Motioner i Andra Kammaren, N:o 181

Motion 1891:181 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

1

N:0 181.

Af herr A. BoltStrÖm, om ändringar i värnpligtslagen den 5
juni 1885.

Genom till denna Riksdag aflåten nådig proposition n:o 31 har
Kongl. Maj:t, under åberopande af densamma bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
för landtförsvarsärenden för den 14 sistlidne mars, föreslagit
åtskilliga ändringar i värnpligtslagen den 5 juni 1885 äfvensom
af § 53 samma lag, sådan densamma lyder i lagen den 5 mars 1886,
hvilken § stadgar vissa undantag från den allmänna värnpligtslagens
bestämmelser i fråga om tid och sätt för värnpligtens utgörande af
invånarne i Gotlands län.

Fastän de hittills gällande, väsentligaste anledningarne till ofvanberörda
undantag skulle komma att undanrödjas, om ofvannämnda kongl.
proposition varder af Riksdagen antagen, enär antalet årsklasser i beväring
och landstorm, beväringens indelning i särskilda uppbåd samt
öfningsdagarnes antal skulle komma att blifva desamma för invånarne i
Gotlands län som för rikets öfriga inbyggare, _ så föreslår samma kongl.
proposition icke desto mindre, att invånarne i Gotlands län likväl allt
fortfarande skola i andra hänseenden vara i fråga om sin värnpligts
utgörande underkastade den undantagsställning, som de allt sedan år
1811 fått intaga och hvaraf de under den derefter gångna tiden skördat
så mången bitter erfarenhet. Då jag har anledning befara, att ett bifall
till den kongl. propositionen i denna del skulle för en lång framtid
utestänga invånarne i Gotlands län från ernående af den likställighet
med rikets öfriga inbyggare, hvarpå de i nämnda hänseende hafva
berättigadt anspråk, så vågar jag härigenom, med föranledande af meraBill.
till Biksd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 A/d. 2 Band. 39 Käft. (N:is 181—184). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

nämnda kongl. propositions innehåll och med stöd af § 55 i riksdagsordningen,
hos Riksdagen vördsamt anhålla, att den''ändring af § 53
värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan densamma lyder i lagen den
5 mars 1886, som blifvit af Kongl. Maj:t i meranämnda proposition påkallad,
icke måtte af Riksdagen godkännas och att samma § måtte
upphäfvas.

Innan jag öfvergår till en granskning af de undantagsbestämmelser,
som enligt Kongl. Maj:ts förslag allt fortfarande skulle blifva gällande
för invånarne i Gotlands län i fråga om deras värnpligt, må det
tillåtas mig att något uppehålla mig vid den undantagslagstiftning, som
i detta hänseende varit och delvis ännu är gällande, och torde det
benäget tillgifvas mig, om jag dervid, med hänsyn till den dermed
sammanhängande försvarsfrågans vigt och betydelse, blir omständligare
än eljest tillåtligt vore.

Sedan 1810 års Riksdag beslutat, att af manbare personer emellan
20 och 45 års åIder förstärkningsmanskap öfver hela riket skulle utgöras,
för att på en gång med ordinarie armén uppbådas och utkommenderas,
och Kongl. Maj:t anbefalt sin befallningshafvande i Gotlands län, friherre
Rudolf Cederström, att inhemta invånarnes derstädes yttrande om
och huru vida de kunde vara hågade att mangrant antaga vapen till
landets försvar samt i detta ändamål hellre på ön i försvarstillstånd
qvarblifva, än att i egenskap af förstärkningsmanskap i krig utgå och
från orten bortkommenderas, så liöllos af bemälde landshöfding under
senare delen af år 1810 möten med socken-deputerade för Gotlands
norra och södra härad och med allmänna rådstugan i Visby rörande
detta ärende. Enligt vid dessa möten förda protokoll har flertalet af
de dervid närvarande godkänt ett dervid föredraget förslag till beväringskonvention,
som, uppstäldt i 12 punkter, stadgar, att hvar man, som kan
bära vapen och ej af ålder och sjukdom är dertill otjenlig, skulle till
vapenkonst inskrifvas, och tillika, bland annat, angifver de förmåner,
hvaraf de till vapenkonst sålunda inskrifne skulle komma i åtnjutande
och hvaribland räknades, att ingen skulle kommenderas utom Gotlands
gränser, hvarken i freds- eller krigstid.

