uppgå.

Vid samma tid uttalade regeringen, att dessa läroverk, särskild! pedagogierna, icke
kunde sägas hafva någon speciel uppgift, som kräfde deras bibehållande såsom ett system
för sig eller deras utbildande i någon särskild rigtning. Vid följande riksdag, 1859—60,
föreslog regeringen, att enär dessa läroverk i sin dåvarande form syntes vara närmast
hänförliga till de högre folkskolorna, så borde statsunderstödet till dem utgå af de till
folkskoleväsendets främjande anslagna medlen. Denna uppfattning delades af Riksdagen;
pedagogierna anslöte sig i afseende på sin läroplan närmast till folkskolorna och borde
helst lyda under folkskolestadgan, statsanslaget till dem borde sammanföras med det för
folkskolorna anvisade beloppet under den gemensamma rubriken: pedagogier och folkskolor.

Efter denna tid framträdde gång efter annan yrkanden på, att ej blott pedagogierna,
utan äfven de treklassiga läroverken måtte indragas eller förvandlas till högre folkskolor.
Dessa yrkanden grundades bland annat derpå, att folkskolan genom en sådan åtgärd skulle
vinna i Maklighet och användbarhet för alla samhällsklasser. De togo sig vid 1868 års
riksdag uttryck i flera enskilda motioner inom Andra Kammaren. Det utskott, som behandlade
dessa, ansåg, att de en- och tvåklassiga läroverken lämpligast borde så ombildas,
att de lomme att motsvara den högre folkskolan, samt »öfvertagas af kommunerna sjelfva
med det bidrag från statens sida, som kommer andra sådana folkskolor till del». Härigenom
skulle de blifva tillgängliga äfven för qvinliga lärjungar, deras elever skulle ej
längre lockas »att inträda på den så kallade lärda banan för att der taga några mödosamma,
gagnlösa fjät», och »den egentliga folkskolan skulle erhålla en organisk utveckling
uppåt». På dessa grunder tillstyrkte utskottet, att de eu- och tvåklassiga läroverken
måtte ombildas till högre folkskolor, och Andra Kammaren godkände detta förslag.

Efter någon tids relativ hvila upptogs frågan å nyo inom Andra Kammaren 1880.
Det utskott, som fick i uppdrag att behandla den, uttalade sig i öfverensstämmelse med
kammarens tidigare hållning; hvad särskild! pedagogierna angick, ansåg det dem rent af
som »ett oting». Det föreslog derför indragning af alla pedagogier, alla eller de flesta
treklassiga läroverk samt några femklassiga. Andra Kammaren gillade dessa förslag och
återupprepade dem äfven 1881.

Så vidt undertecknade kunna inse, är den enda tidsenliga lösningen af småläroverksfrågan
den, för hvilken Andra Kammaren uttalade sig redan vid 1808 års riksdag, nemligen
småläroverkens ersättande med praktiska öfverbyggnader på folkskolan.

Huru vida man nu, liksom 1868, vill kalla dessa öfverbyggnader »högre folkskolor»,
eller förse dem med något mera tilltalande namn, t. ex. mellanskolor, borgareskolor, kommunalskolor,
realskolor eller dylikt, torde betyda jemförelsevis mindre. Af synnerlig vigt
är deremot, att de verkligen ställas öfver folkskolan, icke vid sidan deraf. Endast derigenom
kunna de, såsom vi förut framhållit, undgå att skada folkskolans utveckling.

Endast derigenom kunna de ock sjelfva komma att göra någon vidsträcktare nytta.
Allmänt har nemligen antagits, att dessa skolors kurs borde vara genomgången vid ungefär
15 års ålder. Sättes nu inträdesåldern till nio år, så medför detta tvenne svårigheter,
som i hög grad komme att inskränka det gagn, ifrågavarande läroverk eljest skulle kunna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

hafva med sig. För det första måste de då blifva sexklassiga, följaktligen temligen dyra
och på grund häraf äfven jemförelsevis fåtaliga. För det andra kan deras betydelse då
endast blifva mera lokal; liksom de nuvarande småläroverken måste de nemligen komma
att användas så godt som uteslutande af läroverksstaden sjelf samt dess allra närmaste
omgifning — detta af det helt naturliga skälet, att tänkande föräldrar ej utan synnerligen
tvingande grunder sända sina små ur hemrnet vid så unga år.

Fastställes deremot inträdesåldern till fvlda 12 år, så begränsas kurseu till 3 år,
och skolorna blifva väsentligen billigare samt kunna med användande af samma totalkostnad
upprättas i långt större antal. De kunna då äfven komma till nytta för vida större
områden, enär 12—15-åringen icke är på långt när så beroende af hemmet och så
bunden vid dess vanor och förhållanden som 9—12-åringen.

Till förekommande af att förevarande läroanstalter i likhet med de nuvarande småläroverken
skulle blifva skolor nästan uteslutande för läroverksstadens egna barn, syne3 oss
dessutom såsom vilkor för statsbidrag böra stadgas, att de skola vara tillgängliga äfven
för barn utom den kommun, som de tillhöra (möjligen dock mot någon mycket låg afgift).

Mot den af oss föreslagna inträdesåldern har egentligen endast ett hufvudskål blifvit
andraget, nemligen att undervisningen i främmande språk icke ens i sådana skolor skulle
kunna anstå till fylda 12 år. Detta skäl kunde möjligen låtit höra sig, i fall vi föreslagit,
att inträdesåldern äfven vid det allmänna läroverket nu skulle sättas vid nämnda
höjd. Så länge det emellertid gifves rikliga tillfällen att börja läsa tyska vid 9 eller 10
år, såväl vid de fullständiga som de femklassiga läroverken, kunde det väl icke skada att
inom några skolor få -pröfva, hvad man genom användande af den moderna, rent praktiska
språkundervisningsmetoden skulle kunna uträtta med lärjungar, hvilka under en
fullständigt genomgången folkskolekurs erhållit en solid underbyggnad i modersmålet och
andra svenska ämnen. Svagare, än re3ultaterna af tyskläsningen i läroverkens nedersta
klasser enligt kännares utsago hittills varit, torde de knappast kunna blifva.

