Motioner i Andra Kammaren, N:o 174

Motion 1895:174 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.

1

N:o m.

Af borr 0. M. Höglund, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
.angående bidrag till bestridande af kostnaderna för eu
allmän konst- och industriutställning i Stockholm dr 1897.

I Kong! Maj:ts nådiga proposition n:o 40 till innevarande Riksdagföreslås,
att Riksdagen skulle bevilja ett belopp af 300,000 kronor såsom
bidrag till kostnaden för eu allmän konst- och industriutställning i Stockholm
år 1897. Ofriga för ändamålet behöfliga medel skulle anskaffas
dels genom bidrag från manufakturförlagslånefonden och handels- och sjöfartsfonden
äfvensom från Stockholms stad, dels ock genom inrättande af ett
klasslotteri.

Visserligen är betydelsen af allmänna konst- och industriutställningar
nu mindre än i forna dagar. I vår tid med dess högt utvecklade
kommunikationer och dess omättligt uppdrifna konkurrens utbjudas och
exponeras alla verldens säljbara produkter snart sagdt öfverallt och allestädes
och på alla möjliga tider. Jemfördt med förhållandena på den tid,
då den första verldsexpositionen hölls, lefva vi sålunda liksom i eu ständig
verldsexposition. En utställning kan sålunda icke i vår tid, särskild! om
deri är inskränkt till ett visst land eller några få angränsande länder,
erbjuda många nya föremål, som icke i större eller mindre grad äro välbekanta
förut. Men väl erbjuder den tillfälle att se samladt på ett, ställe,
hvad man eljest måste söka på många olika håll.

Att jag icke anför några vidare skäl för hållandet af den föreslagna
utställningen, beror uteslutande derpå, att desamma äro så utförligt
behandlade i Kongl. Maj:ts proposition, att jag svårligen skulle kunna
anföra något skäl, som icke der redan blifvit angifvet. Vare det alltså
nog, att jag erkänner utställningens stora önskvärdhet. Men skola dylika
Jlih. till liiksd. Prat. ISO ii. 1 Samt. 2 Ajd. 2 Hand. 48 ljuft. (N:o 174) I

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 174. 0

utställningar göra den nytta de kunna och böra för att rättfärdiga de med
dem förbundna stora uppoffringarna, så måste den variétéartade pregel,
som de senaste utställningarna i utlandet mer och mer erhållit, gifva
vika för en allvarligare karakter. Ty såsom ett förlustelsetillfälle kan en
utställning icke försvaras, utan endast genom det allvarliga arbete, som
nedlägges dels på förberedelserna, dels på de vunna resultatens omsorgsfulla
studerande. Tet är sålunda endast under den förutsättningen, att
den föreslagna utställningen erhåller en fullt allvarlig pregel i afsigt att
kraftigt främja konst och industri, som jag förordar densamma.

Om jag sålunda lika litet vill förringa som öfverdrifva det gagn,
utställningar kunna göra — och här vill jag nämna, att jag särskildt
tror specialutställningar, sådana som de periodiskt återkommande landtbruksutställningarna,
vara af mycket stor betydelse — så anser jag dock
utställningars hållande icke vara ett sådant lifsintresse för samhället, att
alla andra hänsyn måste vika. I detta, lika litet som i något annat fall
får man låta ändamålet helga medlen. Det af Kongl. Maj:t föreslagna
klasslotteriet anser jag komma att göra vida större skada, än utställningen
kan göra gagn. Visserligen ifrågasättes dess införande blott för en kortare
tid och för ett specielt, ändamål, men jag tillåter mig undra, om dylika
speciella ändamål någonsin komma att fattas.