Bestämmelser om den ålder, vid hvilken denna vapentjenst skulle
börja och sluta, öfningstidens utsträckning och om tider och ställen för
öfningarne hafva vid denna konventions afslutande lemnats å sido, men
det i högsta grad sväfvande och i flera stycken sig sjelft motsägande
aktstycket, som i en framtid skulle framkalla så mycken bitterhet och
ovilja, blef icke desto mindre af Kongl. Maj:t med nådiga uttryck af
välbehag godkändt, och då den allmänna beväringsstadgan af 1812 års

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

Riksdag antogs, inrycktes i densamma följande bestämmelser: »Den på
Gotland antagna och upprättade allmänna beväringen kommer att i dess
nuvarande skick fortfara utan anledning till förändring deri af hvad denna
stadga för det öfriga riket innehåller». Derigenom blef konventionen
gällande lag och'' fastslogs den undantagslagstiftning, som for Gotlands lan
allt fortfarande är i sina hufvuddrag gällande. .

Snart nog skulle emellertid Gotlands beväring få kännbart ertara,
huru värnlös en liten provins är, då densamma genom en sådan undantagslagstiftning
ställes utom råmärkena för de lagar, som skydda
öfriga delar af riket. Jag skall anhålla, att derpå få anföra ett enda

^ Hen'' vice landshöfdingen och militärbefälhafvaren C. F. Aschling
hade år 1813 trött sig finna, att den i 1812 års stat till beväringen
anslagna dagaflöning och slitningsersättniug vida lämpligare kunde
användas till befälets aflöning, och gjorde en underdånig framställning
i sådan syftning, men då Kongl. Maj:t fann detta förslag vara ''»afvikande
från det kontrakt, som med invånarne rörande beväringen vid Gotland
egde rum»; så hänvisades vice landshöfdingen att deröfver inhemta befolkningens
begifvande. , ..

Denna nådiga befallning blef emellertid på det egendomliga satt
satt i verket, att enligt den ännu i behåll varande länskungörelsen
möten pålystes med befolkningen för öfverenskommelses träffande om
beqvämligaste tid och ställen för vapenöfningarne, utan att i denna
kungörelse var med ett enda ord antydt, att ändamålet med dessa möten
egentligen var något helt annat. I protokollen för dessa möten finner
man emellertid, att vice landshöfdingen, _ som ville m hvad på honom
ankomme lindra den fattige och behöfvande från allt hvad som kunde öjvei -stiga dess förmåga», deri kunnat låta införa, att sockenfullmägtige or
klarat »sig villige och nöjde att till vapenöfning utan aflöning å de utsatta
ställena sig infinnar).

Så förlorade beväringen sin dagaflöning, 8 skilling banko om
dagen, och sin slitningsersättniug, 3 skilling 4 runstyck banko om dagen,
och hvilka förmåner varit i konventionen betingade, derför att bevanngen
sjelf skulle sörja för sitt, kosthåll och sin beklädnad under ofmngs tiden.

..

Dagaflöningen blef ändtligen år 1825 åter medgitven, sedan dåvarande
landshöfdingen friherre Jakob Cederström, som ville »suspendera
sitt omdöme» om sin företrädares åtgöranden i denna sak och som ränn
det väl förklarligt, att befolkningen i länet hyst misstro till länsstyrelsen,
derom gjort energiska framställningar till regeringen. Slitnings -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

ersättningen deremot fick beväringen aldrig tillbaka, ehuru upprepade
framställningar derom gjordes af länets riksdagsmän i bondeståndet.
Det äi ju icke sällan sa, att den som i riksdagen beifrar olägenheter,
som gälla hela landet, lätt nog kan finna bundsförvandt^ och understöd,
men gäller olägenheten en enstaka provins, och dertill den minsta
bland dem alla, så händer det att såväl bundsförvandterna som Riksdagen
vända det döfva örat till. De gotländske riksdagsmännen synas
hafva tröttnat på att vidare med denna sak besvära Riksdagen, men det
må likväl tacksamt erkännas, att beväringen från och med år 1858
verkligen fått den ersättning för småpersedlar, hvilken bestås åt öfriga
beväringstrupper, som dock i olikhet med de gotländske alltid erhållit
munderingar af kronan.