Statsutskottet, som hade att behandla den af oss väckta motionen, fann
densamma »förtjent af synnerlig uppmärksamhet» och yttrade derom följande:

»Genom att uttala sig till förmån för bemälde motionärers yrkande på
indragning af de återstående treklassiga läroverken samt pedagogierna skulle
Riksdagen gå vidare på den år 1890 beträdda vägen, hvilken ensam synes föra
fram till det mål, som, enligt utskottets förmenande, bör uppställas för småläroverksreformen,
eller inrättandet af just sådana öfverbyggnader på folkskolan,
hvilka motionärerna förorda och hvilka, då desamma i sjelfva verket

komme att utgöra en utveckling af den högre folkskolan -----skulle nära

ansluta sig till vårt nuvarande undervisningsväsende».

Statsutskottet ansåg emellertid en ytterligare utredning af frågan behöflig,
hvilken utredning enligt dess åsigt borde utgå från de af oss angifna grunderna,
dock att, enligt utskottets förmenande, dels någon viss ålder icke borde föreskrifvas
för vinnande af inträde i de föreslagna skolorna, enär sådant inträde
icke borde förvägras någon, som verkligen innehade det i vår motion för in -

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203.

träde jemväl fordrade kunskapsmåttet, dels det tillägget borde göras, att undervisning
i ett främmande lefvande språk borde i nämnda skolor meddelas, hvarjemte
det äfven, på sätt vi i vår motivering antydt, kunde ifrågasättas, huruvida
icke barn från annat distrikt än det, der en sådan skola vore belägen, borde
ega tillträde till densamma mot erläggande af någon mindre afgift.

På grund häraf hemstälde utskottet, att Riksdagen med anledning af vår
motion måtte uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes,
efter föregående utredning, taga i öfvervägande ej mindre, huruvida icke samtliga
nu befintliga treklassiga allmänna läroverk och pedagogier kunde indragas,
med undantag dock för sådana läroverk, hvilka möjligen ansåges böra förändras
till femklassiga, än äfven, huruvida icke åtgärder borde vidtagas för
inrättande i de indragna läroverkens och pedagogiernas ställe af högre folkskolor,
anordnade i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af utskottet angifna
grunderna.

Denna statsutskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen men
förföll genom Första Kammarens härifrån afvikande beslut.

Under de år, hvilka sedan dess förflutit, har behofvet af en läroverksreform
gjort sig allt mera känbart, och yrkanden härom hafva gång på gäng
framkommit icke allenast från allmänheten och från folkskolans män, utan
ock från lärare vid de allmänna läroverken och vid universiteten. Hvar och
en, som tagit kännedom om dessa från skilda håll framstälda yrkanden, skall
hafva lagt märke till den grundväsentliga likhet, som de förete med det af
oss år 1893 framstälda och af Andra Kammaren i hufvudsak gillade.

Yi hänvisa med afseende härå till de uttalanden, som gjorts af det senaste
stora nordiska skolmötet samt af Pedagogiska sällskapet i Stockholm mot det
allt mer tilltagande sträfvandet att fastställa studentexamen såsom vilkor
för inträde på en mängd praktiska lefnadsbanor samt för inrättandet af en
allmänt medborgerlig examen vid åldern 15—16 år, äfvensom till de yrkanden,
hvilka nyligen framstälts af professorerna J. A. Lundell och A. Noreen, af
hvilka den förre förordat indragning af samtliga ofullständiga läroverk och den
senare gått ännu mycket längre, i det han velat reducera de lärda skolornas
antal till exempelvis en i hvarje stift. Att dessa uttalanden gifvit form åt
en utbredd allmän mening torde icke lida något tvifvel.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt och under förhoppning att frågan
nu skall befinnas mogen för en lösning tillåta vi oss härmed hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 203. 9

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till en läroverksreform gående i
ofvan antydda rigtning och sålunda i hufvudsak afseende
följande:

1) införande af en allmänt medborgerlig examen, beräknad
att afläggas af dem, som vid 15—16 års ålder utgå i det
‘praktiska lifvets och åsyftande att vitsorda en öfver omfånget
af folkskolans verksamhet utsträckt allmänbildning
(bland annat innefattande färdighet i ett främmande lefvande
språk) samt medförande kompetens för inträde på
vissa praktiska lefnadsbanor (vid jernväg, post, telegraf
och tull, i landtbruksskolor, handelsskolor, tekniska läroverk
och härmed jemförliga fackskolor m. m.);

2) upprättande af för både gossar och flickor kostnadsfritt
tillgängliga läroanstalter med uppgift att förbereda
för nämnda allmänt medborgerliga examen, hvilka läroanstalter
borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan och
derför såsom inträdesvilkor fordra det bildningsmått, som
en väl ordnad folkskola kan bibringa, samt förses med
såväl manliga som qvinliga lärarekrafter, aflönade af
kommun och stat enligt väsentligen samma grunder som
de nu för folkskolan gällande;

3) beredande af härför nödiga statstillgångar genom
indragning af samtliga ännu bibehållna pedagogier och en
del ofullständiga allmänna läroverk, i främsta rummet de
treklassiga.

Stockholm den 28 januari 1896.

Fridtjuv Berg.

Emil Hammarlund.

Bih. till Riksd. Prot. 1396. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 37 Höft.

2