Jag ber få erinra, att då det första lotterilånet för teaterbyggnadskonsortiets
räkning upplades, hyste många stora betänkligheter, att
derigenom penninglotteriet skulle återupplifvas såsom en offentligen erkänd
institution, och förutsade, att om man den gången gåfve vika för
teaterns skull, skulle säkerligen andra penningbehöfvande institutioner
inom en icke aflägsen framtid framställa anspråk på att få upplägga
lotterilån. Lotteriets försvarare genmälde då, att en gång var ingen gång,
och att ett då lemnadt medgifvande icke innebure prejudikat för framtiden.
Tillstånd till lånets utgifvande erhölls, och inom ett par år befans behållningen
af detsamma icke tillräcklig för ändamålet, hvadan tillstånd
till utsläppande af ett nytt lotterilån söktes. Denna gång hette det: har
man sagt A, får man säga B, ty det går ej an att stanna vid halfgjord
gerning, och derpå kom som bekant äfven detta lotterilån till stånd. Men
sätta vi icke nu en bestämd gensaga mot alla ytterligare lotterier, så är det
ej nog med att vi fått säga A och B, utan vi få nog då lära oss hela
alfabetet, ty penningbehöfvande institutioner, som i någon mån kunna
kallas allmännyttiga, lära nog aldrig komma att saknas. Det vore dock
bedröfligt, om, sedan Riksdagen upprepade gånger uttalat sig mot statslotterier,
och innevarande riksdag Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott
på goda skäl lxemstält om afslag å herr Sjös motion angående inrättande af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174. 3

statslotterier, lotteriinstitutionen ändock på en bakväg skulle vinna permanent
fotfäste i vårt land.

Till förmån för premieobligationslånen bar upprepade gånger framhållits,
att obligationsinnehafvarne alltid återfå sitt utlagda kapital, om ock
först efter många års förlopp, och att det följaktligen endast är kapitalets
afkastning, som blir föremål för spel. Om ock detta är en skilnad mera
till graden än till arten, så kan dock icke bestridas, att klasslotteriet är
en mera ren och oblandad form af hasardspel än premieobligationslånet.
Visserligen är det med klasslotteriet möjligt att på kort tid uttaga betydliga
summor ur allmänhetens fickor — och jag förmodar, att denna form
blifvit af Kongl. Maj:t vald, på det att hela transaktionen på några få
år skulle kunna bringas ur verlden —- men en gifven följd deraf är också,
att den valuta, allmänheten får för de penningar, den nedlägger i lotteriet,
blir sämre än i fråga om ett premieobligationslån, der den dock i de
flesta fäll blir tillräckligt dålig, för att man skall vara berättigad karakterisera
denna s. k. låneform som ett sätt att plundra en godtrogen
allmänhet. Klasslotteriet är obestridligen en mera förkastlig form af
hasardspel än premieobligationslånet, men besitter den fördelen att på
kort tid kunna afvecklas och sålunda att en gång infördt icke med nödvändighet
eg a bestånd för många årtionden. Men från klasslotteriet torde
steget till nummerlotteriet icke vara större än från premieobligationslånet
till klasslotteriet, och derefter huru långt hafva vi qvar till spelbanken''?
Bestämdt orätt vore det i alla händelser att betrakta det nu föreslagna
klasslotteriet som en enstaka åtgärd för sig, utan det bör ses i sitt sammanhang
såväl med sina föregångare som sina möjliga efterföljare.

Det är nu så länge sedan nummerlotteriet afskaffades i vårt land,
att man hunnit glömma de förderfliga följderna deraf. Detta skedde nemligen
vid 1840—1841 års riksdag. Hvad man på den tiden tänkte, framgår
emellertid af nämnda Pdksdags skrifvelse till Kongl. Maj:t, n:o 67, hvari
Ständerna, »då erfarenheten vitsordat, att kongl. nummer-lotteri-inrättningen
på en mängd spelande, såväl i moraliskt som ekonomiskt hänseende, utöfvat
ett skadligt inflytande, samt då det otvifvelaktigt innebär en motsägelse
att, under gällande förbud emot hasardspel i allmänhet, med statens
skydd hägna en inrättning, hvars verkningar på den obildade och oerfarne
äro nästan lika förderfliga som de, livilka af andra hasardspel
förorsakas, och det jemväl synes föga öfverensstämmande med statens
värdighet att, endast i betraktande af den från berörda lotteri härflytande
vinst, bibehålla eu inrättning, som, ur moralitetens synpunkt, icke kan
godkännas,» hemställa om nummerlotteriets upphörande. Någon lärdom
borde också kunna hemtas af senare tiders erfarenhet från andra länder,

-t

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174.