Hvad den till lag upphöjda beväringskonventionen lemnat obestämdt
och sväfvande liar under årens lopp kompletterats och begränsats
af det administrativa förgodtfinnandet. Skyldigheten att tjena i
beväringen inträdde under

åren 1811—1844 vid 16:de lefnadsåret,

„ 1845—1857 „ 18:de, „

0 it 1858 och tills vidare vid det 19:de.

Aren 1812—1816 öfvades alla årsklasser,

„ 1817-1845 „ 15

„ 1846—1856 „ 12

_,, 1857—1886 „ 11

Sedan likväl Gotlands år 1885 varande riksdagsmän i en till Konungen
_ afgifven underdånig framställning tillåtit sig att framhålla oefterrättligheten
och vådorna af den gotländska beväringslagstiftningen och
de i ögonen fallande bristerna hos den deraf beroende beväringsinrättningen,
en framställning, som ingalunda blifvit lemnad utan nådigt afseende,
har genom den förändring, § 53 värnpligtslagen vid 1886 års
riksdag undergått, den gotländska beväringen från och med år 1887
kommit i ett väsentligen bättre läge. Denna beväring har derigenom
erhållit beklädnad och förplägning som andra beväringstrupper och tillförsäkrats,
att den allmänna värnpligtslagens bestämmelser skulle äfven
för henne vara gällande, ehuru tills vidare med vissa undantag: beväringsåldern
skulle fortfarande inträda vid det 19:de lefnadsåret, tjenstetid011
i beväringen sattes till 12 år, fördelade i 2:ne uppbåd, i landstormen
till 8 år, öfningsdagarne till 54, fördelade på 3 år, hvarjemte utlofvades
befrielse från all krigstjenst utom länets gränser.

Den undantagslagstiftning deremot, som, om den nu framlagda
nådiga propositionen om ändring i värnpligtslagen varder af Riksdagen

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

antagen, allt fortfarande skulle komma att gälla för ensamt Gotlands
län, skulle bestå i hufvudsakligast följande afvikelser från den allmänna
värnpligtslagen:

1. Värnpligten skulle inträda vid 19 i stället för 21 års ålder.

2. De 90 öfningsdagarne skulle fördelas på 3 år, med 66 dagar
under första ocli 12 dagar under hvartdera af de begge närmast följande
åren, i stället för på 2 år med respektive 68 och 22 dagar.

. 3. Då beväringen jemlikt § 28 till tjenstgöring inkallas, kan det

andra uppbådet icke uppfordras förr, än det första uppbådet från hela
länet är inkalladt, under det att för beväringen i öfriga delar i riket
skulle gälla, dels att Konungen må efter statsrådets hörande till tjenstgöring
inkalla beväringens första uppbåd eller delar deraf, som finnas
behöfliga, och dels att, derest i anseende till krig eller fara för krig
det för rikets försvar finnes nödigt att äfven beväringens andra uppbåd
eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika vapen inkallas,
Konungen må derom förordna, sedan han hört statsrådet och, så vida
Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit
riksdagskallelse utfärda.

4. De värnpligtige i Gotlands län skola i såväl freds som i krigstid
vara befriade från tjenstgöring utom länets område.

Några skäl, hvarför den år 1886 tills vidare fastslagna undantagslagstiftningen
skulle allt fortfarande, om öfningsdagarne för hela
riket bestämmas till 90 dagar och om det antal årsklasser, som redan
nu är för Gotlands län lagstadgadt, skall till beväring och landstorm
uttagas i jemväl öfriga delar af riket, vara erforderlig, äro icke angifna
i det statsrådsprotokoll, som är den kongl. propositionen härom bifogadt,
utom hvad beträffar bestämmelsen om öfningstidens fördelning på
3 år i Gotlands län i stället för 2, som gäller för alla öfriga delar af
riket.

Anledningen till denna undantagsbestämmelse skulle nemligen
bero deraf, att det vore omöjligt att med de föga talrika beväringsklasserna
i Gotlands län, hvar för sig vapenöfvade, bilda högre truppenheter,
hvilket likväl skulle möjliggöras, om 2:a och 3:e klassernas värnpligtige
öfvas samtidigt 12 dagar under andra och 12 dagar under det
tredje året. Antalet värnpligtige vid detta års vapenöfning utgjorde
vid Gotlands infanteriregemente 270 i andra och 207 i tredje klassen.
Det kan ju icke bestridas, att summan af dessa årsklasser är större än
årsklasserna hvar för sig, men ändamålet att bilda större truppenheter
vinnes dermed i alla fall icke i någon nämnvärd grad. Dock kan lika
stor truppenhet bildas för bataljonsexercis, om den andra årsklassen

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

inkallas på lämplig tid, innan den första slutat sina öfningar. Anordningen
beträffande hela fastlandets beväring, som skulle fullgöra andra
årets öfning på 22 dagar, visar ock tydligen, att det anses för de
värnpligtiges utbildning fördelaktigare, om denna öfning fullgöres på
ett år, än om den fördelas på två. I alla händelser torde det angifna
skälet ingalunda kunna anses vara af den vigt och betydelse, att eu
särskild, undantagslagstiftning deraf skulle nödvändiggöras.

Vid de täta flyttningar, som numera ega rum emellan Gotland
och fastlandet, är det ock af största vigt att erhålla enhet i värnpligtsbestämmelserna.
En från fastlandet till Gotland inflyttad värnpligtig,
som enligt det kongl. förslaget fullgjort endast första årets vapenöfning
med sextioåtta dagar, skulle sålunda blifva pligtig att i Gotlands län
fullgöra först ett möte på tolf dagar och påföljande år, om han icke
dessförinnan åter utflyttat, ytterligare tolf dagar. Detta gör till hopa
nittiotvå dagar. Har utflyttning från Gotland skett, sedan ett tolfdagarsmöte
blifvit der fullgjordt, skall väl en sådan värnpligtigs fredstjenstgöring
fullbordas med ett andra klassens möte å fastlandet, eller med
tjugutvå dagar, och skulle hans hela tjenstetid då komma att uppgå till
etthundratvå dagar. Tänker man sig, att en gotländsk värnpligtig,
som i sin hemort fullgjort två års möten med sjuttioåtta dagar, flyttar
till fastlandet och der fullbordar sin tjenstgöring med ett andra klassens
möte, så blifva i detta fall tjenstedagarne ett hundra o. s. v.
Sådana förvecklingar äro oskiljaktiga från en dylik undantagslagstiftning,
som derför borde från detta område på det bestämdaste förvisas.

En annan märklig undantagsbestämmelse är, att värnpligten för
de gotländska ynglingarne skall inträda två år tidigare än för öfriga
svenska ynglingar, som börja vid f}dda 21 år.

Härvid torde bemärkas, att Kongl. Maj:t vid 1856—1858 årens
riksdag föreslagit, att beväringsåldern skulle för fastlandets beväring
framflyttas till 22 års ålder, enär Jxlen svenske ynglingen, uppfödd under
inflytelsen^ af ett hardt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet
det är, han efter nu gällande stadganden inträdde i beväring såldern,
icke egde den kroppsstadga och de krafter, som oundgängligen erfordrades
för att kunna bestå ett fälttågs mångfaldiga mödor, umbäranden och ansträngningan,
och var denna nådiga framställning grundad på den mening,
som derom uttalats af landets på detta område förnämsta auktoritet,
nemligen kongl. sundhetskollegium.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, vann icke Riksdagens bifall,
enär det ju ur ekonomisk synpunkt är fördelaktigare, att beväringsynglingarne
få fullgöra sin vapenöfning ju förr desto hellre, då ynglingar -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

7

nes arbetskraft lättare kan undvaras än den fullt utbildade mannens,
men den kompetenta auktoritetens mening har ingalunda blilvit vederlagd.

Af nyssberörda skäl saknar icke heller undantagsbestämmelsen
om värnpligtsålderns inträde redan vid nitton års ålder för invånarne i
Gotlands län der anhängare, som under en lång fredsperiod icke haft
anledning betrakta värnpligtstjenstgöringen annorlunda än som några
dagars eller veckors öfning på exercisfältet under den varmare årstiden.
Att värnpligtstjenstgöring kan komma i fråga äfven i krig under en
kallare årstid och under äfven i öfrigt svårare förhållanden än på excercisfältet,
tages icke med i beräkningen.