der lotteriväsendet ännu florerar. Vi finna då, att alla vittnesbörd öfverensstämma
deri, att lotterispelet ingalunda är inskränkt till de mera välmående
klasserna, utan tvärtom i främsta rummet idkas af de mindre
bemedlade, som på detsamma förslösa de små öfverskott, som samlade i
form af sparbanksinsättningar kunde hafva beredt dem eu tryggad ålderdom
eller åtminstone utgjort eu liten reservtillgång, som hindrat nöden
att gästa deras hem vid eu tillfällig arbetslöshet eller sj ukdom eller minsta
motgång af annat slag. Man må ej invända, att det är egentligen de
svaga karaktererna, som falla offer för lotteriväsendet, och att det kan
vara likgiltigt, om dessa falla offer för denna eller någon annan frestelse;
ej heller må man säga, att om man också förhindrar inrättandet af inhemska
lotterier, så finnas tusende tillfällen att spela på utländska. Just
för svaga karakterer erbjuder lifvet tillräckligt många frestelser, som icke
kunna undvikas, hvadan det är samhällets pligt att icke onödigtvis utsätta
dem för flera. Och många af naturen svaga karakterer kunna
genom lämplig omvårdnad räddas åt samhället och blifva nyttiga och
lyckliga medlemmar af detsamma, men gå förlorade, om de utsättas för
alltför stora frestelser. Dylika förluster har samhället icke rätt att
förorsaka och icke råd att göra — och det äfven ur ekonomisk synpunkt.
Ty ett folk[är i alla afseenden starkare, och dess ekonomi, hvithet dock
i detta sammanhang visst icke är hufvudsaken, sundare i samma mån
som det står på högre moralisk ståndpunkt. Och hvad beträffar den
andra invändningen, att i alla fall tillfällen till lotterispel icke saknas, så
skulle det blott vara mig alltför kärt, om dessa tillfällen kunde på ett
fullt verksamt sätt undertryckas, men det är dock en ofantlig skilnad
mellan dessa utländska, delvis med misstro betraktade lotterier och inhemska,
som skulle uppträda under statens hägn och skydd och med
dess garanti. Frestelsen att spela på de senare vore så mycket större,
som den lielsosamma fruktan för oredlig behandling af mellanhänder vore
försvunnen, och den stämpel af förkastlighet, som staten genom restriktiva
åtgärder påtryckt lotterispelet, vore utplånad. Om man också icke
kunde hoppas, att inrättandet af inhemska penningelotterier skulle fördrifva
de utländska ur landet, särskilt ur de södra provinserna, så torde
det dock vara utom allt tvifvel, att lotterispelet i sin helhet skulle taga
en betydligt ökad utsträckning genom inhemska lotterier. Till äfventyr
finge man äfven i detta fall göra en liknande erfarenhet, som man förut
inånga gånger gjort på andra håll, i det att med de ökade tillfällena
spelandet på både inhemska och utländska lotterier tilltoge i omfång.

Om vi nu betrakta de ändamål, för hvilka penninglotterier på
senare tider förekommit eller föreslagits i vårt land, nemligen ordnandet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 174. 5

af vår nationalteater och hållandet åt en konst- och industriutställning-,
så äro de för visso beaktansvärda. Men betänker man, att det i främsta
rummet är den mindre bemedlade allmänheten, som beskattas genom
penninglotterier, så framställer sig otvunget den frågan, om just denna
allmänhet i främsta rummet har gagn af de ändamål, hvarför den beskattats.
Svårligen torde kunna sägas så vara förhållandet i de anförda
fallen, utan här eger nog i det stora hela en beskattning af de mindre
bemedlade rum till förmån för hufvudsakligen de mera bemedlade samhällsklasserna.
Äfven och icke minst ur denna synpunkt anser jag det
föreslagna klasslotteriet förkastligt.

Då jag, såsom jag ofvan haft äran anföra, gerna såge, om den
föreslagna konst- och industriutställningen komme till stånd, och anser
densamma, rätt ordnad, väl värd de dermed förknippade uppoffringar,
men å andra sidan omöjligen kan gilla Kongl. Maj:ts förslag om beredande
åt en del af de erforderliga medlen genom inrättande af ett
klasslotteri, så hemställer jag,

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts nyssberörda
hemställan, måtte, såsom bidrag till bestridande
åt kostnaderna för en allmän konst- och industriutställning
i Stockholm år 1897, utom af Kongl. Maj:t
på extra stat för år 1896 begärda 300,000 kronor,
bevilja 500,000 kronor, eller det belopp, som statsutskottet
pröfvar för ändamålet erforderligt, att utgå
på extra stat under loppet af ett eller flera derpå följande
år.

Stockholm den 2 april 1895.

Otto M. Höglund.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 2 Afil. 2 Band. 48 Höft.