Nu stadgar emellertid den allmänna värnpligtslagen i § 6, att
yngling, som är till krigstjenst duglig och lämplig, får äfven före det
år värnpligten inträder dertill inskrifvas, och om derför den allmänna
värnpligtslagen skulle blifva äfven för invånarne i Gotlands län gällande
i jemväl det hänseendet, att värnpligtsåldern skall räknas från
det 21:a året, så är detta alldeles icke något hinder för att fredstjenstgöringen
kan få börja vid det 19:e året eller förut, om nemligen ynglingen
då är så utvecklad, att han är till krigstjenst duglig och lämplig.

Då emellertid statsmagterna förklarat sig anse, att den svenske
ynglingen i allmänhet icke före det 21:a året bör användas till krigstjenst,
så måste det betraktas icke allenast som en oförklarlig inkonseqvens,
utan rent af som en upprörande orättvisa, om statsmagterna förpligta
ynglingarne i en särskild provins till krigstjenst förr, än nämnda
åldersgräns är uppnådd.

Lagutskottet vid 1886 års riksdag lemuar visserligen den märkliga
upplysningen, att anledningen till att Kong!. Maj:t då föreslagit ett
tidigare inträde i värnpligten för invånare i Gotlands län skulle vara
att söka deri, att den gotländske ynglingen anses tidigare, än hvad
eljest i vårt land är fallet, ernå den kroppsutveckling, som värnpligtens
fullgörande förutsätter.

Det är icke upplyst, hvem det är som har äran af att hafva gjort
denna i sitt slag märkliga och i sanning förvånande upptäckt, men då
upptäckaren är okänd och rönet icke är beledsagadt af någon som helst
bevisning eller af skäl, som kunna hafva något sken af sannolikhet, så
torde detta påstående saklöst kunna lemnas å sido.

Om Gotland skulle göras till föremål för ett fiendtligt anfall, så
är det väl icke oantagligt, att detta kommer att ske tidigt på våren,
då Gotland och äfven Sverige i sin helhet äro mer än eljest hänvisade
till sina egna försvarsresurser. Den gotländske beväringsjmglingen

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

behöfver för ett sådant fall mer än väl den kroppsutveckling, som
först vid uppnådda tjuguett års ålder kan i allmänhet uppnås.

Enligt den allmänna värnpligtslagens stadgande, sådant detsamma
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle lyda, har beväringens uppkallande,
då rikets försvar det kräfver, ansetts vara en angelägenhet af så utomordentlig
och grannlaga betydelse, att detsamma ansetts böra omgärdas
med alldeles särskilda garantier, i syftning att ett sådant uppkallande
icke må ske vid andra tillfällen, än då ett tvingande behof dertill gifver
anledning.

^ Så föreslås, att Konungen skall höra statsrådet, innan det första
uppbådet eller delar deraf inkallas, men det andra uppbådet eller delar
deraf i skilda orter eller vid olika vapen få icke uppkallas förr, än
Konungen icke allenast hört statsrådet, utan äfven utfärdat riksdagskallelse,
om Riksdagen icke är samlad eller inom trettio dagar skall
sammanträda.

Men hvad de gotländska beväringsuppbådens inkallande beträffar,
tages saken betydligt enklare.

Lagen lägger icke något hinder i vägen för deras uppkallande
af jemväl underordnade auktoriteter. Statsrådets hörande eller Riksdagens
sammankallande är icke alls erforderligt, då det gäller att uppkalla
beväringen i denna del af riket.

Om man anser, att Gotland verkligen är en del af Sveriges rike,
så kan eu så beskaffad undantagsbestämmelse svårligen försvaras, i all
synnerhet som Gotland, med nutidens kommunikationer, står i en långt
lifligare förbindelse med rikets hufvudstad än många andra delar af
riket. Åtgärden att uppkalla beväringens uppbåd till kringstjenst är
detsamma som stagnation i alla näringar, som derigenom förlora sina
dugligaste krafter, och detta är icke mindre farligt för Gotland än för
öfriga delar af riket, hvilka man sökt skydda för en sådan olycka, tills
densamma vore oundviklig.

Kommer så till sist den undantagsbestämmelsen, att de värnpligtige
i Gotlands län skola såväl i freds- som krigstid vara befriade från
tjenstgöring utom länets gränser.

Denna s. k. förmån är ursprungligen icke af Gotlands befolkning
påkallad. Den erbjöds år 1811 åt de gotländske sockenombud, som
hördes öfver den då erbjudna beväringskonvention, och det är ju förklarligt
nog, att dessa ombud, som väl icke voro okunniga om de öden,
som drabbat landtvärnet under sista ryska kriget, i valet emellan att
som förstärkningsmanskap bortkommenderas och att i hemorten bilda
landstorm, valde det senare alternativet.

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

Men den gångna tidens erfarenhet har ådagalagt, att denna ursprungliga,
så tilltalande förmån varit för Gotlands beväring allt för
dyrköpt.

Genom denna bestämmelse har en bestämd gränslinie blifvit uppdragen
emellan Gotlands och det öfriga rikets beväring — som lyckligtvis
icke mer än Gotlands varit som förstärkningsmanskap bortkommenderad
— och under det att den senare på allt sätt omhuldats,
har den förra råkat i förgätenhet, ända tills med år 1887 en annan sakernas
ordning tog sin början.

Men dermed har denna undantagsbestämmelse likväl icke upphört
att utöfva sitt tryck på den gotländska beväringen..

I till denna Riksdag afgifven särskild motion bär jag tillåtit mig
att framhålla de ur denna undantagsbestämmelse härflytande svårigheter,
som vållats de vid Visby sjömanshus inskrifne sjömännen — omkring
500 värnpligtige — derigenom att de icke få inskrifvas vid
flottan, då de kunna fullgöra sin värnpligtstjenstgöring under fredstid
på ett år, under det att de nu måste i hemorten tjena under tre års
öfningsmöten.

Tillämpad i krigstid, kan denna bestämmelse ock varda till verklig
förargelse. Man kan ju tänka sig sådana lagen, att Gotland är fullkomligt
skyddadt, exempelvis af en vänskaplig magts flotta, men att
likväl Sveriges existens beror på anskaffandet af erforderliga stridskrafter
på någon hotad punkt å fastlandet. Men dertill skulle den
gotländska beväringen icke få användas. Man kan ock tänka sig, att
någon afdelning af de gotländska trupperna, vikande för en öfvermägtig
fiende, lyckas rädda sig undan till fastlandet, der den till äfventyrs
kunde göra någon nytta i förening med någon annan truppsamling.
Men äfven detta skulle vara att våldföra värnpligtslagen. Det må nu
vara, att under kriget tiga lagarne, men detta är dock icke något skäl
för stiftande af sådana lagar, som icke kunna och icke böra efterlefvas.

Dessutom är det visst, att en separatlagstiftning sådan som den
här ifrågavarande, äfven om den tillkommit i det välmenta och fosterländska
syftet att såsom svensk besittning bevara och försvara en afskild
ö-provins, ingalunda bidrager att stärka den för hvarje folk, och
sålunda ej .minst för ett litet, vigtiga samhörighetskänslan. År icke
denna känsla lefvande, skall hvarje försvarsinstitution varda vanmägtig.
På dessa skäl får jag vördsamt anhålla:

dels att Riksdagen ville afslå den i Kongl. Maj:ts
ofvan åberopade nådiga proposition föreslagna lydelse
Bill. till Biksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 39 Häft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 181.

af § 53 värnpligtslagen den 5 juni 1885, sådan densamma
tyder i lagen den 5 mars .1886;

dels att Riksdagen för sin del ville, i syftning
att den olikhet i afseende å tiden och sättet för
värnpligtens utgörande, hvilken är särskild för invånarne
i Gotlands län stadgad, måtte undanrödjas,
upphäfva nyss omförmälda §; och

. dels äfven att denna lag från och med 1892 års
början skall träda i kraft.

hör det fall, att hvad jag sålunda tillåtit mig att föreslå icke
anses höra bifallas, får jag påyrka bifall till den lydelse af § 53 värnpligtslagen,
hvarom jag förut vid denna riksdag väckt motion.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 1 april 1891.

Au g. Bokström.

I denna motion instämma:

Ludvig Norrby.

P. Larsson.